Måndag: det är BLEKE, hurra, men…

Hon: men det är fortfarande vindstilla, och som jag har längtat efter det. Ligger på soffan och läser Barran, ja vi fick gå in och fortsätta frukosten inne, men det gör inget. Skjutdörren är öppen och man hör regnet och faktiskt fåglar som kvittrar. Inte hört dem på veckor typ, vinden har överröstat dem eller kanske t.o.m skrämt iväg dem från udden in till viken i lä. Solen väntar jag på nu, ska tydligen spricka upp i eftermiddag. Hoppas, hoppas, hoppas!!!

Han: Skönt att det regnar, tycker jag. Annars hade jag missat Ulf Lundells sommarprogram. Just nu sjunger Joan Baez Sad-Eyed Lady of the Lowlands i mitt öra. Även Lundell tål att lyssnas till. Och läsas – beställde del 3 i hans skönt gubbgnälliga dagbok från Österlen.

Dessutom behöver potatisen regn. Satte ut de sista knölarna i går. Av den dyra svarta franska päran syns inte ett spår. Men Monte Carlo och Casablanca växer på bra i tången. Som nu får den fukt den behöver.

Men framför allt gjorde regnet att tog vi oss äntligen tid att genomföra vårt första tomattest. Det behöver ingen närmare förklaring. För en man, som inte för så länge sen trodde att en tomat är en tomat, innebär hennes 17-18 sorter där ute gärna skapa ordning, lista och ranka.

Dagens frukostprovning:

Han: Det är inte bara tomater som inte bara är tomater. En tagoxe är inte heller bara en talgoxe. Den har annars hållit mig sällskap i vinter i vår, men de struntade i allt vad reserestriktioner stipulerar innan Tegnell gjorde tummen upp. Sedan en tid tillbaka har de dragit till någon mindre dragit del av Sverige, till Böda strand kanske.
Talgoxen känner man igen med sitt gula bröst och den karaktäristiska svarta slipsen slarvigt knuten runt halsen.
Det vet de flesta, men inte ens det enklaste är enkelt. I ett pressmeddelande läser jag att så ser inte alla talgoxar ut. Det finns inte heller bara en art av talgoxar, utan fem. Det visar forskning från Uppsala  universitet.

• 

• 

• 

• 

• 

”Talgoxen finns över nästan hela Europa och Asien, och vår studie visar att den har en komplex utvecklingshistoria, där olika grupper isolerats genetiskt från varandra under lång tid”, säger professor Per Alström vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet i ett pressmeddelande.

I studien har fem huvudgrupper av talgoxe identifierats, till skillnad från de tre grupper som vetenskapen har räknat med fram till nu. Det finns drygt 35 geografiska underarter, som skiljer sig i fjäderdräktens färg. I Europa är de tecknade i gult och grönt, men i södra Asien är de i stället grå och vita.
Den internationella forskargruppen har analyserat DNA från 340 talgoxar spridda över hela utbredningsområdet. I studien har forskarna identifierat fem huvudgrupper av talgoxar som varit genetiskt åtskilda från varandra under någonstans emellan en halv miljon till 1,6 miljoner år. Förvånande nog överensstämde inte dessa grupper med den föreslagna indelningen i tre olika arter.
– Indelningen av de tidigare föreslagna arterna motsvarar inte riktigt de grupper vi identifierat i vår studie, som är den i särklass mest omfattande kartläggningen av talgoxens utvecklingshistoria som hittills genomförts, säger Per Alström.
De fem huvudgrupper som nu identifierats tros ha varit genetiskt åtskilda under någonstans emellan en halv miljon till 1,6 miljoner år.

Han: And in the end of the day blev det bleke även här. Tio minuter senare hörde vi åskan långt borta och hon sa:
– Nu kommer regnet.
Sedan kom regnet. Och blixtarna gick runt udden.
Som tur var hade vi hunnit tag in alla kuddarna.
– Vi och vi?
Älskar jag den kvinnan för att hon är snygg eller för att hon är klok?

söndag: jaså, det blåser på udden

Han: Soldis, 19 grader. Och viktigare: Det känns som 19 grader, enligt SMHI. Trots vind från norr, 10 sekundmeter i byarna. Men vad hjälper det. I alla andra delar av världen skiner solen och alla världens hav vilar i bleke.
Särskilt i Stockholm där alla andra lägger ut bilder på solvarma klippor och ännu mer solvarma människor.
– Men älskade fru, du vill ju inte ens vara i Stockholm.
Säger han.
Som han alltid säger så här på morgonen när hon skummat av alla vädersajter och tidningarnas väderkartor som lyser rött över hela landet.
– Utom här!
Men en sak kan hon inte förneka: Somliga morgnar behöver hon inte undra på vilken veranda vi ska sitta. Det blir frukost i sängen.
Och den vyn är helt okej.

• 

• 

• 

Hon: fick ett sms igår från okänd avsändare som frågade om jag börjat odla chili… googlade numret och såg att det kom från en av mina äldsta och bästa vänner från förr. Vi var dessutom kollegor i många år men har på senaste åren tappat kontakten. Blev glad!!

Men kom på att det varit väldigt lite chili- och tomatuppdateringar sista tiden. Inte riktigt hunnit med. Inte nu heller egentligen för jag måste vattna. Låg i sängen för länge, blåsigt. Men nu sol. Rusade i alla fall upp och tog lite random bilder som jag kommer skriva mer om senare…

Ok, några bilder till då… men en tomat ska jag skriva mer om senare. Spännande hybrid, framavlad för att bli supernyttig

Nej nu vattna. Blev inte mkt chili Patrick… Får bli imorgon. Eller senare idag 🙂

Han: Trump har hållit sitt första stora valmöte efter coronan. Ty i presidentens värld är viruset nedkämpat. Detta trots att statistiken visar att antal nya fall ökar i 14 stater, däribland Kalifornien, Florida, Texas och i Oklahoma där mötet hölls.

Enligt liberala CNN blev Trumps valmöte en flopp. Jag är mer förundrad över att så obegripligt många lyssnar på presidenten. Jag tror jag har hittat en förklaring i min numera nedlagda kamp mot ogräset. Alternativa fakta är bara toppen av isberget.
Så här hänger det ihop: Hon har hand om nyttoväxterna. Jag är numera ombudsman för ogräset och hon har rätt, blogginlägget härom dan (”Vi och dom”) blev långrandigt med tanke på ogräsets låga ekonomiska värde. Ändå strök jag poängen:
– Min grandiosa ambition att knyta ihop mitt hat mot ogräset med föraktet för ”dom andra” där ute i den stora världen.

Tänker inte bara på våra vanligaste rasister här hemma. I en artikel i Huffington Post går psykolgen Deepak Chopra till Jung för att hitta en förklaring till Trumps popularitet. Han menar att Trump har släppt lös ”den jungianska skuggan” hos många amerikaner.
Enligt Jung är ”skuggan” de delar av vårt psyke som vi skäms över. Känslor som vi undertrycker – de fula impulserna av hat, avundsjuka, våldsamhet, självgodhet, avund, svartsjuka och äckel. Skuggan är ett omedvetet komplex, definierat som ”undertryckta och förnekade egenskaper hos det medvetna” och vår förmåga att hantera skuggan avgör hur civiliserat vårt samhälle är.

Men skuggan finns där som en kollektiv fantomsmärta och när du hör någon häckla ”det politiskt korrekta” är det ofta skuggans fula tryne som grymtar.
Och grymtas görs det ofta. Det väller över och vi blir glada när vi hör andra formulera skämmigheter vi själva undertrycker, eftersom det visar att vi inte är ensamma om våra fula tankar. Enligt Dr Chopra fungerar Trump som den ställföreträdande skuggan hos sina anhängare. Han formulerar deras skamligaste tankar och det känns skönt. Av samma skäl känns det skönt för mig att vräka ur mig dumheter om ”dom andra” i min lilla värld på udden.
Nu vet du varför jag känner mig som en finare människa när jag struntar i ogräset. Men nu hinner jag inte skriva mer. Hon vill visa mig något i växthuset.

Midsommardagen: Alicedagen

Hon: allt fortsätter i Alice anda, dvs öva på att gå. Och då behövs ett par skor. Mormor trollar genast fram ett par ur gömmorna. Lika coola nu som -88 och passar lika bra i Sofo som i Skeppevik.

Annars lugn (förutom vinden då…) och skön dag med strid ström av passerande kompisar som stannade på ett glas och en pratstund. Alice orkade väl inte hålla humöret på topp hela tiden, men vem orkar det så här dagen efter. Men en lite tupplur och humöret är på topp igen.

Och jo, lite (men inte mycket) annat för ögonen har vi, så som bevis avslutar jag dagen med en bild på senast utslagna rosen. Den röda utanför sjöboden.

Han: Ja min vän, det här en Flammentanz som vi satte när vi byggde sjöboden. Lättodlad klätterros som blommar med stora, fyllda, sammetsröda blommor från juni till oktober. Doften är svag. Växtsätt är mycket kraftigt och tätt, som du ser. Sorten räknas till landets härdigaste klätterros och den klarar av att stå i både i sol och skugga. Dessutom har Flammentanz bra resistens mot svampsjukdomar och trivs, som snart kommer se, tillsammans med veronika.

fredag: Lagom glad midsommar!

Hon & Han: Glad midsommar önskar vi alla från en blåsig med solig udde. Solen skiner men vi hör åskan …

Han: … och snart börjar det regna, säger hon och går ner i havet. Det här kommer att bli en fin midsommar, ropar jag men vet att vad gäller vädret har hon alltid rätt.
Alltså är det bara att springa efter massorna – jag är ju för fan deras ledare som en politiker skulle säga.
Det blev kort, men efteråt känns det som om man är hälften så stor.

Fyra timar senare lyssnar jag på väderleksrapporten, det är sånt man gör på en udde. Varmaste midsommar på 50 år, nånstans i Sverige. Inte här dock, även om solen sällan varit varmare om kinderna.
– Ännu inget regn, sa Vilda. Ännu ingen åska, sa Ludde och la sig bredvid henne i skuggan:

Även i övrigt är det så här långt en typisk midsommar:
– Strunta i det om det är mycket folk, sa hon när jag åkte upp till Torsås för att lämna dagens lass på Återvinningscentralen och sedan gå på Systemet.
Det var Systemet hon syftade på.
Mycket folk?
– Det var kö ända bort till Ica och jag tänkte att nu är det midsommar.

Men det kändes fridfullt att stå där och låta vakten i dörren sköta resten. Vår fallenhet för att snällt vänta på vår tur brukar ingå i nidbilden av svensken som en foglig varelse. ”Men att köa är civiliserat och jag vill bo i en civilisatorisk stormakt”, skriver Andrev Walden i Dagens Nyheter: Svenskens särskilda sinne för att sortera sig själv i turordning är det finaste vi har i det här landet, brukade jag tänka och det hade jag ingen lust att sluta med bara för att någon berättade att den svenska kön var en mytologisk orm. Så jag har fortsatt att älska den svenska kökulturen, menar Walden.

Det är att ta i, men det är ju typisk svensk kulturdebatt och så kändes det också att stå där och nicka åt folk man tror sig känna. Det finns belägg som visar att vi svenskar inte alls är bra på att köa, liksom det finns övertygande belägg för att Sverige inte är och aldrig varit Landet Lagom – se bara på coronastrategin, privatiseringen av sjukvård och skola mm.
Men vem bryr sig?
– Somliga dar är det skönt att ingå i ett lagom sammanhang och bara köa.

PS: Förresten, vart tog Riskgruppen vägen? Ända fram till denna vecka har myndigheterna tjatat om vad vi i Riskgruppen inte får göra. Så kom lättnaderna i reserestriktionerna och plötsligt försvann vi från skärmen!
Inte en käft berättar huruvida lättnaderna att resa inomskärs och utomlands även gäller även 70+.
Fattar inte Tegnell att det känns tomt att efter att i tre månader varit i centrum förpassats till periferin?
Att vara inne och plötsligt vara ute och bortglömd?
Det är nästan så man känner sig kränkt.
– Igen.

Torsdag: och så kom äntligen Alice till Udden

Hon: men nu är mormor trött, blir nog inte så mycket mer härifrån idag. Om inte Peppe lyckas publicera sitt inlägg som borde gått upp vid lunch idag, men inte syns.

Onsdag: Vi och dom andra

Han: – Vad är det där för fin blomma?
Säger hon och pekar på en växt med lila blommor som vajar i vinden.
Och som man ropar får man svar. Jag berättar jag att det gammalsvenska uttrycket ”ont krut förgås icke” är en förvanskning av det mycket mer jordnära tyska ordspråket Unkraut vergeht nicht – ogräs förgås inte.
Längre hinner jag inte, innan hon med sitt laterala tänkande redan uppslukats av något annat av uddens mysterier.

Alltså berättar jag historien om den fina blomman för dig kära blogg. Ungefär så här: De första åren på udden såg jag snett på ogräset. Maskrosor, nässlor, hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan, kirskålen och bosyskan.
Jag var mycket fördomsfull.
– Det är vi eller dom och dom har inget här att göra. En och annan kanske berikar min rabatt. Problemet är att de må vara ensamkommande, men öppnar man grinden på glänt så väller de in i horder. Och inte nöjer de sig med att hålla sig i marginalen.
– Bara det bästa är gott nog.

Det som fick mig att vilja organisera ett medborgargarde var min lila rabatt utanför sjöboden. Denna lila rabatt skulle bli lila för fjärilarnas skull. Praktnäva, kungsnävor, pastellakleja, stäppsalvia, veronika, astrar och mostrar, lavendel, mynta.
Under några vårdagar jobbade jag hårt med att gräva, gödsla, skyffla matjord och plantera. Sedan åkte jag tillbaka till Stockholm eller till Palma och när jag några veckor senare kom tillbaka till udden lyste hela rabatten lila – lila som… av en blomma jag glömt namnet på eftersom pinnen med namnet blåst bort.

Dubbelt problematiskt eftersom jag har svårt för namn, alltid glömmer vad jag planterat var och därför behöver namnskyltarna från Lantmännen för att briljera inför besökande nollåttor som inte heller kan skilja en stäppsalvia från en stäppakleja men som ser ut som om de tror på vad jag säger.
– Och vad heter den lila blomman?
Jag dröjde med svaret. Det är just det. Vad heter den där malliga blomman som höjer sig över allt annat, trotsar havet och vinden och fortsätter dansa även om hon måste vara medveten om att alla andra gått och lagt sig

En sak är säker: Jag hade verkligen inget minne av att hon följde med hem. Alltså dansar jag med och försöker förgäves komma på vem hon är. Lila är hon i alla fall, denna kraftiga och högresta blomma som breder ut sig över ytor som min skiss visar att jag planterat ett antal lila blommor på.
Kulturväxter, utvalda på rekommendation efter noggrann research
– Fina blommor, sådana där som växer i rabatter.
Nästa morgon frågar jag Chaisa i granngården. Efter lite bläddrande i Vår Trädgårdsbok (Norstedt) är saken utredd:
– Bäst och mest i min rabatt växer Ballota nigra.
På ren svenska: Bosyska.
– Ett annat namn är bonässla, säger Chaisa och nej, det är nog inte en planta du köpt på Zeta. Inte ens på Plantagen.
Hjälpsamma trädgårdsmästare på nätet berättar mer: ”Ballota nigra uppträder som ruderatväxt kring byar och gårdar i södra och mellersta Sverige.”

Så pass tänker jag, en ruderatväxt alltså. Kommer ur latinets rudera, ruin. En gammal torpblomma, med andra ord?
– Inte riktigt.Snarare nånting helt annat: ”Ruderatmark är mark som ofta störs av mänsklig verksamhet, typ upplagsplatser för schaktmassor, i hamnar, på industritomter och soptippar.”
Och?
Ballota är inte riktigt så fin som hon låtsas vara.
– Om sanningen nu ska fram, säger Isman som är jurist och rak i svaret. I vissa kretsar kallas hon för ”Stinkmyntan”.
Nåja, lite doftar hon kanske.
– Ganska mycket, faktiskt. Ungefär som fuktiga cigarettfimpar.
Morgonen efter.

Trädgårdslitteraturen låter dessutom som folkhemmets gamla rasbiologer. Bland stinkmyntans karaktärsdrag nämns ”underläppens stora och breda mittflik och de smala borstlika skärmbladen”.
Blomman är en produkt av sitt ursprung: ”Ruderatmarker är bra grogrund för växter som specialiserat sig på kort livscykel och intensiv förökning, sådana växter som ofta benämns som ogräs.”
Ogräs?
– Du menar att …
– Ja tyvärr, hon är ett ogräs.
Jag stirrar på blomman som helt fräckt flyttat in i min nyanlagda rabatt. Flyttat in är för övrigt en fin omskrivning. Snarare har hon invaderat den lila rabatten.
Och i en mer geopolitisk kontext: Stinkmyntan har lagt beslag på det lilla stycke mark jag genom hårt arbete erövrat från den karga naturen på udden.

Och hon är inte ensam. Det gäller inte bara stinkmyntan. Andra säger att jag är orättvis, men jag buntar ihop dem med hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan.
Plötsligt kommer hatet över mig.
– Jag köper inte det här längre, ropar jag ut över havet. Det har gått för långt. Det handlar om respekt. Bosättarens rätt till sin egen rabatt.
– Det är vi eller dom och vi var här först. Men det får man väl inte säga i det här landet längre?

Resten är historia. Kriget blev totalt och föga ärorikt. Efter tre dagar i skinnhandskar och gummistövlar hade jag återerövrat vår mark från de vilda elementen. Jag är svettig och trött, men jag är nöjd. Det är bara ett problem: Jag vann slaget, men jag vet att dom andra kommer att vinna kriget. Egentligen borde jag packa ihop och emigrera till ett land där nyanlända helt enkelt inte accepteras.
Ungern kanske.
– Eller …?
Nåja, det där var för några år sedan. Det är klart att jag skojar. Åtminstone när jag kopplar in hjärnan innan jag skriker och svär. Den som vet något om ogräs vet att jag i ovan- stående klagosång har lika fel som alla inskränkta främlingshatare.

Min världsbild var helt enkelt kortsynt och lite korkad. För att ta det mest grundläggande: Ogräset tillhör inte det vilda, det kulturfrämmande i din rabatt. Det är tvärtom.
– Ogräs växer bara där jag och andra bosättare härjat.
I rabatter, på åkrar och gräsmattor, på ödetomter. Vi ser aldrig nässlor eller åkervinda eller kvickrot eller brokig kirskål i skogen eller vid havet. Bara där människan försökt sätta sin signatur på naturen.
Det gäller även ballota nigra.
”De lever av plogen i lika hög grad som vi själva”, skriver Michael Pollan i En andra natur, en trädgårdsodlares bildningsväg (PAN, 1991).
Det är helt enkelt jag och de andra trädgårdstomtarna, som infört det vi kallar ogräs ute på udden.
Den pinsamma sanningen:
– Jag och ingen annan hade bjudit in stinkmyntan, hundkexen, mållan och nässlorna till rabatt vid sjöboden. Som trädgårdsfilosofen Jack R. Harland lakoniskt konstaterar: ”Om vi låter begreppet ogräs betyda arter som är väl anpassade till mänskliga ingrepp, då är människan definitionsmässigt det första och primära ogräset under vars inflytande alla andra ogräs har utvecklats.”

Slutsats? Jag gav upp kampen mot väderkvarnarna. Numera undviker jag att trampa på maskrosorna som Hon älskar. Jag gläder mig åt att stinkmyntan är tillbaka – falsk och vulgär, men snyggare än nånsin. Och i sommar låter vi gräset växa på våra tomter för att se vilka ogräsblommor som vill bosätta sig här hos oss på udden.

Hon: ja maskrosorna älskar jag, de talar om att nu är det snart sommarlov. Och man kan göra fina ringar och andra smycken av dem, om man är barn vill säga. Händerna blir lite svarta av det vita som finns i stjälkarna, men det blir man som vuxen också om man påtar i jorden som jag gör. Gråbon däremot kan dra dit pepparn växer…

Tisdag: när man blir portad redan i dörren…

Hon: nu är det ju så att Chateau Margareta (gästhuset) ska vara allergifritt eftersom vi har en svärdotter som är väldigt allergisk, speciellt mot katter. Det är lika svårt för matte och husse Ludde. Men vi vill ju alla fyra att Meli, Elin och lilla Alice ska kunna hälsa på. Och vi kan ju alla umgås utomhus, och med tanke på Corona så är det ju så även för tvåbenta…

Han: Ludde, jag vet hur det känns. Att bli portad utan att fatta varför. För egen del har jag blivit portad från Facebook. Det vet inte du vad det är, men Facebook är ett av världens största företag och dessutom den plattform där matte och husse ofta är på när vi stirrar in i våra laptops (förr sa man ”datan”).

Efter att ha skrivit fåniga dagsnoteringar och lagt en väldig massa bilder sedan 2007 på Facebook, så möts jag plötsligt av meddelandet att mina konton ”inaktiverats”.
Varför?
Det framgår inte. Det enda jag får som svar är detta meddelande:

Du Ludde, kan åtminstone titta på oss och få ett svar om varför du inte får vara i Margaretas stuga. Facebook däremot är ett företag som inte svarar på frågor. Man tillämpar en rättsordning som författaren Kafka sammanfattar i Processen:
– Du döms inte för att du är skyldig utan för att du är anklagad.

Jag väntar förfarande att Facebooks vd i Sverige Sam Rihani ska förklara varför han har stängt av mig.
– Har jag visat nakna blommor?
– Är svanfamiljen här utanför egentligen skumma typer? Och att jag visat min sympati för att de blev av med en av sina ungar bevisar att jag stöder terrorister?
Ludde, jag vet inte. Det riktigt tråkiga är att jag har över 3000 vänner där ute som jag inte längre kan följa och kommunicera med
– Nån av er som fattar vilken fatwa jag drabbats av?

 

måndag: Ett tungt vägande skäl att inte läsa denna text

Han: Känns livet tungt idag? Beror inte bara på regnet. Kan bero på att vi faktiskt blir tyngre. I snitt väger vi svenskar i genomsnitt 5,6 kilo mer än vi vägde i mitten på 1990-talet.
– Femkommasex kilo!
Vet att det är fel dag och skriva om detta. Det är alltid fel dag, men just idag känns det extra dumt eftersom hon gjort köttbullar inför midsommar.

Ute regnar det, så jag blir kvar här inne bland dofterna från köket.
Hon förstår inte problemet. Liksom katterna äter hon bara det hon behöver.
Och midjemåttet blir därefter.
Erik Hemmingsson är en av forskarna bakom studien:
– Det finns vissa könsskillnader. Männen har ju en högre förekomst av övervikt än vad kvinnorna har.
”De ligger lite lägre.”
Jojo, snacka om understatement. Åtminstone här på udden.

Forskarna har mellan åren 1995 till 2017 samlat in data om över 447 000 vuxna i Sverige. Resultaten visar att förekomsten av samtliga tre kategorier – övervikt, fetma och svår fetma – har ökat. Forskarna lyfter fram förekomsten av svår fetma, som ökat med 153 procent, som alarmerande. (Från 1,6 procent till 4,2.) Runt millennieskiftet trodde man att utvecklingen hade stannat av och att kurvan för övervikt nu var flack. Men så var inte fallet. I dag är, enligt Erik Hemmingsson, fler än hälften överviktiga.
– Om vi förr hade en förekomst på omkring 40 procent så, nu börjar vi närma oss 60 procent.
Och det kommer ju en hög nota på det här, tillägger forskaren. I dag dör fler människor på grund av fetma än svält och undernäring. Detta enligt WHO.

Bara i Sverige beräknas det här att kosta 70 miljarder per år. Betydligt mer än svenska försvaret. Och dessutom, ju längre människor går omkring med en övervikt och fetma, det är när det har gått ett antal år som man ser följdsjukdomarna komma. Som typ 2 diabetes och hjärt- och kärlsjukdomar.
– Så att, det här är ganska så allvarligt.
Kanske en sak Folkhälsomyndigheten bör ha presskonferenser om?
Efter coronan.

Nu har jag sagt det. Hur många köttbullar för man ta?

Hon: så många man vill, i alla fall idag. Dessutom är du inte tjock Peppe, och köttbullar och potatis är riktig mat, värre med Bullens… och färsen de är gjorda på är från ”snälla kossor och grisar” på Attanäs gård. Hälften nöt- och hälften fläskfärs. Havrekakorna jag bakat är nog också ganska nyttiga tror jag. I alla fall havregrynen 🙂

Hon: ja här är det skitväder som vanligt. Fortfarande enda stället i Sverige. Så blir en bild på chilin inne. Borde egentligen inte finnas några här inne alls nu i juni. Men men…

Det har mojnat och börjar ljusna så smått. Svanfamiljen och andfamiljen är på tur och sälen ligger ute vid Fimpan.

Hon: kvällspromenad och borttagning av alldeles för stora och fina tjuvskott. Gör ont. Lämnat ännu fler kvar. Inte hunnit med att tjuva i tid. Och så upptäckte jag äckliga larver i slånen, eller är de nyttiga… men de ser inte så ut. Peppe fick upp ur soffan och ta bort dom.

söndag: Godmorgon min fru

• 

• 

• 

Han, tidigt: Idag skiner solen och de andra vackra rosorna är redan vakna och gör sin morgongymnastik. Ja, det blåser tyvärr även idag.
Men bara 8 sekundmeter i byarna.

• 

• 

• 

Hon: nu har jag vaknat och vinden blåst upp… så jä_la trött på den. Men, solen skiner i alla fall, fast bara idag. Sen kommer ett regnväder in, och det kommer alltså bara in just över oss och lite över Öland och Gotland. Och så har det sett ut senaste veckorna. Medan alla kompisars instabilder visar kav lugna sjöar och hav och rosafärgade solnedgångar i t-shirts. Typ klassiska Pripps Blå- reklamen. Vi går med ylletröja och fleecejacka, om vi går ut…

Och så kollar man SMHIs 10-dagars rapport igen, och så visar den att vi också ska få fint i typ en hel vecka, Hurra!!! Men nästa gång man kollar har den helt ändrats visar att det bara blir en halv dag sol, och med full stormstyrka förstås. Gårdagen var en sådan dag, soligt hela eftermiddagen, och då passade jag förstås på att städa två hus inomhus. Idag ska det vara sol HELA dagen, och jag ska vara ute HELA tiden. Typ inte sitta inne och blogga, skärpning Kerstin, ut till plantorna nu!!!

Han: Haha, min Krösa-Maja är all fall rolig!

Hon: men vi fick en fin dag i alla fall :). Badat och pysslat med tomaterna. Och sen supermysig drink/kväll hos Ancy och Håkan. Kändes lite som att sitta på en uteservering i Nice. Blåste men var varmt.

Sen gick vi ut till oss, längst ut på udden, för att kolla nya verandan. Ny klimatzon… men på verandan var det lä och man har kvällssol tills den går ner. Tog ett glas där med. Men sen hem var och en till sig för middag. Är ju ändå söndag.

lördag: rosor trivs i motvind

• 

• 

• 

Han: Nu har även städpatrullen gjort sitt och så här fint blev det. För egen del har jag ägnat 2 timmar åt att få ihop en grill. Det var förmodligen samma konstruktör som gjort ritningen till hennes växthus.
– Grrrr.

I så såna lägen är det skönt att gå ut på sjösidan och låta vinden blåsa skallen fri från lusten att införa sharialagar för skrivbordskonstruktörer.
Och det hjälper.
– Se, när det blåser som värst passar tre sorters rosor på att blomma! Svärsmors gula ros, dotterns vita engelska doftros och närmast havet uddens vresrosor.
– Vem bryr sig om idioter som inte har roligare för sig än att jävlas med oss!

Apropå att reta sig på saker. Läsekretsen hör av sig apropå min kommentar i går om Högsbykvinnan som 40 år senare vittnar om att den s.k Skandiamannen. Visserligen kände de inte varandra, men då och då stötte de ihop i korridorerna på försäkringsbolagets Stockholmskontor 25 år före mordet (!) och som tidningen Barometern därför anser vara ett tillförlitligt vittne att på goda grunder peka ut den döde Stig Engström som Olof Palmes mördare.

Detta sanningsvittne kommer från Högsby här i Småland och det är uppenbarligen inte första gången man där renommésnyltar på världsnyheter. Min sagesman berättar att när hen passerade Högsby för ett antal år sedan såg hen skylten ”Greta Garbos museum”.
– Jag visste inte att Greta Garbo kom från Högsby, konstaterar min uppgiftslämnare som föredrar att vara anonym. Men när hen frågade en lokalbo svarade denna:
– Näää, men Gretas mormor bodde här.
Nästa renommésnyltning: Ett museum tillägnat Skandiamannen som även han lämnat outplånliga avtryck i Högsby?