fredag: ”min fru var elvis älskarinna”

Han: Jag ser rubriken framför mig: ”NYINFLYTTAD STOCKHOLMSFRU JOBBADE MED SKANDIAMANNEN”.
Nåja, kanske inte.

Det snöpliga slutet på Palmeutredningen blev som väntat den injektion som de luggslitna privatspanarna behövde för att orka fortsätta fabulera konspirationer. Men utpekandet av Skandiamannen får även lokalredaktörer att gå igång. ”Rudabo var kollega med Skandimannen” utropar Barometern i dagens krigsrubrik.
Lokalredaktören i Högsby har grävt där hon står och hittat en lokalbo som kände Stig Engström och som vet att den här gången har ”rätt man har pekats ut”.

Nåja, vid närsynt läsning av detta vittnesmål visade det sig att lokalbon i fråga kände den utpekade för ganska länge sedan. Hon jobbade på Skandia i Stockholm ”under några år på 1960-talet” – mer än två decennier före mordet på Olof Palme.
Kände och kände, förresten.
– Jag stötte ihop med honom någon gång varje dag i korridorerna och vi bytte några ord om väder och vind men jag kände honom inte närmare.
Dessutom framkommer i denna lokala toppnyhet att kvinnan befunnit sig på brottsplatsen – nåja, det var visserligen 30 minuter före mordet men slumpen som vi vet ingen vanlig tillfällighet.

Men kan åklagaren, så kan alla vi andra. Naturligtvis tar sig även detta nya vittne rätten att utfärda en fatwa över död man:
– Jag tror det är han, även om det finns tveksamheter.

Slutsats? Om det behövs en sanningskommission kring Palmemordet, så bör den inriktas på hur journalisterna beaktat etik och publiceringsregler.
Som det är nu skulle min fejkade rubrik mycket väl passa in i mönstret. Bakgrunden räcker: Den s.k Skandinamannen jobbade som vi vet med reklam. Det gjorde även min fru vid samma tid.
– Nä, de kände inte varann – men de jobbade båda i Stockholm och reklambranschen är ju trots allt en liten bransch…

PS: Den sorgligaste av alla rubriker är den som en svensk kvällstidning publicerade i samband med Elvis Presleys död. På ett mittuppslag visades en stor bild på en fetlagd svensk man iklädd undertröja. Vid hans sida satt en leende blonderad kvinna, även hon tämligen volymiös.
Mannen hade polisonger och tillhör uppenbarligen Elvis fans, ty jätterubriken i versal helvetica löd:

”MIN FRU VAR ELVIS ÄLSKARINNA”

Sådan är kärleken. Och cynisk journalistik.

Han igen: Borde bygga altan, men det blåser småspik. Till och med katterna vägrar vara ute och inte ens havsörnen gitter mobba de häckande medfåglarna på Fimpan.
Hon sitter upptagen i jobbmöte via datorn, så vad gör jag? Jag fortsätter här med en hyllning till just arbetslinjen.

Läser i tidningarna att stödet till företag vars nettoomsättning rasat med mer än 30 procent på grund av coronakrisen under mars och april i år jämfört med samma period förra året, ska kunna få stöd för fasta kostnader.
Behövs det?
– Förmodligen.
Dock inte för de hantverkare som verkat här på udden. I går torsdag tände Göran ljuset och vi kunde äntligen till fullo se vad Höjdhopparn, Jonas från Rörteknik, Jocke Jobs och Johan från Anderssons måleri åstadkommit till Margaretas ära.
– Med beröm godkänt, säger vi samma dag som Görans barnbarn sprang ut till sommarlov.

Tack alla för att ni jobbat för mig och inte förlitat er på stödpengar från staten. Lovar skicka en slant om ni hinner fakturera.

Han igen igen (eftersom hennes videomöte fortsätter och fortsätter och fortsätter som blåsten fortsätter utanför): Apropå ovanstående hyllning: Göran, elektrikern, och jag har för övrigt inte bara arbetslust och Riskgruppsåldern gemensamt.
– Vi har båda mött Doktor Sofia.
I Görans fall kom han till vårdcentralen i Torsås med en sticka i tummen. Det var ingen sticka – efter en grundlig undersökning visade det sig att Göran hade en cancertumör på en njure.

Låter det konstigt? Lyssna på det i så fall på det här: En mulen dag vid havet i slutet av augusti år 2016 får jag plötsligt ont i magen. Jag håller på att inreda min nya sjöbod. Jag lyssnar på P1 som berättar att FN erkänner sin roll i koleraepidemin som drabbade Haiti under hösten år 2010 och jag lyfter på yxan för att hänga upp den på sin nya krok när det plötsligt hugger till på min vänstra sida. Innan jag vet ordet av har jag gått in, tagit av mig stövlarna och lagt mig i soffan.
Jag har ont, det molar.
– Jag vet inte vad det är, säger jag. Låt mig vila lite.

Ett dygn senare vänder sig kvinnan vid min sida till Dr Google, vars mottagning är öppen dygnet runt. Och som hon ropar får hon svar:
– Akut bukspottkörtelinflammation beror oftast på att man under en längre tid druckit för mycket alkohol, förklarar Dr Google.
Med tanke på sommarens lådor med rosé och Kissarna, klockan-är-fem-och- drink-hos-Margareta anar jag att jag nått lådans bortre vägg.
Doktor Google är entydig: Man bör avstå helt från alkohol en längre tid och samtidigt ta sig tid att tänka igenom hur man kan förändra sin livsstil för att undvika ytterligare bukspottkörtelinflammationer i framtiden.
– Aj, aj, aj.
På den tredje dagen tröttnar K. på mitt gnäll. Hon beställer tid på Torsås vårdcentral. En ung läkare som heter Sofia klämmer på min onda mage.
– Här på vänster sida.
– Du är väldigt smärtkänslig, säger doktor Sofia.
Hon tar prover, tar i hand och i dörren vänder hon sig om som kommissarie Colombo brukade göra.
– Exakt så var det!

Det är märkligt hur en fiktiv figur efter decennier kan dyka upp i mitt huvud. Men så är det. Väldigt mycket kommissarie Colombo om än i välstruken vit läkarrock och med en ung kvinna i huvudrollen. Även hon ser bekymrad ut. Frågar hur länge jag stannar på udden. Lyssnar på mitt undvikande svar med outgrundlig min.
Och så den där sista bedrägliga frågan som förebådar slutet på fallet:
– Vad skulle du säga om jag skriver en remiss till en datortomografi i Kalmar?
Jag tänker att hon måste vara sommarvikarie.
– Skiktröntgen?

Tre veckor senare, när jag återvänt till huvudstaden, får jag kallelse till Kalmar lasarett. Det onda i min sida är borta – uppriktigt sagt klingade värken av i samma stund som Dr Sofia förklarat att bukspottskörteln inte sitter där jag trodde att den gör.
– Rosévinet är utan skuld. Förmodligen har jag bara ätit något olämpligt.
Men vad gör jag nu? Jag håller kallelsen till Kalmar lasarett i handen. Överlägger med mitt bättre och mitt sämre jag:
– Att flyga ner till Småland för att göra en onödig röntgenundersökning känns fel mot skattebetalarna.
Åtminstone slöseri med min tid.
– Å andra sidan: jag har aldrig sett en datortomograf inifrån och jag är trots allt son till en ingenjör.
Det avgör saken.
Två dagar efter min onödiga tripp till Kalmar sitter jag i Bo Löfgrens ateljé på Hornsgatspuckeln där även jag har min ateljé. Dagen efter ska vi ha vernissage på gamla Doktor Glas i Kungsträdgården och nu talar vi om konsten och livets små händelser och jag berättar om den unga överambitiösa läkaren i Torsås som tvingat mig att flyga ner till Kalmar.
– Det är bara på landet det finns sådana läkare nu för tiden, säger Bosse och min mobil ringer och i samma stund hör jag den överambitiösa läkaren från Torsås vårdcentral (var hon inte sommarvikarie?!) säga att ”det var tur du gjorde dig besvär”.

Ingenting var inte som jag trodde. Röntgenplåtarna i hennes dator visar inget anmärkningsvärt på min vänstra sida där jag hade ont. Däremot har man hittat en förändring på min högra njure som inte ska finnas där.
– En förändring?
– Ja, en tumör och tumören måste opereras bort så snart som möjligt.
Dr Sofia har redan tagit reda på var jag bor och vilket sjukhus jag tillhör. Hon ber om ursäkt för att hon snokat, men nu finns mina röntgenplåtar på SÖS.
– Ibland är vi i vården som Stasi, säger hon och jag blir tårögd av tacksamhet över att storebror sett mig.

Två månader senare är jag nyopererad. Jag är en glad skattebetalare. Och en skattebetalare med en tvärsäker slutsats:
– Jung hade rätt, slumpen är ingen vanlig tillfällighet och två retoriska frågor blir hängande som slaktkrokar i taket över min sjukhussäng:
1. Vad hade hänt om K. inte tröttnat på mitt gnäll och inte ringt vård- centralen i Torsås?
2. Hur hade det gått om jag hamnat hos en rutinerad äldre läkare, som med all sin erfarenhet genast förstått att mitt onda på vänster sida bara berodde på dåligt grillat kött?

Jag tror mig veta svaren.
– Han hade sagt att sånt händer ofta på landet så här i rötmånadstider. Ring om en vecka om det inte gått över.
Och så hade han glömt dig och den gamle provinsialläkaren hade naturligtvis haft rätt.
– Men det hade blivit fel!
Tänk efter: En vecka senare hade mitt onda som sagt gått över. Men jag var inte frisk. I hemlighet växte en cancertumör på min högra njure och vuxit hade den förmodligen gjort i flera år tills jag börjat pissa blod, konstaterar Göran när han hör min version.

Han har rätt. Det är så det går. Min kompis Uggla vet. I tre år trodde han att han sträckt sig i ryggen för att hans fru tvingat honom att cykla till jobbet en morgon (sic!). En dag i Port de Pollenca på Mallorca pinkar han blod. När kirurgerna äntligen skurit upp honom var tumören på njuren stor som en apelsin.
Det händer att jag på Medelhavets stränder avundas kvinnors blickar – tvärs över bålen har Uggla ett dubbelt operationsärr som ser ut som om han brottats med hajar och överlevt.
– Även Uggla gillar den versionen. Men jag är glad att doktor Sofia i mitt fall inte nöjde sig med den enklaste förklaringen. Och jag vet att Göran tänker samma sak. Även i hans fall skickade Dr Sofia honom på skiktröntgen och tack vare det är vi idag båda friska och arbetsamma.
Och därför: Nu skiter jag i blåsten. Måste få arbeta med hela kroppen!  

Hon: tack Peppe för att du skrev så låååååångt idag att ingen orkar läsa en enda rad till. Jag är lite trött efter mitt låååååånga möte och påföljande förrådsletande och uppackande av hittegodset. Speciellt efter att ha öppnat nya frysen i Château Margareta och upptäckt att dörren varit halvöppen och frysen igenfrusen… återkommer imorgon. Nu fredagsdrink, skål ta mej f_n!

torsdag: även 3 KAKOR FÖR 25 KRONOR VÄCKER MINNEN

Han: Härom dan beskrev jag hur hennes sockerkaka hade samma effekt på mig som madeleinekakan hade på Proust. Matminnen är de bästa minnena, som Ria Wägner påpekade. Jag erkänner därför utan tortyr: idag köpte jag 3 Cloetta Kexchoklad på Tempo i Gökalund. Kändes som jag snattade, vilket jag inte gjorde. Men av hälsoskäl undviker jag numera att köpa godis (men är glad att hon gör det).
–Inte bra för min kropp, men somliga dar känns det som jag måste återvända till brottsplatsen.
Det duger i alla fall som en förklaring i mina öron.

En gång i förr-i-tiden-tiden var jag nämligen vd på en reklambyrå som hette Hallstedt & Hvid. Äventyret varade bara 96 dagar innan jag återvände till journalistiken. Jag trivdes mycket bra och det var mycket bra betalt, men redan då var jag känslig för kombinationen smicker och tjat och jag fick ett fint affärsmagasin att ta hand om.
I efterhand ter sig dessa 96 dagar som en smash and grab-attack – jag är fortfarande gift med den snygga ateljéchefen.
– Men tillbaka till Kexchokladen.
Cloetta var en av byråns kunder, min roll var marginell (som de flesta chefer är). Men någon, jag tror mig minnas att det var Philip Mascher, en amerikansk före detta möbelsnickare som spelade en viktig roll när vi gav chokladkakan den (numera) klassiska designen.
På nätet hittar jag nu en anteckning från Philip som knyter ihop historien: Kexchoklad had lost marketshare to strong new players. Working with a hand picked team of international creatives, we were able to bring the wealth of positive brand associations back to life in an unexpected way. Kexchoklad grew 43% the first year of re-launch and was elected the most popular Swedish brand amongst teenagers.

Duger som ursäkt för att genomföra en mental smash and grab när hon ändå ville att jag skulle köpa mjölk. Eller hur? 

PS: Mera godis. Läser på Dagens PS (vårt gamla tillhåll som Uggla startade upp år 2004) att ett par glas vin om dagen som en del av medelhavskosten är nyttigt. Ett team av mikrobiologer från universitet i Frankrike, Storbritannien, Polen, Italien, Irland och Nederländerna har bedrivit forskning för att undersöka hur kosten påverkar vår tarmflora. Resultaten har publicerats i The British Society of Gastroeneterology, Gut. Drygt 600 deltagare i åldern 65 till 79 år deltog i studien. De delades in i två grupper, varav den ena fick äta en medelhavsdiet under ett års tid, medan den andra förblev en kontrollgrupp som inte förändrade sina kostvanor.
Enligt forskarna är resultatet anmärkningsvärt. De som ätit medelhavsdieten hade utvecklat en mycket mer diversifierad tarmflora än kontrollgruppen. Detta var oberoende av kön, BMI eller ålder. 

För egen del är jag inte ett dugg förvånad. Jag är snarare ett levande bevis på att forskarna slår in öppna dörrar. Och mer sant blir det. Den medelhavsinpirerade dieten innehåller som bekant rikligt med grönsaker, frukt, nötter, baljväxter, olivolja, fisk och skaldjur – och vin i lagom mängd. Däremot innehåller den väldigt lite mjölkprodukter och begränsade mängder rött kött.
Det är dit vi är på väg här på udden. Tomater och chili till frukost, nötter till eftermiddagsdrinken och igår serverade hon en utsökt lasage på mangold och zucchini med fyra sorters ost.
Och som sagt: några glas vi är bra.
– Barbera D’Alba duger mitt i veckan.

Hon: Peppe du har fel om att vi gjorde den klassiska designen på kexchoklad, men vi använde mönstret i reklamen på något sätt. Kommer inte ihåg exakt men var det inte på Whitbread-båtarna? Eller var det för Europolitan vi gjorde det, eller kanske både och…

För övrigt blåser det typ ännu mer idag, men känns ändå som om det är bättre väder. Eller så är jag bara på bättre humör :). Lyssna på vinden:

Och så har Peppe byggt färdigt altanen till Chateau Margareta, och Göran (elektrikern) har typ dragit klart elen. Bara sista piffandet och städning kvar då. Och så någon runda till förrådet för att hämta lite mer köksattiraljer. Men inte idag. Nu en sväng till Attanäs gård för att köpa kött.

Han: Tack älskling, men ljudkvaliteten är nästan lika dålig som röståtergivningen i svenska tv-serier. Å andra sidan hade jag inte så mycket att säga. Även det påminner om svenska dramaserier.

Hon: Peppe, du frågade just om det stod något i morgontidningarna idag, då kom jag på att jag faktiskt tog en bild på ett inlägg på Namn & Nytt-sidan. Pensionärssidan som du börja uppskatta mer och mer, och jag vanligtvis hoppar över med en snabb blick ;).

Han: Intressant artikel, läser den på nätet: ”Från att ha varit ett offerdjur som byte vid falkjakt eller med duvhök, ett skändligt skådespel inför inbjudna gäster på herrskapsfolkets stora gods, har gråhägern blivit en folklig populärartist vid större parkdammar och fågelsjöar. Men också ifrågasatt – som i Östhammar – där den stora kolonin med gråhäger skapat samma problem för de boende som skarven, med träck och skrän. Den klassiske fågelskådaren Cai Curry Lindahl beskrev i mitten på förra seklet i en uppsats hur gråhägern ”liknar den mosozoiska tidens flygödlor”, alltså dinosaurier från den epok som brukar kallas krita. Han hade helt rätt, för dagens forskning visar ju att fåglar är överlevare från dinosauriernas värld. Flygödlan pteranodon hette den föregångare som påminner om gråhägern, med vingbredd på åtta meter.
Våra gråhägrar är betydligt blygsammare, knappt två kilo, men ändå med ett imponerade vingspann på två meter. Nästan i klass med havsörnen. I glidflykt kupar de vingarna så profilen framifrån ser ut som en liggande trea. I vasskanten spanar de stilla i timmar eller spatserar värdigt på sitt ljusterfiske. Halsen spänns i en båge tills den långa vassa näbben skjuter iväg som en katapult. Bytet doppas några gångar i vattnet innan det sväljs.

Som alla förstår, vi håller oss inomhus och läser på grund av blåsten. Både hon och katterna blir skygga av den här vinden, nordlig 16 sekundmeter i byarna.
Men det finns tröst: Gott och kan bli godare. vi passerade Hasse, Tomat-Hasse, tidigare Fack-Hasse, nu vår generösa vän som lastade på oss ett fång dill och en famn vitkål, som jag anmodades koka i buljong för att använda i mitt min kommande kålpudding.
Gjorde så, men det räckte även till till att garnera hennes lasage på mangold och zuccini.
– Bäst i test!

Hon: apropå Hägern så var det ju kul eftersom vi bara får fler och fler härnere, tamare och tamare dessutom tycker jag. Och flyttar gör de ju definitivt inte. Också kul att artikeln var så positiv och snarare beskrev Hägern som ett bytesoffer, och inte tvärtom som vi hört från ”säker” källa. Och läckra att titta på är de ju och precis som det står så liknar de ju faktiskt en förhistorisk fågel.

onsdag: Ju längre från brottsplatsen desto mer åsikter

Dagens mördare.

Han: Tidigt i morse flög fem B52:or in över Fimpan. Den samlade attacken kom helt oväntat och offrens skrik hördes ända in i vårt vardagsrum.
Havsörnen må vara sällsynt och hotad, men inte i vårt hört av världen.
I morse slog de till igen mot ungarna i mås- och ejderbona på fågelön – som för övrigt är fredad mot människobesök fram till 10 juli varför en närmare brottsplatsundersökning inte kan göras.

B52-metaforen torde avslöja var min sympati ligger. Det stora bombplanet var som bekant symbolen för USA:s övervåld mot det vietnamesiska folket under den period när undertecknads världsbild formades.
Uppriktigt sagt är vi rätt trött på de där jävla örnarna. Men jag fattar att naturmuppar som hälsar på här ute tycker att jag är dum. Intresset ljuger inte, men slutsatsen färgas av perspektivet.
– Det är ingen slump att de flesta vargvännerna finns på Södermalm i Stockholm, där inga renar och får hittills rivits.

Just nu sätter Palme-åklagaren Krister Petersson punkt för mordutredningen. Intresset ljuger inte, men även slutsatserna färgas av perspektivet. I vanlig ordning föregicks presskonferensen av att mina gamla journalistkollegor ägnade minst fyra timmar åt att spekulera om vad åklagaren skulle komma att säga.
– I stället för att ägna sig åt nyheter – saker som faktiskt hänt IRL.
Och självklart har åsiktsmaskinerna bara börjat värma upp sig över denna slutgiltiga utredning.
För egen del har jag slutat spekulera – till saken hör att även jag hördes av polisen flera år efter mordet. Detta på grund av saker jag skrivit baserat på vittnesmål som i efterhand visat sig vara alltför perifera i sammanhanget.

Efter dagens presskonferens undrar jag bara vart Christer Pettersson tog vägen. Han sågs utanför Grand och på mordplatsen (Lisbeth Palme) och är dessutom den ende som fällts i en rättegång – men som trots det lyste med sin frånvaro under dagens långa presskonferens.
Konstigt, tycker jag som sitter på en udde i Kalmarsund. För övrigt några hundra meter från den stuga där den s.k. ”33-åringen” bodde som pojke på somrarna.
– Ju längre från brottsplatsen desto mer åsikter.  

Hon: jäkla blåst, sååååååå trött på den. Blåser halv storm var och varannan dag. Igår var det härligt, om än lite blåsigt, men idag hård nordost igen. En hög chiliplanta, en Blondie med ganska stora frukter, hade blåst av helt. Lite mitt fel, låg kvar i sängen och jobbade till elva. Från halv sju på morgonen. Brukar alltid gå upp direkt och vattna, öppna växthuset samt kolla att alla plantor ok. Tar minst en timme. Sen hämtar jag tidningarna och sätter på kaffe. Men inte idag alltså. Blåste hårt och var halvmulet, plus behövde fixa lite med en presentation jag skulle ha telefonmöte om vid tre. Men med tanke på blåsten borde jag verkligen kollat plantorna först…

Telefonmötet gick bra, men resten av dagen mest skit tycker jag. Blir allmänt olustig av allt blåsande. Tänkte yoga för att bli på humör. Var jätte jättelängesedan. Då kom jag på att Peppe råkat knuffa omkull vår stora nya smart-tv som jag brukar träna yoga framför. Den gick sönder förstås, så nu har vi vår gamla lilla tv från stan istället. Fick gräva upp vårt Apple TV från en kappsäck under sängen och kämpa med att koppla upp det mot Wi-Fi:t. Där gick minst en timme till spillo… kunde inte koncentrera mig på yogan sen ändå. Körde till slut en kortvariant. Och imorgon ska det blåsa ännu värre…

Men det lyckades jag inte heller få till. En bild där det spruckna spindelmönstret på tv:n syns alltså. Men den är sprucken i hörnet. Och om man sätter på den går bilden i lila och så är den randig… surt!!

tisdag: det är jobbigt med kärlek. åtminstone kallt

Han: Är en man kär om han tycker om att sitta och titta på när hon arbetar? Eller är han bara lat.
– Svaret ligger i betraktarens öga.
Jag har i alla fall byggt ännu en odlingsbädd åt hennes tomater. Det är den hon ska grunda med tång från viken.
– Kan man gödsla sin trädgård med tång, undrar du. Tång är ett av människans äldsta gödselmedel, använt över hela världen. Olika sorters alger har använts för olika ändamål, som gödsel, mat, medicin, vinterförvaring av rotsaker eller taktäckning. Jag odlar potatis i den tång som vinterstormarna dumpar här på vår udde. Tång som drivit upp på stränderna har använts som gödsel i århundraden på grund av dess innehåll av bland annat kalium– och kväveföreningar. När man bärgar tång från stranden kallas det tångtäkt. Rätten till tångtäkt var förr en eftersträvansvärd rättighet för bönderna här i trakten och ledde i sig också till att stränderna hölls rena från tången.
Så även hennes vik.

Det är en Sisyfosuppgift att hålla viken fri från tången. Inte riktigt min grej, men idag har jag badat i havet för första gången i år. Det är tveklöst ett tecken på tillgivenhet.
– Hon är av uppfattningen att rejäla människor badar i havet även om det är kallt.
Särskilt då.

Hon hävdar att det är 20 grader i vattnet. Det tror jag inte på. Efteråt blev jag frusen. Intog eftermiddagsdrinken iklädd mina nya sockor som jag fått från en favoritfru i granngården.

Hon: tack Peppe, älskar min nya odlingsbädd. Svårt välja ut vilka plantor som ska få bo där bara. Men först, eller rättare sagt efter två skottkärror med tång ska jord i. 6 säckar x 80 liter gick åt. Pust! Såg medan jag höll på hur fint det börjar bli runt bäddarna. Vår rododendron blommar för fullt och massor av knoppar på rosorna. Och massa med bin har kommit. De är redan ute efter mig…

Han: Även hon blev lite frusen efter badet. Medan hon duschar sitter jag och tittar ut över sundet. Ser segelbåtar gå in mot Bergkvara hamn. Det är vackert. Funderar på att skriva en dikt, men inser att Otis redan har gjort det och dessutom musiksatt låten.
Förlåter honom.
– När allt kommer omkring gillar jag att se andra arbeta.

måndag: tillbaka till framtiden tack vare hennes sockerkaka

Han: Hon tog de sista äggen till sockerkaka. Det var det värt. Hennes sockerkaka är god, för att säga magisk. När jag biter i den påminner den mig om en tid som flytt lika fort som de förlorade äggen.
Äggen köper vi hos Ola, Bonden. Jag känner honom inte, men så länge jag minns har vi köpt ägg och potatis och glass i Olas självbetjäningsbutik butik i Bröms – ett stenkast från Milastenen, monumentet över freden i Brömsebro år 1645 där danskarnas hatkärlek till oss svenskar började gro eftersom de torskade och vi vann.

Nå, ämnet för dagen: ägg. Läser Ägget, ”en lärdomshistoria” som vännen, den energiske Mats Ekdal skickat oss. Essäsamlingen innehåller allt du behöver veta om ägg.
– Köp den, läs den!
Särskilt om du är matintresserad, förstås. För egen del fastnade jag redan på sidan 37 där Mats berättar om sitt möte med legenden Ria Wägner. ”Matminnen är ofta de bästa minnena”, sa Ria till författaren. Men matminnen är vanskliga. ”Det var just då, vid den åldern, i den atmosfären, den där dagen, i det rummet, tillsammans med just de vännerna som den utsökt vällagade rätten i den harmoniskt avvägda keramikformen var en upplevelse”.

Säger Ria Wägner till Mats Ekdahl och med ens får Kerstins sockerkaka samma roll i min mun som mandelkakan i Prousts På spaning efter den tid som flytt.
Så här hänger det ihop: Om du som läser det här inte tillhör Riskgruppen 70+ vet du förmodligen inte vem Ria Wägner var. Hon var Sveriges första tv-kändis. Redan år 1956 började Sveriges Television sända hennes program ”Hemma med Ria Wägner”.Då ska du veta att 1956 var ett oroligt år i världen. I Sovjeunionen gör Nikita Chrusjtjov upp med pesonkulten kring Stalin, men det hindrar inte att sovjetiska styrkor krossar den folkliga upproret i Ungern och samma år bryter krig ut om vem som ska kontrollera Suezkanalen.

Nå, Rias populäritet beror inte på att hon diskuterar dessa ämnen. Tvärtom hon är den första i en rad programledare som gör mat, inredning och stil till huvudfrågor. Ria blandade mat, glamour, musik och konst. Hon är originalet bakom floran av dagens matprogram.
Det handlade om attityd. Som Mats Ekdahl påpekar blev ”Ria-vinken” en symbol för en nytt sätt att bygga relationer med tittarna. Ria hade varit i Italien och sett en programledare avsluta sitt program med att vinka ”bakvänt” med svenska ögon sett.

I Italien vinkar man folk till sig, förtydligar Mats, inte ifrån sig och det är just det som är madeleinkakan i Prousts linblomste: Ria Wägner Fanclub var den första förening jag var med och grundade.
Bas: Strömsund, Jämtland. Tid: 1961–66, ungefär. Idégivare var Anders Jarefors, min första sambo och ”storebror” när jag som 12-åring flyttade hemifrån för att gå i realskolan och gymnasium. Jag minns inte hur och varför idén föddes, men Anders skrev till Ria och fick hennes namnteckning som vi fäste på våra svarta polotröjor.
– Självklart la vi oss till med hennes bakvända sätt att hälsa. Det blev en lokal trend som till och med lärare snappade upp.

Resten är en historia i svart och vitt. Och eftersom jag redan är nostalgisk: Mat är kultur och i samma kulturella myr som Rias fanclub grodde, föddes även kulturföreningen Sällskapet Lajbanerna. Initiativet togs av Hasse Ollander och Sven Simonson, som varit på Windsorfestivalen och sett The Who slå sönder sina gitarrer. Min roll var marginell, jag målade dekor.
Dessutom var det på Lajbanerna jag ställde ut mina första målningar och en skulptur. Även en rödmålad Jesus på korset väckte uppmärksamhet.

Viktigare: Lajbanerna blev en kulturinstitution, som gästades av amerikanska och svenska jazzmusiker, men även av storheter som Robban Broberg, James Hollingworth, en hes Fred Åkerström och Van Morrisons band Them. Och den ende kultförklarade musiker jag känt slog sina första offentliga ackord på Lajbanerna.
Han heter fortfarande Kjell Höglund och är numera legitimerad legend. Wikipedia ger fakta i hur den resan började: Han gick på Strömsundsgymnasiet, numera Hjalmar Strömerskolan, där han bodde på elevhem och bildade ett gitarrband, Elevhemsgänget eller The Fairlines … I Strömsund fanns då en aktiv förening för ungdomar, Sällskapet Lajbanerna, som arrangerade konserter, visaftnar och konsthappenings. 1960-talets svenska visvåg kom även till Strömsund. Många kända trubadurer sjöng på Lajbanernas viskvällar och där började Höglund så småningom sjunga egna visor.
Enligt en annan källa inledde Kjell sin karriär på ”ett populärt ställe i Strömsund som heter Sviten”. Det måste vara sant eftersom även det står på nätet.

Sviten var en liten inredd vindsvåning på en ladugård med utedass. Här bodde Jarefors och jag, men många andra passerade. Enligt Jarefors dagbok hade vi under en månad 400 besökare (!) i vår etta. Anders var för övrigt en tid ihop med Kjells lillasyster Ulla-Britt. Kjell skrev redan då fantastiska texter, men Ulla-Britt lät glad och lycklig långt innan hennes storebror tyckte sig höra ljud från våningen ovanför.
Den uppgiften saknar stöd i skriven text, men är sånt en man minns. Den bästa intervjun med Kjell finns för övrigt i Anders Sundelins Konsten att berätta en historia (Ordfront). Anders och Kjell bodde på elevhemmet i Strömsund och det märks på frågorna. Till provenancen hör att intervjun ingick i den serie intervjuer som Anders skrev för Resumé på mitt uppdrag någon gång i början av 90-talet under vinjetten “Konsten att berätta en historia”.

Kjell Höglund har inte hyllat ägget i sina texter, så vitt jag vet. Reklambyrån King fick däremot ett Guldägg 2019 för Svenska spel-kampanjen ”Man vänjer sig” med Kjells låt som ledmotiv. Och när jag tänker på det… nej nu räcker det.
Ätandet är inte bara puddingens bevis och käre fru – så här långt bort i tiden kan en man hamna genom att doppa din sockerkaka i en kopp kaffe.
– Tror jag tar en bit till.

Hon: det var närgånget… jag tror jag visar några närgångna på mina Brandywine som redan börjar bli stora. Har ett praktexemplar i växthuset. Blir spännande se hur det går, den kan ju kanske inte bli lika hög och vidlyftig som ute. Den har redan tagit över hela bordet framför soffan.

Har två brödbak på gång sen imorse, en gotlandslimpa och två nattgästa baguetter (fast dagsgästa i det här fallet). Få se om det faller lika bra ut som sockerkakan igår. Började inte så bra…

Han, igen: Den grekiska filosofen Herakleitos visste nog inte att han skulle gå till historien för att han i förbigående råkade säga att en man inte kan stiga ner två gånger i samma flod. Sannolikheten är stor att jag inte kommer att gå till historien överhuvudtaget, men dagens iakttagelse finns nu på pränt:
– Man kan inte gå in i hennes växthus två gånger samma dag utan att allt har förändrats där inne.
Jag vet inte vad hon matar sina plantor med, men nåt är det som får allt att fördubblas i storlek från en dag till en annan.

Inte undra på att klagar hon över att hon inte hinner med. Och vad har jag uträttat idag? Ria Wägner konstaterade att ”livet har blivit så fullt av brådska att vi inte har tid att ägna matlagningen de timmar och det sinneslugn som ger det allra bästa resultatet.”
Sant, så medan hon dresserat sina plantor och bakat bröd har jag tagit mig tid att laga dagens middag. Korv stroganoff a la Markus Aujalay. Inget märkvärdigt, men Scans falukorv ska bli nåt extra extra allt om man adderar dill och tre sorters senap.
Återstår att se om det får henne att doppa sleven i samma stroganoff två gånger.

Hon: ha ha, var det därför du undrade om jag inte skulle ta mer. Hade jag gjort ändå. Var supergott!! Brukar ju inte var sååå förtjust i korv stroganoff på falukorv, och föredrar ju definitivt biff stroganoff. Men denna tar upp kampen, helt klart. Och nu är första brödet klart och baguetterna i ugnen. Ser ok ut, provsmakning återstår. Blir till frukost.

söndag: Även denna dag är värd att firas

Han: Vilodag. Sol, ingen blåst från nåt håll. Ensamma hägern vilar. Katterna tar också ledigt efter att ha sovit bort två dygn för att slippa vinden. Jimmie Åkesson passar på att utnyttja vilodagen till att mobba Anders Tegnell. Det var en tidsfråga innan oppositionen skulle vädra morgonluft och inse att mediedramaturgin bygger på att man först blåser upp hjälten för dagen för att sedan – när publiken börjat tröttna på showen – sticker hål på ballongen.

Så vad gör en man som lämnat denna mediecirkus? Lite pyssel bara. Har kanske börjat måla. Firar med att bjuda mig själv på favoritlunch på en burk Bullens och stort glas vatten med 4 sorters färsk chili.
– Jodå, hon får smaka. En.
Hon ser inte ut som om riktigt förstår storheten hos pilsnerkorven som fått sitt namn av skådespelaren, matkåsören, kocken och kokboksförfattaren Erik Berglund, som tillverkats sedan år 1953 (nio år innan hon föddes) och vars stilrent designade burkar visar att produkter inte behöver relanseras bara för att nyanställda marknadschefer vill att historien ska börja med dem.

Bullens pilsnerkorv borde stå på alla fina krogmenyer dessa dagar när vi undrar om och när eländet ska ta slut. De första pilsnerkorvarna producerades av Alvesta slakteriförening. Produktlanseringen förgicks av ett stort utbrott av salmonella med ursprung i Alvestas slakteri. Totalt 9 000 smittades och 90 avled i epidemin, denna varma 1950-talssommar.
Jag läser på Wikipedia: Som en följd av epidemiutbrottet höll sig skeptiska konsumenter en tid framöver borta från köttprodukter, särskilt sådana med namnet ”Alvesta” på etiketten. Den nya korvprodukten var ett sätt att sälja in en garanterat salmonellafri helkonserv, dessutom med draghjälp av en känd filmpersonlighet.
Frågan vi alla ställer: Vem lanserar den första garanterat coronafria korven? Och detta med draghjälp av Anders Tegnell – som efter pandemin naturligtvis kommer att göra en andra karriär som PR-konsult.

Hon: men efter frukost har det faktiskt blåst upp Peppe. Och jag har klippt gräset (runt alla fina blommor förstås) men utsikten är blåsigare nu om än mer välvårdad. Orkar tyvärr inte gå runt till sjösidan och ta en ny bild på den blåsigare men mer välvårdade utsikten. Sitter i lä på baksidan. Farligt att sätta sig, skulle ha planterat ut en tomat till samt kollat till gurkorna som är utplanterade på friland. Orkar nog inte det heller… Gurkorna går det för övrigt inte så bra med i år. Trodde bara det var mina men så berättade Ancy att hon läst att det är ett dåligt gurkor i år över lag. Pust! Men de börjar i alla fall komma lite smått. Tomater är vi redan självförsörjande på, men man kan inte slösa, blir ett par var till frukost och kanske några i en sallad. Men de är tusen gånger godare så man får liksom ändå mer smak totalt sett. Vi ska göra en topplista sen, har många sorter i år.

Och så har rosorna börjat blomma. Först ut är vår fina gula på sjösidan. Vet inte vad den heter. Flera andra på g också men inte helt utslagna. Verkar bli ännu ett rosår.

Paprikorna har också börjat växa till sig. I alla fall den vanliga röda som jag köpte i Paris. Alltså, inte röd än, men kommer bli. De avlånga spetspaprikorna och de bruna har inte riktigt börjat sätta fart än. Hoppas de gör det snart…

Och så ”slängde jag ihop” en sockerkaka, ha ha. Nytt recept. Kör nästan alltid Fin sockerkaka ur 7 sorters kakor. Men den har inte funkat 100 i nya ugnen. Denna ser fin ut, frågan är hur den smakar… skulle vara saftig, men det var inte mycket smör i…

Nationaldagen: flaggan ska upp före frukost

Han: ”Du gamla, du fria… du högmodiga”. Jag trodde hon tog en högstämd stillbild, inte en film som avslöjar min raljanta tolkning av Du gamla du fria.
Menade inget illa. Menade nog ungefär vad Erik Zsiga skriver i Svenskan idag.Erik har jag känt länge. Han kom från höger, jag från vänstern. Känns som vi alltid varit överens om det väsentliga.
–Vad är det för mänsklig mekanism som driver vår gemensamma stolthet för detta land, undrar Erik. Och besvarar sin egen fråga: Kanske vår stolthet för Sverige snarare grundas i en idé. Det är i så fall en idé som vi inte är helt eniga om. Dessutom har dessa idéer skiftat flera gånger bara under min begränsade livstid... Ja, vad är det som håller oss ihop? Förmodligen ligger stoltheten till Sverige i betraktarens ögon. Kanske till och med tolkningen av vad som är Sverige. Och var Sverige slutar och börjar.
Låter som en lagomt inskränkt nationalism i mina öron. Som de gamla gummorna i Gammalsvenskby i södra Ukraina fortfarande sjunger: ”Jag vill leva jag vill dö på jorden”.

PS: Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Alla som följer denna blogg har lagt märke till det vita strecket som återfinns i de flesta bilderna på sjösidan. Det är hennes fars 60-årspresent, flaggstången alltså. Har länge velat flytta den. Men somliga saker gör man inte på Bertils udde. Den blågula vimpeln har jag däremot hissad året runt – till skillnad från hennes mor som tog ner den i dåligt väder för att den inte skulle blåsa sönder.
Men en man kan göra flera fel.
– Jag ser att du har vimpeln upp-och-ner, sa Johan Målare härom veckan.
Och han hade rätt: I hela mitt liv har jag har hissat vimpeln med det gula fältet uppåt. Och dessutom retat mig på grannar som gjort tvärtom.
– Tänk blå himmel, gula blommor, sa Johan som samma dag lärde mig en annan sak också. Om ska dra ut en rostig spik ur en vacker bräda ska du inte använda hammarens klo.
– Använd hovtång och dra spiken genom brädan så slipper du flisor på ovansidan.
Med sådana lärare hade jag inte behövt mina universitetsstudier i historia och konsthistoria.

fredag: Vädret har aldrig varit viktigare

• 

• 

Han: Vi vaknar av blåsten. Tolv grader. Pålandsvind från ost, 13 sekundmeter i byarna. Inte läge att bygga altan. Klockan 11:10 ligger vi fortfarande i sängen. Känns som om jag vill ligga kvar här till det är dags att sätta på tv:n.

Apropå väder och tv: Sveriges Television har fått för sig att vi i karantänen vill se gamla filmer och shower som inte ens var roliga när de var nya. Om SVT-ledningen velat göra en insats för oss hade man shoppat runt efter nya filmer och shower, nu blir effekten att vi tittar ännu mindre på tv.
Ett tag fruktade jag att även TV8 skulle öppna gamla dammiga arkivskåp. Dessbättre är det en kommersiell kanal för vilken tittarsiffror är pengar. Risken fanns annars att programansvariga hade hittat den värsta kalkonrullen i kanalens historia – Sommaråttan från år 2006.

Det året kom värmen tidigt och torka och värme präglade stora delar av sommaren, men det förekom även skyfall och översvämningar. I början av augusti faller 14 milli-meter nederbörd regn över Börrum och lite senare orsaker en tromb förödelse på en camping mellan Katrineholm och Eskilstuna.
För en gång skull minns jag vädret. Det finns en anledning. Den 26 juni detta nådens år berättar tidningen Metro att programmet ”Sommaråttan, med programledaren Peppe Engberg, ersätter TV 8:s Finansnytt i sommar”. Det är en påannonsering som döljer mer än den upplyser tittare om när det gäller vad som väntar.
Men kul hade vi.
Det framgår även av Jonas Cullbergs intervju med undertecknad i Metro:

Vad är idén med Sommaråttan?
– Det är ett jävla utfyllnadsprogram, helt enkelt. Lättsamma nöjesnyheter och väder som ersätter ”Finansnytt” när det ligger nere för sommaren.
När jag ringde tidigare lät du skeptisk till att prata om programmet.
– Vi har haft roligt när vi gjort det, men jag vet inte om det är så mycket att titta på. Parollen är ”Ska du bara se ett program i sommar – se det här också”. Det har gått åt ganska många flaskor ouzo i studion för att vi ska komma i stämning. Jag tror stenhårt på sambandet mellan lätt alkoholkonsumtion och kreativitet.

Alkoholen är inte förklaringen till att Sommaråttan förmodligen är det värsta kalkonprogram som visats i svensk tv-historia. Att jag nu påminner världen om programmet är att dekoren är mitt mest publika målarkludd – under en hel sommar kunde tittarna se min kuliss växa fram i tv-rutan.
Även den ett pekoral, ett försök att ge tittarna en känsla av Ulf Lundells Öppna landskap och Systembolagets reklam för skärgårdssnapsar. Ett krogmotiv, om är placerat i ett lantligt svenskt midsommarlandskap. Röd stuga med vita knutar. En kvinna i röd klänning med ett glas i handen.
En jättelik solros. En båt med fyllda vita segel. Blommor och planteringar.
– Den blågula flaggan fladdrar i sjöbrisen.
Vid närmare eftertanke är det en tidig bild av idyllen på udden i Kalmarsund, noterar jag i mina minnesanteckningar.

Framför kulissen sitter Grim Berglund och jag och pratar om dagens nöjesutbud och vädret. Grim ser grym ut – tänk indianen i Gökboet – och det är inte i första hand ouzon som får vårt samtal under sommaren att bli alltmer förvirrat. Saken är nämligen den att Sommaråttan – som presenteras som ett direktsänt dagligt nyhetsprogram under semesterveckorna i juli och augusti – spelas in i förväg under tre hektiska arbetsdagar i början av juni.
Under dessa tre dagar googlar Grim och jag allt om den kommande sommarens konserter, spelmansstämmor och biopremiärer över hela landet. Vi intervjuar musiker och arrangörer och med hjälp av SMHI:s prognoser gissar ni väder.
Det kan låta så här:
– Jaha, Grim. Idag är det alltså torsdag den 3 augusti och solen skiner. (Bildbyte. Ludde Wadman, som är producent, zoomar min min målade sol)
– Åtminstone någonstans i Sverige… hoppas vi.
– Och vad händer idag?
– Massor. Så till exempel spelar Ove Thörnqvist i Västerås i kväll. (Inklippt bild på Ove Thörnqvist, skrattar)
– Du menar Alingsås, säger Grim och tittar ner i sina papper.
– Västerås.
– Alingsås.
– Västerås … Alingsås.
– Ja, det vet ju du. Du pratade ju just med Ove. Ska vi sända den intervjun nu?
Och så gjorde vi det, om än först i slutet av sommaren när Ove Thörnqvist I.R.L. gick upp på scenen i Folkets park i Västerås.
Eller i Alingsås.
– Om det inte regnar.

Om jag lärde mig något av arbetet med Sommaråttan – eller ”Sommar-råttan” som vi internt kallade programmet – så är det att presens är ett bedrägligt tempus som inte alltid fungerar i futurum om det tillkommit i imperfektum.
Inte minst gäller det vädret. Min stora kuliss försvann i Münchenbryggeriets källare. Försvann gjorde även TV8:s ambition att bli Sveriges vassaste kommersiella public servicekanal. Nyhetsredaktionerna avvecklas, kanalens nyhetsankare Lars Adaktusson blir politiker och kanalens programdirektör Thomas Hall återvänder till SVT för att bli projektledare för Melodifestivalen och senare nöjeschef. Johanna Öberg, säljmaskinen, gör karriär inom media. Finansnytts Olle Zachrison blir så småningom chef på Dagens Eko på Sveriges radio. Ludde Wadman blir producent på Handelsbankens web-tv, EFN. Grim går till TT, Ljus-Larsson försvinner i skymningen och ännu ett av de gäng jag haft förmånen att tillhöra skingras.

Å andra sidan bryr jag mig väldigt lite om vädret sedan dess.
Utom när jag har 168 längdmeter trallvirke som ska skruvas ihop till 15 kvadratmeter altan mot solnedgång.

Hon: inte ens Vilda och Ludde vill gå ut. Annars har de övergått till summer mood, man ser dem knappt över huvudtaget. Inte Vilda i alla fall. Ludde är väl lite mer av en ”hemmakatt”. Han ligger i en gräsgrop under björken typ hela dagen. Vacklar fram vid drink-snåret och vill bli klappad. Vilda är på okända äventyr från tidig morgon till sen kväll, möjligtvis är hon och friar hos nykomlingen i området, Nisse. En väldigt ung hanne, men storväxt och stilig av rasen Maine Coon. Ja lite lik Måns faktiskt. Nä Vilda, håll dig till Ludde.

torsdag: a man gotta do what a man gotta do

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Ja, vad säger man? Det är torsdag, solen skiner och ännu en altan växer fram på udden.

Hon: fint, och så utsikt över solnedgången på det, har vi inte i hus 1. Nu ser jag fram emot växthus nr 2 :). Fortfarande en hel del chili som huserar inne i alldeles för små krukor. Men även om det inte är så många frukter på plantorna så börjar en hel del redan växla färg till rött och mogna.

onsdag: En ljus dag på vår udde

Han: Igår blev en svart dag över hela världen. Världsnyheter når även hit ut på udden. I övrigt blir gårdagen en ljus dag i våra liv. Blåsten la sig äntligen och solen sken. Det är juni och hon har utökat sina trädgårdsbestyr till att även gälla havet – att rensa viken från sjögräs en plikt hon ärvt från sin mor.

• 

• 

• 

I övrigt: Älskar män som står på alla fyra framför mig! Jonas från Rörteknik och Jocke från Nybro gjorde klart köket i Margaretas stuga. Nu väntar vi bara på att Göran, turboelektrikern, ska komma idag och låta ljuset flöda över hela härligheten.
– Sedan ska jag aldrig mer renovera en gammal kåk!
Bortsett från att jag ska bygga en altan mot solnedgången och eventuellt glasa in ett växthus mot söder…

Byggherrens (= snickarlärlingens) belöning: 30 minuters djup nap i soffan med Nordegren & Epstein i öronen. Duschar varmt och länge. Drink före middan: Hennes svala variant av French 75 (Gin, Limoncello och Prosecco). Middag i lä med musik av en ensam talgoxe, en av de sista som inte haft tur att träffa någon som hon som serverar spagetti med köttfärssås på nötfärs från Attanäs gård, soltorkade tomater från fjolårets skörd, infrysta Brandy Wine (de godaste tomaterna), kryddor från egna landet och tre sorters chili (Parsilla, Chocholate Bonnet, Cayenne).
Till det en flaska Barbera d’Alba från Roberto Sarotto.
Gott?
– Så här ska vi ha det när vi har det som sämst.

Hon: ja du borde hoppa i och hjälpa till Peppe ;). Det är faktiskt drygt 20 grader i vattnet så även en badkruka som du borde våga sig i. Och kunna känna dig som en ny människa, pigg och alert efter dagens slit. Och kanske t.o.m orka hålla dig vaken en stund efter 20.00, ha ha.

Ok då, det har du ju faktiskt gjort de senaste dagarna eftersom du har tagit ett litet ”nap” medan jag lagar mat och donar. (Efter att ha varit trädgårdsmästare, bagare och försökt komma på något kreativt på mitt freelance-uppdrag…). Fast jag tycker å andra sidan det är bra att du tar en liten middagslur. Men ett uppfriskande dopp skadar inte!

Jag trodde det var kört med våra nyplanterade mandelträd. De har sett lite medtagna ut efter den tuffa start de fått med flera veckors hård nordanvind. Och på det några frostnätter, eller nästan minusgrader i alla fall.

Men igår upptäckte jag små mandlar på alla tre träden, flest på det som står mest skyddat och som jag trodde var det enda som skulle överleva. Men faktiskt så vajar det en ensam liten mandel även på det senast planterade och mest utsatta trädet också. Bara hoppas de klarar första vintern och att det inte blir en blåsig och extremt kall sådan.

Han: Tack darling för att du lät mig sova middag. Väcker dig kl 06:00 i morgon bitti när jag börjar jobba så även du får uppleva en morgon på udden.