måndag: arbetsplats med utsikt

Han: I runda slängar har regeringen och riksdagen hittills satsat omkring 250 miljarder kronor på direkta stöd till företagen. Till det ska läggas omkring 550 miljarder i olika former av krediter och lån. Tilläggas ska också Riksbankens erbjudande till företagen att låna 500 miljarder helt gratis, under förutsättning att de klarar bankernas kreditprövning.
Men det finns företagare som fortsätter arbeta. Heldag med Jocke Ohlsson, JOBS, snickarn från Nybro. Kom, såg sig omkring med Smålands bästa utsikt och sedan arbetade vi hårt för att få köket i Margaretas schatåå på plats.
– Det vill gärna bli bra.
Fortsättning följer imorgon.

MORS dag: tänk ‘varför inte?’ så får du roligare

Han: Får ett meddelande från vännerna på Ulriksdals värdshus i Stockholm: ”Till mors dag väntar strålande solsken så passa på att fira mamma i vår blomstrande trädgård! Trädgårdskiosken är öppen som vanligt, kylen är fylld med bubbel och frysen full av hemgjord glass.
Vill du visa din mamma extra mycket uppskattning kommer vi sälja askar med hemgjorda tryfflar och buketter som vår florist bundit av blommor från trädgården!”

Tack för inbjudan. Ser fint ut. Tyvärr råder coronatider. Jag är dömd till en gyllene karantän på en udde i Kalmarsund. Även om jag skulle klä upp mig till en södermalmshipster, så går inga flyg.
Dessutom är min mamma död.
– Men jag blir glad, er inbjudan får mig att tänka på henne som söner bör på Morsdag. Ett minne dyker alltid upp: Min mamma hade fått en sista massiv hjärtinfarkt. En vägg mellan kamrarna har gett vika. Min lillasyster och jag turas om att vaka. Jag sitter vid hennes dödsbädd och har glömt att stänga av mobilen.
– Är du här i Paris?
– Nej, men jag räknar med att hinna dit i slutet av veckan.
– Varför inte idag?
Jag förklarar omständigheterna och samtalet blir kort. Men inte tillräckligt kort. En svag röst från sjukhussängen:
– Vem var det, säger min mamma som jag tror är på väg att somna in. Jag förklarar att det var Jan Scherman som ringt och att han är vd på TV4 och nu är i Paris på en mediekonferens som även jag skulle ha varit på.
Min mamma säger inget på en stund, sedan säger hon:
– Vem är Jan Scherman egentligen?
Det är det sista min mamma säger. Jag tror mig veta att Scherman, som är en känslig man (se blogg), även han funderat över hennes fråga.

Några veckor senare skriver jag i min dagliga krönika: ”Det har inte blivit mycket noterat den senaste veckan. Det beror på att jag har varit på begravning. Det blev en trevlig tillställning. Som vanligt. Mamma skulle ha trivts. Möjligen skulle hon undra varför alla som samlats i Bollnäs kyrka, ser så sorgsna ut när de tittar åt hennes håll.
Efteråt, vid kaffet på församlingsgården, skulle hon ha glömt det. Upplivad skulle hon även ha blivit av ‘efterfesten’ – familjemiddagen på Scandic hotel.
– Ska vi gå hem redan?”

Det är så jag minns henne: Guldfiskentusiasmen.
– Per-Erik, säg aldrig ”varför då”. Säg, varför inte så får du roligare. Hon kallade mig Per-Erik när hon ville säga något viktigt.
Min mamma var lösningsorienterad som det heter nu för tiden. Hon lärde mig att fuska, vilket jag insett är samma sak som att vara kreativ. Till exempel att fästa upp kostymbyxorna med häftapparat, när fållen släppt och en annan sorts mamma skulle säga att det här går inte, byt om till någonting helt och rent.
Framförallt skapade min mamma saker av saker. Under en period i min barndom gjorde hon lampskärmar av uppochnervända blomkrukor. Särskilt en blev världsberömd i mitt lilla universum, ty innan banemannen slog sönder krukan hade han rest över världshaven som skeppsläkare på en valfångare. Han hade följt Hanna Rydh under hennes arkeologiska expeditioner i Rajasthan. Inte minst var han känd för att ha varit Sven Hedins livmedicus under den berömde upptäcktsresandens utforskningar av Centralasien.

Det hade jag i och för sig ingen aning om. Inte heller att Säkerhetspolisen hållit ögonen på honom under kriget för att han hjälpte den norska motståndsrörelsen i de jämtländska gränstrakterna. Veta fick jag först när min kompis Anders Jarefors berättade att hans pappa Paul, postmästare i Gäddede, hade myndigheternas order om att hålla koll på provinsialläkarens korrespondens.
Kort sagt: jag hade ingen aning om vem David Hummel var när han kom på sjukbesök i Blåsjöfallet år 1955. Och jag brydde mig inte heller. Jag var sju år och hade ont och tyckte att doktorn var en arrogant stropp som försökte lysa in i mitt inflammerade öra med hjälp av min mammas nya sänglampa, svor och slog sönder blomkrukan mot sängstolpen så att skärvorna flög.

Det är först när jag långt senare äter lunch med författaren Axel Odelberg som bitarna så att säga faller på plats. Axel hade kommit ut med sin biografi över Sven Hedin (Äventyr på riktigt, Norstedts) och i
boken återser jag mannen som krossade min mammas lampa. Möjligen även någonting annat, eftersom jag än idag minns skärvorna.
Vad mamma tänkte är det för sent att fråga om. Förmodligen sopade hon ihop resterna och skapade en liten mosaik eller något annat vackert.
– Varför inte?

lördag: Det blåser på udden

• 

• 

• 

Han: Skulle ha blivit en aktiv lördag. Skulle ha byggt en veranda. Hämtade 168 längdmeter trall hos Lindbergs, men vinden la sordin på arbetet.
Fick bli en trevlig stund i växthuset med trädgårdsmästarinnan och gjorde en väderleksrapport baserad på svärfars väl bevarade Ventimeter. Det blåser kuling från nordost. Skitvind, för det betyder att vi får äta middag (med coronaavstånd) inne när Björn och Hanna kommer. De är här om 38 minuter enligt deras GPS.
– Hörs.

Han, igen: Ungdomarna kom, sågs, åt Kerstins goda vegetariska risotto och Tomat-Hasses sparris och så här lämnade vi dem i Chateau Margareta.
– Sov gott.
Men tillbaka till väderleksrapporten och den så kallade Ventimetern. Jag träffade aldrig Bertil Pettersson. Han hade gett sig av på den eviga seglatsen långt innan jag skrev in mig i historien här på udden. Men min framlidne svärfar är fortfarande närvarande. Den svartvita segelskissen över af Chapman, skolfartyget på vilken han var skeppsgosse och valdes till bästa kompis ombord. Det 250 meter långa nätet i lådan under taket i sjöboden.

I bokhyllan Bertils kompletta samling av Longitude, tidskrift från de sju haven och oumbärliga skrifter som ”1972 års Internationella Sjövägsregler till förhindrande av kollisioner till Sjöss” och Båtägarskolans ”Navigation 1” av Ramberg-Sjövall.
På en krok den blå badrocken som manar till mandomsprov i det kalla havet så här på våren och i en låda i ateljén förvarar jag hans mest förunderliga tingest:
– En vindmätare i originalförpackning och medföljande instruktion.

Första gången jag öppnade asken framstod föremålet som någonting märkvärdigt, inte i sig utan på grund av den rymd som fanns omkring den. ”Ett tomrum som inte var fyllt av ord” för att tala med Italo Calvino och det tog ett tag att förstå hur ventimetern funkar. Sedan har det blivit en vana att hålla upp det smala glasröret mot vinden.
– Som mest har jag mätt 24,5 sekundmeter på den yttersta stenen på udden. Eller snarare 10 Beaufort, ty Bertils ventimeter är baserad på Beaufortskalan. Detta efter Sir Francis Beaufort som utvecklade en vindskala för brittiska örlogsfartyg på 1800-talet och som jag tidigare skrivit om.

Skalan finns vetenskapligt beskriven av Nils Holmqvist i  Himlen är vackrast med lagom mycket moln, men mer känslosamt av författarsignaturen Victor Storm som i en roman i början av seklet skrev om en man som flyter omkring i ett hav och tänker på kvinnan han lämnat i ett land långt borta. Han beskriver Beauforts skala så här:

Stiltje (Beaufort 0): Jag flyter högt på spegelblank sjö.
– Röken från din cigarett stiger rakt upp.

Nästan stiltje (Beaufort 1): Små fiskfjällsliknande krusningar bildas på havet, men ännu inget skum.
– Någon andas mot din nakna hud.

Lätt bris (Beaufort 2): Korta utpräglade småvågor som inte bryts. Du flyter fortfa- rande högt.
– Små löv sätts i rörelse. Vimplar och vida klänningar lyfter.

God bris (Beaufort 3): Vågkammarna börjar brytas omkring mig. Glasaktigt skum. Någon enstaka vit skumkam döljer mina fötter.
– Blad och tunna grenar i oavbruten rörelse. Gång på gång stryker du hårslingan ur ansiktet. Du är glad att du tog den tjocka tröjan.

Frisk bris (Beaufort 4): Vågorna har blivit påtagligt längre. Jag ser vita skumkammar komma närmare. Ett kortvarigt brus över vattenytan.
– Du vill gå inomhus. Mindre lövträd börjar svaja utanför fönstret. Den röda filten. Katten gör dig sällskap i soffan.

Styv bris (Beaufort 5): Långa vågor lyfter mig framåt. Jag är omgiven av vita skum- kammar. Sjön bryter med ihållande brus. Jag får allt svårare att hålla ihop mina ägodelar.
– Kraftiga trädgrenar slår mot rutan. Telefontrådarna viner. Du står vid fönstret och ser en man vars paraply vänder sig i vinden.

Hård bris (Beaufort 6): Vågberg. Vita skumkammar breder ut sig. Enstaka skum- strimmor. Dovt rullande brus dränker mina tankar.
– Du ser människor där ute som kämpar för att gå upprätta mot vin- den. De stora träden vrider sig. Den svarta katten inser att du oroar dig för att något hänt.

Styv kuling (Beaufort 7): Sjön tornar upp sig och bryter över mig.
– Skumstrimmorna ordnar sig i vindriktningen. Brotten hörs på längre avstånd. En tegelpanna lossnar från taket mittemot. En soptunna blåser omkull och rullar skramlande bort längs gatan. Du försöker läsa en bok. Du vågar inte längre se ut över havet.

Hård kuling (Beaufort 8): Höga vågberg med sammanhängande skumkammar, från vilka skum börjar blåsa bort. Utpräglade skumstrimmor. Jag klamrar mig fast vid lådan.
– Katten hoppar ner från soffan. Du lägger ifrån dig boken. Stanna inomhus!

Halv storm (Beaufort 9): Sjön börjar dåna. Höga vågberg med långa brottsjöar. Ihållande dån över havet. Tätare skumstråk, skummet gör mig blind. Jag tänker bara på att andas.
– Vi vet båda att någonting hänt, men du kan ingenting göra.

Storm (Beaufort 10): Höga vågberg med långa brottsjöar. Havsytan vit av skum. Starkare dån som kommer stötvis. Jag håller andan och låter kroppen sjunka under ytan.
– Stanna för guds skull inomhus.

Orkan (Beaufort 11) Allt är förlorat. Stora fartyg siktade i hallucinationer går under bakom vågbergen. Jag flyter i vitt skum.
– Vad du än gör, kom inte ner till havet.

Blåser gör det på udden i kväll, hård kuling eller halv storm. Och i morgon ska vinden öka enligt SMHI.
– Gäller att surra kvinnor och katter vid masten, mumlar jag innan jag somnar.

Hon: och ”gå för guds skull inte ner och bada…” Och nej, jag gjorde inte det, lusten försvann när vinden ven runt benen nere på bryggan. Ägnade istället dagen åt bladlöss, stormsäkra plantorna ute, baka bröd, koka rabarbermarmelad och göra rabarberpaj. Och den vegetariska risotton föstås. Med kantareller, Karl Johan-svamp och saffran.

Fredag: imorgon ska det ske…

Hon: skandal är vad det är, jag har inte badat än i år, och snart är det juni. Hoppades nästan det skulle vara kallt så jag hade en ursäkt. Men jag brukar bada ändå bara det är varmt i luften, och det har det ju varit lite till och från i en månad. Kommer dessutom från en”kallbadande” släkt. Min moster badade var dag året runt fram till hon var 95 år. Vid 96 gick hon bort. Hon brukade pryda framsidan på Ölandsbladet, i en isvak, när hon fyllde jämnt. Mamma och pappa badade också typ så länge det inte låg is i viken. ”Ta en kall avvrivning och känn dig som en ny människa” var mantrat i min familj. Ja, jag skäms, imorgon ska det ske. Årets första dopp!!!

Annars har jag bara planterat ut och om, som var dag. Och vattnat förstås!!! Fattar inte hur det kan ta så lång tid och hur jag kan ligga efter när jag håller på från typ sju till fem, utan riktig lunchpaus. Har dessutom blivit förfrågad om att göra ett riktigt jobb, vilket jag inte haft en tanke på att göra mer, nånsin! Men när huvudet sätter igång och klurar på hur man skulle kunna göra så går det inte att stoppa. Och det är ju faktiskt också kul, men har egentligen inte alls tid med det just nu. Hinner ju inte ens bada!!! Men men. Nu är det i alla fall dags för fredags aw, vi har bestämt att sluta ”jobba” kl 15.00 på fredagar och helger, vilket vi inte riktigt höll idag. Klockan är nästan fyra. Skål på er!

Ps. Peppe hamrar på datorn. Fortfarande… fast med en fredags-drink vid sidan om, puh! Frågar vad han gör, ”jag diktar” säger han. Ja, så det kommer nog mer här snart trots att vi passerat sluttid på fredagar… då får väl jag gå och plantera om de där stackars ”urvuxna” tomatplantorna som står och väntar på planteringsbordet.

Han: Okej, det tog lite tid att formulera: Hon har rätt, det gäller att ha rutiner i karantän annars tenderar det bara att bli arbete.
Att bli klara.
– Färdig! Som barnen sa när de var små och satt på pottan.
Men kära fru vi ska ju aldrig bli färdiga!
Det är bara att inse: När vi nu bosatt oss här på vår udde, så betyder det att vi aldrig kommer att gå i mål.
Vi har klivit av ekorrhjulet.

Hade vi jobbat kvar i reklambranschen hade vi skaldat att ”Resan är en del av målet”. Faktum är att jag en gång i tiden deltog i en slogantävling för British Airways med denna pay-off. Nej, jag vann inte. (Jag vann inte heller wienerkorvskorvsproducentens dito tävling med den filosofiskt oantastliga slogan: ”Allt har ett slut – utom korven som har två”).

Bla, bla, bla tänker du som inte tillhör Riskgruppen och inte lärt dig att förhållandet mellan ”resan” och ”målet” är en central fråga i europeisk filosofi. Länge var det stridsfrågan inom arbetsrörelsen.
– Rörelsen är allt – målet inte, sa den reformistiska socialdemokratins främste ideolog Eduard Bernstein i polemik med de revolutionära kommunisterna som hävdade att ”målet är allt” – och att alla kostnader under resan i form av död och terror därför var befogade.
Och den kampen pågår varje dag här på udden. För den röda feministikonen Rosa Luxemburg var målet allt – ”och rörelsen bara en spontan blixt från kapitalismens allt mörkare himlar” som skulle sätta arbetarmassorna i brand. 

Nåja, jag erkänner. Ämnet var trots allt behovet av rutiner och förmodligen drog fingrarna iväg lite längre bort längs tangentbordet än jag avsett. När jag tittar upp har hon lämnat vår trevliga samvaro kring fredagsdrinken för att rädda några plantor undan solen.
Å andra sidan: Ätandet är puddingens bevis. Hon bekräftar vad jag lite omständigt försökt förklara:
– Varje dags resa är allt som betyder nåt, målet intet. Vi ses i morgon!

torsdag: Naturens palett blir allt fylligare

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Somliga dar blir jag medveten om alla färger som omger mig här på udden. Är det konstigt att det är svårt att komma igång med måleriet.
– Vad ska jag bidra med?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Visste du att färger i naturen beror på våglängden på det ljus som utstrålas från ett föremål och det i sin tur beror på det infallande ljusets spektrum och på vilka våglängder som reflekteras av föremålet. Exakt hur vi människor sedan uppfattar färgen beror på vad som händer i ögonen och hjärnan.
Den som formulerar saken på det sättet sitter nog inte i en solstol i lä och bara tittar sig omkring i vår trädgård.

Hon: fint Peppe. Och att du tagit bilder på mina tomater och chilis också. Inte bara på lastbilen som kom med köket… och min solros, som nu börjat vissna. Tror du missat att din faktiskt blommar nu 😉

Han: Tack min fru för att du bryr dig om mina barn som vore de dina egna.

onsdag: Karantän eller inte – Vida museum here we come!

Han: Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!
Det här är orsaken: År 2002 följde låtskrivaren, musikern och konstnären Olle Ljungström med filmaren och konstnären Pål Hollender till Afghanistan för att medverka i en dokumentärfilm. Ljungström förde dagbok, såväl noteringar som teckningar och fotografier.

– Dagboken försvann. Olle gav bort den, men kunde inte minnas till vem, berättar galleristen Börje Bengtsson i Barometern. ”Åren gick. Plötsligt någon gång i början på 2010-talet dök den förlorade dagboken upp på en konstauktion. Börje Bengtsson ropade in den.”
– Den bestod av en bunt A4-papper samlade i en mapp, säger han.
Olle Ljungström och Börje Bengtsson började förbereda en utställning. De hann inte bli klara innan Ljungström gick bort våren 2016, 54 år gammal och nu ställs bilderna ut på Vidamuseum på Öland.

Olle Ljungströms dagbok försvann alltså. ”Han gav bort den, men kunde inte minnas till vem”, säger polaren Bengtsson.
– Hon vet.
Åtminstone vet hon vart delar av dagboken från Afghanistan tog vägen. De hamnade på reklambyrån Garbergs i Stockholm. Byrån hade pappersbolaget Södra Cell som kund och några begåvade kreatörer (inklusive kvinnan i mitt liv) hade kommit på att ingen tänder på pappersmassa, men gärna smygläser andras dagböcker.
Alltså bjöds 53 mer eller mindre kända svenskar in att skriva dagbok under en vecka var året 2002.  
Bland dem Ljungström. Han var traumatiserad och orkade inte skriva, han ritade sin vecka i Afghanistan.

Varför även jag minns Ljungströms teckningar? Som vän till byrån (hon jobbade där) fick jag i sista minuten hoppa in som ersättare för någon viktigare som svikit, utan ersättning. Bland de andra skribenterna: Staffan Heimersson, Camilla Lind, Lovisa Burfitt, Lotta Lundgren, Claire Wikholm, Helen Billgren, Jesper Waldersten, Stina Lundberg, Magdalena Forsberg, poeten Kristina Lugn, Bo Strömstedt, Jan Malmsjö och fotografen Denise Grünstein.
Jan Myrdal skrev om Balzac. För egen del skrev jag om min pappa och om ännu en skilsmässa.

Jag minns inte om Olle Ljungström var med, men jag minns att Myrdal och jag träffades på en mottagning på reklambyrån när boken var klar. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Möjligen står Myrdal kvar där. För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.
Det är inte Myrdals fel. Han var en av de första i Sverige som skrev om krigen i Afghanistan. Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild. Senare växte avståndet. Men det är konstigt att ibland gillar man människor mer ju mer oenig man blir i olika sakfrågor.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal.

Jag hade blivit chefredaktör på en rosa affärstidning och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda vem som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Dagboken må vara ett reklamprojekt, men är en imponerande samling texter. Här på udden har vi av någon anledning en engelsk utgåva. Jag bläddrar i den ibland. Designen med olika papperssorter är ett konstverk i sig och Olle Ljungströms bidrag sticker ut som en påminnelse om att världen var större än reklambranschen och svensk massaindustri:
27 died straigt
137 were injured
I can’t rembember
Everyone’s name
Girl turns into powder
Girl turns into powder – I’m watching

Naturligtvis måste vi åka över till Öland och Vida-muséet när Überstormführer Tegnell tillåter det. Eller hur?

• 

• 

Hon: ja, det måste vi. Längtar alltid lite till Öland överhuvudtaget. Och så har jag ju gravarna att sköta om i Borgholm, borde jag göra oftare nu när jag bor så nära.

Tröttnade på att vänta och satte ut en hel del chili på friland, utan avhärdning. Har redan straffat sig, massor av vita blad från solskador. Har ju fler som tur är… har fortsatt sätta ut tomater, kommer mer bilder en annan dag. Trött, varit och storhandlat i Jämjö också. Hade gjort slut på typ allt. Jämjö ligger 2,5 mil söderut så det tar ett tag. Minimerar handlingstillfällena både därför och pga Corona. Gillar att koka soppa på en spik, så vi klarar oss länge.

Han: På förekommen anledning eftersom ni läsare undrar: Självklart respekterar jag de senaste påbuden från Überstormführer. Folkhälsomyndigheten håller fast vid att 70 år är en fortsatt lämplig gräns för äldre som behöver skydda sig särskilt mot smitta.
– Oss. Vi.
Även om vi undrar.
– Folkhälsomyndigheten har ju sedan en tid talat om att de ska rucka på de här besluten och det har funnits jättemycket förväntningar, säger professor Ingmar Skoog, som är föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, till TT. Skoog önskar att Folkhälsomyndigheten varit mer transparent om vad som ligger till grund för beslutet.
– Det hade varit bra om de öppet kunde redovisa vilka siffror de använt för att komma fram till slutsatsen. Det tycker jag att de äldre kan vara värda, säger Skoog.
Instämmer.
Men som sagt, jag är inte Napoleon. Och jag har inte deporterats till den vindpinade ön St Helena. Även om det just nu kom en oskön vindby från nordväst, när jag sitter ute och skriver denna dagens sista notering.

Tisdag: brutala bröder är grejen…

Hon: ville sätta bärbuskar längs hela staketet utanför Margaretas hus men Peppe sa att det är meningslöst för det kommer komma upp en hemsk växt där som inte går att få bort, även Margareta hade hatat den. Min kompis och granne Ancy kom förbi när de började komma upp och sa direkt, det där är parkslide, invasivt ogräs, hopplöst men ganska vackert… vet inte om jag håller med men gav upp och satte buskarna på annat ställe.

Men så hittade jag lösningen i DN i söndags. Grisar!!! Jag som hade tänkt skaffa ett par höns och kanske kanske en get… men grisar, hoppas det funkar med små minigrisar då. Kanske testar med kvävning först. Hans idé, presenning i några år, sen kvävs de.

Han: Dagens ämne för Riskgruppen på udden var given. ”Nya coronabesked för ’yngre äldre’ väntas senare i dag”,var budskapet från mina yngre kollegor i mediefabriken.”Folkhälsomyndigheten väntas under tisdagen presentera nya rekommendationer till gruppen som kallas ’yngre äldre’, det vill säga personer över 70 år som är friska.”
Ett besked som välkomnas av Pensionärernas riksorganisation, PRO.

– Det är ju den dagen vi ser fram emot, sa ordföranden Christina Tallberg på förmiddan.

• 

Redan där blev jag tveksam. Tveksam om jag ens tillhör de yngre äldre. Tallberg fick det att låta som om jag likt Napoleon hade deporterats till den vindpinade ön St Helena i Atlanten.
Kändes inte så när jag intog min frukost på sjösidan efter några timmars välbetalt och fritt arbete bakom datorn. Strålande sol och frånlandsvind. Fyra dagstidningar på papper och digitalt, fru som bestämmer sig för att klippa gräs i flip-flops, två sömniga katter och den ensamma hägern på sin sten, i motljus inte helt olik våra barndomssnidade ”tv-hägrar”.

Jag har visserligen inte fått lämna udden idag. Behövdes inte, eftersom alla viktiga människor kom till mig. Ove från Hemtema kom för att laga vår diskmaskin och ett under skedde! Han plockade ur den, rengjorde förgasare, bytte topplock, rensade kranskärl i vänster kammare (eller vad han nu gjorde).
– Vi hade redan bestämt oss för att köpa en ny maskin, men för en gång skull drog slit-och-släng-ekonomin nitlotten.

Sedan kom Håkan inifrån viken och fixade låset till Margaretas stuga. Ett lås som mina okänsliga fingrar och skruvdragare bara delvis fått att passa – trots svordomar, milt våld (oaktsamt våld, som Paolo Roberto skulle ha sagt) och 5 återbesök hos Boris på Lindbergs. Med varsam hand återställde Håkan låset i ursprungligt skick – fråga mig inte hur men även han fattar hur mekanik funkade inte allt blev digitalt.  

Slutsats? Lägg till att jag hittat vattenläckan bakom stugan och att båten äntligen ligger i sjön. Glad har jag varit hela eftermiddan. Hade nästan glömt att Anders Ternell skulle utfärda någon slags amnesti och la mig i soffan för att lyssna på presskonferensen.
Vaknade efter en och en halvtimme och blev informerad av en yngre person i min närhet att inga lättnader hade offentliggjorts – den store folkledaren hade inte ens varit med på presskonferensen.

Läser på sociala medier att det inte blir någon ändring för de ”yngre äldre” utan restriktionerna för alla personer över 70 år ligger fast.
– Håller vi fast vid 70 år så tror vi att vi gör den största nyttan för människor som följer våra råd och anvisningar, säger Johan Carlson, Folkhälsomyndighetens generaldirektör.

Tack och lov.

Hon: inte bara klippt gräs, hela mina dagar går åt till skötsel av tomater och chili, ändå ligger jag hela tiden efter. Nästa år ska jag vara mer måttfull, i alla fall vad det gäller just tomater och chili. Man kan ju plantera annat också, blir ju lite ensidig kost annars… lagade iof dagens middag på bl a årets första squash. Och så hann jag med att baka två små limpor.

måndag: Uppsajsar det inre livet

Han: Får ett mejl från Anders O, en gammal kompis i mediebranschen. Vi har utbytt positionsbestämningar och hans slutsats: ”Tycks som vi båda downsajsar det hektiska livet för uppsajsa det inre livet. Typ.
Precis så.
– Downsajsar och uppsajsar.
De kom, underhöll och bloggade. Efter att Ugglorna flugit in över udden och nu lämnar redet får jag tillfälle att återgå till mitt inre liv. Har hämtat boklådor från lagerlokalen på gamla Torsmaskiner (bakom Freds & Tobbes lunchbar) i Torsås för att fylla på mina nybyggda bokhyllor. I flyttlåda 7 greppar jag Jan Schermans självbiografi ”Räkna med känslorna – tankar från en murvel som blev börs-vd” (Norstedts, 2014).

Känslan är nog att jag inte har läst boken från pärm till pärm. Janne får skylla sig själv. På releasepartyt på Norstedts mötte jag Daniel Sachs, vd på Proventus som 2005 blev ny ordförande på TV4 och därmed Jan Schermans chef.
– Skitbok, sa Daniel. Det finns inget personregister så man kan inte se om man är med.
På goda grunder anade Daniel att han skulle få sina fiskar varma och ville läsa skiten först. Men Janne hävdade att han medvetet skippat personregistret ”för att tvinga alla att läsa hela boken”.
Det funkar naturligtvis inte så.
Mediemänniskor vill läsa om sig själva och det tog jag fasta på när jag ett decennium senare fick för mig att skriva en motsvarande självbiografi.
– Den inleds med ett 23 sidor långt register över alla omnämna. Fel! I den 4:e upplagan, som kom för några månader sedan, upptar personregistret 26 sidor i början av luntan.

• 

• 

Oeniga har vi varit. Överens desto oftare. Särskilt om livets väsentligheter.
– Jag vill inte bli ihågkommen som vd när jag dör. Nu vill jag skriva och måla, sa Janne när han ringde och berättade att han sagt upp sig som VD på TV4.
– Välkommen över till de fria agenternas rövarband!
Säger jag. Det tar ett tag innan bitarna faller på plats, men en dag sittar han i min ateljé, dressed for success i lila kavaj och Slas keps. Uppfylld av guldfiskentusiasm börjar han måla på en duk, en intressant bild han burit inom sig sedan han var pojke i Linköping.

Penseln följer kanske inte riktigt minnets konturer, men det gör inget.
– Det är alltid svårt att börja, säger jag uppmuntrande. Att måla är som att skriva och jag kunde ha citerat Sven Lindqvist: “Du måste helt enkelt stå ut med att du är så dålig som du är. För bara om du vågar vara dålig idag så blir det en text. Och om det bara finns en text kan det bli bättre i morgon. Och ännu bättre i övermorgon. Och – gudomlig på fredag … Det behöver inte bli bra. Nästa dag blir det lite mer och lite bättre. Låt det därför bli dåligt. Det ska bli dåligt! Det är bara genom att våga vara så dålig som du verkligen är, som du kan bli bra igen.” (Sanningskonst, Bonniers, 2018).

Sedan intar vi Schermans utsökta calvados, medhavda spanska jamón och tyska korvar. Janne är medlem i Korvakademin, så det var inga vanliga korvar. För egen del har jag upptagits i K.O.R.V – Korvakademiens oförtrutet runda vänner – akademins stödföreningen för wannabees.
Sju år senare hänger Jannes duk fortfarande kvar i min ateljé på Hornsgatspuckeln vid Slussen. Det är inget problem. Jag vet att Scherman alltid är på väg hit. Han har bara än en gång stannat till på vägen med nåt mediejobb som han inte kunnat motstå.

Han har slutat förr. Och börjat. Inte för inte fick han vid ett av sina avhopp från mediebranschen en avskedspresent från vd-kollegorna Hans- Holger Albrecht och Manfred Aronsson på MTG:
– En enkel biljett till Hotel California i San Francisco.
Den som känner sin Eaglesamling minns den bärande slingan: You can check out any time you like, but you can never leave.
Vilket ger mig möjlighet att berätta hur vi träffades. Den historien börjar i februari år 1993. Världen står som vanligt i brand, Sverige inleder förhandlingar om medlemskap i EU och kvällspressen toppar dagens utgåva med krigsrubriken ”Känd sosse slog ner TV-man”.

Sossekändisen var Klas Eklund, tidigare rådgivare åt Olof Palme och en i kretsen kring finansminister Kjell-Olof Feldt.
– Kort sagt: en tiotaggare.
Under en intervju blev Klas förbannad på Kalla faktas redaktör Jan Scherman och knuffade till honom. Jag har glömt vad bråket gällde, men Janne polisanmälde Eklund och det hade jag synpunkter på. I en ledare skrev jag: Visserligen behöver Scherman all reklam han kan få för sitt ’Kalla fakta’, men fjantigare affär var det länge sedan massmedia broderade ut. Möjligen kan vi acceptera att en småvuxen journalist överreagerar när han inser att hans ord faktiskt betyder någonting för berörda människor – det är ju inte alltid vi journalister inser att våra offer blir sårade, ledsna, förbannade.”

TV4:s ledning hävdade att bråket visar att ”vi håller på att glida in i hotfull framtid” där journalisternas arbetsvillkor hotas.
Jag har en avvikande uppfattning: Herregud vilket snömos! Att ropa på polis för den här struntsaken är i bästa fall bara skvallrigt, i säm- sta fall ett simpelt försök att öka intresset för ett program som ständigt slåss mot låga tittarsiffror. Oavsett svaret ligger vår sympati efter ’misshandeln’ odelat hos Eklund. Och det var väl inte meningen?
Opinionen var däremot delad. Janne fick stöd av journalistskrået. Pelle Wendel på Expressen gav Klas Eklund ett ”Rör inte min kompis!”-märke.

Andra såg i Klas Eklund en ställföreträdare som satte de jävla murvlarna på plats. Lustigkurrarna ville kampanja för att ‘Lillen’ Eklund skulle utses till Pressombudsman – smeknamnet lånat av den svenske tungviktsboxaren Anders ’Lillen’ Eklund.
Jag kände inte Jan Scherman vid den här tiden, vilket förklarar att jag var så tuff bakom tangentbordet. Thomas Kanger, då reporter på Kalla fakta, var däremot kompis med oss båda.
– Den där Engberg, han är väl inte så jävla lång heller, sa Scherman som nu var arg även på mig. Thomas, som är en bra kompis (och ganska lång) insåg att han måste ordna en försoningslunch.

Tyvärr dök medlaren inte upp på restaurang Grodan. Det gjorde däremot en surmulen Jan Scherman (den mannen kan se sur ut!). Han spände ögonen i mig redan vid dörren, närmade sig mitt bord med uppdragna axlar, sträckte fram kardan och sa:
– En och sjuttiotre.
– En och sjuttiofem, svarade jag och tog näven.
– Jävlar, sa Scherman och på den vägen är det.
Som sagt: Inte för inte heter boken jag håller i handen ”Räkna med känslorna”.

Söndag: och nu fick även Frun sin röst hörd

Kaptenens fru: Jag fick aldrig ta över rodret igår. Husmorssysslorna fyllde dagen med förberedelser inför chilidrottningen Kerstins födelsedagsmiddag. Under tiden styrde kapten Uggla från ryggläge med slutna ögon rakt ut till havs. Tror att han drömde om sin anfader amiral Claes Johansson Uggla som under slaget vid Ölands södra udde följde med sitt skepp regalskeppet Svärdet i djupet den 1 juni 1676. Från Peppes och Kerstins udde skymtar vi tydligt Ölands kustlinje i klart väder. Där ute någonstans försvann det stolta skeppet med man och allt. Kanske amiralen i likhet med ättlingen kapten Uggla råkade nicka till och kom ur kurs?

Vi som ibland är på båt vet att sjön suger. Maten smakar ju aldrig så bra som då. Vad blir det till middag?, hördes kapten Uggla yrvaket ropa mitt i sjöslaget. Oxfilé? På min ära! Nej, jag menar förstås till Kerstins ära. Efter trerättersmiddagen, värdinnans finvin och värdens botaniserande i det geniala barskåpet utformat som en lönndörr i bokhyllan ville inte bara kapten Uggla sova…

I dag är en annan dag. Fjärde dagen på udden. Söndag. Fyren Garpen står ståtlig i diset. Aprilväder i maj med sol och hot om regn. Och sista natten med gänget ikväll. Tack för denna gång❤️