DAGEN EFTER: gästsbloggarna tar över rodret

Kapten Uggla: Idag tar jag över befälet eftersom det igår var sjöslag på udden. Sjutton spydde, fyra dog.Vi hade fått för oss att förfira Kerstin som fyller år först idag.Det skulle vi aldrig gjort. I skrivande stund, med darr på manschetten och sms-fingret, ligger raklång i soffan  och spanar ut över fjärden mot fyren Garpen som knappt syns i det regngråa diset.
Änglarnas kiss smattrar mot blecket och rinner i små strömmar längs det stora panoramafönstret i  Margaretas strandbungalow   (PK:s senaste inmutning). Med havet så nära (tio meter från stugknuten). Känns som jag kurar uppe på fartygets kommandobrygga. Jag är kapten…ända till min (efter)kloka fru väcker mig ur dagdrömmandet. ”Jaha, ännu en förspilld dag”, säger Mia med en klämkäck röst. Så där brukar hon säga när jag försöker hämta krafter för ytterligare en dag med slit och släp. Även om jag inte delar min frus lutherska inställning börjar Ågren  ändå bygga bo uppe tankeverksamheten. Hela förmiddagen slår hon lovar runt min viloplats. Skramlar lite extra med porslinet. Jag sover räv. Och vägrar låta mig provoceras.

• 

• 

• 

Men. Behöver Kerstin och Peppe hjälp? Förmodligen inte. Det vill de sällan. Fast de jobbar som små illrar hela dagarna. Springer hit och dit över ägorna ute på udden. Kerstin påtar med Chillin, för dagen invaderade av en  lusarmé som hotar hela plantaget. När Peppe inte springer som en skottspole över däcken med skruvdragare och cirkelsåg plitar han på rapporter om vår omvärld som visst ska lugna ett gäng direktörer i storstan. Ständiga förbättringar, alltid nya utbyggnader. Han verkar ha bråttom med deras mausoleum. Men nån hjälp vill han inte ha. Tycks vara nöjd med en corona-gles publik f”Nej, ta’t bara lugnt. Det här är inget arbetsläger. Ni är våra gäster”, upprepar P och K i kör som ett mantra.

När jag tänker på gårdagen, lyser solen varmt. Vilken dag. Sol, vind och vatten och många alternativa platser med lä.Låg och läste och lyssnade, om vartannat, i och på, Westös Den svavelgula himlen. Det får bli dagens boktips. Mitt bästa på länge.   Vid fyratiden kom de godaste grannarna, Ancy och Håkan och boxern Eddie över på en Aperol och ostkex.  De blev kvar på middag. Ugnsbakad lax, romsås och färska potäter. Och allehanda drycker och goda ostar; roquefort, brie, gruyere och nån get…   Sen satt vi kvar och diggade gamla låtlistor på Spotify och förfasade oss över de yngre generationernas puritanism, nymoralism och deras förbannade fäbless för folkdomstolar. För den som är sugen på livet, att leva, beredd att testa det mesta, göra fel och göra om, är samtidens kränkta fördömanden  en Golgatavandring.

Kvävande.Måste sätta stopp här. Det är en ny dag, visserligen långt liden, klockan närmar sig fyra, det betyder Drink Time borta hos Kerstin och Peppe. Mia och jag ska visst laga middagen. Ceviche och Coeur de filet Provencal. Måste erkänna: Mia gjorde jobbet. Middagen blev en succé.Och tårta, förstås! Kerrman fyller ju år, gängets minsting hunnit bli femtioåtta.Hipp, hipp, hippa!   Nu har det gått ett par timmar. Middagen är väl aväten. Sitter i soffan inne hos PK. Allt är stilla. Det ovala soffbordet i finrummet är dukat; chockladnoussetårta, kaffe och sliskgod Grand Marnier.
Skön känsla av svensk landsbygd.

Fredag: bladlöss, grrr…

Hon: vaknade tidigt, mulet men vindstilla och skönt ute. Förutom sjöblött efter rejäl och oväntad regnskur inatt. Alla kuddar till utemöblerna dyngsura. Mitt fel, brukar vara supernoga och ta in dem på kvällen eftersom havet gör att allt blir otroligt fuktigt här även om det inte regnar. Men när Peppe frågade sa jag nej, det ska inte regna och solen kommer torka dem imorgon bitti…

Men det visade sig vara ett litet problem. När jag började vattna chilin inne i lugn och ro, alla andra sov, såg jag att det kryllade av bladlöss. Panik!!! Ut med de värst drabbade, fram med artilleriet, Neemolja och såpa i mängd. Har gått igenom alla plantor, typ 200 stycken, tagit hela dagen. Från halv sju till drinkgästerna kom vid fyrasnåret. Fick bli grillchips från kiosken som tilltugg, och sen spontan middag på det som fanns i kylen. Blev ändå en himla bra fredag 🙂

Ps. Han har skrivkramp och Hon fyller år och behöver ledigt, så imorgon har Peppe&Kerstin två spännande gästbloggare, Burton&Taylor…

Torsdag: Stjärnögon och ”Monet”

Hon: älskar när hela ”trädgården” svämmar över av stjärnögon, det händer inte varje år, men i år kom de. Och så min Monet under syrenen. Vet inte vad penslarna och staffliet tagit vägen bara, han skriver förmodligen på Hajen version sjuttioelva, fast han borde måla på ett porträtt. Fast nu står han vid grillen, inte hans bästa gren, men det gör inget.

Annars har jag ägnat dagen åt utplantering av mina tomater, vilket jag älskar att hålla på med. Och resten av gänget har gjort det de gillar, chillat och druckit Aperol. Just det där med Aperolen har jag också sysslat med, mellan plantorna.

Onsdag: Château Margareta smygöppnar

Hon: det var ju det här med avstånd, så vi bestämde oss för att smygöppna. Okej, det finns inget kök och ingen dusch. Göran, elektrikern, var här och klippte av all el för ett par veckor sedan. Jag kommer tillbaka sa han, men han sa inte när… men Peppe har fixat skarvsladdar och luftvärmepumpen går för fullt. Ficklampa finns på toa. Vin i vinstället och jordgloben är välfylld. Vad kan man mer begära? Bästisgäster förstås, och eftersom man bara får köra bil i två timmar borde de vara här snart. Nähä, nu måste jag skynda. Drink, shaken not stered, serveras vid fem. Senast!

Han: Vi har tidigt konstaterat att tiden går fortare när man blir äldre. Enligt forskarna beror det på ju äldre vi blir desto mindre förvånade blir vi över saker och ting och det betyder att hjärnan kräver mindre tid att bearbeta och strukturera intryck, vilket tar tid och i sin tur gör att vi tycker oss uppleva mindre än när vi var unga och det tänker jag när jag för sjätte gången där här veckan åker till Lindbergs byggmarknad och nu väntar på Boris.
Boris och jag har en affär ihop (läs: lås till Margaretas schattåå (omöjligt att stava för en ordblind f d redaktör) och nu är Boris ute på ett ärende och sitter och väntar och ser plötsligt en bild som sammanfattar hela situationen:

Tisdag: ulv i fårakläder och tomater i katthus?

Hon: nu blev man ju verkligen konfunderad, är vår svan den skyldige dräparen och inte offret? Eller är det så att detta är ett helt nyinflyttat svanpar? Men erövrar man genom blodvite ett revir med två nyfödda alternativt höggravid fru? Vi var ju så säkra på att det var vår svanhanne som blivit lite svag av ålder och förlorat både liv och revir till en unghanne som fortfarande var på jakt efter både hem och fru. Om det nu är en helt nyinflyttad ung familj borde de väl fått mer än två ungar… men kanske de varit oförsiktiga och redan förlorat en del till havsörnen eller gammelgäddan.

Hur det än är så är ju detta nu vårt svanpar och jag är jätteglad att se att de fått tillökning, även om det bara var två ungar. Nu får vi bara hoppas de lyckas behålla dem.

Nu känns det som väderomslag, äntligen! Chilin behöver flytta in så nu chansar jag och låter de här stå ute inatt. Och om väderrapporten ser bra ut i morgon planterar jag ut dem. Det är inte bara frost jag är rädd för utan vinden. Blåst så sjukt mycket var vecka, riktigt hårda vindar, nästan stormstyrka i byarna. Men äntligen mer eller mindre vindstilla. Var till och med skönt ute fast det regnade lite till från idag.

Annars har vi fortsatt fixa iordning i hus 2 mest hela dagen idag med. Bästisarna Mia och Bengt kommer från Stockholm imorgon. Ska bli sååå kul. Finns inget kök därinne än, men toalett och vatten finns. Så vi kan ju nästan hålla karantänandet enligt rekommendation ;).

Han: Somliga ser begränsningar. Andra möjligheter. Vem har sagt att inte mattes växthus egentligen är ett katthus?

måndag: Svarta tulpaner och franska jordgubbar

Han: Vill du veta hur lång en minut är? Titta på den här filmen. Den visar tulpaner som min kompis Richard Sexton planterade i februari när han kom ner från Stockholm.
– Vackert, eller hur?
Richard är trädgårdsmästare, konstnär och översättare.

Hon: chansar och sätter ut mina små jordgubbsplantor. Drivit upp dem från frön som vi köpte i Paris i mitten av februari. Det har gått långsamt men de har också stått ganska mörkt under bänken med chiliplantor. Tycker de har mått bättre när jag haft dem ute på ”luftning” så nu får de flytta ut för gott. Håller tummarna de kommer att trivas i Peppes nya land. Verkar vara mest sjötång i det, med ngn eller ett par centimeter riktig jord på toppen för syns skull…

Just, man undrar ju om jordgubbar från franska frön som grott och vuxit upp i Sverige blir svenska eller franska jordgubbar? Och viktigast av allt, kommer de att smaka svenska jordgubbar! Namnet är ju lite oroväckande, Quattro Stagione. Pizza…

Söndag: repris på t.o.r förrådet … pust!

Hon: ytterligare en dag med flera vändor till förrådet, plus en till tippen. Men började dagen med att ta ut våra soffor på altanen, av med all klädsel även stommens. Och på med nyköpt. Jodå, torkade trästommen noga först. Svärdotter med kattallergi kommer snart så hus 2 blir djurfritt. (Hörde ni det nu Ludde och Vilda…)

Himla bra med Ikea att man kan skicka efter ny klädsel, kanske bara för man tröttnat på färgen eller det blivit fläckar. Typiskt nog så hade de packat fel i ena paketet, fyra soffkuddar i samma storlek, istället för två till de stora och två till de små. F_n! Fick tvätta de gamla kuddfodralen till de två som fattades. Efter konstens alla allergi-regler naturligtvis. 60 grader m.a.o…

Sen fick vi hjälp av bästa grannarna Ancy och Håkan att hämta det stora Indiska vitrinskåpet. Och våra gamla soffor från Åsögatan som nu kommer stå i Hus 1. Gick som smort. Håkan kunde dessutom backa med släpet… Firade att det mesta nu är på plats (förutom köket från Ikea då) med ett glas skumpa, men då var vi så trötta så ingen bild togs varken på firandet eller av det färdiga resultatet. Inte heller av de superfina och hemstickade yllestrumporna vi fick i inflyttningspresent. Kommer komma när orken återvänt.

Imorgon blir dock en dag i de försummade chili- och tomatplantornas anda!

Han: Jag lärde mig faktiskt backa med släp i lumpen. Men i min ålder måste man glömma saker för att få plats med nya. Står t ex just nu tittar på en häger i solnedgång. Sedan någon vecka tillbaka har den stora gråhägern kommit tillbaka till udden. Den står ofta på sten nära stranden.
– Jag undrar vad den tänker på.
För egen del tänker jag på att ingen tillverkar hägrar längre. När jag gick i folkskolan gjorde jag bara hägrar på träslöjden.  Det tog ofta en hel termin att såga till, tälja, slipa och betsa den spatiösa fågeln, som jag vid den tiden aldrig sett i levande livet.
Vart de tog vägen har jag aning om. Inte heller varför vi la ner våra själar i denna massproduktion. Det kanske jag borde komma ihåg. Lyssnar på Loppmarknadsarkeologerna på P1 där  Maja Åström och Tommie Jönsson spårar historien bakom ”denna fågelfigurin av furu, björk eller teak”. Det visar sig att detta vår mandomsprov länge har varit vanlig på loppisar och i antikbodar och att de under senare år har ökat i pris och att samlare numera betalar över hundralappen för fågeln, som kallas för ”tv-hägern”.

• 

• 

Detta för att den slog igenom i skolslöjden när televisionen kom till Sverige och någon lanserade den som en lämplig pryl att ställa på tv-apparaten. Samlaren och konstnären Magnus Bärtås har idag över 300 slöjdhägrar i sitt hem. Han menar att denna massproducerade träfigur symboliserade ”rymdålderns framtidstro” och att den visar ”hur den abstrakta konstens formspråk började ta sig in i det folkliga medvetandet”.
Undrar om hägern där ute bryr sig.
Tittar upp i himlen gör den i alla fall inte. Den tittar på mig och undrar förmodligen vad jag är för en filur.

Lördag: t.o.r förrådet och piffandet kan börja

Han: Jag utgår från att eventuella läsare hör ironin i hennes dagsnotering: ” Äsch, madrass, när det finns böcker…”
Jag erkänner: Jag tillhör en läsande generation. Det intellektuella klimatet var sådant. I den socialdemokratiska folkhemsideologin på 1950-60-talen ingick att i varje egna hem skulle det finns minst tio längdmeter böcker, det var en del av folkbildningen. Mina föräldrar kom från småbonde- och arbetarhem, men i Det blå huset i Blåsjöfallet fanns det minst 20 längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet.

Det kallades inte biblioteket utan just ”Arbetsrummet”. Där rymdes såväl uppslagsverk och kartböcker som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband (förmodligen köpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen). Många av böckerna har stått i mitt bibliotek på Södermalm, ty även om det är mitt arbetsrum kallade jag det Biblioteket och Bibliotek har jag haft i alla hus jag bott som vuxen.
– Se där en glidning i språket när vår intellektuella medelklassvänster tog över och förvanskade folkhemshemsideologin!
Jan Myrdal är antagligen skyldig till denna glidning (liksom till mycket av de politiska ståndpunkter jag tillägnade mig på sextio och sjuttiotalen). I En illojal europés bekännelser (1968) berättar han om hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utan- för Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.

I Myrdals värld blev bokhyllor till bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”
Etc. etc.

Och så blev alltså mitt liv: Uppsala, Östersund, Drottninggatan i Uppsala igen, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, på Åsögatan på söder, i ateljén på Hornsgatspuckeln. Vid varje flytt av lust eller skilsmässa, har du börjat om genom att bygga mig bokhyllor. Till skillnad från Myrdal har mina internationella förluster dock inskränkt sig till sju förlorade meter i Palma de Mallorca. När Milton och jag sålde lägenheten förmådde jag mig bara att hem en bok: Peter Fröberg Islings ”Pol Pots leende” i Månpocket (2006) i vilken jag gjort viktiga anteckningar.

• 

• 

Boken står nu ”Jockehyllan” på udden, uppkallad efter snickaren Jocke Ohlsson Jobs, som hjälpte mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla där. Detta efter min ritning, nu vidareutvecklad (inbyggt fönster från vårt gamla sovrum) och platsbyggd med avgörande snickarinsatser av Johan Lindström, målarn, här i Margaretas stuga och som därför kommer att heta ”Johans hylla” för att jag ska veta var Pol Pots leende står i fortsättningen.

Liksom ett icke ringa antal av hennes böcker. Ty det hör till livets stora cirkel – kvinnan i mitt liv köper faktiskt mer böcker än jag gör. En viktig skillnad är också att hon läser dem en gång från pärm till pärm och sedan aldrig mer och skulle alltså inte behöva något enda bibliotek.

fredag: Slutet på början – eller början till slutet?

Han:”Asian stocks struggled to extend gains on Friday and were on course to end the week lower as deteriorating U.S.-China relations undercut optimism over the reopening of major economies”, skriver Reuters i min morgonrapport. Alla undrar om det börjar till slutet på tullkriget – eller slutet på börjat av samma krig.
Och även på udden är frågan vad som börjar och vad som slutar: I morse hade grågässen samlat sina nyfödda ungar i vår vik. Jag räknade till 16 små duntussar. Sedan vaknade hon och katterna och till frukost kom göken och satte sig i den lutande tallen. Tyvärr kände den på sig att jag tog fram kameran för att spela in honom och det blev så tyst att man hörde ejdern småprata ut på Fimpan och korna råma på andra sidan (hon säger att det heter så: På andra sidan).

Och bäst av allt: idag står syrenen i blom. Eller om det är detta som södergöken varar för: våren närmar sig redan slutet på fasen ”mellan hägg och syren”.
Den eviga frågan, inte bara i dessa coronatider:
– Slutet på början, eller början till slutet. Den som lever får se.

Hon: regnar till och från så ägnat dagen åt egenvård och storhandling. (Istället för vård av plantor alltså). Och brödbak, men det gör jag även när det är fint väder, köpebröd kommer inte längre över tröskeln. Självhushållning gäller i så stor utsträckning som möjligt. Om man inte får gåvor på köpet förstås 😉

Uppehåll, passade på gå in till grabbarna i Hus 2 för att se hur det går med tapetseringen, ska enl plan vara klart idag. Och yes, fondväggen i stora rummet är också klar. Blev samma som i Hus 1, vi hade några rullar över. Och då vet man de hör ihop, husen alltså. Och så gillar jag motivet, samma som ute i det vilda. Fjärilar, grodor, gräshoppor, tusenfotingar och trollsländor.

Och medan jag bloggade satte de upp indiska kryddskåpet. Så fint! Vad hade vi gjort utan Johan, inte bara målare utan allkonstnär. Tack för denna gången!

Han: Morgonens rubrik var en spik som visste var den tog. Hela dan har visat sig kretsa kring det eviga ämnet:
– Är detta slutet på början eller början till slutet.
Hon har förnyat sig (jag gillar den nacken 🙂 och nu är Margaretas stuga i princip inflyttningsklart, så när som på köket från Ikea. Det betyder slutet på en era och början på en ny, förhoppningsvis sitter Margareta i sin himmel och skrockar över att vi gjort allt det där hon hade velat göra – men var för snål mot sig själv för att unna sig.
Men det betyder också att Johan och jag avslutat två veckors effektivt arbete – vi firade med en affärslunch på Blomlöfs rökeri och var sin flaska svagdricka.
– Kändes som slutet på en renovering och början på en underbar vänskap, som Bogart säger till Claude Rains i Casablancas slutscen.

Men avsked blev det också på udden. Det började i morse när vi upptäckte svanen som lagt sig för ruva ovanligt nära oss. Det såg ut så här:

Lite konstigt verkade det. Men svanar är ju inga vanliga människor. Konstigare blev det när vi någon timme senare upptäckte att svanen hade flyttat sig till Margaretas gräsmatta.
– Och nu fattade vi att det inte var slutet på början av en ny kull i familjen Svanberg. Hon som vi trodde hade börja ruva på fel ställe visade sig vara den gamle svanhanen, som fått så mycket stryk av andra hannar att han drabbats av en hjärnskada eller liknande.
– De är fruktansvärda när de ger sig på varann, sa Peter i Backagården när han kom ner för att sätta punkt för historien.

Ty, så illa var det, svanen hade fått så mycket stryk av en eller flera yngre hannar att dess liv inte gick att rädda.
– They never come back, säger man om tungviktsboxare som golvats och i det här fallet var naturens stora cirkel sluten. Peter, som har hand om sånt på Torsås kommunen, gjorde det han måste göra. Till och med katterna förstod att svanesången var all. Ludde ville gärna säga ”hejdå, polarn, vi ses”.
Men det ville inte svanen och Ludde tittade bekymrat åt husses håll innan han vände om och lommade iväg och gömde sig under huset.

• 

• 

Hon: så så sorgligt. Och den stackars honan som oroligt simmat fram och tillbaka hela dagen. Tänker på Bamse, den stora stiliga svanen jag växte upp med. Han kom alltid och visade upp sina ungar, och ville förstås ha bröd, franskbröd helst. Jag matade honom direkt ur handen, Bamse var väldigt försiktig när han tog brödet.

Han: Ibland undrar jag vem som egentligen skriver manus till den här såpan. Dagen började i dur, övergick i moll och lagom till 5-o’clock-drinken är det nån som slänger in en närmast övertydlig rekvisita för att understryka dagens tema.
– Regnbågen, denna optiska synvilla som varken har en början eller ett slut och vars skenbara position är beroende av var observatören befinner sig.

Torsdag: och så det här med tapeter…

Hon: kommer det här bli bra? Så kul och så läskigt när tapeterna börjar komma på plats. Utan möbler och tavlor blir de ju väldigt påträngande, i alla fall om man gillar, eller tror man gillar storblommigt. Och det gör jag, men det som skulle vara lugna stora sovrummet är förmodligen för trångt, så det blir nog en swop där. Nä nu vill jag upp till förrådet och hämta alla grejer som ska in så jag ser hur det blir!

Och nu är man ju jäkligt trött på att det fortfarande är frostnätter!!! Hade ju satt ut en del tomater på friland och flyttat ut några chili, gurkor och squash i växthuset. Paketerade in tomaterna ute med fiberduk och presenning när jag såg vartåt det lutade på väderprognosen, och i växthuset har fläkten gått varm. Eller varm å varm, den höjer temperaturen med 3 grader ungefär, och det är alldeles för lite när det så kalla nätter. Men peppar peppar, det ser ut som om det mesta klarar sig. Och snart har vi nog squash till middag, rekordtidigt i så fall. Och tomaterna växer på också. Växthus är grejen. Fast längtar efter att få flytta ut det mesta på friland. Mer av en sport på nåt sätt.