Månad: mars 2022

Torsdag: En dag i Leopold Blooms anda

Han: Även på udden passerar somliga dar bara förbi, ungefär som den 16 juni år 1904 passerade i Leopold Blooms liv i James Joyces Ulysses (obs ironi!). Även han börjar dagen med att laga frukost till sin hustru och sen händer allt och nästan ingenting.
– Skillnaden är att Joyce ägnar 821 sidor åt att beskriva denna enda dag (Bonniers utgåva). Eftersom jag har haft så mycket att stå i nöjer mig med några bilder.

På sin promenad bevistar Leopold Bloom vännen Paddy Dignams begravning och under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som han känner sig dragen till. För egen del hälsade jag på Jocke i hans nya verkstad.
– Jocke är en vardagshjälte som har ett finger med i allt som behöver fixas här i vår stugförening.

Sedan ägnande jag en stund åt vårstädning, bland annat åt den vildvuxna murgrönan kring sjöboden …

… och då upptäckte jag en besökare med vingar som jag inte kunde identifiera, inte Ludde heller. Och istället för att slita ut kroppen på någon av de nya padelbanorna som växer upp som svampar även i vår landsända, föll jag till föga för min genetisk förvärvade toxiska maskulinitet: den min lust att greppa om skruvdragaren.
– Jag fick för mig att den fula soptunnan bakom Margaretas stuga behövde ett garage.

Och det var inte en dag för tidigt! Inflationen har som vi vet blivit ett buzzword i alla nyhetssändningar. Som vanligt missar mina gamla kollegor det viktigaste. I morgon höjs nämligen priserna på bräder och annat nödvändigt. Som tur är jag omgiven av vänner som har koll.
– Tack Blomman, idag har jag sparat pengar genom att göra av med dem!

Och trots att dagen gick fort hann vi med att titta in hos Kåre på Kulturmagasinet där det är vernissage i kväll. Självklart var lokalpressen närvarande:

Hon: fast vi kom alldeles för tidigt, och gick innan vinet serverades… (jag har varit hos tandläkaren idag, och inte ätit något sedan frukost, så hade bråttom hem till udden och middag på rester!)

Innan vernissagen var vi förbi och hämtade upp varor på Reko Ringen i Söderåkra, som nu kommit även till vår kommun, hurra!

Onsdag: Aprilväder med 2 ton lycka i släptåg

(Uppdateriad 17:37)

Han: Vaknade redan klockan fem med snö och kallgrader. Eftersom jag lovat vara snäll idag stod jag snart i hennes växthus för att se till att de små plantorna inte frös fötterna av sig.

Det sägs ofta att en olycka sällan kommer ensam. Som vanligt missar människor som uppträder med lånta fjädrar ofta poängen. Vad Selma Lagerlöf egentligen sa var motsatsen: ”En olycka kommer sällan ensam, den har alltid en liten lycka i släptåg.”
Stämmer. Inte nog med att Sverige sparkade sig ut ur VM. I samma minut fick min mobil eget liv i en annan del av huset. Den började pumpa ut falska meddelanden via Messinger.
– Virus, visade det sig.
Vilket många ville berätta. Om skitstövlarna där ute jobbar på för att sprida osäkerhet, så verkar säkerhetsmedvetenheten vara stor bland vännerna på sociala medier.

Tack för det! Och om en olycka alltid har en liten lycka i släptåg så följde här en jättestor. Jonas från Widéns åkeri i Nybro ringde nämligen strax efter 2-0 och sa att han tänkte levererade våra solceller redan klockan 07:00 nu på morgonen.
Så lagom när jag hämtade morgontidningarna exakt klockan sju öppnade jag bommen för den stora gula lastbilen.
Åkeriets motto är ”Vi levererar vad vi lovar” och det gjorde man.
– Inte deras fel alltså, men det här är tredje gången gillt efter leverans som visade sig skulle någon annanstans och ännu en dåligt planerad leverans (”snålheten bedrar visheten”) – lådorna med solceller väger ett ton styck och det kräver lastare och det har Jonas på sin bil.

Dessutom är även han kulturintresserad. Förutom Sveriges bästa ledarskribent (Martin Tunström) har Barometern dagens bästa serie: Hälge.
– Funderar på om att även jag ska skaffa en sån dekal.

Apropå kulturpersonlighet så skrattar vi också denna gång åt att även denna leverans kommit fel. I papperen står även denna gång att mottagaren heter Peppe Eng.
– Helt okej för mig Peppe, jag behåller panelerna men skickar vidare fakturan!
(Inte första gången man blandar ihop oss)

Hon: och medan han ägnade sig åt att vara snäll, samt städa huset, åkte jag en sväng till torpet för att kolla hur den gröna färgen såg ut torr. Inte bra!!! För mörk och för ”skitig”. Är verkligen Lindblomsgrön så här trist…? Trodde det skulle vara samma färg som vi målat utemöblerna med och som blev över efter renoveringen av hus 1.

Testade också gardinerna vi köpte på Vågen igår för 20 kr längden. Det var ett betydligt bättre köp än färgburken för 800 kr…

Tisdag: bästa promenadmusiken…

Hon: tog en promenad längs vattnet till torpet idag, medan han väntade hemma på att ”rätt” solceller skulle levereras. Men nu kunde tydligen inte den nya budkillen lossa av dem. För tunga… gått troll i det här nu! Typ gett upp.

Målade en stund i torpet. Testade bland annat den lindblomsgröna färgen (den som vi egentligen ska ha på trädetaljerna i badrummet och i hallen) på väggarna i punschverandan. Tycker den är lite smutsigare i tonen än vad jag tänkt. Skit!!! Får se om det ser bättre ut när den torkat imorgon. Men att måla punschverandan i grönt tror jag var en bra idé.

Måndag: tråkigt, men ändå lite kul…

Hon: när vi tömde förrådet i Torsås och flyttade lådor och möbler till friggeboden vid torpet, valde jag ut några stycken med ”bra” grejer och ställde inne i Chateau Margareta. Och där har de nu stått, ouppackad, ett bra tag. Idag tog jag äntligen tag i den surdegen och gick igenom allihop. (Snart kommer ju ”sommargästerna”….). Supertråkigt, men så skönt att ha det gjort, och jag hittade ändå en del fynd:

Som min mammas gamla dockor. Hade helt glömt bort att de fanns. Men nu tror jag mamma brukade prata om att den stora till och med var en blunddocka. Det var visst väldigt fint att ha en sådan på tidigt 20-tal.

Och så dök min älskade Nalle upp! Men vad har hänt, han är ju helt ihoptryckt till en fyrkant!!! Stackarn! Tilltufsad blev han, enligt vad jag hört, redan tidigare. Vi två for tydligen omkring som galningar på bilfärjan över till Öland (en mardrömsresan enligt mina föräldrar) och lyckades smutsa ner oss något fruktansvärt, med olja… Mamma fick stoppa oss båda i badet, Nalle klarade inte av det helt oskadd…

Slog mig just att resan nog till och med är dokumenterad i mitt album. Japp, det var den. Vi åkte alltså den längre turen till Borgholm den gången, inte den korta överfärden från Kalmar till Färjestaden. Tror inte de gjorde om det…

Han: Nisse heter vår grannkatt, han är ett stiligt exemplar av arten maine coon som gärna går runt i gårdarna som man sa förr. Därför har husse och matte försett honom med en GPS och somliga dar får jag för mig att även hon skulle vilja sätta ett chip i mitt öra, dock av andra skäl.

Ty somliga dar vet jag inte själv var jag varit. Känns det som. Idag har jag t ex kört omkring med Opeln. Först till Torsås äldsta butik, Salomonssons, för att hämta två rullgardiner (Bara Jerkers rullgardiner duger!), sedan tillbaka hem till udden, bara för en halvtimme senare åka upp till torpet med rullgardinerna och ett antal flyttkartonger. I torpet försökte jag montera Jerkers rullgardiner, vilket inte gick bra, varpå jag fick åka upp till butiken igen som dock var lunchstängd varpå jag åkte till Återvinningen med tomma flyttlådor, för att sedan återvända till Salomonssons butik på Allfartsvägen i Torsås där tiden stått stilla i minst femtio år, i butiken alltså som nu fortfarande var stängd eftersom det hade hunnit bli lunchtid.

Men eftersom jag börja känna igen de lokala lössen på gången insåg jag att Jerker naturligtvis intar sin lunch hos Tobbe & Fred, vilket han gjorde och trots det tog tillbaka den rullgardin, på vilken jag lyckats få spiralen att lösa ut och nu har redan glömt att jag dessutom på väg upp till Torsås, Salomonssons och Återvinningen, stannade till vid den nya loppisen bredvid Mellströms bensinmack som jag aldrig besökt och där jag träffade en ung kvinna som bara satt i sin bil och som trodde jag var någon annan men som ändå tyckte det var intressant att det fanns en loppis för hon sökte en kökssoffa, en sådan som stod i hennes mormors stuga och som aldrig glömt och för egen del hittade jag två hållare till Jerkers rullgardiner, vilket vad precis vad jag sökte eftersom de som fanns på torpet var för korta och nu ska jag åka upp och hämta rullgardinen som Jerker fixat efter att han kommit tillbaka till sin butik efter sin lunch hos Tobbe & Fred och som hon misstänkte att även jag besökt för inta min lunch vilken jag gärna gjort men avstod från eftersom jag behövde åka ner till udden igen och ta emot transporten av de nya solcellerna eftersom de som levererades förra veckan inte var till oss och därför måste jag sluta nu för att hinna åka till … ja, vart skulle jag nu … jo till Salomonssons i Torsås för Jerker ringde och sa att spiralen är fixad och då ska jag komma ihåg och fråga om pyttipannan hos Tobbe & Fred var lika god som den såg ut att vara.

Söndag: Även på små toaletter finns utrymme för intellektuella funderingar

Han: Apropå gårdagens filosofiska bloggande om skillnaden mellan att riva för att få luft och ljus för egna eller andras bästa så finns det de människor som verkligen tänker på andras bästa när de bygger, som grannen på andra sidan viken.
– Bra tänkt!

För egen del har jag tillbringat större delen av dagen på en toalett. Det beror på att vi fått för oss att renovera det lilla badrummet i vårt nya torp.
– Utrymmet är begränsat, men ger trots det utrymme för intellektuella funderingar.

Jag är inte längre medlem i så många föreningar. Men en jag är med i håller en hög intellektuell nivå. Lyssnar i flödet av gränslös kunskap till en diskussion i vår civilisations stora ämnen:
– Efter närmare 25 års forskning har jag kommit till slutsatsen att 14 sekunder är rätt tid för att tina ett djupfryst korvbröd i microugnen för bästa resultat.
En intresserad broder ställer genast den fråga vi alla ställer oss:
– Vid vilket Watt-tal, menar du?

Vår förening bildades av Nils Ronald Åman, vars efternamn enligt Wikipedia ibland stavas Åhman. Han är född 31 januari 1957 och är en svensk före detta fotbollsspelare. ”Åman spelade under sin karriär som mittfältare för Örebro SK och Djurgårdens IF (min hemmaklubb!). Han gjorde debut i Allsvenskan för Örebro SK den 31 juli 1975 i en 3–1-hemmavinst över GIF Sundsvall. Åman var uttagen i Sveriges trupp vid fotbolls-VM 1978.

Åman har medverkat i fotbollsmagasinet Fotbollskväll. Enligt vår stora digitala encyklopedi har han även skrivet ett antal böcker. Bland andra standardverket för alla lokalpatriotiska fotbollsnördar: Idrottsplatsen i våra hjärtan: en k-spaning på genuina idrottsplatser från söder till norr och står i en av mina bokhyllor med dedikation.

Efter att ha känt Roland (eller Rolle som vi fotbollskillar förstås säger) i tre decennier upptäckte jag för en tid sedan att han även skapat föreningen ”Det finns inget onödigt vetande” som snabbt fyllt det vakuum som uppstod när Horace Engdahl och gubbarna körde Svenska Akademin i diket.
Här pågår ett ständigt samtal på hög nivå.

På förekommen anledning följer jag just nu den intressanta diskussionen i en fråga som män i min ålder funderar en del över, nämligen strålens fallande vinkel. Jag läser innantill: ”I stort sett alla däggdjur som väger mer än 3kg, tömmer sin urinblåsa på i snitt 21 sekunder plus/minus 13 dito. Detta inkluderar människan…”
– Intressant eller hur?

Denna forskning belönades faktiskt med Ig Nobelpriset år 2015 och den knyter an till en diskussion som författaren Graham Greene väckte redan år 1969 i romanen Resor med moster Augusta.
I romanen, som handlar om en resa genom Latinamerikas djungler, möter huvudpersonen en man som heter O’Toole. Mannen visar sig vara CIA-agent och han gör regelbundet noteringar i en anteckningsbok. Det dröjer halvvägs till Asunción, nära Corrientes, där den breda Paranáfloden övergår i Paraguayfloden, innan Graham Greene låter oss förstå att anteckningarna inte handlar om misstänkt statsfientlig verksamhet. – Mannen är besatt av en privat undersökning.

O’Toole för nämligen statistik över sitt urinerande. Sida upp och sida ner noteringar med klockslag, hur lång tid det tar och vilka omständigheter som antas ha tvingat honom att lätta på trycket. O’Toole berättar att han funderar på att utveckla sina studier.
Som att lägga till väderobservationer och konsumtionen av drinkar som fasta parabler i statistiken.

Det framgår inte varför amerikanen för denna sin pissbok, bara att han tänker donera dagsnoteringarna till någon professionell urolog.
– Man vet aldrig vad de där gossarna kan läsa ut av siffrorna, säger O’Toole.
Han påpekar, vilket jag tycker verkar plausibelt, att urologer ju tvingas syssla med sjuka människor hela dagarna.
– Det kan vara bra för de gossarna att få klart för sig vad en frisk människa har för vanor. I det här fallet en frisk, medelålders vit man med måttlig dagskonsumtion av alkohol.
Helst gin, även om det i denna del av världen sällan är Gordons.

Det hela är en smula bisarrt, men intressant. Graham Greene skrev över tjugofem romaner, men i sina memoarer avslöjar han att detta är den enda bok han skrev för sitt eget nöjes skull (Självbiografiskt, Nord- stedts Pan, 2000, sidan 456).
Roligt hade uppenbarligen även jag när jag läste Resor med moster Augusta första gången år 1972, eftersom avsnittet är markerat med gul märkpenna.

Med tiden har jag upptäckt att intresset för O’Tooles anteckningar förskjutits till själva statistiken.
– Enligt noteringarna pinkar denne man ett tiotal gånger per dygn. Besöken varierar mellan 17 och 50 sekunder. Det antyds nivåer uppåt en minut och femtiofem sekunder.
Sammantaget rör det sig om i storleksordningen fyra, fem minuter per dag.
– Under sitt liv har varje vuxen man således tillbringat fem månader eller mer på en pissoar, konstaterar O’Toole dystert.

Karln verkar även i övrigt tämligen dyster. Han är fast i Latinamerikas fuktiga djungler, officiellt affärsman i import & export, under ytan amerikansk spion.
En man som i yngre dar unnat sig allt, nu skild. Hans fru bedrog honom i hans eget sovrum. Han tror att hans dotter är i London. Vi läsare har mött henne på Orientexpressen och vet att hon rest till Katmandu med en pojkvän.
Upprörd över att få veta sanningen konstaterar O’Toole:
– När man har barn är man dömd att vara far på livstid. De går ifrån en. Själv kan man inte gå ifrån dem.

Jag har strukit under citatet med gul märkpenna, möjligen för att jag det året 1972 nyss blivit pappa och jag tycker fortfarande att det är förbannat bra sagt.
Numera inser jag dock att ämnet är för stort för att avhandlas på den begränsade yta som denna blogg utgör.
Därför känns bra att veta att det finns föreningar där man accepterar att det inte finns något oväsentligt vetande.

Hon: på väg till Öland igår stannade vi först till i Kalmar och hämtade upp kaklet till köket som kommit in till Hagbloms. Tyvärr saknades två vita plattor, de hade inte fått fler från leverantören eftersom de var slut och skulle brännas nya.

Vi trodde nog det skulle räcka ändå, men det gör de inte konstaterade vi idag. Attans!! Frågan är om vi då ska ta två mönstrade (och dyrare…) istället, för det går nog fortare än vänta på ny bränning, och är kanske roligare. Nu hade vi beställt hälften vita, hälften mönstrade.

Började ändå försöka lägga ut ett mönster som inte ska se så uttänkt ut utan mer liksom ditslängt. Blev sådär. Får göra om imorgon.

Efter att ha målat några dörrar en andra gång, och även han kände sig klar med torpet och badrummet för idag, blev det lite halvhjärtade försök till omplanteringar på udden resten av eftermiddagen. Ligger konstant efter med det… men i alla fall så fick min största och först satta chili, en Pasilla, flytta ut till växthuset. Tog för stor plats inne nu. Hoppas den trivs lika bra, helst bättre, därute. För den är en av favoriterna i min chiliblandning.

Lördag: Borgholm t.o.r, men en dag för sent…

(Uppdaterad 20:01)

Hon: när jag var liten var lyckan stor när jag äntligen såg slottet från bilfönstret, snart skulle vi vara framme hos min älskade morbror Jocke i Borgholm. Och där väntade en serietidning, en sockerdricka och en påse godis. Alltid!!!

Men vi borde åkt igår, inte idag! Då fyllde nämligen min mamma år, på Marie Bebådelsedag, och då borde jag ha varit där och satt blommor på graven. Inte idag, dagen efter den riktiga dagen. Det var viktigt för mamma. Förlåt!

Men jag försökte ändå få till en fin bukett, precis så som mamma gjorde. Hon la ut blommorna på marken framför graven (inte sin egen förstås, utan familjegraven där Jocke och mormor och morfar ligger) och arrangerade om dem.

Och så ett stopp hos ostbutiken, ett måste när vi åker över från fastlandet. De har lagrade och goda ostar. Förr låg den i mejeriet som numera är nerlagt. Sen hem till udden för att hinna få lite eftermiddagssol. Det ska bli sämre väder…

Han: Idag har jag stått och tittat när man river ett hus på udden. ”Här rivs för att få luft och ljus; Är kanske inte det tillräckligt”, frågade sig gubben i August Strindbergs dikt Esplanadsystemet.
Här rivs dock inte för att ge utrymme åt esplanader utan för att ägarna ska bygga ett större och bättre hus med rejäla golv och isolerade väggar utan musgångar.

Det är en viktig skillnad. För som Strindbergs strof lyder i sin kontext:
En gammal man går där förbi
Och ser med häpnad hur man river.
Han stannar; tyckes ledsen bli,
När bland ruinerna han kliver.

” –Vad skall ni bygga här min vän?
Skall här bli nya Villastaden?”
” –Här skall ej byggas upp igen;
Här röjes blott för Esplanaden!”

” –Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? – Det är förskräckligt!”
” –Här rivs för att få luft och ljus;
Är kanske inte det tillräckligt?”

I Ukraina spränger man hus. Men inte för att ägarna vill bygga sig bättre hus utan för att någon tar sig rätten att invadera någon annans kvarter.
– Här förstörs för att Vladimir Putin ska få luft och ljus i sin vision!
Det tycker vi också en massa om. Hela Sverige visar att vi inte tycker om det alls, som idag i Borgholm där man flaggar mot övergreppet.

Men även på närmare håll tar sig maktens män rätten att riva andras hus. Man brukar säga att Sverige är USA:s 51:a stat där svenska medier följer amerikansk inrikespolitik mer detaljerat och hängivet än amerikanska tidningar gör.
– Vilket gör att vi svenskar vet om North Dakota än en genomsnittlig amerikan vet om hela världen utanför Amerika.

Men på en punkt är vi inte alls en del av den amerikanska drömmen:
– När det gäller behandlingen av urbefolkningen förblir vi lika ointresserade som 1800-talets kolonialister av den vilda västern.
Det vill säga: Vi bryr oss jättemycket om hur USA behandlar sin urbefolkning – till exempel om urbefolkningens protester mot oljeledningen i North Dakota som Trump försökte trumfa igenom.

USA:s ursprungsbefolkning i enorma protester mot oljeledning

Däremot bryr vi oss inte skit om vår egen urbefolkning – mer än att vi är noga med att inte längre kalla dem lappar för det är fult att säga så.
Därför har du förmodligen inte en aning om vad Gállok står för. Skriver jag ”Kallak” kanske någon nyhetspuff fladdrar förbi i din tv-hjärna.
– Det var visst nåt om att S-regeringen förra veckan sa ja till en gruva och det gillar inte samerna.
– Ja, men det brukar samerna ju inte göra och det hände ju så mycket i världen just nu, eller hur?

Undrar hur många samer det finns idag som gärna stått ut med att kallas för lappar om de hade behandlats som indianer i Sverige.

Hon: lämnade tv-soffan för att gå ut och sätta på värmen i växthuset. Det ska bli kallt inatt.

Tur det, för vilken otroligt vacker himmel och vy över viken jag annars hade missat!

Fredag: Ibland behövs bara en fulladdad skruvdragare för att göra henne lycklig

Han: Somliga dagar vaknar en man med ett öppet sinne redan vid sextiden, fingrar efter sin fulladdade skrivdragare och inser att allt han behöver är några bräder från Södra (= klädselbräda 22 x 195).
– Allt för att tillfredsställa hennes behov.

Och se! När solen går ner har hon fördubblat sina odlingsbäddar på en vindpinad sjöäng med utsikt över havet.

Och även där bortom udden händer det saker. ”Nyttiga idioter” är ett gammalt rysk-sovjetiskt begrepp om människor och partier i väst som utan att vara öppna medlöpare indirekt och gratis underblåser Moskvas agenda och ståndpunkter.
Begreppet är användbart i många sammanhang.

Till exempel kan vi efter fyra veckors krig konstatera att priset som EU:s, NATO:s och eurocentrismens nyttigaste idiot genom tiderna heter Vladimir Putin!

På bara en månad har den mannen lyckats med saker som ingen trodde vara möjligt:
1. Putin har enat ett splittrat och byråkratiskt EU och fått miljoner européer att inse att Europa behöver stärka sin sammanhållning ekonomiskt, politiskt och militärt.
Inte minst har Putin knuffat Polen, Ungern, Slovenien och andra gamla sovjetkolonier närmare Berlin och Paris – och tvingat alte kameraden att välja mellan ,,,

Putin har på fyra veckor gjort Nato-anslutning till ett möjligt och önskvärt alternativ för miljoner människor i Europa.
– I Sverige där Nato var en politiskt död fråga i 50 år har Putin på 4 veckor fått en majoritet att rösta för medlemskap.
Vilken nyttig idiot!
 
Putin har gjort vad Greta och alla miljöaktivister hittills inte lyckats med – att få miljoner av oss européer att inse att nu måste vi verkligen skyndat på utvecklingen bort från olje- och gasberoendet.

Dessutom har han som ingen annan historielärare verkligen fått miljoner européer att fatta att Ukraina inte är en del av ett abstrakt Storryssland utan en egen nation, en egen stat, en egen kultur och ett eget folk.
– Dessutom har Putin lyckats göra en f d komiker till Europas mest beundrade statsman genom att påstå att denne är världens förste judiske nazistledare!
Snacka om PR-kampanj!

Tyvärr har denne Putin även lockat fram den gamla rysskräcken inte minst i Norden och Baltikum. Något som det ryska folket kommer att få leva med långt efter att man gjort sig av med ännu en tsar som drömt om att bygga sig ett imperium.
Innan dess kommer det ryska folket att inse att Putin inte var någon rysk patriot utan en rysk tyrann och lögnare som gjorde Ryssland en tragisk björntjänst.

För som min favoritbloggare på andra sidan sundet skriver: Ryssarna kommer att förlora kriget i Ukraina. Det finns inget annat logiskt slut. Man kan inte bomba sönder ett folk och begära att det sen ska älska bombfällaren. Ryssland är i dag en nation på dekis. Allt pekar mot katastrof, på alla plan.
Dödade och skadade ryska soldater transporteras nattetid i godståg från Ukraina till Belarus och förr eller senare kommer minst 10 000 mödrar att börja undra var deras son/söner befinner sig. Hur mycket Putin än stänger av, förbjuder, straffar och förföljer kommer sanningen att långsamt krypa in på skinnet på det ryska folket, likt smärtsamma allt kraftigare elektriska stötar. En hel nation kommer inom kort att vakna upp ur en historisk kollektiv mardröm. Ukraina kommer att få hela världens hjälp till nystart. Ingen kommer att bry sig om Ryssland …

Trots allt finns det alltså anledning att vara optimistisk om framtiden.

Hon: självförsörjning och eget bröd är grejen om ryssen kommer. Så fram för mer plats för odling!

Och så kom alla satta gurkfrön upp idag. Tur jag inte satte två av vardera. Är som sagt lite tidigt att sätta gurkfrön. Dessa kommer få bo i växthuset så fort de vuxit på sig lite till.

Varmaste dagen i år! Och jag har mestadels stått inne i ett sjukt varmt växthus och planterat om chili- och tomatplantor. Fick öppna alla takfönster trots att dörren stod på vid gavel. Ändå jättevarmt. Sen in och förbereda kvällens pizza.
15:30 fick jag nog av inomhus-liv och annat slit. Dessutom fredag. Så en Aperol i kvällssolen satt fint!

Sen in igen och göra iordning kvällens pizza. En med marinerade räkor, en med prosciutto och Attanäs jägarmedvurst! Tomatsås på egna infrusna tomater. Närodlat och egenodlat så långt som möjligt. Fortfarande inga solceller på taket dock…

Torsdag: Tillbaka till framtiden med en snuttefilt

(Uppdaterad 17:48)

Han: Att döma av reportagen från Ukraina slås jag av hur många människor försöker upprätta sina gamla rutiner kriget till trots. Kanske är det en tyst protest mot ”Putin huilo”:
– Du kan bomba mitt hem ditt kukhuvud, men du kan inte hindra mig från att dricka min kopp te när jag brukar göra det!

Tyvärr känns det som om kriget har blivit rutin även på avstånd. Jag har slutat att knarka CCN och BBC World. Överhuvud taget har jag slutat läsa nyheter från Ukraina, eftersom det inte längre är nyheter när det står i tidningen.

Men kriget finns där förstås. Även när jag flög till huvudstaden i veckan. Som vanligt slölyssnade jag på flygvärdinnas säkerhetsgenomgång. Kollar också in den plastinbakade instruktionen i stolsfickan.
– Finns det nåt så bedrägligt som dessa könlösa teckningar vars syfte är att lugna oss, inte att rädda oss om planet skulle störta.
Ungefär som hundratusentals svenskar efter den ryska invasionen tyr sig till boken ”Om Krisen eller Kriget kommer”.
– Även det en snuttefilt som hjälper lika lite mot krigets fasor som BRA:s lugnande instruktion. Men som hjälper oss att upprätthålla de rutiner som håller verkligheten borta.

Resan blev även i en resa tillbaka till framtiden. Deltog i en debatt om den gamla vänsterpressen där resan började.
Kul träffa gamla kamrater, som alla är lika glada som jag över att vi inte vann kriget.
– Somliga av oss var bättre på beskriva verkligheten än att förändra den vilket begåvade medieägare som Bonniers, public service och Stenbeck också insåg.

Lärorikt. Hann dessutom med att träffa några barn och barnbarn (Iggy och Skrot). Resan kan också sammanfattas sålunda: 3 luncher + en middag på hemmakrogen.
– Alltid trevligt!
Däribland en lunch som blev en litterär resa tillbaka i tiden.
– Detta i mentalt sällskap med den legendariske artisten Kjell Höglund som tillhörde vårt stora kompisgäng i Strömsund redan åren 1965-66.

Här talar han till direkt till dig från förr i tiden – när allt naturligtvis var mycket bättre (?).

Om du inte visste det så skrev Kjell sin mest kända låt i vår lilla håla i Norrlands inland:

Det har förstås inte med sången att göra, men Kjells lillasyster var under en musikalisk period ihop med min kompis Jarefors, med vilken jag delade liv, lägenhet och sovrum (eftersom vi bodde i en etta).

PS: Som vanligt är det skönast att vakna hemma på udden där solen alltid går upp i öster strax efter att hon dragit upp rullgardinerna.

Hon: ytterligare en väldigt för tidig morgon, tur det blir sommartid på söndag… det kändes dessutom nästan som sommar idag. Om jag inte farit runt i trädgården utan istället suttit i lä på framsidan hade jag kunnat ha bikini.

Och så hälsade årets första humla på i växthuset. Tyvärr i fel växthus, inte i det med alla plantor. Får ha mer öppen dörr även in dit nu. Och så kom flugorna. Dödat minst sex i köket. De har jag inte längtar efter kom jag just på …

Han igen: Och sen kom Arthur över på en eftermiddagsdrink med sina föräldrar Jonas och Ingrid, lillasyster Rut och tant Kicki.
Vi stod för vinet från Haggans, men Arthur kreerade tilltugget. Det visar sig att grabben inte bara ägde en bank i lego utan dessutom öppnat en krog med trendig namnet Potatis9 fast han bara är 4,5 år.
– Tallkottarna var delicious, liksom desserten (ekologisk gratisglass, även den gjord på tallkottar) serverade i trendig blå hink som gick i färg med den blå duken.

Så har vi det en torsdagskväll på udden. Och som vi brukar säga såna här kvällar:
– Så här ska vi ha det när vi ha det som sämst.

Onsdag: händer grejer när han är i storstan…

Hon: ja till slut kom då våra solceller. Nu ska de bara upp på taket också, men killarna kommer nog imorgon och fixar det. Men sen måste visst Eon koppla in och godkänna jobbet innan det hela är klart. Hoppas verkligen de är snabbare, för sådana här dagar önskar jag ju verkligen de satt på taket och sög åt sig alla solstrålar:

Tisdag: lite avis är jag allt…

Hon: ja imorse flög han alltså upp till Stockholm, (egentligen för att vara med på ett seminarium, det är jag INTE avis på…) och fick hänga med den här lilla familjen. Hade jag också velat!

Iggy till och med provgick pappa Adams gamla skor under lunchen på Sturehof. De jag skickat med honom upp idag. Bild och video fick jag per sms medan jag stod ensam i växthuset och undrade över hur de hade det…

Fast kissarna låg förstås utanför och solade i pallkragarna, så helt ensam är jag ju inte. Och det kan faktiskt vara lite skönt att vara det också emellanåt. Men imorgon har jag nog tröttnat på lugnet och är glad att han kommer tillbaka till udden på kvällen.

Satt lite gurkfröer idag också, alldeles för tidigt egentligen, men kunde inte låta bli. (Likadant varje år…). Satte dock bara ett frö av vardera, så inte säkert så många kommer upp. Och tur i oturen vore väl det, för innan de kan flytta ut på friland har de väl tagit över här inne. Växer jättefort!

Men jag tänker nog flytta ut dem i växthuset så fort de grott, där växer de inte lika snabbt eftersom det är betydligt svalare där. Det är dock inte så jättemycket plats kvar därinne heller. Flyttade ut ännu fler plantor idag. Alla som jag planterade om. De verkar faktiskt trivas bättre där än inne. Trots relativt kyliga nätter.

Och sommarblommorna jag satte för några veckor sedan trivs också och växer på för fullt. De borde jag nog plantera om lite mer glest i flera krukor innan de blir allt för stora och rötterna börjar slingrar in i varandra. Får bli morgondagens uppgift! Nu soffan.