Författare: kerstinochpeppe

Fredag: välkommen till världen farmors lilla prins!

Så himla lycklig, men det har varit en pärs. Ja inte bara för farmor och mormor Neta då ;).

Efter tre dygns kämpande av de tappra men slutkörda förstagångsföräldrarna Adam och Filippa, blev det till slut ett akut kejsarsnitt i natt. Ut kom en helt fantastisk liten guldklimp, fem dagar före beräknat födelsedatum. Och både mamma, pappa och bebis mår bra. Så skönt, så lättad!

Så vad gör farmor idag då, förutom att titta på bilder hon fått skickat, samt messar med mormor om vem han är lik, vad vi tycker han ska heta osv osv, jo försöker boka om torsdagens flyg till Stockholm förstås. Inte kan jag vänta så länge på att få snusa i nacken och pussa på… ja Alfons (dagens namnsdagsbarn) tyckte visst inte föräldrarna var en lika bra namnidé som mormor och farmor… så det blir något annat. Det finns lite förslag. Det fanns även förslag på flicknamn för de valde att inte ta reda på könet i förväg. Starkt gjort när i princip alla idag faller till föga. Och mycket roligare!

Grattis Filippa och Adam!!!

… och dags att sluta ha ångest för ångesten?

Han: Hurra, det blev en bebis! Gratis alla inblandade, inte minst farmor och mormor Neta som jobbat hårt från sidlinjen. Och då var de sju. Barnbarn alltså. Vilket understryker allvaret i bonusfarfars bidrag till dagens blogg:
”Ska jag ha ångest för att jag inte har klimatångest?”
Det undrar Johan Croneman i dagens krönika. Jag tror jag förstår vad han menar:
– Det är mer som förenar än skiljer klimatförnekarna från oss klimatkramare.

Ungefär så här tänker jag: Fredag. Halvklart, 21 grader varmt. 4-8 m/sek, pålandsvind från ost. Och blåsigare ska det bli, 11-12 sekundmeter i byarna. Frågan är vad det betyder. Jag tänker förstås på vilken veranda middagen ska serveras.
Och sedan är frågan:
– Hur varmt är det i vattnet? Säkert bara 21-23 grader – sommarens rekord är 26°.Vilket tvingade även mig att bada två gånger samma dag.
Även i övrigt finns det en del att fundera över. Förra veckan slog skyfallet och åskan hårt i närområdet. Delar av Kalmar drabbades av strömavbrott som lämnade både hus och köpcentrum översvämmade och utan el.
Udden gick fri denna gång.
Men man undrar ju.
Vi bor som bekant granne med havet.

Så här ser havet ut från vår veranda idag (oven). Men så här såg samma vy ut den 4 januari år 2017. Frågan är hur länge det dröjer innan vi kan lägga båten direkt vid bryggan.
Inte för att det ger mig ångest, men jag undrar då och då.

Somligt vet vi med säkerhet: Det som händer här hos oss börjar långt bort om udden. Golfströmmen är världens starkaste havsström, som transporterar 250 kubikkilometer varmt saltvatten från Mexikanska golfen upp till norra Europa.
Med en hastighet på upp emot nio kilometer i timmen för Golfströmmen med sig varmt atlantiskt vatten norrut mot polen där vattnet svalnar, sjunker och återvänder söderut.
Detta fenomen kallas Amoc (Atlantic Meridional Overturning Circulation) och bortsett från atmosfären har Amoc störst påverkan på klimatet här hos oss på det norra halvklotet.

Problemet: Sedan 1950 har Amoc försvagats med 15 procent och Golfströmmen är nu den svagaste på ettusensexhundra (1600) år. Det beror till stor del på smältande Grönlandsisar och varmare havsvatten.
Samtidigt har Europa på senare tid drabbats av perioder av instabilt väder, skyfall och extrem värme.
Frågan som forskarna grubblar över:
– Beror det instabila vädret och översvämningarna på att Golfströmmen saktat in?

För tre år sedan visade en internationell forskargrupp studie ledd från Stockholms universitet, att det finns en koppling mellan en långsammare Golfström och envisa högtryck över Skandinavien med extrem torka.

Långsammare Golfström kan ha orsakat värmeböljan

Det var den sommaren då svenska skogar brann.
– Min forskning visar att vi kan vänta oss varmare somrar i framtiden om Golfströmmen saktar ner ytterligare, sa Frederik Schenk, som forskar om forntida klimat på Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.
Och de flesta klimatmodeller pekar på att det kommer att fortsätta.

Nyligen publicerades en rapport i vetenskapsmagasinet Nature Climate Change som visar att instabiliteten hos Golfströmmen smittar av sig på vädret. Rapporten visar att vi närmar oss en vändpunkt där den gradvisa avmattningen av Golfströmmens cirkulationssystem hotar stabiliteten i de vädersystem som vi vant oss vid, menar Niklas Boers, forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research i Tyskland.
Alex Hall, chef för Center for Climate Science vid University of California, som inte var inblandad i studien, säger att även om den nya analysen inte signalerar att någon kollaps av havssystemet är överhängande, så analys gav en viktig påminnelse om riskerna med att störa strömmar.
“We’re poking a beast”, säger han till New York times. “But we don’t really know the reaction we’ll cause.”
– Vi petar på ett odjur, men vi vet inte riktigt vilken reaktion vi kommer att möta.

Jag tror att Hall har fel. Jag tror att Croneman sätter fingret på den ömma punkten hos oss som oroar oss för klimatkrisen, vad den nu består i: ”Runt omkring mig ger vänner och kollegor uttryck för sin klimatångest. Jag blir aldrig riktigt klok på vad det är. Skall jag ha extra ångest för att jag inte hyser den känslan?”
Skriver Croneman och fortsätter: ”På lite håll ser kanske sådana som jag till och med ut som klimatförnekare. Har vi verkligen förstått allvaret? Jag frågar mig ofta, när jag läser artiklar och ser tv-program om människor som känner svår klimatångest, vad tänker dom göra?

Ja, vad gör vi som oroar oss – förutom att oroa oss? Liksom Croneman tror jag inte att jag förtränger det som händer runt omkring mig – möjligen väntar även jag på att någon annan skall börja. Även jag var ett tag stolt över Greta. Men det känns som det var länge sen.
Med Cronemans ord:
– Det känns som om Greta varit rätt ensam hela tiden. De flesta vuxna står iallafall bredvid och hejar, ”vilken tjej”. Sen går vi hem och har ångest över att det inte görs någonting.

Samtidigt ser vi grandet i vår nästas öga: ”Politiken gör en grön gest, intar en grön pose – vi anar att det bara är en avledningsmanöver. Alla som tror att de verkligen tänker byta bort kapitalismen mot ett mer hållbart, rättvist och skonsamt system räcker upp en hand. Det kommer ju aldrig hända.”
Det tror inte jag heller. Men. Problemet är inte politikerna. Problemet är Croneman, jag och du och vi som nöjer oss med att fördela våra sopor i röda och gröna påsar.
– Vi petar på odjuret och vi vet hur det kommer att reagera.

Eller? Jag lovar inget. Men med ännu en liten klanmedlem är det kanske dags att fundera på om jag kan göra något mer än att beskriva verkligheten. Typ, bidra till att försöka förändra den.

Torsdag: Just det – en vanlig underbar torsdag

(Uppdaterad 17:59)

Han: Vissa dar händer inget viktigt. Eller det viktiga är för ogripbart för att hamna i en blogg. Idag hittade jag t ex igen med favoritroman alla kategorier och årgångar. John Steinbecks En Underbar Torsdag läste jag första gången när jag var tolv år. Jag blev genast förälskad i Suzy, tjejen som efter kriget kliver av Greyhoundbussen på Cannery Row (Konservfabriksgatan) i den sköna kaliforniska staden Monterey vid Stilla havet där även Riddarna kring Dannys bord levde och verkade och där Mack och hans luffarkompisar härjade även i Det stora kalaset.

Suzy får jobb på den lokala bordellen, men bordellmamman Fauna, Josef och Maria (han heter så), Mack och de andra kompisarna på Hotell Lusasken inser snart att Suzy inte passar som ”ligghöna”.
”Hon var”, med Josef och Marias ord, ”den sorten som kunde ge en karl en sjuhelsikes massa besvär men som var oduglig i den öppna marknaden. Hon hade något av samma läggning som doktorn”.

Doc är centralfiguren bland de vinddrivna existenserna på Cannery Row. Men doktorn är förändrad när han kommer hem från kriget. Varken havsbiologins mysterier, Bachs musik eller vackra flickor skänker honom samma glädje som förr.
Och det bekymrar doktorns vänner.

Något radikalt måste göras. ”Gentlemen, sa Mack, ”låt oss endräkteligen besluta att att rycka doktorns rumpa ur bedrövelsens träsk.” Även en förälskad tolvåring inser att Suzy är kvinnan som Doc behöver. Resten av boken handlar om hur alla vännerna intrigerar för att bussa ihop Doc och Suzy.
– Jag behöver inte spoila hur det går – tolvåriga pojkar gillar lyckliga slut.
Och som en klok kvinna en gång konstaterade:
– Pojkar blir bara tolv år. Sedan blir de bara större.
Större och med tiden med läsglasögon.

Onsdag: Resan till Garpen gick via Hanö fyr

(Uppdaterad 19:40)

Han: Fyren Garpen har jag skrivit om, nu har jag även varit där.
– Hur det var?
Man brukar säga att ”resan är allt, målet intet”. Det var ett intressant besök, men det mest minnesvärda var att träffa Bennert Andersson, kapten på ”Gustav” som tog oss ut till fyren.

Det visade sig att Bennert, nu 75, hade bott på fyren som barn. Dessutom hade han vuxit upp på Hanö fyr, där hans pappa Karl även hade varit fyrväktare.
Och där ändrade resan från Bergkvara hamn ut till Garpen så att säga riktning.
– Både i tid och i rum.

Ungefär så här: Som torde ha framgått är även kvinnan i mitt liv av fyrmästarsläkt. Hennes morfar var fyrmästare på Långe Erik. En av Andreas Kralls söner (Sten) blev fyrmästare på Hanö fyr.
– Krall?, sa Bennert. På Hanö lekte jag ju med Eva och Lars Martin Krall.
– Det är mina kusiner, sa fyrmästardotterns dotter.
Tog upp sin mobiltelefon och skickade ovanstående bild till sin kusin Eva.

Fyrmästarvärlden är liten. Och Garpen fyr var också en liten värld. Ön är bara 300 x 60 meter stor. Vid normalvattenstånd. Öns högsta punkt når knappt 2 meter över havet och när stormarna drar ner genom Kalmarsund försvinner 30 procent av landytan under vatten.

• 

• 

• 

Nu stormade det inte. Tack vare Bennert Andersson fick vi efter några timmar fast mark under fötterna igen och snart intogs dagens lunch på vår egen hemmakrog.

Hon: ja det var kul, att prata med Bennert alltså, Garpen är roligare på håll. Däremot fick besöket mig att längta till Norra Udden, måste åka upp så fort det lugnat ner sig med semesterfirare.

Vi hade bestämt att vi skulle åka upp till Långe Erik och visa fyren för våra kompisar Ancy och Håkan i början på juli, men det fick vi boka av för att få ihop övriga semesterbokningar inne i Chateau Margareta… men upp ska vi, och övernattning i Borgholm och middag på GT kommer det också att bli!!! Asap!

På söndag tänkte jag sälja lite grönsaker och kryddor på en Loppis härnere i Skeppevik. Försöka vill säga… Känns lite läskigt och ovant, brukar ge bort både tomater, gurkor och kryddor. Men nu har jag fått så mycket pepp av olika besökare här i sommar som tycker jag är galen som inte säljer när jag har så mycket goda och fina tomater. Och dessutom en massa gurkor. Lite aubergine, chilis, och en och annan zucchini.

Men så ska man ju sätta pris också… svårast är kryddblandningen, bara flaskan kostar 25 kronor. Sedan är det väl minst tio nedmalda frukter i varje. Innehåller dessutom mer än affärens burkar gör. God är den också, doftar massor och är inte jättestark. Men med rund och djup smak eftersom det är så många olika sorter i. Många stora paprikalika och smakrika chili som Faludi, Fenir, Mulato Islena, Pasilla och Ancho. Med flera… Hoppas vi ses på söndag, 11-15 på Skeppeviks Camping.

Tisdag: Gör som Barbapappa – visa dig naken inför honorna!

(Uppdaterad 19:07, 16:46, 15:54)

Han: Som vanligt den här tiden på året råder det myggterror i delar av landet. Områden kring Älvdalen och Uppsala har haft stora problem, och Göteborgs-Posten rapporterar att den så kallade ”tunnelbanemyggan” är tillbaka i stadsdelen Majorna.
– De är otroligt aggressiva och de ger rejäla utslag när man blir biten. Det har varit och är ett riktigt myggår i år. Först var det blött och sedan blev det varmt, säger Marcus Stensmyr, myggforskare vid Lunds universitet till TT.

Det råder sommartorka i medierna men som vanligt nosar rutinerade semesterredaktörer upp den lilla nyheten som blir den stora snackisen. Därför har du har säkert redan läst 2021 års svenska sommarnyhet:
– Klä dig som Barbapappa om du inte vill bli myggbiten i sommar

Forskare vid University of Wash­ington i USA och Albert-Ludwigs-Universität i Tyskland har alltså kartlagt vilka färger myggorna föredrar – och vilka de inte ser.
Studien är ännu inte ­vetenskapligt publicerad, men resultatet bekräftar att myggor först och främst ­letar efter mörka färger, som mörkblått, mörkrött eller dito orange. Cyan (ljusblått) och limegrönt väcker inte alls samma intresse.
– Inte heller rosa går hem i myggornas värld.

Det hänger ju ihop med deras föreställning om hur ett offer ska se ut, menar Marcus Stensmyr.
– Myggor uppfattar världen lite ­annorlunda än vad vi gör: De har andra färgpigment i ögonen, ser andra kontraster och med deras ögon försvinner vissa färger i bakgrunden.

• 

• 

Laxrosa är som en bekant en favoritfärg för många unga feminina homo sapiens. Dessutom blev Nantucket red på 50-talet något slags inofficiell uniform för de snorrika medlemmarna i The New York Yacht Club som flockades på ön Nantucket i Massachusetts.
– Ett mode som gav upphov till den europeiska myten att bara män som korsat ekvatorn får bära den rosa byxan, en legend och fortfarande inspirerar män i min ålder att i sommartid flockas i rosa stim kring Stureplans uteserveringar.

Men bland mygghonorna går den rosa färgen alltså inte hem.
Gubbar i rosa försvinner så att säga in i tapeten, om vi ska tro forskarna.
Och det är ju bra.
– Mycket bra!

Det förklarar nämligen varför myggorna älskar henne men låter mig vara. Inte för jag äger ett par rosa byxor, faktum är att jag inte har ett enda plagg i laxrosa.
– Förklaringen är inte att jag klär mig som Barbapappa.
Sanningen är helt enkelt att mygghonorna nonchalerar mig för att min spolformade kropp trots en solig sommar fortfarande uppvisar vintersäsongens naturligt blekrosa kulör.
– Vilket vid närmare eftertanke gäller även Barbapappa. Han har ingen rosa sparkdräkt och redaktören bakom årets sommarnyhet har missat en mer klick-säljande vinkel:
Vill du slippa myggen?
Gör som Barbapappa
– GÅ NAKEN I SOMMAR!

PS: Nyheter är sällan nyheter, sommarens Barbapappa-historia bygger på forskning som publicerades redan sommaren 2019 i amerikansk fackpress. Studien fokuserar på den kvinnliga mygghjärnan (”the female mosquito brain”). Bland myggen är det nämligen bara honorna som ­suger människoblod.
Hannarna är vegetarianer och nöjer sig med att dricka nektar från blommor.

Hon: var inte det där med myggen min nyhet… okej, du får den! Fortsätter där jag slutade igår istället, med gårdagskvällen. Hade så trevligt så det blev inga bilder på maten tagna, som jag tror blev en hit, eller vinet som min dotter Meli rekommenderat. Men menyn var Bräserad högrev à la Kerstin och panerad hemodlad aubergine. Vinet var från Loire tror jag, supergott till maten, men Neta hade också med en himla god Rioja! Dessutom en jättefin bok som jag ska hugga in i så fort jag får en minut över!

Och besöket gav energi, trots aningen senare kväll än vanligt. Så när vi sagt hej då, en stund efter frukost, tog jag äntligen tag i min trädgård. Satt ny sallad och tagit bort den gamla som gått i blom och blivit besk.

Och så hann jag också få en pratstund med kompisen och grannen Ancy som kom förbi. Så längesedan vi hade tid för en pratstund. Och så roligt att få prata om grödorna i landen och tillsammans smaka av tomater mm. Gav också en energi-boost. Vi skördade dessutom den näst största av min gigantiska Brandywine, och vägde den…

Måndag: Kocklandslaget nästa!

Han: ”Det fanns en tid för inte så längesedan när en genomsnittlig musikjournalist hade lika stor makt över Sverige som ett medelstort riksdagsparti och ledarsidorna var ett särintresse för dammiga gubbar med ännu dammigare tweedkavajer. Och en pizza var bara en helt vanlig pizza.
Men det var då det. Musikskribenterna har sedan länge offrats på millennialgenerationens identitetsaltare till förmån för upphottade opinionsbildare, grönkål och nystampat georgiskt naturvin.”

Det hävdar skribenten Joel Arvidsson i Svenska Dagbladet.
– För 25–40-åringar, är mat ett högstatus­intresse som sedan länge ersatt musiken.
Jag tror honom.
Slutsatsen bekräftas av sommarens gästkockar på udden.
– Otroliga vilka rätter som göms i barnens hjärnor och hjärtan.
Och det stannar inte vid millennialgenerationen. Här kommer generation Z: Bakom gårdagens middag stod Emil, 11 år.
– Excellent!
Självklart, grabben ska bli chief när han blir stor. Redan nu låter han som Gordon Ramsay när han förmanar sin assistent …

DAGENS SÄMSTA: Nu till något annat. ”Vi visste inte att det fanns en rekommendation att de skulle testas så fort de landade, men nu vet vi det”.
Sa Norrskensbärs affärsledare Catarina Lundberg när 58 av 76 bärplockarna i Älvsbyn smittades med covid-19.
– Visste inte?
I vilkens isolerad bärskog har hon levt de senaste två åren!?
Kan det vara så enkel att Norrskensbärs ledning trodde att pandemireglerna bara gäller för andra?

Hon: ja det var väldigt gott Emil. Ikväll står jag för middagen i hus 1. Vi har min son Adams svärföräldrar Neta och Patrick här över natten. Dessutom ska vi snart bli farmor och mormor för första gången, vilken dag som helst faktiskt, så vi är ju praktiskt taget släkt. Känns väldigt bra. Men ikväll pratar vi om helt andra saker. Trevligt har vi, men mer om detta imorgon!

Söndag: och så var det städdags!

(Uppdaterad 18:10)

Hon: japp, nu var det dags att ta tag i hus 1 som inte fått någon uppmärksamhet alls i sommar. All vår ork har gått till att fixa i och utanför Chateau Margareta där det varit en s trid ström av gäster hela sommaren. Ja det är det förstås fortfarande men nu blir det dubbelbeläggning. Ena sonens svärföräldrar kommer hit imorgon, det blir jättekul, vi gillar dem mycket! Men vi kan ju inte härbärgera dem härinne utan lite fix och don. Han tog fönstrena, utsidan, jag insidan av huset. Drog alltså nitlotten, inne hela dagen, medan han fick vara ute i solskenet. Ändå stånkade han argt och svettades ymnigt. Och nu har han träningsvärk…

Men jag då…dammsugit och svabbat utan gnäll över stans värsta insektsbett! Har dessutom fördubblats sedan igårkväll. Tyckte det var stort nog då. Vet inte vad det var för illbatting, det brände till som tusan, men jag varken hörde eller såg något.

Och nu fick jag ut i landen, inte varit där tidigare eftersom det kom ett skyfall i natt och inte behövde vattnas idag. Men det borde jag gjort, gått ut och kollat bättre än den okulärbesiktning jag gjorde imorse. Flera plantor hade ramlat ner eftersom snörena de är upphängda i gått av av vätan. Och tyngden av de nu stora tomaterna. Tror de flesta klarat sig hyfsat, utom en gren med fina Alice’s Dream-tomater.

Han: Ja, jag har faktiskt träningsvärk, men jämfört med henne är det inte synd om mig. Och apropå värk: Igår var det stugbytardag på udden. Lagom till OS-medaljerna har Margaretas chateau förvandlats till träningscamp för barn och barnbarn (nedan).

Och apropå barn: Igår tittade även vår kompis och granne Ulrika förbi. Hon hade ett mycket viktigt ärende. Hennes dotter är på ett annat läger och de hade någon slags modern tävling i samhällskunskap:
– Sanna behöver en videohälsning från en kändis, det ger extrapoäng. Du är ju lite känd, eller hur?
Till saken hörde att jag var nästan naken eftersom jag städade och hon tittade vädjande på mig:
– Jo, på udden, sa jag.
Men jag fattade att Sanna var illa ute. Därav denna hälsning:

Till saken hör att det inte var första gången man tar mig för någon annan. När jag flyttade till udden för ett tiotal år sedan nickade grannarna igenkännande.
– Let’s Dance, eller hur …?
Varken Kasper eller Emil eller de andra barnbarnen minns Let’s Dance, men det plågsamma fredagsnöjet boostade Peppes kändisskap.
– TV4:s dansanta sportkommentator Peppe Eng, alltså och mina grannar inåt viken trodde att de äntligen fått en kommentator till gubblaget som brukar samlas på fotbollsplanen.

Och det var inte första gången man blandade ihop oss:
– Gratttis! Kul!
– Förlåt?
– Försök inte, du ska ju vara med på Fångarna på Fortet, det står i tidningarna! Tyngre än Stora Journalistpriset!
Efter 20 säsonger är Fångarna på Fortet knappast top of mind men i slutet av förra seklet ledde Gunde Svan och Agneta Sjödin den tidens mest folkkära tv-program.

Klart jag blev glad, till och med gladare än mitt Stora Journalistpris. Nästan så jag hann ringa hem till mamma och pappa och berätta den stora nyheten. Sedan insåg jag sanningen – en kulturellt obildad redigerare på Expressen hade låtit en bild på Peppe Engberg visa hur glad Peppe Eng var över att upptas på denna folkkulturens parnass.

På den tiden tillhörde Peppe och jag samma växande mediecirkus och förväxlingarna fortsatte under 2000-talet. Ett tidningsklipp från år 2008: ”Ikväll är det premiär för nya programmet ”Idéer för Sverige” i TV8. Men frågan är vem som leder programmet. I dagens Metro är det TV4-profilen Peppe Eng som presenteras som programledare. Men kvällens programledare är egentligen Peppe Engberg.

Till saken hör att ”Idéer för Sverige” var ett ganska träigt samhällsprogram på TV8 som jag ledde för. Definitivt inget program Peppe Eng brukade leda, vilket fick Lotta Bromé på P4 att reagera (vart tog hon vägen förresten?).
Lotta ställde den självklara frågan till mig:
– Vad tror du att förväxlingen gör för kvällens tittarsiffror?
– Det var precis vad vi behövde inför premiären. Jag tackar vår pr-byrå för det här tilltaget.
Om du skulle leda ett TV4-program, vilket skulle det bli?
­­­­­– Det får nog vara något efter klockan 24 i så fall.

”Fort men fel” är och var redan då journalistikens signum. Men mitt roligaste minne av att vara Peppe skrattade även min mamma åt. Under vår sista resa i hennes barndomstrakter i Kovland utanför Sundsvall stannar vi framför en liten stuga.
– Här bor min gamla klasskamrat, hojtar mamma Henny och slänger upp dörren innan jag hunnit parkera. Snart står en annan liten tant på förstukvisten.
Tant Anna slår ihop sina händer och utbrister förtjust:
– Peppe! Dig har jag inte sett sedan du var en tvärhand hög. Jo, vi ser dig ju på TV4-sporten förstås och då säger jag alltid till gubben, ”Ser du vad lik Henny han är!”
Jojo.

– Är din mamma och jag verkligen så lika, undrade Peppe när vi träffades.
– Det måste vara skägget, säger jag som på den tiden rakade mig varje dag.

Vid närmare eftertanke är det nog inte bara namnlikheten. Jag misstänker att det finns något vagt spolformat över min person. Något obestämt, som gör att människor tycker sig känna igen mig.
– Men ändå inte.
Jag har även blivit förväxlad med den gamle porrdirektör Berth Milton. Två gånger har jag till och med förväxlats med Jan Stenbeck, entreprenören som förändrade telekom- och tv-marknaden i Sverige. Något jag noterade med stolthet eftersom jag jobbade för Stenbeck.
Men personer i min nära omgivning påpekade elakt nog att likheten bara berodde på att jag hade blivit fet och skäggig.
Så tack Sanna för att du gav mig 15 minutes of fame igen!

PS: Inte för att det här med o-kändiskapet att göra men jag har rakat mig. Jag vet inte om Kaspers och Emils kusin uppskattar det, men det är Ludwig, 17, som inspirerat mig…

• 

• 

Lördag: Stugbytardag…

Hon: ja det går lite långsamt med bloggandet nu, speciellt när det är lördag… Stugbytardag! Kollade först Chateau Margareta när jag vaknade, den lilla barnfamiljen hade åkt i ottan och var redan på väg till Oskarshamn. Skulle med färjan till Visby. Nästa familj kommer sen eftermiddag.

Hängde tvätten så den torkar i tid. Tvättade fönsterdörrarna som de påpekat att de glömt göra rena från små barnhänder. Det var annars välstädat men det är ändå en del att fixa. Han åkte iväg för att fylla kylskåpet med frukostmat plus inhandla kvällens middag. Vi står för första frukost och middag.

Sen vattna och ställa i ordning i det jag flyttat på grund av stormen. Och så skörda. Borde nog börja sälja på Reko–ringen. Såg att de tar fem kronor för en chili, har alltså en förmögenhet här utanför. Och alla tomater…

Fredag: Det är skillnad på havet och vågorna

Han: Hon skriver: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan.”
Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om vågorna.

Jag tycker fortfarande att det saknas någonting där. Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom vattnet vid Southeast med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Det var ju så hon tog livet av sig.
Människor samlar på minnen. Men havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat med skrynkliga lakan.

Enligt SMHI blåste det kuling runt udden igår. På väderlekssvenska betyder det blåser 10,8 till 24,4 meter i sekunden. Översatt till bilistsvenska betyder det senare en hastighet på nästa 90 km. SMHI hade utfärdat en varning och tyckte att segelbåtar och ”mindre kommersiella lastfartyg” borde ligga kvar i hamn och Ölandsfärjorna stannade i hemmahamnen.
– Blåste gjorde det.
Hennes tomatplantor låg som plockepinn och det omkullvräkta citronträdet hade förlorade fyra nästan färdiga frukter.
Hon hade en bekymrad rynka mellan ögonen hela dagen och serverade eftermiddagsdrinken först en kvart över fem.

För egen del såg jag på havet och tänkte långa tankar. Jag tänkte på det där om att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”

Jag tänker att man måste vara man och sitta bakom en skrivmaskin och en tom flaska spansk brandy för att se saken på det sättet.
– För i själva verket är havet bara en jävla massa upprepningar.
Så är det.
Även jag brukar säga att jag aldrig tröttnar på att titta på havet och att det beror på att ständigt förändras.
– Men det är faktiskt inte sant.
Det är en av de mest spridda illusioner som finns om havet.
Åtminstone om vågorna.

Så här förhåller det sig:Även hos de mest individualistiska vågorna finns en förutsägbarhet. Ett givet mönster, som avmystifierar det ytligt sett egensinniga och föränderliga.
Du kanske inte ser det med blotta ögat, men jag ser det för att jag vet att det är matematiskt bevisat: Fram till en given punkt växer en våg, vilken våg som helst, men när vågen blir sjundedelen så hög som avståndet till nästa våg bryts den över sitt eget krön. Det i sin tur beror på att vattenpartiklarnas acceleration är så hög att tätheten inte kan bibehållas och vågtoppen bryts.

Jag beklagar om jag avlivar en kär myt men så här är det:
– Vågorna ger intryck av att vara individualister, men de rör sig framåt i flock och kopierar äldre vågor så förutsägbart att det ryms i den matematiska formeln: 

Formeln utgår från vågens längd (L) och höjd (H) mätt i fot, periodiciteten (T) i sekunder och hastighet (C) i fot per sekund och ekvationen betyder på begriplig svenska: En våg, vilken våg som helst här utanför udden, rör sig framåt med en hastighet som är drygt två gånger roten ur vågens längd.
– Avtändande, eller hur?
Men sant.
Det vet jag för det har jag läst i K. Adlard Coles faktaspäckade Hårt väder till havs (Norstedt 1989, sidan 280 ff.) som jag lånat av Björn Rosengren och aldrig tänker lämna igen eftersom han sålt herrgården i Nora i vars bokhylla jag hittade den under en frivillig karantän från verkligheten.

Den spanske författaren Luis Giuseppe Cervantes, en sneseglande romanfigur jag lärde känna på Mallorca för ett antal år sedan, är kanske den som bäst beskrivit skillnaden mellan havet och vågorna i en av sina dialoger:
– Och ändå tröttnar du aldrig på att sitta och titta på havet?
– Havet tröttnar jag aldrig på. Det är vågorna jag tappat intresse för.
– Förlåt, nu förstår jag inte?
Tänk efter, vad ser du när du betraktar havet? Ser du vågorna? Eller ser du havet.
– Jag ser det jag ser, vatten i vatten.
– Det är en synvilla. Ett delar sig i två och det är skillnaden som är intressant. Vågorna och havet består av samma vatten, men de har olika karaktär.
– Du menar att Hemingway har rätt om El Mar och La Mar?
– Om jag var naturlyriker som Woolf och Hemingway skulle jag säga att det inte handlar om kön utan om ålder. Vågorna är som unga människor, minnen och kärlek. De går upp i varandra, bryter ihop vid minsta motgång och återuppstår var för sig.

Unga lever i nuet, sägs det. Men det är en myt, menar Cervantes: De unga lever för framtiden och det är samma sak med vågorna. Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt. Dör gör de likafullt. Påverkade av den ena eller den andra vinden kastar sig vågorna framåt för att timmar, dagar eller veckor eller många år senare nå den efterlängtade stranden där de dör.
Det är vågorna som gör att havet bara ser ut som en jävla massa upprepningar.
De föds och dör i ständig rörelse.
Det är det som är skillnaden.”

Alltså. Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skulle kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken (Weyler, 2016). ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”

Eller som Cervantes formulerar det: ”Havet bryter inte upp, havet förblir där det är.
Havet lever i nuet.
– Precis som äldre lever mer i nuet än de gjorde som unga?
– Rätt! Havet nöjer sig med att vara där det är.”

PS: Okej, jag förstår vad du tänker – att havet är som en gubbe på en udde. Att jag går runt på min udde men förblir där jag är. Även jag rör mig vertikalt i en loj elliptisk rörelse och är inte på väg någonstans.

Hon: ja jäkla vind säger jag! Igår blåste mitt stora citronträd omkull, dessutom över det lilla Limone Rosso-trädet. Måste varit en rejäl byvind för det är tungt. Fyra stora citroner och en gren gick av. Hoppas de mognar i skålen där de ligger tillsammans med den lilla köpta. De har ändå antydan till gult i skalet. Behöver dem till ny Limoncello, har bara en bottenskyla kvar nu.

Snyft 2: mormors lilla solstråle åker imorgon bitti. Nu går färden till den andra mormodern på Gotland. Men tomt i grannhuset blir det inte, två nya barnbarn med kompis, plus föräldrar, avlöser nuvarande barnfamilj imorgon eftermiddag. De här barnbarnen är modell större. Få se om de är lika glada vid middagsdags som den här lilla:

Torsdag: På udden är det hon som läser börssidorna

(Uppdaterad 17:50)

Han: Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad. Så lyder ett kinesiskt ordspråk som osökt flyter upp i min hjärna efter morgonens genomgång av veckans tidningar.
Apropå kvinnligt och manligt skrev Emma Høen Bustos intressant härom dan. Dagens Nyheter är en urban medelklasstidning och Høen Bustos tillhör ett skikt i samhället där ”vi dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner tjänar mer än oss”.

Hennes slutsats är ovanlig för att komma från en uttalad feminist: ”Ändå kan jag inte låta bli att tänka på den DN-artikel som pekar ut ekonomi som ett stort hinder för kvinnor som vill lämna en olycklig relation. Notan för vår livsstil dras nämligen förvånansvärt ofta från våra pojkvänners bankkonton … I dessa förhållanden är delad ekonomi i princip alltid en vinstaffär för kvinnan, inte mannen… På detta sätt vävs individuella beslut ihop till normer och strukturer. Ren lönediskriminering förklarar endast ett par procent av skillnaden i livsinkomst mellan män och kvinnor, i stället är det de fria valen som avgör… Män behöver pengar för att framstå som attraktiva partner medan kvinnor kan välja yrke utifrån andra drivkrafter. De kommer ju troligtvis att bilda familj med någon som har liknande eller högre inkomstnivå som de själva ändå…”

Samtidigt visar undersökningar att få kvinnor kan tänka sig en partner med lägre utbildnings- eller inkomstnivå än dem själva.
– Så förstärks idén om den manliga försörjaren, konstaterar skribenten.
Notera att DN:s ledarskribent inte tillhör en tantgeneration där kvinnor är hemmafruar eller deltidsarbetande med ansvar för vård av frisk man. Hon är 29 år och ”återgången till ett socialt liv med de närmaste har fått mig att inse vilken fantastisk tid i livet det är att vara nästan 30. Parrelationer och livsplaner börjar ta mer seriösa former. De flesta av oss har skaffat utbildningar och jobb, ofta välrenommerade sådana med hög status.”

Kvinnor i Høen Bustos väninnekrets väljer alltså i högre grad yrken ”med hög status men med lägre lön än pojkvännerna” . För egen del är hon chefredaktör på Liberal Debatt, ett ”fint” jobb men inte särskilt välbetalt.
Dessutom, hävdar hon, är kvinnor i genomsnitt lägre kunskap och intresse för sparande och investeringar: ”Det är ju så tråkigt med aktier, påpekar en av mina väninnor som hellre läser skönlitteratur på fritiden än ”håller på med pengar”.

Och Emma Høen Bustos krönika slutar därför med följande förmaning: ”De politiska rättigheter som feminismen har erövrat har varit oumbärliga för kvinnor som kollektiv, men måste också kompletteras med individuella val. Att öppna ett investeringssparkonto, googla ordet ”indexfond” och sätta sig in i sitt sparande är en feministisk handling lika god som någon. För den generation kvinnor vars feminism mest har präglats av slagord på tygpåsar och kroppspositivism på Instagram, kan detta vara värt att påminna om.”

Som sagt, om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad. Först läste jag Emma Høen Bustos text med ett manligt flin på läpparna. Jag läste den till och med högt för henne, men kvinnan i mitt liv mumlade bara som Alfons pappa och andra pappor påstås mumla när de inte lyssnar:
– Mmmm, men rör inte sågen.

Fast hon sa bara mmm och fortsatte läsa en för henne viktigare artikel i Dagens Industri. För så har vi det: Det är jag, det manliga jaget, som är ointresserad av aktier. Det är hon som sköter investeringskontot och vet hur en indexfond fungerar.
Det vet kanske jag också, men jag bryr mig inte. Det är tråkigt. Efter 3 decennier med daglig ekonomibevakning tycker jag fortfarande att det är tråkigt.
Det är mer givande att läsa romaner.
– Om Emma Høen Bustos har rätt bejakar jag min kvinnlighet – och hon i solstolen bredvid bejakar den manliga försörjarens vänstra hjärnhalva.

Vid närmare eftertanke stämmer Høen Bustos analys dåligt även på vår vänkrets. När det gäller pengar är det ombytta roller: Bland de fem, sex par som vi umgås mest med har åtminstone fyra av kvinnorna högre lön än sina män.
– Men ingen av oss förstås 29 år.

PS: Kanske har även andra tänkt två gånger på innehållet. Ty rubriken har ändrats från den tryckta tidningens allmänt inkluderande ”Vi dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner som tjänar mer än vi” till nätets mer självbespeglande ”Vi som dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner som tjänar mer än vi”.
”Vi” som i Emma 29 och hennes väninnor.

Hon: ja, fast efter ett och ett halvt dygn på annan ort har jag inte haft en sekund över för att kolla hur börsen gått idag, känns lite oroligt förstås. Men dagen har gått åt att vattna och skörda. Samt pussa lite på barnbarnet som bara halvt om halvt har tid för mormor. Alice och mammorna har kompisar på besök. Det är roligt tycker jag, och både Alice lilla pojkvän, också en rödtopp för övrigt, och mammornas väninnor är himla trevliga dessutom. Ja, jag har inte kunnat låta bli att hänga därborta en hel del också.

Dagens överraskning: nätmelonerna är på gång, ja på gång på riktigt. Trodde inte det skulle bli några eftersom de förgrenat sig och förgrenat sig och bara bildat nya blommor. Tänkt att jag nog borde tagit mig tid och klippt bort alla sidogrenar i början så lite gett upp hoppet. De står dessutom längst in i gurklandet bakom alla gurkplantorna. Jag har sett ett par små fruktämnen men inte haft så mycket hopp.,.

Tisdag-Onsdag: Äntligen Semester från hemestern

Han: Om du undrar varför så tyst från udden så beror det på att vi tog semester. Åkte tvärs över landet till äldste sonen Rasmus med familj. Hon fick äntligen bada i ett riktigt hav med salt, räkor och maneter som bränns om man hälsar på dem, vilket hon inte gjorde.

• 

• 

• 

Inte minst trevligt var det återse Anna-Beata & Göran. De har god smak. Både i glasen och på väggen. När damerna i bokklubben höjer på ögonbrynen över målningen rycker Anna-Beata på axlarna och säger som det är:
– Det där är mågens pappa.
(Konstigt nog var den tavlan även en favorit hos en annan salig svärmor).

• 

•