Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: Kris? Nej, business as usual

Han: Eftersom hon även idag är upptagen med att vara mormor börjar vi dagen med händelser bortom udden. De senaste dagarna bekräftar en sak: Det är inte Sverige som är i kris – det är den socialdemokratiska MP-regeringen. För oss andra går det mesta går sin gilla gång. Solen skiner, semester för många. Börsen fortsätter uppåt. Lönen går åt, pensionerna är som de är.
– Och pandemin rullar på som den gjorde innan Nooshi Dadgostar visade att regeringschefen var naken.
Det bekräftar vad vi redan visste:
– Länge leve den svenska ämbetsmannatraditionen som gett oss självständiga myndigheterna som fungerar bäst utan inblandning av klåfingriga politiker.
Även när de inte fungerar är det inte ministerstyre som saknas.

Här på udden märks regeringens kris bara genom Mats Knutsons och nyhetsredaktionernas försök att hetsa upp sig över sina egna spekulationer. Inte ens Ring P1:s värsta konspiratörer lyckas förstöra vårt morgonhumör genom att försöka göra regeringens kris till vår.

Även kriminaliteten fortsätter som vanligt. Det vill säga: Rosenbad har lika liten inverkan på gangstervärlden nu som regeringen hade innan den försatte sig i sin kris.
– Kort sagt, liksom förra gången politikerna ojade sig över att det var regeringskris klarar sig Sverige ganska bra utan regering. Vilket inte betyder att allt är bra, tvärtom.
– För de kriminella är det business as usual.

I våras publicerade polisens underrättelseenhet på Nationella operativa avdelningen en analysrapport som kallas ”Analysprojekt Robinson”. Rapporten är undertecknad av chefen Linda Staaf och publicerad på polisens hemsida.
Det är en skakande läsning (”Lärdomar av Encrochat”).
– Eller snarare: Rapporten är som en hackad mardrömsversion av en typisk sektoranalys i Dagens Industri – vilket bekräftas av att jag lånat nedanstående sammanfattning av DI:s ledarskribent PM NIlsson. Polisens experter uppskattar den svenska narkotikamarknadens värde till mellan 10 och 15 miljarder svenska kronor per år, eller mellan 100 och 150 ton per år. 52 procent är hasch, 22 procent marijuana, resten lika delar kokain och amfetamin.

Analytikerna har studerat 84 större aktörer som beskrivs som grossister, oftast med bas i Spanien som har en närmast industriell tillverkning av marijuana. Hasch tillverkas i Marocko, kokain i Bolivia, Peru och Colombia. Frakterna går via legala speditörer eller privatbilar och göms i annat gods eller i fordon. Det finns en försäkringsmarknad för ersättning vid beslag av tullen.
– Vinstmarginalen bedöms vara kring 20 procent, alltså mellan 2 och 3 miljarder som stannar kvar och tvättas i Sverige.
Resten återinvesteras i ny import av nytt knark.

Beställningsmord är del i affärsmodellen och marknadsekonomin. Antalet skjutningar var förra året 366, året dessförinnan 334, med sammanlagt 89 döda och 237 skadade. Mord används som ett sätt att ta och behålla marknadsandelar på narkotikamarknaden.
Även mördande är väl organiserad: Ett mord kostar mellan 100 000 och 1 miljon svenska kronor ”beroende på anstiftarens ekonomi, utförarens erfarenhet och vem offret är”. Unga utförare är billigare och kan ibland göra jobbet gratis för att skaffa våldskapital.
– Vapentillgången beskrivs som mycket god.

Varje anstiftat mord föregås av planeringsarbete med spaning på offret, research på nätet, inhämtning från mänskliga källor och med hjälp av teknisk utrustning som GPS-puckar under offrets fordon.
Anstiftaren, som i sin tur också kan hyras av någon annan, förhandlar om hur offret ska skjutas, i huvudet eller med flera skott i kroppen och vilket pris som gäller om offret överlever, samt behov av evakuering av anhöriga för att undvika hämnd. Efter skjutningen redovisar utföraren skadeläge, helst med bilder, eller så inhämtar anstiftaren själv lägesbilden genom att gå in på brottsplatsen.

Underrättelseenheten skriver i rapporten att den bristande respekten för människoliv är ”anmärkningsvärd”, liksom likgiltigheten för tredje man och det närmast mekaniska sättet att ta beslut om liv och död.

Och ja: Om du funderar på att investera dina pengar så talar allt för att branschen bara har nått slutet på en gyllene början.
Risken är dock stor att din insats slutar med ett skott i pannan.
Men kom ihåg:
– I den här branschen skyller man inte på sosseregeringens kris om man torskar.
Inte heller om man vinner.
Med rätta.

Måndag: Sjöpungar och vårt behov av tarmhjärnan

(Uppdaterad: 21.59)

Han: Semestertider, sommarlov. Om du hittat din plats att avnjuta denna ledighet kanske du snart känner dig som en sjöpung. Känslan är inte obekant även om du efter ett långt hektiskt liv i stan dragit dig tillbaka till en udde i havet.
– Sjöpung?
Vad är det, kanske något av barnbarnen undrar. Jaså inte, annars finns det gott om sjöpung på Västkusten där några av er flyter omkring under sommarlovet. Och den går att äta, smakar som ett ”milt ostron”.

Sjöpungen (Ascidiacea) är en lustig liten varelse som i likhet med dig tillhör ryggsträngsdjuren. Liksom du har den en hjärna och en ryggmärg.
Men den har en egenhet:
– När den hittat en plats att slå sig ner på så äter den upp sin egen hjärna.

Jo, det är sant. Det gör den för att spara energi. Detta eftersom hjärnan är det mest energikrävande organet i sjöpungens kropp. Och sjöpungen är inte så dum som det låter.
– Det enda skälet att ha en hjärna är att man behöver den för att röra på sig.
När sjöpungen väl etablerat sig på behaglig klippa i havet så behöver den inte röra på sig mer, blott låta sig gungas lite på stället av vågor och vind.
– Alltså behöver den ingen hjärna.

Det kan låta lite märkligt. Men det är sant. Vi människor är ofta väldigt stolta över våra hjärnor. ”Jag tänker, alltså finns jag” är som även skoltrötta barnbarn vet ett gammalt ordspråk. En variant skulle kunna vara:
– Jag tänker, alltså rör jag på mig.
Ty forskarna är överens om att om inte homo sapiens var så mobila skulle vi inte behöva våra hjärnor.
Åtminstone inte en så stor hjärna som vi har utvecklat just för att överleva och bygga våra samhällen så komplexa att de hotar utplåna oss.

Om du inte redan somnat i din solstol kanske du undrar:
– Vad skulle vi vara utan våra hjärnor?
Tänk efter: Vad använder du din hjärnkapacitet till just nu?
Tänker du på en kall öl, en glass med kulor, en drink med jordgubbar – eller undrar du vad som ligger på grillen i kväll?
Där har du svaret:
– Du skulle fortfarande ha din tarmhjärna!

Nej, jag skojar inte. I mitt toa-bliotek står en av en smart och snygg tjej som heter Giulia Enders. Hon är forskare vid Institutet för mikrobiologi i Frankfurt och fick förmodligen inte leka med sitt eget bajs när hon var liten.
Titeln på Giulias bok säger vad hon gillar att pilla med: Charmen med tarmen – allt om ett av kroppens mest underskattade organ (Forum).
Om författarinnan har rätt kommer vi inte att citera filosofen Descartes i framtiden utan Giulia Enders variant:
– Jag fiser, alltså tänker jag.

Som vanligt bör du gå till läggen, som Jan Myrdal brukade säga till oss. Här hittar du Charmen med tarmen, men har din hjärna redan börjat skrumpna får du en kort sammanfattning: Flera av våra välfärdssjukdomar beror på obalanser i tarmfloran, inte minst de nya folksjukdomarna.
– Men hur magen och tarmarna fungerar har långt större betydelse för vilka vi är och tänker.
Tarmen är nämligen kroppens största sensoriska organ och det gör den mycket viktig för hjärnan. ”Ögonen, öronen, näsan eller huden är ingenting mot det”.

Men det stannar inte där. Det finns bara ett organ i din kropp som har ett lika komplext nervcentrum som hjärnan. ”Tarmens nervnätverk kallas därför också för tarmhjärnan”, konstaterar Enders och ger oss en hint om dess verkliga betydelse: ”Om tarmens enda uppgift vore att transportera näring och då och då få oss att rapa, vore ett så klurigt nervsystem ett besynnerligt slöseri med energi – ingen kropp skulle bygga sådana neuronnät för ett enkelt pruttrör. Det måste ligga mer bakom”.

Och Giuilia Enders vet vad är: Stress, depression, oro. Du tror att det sitter i skallen. Fel! Förmodligen sitter du på problemet – och lösningen. Men eftersom jag anar att du börjat flacka med blicken ska jag bara ge dig en slutsats att suga på innan din semesterhjärna skrumpnar ihop helt: ”Låg sinnesstämning, glädje, osäkerhet, välbefinnande eller oro kommer inte bara från skallen. Vi är människor med armar och ben, könsorgan, hjärta, lungor och tarm. Vetenskapens fixering vid huvudet har länge gjort oss blinda för att jaget är mer än hjärnan. Forskningen om tarmen har på senare tid bidragit med en hel del som gör att det är läge att försiktigt ifrågasätta uttalandet ’Jag tänker, alltså finns jag till’…”
Jag föreslår en enkel variant lagom till eftermiddagsdrinken:
– Jag är törstig, alltså finns jag till även idag.

PS: Du kanske reagerade på att jag skriver att Giulia Enders är en smart ”och snygg tjej”. Det senare beror på att när jag gick i plugget utvecklade vårt grabbgäng ett sätt att baissa, förminska, snygga tjejer som nobbade någon av oss:
– Glöm inte att hon också bajsar, sa vi och så hade vi kommit över henne också.

Hon: och lagom till drinken kom ”danskarna” förbi, nyss hemkomna från 70-årsfirande på Gotland. Det skålade vi för, men dessvärre hade vi missat att även Bibi fyllt 70, vi hade bara present till Axel. Bara att fira en gång till, så fort de är tillbaka i Sverige igen. Imorgon åker de tillbaka till Danmark för att beskåda nytt barnbarn. Mitt verkade falla pladask för Axel…

Ja det är intensiva dagar på Udden nu. Hinner knappt med varken blogg eller grödor. Men gick en liten kvällsrunda och tittade till mina lätt misskötta planteringar. Fick med mig två gurkor och en Zucchini in.

Söndag: Välkommen till en typiskt svensk sommardag med små gäster

(Uppdaterad: 20.20)

Han: Vaknar till ännu en typisk svensk sommardag med sol, måsar, mormor och en jollrande liten besökare. Och apropå små gäster: Ett bra sätt att lära sig saker är att låtsas att man kan mer än man kan. Till exempel kan man starta en blogg och blotta sina bristfälliga kunskaper.
– Och vips! Snabbare än en humla vibrerar sina flygmuskler kommer någon som kan att avslöja hur lite du begriper.

Den döda humlan i gårdagens blogg lever, det vill säga den lever kvar i mitt medvetande. Detta tack vare vår vän, biologen Axel Kielland, som läste vad jag skrev. Axel är ”professor i naestan alt om natur, altså såvel fugle som pattedyr, insekter, planter mm” och han fördjupade min kunskap.
– Om man säger så.
En bra sak med bloggar är, till skillnad från tryckt text, att man kan korrigera fel och ofullkomligheter utan att läsarna märker det i efterhand. Det heter till exempel ”entomolog” och ingenting annat.
Vilket ju står i min text.
Nu.

Kunskap är en lätt börda att bära och Axels synpunkter fick mig att fundera över en sak jag allt oftare tänker på här på udden. Detta på förekommen anledning:
– Varför månar alla fina människor plötsligt om bin men aldrig pratar om humlorna?
Så är det. FN firar Världsbidagen, där humlan förvisso var vara med på ett hörn men förblir den klumpiga kusinen från landet. Även här på udden har vi undrat, ty hela våren har vi haft många fler humlor än bin.
– Och man vill ju gärna verka fin, alltså kunna skryta över sina bin.

Inte längre. Jag har äntligen förstått: Det är humlor hon behöver till sina odlingar. Det räcker att läsa innantill: ”En av orsakerna till att humlorna är så viktiga pollinerare är att många arter har en särskild metod för att samla pollen, känd under den engelska beteckningen buzz pollination (ungefär ”vibrationspollinering”). Den innebär att det pollinerande biet (ofta en humla) vibrerar sina flygmuskler kraftigt för att på det viset skaka loss pollen, eftersom vissa blomsterarter kräver detta. Bland annat tomat (läste du det, älskling!) och en del andra arter i familjen potatisväxter, som saknar nektar och därför inte är intressanta för honungsbin, blir pollinerade av humlor som använder denna metod för att samla pollen från växterna ifråga.”

Orsaken är liten med betydelsefull. Humlor har (i regel) längre tungor i förhållande till kroppsstorlek än våra vanligaste bin. Det betyder att humlorna når längre in i blommor där bina inte kommer åt nektarn.
Humlan pollinerar även på blommor där nektarns sockerhalt är relativt låg, vilket inte duger för den fina kusinen.

Slutsats: Humlor är norra halvklotets viktigaste pollinerare; de besöker flest arter av blommande växter. Humlornas pollinering av klövervallar är av stor ekonomisk betydelse för jordbruket. Andra exempel är blåbär samt många av våra odlade bärbuskar och fruktträd.
– Och tomatplantor på en udde i Kalmarsund…

Tja, det är väl allt jag kan och hinner lära ut idag. Vill du veta mer kan du läsa det här.

Hon: en underbar dag till, och det är så härligt i vattnet. Klart och varmt. Faktiskt var det +27 grader sent i eftermiddag. Helt sjukt! Fick även i honom, men han trodde inte på mig när jag sa att det var +28. Vilket det var halvvägs in i vår vik, men han tog med termometern längre ut, och där var det +27. Alltså lika varmt som i Porto Pollenca där han låg och flöt hela dagarna… Som tur är har jag i Alice fått en riktig Skeppevikare. Inte ens rädd för lite sjögång!

Men Alice och morfar Peppe har också något gemensamt…

Lördag: Mellan randiga små o-djur och kulturprogram på tv

(Uppdaterad 20:15, 18:43, 14:33)

Han: ”Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där”.
Det konstaterade Oscar Wilde, den livsnjutande författaren som gärna föll för de urbana frestelserna och dömes därför – han tyckte om unga män, vilket var olagligt på den tiden.

Wildes citat hämtar jag från Barometerns familjesida, där redaktören dagligen levererar tänkvärda aforismer från kändisar.
Alltid tänkvärda. Även om de inte alltid smakar som den heliga Graal i min mun. I detta fall har jag en invändning:
– Det är inte alltid lätt att vara god på landet heller. Man blir lätt mordisk.

Igår kom till exempel en av de unga mammorna rusande tvärs över udden med andan i halsen och mord i blick.
Mellan tummen och pekfingret höll mamman en död insekt:
– Alice tog den i handen! En geting, va? En bålgeting eller en jordgeting….
Budskapet låg som en underförstådd anklagelse under orden men fyllde luftrummet gällt skärande som ett brandlarm:
– Udden måste utrymmas och saneras. För tänkt om ….
Osv. osv.

– Det är ingen geting. Det är bara fluga av nåt slag.  
Sa jag. Mest för lugna allmänheten, även humla låter farligt i småbarnsmammors öron. Detta eftersom vi just skulle sätta oss och äta middag på brottsplatsen och inte ville ägna kvällen åt att utrymma ett getingbo.
– Och den är död.
Tillade jag med eftertryck och kastade det tigerrandiga lilla djuret nonchalant i häcken.

Middagen var utmärkt (spaghetti aglio e olio), vinet gott (As 2 Ladeiras Godello Vina Somoza, 2019) och den goda stämningen var återställd tack vara morfars trygga besked om den ofarliga flugan.
Särskilt det lilla barnbarnet njöt av det fria livet på udden och även de unga mammorna hade glömt hotet från insekterna.
Men intresset var väckt, mitt alltså.
Eller snarare:
– Den inställda massakern på oskyldiga leddjur hade förnyat mitt intresse för boken som ligger på mitt nattduksbord: Fredrik Sjöbergs trilogi Flugfällan (Bonnier Pocket), en lunta på 638 sidor inklusive en diger notförteckning.
– Varför har den moderna människan så svårt för flygfän?

Först lite statistik: Det finns ca 33 000 olika sorters insekter i Sverige. Av dessa återstår ännu 5 000 arter att upptäcka, enligt forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.
Insekterna indelas av fem grupper: Artrikast är gruppen steklar (11 000 arter) och hit hör humlor, getingar, bin och myror.Skalbaggarna indelas i 5 000 arter. Det finns 3 200 arter av fjärilar (inkl nattsländor, loppor, etc.) och den sista gruppen kallas insekter utan puppstadium (löss, gräshoppor, tvestjärtar) och räknas till 3 300 arter.

Vanligast förekommande är dock tvåvingarna (myggor, flugor etc) som står för cirka 75 procent av alla insekter i Sverige. Enligt Fredrik Sjöberg finns det 4 424 flugarter – blomflugor, köttflugor, dyngflugor spyflugor, vapenflugor etc.

Det finns en märklig paradox i vårt förhållande till dessa våra minsta bosättare. När jag var barn samlade vi på insekter. Min kusin Hans-Olof i Norberg hade en stor samling av skalbaggar och för egen del minns jag en sommarvecka på Öland när fjärilarna levde farligt nära mina eterburkar.
Numera ser man sällan nördar med diskreta kläder och fjärilshåvar i händerna. De finns förstås, Fredrik Sjöberg är en sådan nörd. Men han kallas entomolog och samlar bara blomflugor och bara på Runnarö, den ö i Stockholms skärgård där han bor.

Å andra sidan har han där kartlagt 202 olika arter bara inom denna blomälskande undergrupp av tvåvingarna.
Men han är som sagt ett undantag.
De flesta av oss är okunniga som små barn.
Tyvärr finns det en skillnad mellan små barn och vuxna:
– Som med så mycket annat väcker det okända inte intresse utan rädsla och olust hos oss.

Paradoxen ligger i att vi lever i en tid när mänskligheten av ren självbevarelsedrift borde intressera sig mycket mer för insekterna än vi gjorde förr. Särskilt gäller de flygfän som skrämmer oss som vilda tigrar: bin, humlor, getingar.
Ingen torde ha missat larmrapporterna:”Kan du tänka dig en värld utan blommande växter? En värld utan kaffe, choklad eller vanilj? Pollinering är viktig för de flesta av våra grödor, för maten vi äter och inte minst för naturen. Vilda bin och humlor står för en stor del av pollineringen, en ekosystemtjänst som vi gärna tar för given. Men när bina hotas, hotas också pollineringen och matproduktionen. Därför är det så viktigt att rädda bina!” 

Dessbättre pågår ett uppvaknande. Inte minst bönderna har insett att de arbetar på lånad tid. Till exempel har drygt 250 lantbrukare gått ihop projektet Hela Skåne Blommar, för att så in 600 kilometer blommande fältkanter och 200 hektar trädor för att bättre förutsättningar för de minsta i vårt ekosystem.

Även i våra trakter händer det saker. Läser i Barometern:
– Tidigare har jag nog inte tänkt så mycket på just insekter mer än att jag läst om att de har det besvärligt.
Det säger Claes Bäck Wemmer i Lisabomålen, som lät plöja upp ­några åkerplättar som länge legat i träda – och sådde in dem med honungs­ört och bovete.De 2,5 hektaren har nu blivit ett paradis för pollinerande insekter. Claes har räknat ut att på den obrukade ytan finns nu cirka 200 000 humlor och bin.
– Vad jag förstår så är ­sedan fåglar väldigt förtjusta i frökapslarna, så fram­emot sensommaren kan vi kanske njuta av ett rejält ­fågelliv, säger han.

Och där har vi nästa poäng: Visst, flugor kan vara irriterande. Särskilt när man ska försöka somna i varm sommarkväll. Samtidigt tycker väldigt många av oss att det mysigt att höra göken, koltrasten och alla andra små fåglar som inte delar vår olust för tvåvingar och seklar.
Entomologen Fredrik Sjöberg har en tes som jag sympatiserar med: Flugan må ha kommit som en främling från södern en gång för länge sedan, men nu äger densamma besittningsrätt här som alla andra. Detta är min politiska grundhållning. En ganska riskfri sådan, ska sägas, men det beror bara på att flugpolitiken aldrig har fått något riktigt uppsving. Varför vet jag inte. Spanska sniglar, minkar, vildsvin, skarvar och allt vad det är lockar hela tiden till sig mängder av populistiska främlingsfiender och gaphalsar av alla slag, men flugorna är det ingen som bryr sig om. Inte ens de räddhågsna håller mig sällskap. Men politik är det. Och i flugfrågor är jag liberal och förordar inga övergångsregler för att de ska få inlemmas i vår fauna.
Låt dem komma bara. Här finns gott om plats …

Frågan är som i så många andra sammanhang i dessa dagar:
– När vi talar om det ljuva livet på vår udde – vilka ska vi inkludera i begreppet ”vi”?

PS: Bara så att du vet, den så kallade jordgetingen är mytomspunnen och ses ofta som aggressiv och farlig. I själva verket finns det inte är någon egen art som heter jordgeting och är inte farligare än släktingarna som bygger sina bo ovan jord.
Bålgetingen är stor, men är en förhållandevis lugn geting som sällan attackerar människor. Däremot äter bålgetingen andra getingar. Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.
Om humlan finns mycket att skriva, men det ska jag göra en annan dag.

Hon: och idag står alltså jag för både middag och vin. Vill ju inte vara sämre så det blir en spansk afton. Paella med spanskt vin, Fucking good Wine, och baskisk chili kryddar maten. Espelette, från min egen chili-odling förstås! Och allt tillagat i vårt nya utekök utanför Chateau Margareta!

Fredag: Även idag firar vi att alla rosor får blomma

(Uppdaterad 21:04)

Han: Idag är det Rosens Dag! ”Just idag njuter rosälskare över hela landet av underbar rosblomning”, heter det i arrangörernas deklaration.
– Dessutom har Rosa namnsdag idag.
Känner du någon Rosa? Inte jag, utom Rosa Luxemburg, en revolutionär ikon som hann så men slapp skörda kommunismens draksådd.
– För att inte tala om att hon slapp uppleva det kinesiska kommunistpartiets 100-årsjubileum i diktaturens alla färger – men långt från visionen ”Låt 100 blommor blomma, låt hundra tankeskolor debattera!”.

Här på udden låter vi alla blommor blomma och firar alla rosors dag så många dagar som möjligt. Till exempel idag, dagen efter att de hårda vindbyarna skövlade hennes tomat- och chiliodlingar – och även tog med sig en del av rosorna.

Men rosor är livsglada varelser som vaknar glada varje morgon med vetskapen om att ännu har firandet av rosornas dagar bara börjat:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Särskilt förtjusta är vi i våra vilda gammelsvenska rosor som ramar in sina vita, finlemmade och invandrande kusiner och integrerar dem i vårt gemensamma landskap:

Hon: annars har dagen mest gått till att återställa ordningen bland tomater och annat i grönsakslandet som fått sig en rejäl omgång av den hårda vinden och skyfallet som passerade. Och till bröd och kakbak. Ett måste eftersom frukosten är det viktigaste målet enligt mig. Som tur är har vi en mästerkock i grannhuset den här veckan, varför hon jobbar som fotograf kan man ju undra… så middagen behövde vi inte bekymra oss för varken igår eller idag! Underbart!

Under tiden pizzorna gräddades utkämpade Han och Alice en envis kamp huruvida Alice skulle äta upp chipset hon påbörjat innan hon fick ett nytt. Vem som gick segrande ur den kampen ser vi här:

Torsdag: besök i en hemlig trädgård som aldrig blir färdig

(Uppdaterad: 22:20, 20.52)

Han: En gång i tiden när europeerna ”upptäckte” världen hände det att de upptäcksresande ritade falska kartor (se t ex Kristian Petri, Den förlorade ön,) för att ingen skulle hitta dit. Spontant är det känslan jag hade när vi återvänder från Öland efter att ha ”upptäckt” den hemliga trädgården i Konungsbackens naturreservat.

Denna omnipotenta inställning är naturligtvis fånig eftersom vi inte skulle hittat hit om inte andra upptäckt, kartlagt och underhållit denna underbara oas mitt i ingenting. Reservatet är en vacker tavla av gammal ädellövskog och betade, öppna marker. I reservatet finns en rik svampflora och många rödlistade insekter som är knutna till allt från de slutna skogarna med död lövved till de ljusa, öppna och betade ekmarkerna.
Runt omkring ett par centralt belägna kärr med humle klängandes i de klena askarna, breder ett större område med en fuktig, omkring 100-årig alm- och askskog ut sig.

Förutom ask och skogsalm är lundalm och vresalm vanligt, och både lind och lönn förekommer också. Små fuktsänkor och fuktstråk vindlar sig fram genom den slutna skogen, skapar rum med blottad jord, ger rummen en jämn luftfuktighet och tvingar de gamla träden att bilda stödjande breda rotben.
Den rödlistade vresalmen är vanlig i stora delar av  sumpskogarna och lundmiljöerna, faktiskt så vanlig att Konungsbacken är lite av ett ”vresalmens paradis”!

• 

• 

• 

• 

• 

Om det kan du läsa dig till. Däremot måste du ta dig till platsen för att se det som vi tyckte var mest fantastiskt: Den hemliga trädgård som några entusiaster skapat mitt i detta dolda paradis.
– En trädgård mitt i skogen med blommor, tomater, potatis, lök, tobak mm.
Skapad direkt ur marken och mest märkvärdigt: Utan tillgång till en vattenkälla.
– Allt vatten för fraktas till platsen i tankar och hinkar.

Enligt våra lokala guider har detta projekt gått i arv från far till söner och tycks ske utan ekonomisk vinning eller politiska poäng.
– Vad får människor att år ut och år in jobba hårt för att i nästan total avskildhet bygga en sådan kulturinstitution mitt i ingenting?
En sak är säker: Det här har man inte skapat för att det ska uppmärksammas i något trädgårdsprogram.
– Inte ens i en blogg.
Man ärver en trädgård och fortsätter bygga den för att den ska finnas kvar även för nästa generation.

Vårt besök sker mitt under regeringskrisen och osökt kopplar jag ihop denna upplevelse med en kommentar av Ulf Wickbom, krönikör i Barometern: ”De senaste decennierna har många människors ­ambition blivit njutningen i nuet. JAG vill ha allt HÄR och NU: Facebook, after work och snabblån i mobilen. Men I längden saknar allt detta mål och ­mening”, skriver Wickbom och citerar författaren Sam Ashworth-Hayes teori om ”The Purposeless Society” – ungefär Det mållösa samhället: ”Den som bygger en katedral utan hopp om att se den färdiga bygg­naden gör det som en del av ett samhälle med både ett förflutet och en framtid”.

Ulfs poäng är denna: Nu pågår talmansrundor med försök att jämka ihop olika partiers åtgärdspolitik. Allt handlar om att spela sina kort väl. Men det finns värden bortom det politiska taktiserandet. Kulturella värden som handlar om någonting mer än makt och som inte påverkas det minsta av det politiska spelet.
– Meningen med livet, om man så vill.

Medan en partiledare dricker kaffe hos talmannen Andreas Norlén, borde de andra läsa Sam Ashworth-Hayes (och den svenska författaren Lars Anderssons nya roman Nu!) för att förstå att väljarna vill finnas i ett större sammanhang, skriver Ulf Wickbom. ”Medborgarna vill ha något mer än bara taktik och spel om makten. De vill fortsätta att bygga den aldrig fullbordade katedralen.”

I Konungsbackens naturreservat på Öland byggs inte en katedral, men väl en hemlig trädgård som vi alla är välkomna till och som aldrig ska bli färdig.

Hon: ett mycket trevligt, roligt och intressant dygn på Öland. Och så fint ordnat för oss, tack Lena och Anders!

Och under tiden drog stormen över Udden och Skeppevik. Och trots att jag tyckte jag ”stormsäkrat” tomatplantorna ringde dottern, som kommit kvällen innan, vid tio imorse och sa att de föll som furor… hon kämpade tappert och räddade det som räddas kunde. Tack Meli! Du räddade de flesta.

Onsdag: Ölandsväder? Not! Egentligen…

(Uppdaterad 12:10, 12:00)

Hon: och över till Öland ska vi idag och hälsa på min första chef, och hans och min gemensamma vän Anders (fast ärligt talat blir jag fortfarande lite rädd när han spänner ögonen i mig) och hans supergulliga fru Lena. Vädret spelar ingen roll, det ska bli så kul att träffa dem igen, sist fick vi ställa in på grund av Corona. Nu har de dessutom köpt och renoverat en ”lada” på Öland, i Kalkstad. Ska bli spännande att se om det verkligen bara är en lada, ha ha!

Lena är matskribent så mina gå-bort-presenter känns typ rätt, men surdegsbrödet även lite läskigt. Är det okej även på insidan…

Shintokiwa, gurkan japanerna gärna gör sushi på. Då skördas den tidigt. Och det tror jag att jag gjort. Första gången jag odlat den.

Och så några Padron, alltså de små paprikor spanjorerna gör Pimientos de Padron (stekta i olja med mycket salt) av. Jag tycker i och för sig att det är stora chilis. De kallas också för Rysk Roulette eftersom en del kan vara väldigt starka. Mina egenodlade brukar vara starka varenda en. Så varning Lena!

Och så en rejäl flarra till Anders!

• 

• 

Han, i väntan på att det ska sluta regna: Stackars Marcus Danielsson – han skulle behöva en Mållgan idag.
– Eller Werner Jensen.
Efter Sverige tavla i gårdagens match kan det passa att prata tavlor. Ansedda auktionshuset Bukowskis har nämligen gjort en riktig tavla och sålt ”oäkta” konst för miljoner. Även konsthandeln Wasskonst och Stockholms auktionsverk har sålt bluffkonst, enligt SVT.

Och Norgekhistorierna är som vanligt de sämsta: Oslo-galleristen John Hedemark har i över 20 års tid sålt målningar av konstnärer som han själv har hittat på. Hans favorit: ”den ”erkände konstnären Werner Jensen”.
Polisen menar att galleristen gjort som Alfons Åberg – skapat en låtsaskompis, en falsk person med ett uppdiktat CV. För egen del menar den verklige målarkludden att det i konstvärlden är vanligt att använda pseudonymer och tar graffitti-signaturen Banksy som exempel.

På Bukowskis har köpare investerat tusenlappar i verk av två konstnärer, varav den ena inte existerar och den andre på goda grunder förnekar att han har målat tavlan som sålts av auktionshuset.
– I själva verket står en svensk kopiator bakom tavlorna som inte ens är några oljemålningar utan ett fotomontage skapat i Photoshop.
Bukowskis vill inte låta sig bli intervjuad men skriver i ett mejl till Kulturnyheterna att man ”brustit i sina rutiner”.

Vi har hört det förut. Men inget dåligt som inte har något gott med sig. Auktionshusets tavla fick mig att kolla in på Bukowskis hemsida.
– Och se!
Är det inte ännu en Peppe Engberg som gått under klubban sen sist?
– Jovisst är det så.
Jag minns visserligen inte att jag målat den, inte heller vem som köpte den. Men photoshoppad är den i alla fall inte.
– Och jag kan inte skylla på Mållgan eller Werner Jensen.

Däremot kan man i efterhand ha synpunkter på hur även jag marknadsfört mina verk – eller värk. I en intervju i Dagens Nyheter läser jag att jag svarat följande på frågor i samband med en vernissage:

Varför ska man titta på dina tavlor
– De är ett varnande exempel. ”Så illa kan det gå!” Tavlorna är bara terapi och ger därför en inblick i en annan människas förvirrade liv. Annars kan man komma bara för gratisvinet.

Detta är din tredje utställning i Stockholm på kort tid. Du är inte rädd för att du är för produktiv. Marknaden kan bli mättad
– Så är det säkert.

Krogen är ditt konstnärliga bevakningsområde
– Precis. Det finns fyra skäl till det. Genom att måla krogen blir besöken genast avdragsgilla. Sedan uppskattar jag människorna, vinet och maten på krogen.

Research är ju avdragsgillt. Men har du stämt av det med revisorn?
– Nej, jag chansar. Jag har en fixering vid krogen. Monet målade sin trädgård hela livet, jag har valt krogen.

Du är inte aktuell med nåt annat
– I vilket avseende menar du då

Vilket som helst, planerar du att gifta dig, skilja dig, starta en ny tidning eller lägga ner den du driver just nu
– Nej, inget som jag vill kommentera just nu. Men jag kanske gör allt det där du nämnde, haha.

Vi går tillbaka till tavlorna. Har du börjat med absint också
– Jag har faktiskt en flaska hemma. Man måste ha alla attiraljerna.

Säljer du mycket?
– På Riche sålde jag 50 målningar. Gången innan sålde jag för en kvarts miljon.

Det är mycket pengar, vem köper?
– Alla möjliga. Man skulle kunna tro att det bara är mitt kompisgäng, men det är förvånansvärt många som jag inte känner som köper. Å andra sidan köpte Bonniers konstförening, Lennart Ekdal (numera bara känd som Albin Ekdals pappa/PE) och Janne Carlzon, dem känner jag ju. Möjligen är det så att när folk skiljer sig så behöver de nya tavlor. Ett tips till konstnärer som inte säljer så bra är att hälla i publiken mera vin på vernissagen.

Fyll publiken, alltså. Inte så illa pinkat av en nymålad trähäst, som min gamle slöjdlärare skulle ha sagt. Och så finns det konstkännare som tycker att Norges Banksy verkar oseriös.
– Men se! Nu har det slutat regna.

Tisdag: Gratisätare och känsliga själar

(Uppdaterad: 17:35, 17:25, 16:15, 17:15)

• 

• 

Han: Idag är han tillbaka, vår luggslitna uteliggare som numera kräver att slippa tvingas jobba för maten.
– Det går bra att bli serverad gratisfrukost.
Och visst är vår talgoxe en ömkansvärd filur.

Mer på samma tema: Äntligen! Läser att Sveriges vårdpersonal fördubblade sina bonusar förra året. Detta på grund av sina insatser under pandemin.
– Nej, nu pratar jag i nattmössan.
Vårdpersonalen gjorde ju bara sitt jobb. Fördubblade sina rörliga ersättningar gjorde de direktörer som redan tjänade över 600 000 kronor i månaden.
Vd-facket har nämligen lyckats övertyga aktieägarna att direktörer är känsliga själar som inte kan jobba om de inte får rejält med dricks ovanpå lönen.

Dagens nyhet: Förra året slog pandemin hårt mot den svenska ekonomin. Men de svenskar – ofta företagsledare – som tjänar över 600 000 kronor i månaden belönades extra för sitt arbete under krisen, visar Skatteverkets siffror. I snitt fick den gruppen dubbelt så höga bonusar och rörliga ersättningar för pandemiåret 2020 jämfört med året dessförinnan. 
Ericssons vd Börje Ekholm fick ett bonuslyft på 10 miljoner kronor till 41 miljoner i bonus. Volvos vd Martin Lundstedt fick 21 miljoner i rörlig ersättning ovanpå sin lön.
Detta efter att bolaget ändrat reglerna kring ersättningsprogrammet.
Motivering enligt styrelsen:
– Vd har lyckats väl trots ett ”utmanande år med väsentligt minskade intäkter”.

Tur att Lundstedt fixade den reträtten ensam. Det hade ju blivit dyrt om styrelsen tvingats konstatera att Volvos övriga 96 193 anställda (2020) hade ett finger med i framgången i tillbakagången.
Men, som vi brukar konstatera:
– Sverige är ett jämlikt land. Det är bara det att somliga är mer jämlika än andra.

Hon: skål för det, nu sällar jag mig också till ledighetskommittén på första parkett. Det är en av de varmaste dagarna i år, orkar inte plantera om eller så ny sallad. Vilket var planen. Har köpt 6 x 80 liter jord idag, vattnat och vattnat plus köpt jordgubbar och fixat lite inför barn och barnbarn som kommer imorgon. Men nu, 16.15, får ”arbetsdagen” vara över!

Han, igen: Som vanligt har kvinnan i mitt liv redan sammanfattat allt viktigt en dag som denna. Kvarstår en marginalanteckning om resten: Jag tycker synd om TV4:s Mats Knutsson, Sveriges radios Tomas Ramberg och alla andra politikkommentatorer.
De kämpar på bortaplan mot storheter som Christian Olsson, Glenn Strömberg, André Pops och Therese Strömberg.
För vem bryr sig om alla dessa försök att runka upp ”regeringskrisen” till något som ens kommer i närheten av det vi alla bryr oss mer om:
– Kvällens match i EM i fotboll.

I övrigt noterar jag att ju fler presskonferenser som hålls där bortom udden, desto mer tänker jag som Johan Croneman, DN:s koleriske tv-krönikör: Makthavarnas alla besvärjelser tyder på att det är du och jag – vi väljare – som är det stora problemet i regeringskrisen:”Nyval är kanske det enda verkligt demokratiska beslutet just nu, men partierna verkar inte riktigt lita på väljarna”, skriver Croneman. Och eftersom vi tillhör samma generation kommer även han dragandes med Bertold Brechts välkända ord: ”Om ni tycker att folket sviker när folket trycker på, så välj er då ett nytt folk som ni kan lita på”.

Eftersom det är en bra historia finns Brechts cynism i flera versioner. En duger även den bra en dag som denna:
– Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat? (Källa: Buckower Elegien, 1953. Efter dikten Die Lösung syftande på 17 juni-upproret i Östtyskland år 1953).

Nu ska jag njuta av min eftermiddagsdrink medan vi lyssnar på talmannens bidrag till dagens händelser.

Hon: Och så fick vi sällskap även till drinken. Fanns ju lite ost kvar från frukost:

Måndag: filmtajm! … men inte minsta politiskt kaos

(Uppdaterad 16:10, 15:40, 15:10)

Hon: jag kommer inte kommentera dagens presskonferens, ganska övertygad om att Han däremot kommer ha mycket att säga i ämnet…

Utan idag blir det helt enkelt en trädgårds–vlogg från mig. Det är i den djungeln jag håller till om dagarna och har inte så mycket tid över för annat just nu. Vattna, vattna, binda upp, binda upp, och så tjuva!

Han: Jaha, det blev alltså talmansrundor som vi trodde och egentligen säger hennes dagsnotering ovan allt som behöver sägas om det politiska spelet. Det intressanta är nämligen det som inte hänt enligt det upphetsade mediala prästerskapet.
Tänk efter: ”Kaos och revolution till midsommar” både förutspådde och hotade Aftonbladets Anders Lindberg med och pekade anklagande på Mehrnoosh (Nooshi) Dadgostar som prästerskapet förr i tiden pekade ut häxor till höger och vänster.

Enligt Lindberg har Vänsterpartiet ”kastat ut Sverige i ett  regeringskaos mitt under den värsta kris Sverige upplevt sedan andra världskriget” och låter nu ”andra städa upp deras röra”.
Det är ingen hejd på hur illa det skulle gå redan denna midsommar.
”Politiskt kaos skapar kaos i folks vardag,” hävdade Aftonbladet och inte bara det. Själva omröstningen som fällde Löfven skulle till och med bli en  ”superspridare av covid – Riksdagen struntar i Anders Tegnells regler.”
Bara genom att samlas skulle de 349 superspridande riksdagsledamöterna alltså förstöra allt som så mödosamt byggts upp under alla månader av folkligt pandemiansvar.

”Alla de uppoffringar vanligt folk har gjort för att följa Anders Tegnells regler är inte vatten värda”, konstaterade ledarredaktionens chef Anders Lindberg. ”Smittskyddet struntar Nooshi Dadgostar, Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och Ebba Busch i. För dem är makten viktigare än allt annat.”
Så illa skulle det gå om demokratin fick ha sin gång.

Så illa gick det inte. Vi överlevde Midsommarhelgen. Enligt polisen var det som vanligt fylla och bråk. Men knappast revolution och kaos.
Åtminstone i vårt närområde.
I Blekinge beskriver polisen till och med midsommarafton som ”väldigt stillsam”.
– Det har varit lugnt gällande stök och bråk. Det har inte kommit in några större ärenden, konstaterar Thomas Boking, inre befäl vid polisen i Karlskrona.

Kring udden märktes definitivt inget av kaoset på Aftonbladets ledarredaktion. Inåt viken tycktes det vanliga glada och trevliga grabbgänget ha somnat redan vid halvtolvtiden och från andra sidan viken självdog en ensamt dunkande Spotifysändare några timmar senare.

Nu har Stefan Löfven hållit alltså pressträff och lämnat över taktpinnen till talmannen. Den svenska demokratin lunkar på i sommarvärmen.
– Och vi med den.
För egen del har jag köpt en ny skrivare på Net-on-Net i Kalmar. Dessutom har jag anmält oss till Torsnets fiberutbyggnad på udden och köpt ett nytt parasoll (den gamla blåste sönder). Att döma av alla nyhetssändningar jag lyssnat på under tiden är regeringens lättnader i pandemirestriktionerna, vädret och EM i fotboll redan nu på eftermiddan större nyheter än statsministerns tämligen avslagna avskedsförklaring.
– Som det ska vara i en fungerande demokrati.

Och som ett tecken i tiden: Hon, detta vårt eget lackmuspapper i den svenska folksjälen, oroar sig mest för att vinden vänt och död tång hotar hennes befriade vik.

Söndag: Midsommar som får tankar att flyga, löss och kärlek

Uppdaterad: 20.22

Han: Gårdagen försvann. Åtminstone här på bloggen. Även om dagen blev kort – redan vid åtta på kvällen sov hon – innehöll midsommardagen ett givande besök i Kristianopels gamla kyrka.
– Vi tycker båda om dessa besök.
Även om vi sitter i samma bänk men med säkerhet drömmer olika drömmar.
Ibland tror jag att hon tillber tallarna på korväggen. Mina tankar flyger i en långsökt riktning, men vad gör man inte för att Sope-Bengt och ni andra ska få något att läsa även idag.

Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar mig till en annan historia. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Staden förlorades till svenskarna under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av kung Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar idag om att Kristianopel var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur.
Även kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med trappgaveltorn. De snedvinkliga gavlarna är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem. Detta utan att ge avkall på Guds hus klassiska öst-västliga orientering, med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga.

Korväggen tillkom år 1838 och är mycket ovanlig med sina smala resliga tallar. De målades av Johan Eneberg och påminner mig om Pine Walk, strandpromenaden i Port de Pollenca på Mallorca – där jag trodde att jag skulle leva efter pensioneringen. Så blev det inte och kanske är det denna historiens spratt som gör att jag gillar att sitta en stund i kyrkan här i Konstantinopel.
Jag fingrar under kyrkbänken som jag brukar göra och så går mina tankar till den lustiga historien, som Toni da Silva på Rick Hamiltons uppmaning berättar i skuggan av tallarna på Vora Mar.
Även den midsommarkvällen var ung och ljum, baren vid havet är halvtom och amerikanens glas likaså.

För att du ska hänga med behöver du bara veta att Rick Hamilton var en centralfigur i det udda gäng som brukade samlas på hotel Illa dÓrs strandbar längst in i vår lilla by där jag alltså trodde att jag skulle leva och dö.
– Det här hände sig som alla förstår innan Hon kom in i mitt liv och jag hamnade på en udde i Kalmarsund.

Nåja, tillbaka till historien: Liksom Hemingway misstror Rick människor som inte dricker och denna kväll ger han Toni tecken att fylla på allas glas innan han hyschar till tystnad.
– Listen Swede, såna här historier borde du skriva, säger amerikanen och klappar mig på armen.
Ungefär så här går Tonis historia som jag alltid tänker på här i bänken i Kristianopels kyrka: På Mallorcas systerö Menorca fanns förr i tiden en bildhuggare som hette Portocarrero, maestro Portocarrero.
Bildhuggaren är känd och omtyckt som en man av folket.
– Särskild bland kvinnorna.
Under en period av ekonomisk tillväxt får Portocarrero i uppgift att snida bilder på de nya korstolarna i Citadella de Menorcas stora katedral. Han är öns bäste bildhuggare, stolt och ambitiös och han har besökt kyrkan sedan han var korgosse.

Nu är han vuxen och har ett gott förhållande till sin gud. Han funderar länge på hur han ska tackla sitt uppdrag, som handlar om att gestalta paradiset. Portocarreros problem är att han i likhet med många goda katoliker tycker att livet i paradiset förvisso är eftersträvansvärt, men – om sanningen ska fram – verkar tämligen enahanda.
För att lätta upp stämningen kompletterar mästaren därför de visuella påminnelserna om livets härliga förlängning med änglavingar.
Detta genom att med hjälp av sin fantasi eller erfarenhet hugga ut en serie skabrösa bilder om det alternativa livet i helvetet.
– Allt naturligtvis i syfte att förhöja paradisets attraktionskraft.

För säkerhets skull hugger mästaren in dessa bonusbilder i hemlighet och diskret på korstolarnas undersidor. Under en sits gränslas en naken präst av en nunna som smiskar honom. Under en annan bjuder djävulen öns biskop på en tripp till helvetet, enkel biljett. På en tredje leker en kvinna med förbundna ögon blindbock bland nakna munkar och i denna frimodiga anda hugger sig konstnären fram under kyrkans säten.

Konsten har nu aldrig varit fri och det är inte heller Portocarrero. Det blir skandal och när biskopen får veta vad som skett kräver han att bildhuggaren ska steglas offentligt. Och sedan hängas i en gammal tamarind, så att öns svarta gamar kan kalasa på hans ögon och pungkulor.
– Särskild kulorna, ryter biskopen som så här i midsomamartid lider av gikt orsakad av för mycket brännvin och inälvsmat.

Kyrkorådet är som tur klokare än biskopen. För att ingen ska få veta den pinsamma sanningen spärras bildhuggaren in i kyrktornet för att sona sitt brott. Möjligen också för att begrunda det faktum att biskopen i sin godhet räddat honom från att steglas och därmed indirekt försvarat bildhuggarens testiklar mot de svarta gamarna, som vid den tiden var Europas största rovfåglar.
– Fantastico!, utropar Rick Hamilton och dunkar mig på armen så att mitt yerbasglas skvimpar över. Vilket amerikanen inte märker uppslagen som han är av historien.
– Fortsätt! Vad händer sen, Toni?

Toni fortsätter alltså:
– Bildhuggaren är van att skapa med sina händer och nöden är som vi vet inte uppfinningarnas moder. Det som krävs är tid, lust och list.
Tid har han. Lusten är det si och så med. Den inspärrade bildhuggarens enda nöje är att se ut över trakten och betrakta fåglarna som kretsar runt kyrktornet.

Även detta blygsamma nöje fyller med tiden bildhuggaren med lust. Snart växer en plan fram i hans listiga hjärna. Tack vare en korgosse, som i hemlighet uppskattar mästarens konst, får Portocarrero tillbaka sin ritpenna, ett tunt rep av hampa och en våg.
– Från den dagen beställer bildhuggaren kyckling till frukost, lunch och middag. Fången i kyrktornet ber om att få fåglarna orensade, eftersom han har gott om tid att göra i ordning sin måltid själv.

Varje dag plockar bildhuggaren sina fjäderfän. Han väger de nakna kadavren och han väger även den växande högen med dun och fjädrar. Dagligen för han in mätresultaten i en tabell på baksidan av den låsta dörren och slänger därefter ut två av tre nakna hönor genom tornfönstret.
– Så kommer det sig att ett antal fattiga medborgare i staden Citadella de Menorca med tiden blir tämligen feta. Bildhuggaren däremot blir allt magrare, där han sitter omgiven av högar med fjädrar och dun från de ensidiga matleveranserna.

Toni fortsätter, nu i ett högre tempo, gestikulerande med sina långa armar och stora händer:
– En morgon sätter bildhuggaren sin plan i verket.
Hans klotter på väggarna, som man fyrahundra år senare fortfarande kan se i tornrummet, visar att mästaren räknat ut allt mycket noggrant. Genom att studera fåglarna och genomföra en mängd experiment med fallande kroppar, närmare bestämt fallande nakna höns, vet han att det krävs fyra onzas fjäder för varje libras kött för att han ska kunna hålla sig flygande.

Den listige bildhuggaren har gjort sin hemläxa. Han har sparat ihop exakt så mycket dun och fjädrar som krävs för att ge hans nedbantade kropp den bärkraft som behövs.
– Bildhuggaren klär av sig naken. Han smetar in sig i det klibbigt härskna fett han har pressat ur fåglarna. Sedan täcker han sin nakna kropp med dun och fjädrar, tar ett fast grepp om vingarna han konstruerat med hjälp av hamparepet och fågelkranierna och kastar sig ut genom kyrktornets fönster.

Ett antal förvånade präster på väg till mässan, en konstintresserad korgosse, några vinkande kvinnor och en samling tämligen nyfeta fattighjon, ser den listige bildhuggaren cirkla några varv runt kyrktornet.
– De följer honom när han går upp mot vind, faller av från vindögat och fortsätter sin vingliga färd ut över staden och bort mot den branta kusten i öster där han störtar bland klipporna och slår ihjäl sig.
– Fantastico!

Naturligtvis förväntar jag mig en fortsättning på historien, men Rick Hamilton brister ut i ett bullrande skratt och jag förstår att så slutar historien om den listige bildhuggaren. Jag betraktar amerikanen och inser att jag inte är ensam om att ha svårt för lyckliga slut.
– Tänker jag på när jag sitter där i Kristianopels gamla kyrka.
När vi lämnar kyrkan kollar jag upp mot kyrktornet där måsarna fortfarande seglar. Sedan går vi till Restaurang Pålsgården och jag beställer kyckli … nej, en mycket god wienerschnitzel.
Nu vet du det också.

Hon: det var låååångt ner hit… om någon är kvar så kan jag berätta att jag började slänga ut chilin som huserat framför fönstren i stora rummet redan halv sju i morse. Borde jag gjort för längesedan, de var förstås lus-angripna. Men lössen verkade inte speciellt aktiva men det var däremot några gröna nästan en centimeter långa larver som kröp omkring och åt upp bladen. Tvi för ohyra. Och såååå skönt att kunna städa ordentligt framför fönstret, och framförallt kunna se ut igen!

Han: Okej, det blev en lång historia. Men erkänn att slutet var kort? Jag utgår från att du inte vill minnas denna midsommarhelg enbart för hennes bladlöss avslutar vi dagens sändning med en hemsnickrad målning tillägnad Kärleken:

Hon: jag tycker vi avslutar med ett kvällsbad: