Författare: kerstinochpeppe

Torsdag: en typisk vlogg-dag!

Hon: soligt, men så blåsigt att man inte kan vara ute alls! Jo, om man sitter tryckt in till väggen vid sjöboden som just byggdes för det ändamålet när vi började vara härnere även tidig vår. När solen värmer men nordanvinden är så kall och hård att du inte hittar lä någonstans!

Men dessförinnan städdag. Tog exakt 2,5 timmar. Dammat, typ… dammsugit, torkat golv och bytt lakan. Han flydde in i ateljén, kissarna under huset. Men när det var klart satte jag mig i lä med mina bröllopsdags-presenter, ja de blev det helt plötsligt. Oj då, sa han, de kom visste en dag för sent…

Solen börjar försvinna. Dags att kolla växthusen och se om jag behöver sätta på värmen, innan vi går in för kvällen. Pga vinden då alltså, annars borde det inte alls behövas. Men den kyler ner. Lyssna!!!

Han: Som sagt, det blåser på udden. Just nu 16 sekundmeter i byarna. Vindskyddet vid sjöboden är inget hugskott, det ingår i en strategisk plan för att hålla blåsten stången så att hon kan njuta av solen. Här några andra byggnadsverk i samma anda. Återanvändning gamla fönster är den sammanhållande arkitektoniska grundbulten.

• 

• 

• 

Onsdag: Äntligen ligger hon gyllenbrun i sin fuktiga bädd

Han: ”Den du med lite smör på! Hon heter Amandine och är ung, fast i hullet och nu ligger hon där i min fuktiga bädd, gyllenbrun och mandelformad.”
Så diktar poeten och visst är hon värd en dikt – Amandine, den avlånga franska mandelpotatisen som kockarnas kockar älskar för hon är en hel meny i sig, nykokt med lite smör och salt – som en primör ska vara

Har varit hos Lantmännen (som sedan flera år heter nåt annat, men namnsatt av någon trendig varumärkesbyrå och därför re- till nåt på o som jag aldrig kommer med Nu har hon dessutom fått långa vita groddar och därför hamnar hon i mitt land. Potatislandet, denna sista rest av det ursprungliga Palestina som den andra bosättaren på udden ännu inte lagt rabarber på. Nåja, glad är jag att det är hon som i år fyllt landet med tången som vindarna och havet landat i vår vik.
– Att rensa viken från tång tillhör de nedärva kvinnliga sysslorna på udden. Och från och med idag gror alltså några kilo Amandine sättpotatis i denna fuktiga odlingsbädd.  
För här tillhör det de manliga sysslorna att odla potatis ovan jord.

Potatis är den mest odlade kulturväxten i världen. Det finns över 2 500 olika sorter. I Sverige odlas ett hundratal och svenska potatisodlare skördar storleksordningen 550 000 ton på cirka 17 000 hektar jord.
– Trots detta finns det många missuppfattningar om potatis.
En är att det var Jonas Alströmer som tog knölen till Sverige på 1700-talet. Så har vi lärt oss, men så var det inte. Redan år 1655 odlade Olof Rudbeck potatis i sin trädgård i Uppsala. Rudbeck är världsberömd inte bara i Sverige för att han kartlade det mänskliga lymfkärlsystemet. I Sverige är Rudbeck även världsberömd för att han fantiserade ihop Atlantica, det bokverk som inspirerat nationalistiska dumskallar i alla tider att tro att Sverige är sagans Atlantis och svenskarna alla herrefolks ursprung.
Men – och det är därför han dyker upp i denna anteckning – mellan populistiskt fejk och anatomiska studier anlade Rudbeck Botaniska trädgården i Uppsala. Här planterade han potatis, dock inte som människoföda, utan för plantans vackra blommor som han kallade Peruansk Nattskatta.

Först på 1720-talet försökte mångsysslaren och entreprenören Jonas Alströmer göra potatisen kommersiellt gångbar som svenskarnas basföda. Det skedde mot bakgrund av de återkommande vågor av hungersnöd som drabbat Sverige och under mina år i folkskolan hade Alströmer hjältestatus.
– Bakom varje framgångsrik man står dock ofta en beslutsam kvinna. Så även på potatisåkern – det var i själva verket grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) som avgjorde potatisens framtid här i landet:
– Hon insåg nämligen att det gick att göra brännvin av knölarna.

Alkohol är vad även inkaindianerna använde denna kulturväxt till. Det skedde innan européerna drev upp urbefolkningen i Anderna, där inga spannmål växte. Bara potatis, alltså fick potatisen bli basföda och inte bara något man drack till fredagsmyset. I Sydamerika var potatisen flerårig och växte vilt, men på resan till Europa blev det fel redan från början.
– På indianspråket quechua kallas rotfrukten papa.
”Potatis” kan däremot härledas ur spanskans patata. Orsaken är att när de spanska conquistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med sötpotatis, ipomea batatas, som redan var känd här. Och trots vad du förmodligen tror är potatisen inte släkt med sötpotatisen.
Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor eller jordpäron. Pärer sa man i Jorm när jag var barn och päror säger gamla surgubbar fortfarande i Skåne. Om de inte säger panntoffler. Det senare är en reminiscens från danskans kartoffler och en ironisk påminnelse om att de delar av landet, där den dryga storsvenska nationalismen är som mest utbredd, ganska nyligen var danskt.

Men språkhistorien spelar oss ytterligare ett spratt: Eine kleine Kartoffel har även jag beställt till min wienerschnitzel ovetande om att kartoffel och panntoffel är varianter på italienskans tartuffoli, alltså tryffel.
Även här är vi alltså ute och cyklar i potatisåkern.
Och vi är i gott sällskap. Den spanske skribenten Cieza de León lär vara den europée som först beskrev potatisen, när han år 1553 olyckligtvis hävdade att den goda knölen ”påminner om tryffel och som efter den kokats blir lika mör som kastanj.”

Men potatisen är varken släkt med sötpotatis eller med tryffel, utan tillhör samma familj som chili, paprika, aubergine och tobak.
– Redan där borde potatisodlarna reagera, eller hur? Potatisen tillhör en familj vars frukter växer ovan jord. Hade Alströmer och grevinnan de la Gardie känt till släktskapet hade de insett att potatisen inte behöver stoppas i jorden för att bli gratäng och brännvin.

Och därmed är vi tillbaka på vår blåsiga udde, ty här lägger vi potatis ovanpå marken – med ett täcke av fuktig tång över. Det gör både Isman och jag och fördelar är flera: Ingen lort, inga maskhål. Ingen skorv.
Jag häller dem direkt i kastrullen.
För det är en pendang till denna långa pedagogiska onsdagslektion: Till middag serverar köket idag färsk torsk från Rökeriet i Brömsebro, ungsbakad i i pepparrotssås och serverad med kokt potatispotatis.
– Fel, jag menar Amandine.
Allt hänger ihop här i bloggen.

PS: Det händer sällan, det händer nästan aldrig. Men i kväll är hon trött. Somnade framför tv:n lagom till kocken serverade dagens middag. Men den som väntar på nåt gott väntar inte för länge (på gästen): Puss!

Hon: ja, sovit lite för lite tre nätter på rad, nu tog det ut sin rätt. Scott and Bailey är delvis orsaken, i alla fall igår. Hur många avsnitt såg vi…?

Och på tal om mandel, snart kommer våra mandelträd att slå ut. Så kul, fattar inte att de har överlevt. Vi satte dem ungefär vid denna tiden förra året, och precis när de var planterade kom frostnätterna tillbaka och det blåste och blåste. Hårt!! Vilket det banne mig har gjort sedan dess. Och kallare än normalt blev det ju också i början av detta året. Mandelträd ska stå varmt och skyddat, om man nu försöker sig på att ha dem ute i Sverige, och helst mot en södervägg. Men titta bara:

Tisdag: Femton år är en bra början på en relation

(uppdaterad 15 år senare, kl 20:55)

Han: Hade tänkt nöja mig med att lägga ut en bild på vårt storskrakeepar, som simmar omkring i vår vik, nykära. Möjligen hade jag även tänkt lägga ut en bild på Goof, som fixat det sista med hängrännorna på Margaretas Chateau.
– Det är underbart att se andra arbeta.

Men livet på vår udde är underbarare än så. Vaknar efter en timmes eftermiddagslur i soffan av glada vänner som är här för att fira min 15:e bröllopsdag!
– Jo, det är sant, hade totalt glömt bort det.
Men det hade inte hon.
Skäms förstås, men gläds över att få skåla för oss. Tack min vän för att du finns för mig.

Å andra sidan har jag just börjat älska den kvinnan. Undrar fortfarande vad hon ser hos mig.

Hon: ja det kan man ju undra i och för sig, men nåt är det allt ;). Och nu förväntar jag mig många spännande överraskningar som botgöring för att du glömde. Och tack Ancy för bästa bilden (nedan), och de fina tulpanerna, som alltså inte var från mannen ifråga…

Måndag: tång- och trädgårdsfix – när en ny storm blåser upp …

(Uppdaterad 19:30)

Hon: igår blåste det upp massor av tång, bra tänkte jag, då har jag fin sandbotten i viken igen då!

Så fasen heller, istället är hela viken proppfull med tång, man skymtar lite lite sand längst ut. Och hur ska jag nu få upp allt detta… hård frånlandsvind lär inte hjälpa mycket. Bara vänta in lågvatten och börja med det som ligger längs strandkanten så länge. Länsade Hans potatisland på förra årets tång i förrgår, får väl återställa det med ny tång så han kan få i potatisen i något så när god tid i år…

Nu måste kålen ut och öva på uteliv. Bara bära ut och in den också, liksom olivträdet och Dr Westerlund. Men kanske ska jag testa ”the hard way” med några plantor… jag har ju ändå ganska många. Japp, så får det bli!

Sådärja, men fasiken vad det blåser. Bäst sätta på fiberduk. Bra med tanke på kålflugorna, och nattfrosten också.

Det börjar bli väldigt trångt i växthusen redan, det har börjat växa så det knakar. Satte plocksallad för några veckor sedan i en trälåda inne i Växthus 2, den svämmar redan över. Men Cos–salladen som jag satte före det blev riktig vinter i januari, har tagit längre tid på sig. Men nu ser man att den börjar knyta ihop sig till huvuden, kul!

Satte också lite sommarblommor i en trälåda. Chansade. Och det gick ju uppenbarligen bra, lite väl tätt kanske, så frågan är vad man gör nu! Vågar jag sära på dem och plantera om? För så här tätt kan de väl inte få plats att komma upp ordentligt?

Och så en sista trädgårdsrapport; en av bondbönorna har tittat upp, så otroligt kul. Jag hade egna torkade bönor, sparade från förra årets skörd, som jag la i blöt ett dygn och sedan planterade ut för kanske en månad sedan. Trodde aldrig det skulle funka med egna bönor. Tyckte de såg lite underliga ut. Men det gjorde det, hurra!!!

Och så ringer en kompis upprört och undrar om jag vet vad som hänt med de två fina enarna bredvid de vackra gamla tallarna längs strandpromenaden…

Nu vet jag, de skymde sjöutsikten… och det ser man ju genast, att när enen fanns kan ju inte de som bott bakom sett något alls av havet. Stackarna!!!

Han: Ja, vad säger en skotträdd man som dessutom sitter i stugföreningens styrelse?
”Han är en ödmjuk man och han har anledning till det”, sa Churchill om sin meningsmotståndare, sosseledaren Attle (en förlaga till vår Stefan Löfven).
Jag säger samma sak, fast tvärtom:
– Hon är inte minsta ödmjuk och hon har anledning till det.

Fortsätter skövlingen bör jag kanske föreslå att vår förening av fritidshusägare ska söka medlemskap i Villaägarna?
– Inte.

Söndag: plåstret som bekräftar att ålderstrappan är en bluff

• 

• 

Han: Amelia (Adamo) har gjort det. Scherman (Jan) gjorde det i fredags. Berättade på Facebook att han fått Astrazenicas vaccin. Och idag är det min egen Dag 4 efter Dagen D(os) och trots Krösa-Majornas alla varningar för att kometen kommer att slå ner om vi tar just detta vaccin – för farligt till och med Al-Shababs självmordsterrorister – har inte heller jag känt av några symptom.
– Jag blev inte ens öm där syster Agneta stack mig.

Han: Amelia (Adamo) har gjort det. Scherman (Jan) gjorde det i fredags. Berättade på Facebook att han fått Astrazenicas vaccin. Och idag är det min egen Dag 4 efter Dagen D(os) och trots Krösa-Majornas alla varningar för att kometen kommer att slå ner om vi tar just detta vaccin – för farligt till och med Al-Shababs självmordsterrorister – har inte heller jag känt av några symptom.
– Jag blev inte ens öm där syster Agneta stack mig.

Återstår att riva bort plåstret och invänta den andra dosen. ”Per aspera ad Astra”, som det gamla talesättet lyder –”genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna”.
Att jag gör detta i sällskap av två så kära och kloka gamla vänner känns mycket bra. Och det leder mig raskt vidare till dagens predikan.

Lyssnar på P1 (förstås), ett program som heter Pyramiden, ”En programserie om blivande och nyblivna pensionärer på jakt efter livets mening.” Dagens avsnitt handlar om ”den tredje åldern”. Det sägs kloka saker, och belevade människor slår in dörrar – som stått vidöppna för oss i målgruppen. Det som antyds, men som i klartext formuleras först här och nu är detta:  

Människans evolution är en process där en primitiv primat succesivt utvecklas till en komplex, smart, känslomässigt och intellektuellt mångsidig personlighet.
Människans och schimpansens DNA sekvens är identisk till cirka 98.5 procent, men det hindrar inte att vi är väldigt olika.

Så här beskrivs människans utveckling enligt evolutionsläran. Det är en okontroversiell insikt, som förnekas bara av idioter som även tror att jorden är platt och att Covid-19 har skapats av Microsofts grundare Bill Gates för att han ska få sälja piller till oss.
Men det är nästa nivå som är intressant: Hur beskrivs människans utveckling på det individuella planet?
Jo, så här enligt en gammal illustration:

Alla eftertänksamma – och fullvuxna – människor inser att illustrationen ger en felaktig bild av verklighetens utvecklingsfaser, åldrande.
Varför?
– Därför att den som hittade på den illustrationen inte anlägger evolutionslärans elementa på denna aspekt av människans utveckling!

Så här är det naturligtvis: Vi människor börjar utvecklas när vi föds – och det fortsätter vi med tills vi dör. I själva verket är vi som individer en spegelbild i det lilla av den stora evolutionen, dvs vi utvecklas från infantila, känslosamt inskränkta och fysiskt bräckliga varelser till robusta personligheter.

Den sanna bilden av människans utvecklingstrappa bör alltså ritas så här även den – vilken den görs i Bodil Jönssons bok om åldrande, När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid (Brombergs förlag. 2011)

Och ätandet är puddingens bevis: Alla som via medierna följer Amelia eller Scherman inser att de långt ifrån nått toppen på stegen.
Och ett bevis i det lilla:
– Inte ens Astrazenicas skandaliserade vaccin rår på en jämnårig gubbe på en udde i Kalmarsund.

Hon: och medan Han ”diktat” (han kallar bloggandet så…) har jag bakat en surdegslevain, ett nöt- och fruktbröd och en saffranskaka. Perfekt bakväder!

Lördag: Aprilvädret fortsätter men med viktiga vårtecken

Han: De påminner om surfare som väntar på den stora vågen. Skillnaden är att Goof och hans pappa står alldeles stilla och tittar mot nordväst. De väntar på att vinden ska mojna så att de kan ta upp den sista sex meter långa plåten på taket. Men nu är taket änligen på plats, tack för det!

Det blåser 16 sekundmeter i byarna, aprilväder visst, men det finns också uppenbara vårtecken: Lagom till frukost på verandan mot sjön dök sädesärlan upp och trippade omkring som hon brukar göra, lite förnärmad över att det saknades både sockerkakssmulor och ost som serverats här sedan svärmor tid.

Ännu ett vårtecken: I en grop inåt viken upptäcker jag Mellström. Han tillhör de vardagshjältar som fixar saker. Den 24 april sätter vi sommarvattnet i stugföreningen och Mellström och Lohman håller på och reparerar de defekta tappkranar som länge behövt åtgärdas.
– Tack för det!

Och sedan kommer Bibi & Axel förbi och Axel, vår magister i fågelkunskap sätter än en gång namn på de flygfän som också samlats här på udden.
Här ett axplock:
– Där simmar storskraken. Nacktofsen är densamma, men till skillnad från småskraken där borta har storskraken en mycket mer distinkt halskrage, fattar du?
– Nej, det är inte en vigg. Viggen ser ut så där till vänster – pekar mot två flygande reptiler som flyger lågt över vattnet bort mot den andra udden. Viggen är mindre, knubbigare. Dessutom svart med vita rektangulära fält på sidorna och nacktofsen är längre och mer slokande.

Lägg till två exemplar av den här på udden mer sällsynta skärfläcka som vi såg förra året på Örarevet och det typiska ”tick-elitt” från dungen bakom sjöboden som ”självklart” tillhör stiglitsen, vår mest iögonfallande besökare på udden som vi hittills bara sett en morgon hittills i vår och du fattar att varje minut i doktor Kiellands sällskap är som ett enda långt seminarium.

Hon: helt okej väder idag, fast jäkligt kallt och blåsigt. Som vanligt! Men jobbade mig varm, grävt upp landen och blandat upp med sjötång från Hans potatisland. Landade utmattad i lä framför sjöboden med en Aperol och Jamaica Kincaid. Sen dök som sagt Bibi och Axel upp. Trevlig lördag eftermiddag!

Fredag: Vila i frid bästis, vi ses i Nangijala!

Hon: idag har min bästis Malin begravts. En väldigt, väldigt fin begravning som jag följde digitalt (pga Corona). Fast det kändes faktiskt väldigt nära ändå.

Men jag vet inte om jag riktigt har accepterat och förstått att jag aldrig mer ska få höra hennes röst. ”Hej, jag är på väg hem från jobbet och undrar hur läget är?” Ja hon ringde alltid när hon var på väg någonstans och hade tid över. Bara för att resumera vad som hänt sedan sist. Ditten och datten alltså. Och ibland livsviktiga saker som oro för barn, män, eller för Magdalena, den tredje av oss musketörer.

Vi tre har hängt ihop i ganska exakt 30 år, och delat det mesta. Ja nästan allt faktiskt. Oro för barn, oro för män, problem på jobbet, ilska på män (nja, Malin sa aldrig ett ont ord om Gunnar, även om vi försökte trigga henne ;). Föräldrar som blivit sjuka och föräldrar som gått bort, mm…

Och nu finns inte du kvar längre Malin. Det är inte okej! Det är faktiskt inte alls okej!!! Du skulle ju alltid finnas här, lika länge som jag och Magdalena i alla fall. Vi tre skulle ju sitta här på verandan som gamla, i våra badrockar efter morgondoppet, precis som jag sett tre gamla damer ett par hus bort göra var sommar. Det scenariot har jag haft helt klart för mig, inte detta! Malin, du fattas oss ❤️❤️❤️

Han: Vi sörjer Malin och vi tänker på Gunnar och grabbarna. Vi minns allt roligt vi haft. Dessutom har vi ett minnesmärke här på udden. Malin tyckte om keramik. Sedan flera år har hon och Gunnar varit ständigt närvarande.
– Jag tvivlar inte på att vi ses i Nangijala. Men tills dess ses vi varje dag här hos oss.

Hon: Han syftar alltså på den fina keramik-installationen till höger, inte stolarna. Och den runda skålen är ett fågelbad. Vad den toppiga konformade grejen är vet jag inte, men de är hur som helst väldigt fina och väldigt konstnärliga, precis som Malin. Och jag kommer precis ihåg hur glad hon var över att ha hittat dem på Öland innan de landade här.
Och Malin, vi älskar dem också, och de har stått där ute i ur och skur i många år nu.
För alltid, hoppas jag!

Torsdag: inga biverkningar, inte ens en liten ”man flu”…

Hon: underbar morgon och inga biverkningar i sikte. Väldigt förvånad faktiskt, lite feber trodde jag nog Han skulle få, han är ju ändå man ;). Lite slokörad ser han dock ut när han inspekterar sin lilla rabatt intill vildrosen, har typ aldrig kommit upp någon av alla perenner han satt där. Bara ogräs!

Men den självplanterade Skillan har kommit upp, och vår alldeles egen ”Ferdinand” tycker precis som matte att de är väldigt fina. Skulle förstås gärna se att de var fler och spred ut sig mer som de gör längre inåt viken. Hos oss blommar de dessutom lite senare, antar det beror på att de utsätts för hårdare väder här. Men när de väl kommer igång går det fort. Och påskliljorna som bara bladen syntes på för någon vecka sedan är faktiskt på väg att slå ut. Upptäckte jag och kissarna först idag. Kul! Men var är vårvärmen, nu haglar det…

Han: Hon har rätt. När jag slog upp min blekblå 05:15 var det inte utan att hoppades att jag åtminstone skulle känna mig lite febrig och vara öm av sticket, man vill ju gärna göra sig intressant när man fått sprutan.
Men icke. Pigg som den sjungande koltrasten kastade jag mig ur sängen 05:15 och på den vägen är det.

Vet inte om jag gjort så mycket nytta, men Goof och hans pappa hann åtminstone lägga 40 kvadratmeter plåt på taket innan aprilvädret med hagel och vindbyar på 15 m/sek tvingade dem att ge upp.
– Men det är en dag i morgon också.

Onsdag: Och mitt i eftermiddagsdrinken ringer syster Agneta

(Uppdaterad 21:01)

Han: Jaha, det var det. Där satt vi i växthuset med våra danska vänner och tog vår vanliga eftermiddagsdrink på coronaavstånd, utom Axel som skulle köra bil och plötsligt ringer syster Agneta från vårdcentralen och det är bra att Axel avstått från eftermiddagsdrinken för 20 minuter senare är jag tillbaka på udden och hon säger att det vore bra om jag bytte den trasiga värmelampan i växthuset innan jag börjar få känningar och då kom jag på att jag även måste ta reda på verktygen och sen plockade jag undan brickan med glasen och nötterna och nu jag sitter jag här i min vanliga stol och skriver en ganska förutsägbar notering på dagens blogg:
– Onsdag 7 april 2021 kl 17:30. Fick helt oväntat min första dos Astrazenica vaccin som jag egentligen skulle ha fått först 21 april. Hann knappt ta av mig tröjorna (de blåser på udden) innan syster Agneta hade stuckit mig och efteråt sa hon att hon kände igen mitt namn och jo, du kan nog få lite ont och kanske feber och kanske mår du lite illa och sen sa vi hejdå, vi ses och så fick jag en liten vit lapp där det står att jag ska få min nästa dos vaccin den 16 juni och då hinner du bli immun till midsommar, sa Agneta och sen skjutsade Axel och Bibi ner mig till udden igen och vi pratade om att de sett 12 havsörnar vi Örarevet i helgen och allt kändes lite konstigt som om allt hänt men inget förändrats.
– Eller tvärtom?

Och så här såg syster Agneta ut efteråt och så här ser jag ut efter att ha varit med coronaårets största händelse så här långt.
– Visst syns det att någonting hänt och att gubben på udden förändrats på nåt sätt?
Inte.

Hon: ja pust, men så var det ju det här med Astra Zenecas vaccin, hade ju hoppats på Pfizer. Men så typiskt ”min otur” att det blev Astras då. Men när jag nu tjatat in dig på återbuds-listan får jag väl stå mitt kast och inte älta det här mer. Fast om du väntat till den 21:a kanske du fått Pfizers, och då är det ju mitt fel att det blev fel liksom… förlåt! Fast det kunde ju i och för sig blivit Astras ändå. Och någon sa ju härom dagen att det är det bästa. Ändå väldans tacksam du är vaccinerad 🙂

Han: Två timmar senare känner jag mig faktiskt lite varm om kinderna. Skojar! Jag menar efter den halva flaska champagne jag hann smutta på under vår trivsam reunion i växthuset.
Av vaccinet känner jag ingenting, men min kära Krösa-Maja anar som vanligt att kometen kommer att slå ner.
Har för säkerhets skull informerat barnen. ”MÄKTIGT!, skriver den positivaste av sönerna medan den cyniske storebrodern stillsamt påpekar att somaliska Al-Shabab tyckte att Zenicas vaccin var för farligt för sina självmordsbombare.

Och visst, jag vet att det har sagts en massa om Astrazenicas vaccin. Men som syster Agneta konstaterade:
– Det är ju det enda vaccin som experterna verkligen har testat på höjden och tvären.
Men för att hålla spänningen vid liv: Det känns helt okej att vara tuffare än grabbarna i Al-Shabab (som just betyder ”grabbarna”). Om min dos trots allt skulle vara en blindgångare torde jag missa de 72 oskulderna i fegisarnas paradis. Men ingen kan ta ifrån mig en seger: Jag hann i förväg fira Dagen D med champagne i trevliga vänners sällskap.

Vi ses här i hörnet i morgon. Nu ska vi titta på Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT. Självklart håller vi på vår kompis Ebba de Faires lag.

Tisdag: Man tager vad man haver mot nordan

Han: Hur kommer människorna i framtiden veta att det blåste ovanligt mycket på Kråkudden nådens år 2021?
Svar:
– Framtida etnologer kommer att upptäcka lämningar av enkla vindskydd mot norr, som den stackars bofasta befolkningen byggde för att skydda sig mot blåsten.

Allt tyder på de enkla skydd som nu restes bestod av återanvända 5 mm glasrutor som tidigare generationer på denna utsatta bosättning dekorerat den s.k stugan med innan man uppfunnit 3-glasfönster.

Hon: själv var jag inne och städade typ hela dagen, och behövde alltså inte skydd för vinden…

Jo föresten, när jag skulle gå över till grannhuset för att lämna en bok till vännen Neta hade jag behövt ett bärbart vindskydd. Kallt som tusan, hade bara en kofta på eftersom det är så nära. Fick snabbt sätta mig i solen med deras husvägg som vindskydd för att värma upp inför återfärden ett hus bort.

Läste en recension av Sommaren på kanalen i Femina för någon dryg månad sedan och beställde den direkt. Fast har haft lite svårt att riktigt fastna för den så det har gått långsamt framåt med läsningen. Men efter drygt halva boken lossnade det och sen gick det fort.

Tänkte att den nog skulle passa Neta, vi byter lite böcker ibland, så skyndade på lite extra eftersom hon skulle åka hem till Lindesberg igen idag. Hon hade viktigt jobb att utföra hemma, vaccinera mot Covid-19!

Och nu funderar jag på att ta mig an Jamaica Kincaid och Boken om min trädgård. Den har legat länge på soffbordet och väntat på att bli läst. Den är väldigt snygg, och jag gillar att titta på den, men jag har tänkt att den nog är lite ”tråkig” och inte så lättillgängligt. Och att den tar jag när jag känner lite mer manad för en sådan bok. Vilket jag inte gjort… Men så läste jag en intervju med Jamaica i DN i helgen och då kände jag plötsligt att nu jäklar ska jag ge den en chans.