Författare: kerstinochpeppe

Lördag: det är tungt – men ponnyexpressen måste fram

(Uppdaterad 23:20)

Hon: men de små busktomaterna börjar mogna

Och chilin är på gång också, ordentligt.

Och jag fick ihop en ljus surdegslimpa, hur den blev vet vi först imorgon bitti.

Han: det är bara att inse. Våra barnbarn fattar inte vad jag menar när jag säger att någonting är säkert ”som ett brev på posten”. De har aldrig upplevt den tiden när post delades ut två gånger om dagen och till och med en gång på lördag. De fattar därför inte poängen när professor Dick Harrison skriver att Axel Oxenstierna hade blivit rasande om han visste att Postnord börjar dela ut post varannan dag i södra Sverige och därmed raserar ett projekt som det tagit 350 år att bygga upp.

Och utvecklingen (?) går fort nu. Inte ens hon som är en vuxen kvinna, men fjorton år yngre än jag, fattar när jag säger att Ponnyexpressen måste fram. Innebörden i det uttrycket fattar nog bara nördar som Jarefors och vi andra i gubbåldern som samlade på amerikanska frimärken när jag var lika gamla som barnbarnen Ludwig, Cassandra och Kasper.
Och ändå är det ett uttryck som jag upprepar för mig själv nästan varje morgon.
– Ponnyexpressen måste fram.

Innebörden är enkel och obönhörlig: Ponnyexpressen var ett företag i USA som delade ut post mellan Kalifornien och Missouri med hjälp av ridande postiljoner. Företagets motto var att ingenting kunde stoppa deras ryttare, posten skulle fram.
Oavsett väder, krig. Död.
– Det var i och för sig inget unikt projekt.
Redan år 1620 hade den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna (som styrde Sverige medan kung Gustav II Adolf var ute och krigade i Europa) organiserat en hästburen postutdelning mellan Stockholm och Hamburg.
Ett projekt som blev det svenska Postverket, som redan i mitten av 1600-talet med hjälp av postryttare delade ut post inom tio dagar för mellan Stockholm och Göteborg och mellan Stockholm och Tornedalen inom 24 dagar.

Men amerikanarna har alltid varit bättre på marknadsföring. The Pony Express existerade bara mellan den 3 april år 1860 och 26 oktober år 1861, men deras motto överlevde företaget. Kanske berodde det på att min kompis Jarefors pappa Paul var postmästare i Gäddede för ”Ponnyexpressen måste fram” var ett motto som blev ett mantra jag faktiskt aldrig har glömt.
– Jobbet måste göras. Och ingen annan än du kan göra det.

Det är således Ponnyexpressens ”fel” att jag kastar mig ur sängen varje vardag sedan sjutton år tillbaka för att skicka mina morgonrapporter till Cristina Stenbeck och hennes direktörer.
Och även om kvinnan i mitt liv inte är medveten om det så är också Ponnyexpressens fel, att även hon envisas med att skriva någonting här på bloggen trots att hon mår piss efter att hennes bästis dött.
Nu vet du.

Och inte bara bloggandet måste fram. Även det hembakta brödet måste levereras enligt plan.

• 

• 

• 

• 

• 

Fredag: När livets slut är lika obegripligt som hur livet uppstår

Han: Ibland förlorar orden sin betydelse. Tankar som verkar relevanta när man formulerar dem i huvudet, faller som stenar i en djup brunn när man försöker sätta dem på pränt.
Som hon berättade igår dog hennes bästis helt oväntat natten mot onsdag.

Malin blev även min kompis, dessutom var vi redaktörskollegor och vi tillhörde både den polemiska generationen för vilka oenighet och debatt är en kärleksförklaring.
– Vi var ofta oeniga, särskilt i inrikespolitiska frågor.
Eller närmare sanningen: Vi var överens i stort, oeniga i smått och därför urartade våra middagar alltid till underbart storslagna artilleridueller mellan allt mer upphettade Stalinorglar.
– Klart jag saknar dig, Malin.
– Klart vi tar hand om Gunnar, som ju tillhör det svaga könet och vars välbefinnande du oroade dig för så mycket att du glömde bort dig själv.

Eftersom vi är ledsna och vilsna ska jag avsluta denna korta predikan med en bön om att vi ska skratta tillsammans över livet, åtminstone om hur detta våra sköra liv uppstod.
Tack Hasse, som lockade mig att skratta trots sorgen.
(Vår värld är liten, även Tomat-Hasse kände Malin, eftersom han tills nyligen var Fack-Hasse, aktiv i Livsmedelsarbetarförbundet vars tiding Malin var chefredaktör för.)
– Jag ger ordet till Klas Hallberg som ska berätta om hur denna världen uppstod.
Klart lika obegripligt som hur ett liv plötsligt upphör.

Onsdag och torsdag: så så ledsen!

Tisdag: Framtiden är redan här – offline!

(Uppdaterad 19:40, 18:42)

Han: Sitter och tittar på svanparet som är ute på morgonpromenad. Undrar vad de tänker om framtiden. Ganska säker på att de inte vet att de just nu är online, trots att de är offline.
För egen del vaknade jag redan 04:30, försökte somna om men kroppens arbetsmyror trodde att klockan ringt och att det var dags att börja jobba.
Vanligtvis börjar jag detta mitt dagliga arbete 06:30 men varför inte?

Arbete och arbete, jag skriver saker på en Mac Air med dubbla förgasare. Det kallas omvärldsanalys och betyder bara att jag läser ett antal affärstidningar runt om i världen och googlar på ett 30-tal företag och företeelser som har med ekonomin att göra.
Sedan skickar jag ett PeTalk-mejl till människor som förhoppningsvis läser vad jag skriver och ibland mejlar och säger att de gör det och gillar det.
– Ibland sms:ar de istället och säger att de inte gillar det jag skriver.

Jag sitter på en udde i Kalmarsund och ser solen gå upp, men där ute finns många som gör samma sak som jag. Varje minut skickas det 190 miljoner mejl runt om i världen. Dessutom 59 miljoner sms och 19 miljoner andra textmeddelande.
Lägger vi till allt annat som sker på nätet pekar statistiken på att vi tillsammans googlar 4,1 miljoner gånger – per minut. Som de flockdjur av individualister vi är, söker somliga av oss dessutom kontakt med andra som vill leka.
Ganska många det också, 1,6 miljoner gånger per minut är det någon som söker någon på Tinder.

Nu vet du det. Att jag just idag fastnade för just dessa siffror är att jag det tillhör mitt jobb att hålla koll på sånt och att Financial times editor John Thornhill  diskuterar vad dess siffror står för i sin nya ”Tech Tonic podcast”. ”The Future is here now”, säger Thornhill: Our lives are increasingly moving from the offline to the online world, leaving a long trail of data in our wake. These data can be used to wield economic and political power, and to define us as communities and as individuals.
What are the opportunities and risks?

Ja, säg det. Om jag inte var så less på att googla, messa och sammanställa siffror online skulle jag kanske fundera på svaret. Nu föredrar jag att äta frukost med min fru på verandan mot sjön, läsa små nyheter om att nån stolle kört av vägen i Gullabo eller att ett vildsvin ställt till det i en villaträdgård i Nybro och sedan gå ner och elda lite kvistar vid sjön som hon dragit ihop.
– Offline, som det heter på online-språk.
Framtiden är verkligen redan här.
Och när ytterligare några miljoner meddelanden snurrat runt där ute i cyberrymden ser det ut så här hos oss:

Hon: ja så himla skönt att vara offline och inte hela tiden behöva kolla i mobilen eller datorn efter mail, och trots att man gör det ändå ha en känsla av att man borde vara ännu mer nåbar. Och så skönt att inte behöva irritera sig på lycra-cyklister för den delen. Eller behöva trängas när man är ute på en promenad. Blev väldans påmind om känslan av detta i gårdagens DN…

Just nu funderar jag över vilken bok jag ska börja läsa efter att just ha avslutat en annan. Antingen blir det en deckare, vilket jag aldrig brukar läsa, bara lyssna på i bilen om vi åker långt. Men läste om en kritikerhyllad kvinnlig deckarförfattare från Kalmar, Johanna Mo, som skrivit en ny deckare med handlingen förlagd på Öland. Lät så intressant så den beställde jag. Och så gillade jag Vera av Anne Swärd så har beställt hennes senaste pocket också. Men nu är frågan, vilken jag ska börja med…

Blev Nattsångaren, läste första sidan och fastnade direkt. Kände mig ”hemma” i den. Öland, älskade Öland!

Måndag: hårt arbete, men först firade vi Alice ett-årsdag!

Hon: före frukost idag har vi öppnat paket över FaceTime, mormors guldklimp Alice fyllde ett! Två-årsdagen hoppas vi på att få fira irl.

Efter frukost fortsatte firandet med besök på en 4h-gård med mamma Meli och mamma Elin. Nästa år är mormor Kerstin och bonusmorfar Peppe också med. Och säkert en massa nya kompisar från dagis!

Sen har det varit hårt kroppsarbete i timmar. Behövs inget gym här. Fyllt hela nya släpkärran med gammalt bråte och bräder. Nu ska det bli nytt land för bl a rotsaker där skräphögen legat.

Och så en sen arbetarlunch på det. Hungriga! Han stod för den. Då blev det förstås Bullens pilsnerkorv. Och till det ett glas kall lokalt bryggd öl, Ängöl. Gott!

Han: Skön vårdag som blir underbart orättvist skön dag när Björn och Hanna skickar några bilder från klanens stuga i Sippmikk, Frostviken. 1266 km från udden. Nu är det nämligen äntligen fullbordat – skylten ”Skeppevik 1266” sitter på sin plats bland andra adresser där vår utspridda familj slagit sig ner.

Och visst är det vackert med snö. Men mest på håll. Sitter nog kvar här vid hav öppet hav och njuter av att se elden falna.

Söndag: Vilodagen ägnades åt småländsk stenkonst

Han: Finns det någon kulturföreteelse (= av människa skapad) som är så småländska som stengärdsgårdarna. Som född på ett kraftverksbygge står kraftledningsgator som en symbol för Norrland, här nere är det stenmurar  som gäller.
Båda företeelserna får mig att tänka på arbete, arbete, arbete. Någon har räknat ut att de småländska stenmurarna består av mer än 200 miljoner kubikmeter sten –tillräckligt med material för att bygga 75 Cheopspyramider om du känner dig mer hemma i den kulturgeografin.
– En kubikmeter sten väger två ton.

Idag har vi byggt några meter stenmur Detta av samma förbannade anledning som smålänningarna gjort i århundraden.
– För att bli av stenen!
I vårt fall för att rensa upp bakom Margaretas stuga. Och det är klart: Finns något så vackert som en stenmur, om än bara en skiss till en kuliss?

Vid sidan detta hårda arbete har jag fortsatt mina studier av svanarnas förmåga att härma människor, om än med ett annat syfte.
– Dvs att ta sig vatten över huvudet.
Svanar liknar människor också i den bemärkelsen att de är vegetarianer, vilket vi också var en gång i tiden när även våra hjärnor var stora som ärtor.
Knölsvanen äter olika vattenväxter, sjögräs, tång.
Eftersom den inte kan dyka trots att svanen är andfågel inom släktet Cygnus har den fått en lång hals och ”betar” som kor eller giraffer.
Fast tvärtom om man säger så.
– Det är därför de står på huvudet.
Tack vara sin långa hals kan den nå botten ner till omkring 1,5 meter djup, vilket förklarar varför den håller sig relativt nära land.

Som vi rapporterat under några vinterveckor har vi sett flera svanar, särskilt fjolårsungar, dra sig undan och lägga sig ner på isen som om de vore döende.
Det har de förmodligen också varit, vilket havsörnarna (våra gamar) fattat.  
En till synes döende svan är ofta uttorkad (dehydrerad), vilket i sin tur beror på att den inte är så bra på att tillgodogöra sig snö för att få vätska.
Ser du en svan som lagt sig ner på isen eller i snön bör du försöka ge den färskt vatten. Eller åtminstone försöka skrämma iväg den så att den söker sig till öppet vatten. Och …

– Jag tror jag slutar där. Barnbarnen har trots allt sportlov (några är till och med på väg ända upp till riksgränsen där det inte finns några svanar) och ni andra har väl redan börjat blippa på era mobiler.

PS: Nu har vi ätit middag, hennes nya soppa med rotfrukter, chorizo och svarta bönor + vitlöksbröd. Mycket gott! Och just nu ringer en granne och säger att månen är full och vi måste titta till honom.
Och då gör vi det.

Han: Månen var full igår, 27 februari. Det tar månen 29,53059 dagar att gå igenom sina fyra faser. Det innebär att vi har en fullmåne minst en gång i månaden, alltså nästa gång skriver vi 28 mars.
Hennes bild är kanske finast, men säger minst. Jag är mer intresserad av varför månen är röd. Nej, det beror inte på att solen lyser på månen, som hon tror. Så här är det: Fenomenet kallas jordgubbsmåne och den orange färgen uppstår eftersom månljuset under denna period passerar genom ett förhållandevis tjockt lager atmosfär innan det når fram till jorden. På vägen sprids det blå ljuset i alla riktningar, och därför är det ljus som når fram till ögat främst det rödaktiga.

När vi närmar oss sommarsolståndet uppfattar vi fullmånens färg som orangeröd. Det rödaktiga fenomenet syns också vid höstdagjämningen. Då kallas den speciella fullmånen dock höstmåne i stället för jordgubbsmåne.
– Nu vet du det också, älskling.

Lördag: baklänges…

(Uppdaterad 18:20, 18:12)

Ja jag börjar från slutet. Dagen har gått fort. Lång frukost i solen på framsidan, kallt men solen värmde. Igår var det disigt och väldigt blåsigt, och ingen frukost ute.

Och resten av dagen fortsatte utomhus. Så härligt och soligt. Gick in en stund för att fixa lite aptitretare till eftermiddagens drink med bästis-grannar som var nyfikna på hur badrumsrenoveringen i Chateau Margareta fortskrider och hur golvet blev i växthus 1.

Han: Mycket trevlig invigning av våren. På norrländskt vis firade vi ut vintern genom att tända årets första vårdkase, en signal som förr i tiden signalerade fara men i det moderna Sverige betyder att nu är det vår att det är dags att tända grillarna.

Apropå hennes rubrik ”Baklänges” ändrar ord och begrepp betydelse: Man brukar som all vet säga att ”strutsen stoppar huvudet i sanden”.
– Det är faktiskt inte sant. 
Eller snarare sant på ett bakvänt sätt. Att obildade människor använder det uttrycket även i vårt kylslagna land beror på en felöversättning. På maori, ett språk jag lärde mig på en av alla mina otaliga resor på andras bekostnad, lyder uttrycket: ”he pai kei te iti rawa ka tirohia e te tangata te mea ka tuhia e te koroua kei runga i te kaakahu”.
Typ så.

Ty som alla vet finns det inga strutsar på New Zeeland där ursprungsbefolkningen talar maori, ett polynesiskt språk inom den austronesiska språkfamiljen. I själva verket lyder lokalbefolkningens korrekta iakttagelse i översättning, ”Svanen stoppar huvud i havet när den söker mat”.
– En iakttagelse som alla som besöker vår udde en sån här skön vårdag inser äger sin rimlighet.
Nu har du lärt dig det också.

Tro’t om du vill, men så gör svanarna här udden. Sant är också att nu har all is upplösts utanför udden – en iakttagelse som får en extra bäring när Björn ringer från vår stuga i Sippmikk och berättar att de har borrat sig ner genom en (1) meter is i tjärnen för att komma åt färskvatten till kaffet.
– Känns som ett övergrepp på barn att berätta att hon sett citronfjärilar här nere hos oss.

Fredag: När snön smälter undan och Persofone har glömt att det nyss var vinter

(Uppdaterad 18.30, 15:59, 15:50)

Han: Alla pratar om vädret, men någon gör någonting åt. Det hävdade jag igår och nu vet jag varför vintern kom och försvann.
– Det kan vi tacka Zeus för, de grekiska gudarnas gud, ”molnskockaren”, ”blixtslungaren”, kort sagt dåtidens gudabenådade Zlatan.
Eller nån just du tycker är den mest gudalika som finns på sociala medier, typ Jawash 685 & Jason Derulo på Tiktok.

Till skillnad från den kristna guden jobbade Zeus inte bara sex dar för att sen lägga sig på soffan för all framtid, nöjd med hur världen blev. Det är Zeus förtjänst att vintern nu tinar bort här på udden där vi tror på allt vi läser. Som vanligt ställer gudarna till det för oss människor, i det här fallet handlar det den söta flickan Persofone som Hades blev förälskad i och drog med sig ner i dödsriket när hon intet ont anande plockade vårblommor på sjöängen.

Flickans mor, skördegudinnan Demeter, blir förtvivlad och förtvivlade mammor låter sin förtvivlan gå ut över andra:
– Demeters hämnd är att hon låter jorden och alla människor drabbas av evig vinter.
Varför nu det skulle få Hades att ångra sig där nere i sitt helvete som för enkelhets skull också kallas Hades efter grundaren och vd:n.

Det är nu Zeus inser att han måste agera. Han är inte bara chefsgud, han råkar dessutom vara Persofos pappa (den grekiska gudamyten är förlagan till Tomten är far till alla barnen). Zeus förhandlar med Hades och Demeter och kompromissen blir att Persofone får återvända ovanjord nio månader per år.
Priset: Under de månader hon lever med Hades råder det vinter hos människorna.

Att snön och isen nu töat bort beror alltså på att Persofone återvänt till udden.
– Om än förklädd i jeans, fliströja och Foppatofflor.
Till saken hör att Persofone inte vet vad vinter är. Detta eftersom den bara finns här när hon är down there so to speak. Eller som Ulf Eriksson formulerar det i sin nya roman Fönstret i parken (Bonniers): ”det intressanta är att myten samtidigt förklarar fenomenet vinter och gömmer kunskapen om vintern inuti sig själv. Ty Persofone är ju borta från världen under vintern, en årstid hon aldrig har erfarit.”

Det man inte ser, finns inte. Förmåga att bortse för det man inte har framför ögonen har sedan Persofones tid spridit sig bland människorna. Inte minst har det fått många amatörodlare att så här års bortse från att vintern lurar om hörnet.
Eller för att spä på myten med ett önsketänkande:
– Varje gång Persofone gör sig ett ärende in till surgubben Hades, som hon med tiden blev tämligen snäll mot trots att deras förhållande inte inleddes så bra.

Förra året fick vi frost här på udden så sent som i maj.Jag säger bara det så har jag det sagt. Nu när alltfler plantor flyttar ut i växthusen.

Persofone: tror du inte jag vet det, men jag försöker vara positiv och inte Krösamaja, som jag brukar bli anklagad för att vara. Dessutom är det bara två tomatplantor som fått flytta ut. Och löken som klarar kyla bra. Och det till Chateau Margaretas växthus där jag har en bra värmefläkt. I värsta fall får det flytta in igen.

Men vi håller tummarna för varm vår nu, vi fick ju ändå en kall och ganska lång vinter för att vara här i zon 1. Och om allt jag satt idag ska kunna flytta ut från badrummet när de grott är det en nödvändighet om vi själva ska få plats i sofforna framför stora fönstren…

Han, igen: Eftersom det är vår har jag äntligen köpt en släpvagn ihop med min polare i viken. 15.500 kr inklusive allt på Gullabo Släp i Rinkabyholm. Nu måste jag lära mig backa med dito släp, en färdighet jag kunde i lumpen när jag ännu inte hade körkort men som sedan inte utvecklats med åren.

Hon: och så var det fullmåne igen, eller rättare sagt i morgon bitti vid niotiden. Men typ full. Och nu är det verkligen en vårlik måne, tycker jag! Bortse bara från snön/isen längst in i viken. Låtsas det är lite vågskum bara.

Torsdag: Alla pratar inte bara om vädret – någon har gjort något åt det

Han: Alla pratar om vädret, men ingen gör något åt det. Men det stämmer inte. För ett år sedan idag såg det ut så här på udden enligt det poppuri som iPhone gjort av mina bilder.

Storm, högvatten och där tar havet tillbaka tången i mitt potatisland. Hennes odling är sig ganska lik, men som sagt någon har gjort något åt vädret för idag är det 11 grader varmt, sol och potatislandet ligger där det ska.

Skönt, nu är vintern över. Vi har åtit frukost på verandan och havet är snart öppet igen.

Hon: nej, min odling är sig inte lik från förra året, har förstås ”försått” mig igen. För mycket och för tidigt. Men det är iof ganska roligt att redan ha tomater som kanske kanske snart börjar mogna.

Men detta är alltså små tomater som ska mogna och skördas inomhus. De som är tänkta för växthus och friland är fortfarande små, även om några redan fått knoppar. Vilket är väldans tidigt faktiskt, måste bero på att jag skaffat lite extra belysning för dem, inte proffsig men ändå bättre än ingen uppenbarligen.

En av dessa tidigt knoppande gav jag bort till bästis-grannen Ancy idag när vi firade maken Håkan (också bästis-granne förstås) med champagne och grillad korv. Och just den kombon är enligt säkra källor det nya svarta! Klockren smakkombination faktiskt! Såklart, korv är supergott, skumpa likaså. Och ett väldans trevligt födelsedagskalas i värmande vårsol, med goda vänner, och helt Corona-säkert dessutom. Och så gladdes vi åt att de första flugorna har börjat dyka upp. Men den glädjen är nog högst temporär…

Onsdag: ”och i havsörnens klor lilla anden till himlen for … ”

(Uppdaterad 17:40, 16:55, 09:29)

Han: Solig morgon över smältande is. Ännu sover katter och kvinna, men se där ännu en luggsliten man tittar ut över sjön. Eller havet. På facebook, där ingen sover och heller ingen är vaken, fortsätter diskussion om sjön är ett hav eller om havet är en sjö:

Och medan debattens vågor går höga händer det saker IRL på havet. Ibland härmar verkligheten dikten på ett förbluffande sätt och lyssna här på Evert Taubes visa medan du tittar på de här bilderna.

När jag var pojk tyckte jag att visan där ”i havsörnens klor lilla anden till himlen for” var hemsk Det var innan jag förstod att Fritlof Andersson använde den dramatiska scenen som en metafor för att förföra fröken Karlsson under en dans på Ornö i Stockholms skärgård.
”Min fröken, vet ni vad jag såg idag från strand?”
Jag såg en havsörn som slog ned och tog en and!”

Sjunger Fritjof och kvinnor kunde lägga ihop två och två redan år 1929:
”Min herre, att ni är en örn och jag en and -det tycker jag – det riktigt känner jag ibland
 och därför är jag också rädd för era klor.
 Ni är nog farlig, mycket farlig – säger mor!”
”Inte för det ni är rädd, vad jag tror – men ni kan likna en and som vill fly undan -”

”Ja, ur era klor – aj! vad ni trycker min hand!”
”Gör jag? Förlåt mej!”
”För all del – jag ber! Folk pratar, vet ni, så mycket om er!”
”Jaså!”
”Jaha! Men de gör inget alls för ni dansar så härligt vals!!”

Eftersom verkligheten inte alltid följer dikt i valstakt undrade hon om jag inte snart borde åka till Lindbergs och köpa de sju plank som fortfarande saknas i hennes växthusgolv.
Och så blev det förstås:
– Istället för att dansa vals på udden
den gubben till Linbergs foooor.
Och nu är det klart, golvet alltså.

Och jo, hon blev glad och sedan firade vi arbetets seger över naturen med årets första Aperol Spritz i dito växthus. Men nån dans blev det inte.

Hon: ja väldigt glad! Kommer att bli så skönt att slippa det ojämna gruset, och inkräktaren som gräver sig in…

Kanske ska måla det med en mörkbrun träolja, smuts och jord syns sämre och så suger det åt sig solens strålar bättre, och förhoppningsvis behåller värmen efter solnedgången lite längre.

Men dagen började med ett nytt ”på-känn-bröd”, bakat igår kväll. På surdeg, men ljusare än sist. Hörde faktiskt ett ”gott bröd” från honom, utan att jag frågat eller nämnt frågan. Kors i taket, han vill egentligen helst ha köpt färdigskivat rostbröd. Det vågar han inte köpa utan plockar snabbt ner hårt ljust tunnbröd i varukorgen istället…