Lördag: Från elkänslighet till soloåkning i solen
(Uppdaterad 19:08, 18:05)
Han: Ännu en trevlig morgon när solen går upp för att uddens alla innevånare ska kunna leka. Men innan dess ska jag göra mig av med en hämmande frustration: Vi har haft elavbrott. Det är andra gången den här veckan. I och för sig känns det som en välkommen time out – i den snabbt tickande elmätaren.
– Herregud vad elpriset har gått upp i vinter!
Välkommet är avbrottet naturligtvis inte eftersom det är 11 grader kallt ute.
Och det är nåt annat som oroar också.
– Man har en känsla av att allt liksom går bakåt i det här landet, säger grannen när han försäkrat sig o om att lampan slocknat även hos oss.
Kan inte annat än hålla med.
Åtminstone om elen.
Och jag tar det personligt. Jag är kraftverksunge. Uppvuxen i ett Norrlands inland när ett mörkt, kallt och omålat 30-tal på några få år förvandlas till ett upplyst 50-tal. Bokstavligt talat: Glödlampor i alla rum. Inga gator men gatlyse längs de leriga vägarna. Eluppvärmda bostäder. Badrum med immiga speglar och badskummande badkar.
Nån gång i slutet av 1970-talet ritade jag pojken på denna skiss, som blev ett omslag till Folket i Bild.
– Känslan bär jag med mig.
Jag är elkänslig, men tvärtom. Jag tänder på elektricitet. När jag är fyra eller fem tar pappa Ingenjören med mig ner i den stora tunnan som fungerar som hiss i det 138 meter djupa turbinschaktet i Sippmikk.
– Fallhöjd har i dina öron sedan dess inget med fall att göra. Allt handlar om potentiell energi.
Kraftledningsstolparna mäter upp tid och rum. När jag är sju år hjälper jag min pappa att staka upp kraftledningsgator.
En sommar var jag med och byggde en ledning över fjällen i västra Jämtland. Vi grävde för hand i frusen mark. I en sänka fick vi börja med gräva oss ner fem (5) meter genom snön för att komma ner till fast mark.
– Det ni ungjävlar, det är några längre er padda som ni stirrar i hela dagarna!
Vi kunde stå på snön och hänga upp elledningarna.
Kombinationen av snö och elavbrott får mig att tänka på pappa. En dag som denna kan man säga att han gav hela sitt arbetsliv åt att se till att stockholmsjävlarna fick elektricitet.
– Och smålänningarna och skåningarna och alla andra jävlar söder om Dalälven som klagar på att strömmen försvinner i 15 minuter.
Det vill säga såna som jag, sextio år senare.
Ett och annat elavbrott kan jag leva med. Det jag inte fattar att vi sextio senare har elbrist. Industrier tvingas stoppa utbyggnadsplaner för att det inte finns el. Vi andra uppmanas att inte dammsuga när det är kallt.
– Men för helvete! Har vi blivit en bananrepublik? Eller ett DDR i retrotappning??
Brist på elektricitet.
– Och så priset.
Jag medger att jag aldrig brytt mig om vad det kostar. Nu är det vår största kostnad och på ett år har kilowattpriset gått upp 32% i Elområde 4 mellan januari 2021 och december 2020.
Det där med ”Elområde” är också en nymodighet. Låter som Sovjet i mina öron. Vems påhitt är det? Kostar whiskyn olika mycket i Sundsvall och Torsås också? Eller läkarbesöken? Inte för att jag vet, men kostar bensinen 30 procent mer i Strömsund än i Gökalund.
De ansvariga skyller på ”kapacitetsbrist”. Alltså elen finns, men pappa, plötsligt det fattas det kraftledningsstolpar.
Och som vanligt skyller de ansvariga ifrån sig ansvaret. ”Varför bygger vi inte ut elnätet i förebyggande syfte?”, skriver Eon och besvarar sin retoriska fråga: ”Ellagen tillåter idag inte att elnäten byggs ut på spekulation om förväntat behov. Det måste finnas ett faktiskt behov och en beställare för att kunna bygga. Ett elnät med överkapacitet som inte utnyttjas fullt ut är enligt dagens regler inte försvarbart ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.”
Pyttsan! Det är struntprat. Driften av elnät är till skillnad från energiproduktionen ett naturligt monopol – det går bara en elkabel till varje hushåll. Att kraftbolagen låtit Sveriges elnät förfalla sen pappas tid är deras eget förbannade ansvar.
– Och de politiker som ska kontrollera att bolagen sköter sitt uppdrag.
Det är nämligen politikerna som lovat elbolagen att skaffa sig ”investeringsutrymme för elnätsverksamhet” genom att höja priserna.
Vad som hänt är att bolagen slussat stora vinstsummor uppåt i företagskedjan i stället för att investera. De första åren av 2010-talet gav de största bolagen totalt nästan 25 miljarder kronor i koncernbidrag till sina moderbolag.
”Regeringens nya förslag innebär att eljättarna kan fortsätta vinstfesten på hushållens bekostnad. Ingen remissinstans tycker att förslaget är bra – förutom företagen själva”, konstaterar Göteborgs-Posten på ledarplats.
Energimarknadsinspektionen skriver i remissvaret att förlaget endast är en konstruktion för att låta elbolagen ta ut mer pengar. Konkurrensverket kallar förslaget en ”omotiverad kostnadsökning för elkonsumenterna”. Hyresgästföreningen tycker att det undergräver konsumentskyddet. Sveriges kommuner och regioner anser att förslaget är ”olämpligt”.
Det som framförallt sticker i ögonen är att regeringen inte ställer några krav på att bolagen ska använda det ökade pengaflödet till att faktiskt investera i elnäten. När minister Anders Ygeman får frågan om varför regeringen inte kräver att de ska ge oss kunder det vi faktiskt betalar för – svarar han med en retorisk fråga: ”Vad ska det annars gå till?”.
– Vad sägs om att investera i nya kraftledningsstolpar. Eller ännu hellre: låt oss husägare åtminstone behålla våra skattepengar på elen, så att vi kan investera i solpaneler och göra oss oberoende av elbolagen.
Eller hur, pappa.
PS: En fördel med att Sverige rullat tillbaka till elbristens Östtyskland är att jag och katterna slipper tjatat om vi borde dammsuga en sån här fin dag. Skridskoprinsessan har redan gått ner till sjön. I Margaretas badrum hör jag Tomasz skruvdragare. För egen del lyssnar jag på Spanarna, men nu ska jag åka till Lindbergs och köpa 2 klädselbrädor (22 x170, 3 meter) till det växande odlingsbordet i vardagsrummet.
Hon: ja lite manisk har jag blivit, men jag tycker det är kul att åka skridskor och jag har ingen aning om när jag får möjligheten igen. Sedan är det ju bra motion och vädret är underbart, nästan samma känsla som när jag var med jobbet (Garbergs reklambyrå) på konferens i Sierra Nevada.
Värmen och solen alltså. Då satt jag mest i en snödriva, rökte och solade ansiktet, medan de andra swishade förbi på skidorna. Ja, jag kommer ju från södra Sverige och vi åkte till Mallis på loven. Eller ner till Skeppevik.
Gav upp vid fyratiden och gick hem och satte tomaterna. Nu är säsongen igång på riktigt. Och medan jag åkte hade Han byggt ut plantbordet framför stora fönstret. Superbra. Tack!
Han: Bara för min egen dokumentation: elen gick igen ikväll, cirka 18:15 Jag hade precis satt in fläskytterfilén från Attanäs i ugnen. Min tur att ringa till grannen:
– Du ska sluta gräva nu, sa jag och han skrockade. Här skyller nämligen alla på nån bondlurk som råkat gräva av en en kabel när han skulle rensa ett dike.
peppekerstin.blog 