Författare: kerstinochpeppe

Fredag: Första knopparna har kommit, hurra!

Hon: första chili-knopparna, tror jag såg ett par på en tomatplanta också. Känns bra så här första dagen som ”bofast” härnere. Igår packade vi det sista i lägenheten på Åsögatan, flyttfirman kör ner lasset idag. Och nej, Peppe slängde inget, har hyrt ett stort förråd i Torsås…

Han: Nina har gjort huset ovanligt fint och ”Välkomna HEM!”, står det på lappen från Ancy & Håkan som haft hand om katterna och hennes odlingar.
Det känns som vi har passerat många tidszoner. Inget har hänt på 3 dygn (utom att vi tömt lägenheten på Söder), men allt har förändrats. I morse fick jag frukost serverad mitt i rapportskrivandet och hon skrev under papperen för permanent adressändring och Ändring av folkbokföring.
– Jag har alltså blivit med fru igen.

Känns helt rätt att ta sitt pick och pack och lämna Stockholm i dessa coronatider. Även om även jag vägrar köpa myndigheternas tjat om att ”äldre bör hållas isolerade”. I mina öron låter det som Pol Pots dekret att alla stadsbor skulle drivas ut ur Phnom Penh för att de skulle skulle gå under av svält.
Vi över 70 ska alltså skyddas från de yngre, men logiken är densamma som alltför länge tillämpats i skolans värld:
– Man flyttar på den mobbade, istället för det självklara: Isolera mobbarna som förpestar oskyldiga människors liv!

Skämt åsido (?). Förmodligen borde jag tacka och bocka på en meters avstånd, eftersom alla är så himla omtänksamma (även hon). Men ”isolera 70-åringen” leder tanken fel. ”Idén att förhöjd risk för att dö i covid-19 inträder just med 70-årsdagen skapar en svartvit gräns i förhållningsorderna som inte har någon särskilt stark motivering i verkligheten”, skriver ledarskribenten i vårt nya husorgan Barometern. ”Någon vetenskap som säger att födelseår 1949 är farligare än 1951 torde däremot vara svår att finna. Rönen från Kina skulle kunna tolkas på helt annat sätt, och ge helt andra åtgärder. Tänkbara åtgärder är totalt rökstopp, förbud mot försäljning och införsel av cigaretter samt social isolering av rökare. Statistiken från Kina tyder nämligen på att rökning spelar stor roll.”

”Bland kinesiska patienter med covid-19-associerad lunginflammation var risken för sjukdomsprogression och/eller död 14 gånger högre bland rökare och ex-rökare. Detta var den starkaste riskfaktorn”, skriver docenten och överläkaren Matz Larsson i Läkartidningen. Mot denna bakgrund förordar också WHO tuffa tag mot rökningen för att mildra effekterna av covid-19. Rökningen är extremt utbredd i Kina. Bland männen röker omkring hälften. Nästan en tredjedel av världens rökare är kineser. Innan det nya coronaviruset slog till hade landet drabbats av en lungcancerepidemi. 2015 dog över 600 000 personer i Kina i lungcancer, 200 gånger fler än vad som har dött i covid-19 under 2020.

Att rakt av översätta mortalitet från en sådan kontext till friska svenska 70-åringar är milt uttryckt vågat, konstaterar Barometern. Dessutom får det tydliga negativa konsekvenser. Vi äldre isoleras, affärer och restauranger får färre kunder (jag fick avboka mitt vanliga besök på Sturehof i onsdags), barnfamiljer blir utan stöd från far- och morföräldrar när stöd hade behövts som mest (nåja, inget jag pockar på). Det finns en tendens till drastiska och breda åtgärder bara för att det är en stor kris. Men i synnerhet i en stor kris måste insatserna vara så träffsäkra som möjligt. Varför det inte räknas med överriskerna som covid-19 innebär för rökare är därför något av ett mysterium.

Så är det med den saken. Om någon behöver fler argument: Hälften av coronapatienterna som intensivvårdats är under 65 år, enligt Svt. Medelåldern på de som intensivvårdas är 62,9 år, rapporterar Sveriges radio. Så varför detta tjat om oss 70+!? K & B, som vi skulle ha ätit middag med på Sturehof i veckan är sjuka i covid-19 – de är båda 65 och har sannolikt smittats av de söta barnbarnen. Den rimliga slutsatsen är att alltså:
– Isolera alla under under 70!

Jag vet att jag talar för döva öron. Och det finns förstås poänger med kampanjen ”Isolera 70-åringen”. Idag ”måste” jag till exempel sitta kvar i bilen och lyssna på P1 medan hon storhandlade på Ica. Och i morse kom sonen med flickvän förbi.
Eftersom högskolorna stängs ner blir det ingen masterutställning och Björn & Hanna passar på att köra 150 mil för att isolera sig i Engbergs stuga i Sippmikk, där de tänker ha sin vernissage för renar och fjällbjörk istället.
– Bra för mig?
Jo, de behöver en bil med vinterdäck. Alltså byter vi bil och jag får äntligen en kombi med DRAGKROK!! Volvon är nästan lika gammal som jag, alltså mitt i livet. Nu till och med rengjord med handsprit av välvilliga och omtänksamma youngsters.

Måndag: jodå, även i Jämjö tycker folk att toapapper är viktigast i virustider

Han: Plötsligt ändrar filmen tempo. Folkhälsomyndigheten tycker att vi äldre ska hållas isolerade och EU vill stänga gränserna. Vilken tur att vi redan igår tog en tur. Ännu ingen poliskontroll vid gränsen till Blekinge, när vi åker längs den kurviga kustvägen via Kristianopel till Attanäs. Nästan ingen trafik och hundratals stormfällda tallar och andra träd förstärker dystopin.
Vi är nästan ensamma på Ica i Jämjö. Som vanligt traktens mest välsorterade butik och alltid trevlig personal. Men även Jämjöborna tycks tro att toapapper kommer att bli den nya valutan.
– Inte en enda rulle fick vi med oss hem till udden.

Hon: Grannar utan hamstringsådra lät oss få den sista paketen toapapper som de hittat på hyllan hos Ica i Söderåkra. Vi delade också på sista paketet köttfärs. Alltså, det var storpack på 4 kg från köttbondens frys. Peppe delade rättvist med motorsågen. Känns tryggt, nu har vi både toapapper och köttfärs. Vin o champagne-lagret välfyllt också 🙂

Han: Motorsågsmassakern blev nödvändig, kap- & gersågen visade sig vara för underdimensionerad för Attanäs frysta köttfärspaket.
– Tyvärr fick jag köttspån i kängorna, men vem bryr sig i dessa coronatider?

Har gjort fyra resor till soptippen – förlåt Återvinningscentralen – i Torsås. Resor som fyller samma funktion som gymmet för henne, en man får vara ensam med sina tankar. Lyssnar som vanligt på Nordegren & Epstein på P1 och hör en välbekant röst:
– Nej, det finns ingen risk att toalettpappret tar slut, säger Per Lorentz, presschef på Essity som tillverkar bland annat Lilla Edet och Tork.
– Det är galet! Vi tillverkar en miljon rullar per dag och tänker vi fortsätta med, säger Per när han ringer efter att ha ”gjort media” hela dan.

Vi jobbade ihop inom MTG när det begav sig och Per undrar också varför just toapapperet blivit coronapanikens snuttefilt.
– Uppriktigt sagt har jag som presschef aldrig varit med en sån här mediehysteri sedan juni 2011.
Och då hade faktiskt något hänt: I den svenska medievärlden slog det ner som en bomb (journalistprosa för särskilt händelse) att MTG lagt beslag på TV-rättigheterna till OS – en rättighet som tillhört SVT i 50 år.
Då oroade sig många för om TV3 skulle sända reklam mitt i 100-metersfinalen. Nu tycks folk mest fixerade vid vad vi alla brukar göra under reklamavbrotten.

Han, senare: Egentligen borde hon dokumentera sina hundratalet tomat- och chiliplantor. Eller berätta hur det känns att vara beordrad att jobba hemma på grund av att ett virus härjar i huvudstaden. Men det anser hon sig inte ha tid med. Alltså måste jag fylla ut utrymmet här med mina orddiaréer, apropå topapperspaniken.

I väntan på större projekt bygger jag bokhyllor. Det handlar om en nödvändig förtätning inför flytten från Stockholm. Försöker återerövra ateljén från de blommiga tapeterna.
Jag tillhör en läsande generation. Det intellektuella klimatet var sådant. I mina föräldrars hem fanns det minst tjugo längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet. Det kallades inte biblioteket utan just Arbetsrummet.
Som i så många hem på 50- och 60-talen rymdes där såväl uppslagsverk och kartböcker som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband (förmodligen köpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen). Många av böckerna står nu i mitt bibliotek på Åsögatan, ty även om det är mitt arbetsrum kallar jag det Biblioteket.

Möjligen är Jan Myrdal skyldig till detta, ty i Confessions of a Disloyal European (1968) berättade han för oss studenter hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”
Myrdals bokhyllor blev bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”  
Etc. etc.

Jag inser nu att Myrdals tänkande påverkat mig även på detta område. Uppsala, Östersund, Drottninggatan i Uppsala igen, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, på Åsögatan, ateljén på Hornsgatspuckeln och nu senast på en udde i Kalmarsund där Jocke Ohlsson hjälpt mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla.
Vid varje flytt av lust eller skilsmässa, har jag börjat om genom att bygga mig bokhyllor. Till skillnad från Myrdal har mitt internationella imperium dock inskränkt sig till sju meter i Palma. Nu förlorat, eftersom vi sålt lägenheten med inventarier.

• 

• 

PS: Men, apropå dagens ämne: Mest glädje har jag just nu av mitt Tobliotek. Perfekt för korta varor, typ Hemingways samlade drinkrecept, Marie-Louise Ekmans diktdagbok till sin man Gösta, Alf Henrikssons ordbok A, Ålevangeliet förstås, Anders Posts Ursäkta, jag såg inte att det var upptaget (som skriven för dessa omständigheter), Himlen är vackrast med lagom mycket moln, av metrologen Nils Holmqvist, Ursings Fågelbok, Wahlstran & Widstrands Matematiklexikon från år 1991 – och nu kompletterad med 4 utgåvor av JazzBladet, som redaktören Tom Hård av Segerstad var vänlig att skicka mig.
– Bildande och gränsöverskridande texter i det lilla formatet.
Till exempel kan man grubbla över hur det kommer sig att alla kännare hävdar att Buddy Bolden uppfann jazzen – trots att det inte finns några ljudbevis på att han spelade alls.
Som gjort för några minuters fridfull kropps- och själavård.
(Vi har alltid 4 rullar i lådan, även i dessa orostider).

• 

• 

PS: Tompa och jag träffades senast på Dick Nilssons begravning. De spelade ihop ibland, en gång i tiden även på Resumés klubbkvällar på Vickan och i O-Baren. Begravningen var gripande, det kändes som sista natten med gänget. I helgen publicerade DN Tommy Jacobsons fina runa. Jag skickar ett sms till Gunvor, Dicks fru. Ett frågetecken, ”?”
Hon svarar som hon brukar, med ett hjärta och en ledsen Smiley. Dagen efter ringer hon. Jag har just varit på Vågen och köpt en begagnad dörr med ram för 100 kr. Och en hushållsvåg till K för 25 kr.
Vi pratar länge om viktiga saker.

Hon: alltså, igår kväll sa Han att jag borde lägga ut först och inte bara han. Då gjorde jag det i morse. För en stund sedan vaknar han till och ser mitt inlägg, fel på meningsuppbyggnad i rubrik, snarlik bild tydligen redan upplagd av honom igår kväll (i så fall så sent att jag missat…) osv. Nu finns inte mkt kvar av mitt tidiga inlägg. Rubrik omskriven, nu skittråkig, och sedan en mil text som börjar med vad jag borde lagt upp, suck. Men glad han engagerad i bloggen han från början var emot…

Han: Okej, det blev lite långt. Igen. Men kolla – det finns ju massor av utrymme här nere, ”på en framträdande plats i botten” som vi redaktörer sa när vi gjort en notis av ett misslyckat försök att skriva som Tom Wolfe.
Och jag rättade lite i texten, ”igårkväll” är inget ord. Och hennes rubbe var en hel uppsats.

Hon: men den var i alla fall lite kul…

Söndag: vilodag från mediepaniken

Han: Vi vaknar redan 05:30. Solen är på väg upp. Snart går hon sin morgonrond bland chili- och tomatplantor. Bilden blir en hägring av det ljuva livet på vår udde. Efter 6-nyheterna lover jag att inte lyssna en enda minut på P1. Idag får det bli en dag utan viruspanik.
– Men vi måste faktiskt köpa toapapper idag, säger hon och hägringen upplöses.

Hon: observera att det inte handlar om hamstring, vi har en halv rulle kvar. Men å andra sidan har någon hamstrat hushållspapper verkar det som… och det går ju lika bra, om det nu visar sig att toapappershysterin spritt sig även till Ica i Jämjö. Kanske lika bra vi åker förbi köttbonden i Attanäs när vi ändå är på g, och kanske även köper lite getost i Orranäs 😉

Han: Men det händer faktiskt en massa annat också. I fredagskväll dundrade Börje och Peter in med sina stor grävare.
– Jag insåg att jag älskar dessa boy toys! Vidundren förde mig tillbaka till Blåsjöfallet, där jättelika grävmaskiner och monstertruckar skapade kultur av orörd natur och vi kraftverksungar njöt av att världen blev bättre och roligare för varje dag.

Trots snöglopp och iskalla vindar skapade Börje & Peter under några kvällstimmar vår nya parkeringsplats. Frigjorda stora stenar, skalade av jorden och fyllde på med grus där växthuset ska stå och hyvlade igen hjulspår och gyttjiga sänkor där vattnet ödelagt gångstigen mellan Margaretas och vår stuga.
– Det blev en trevlig fredagkväll, sa Börje från sin hytt där uppe.
Vackert är ännu inte. Men det kommer att bli när naturen tar tillbaka en del av förödelsen.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

lördag: Illa nog utan rykten om dippsås och toapapper

Han: Butikshyllorna gapar tomma och köerna ringlar långa.  Svenskarna bunkrar mat som aldrig förr, vittnar de stora livsmedelskedjorna om.
– Det har varit helt galet i dag. Jag har aldrig varit med om något liknande, säger en butiksanställd på Ica i Kungens kurva.
– Vi har dagliga planeringsmöten som jobbar kring frågan både centralt och ute i butikerna. Det är en speciell grupp som jobbar med frågan och håller ihop helheten, säger Fredrik Hägglund, vd för ICA handlarnas förbund. 

Skriver Expressen och i Aftonbladet vittnar en läsare från dramatikens epicentrum:
– Helt slut på dipp i Tranås!
Isberget har träffat Titanic och kometen har kraschat i Lönneberga. Eller är det mediefabrikens Krösa-Major som än en gång skapat sitt eget drama i dramat? Om bara hälften är sant så har coronan blivit vad Årets julkapp är för julhandeln – ett pr-trick som syftar till att öka konsumtionen.
Man riktigt hör hur det klirrar i ICA-handlarnas fickor. Christer, grannen och ICA-handlare håller nog inte med om slutsatsen. Men jag tror att han fattar poängen.

Särkilt korkade verkar det vara att folk hamstrar toapapper. Sverige är världens näst största exportör av pappersmassa. Samtidigt har vi en förhållandevis liten befolkning, vilket gör att om det något tar slut i vårt land så är det inte toapapper.
Men det är klart, vi kanske vaknar upp till en annan värld i morgon. Min polare Mathias, skickar en framtidsvision:

Och just här i min raljanta text ringer Dr Milton.
– Det här är morgonronden. Hur mår vi idag?
Känns tryggt att ha en livmedikus. Ty coronaviruset på riktigt, även utan spekulativa rykten om att toapapperet förmodligen är slut även på Tempo i Gökalund.

Mer läsvärt i dagens tidningar: Gunilla Almered Olsson, professor i humanekologi skriver I DN: ”Det nya coronaviruset lyckas med det som tusentals forskare och debattörer misslyckats med – en snabb förändring av resande och konsumtionsvanor för att skydda välfärdssamhället.
Detta visar på möjligheten till andra stora reformer med syfte att rädda klimatet... Begränsningar i resande och i nöjeskonsumtion av upplevelser går plötsligt lätt att genomföra eller görs frivilligt inför ett akut sjukdomshot och en pandemi i spridning.”

I coronatider pratar ingen längre om klimatkrisen. Björn, sonen, skickar en text som ställer den existentiella frågan på sin spets: Alice Teodorescu (M) beklagar sig i Göteborgs-Posten över att myndigheter väljer ”efterklokhet och reaktivitet”. Hon vill framställa regeringen som svag, att den saknar modet som krävs för att genomdriva ”försiktighetsåtgärder” trots att vi ännu inte vet exakt hur illa det kommer att bli. Den som drivs av rädsla för att göra fel, och som därför hänfaller åt handlingsförlamning, kan förvärra en situation som är i sin linda. Ambitionen att inte skapa panik, genom att aktivt spela ner riskerna, kan leda till att man hela tiden gör lite för lite, lite för sent.”
Man lockas att tro att Teodorescu pratar om regeringens tandlösa åtgärder mot klimatkrisen. Men högern bryr sig inte om klimatkrisen, menar skribenten.

Högern bagatelliserar klimatkrisen – i direkt konflikt med vetenskap. Men kan bli direkt panikslagen av corona – i misstro mot svenska myndigheter, att de skulle lita mer på egna glädjekalkyler än på vetenskap.”Coronahögern får panik när den inte kan köpa sig frisk. Viruset forcerar deras mentala barriär, utlöser en existentiell rädsla. Du kan inte köpa dig immun. Du kan inte köpa dig frisk…”.
– Varför är det så olika?
Den retoriska frågan visar sig ställas av Andreas Gustavsson, redaktör på ETC.
– Känner du till honom?
Frågar sonen.
– Du menar Andreas, vår granne på Åsögatan och sekreterare i vår bostadsrättsförening där din pappa tills nyligen var ordförande?
Säger jag, som för att visa att jag inte är helt over the hill bara för att jag flyttat till en udde i Kalmarsund.
– Ja, Andreas skriver bra. Tyvärr skriver han för döva öron så länge mainstreammedia underblåser rädslan för att grannarna har köpt upp allt toapapper i världen.

 

PS:I Danmark finns en handspritsfabrik som är huvudleverantör till sjukvårdssektorn i Skandinavien. Den bedöms nu vara så viktig att polis patrullerar kring byggnaden. ”Jag jobbade här under svininfluensan 2009 också, men jag har aldrig upplevt något sådant som coronaviruset. Nu är både efterfrågan och paniken mycket större”, berättar direktören Bo Eriksen. Eriksen är inte ensam om denna iakttagelse av en panik utan tidigare motsvarighet.
Statsepidemiologen Anders Tegnell, som även han arbetade under svininfluensan, sa nyligen i en intervju med Dagens Nyheter: ”Folk var mycket mindre oroliga, fast den gången var det egentligen mycket farligare.”

Vi vet vad som skiljer nu och då: Den intensiva mediebevakningen, som får folk att hamsta dippsås och även knuffar politikerna framför pöbeln. ”När panik och politik förenas i ömsesidig påverkan läggs grunden till ett samhälle efter covid-19 som blir fattigare och farligare än det hade behövt vara”, konstaterar Barometerns ledarskribent.
Förhoppningsvis kommer det inte att bli den bestående domen över virusepidemin 2020.

Fredag: Dagen efter den värsta dagen i mänsklighetens historia

Han: Vilken dag! 27 sekundmeter i vindbyarna, knäckta tallgrenar, välväxta och starka som låren på en gymmande kvinna i medelåldern. Dessutom inställda flyg, coronavirus på byns vårdcentral.
Och så börsernas reptilsnabba ryggmärgsreflex på Trumps försök att stoppa ”den utländska smittan” med inreseförbud för EU-medborgare (sic!).
– Det största börsraset i mänsklighetens historia, som CNN så pedagogiskt förklarar raset.
Hela mänsklighetens historia. Verkligen? Börshuset i Stockholm stod klart år 1778. Först år 1884 började Charles Dow publicera sitt index på Wall Street och det är först på 2000-talet som börsen blev ett folknöje i Sverige. 

Drama visst, redaktionerna har haft kollektivt tuppjuck hela veckan. Även hon oroar sig för att vi är utblottade. Nej jag vet, det är ingen idé att argumentera. Men två grafer kanske ger perspektiv på ”mänsklighetens största börsfall genom tiderna”.

Så här mycket har Stockholm Nasdaqs OMXSPI-index gått ner denna vecka…

… och så här mycket har börsen gynnat aktieägarna de senaste 50 åren. Notera det lilla hacket i slutet av kurvan.Om börskurvor är ett mått på välbefinnande så har vi aldrig haft det ljuvligare än nu, darling.

Hon: ledsen Peppe, men när det gäller ekonomi och investeringsråd så är inte du den jag lutar mig mot, även om jag älskar din optimism och köpglädje :). Men så glad att du är ute och hjälper Börje att gräva grunden till mitt växthus, trots hagelskurar och fredagskväll.

TORSDAG: I väntan på stormen

Han: Idag ska det blåsa sekundmetrar i byarna. Så ser det inte ut nu på morgonen. Men hon brukar ha rätt. ”Stormbyar på 26 skm i em”, sms:ar hon kort i vår ljuva godmorgondialog.

Apropå ingenting men på förekommen anledning har jag beställt ännu en bok från Pietros förlag. I sin dagboksliknande tankeresa Hjältinnor (Modernista)  söker Kate Zambreno efter sanningen om modernismens ”galna” kvinnor”.
Fruar till kända författare som T S Eliot och F Scott Fitzgerald inspirerade sina makar, men hade svårt att göra sina egna röster hörda.

Hittade en gammal recension bland alla mina papper (ännu ett belägg för varför man aldrig ska slänga saker).
Jag tror boken kan intressera henne: Ramen för “Hjältinnor”, som nu kommer ut i svensk översättning av Helena Fagertun, är Zambrenos egna erfarenheter av att bli en ”hustru” då hon flyttar med sin man för hans arbete. Han är expert på gamla böcker, hon är på jakt efter böckerna som aldrig skrevs.
Han läser, tillknäppt. Hon skriver, ett öppet sår. Och hon blir som sagt besatt av modernist-geniernas fruar. De som levde förminskade, sjukförklarade, ofta utskrivna ur historieböckerna. För att sedan överges när de inte längre var unga och spännande: ”Mina femme fataler, mina dödliga kvinnor, så ofta lämnade att dö”.

Naturligtvis passar ingenting in på oss nu när hon snart flyttar ner till sina kattor, chili- och tomatplantor och sin tillknäppte äldre man.
– Men det är ju intressant att veta hur andra har det, eller hur?

PS: Under det senaste året har jag ofta upptäckt att böcker jag köper getts av Pietro Maglios förlag Modernista. Pietro bor under oss på Åsögatan. Första gången vi såg i trapphuset tittade hans lilla grabb under lugg på mig och sa:
– Vad gammal du är.
Jag var på väg till ett barnbarnskalas och skattade förtjust när jag rusade vidare utför trappan. Men jag hörde pappa Pietro säga:
– Så där säger man inte.
– Men farbrorn skrattade, svarade grabben.
– Det gjorde han bara för att han är vuxen och väluppfostrad, sa pappa.

Vilken infantil farsa, tänkte jag. Grabben skulle bara veta hur kul det är att vara gammal. Samma kväll får du ett mejl från min kompis T. på andra sidan jordklotet. Vid 62 års ålder har han blivit pappa.
– Igen.
Detta samtidigt som hans vuxne son ska ha sitt andra barn.Ja, T. har en ny ung fru och ger ett intressant perspektiv på ålder: Jag ska bli farfar igen i mars, B (sonen) ska få sitt andra barn, med sin nya sambo. Barnbarn nummer sju. Fler kommer förstås, ML och S har allt detta långt framför sig och jag räknade ut att om mitt äldsta barnbarn får barn vid 25, och detta barn i sin tur får barn vid 25, och detta nästa barn också får barn vid 25, och min lille son S. går i pappas fotspår och får barn vid 62, då är mitt yngsta barnbarn yngre än mitt barnbarns barnbarnsbarn. Själv är jag då 123 år gammal och åldersskillnaden mellan mina barnbarn 75 år! Hälsa unga frun där hemma! …

Jag tänker på det en stund. Gläds över att jag inte har småbarn och rotar i den stora blå Ikeakassen med cd-skivor, som jag räddade från soptippens allätande ugnar i samband med flytten till Söder. Hittar Dylan-låten och återvänder till den halvfärdiga målningen på väggen: You think I’m over the hill, you think I’m past my prime … Let me see what you got, we can have a real good time ...
Och 1 april börjar ett nytt kapitel i mitt ljuva liv på udden. 1 april blir jag sambo igen med en fru som inspirerar mig till att skriva sånt här i väntan på stormen.

Hon: landar på Kallinge 15.20 så hoppas stormen håller sig på västkusten fram till dess. Och Peppe, hetsköp inte fler böcker nu. Det kommer ju typ 70 kubikmeter till i nästa vecka, plus mer skräp du inte vill slänga…

Men att det blev jord av den illaluktande sörjan var ju ändå bra 😉

Hon: har pratat vitt o brett på jobbet om att INGEN i Torsås åker till Italien för att åka skidor, Stockholmssyndrom har jag hävdat.

Åker till och med ned av det skälet. Sitter just nu på Bromma flygplats och läser Barometern.

Han: Träffade Blomman på Lindbergs. Verkar vara några polare till honom som kom hem från norra Italien i måndags.
– Idiotiskt att gå till jobbet, var hans dom.
Vi får hålla oss på udden. Om nu ditt flyg nu lufter. Lyssnar på Folkhälsomyndighetens direktsändning. Jag har hamstrat kattmat och sprit, som de säger att man ska göra.
– Vilken drink vill du ha?
Betraktar ett containerfartyg som av någon anledning ligger still i farleden.

Hon: efter 7 timmar på flygplatsen, 4 ombokningar och ett lyftförsök kom jag äntligen iväg. Landade till slut på Kallinge i Ronneby efter att snabbt bokat om från det inställda Kalmarflyget. Växjöplanets passagerare fick också tränga in sig. Kalmarplanets fick åka buss. Men inte jag :). Godnatt!

Onsdag: så har den äntligen anlänt…

Hon: inte ens en gyllene bro lyckas lysa upp den här dagen. Kan inte komma på något positivt som hänt. Eller kanske var det lite kul att se den irl… Det kan man inte från Skeppevik.

Han: Så sant, min vän. Kan Sverige och världens beroende av Kina mitt i coronakrisen symboliseras på ett mer iögonfallande sätt än denna gyllende bro?
Här nere följer vi myndigheternas rekommendationer och behöver därför inga kinesiska broar. Vi gräver där vi står. Fyra kärror mullrik jord gör att den fula komposten, som du alltid ogillat, redan varit lönsam.
När landar du?

tisdag: Här fattas det en vettig rubrik

• 

• 

Han: Coronavirus och börsfall på grund av att två diktaturer – Saudiarabien och Ryssland – inte kan komma överens om hur mycket olja de ska låta flöda över en värld som mår bäst av att ingen olja flödar alls.
För egen del noterar jag att havet har lämnat tillbaka en del av udden.

Där ute i den stora världen tycks Folkhälsomyndigheten följa ledarskapets första princip: ”Det är klart att jag måste springa efter folkhopen, jag är ju för tusen deras ledare” och  höjer nu risknivån för samhällsspridning av det nya coronaviruset till mycket hög.
– Sa inte statsepidemiolog Anders Tegnell för fyra dagar sedan att antalet svenska fall hade nått en kulmen? 

Kalmar län har fått sitt första fall. En man i 50-årsåldern som kommit hem från ett besök i Österrike visade sig ha coronaviruset. Såvitt känt har viruset inte nått udden (utom den jag köper på Ica i Torsås – inga tecken på hamstring där inte!)
Motstridiga direktiv når dock även hit ut. Som det budskap min leasingbil helt plötsligt och oväntat kräver min uppmärksamhet när jag än en gång är på väg från soptippen. Jag har just växlat upp till sexan och passerar en gammal dam med rullator och två hundar som vill nåt annat än hon.

Det blixtrar till och i utkanten av mitt synfält kräver någon att jag tar del av budskapet: Att flytta blicken från vägen för länge eller för ofta kan orsaka kollisioner som leder till dödsfall eller personskador. Koncentrera dig på körningen.
Tack, storebror. Med flackande blick stavar jag mig igenom meddelandet på displayen som uppmanar mig att hålla ögonen på vägen och undrar i förbigående hur det gick med tanten och hennes hundar som swischade förbi till höger.
När jag kommer tillbaka till udden river jag det fula plåtskjulet bakom Margaretas stuga.
Det känns som någonting begriplig att Bertil Peterssons gamla spikar vägrar ge med sig utan motstånd.

• 

• 

Nu ska jag se på min favoritsåpa – turkiska ”Hämnd och Kärlek” på Svt2. Har allt som de grekiska dramerna lämnade till dagens dramaturger att kopiera.

söndag: ja, vart tog brösten vägen på kvinnodagen?

Han: Greta Thurfjell heter en krönikör på DN Kultur. Jag gillar hennes sätt att tänka. Däremot undrar jag hur DN:s redaktörer tänker när de på Internationella Kvinnodagen framför kvinnors bröst och rumpor.
Mer om det senare.

Rätt låt vann och i DN skriver Kajsa Haidl: ”The Mamas bryter trenden av mansdominans”. En rubrik värdig Internationella kvinnodagen.
Och visst:
– Grattis kvinnor till alla framgångar under året!
Jag menar det.
All diskriminering är idiotiskt slöseri med resurser. Min erfarenhet är dessutom att kvinnor i de flesta fall är mer målmedvetna, mindre lata, mindre självgoda och mer självkritiska och därför bättre chefer och föredömen. Förmedligen även Melloartister.
Men ändå, det betyder inte att kvinnor flyttar fram sina positioner alltid betyder att jämställdheten tar ett steg framåt. Med risk för att framstå som cynisk gubbe:

1. Snart är en majoritet av de svenska partiledarna kvinnor. Det ska intressant att se vad det betyder – men tänk om detta bara är ett uttryck för att den inhemska partipolitiken blir allt mindre intressant när männen flyttar med makten till EU?
   
2. Nästa LO-bas är rimligtvis en kvinna – men platsen blir ledig bara på grund av att Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson vill ta ett steg upp i sossehierarkin. Är det en seger för fackkvinnorna att de flyttar fram sina positioner när fackets inflytande marginaliseras?
   
3. ”Kvinnorna dominerar på kommundirektörsposten”, konstaterar GP.
   Jomen visst, men kommunerna blir ju allt mindre viktigare när centraliseringen flyttar makten till regioner, stat och EU. Detsamma gäller inom skolans värd och i den krisdrabbade sjukvården. Kvinnor får städa upp efter män, som insett att problemen är större än möjligheterna för en framgångsrik karriär.
   
4. ”Av de som i år ger ut sin första skönlitterära bok är 72 procent kvinnor. På skrivarskolor är den kvinnliga dominansen också stark. Att vara författare är på väg att bli ett kvinnoyrke”, skrev DN i november 2019. Under senare år har det blivit uppenbart att kvinnliga författare tagit allt större plats inom litteraturen – men beror inte det på att allt färre läser böcker, att männen därför överger det skrivna orden till förmån för spel och visuella medier?
   Kulturmannen är död.

5. Allt fler mediechefer är kvinnor – men vart tar karriärmännen vägen? Svar: till mer välbetalda jobb i företag och PR-byråer.
   
6. Och näringslivet har sitt eget lackmuspapper: Den goda nyheten på den Internationella kvinnodagen är att en kvinna i storföretagens ledningsgrupper nu har blivit norm snarare än undantag bland de svenska företagen.
   Det en seger som liknar den som svarta skådespelare upplevde när Hollowoodbossarna insåg att det var bra för affärerna med åtminstone en lojal svart sidekick till den vita hjälten.
   Andelen kvinnor i svenska ledningsgrupper har förvisso ökat – men bara med 0.7 procentenheter, enligt rapporten. Siffran är nu uppe på 18.5 procent.
   Amanda Lundeteg, vd för AllBright, säger att antalet kvinnor på ledningsnivå egentligen inte blir fler – i den mån de ökar i andel beror det snarare på att männen blir färre!
   – Tidigare har vi sett att man har bantat företagens ledningar mycket och att det då främst är män som har fått lämna. Då har andelen kvinnor ökat trots att antalet egentligen inte har ökat. Nu har man inte bantat ledningarna i lika stor utsträckning, och därför har andelen kvinnor inte vuxit lika mycket som tidigare.
   
   Jämställdheten i ledningsgrupperna går i snigelfart och handlar mer om döstädning än att kvinnornas position blivit starkare. Med dagens utvecklingstakt kommer ledningsgrupperna att vara jämställda först år 2041, enligt vår uträkning. Men om man tar hänsyn till att väldigt många äldre män kommer att gå i pension de kommande 15 åren, och att kvinnorna är fler och uppnår bättre resultat på universiteten, så borde det kunna gå snabbare än så, säger AllBrights vd.
   Bra? Självklart. Men är det en seger att gubbar har vett att dö?
   
   7. De nya unga techbolagen är Sveriges framtidshopp. Men när det gäller jämställdheten inger de inte hopp. Knappt en femtedel av styrelseplatserna i svenska techbolag upptas av kvinnor, visar Di Digitals granskning. Jämställdheten är därmed till och med sämre än hos börsbolagen och på två år har det knappt skett någon förändring.

5. 8. Och viktigast av allt: Män äger dubbelt så mycket som kvinnor i Sverige. Det gäller både fastigheter, företag, skog och mark, patent och upphovsrätter, bilar, sparkapital och deltagande på aktiemarknaden. Detta konstaterade tankesmedjan Ownershift i en rapport i fjol.
   – Vi pratar ofta om andelen kvinnor på chefspositioner eller i styrelser, men mycket av den verkliga makten ligger i ägandet, säger Evelina Bonnier, doktor i nationalekonomi och en av författarna till en ny rapport på ämnet.

Listan kan bli mycket längre, men missförstå mig rätt. All diskriminering är som sagt slöseri med resurser. Varje seger, för jämställdhet, inklusive The Mamas, är värd att fira denna kvinnornas dag.
Men låt oss undvika alltför storvulna segertal.

PS: Och rubriken på dagens föreläsning? Fångade mitt intresse bland allt förväntat kvinnodagsmaterial i dagens morgontidningar var rubriken ”Vart tog egentligen brösten vägen?”
”Mina egna empiriska studier tyder på att män över 40 generellt föredrar bröst, medan de under 40 alltid väljer rumpa”, skriver DN Kulturs Greta Thurfjell (själv storbystad, enligt artikeln) och undrar vad bröstens tillbakagång säger om vårt samhälle.
Det undrar jag med. Dock inte Hon, som säger att hon varken undrar var bröst och rumpa tagit vägen men att hon gärna vill ha frukost på säng.
Intresset ljuget inte, säger man och att DN lyfter fram Thurfjells artikel med fina färgillustrationer på 4 sidor just på Internationella kvinnodagen kanske också säger nåt om hur långt jämställdheten mellan könen kommit.

Nåja, i övrigt har kvinnodagen varit ett trevligt arbetsläger där man och kvinna arbetat sida vid sida för att förbereda våren på udden.

Hon: vem bryr sig om bröst… känns helt ointressant. Vet inte när jag hörde någon prata om sina bröst. Däremot är det måndag imorgon, och jag har inte planterat om alla tomater jag borde. Det känns sådär. Men snart är det förstås fredag igen 🙂

Lördag kväll: jag lyckades helt ok

Hon: pizzor lika ”långa” som Peppes texter 😉