Måndag: Och så kom den tillbaka…

Hon: Och igår som det var så fint väder! Fast på kvällen kom det faktiskt lite snö, men imorse var det milt igen. Grått och regnigt! Men vårvärme, +9 grader. Men fy tusan för att gå ut i den här blåsten. Håller mig inne och bakar. För nu måste ju elpriset sjunka som tusan och ugnen kan gå varm ;).

Igår var jag däremot ute hela dagen och planterade både ängsblommor och bondbönor.

Jorden kom från min nyupptäckta skattkammare, den misskötta komposten bakom planket. Där har vi slängt både ris, tång och hela plantor med kompakta rotklumpar. En kompost ska ju vändas och skötas, men denna har bara fyllts på och fyllts på till det inte fick plats mer. Sedan har den bara fått vara. Men igår började vi gräva i den, både nerifrån och uppifrån.

Och voilà, finfin jord:

Han: Innesitterväder, alltså. Igen. Tröstar mig med att låta frustrationen gå ut över ett kärt ämne: journalistik.

Rubriken lyder: ”Ny lag ger elbolagen ytterligare 30 miljarder”. Ingressen höjer mitt blodtryck ytterligare: ”Tack vare en lag från 2021 kan elbolagen nu höja kundernas elnätsavgifter ännu mer. På så sätt kan de ta ut ytterligare 30 miljarder – samtidigt som deras monopolnät redan gett dem rekordvinster.
– Kostnader tar man alltid ut från kunderna, säger Jakob Eliasson, chef för affärsoptimering på Vattenfall.” (Dagens Nyheter 11 febr 2023)

Jo tack, vi vet. Läser därefter hela artikeln. Den innehåller massor av irriterande siffror, vinster och övervinster. Först efter att jag läst artikeln som täcker en helsida inser jag vad som är fel:
– Artikeln svarar inte på den fråga som ligger implicit i rubriken: ”Ny lag ger elbolagen ytterligare 30 miljarder”.

Vad jag är ute efter? Vi vet att vi är lurade. Därför vill jag bara veta en sak – vem är det som lurat oss!
Skippa rundsnacket.Jag vill veta vem eller vilka är det skrev denna häpnadsväckande lag?
– Vem eller vilka la fram och vilka röstade för lagen i riksdagen?
Gärna också vilka partier eller enskilda som röstade emot lagen som möjliggjort plundringen av våra och andras plånböcker!

Ju mer jag läser om elpriserna – och jag läser i princip allt – slås jag av hur sällan våra hårt arbetande journalister berör ansvarsfrågan. Det är som om lagar och regler har ramlat ner från himlen likt Mose stentavlor.
– Eller förresten, det är en jävligt orättvis jämförelse även om det blåser småspik utomhus.
Enligt Bibeln får vi åtminstone veta att ”När Gud hade talat med Mose på Sinaiberget gav han honom de två tavlorna som ett förbundstecken, tavlor av sten, som Gud hade skrivit på med sitt finger (2 Mosebok 31:18).

Vi har de elpriser vi har och vi vet att det inte beror på att ”verkligheten spökar”. Elpriserna är ett resultat av beslut fattade av människor av kött och blod, politiska företrädare som svenska folket röstat på för att vi ska kunna utkräva ansvar.

Alltså: Visa mig vem fingret tillhör! Ge mig namnen på de riksdagsmän och kvinnor som år 2021 antog den nya lag som uppenbarligen ger elbolagen ytterligare 30 miljarder – kostnader vi redan vet vem som får betala.
– Resten är tyvärr bara siffror som döljer ansvarsfrågan.

Söndag: Vår i luften … men det räcker inte att skratta åt Putin

Han: 07:25. Solig morgon, -2,5° som känns som -1° på grund av vinden från NV, 6-11 m/s. Men som sagt solig morgon och eftersom hon går på solenergi blev det premiär för frukost ute på verandan mot sjön, dit vinden inte når.
Sedan dess har varken hon eller katter syns till inomhus.

Jo, det är klart att jag har hjälpt till i vårbruket. Tre kärror kompostjord. Men eftersom det är söndag har (en) man viktigare saker att tänka på.
Här kommer alltså dagens predikan: En rysk medborgare demonstrerar på Röda Torget i Moskva.
På skylten står det med stora bokstäver: ”Presidenten är en idiot!”
Omedelbart kommer polisen fram för att arrestera demonstranten.
– Aj! slå mig inte, det är ju Ukrainas president Zelenskyj jag tycker är en idiot.
– Å nej tavaritj, oss lurar du inte. Vi vet minsann vilken president det är som är en idiot!

Jag vet, fixeringen vid Putin står i vägen för analysen. Att skoja om Putin inger falskt hopp om att om/när den skurken försvinner så blir allt bra.
– Så är det inte.
”Det hjälper inte att önska livet ur Putin eller hoppas att det korrupta Ryssland ska falla sönder. Korruption är systemet och kriget beror inte på att presidenten blivit galen utan följer till punkt och pricka hur Ryssland sedan länge uppfattar världen och agerar för att nå sina mål.”
Det säger Oscar Jonsson, doktor i krigsvetenskap och forskare vid Försvarshögskolan som skrivit Hotet från Ryssland. ”Varför såg vi det inte komma?” är rubriken på det första kapitlet och boken slår sönder tre myter som gjorde att omvärlden inte så kriget komma:

1: Myten att Ryssland var på väg mot demokrati 1991. Sovjetunionens sammanbrott öppnade inte upp för demokrati utan för rysk revanschism i nya former.

2. Myten att invasionen i Ukraina är ”obegriplig” när den bara en konsekvens av en historisk imperialistisk rysk ambition att expandera till de gränser Ryssland haft när riket var som störst.

3. Myten att Putin är ”galen” när han i själva verket bara är en i raden av ryska tsarar – vita tsarer (Peter den Store m fl), blodröda tsarer (Stalin), gamla korrupta tsarer (Brezjnev m fl gubbar), reformvänliga tsarar (Gorbatjov, Jelzin) och nu en gulblek tsar i kläder från det italienska lyxmärket Loro Piana.

Nu till det andra i dagens predikotext: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan acceptera sådana som mig som medlemmar.” Sa Groucho Marx och en förening jag aldrig känt mig hemma i ”Vänstern”.
Varför? Fortfarande träffar jag människor som säger:
– Du jobbade på Flamman, eller hur?
I gammal fin kommunistisk tradition får jag lust att hänga såna idioter i lyktstolparna. Men det gör jag förstås inte.
– Nej, säger jag med återhållen toxisk aggression, jag var chefredaktör på Gnistan.
Alltför ofta tillägger jag att Gnistan var 68:talsvänsterns största tidning och den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.

Jag fattar förstås att jag nördig. Lika nördig som mina fågelskådarvänner är när de fattar att jag inte kan skilja en skäggmes från en stjärtmes i motljus.
Men ibland känns det personligt viktigt att den politiska rågången friläggs.
– Särskilt nu när minnet är kort.

I samband med den ryska annekteringen av Krim år 2014 förklarade Svenskans ledarskribent Per Gudmundson hur ett delar sig i två: ”Rysslands invasion av Ukraina har visat den svenska vänsterns reflexer. Plötsligt hörs förstående och inkännande kommentarer – för Ryssland. Slagkraftigast är Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, tidigare aktiv i Vänsterpartiet. Hon betonar det nazistiska inflytandet i Ukraina, relativiserar Rysslands folkrättsbrott, varnar för ”rysskräck”, anklagar liberaler för att samarbeta med fascister och beskyller Carl Bildt för att springa USA:s ärenden (AB 4/3). Det är ett eko av Kremls propaganda.
Ödets ironi har alltså fått svensk vänster att ursäkta Putin, en auktoritär nationalist med homofientlighet på agendan. Hur blev det så? Det fanns en Moskvakritisk vänster. Ett exempel var den maoistiska fraktion som bröt sig ur vad som idag är V och grundade KFML, sedermera SKP. Många av de gamla profilstarka maoisterna återfinns sedan länge på den demokratiska sidan, inte sällan verksamma i mediebranschen, och ofta med en fortsatt kritisk – kanske rentav antiimperialistisk – blick i utrikesfrågor. Synen på ryssen skiljer sig än i dag. Medan Flamman och övriga V osar av kålsuparteori, har exempelvis den förre Gnistan-redaktören Peppe Engberg jämställt Ukraina 2014 med Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968.
Kanske då naturligt att förre chefen för kontraspionaget, Tore Forsberg, inte oroade sig lika mycket för maoisterna som för andra: ”Just denna elit av ungdom skulle ha kommit att utgöra kärnan till en svensk patriotisk motståndsrörelse mot Sovjetkommunismen, vilket många av oss på Säpo insåg”.
Vad vi ser nu är alltså att den tidigare Moskvatrogna vänstern, trots att den efter murens fall skrotade kommunismen och blev demokratisk, återfaller i gamla hjulspår. Riktig kritik mot Moskva har det aldrig funnits plats för i V.” (SvD 2014-03-06)

Så förhåller det sig med den saken och därför blir jag förbannad om du i fortsättningen blandar ihop Flamman och Gnistan.
– Amen!
Och apropå eldfängda saker: Nu ska vi gå över till grannarna och grilla korv.

Hon: tack för en underbar eftermiddag i solen bästa vänner! Det blev verkligen en premiärens söndag. Första grillfesten utomhus, helt underbart härligt, gott och roligt.

Och bondbönorna är i (kompost)jorden. Imorgon berättar jag mer om förmiddagens nyupptäckta guldgruva och allt vårbruk som gjordes innan dagen övergick i fest. Nu är det soffläge som gäller!

Lördag: Dagen efter Otto…

Hon: jodå, det blåste hårt i natt. Men eftersom det var västlig märkte vi det inte lika mycket som om det varit ostlig och pålandsvind. Men spåren ute syntes tydligt. Kolla in filmen:

Tog en promenad efter frukost, i utkanten av skogen med tanke på att det fortfarande blåser ganska hårt även om det mojnat avsevärt. Men där var det nog inte säkrare än inne i skogen eftersom flera träd i grupp skyddar varandra…

Och mycket riktigt hade ett träd ramlat över vägen vid kalhygget före stugområdet söder om oss. Så det blir inte roligt för de två stugägare som bara har den här vägen ut till sina hus!

Inne i växthuset var det varmt och skönt trots blåsten. Där har jag och trädgårdsassistenterna planterat om de först satta chiliplantorna.

De är riktigt stora nu så de fick flytta till ett eget bord med varsin liten lampa:

Han: Inte mycket att tillägga. Vaknade 03:14 av att vinden slog i väggarna och några tomma flaskor rullar över verandan på baksidan. Stod länge och tittade genom fönstret på våra ljusslingor som dansade där ute i blåsten. 12-22 sekundmeter, enligt den rutinmässiga kollen på SMHI-appen.
– Vi får vara glada att nattens förluster stannade vid one man down, dessutom bara en plaststol – för den förlorade stolen hon till slut hittade på filmen ovan hade Otto faktiskt slagits sönder.

Två nya vårtecken: Passerade Lindbergs för att handla trallskruv och solrosfrön.

Fredag: Sherry, nej tack

Han: Ponera att följande är sant. Jag gillar Côte du Rhône och jag gillar särskilt Mont-Redon av 2016 års årgång.
– Gärna i sex liters flaskor, hämtade på vingården i Châteauneuf-du-Pape.
Det senare beror på att på den vingården har vi varit tillsammans med vår vinkännare Bomme Bellander och honom litar jag obetingat på.
– Däremot slutade jag tidigt med sherry.

Kort sagt, min smak är som Oscar Wildes. Jag nöjer mig med det bästa och finns inte det bästa nöjer jag mig med någon enkel rioja och i övrigt delar jag författaren Peter Kihlgårds inställning till alkohol:
– Jag dricker inte, men kan ta mig ett glas då och då för att inte bli slav under dygden.
Men som sagt, sherry dricker jag inte.

Det finns en anledning. Och anledningen är att jag idag äntligen har tagit mig samman och sökt medlemskap i något som heter ”Konst Runt”.
– Ännu ett vårtecken alltså.
Har idag satt på värmen i ateljén för det börjar klia i fingrarna. Det skyller jag på Kåre Holgersson. Kåre är en välkänd kulturprofil som vid sidan av det egna konstnärskapet driver Kulturmagasinet i Bergkvara.
Nu har han fått för sig att jag borde vara med i årets lokala konstrunda, där konstnärer öppnar sina ateljéer.

Orsaken till ovanstående statement om sherry beror på att jag i min ansökan om medlemskap i den fina församlingen, är att jag var tvungen att erkänna att det lilla jag kan, har jag lärt mig av en vithårig liten man i sliten röd kofta (en kategori som saknas i ansökningsblanketten).

Jag saknar alltså formell skolning i måleri (vilket ansökningsblanketten kräver) – liksom jag förbrukade många år som journalist och redaktör på en räkmacka men utan formell bildning.
Det senare gick ganska bra på grund av tur och goda medarbetare (tack vare dem fick jag Stora Journalistpriset). Avsaknaden av konstskolor har inte heller hindrat mig från att göra många tavlor.

Det i sin tur beror på att jag lärde mig färglära av en fin gammal man, the hard way:
– Fy sjutton vilket skräp! Kom tillbaka på lördag klockan två, så ska jag lära dig måla.
Sa den vithårige lilla gubben i röd kofta bryskt och slog igen dörren med en smäll.
– Snopet är bara förordet.

Erik Ragnar Holmgren (1888–1968) hade målat med prins Eugen. Han studerade konst för Moritz Heymann och Leo Samberger i München åren 1922–1923. Han utförde kopieringsarbeten efter gamla mästare i svenska och utländska museer och Holmgrens porträtt av drottning Louise införlivades i Gustaf VI Adolfs samling.
Allt detta berättar Wikipedia men det hade jag ingen aning om framför den bryskt stängda dörren av den enkla anledningen att Wikipedia inte fanns förr-i-tiden-tiden (1966-68).

Erik såg ut som Ben Gurion (om någon fortfarande minns den lilla gubben). Det enda jag visste att han på gamla dar gift sig med borgmästarens änka i Strömsund (vilket gett utbölingen ett rykte som solochvårare). När hon dog blev han fastighetsägare och innehavare av en attraktiv affärslokal på Storgatan.
– En lokal som jag i mitt unga högmod trodde att jag skulle få låna för att visa världen, åtminstone Strömsundsborna, att Rembrandt hade återfötts i deras torftiga by, nu äntligen förevigad i klärobskyr.

Lördagarna blev lördagar i Eriks våning, där allt påminde om flydda tider. Tunga gardiner som höll dagsljuset ute, dammiga karaffer, bortglömd disk, spindelväv och kandelabrar som ingen tänt på årtionden.
The hard way innebar lördagar i salongen med handfasta stilleben och några timmar muntlig undervisning till sherryn.
Jag var 18 år och min mentor lärde mig att konstnärer dricker portvin och sherry, mest sherry, och längs den vägen gick vi i nästan tre år.

En lördag tog mästaren av sig sin malätna röda kofta och sa:
– Sätt på dig den här. Jag ska måla ditt porträtt.
Och det gjorde han.
Den röda koftan lyser fortfarande cinnoberröd. Däremot undrar jag var den bestämda hakan kommer ifrån.

Det som inte syns på bilden, nu trasig: När min målarmästare bestämt sig för att måla mitt porträtt tar han fram ett halvfärdigt porträtt av en man med bister uppsyn i vit läkarrock och bestämd haka.
– Vem är det?
Undrade jag medan mitt unga ansikte bit för bit ersätter den okände mannens skarpa anletsdrag på duken.
– Det är professor Olivecrona, sa den gamle konstnären bakom sitt staffli.
– Det kunde ha blivit ett bra porträtt. Nu kommer det aldrig att bli klart, men min röda kofta kommer att få evigt liv.

Erik Ragnar Holmgren dog 30 december år 1968 i magcancer. Han måste ha varit illa däran redan när han åtog sig att lära mig måla och han var den förste jag såg dö långsamt med en allt tunnare andedräkt som doftade aceton och sherry.
– Ingen mer sherry, alltså.
En Mont-Redon från år 2016 smakar däremot fantastiskt. Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel vill jag tillägga att Bomme under resan till vingården i Châteauneuf- du-Pape berättade han är aktiv i Olivecronasällskapet – uppkallad efter den berömde professorn med den bestämda hakan som nu i huvudsak döljs av en ung målarkludd.

Sensmoral? Konst är förgänglig men bakom en röd kofta kan det döljas en sedelärande historia, som nu flutit upp i en blogg från en udde.

Hon: tack för att du fixat mina pallkragar bakom Chateau Margareta, och bra att du skickat in ansökan till Konstrundan. Då behåller vi torpet ett år till 😉

Kanske blir det ”evighetstomater” i pallkragarna. Säkert är att jag kommer sätta Pendolino i år igen. Jag har fortfarande tomater till frukostmackan från förra årets skörd. Lika fina som när jag skördade dem för ett halvår sedan.

Inte precis lika söta och saftiga som nyskördade på sommaren, men godare än de du köper på ICA. Och på mackan och i salladen är de en ”perfect match”. Har inte behövt köpa en enda tomat på hela vintern. Hurra!!!

Torsdag: ibland går det fort…

Hon: tomaterna jag satte i söndags har redan tittat upp, i alla fall nästan alla, så kul! En enda sort har inte börjat visa sig ännu, och det är typiskt nog en av de godaste. Undrar om det är fel på fröerna från förra året…? Får kanske testa de sparade från 2021 istället.

Måste ändå sätta fler fast jag verkligen inte skulle det eftersom jag har så mycket chiliplantor. Men igår fick jag en beställning på 10 tomatplantor från lika många sorter av en granne. Och inte kan man ju säga nej till en beställning :).

Han: Ja, det går fort nu. ”På förekommen anledning vill jag påpeka att människan i genomsnitt känner sig 8.4 år yngre än sin egentliga ålder. Det är dessutom oklart vad standardavvikelsen är och därmed konfidensintervallet. Så det så! Trevlig helg”.
Jag citerar äldste sonen. Även han har nått en ålder när vi män inser att vi är dödliga och därför tillägnat oss en viss ironisk självdistans (hans nyhetsbrev i finansiell rådgivning heter ”I Diket”). Frågan är om han har rätt om vår känsla av ålder?

Härom dan fick jag en inbjudan till ”Återträff för dig som tog Studenten i Strömsund den 15 maj 1968”. Förutom att jag alltid förundras över att det finns människor som orkar organisera återträffar, så får den här sortens partyinbjudningar en äldre man att tänka på sin ålder.
”Sextioåtta” har blivit ett begrepp när allt hände, men ingenting förändrades. Allt det där vår generation inte kan sluta prata om. Men ändå, 1968 känns inte som igår (min fru i 3:e äktenskapet, som konstigt nog hunnit bli min äldsta fru, var sex år 1968). Framför allt känner jag inte igen namnen under inbjudan som några vi bjöd hem förra helgen och som nu därför tycker att de måste bjuda igen.
– Alltså tvekar jag.

Brevet hamnar så långt ner i inkorgen att det är först när Nicke (Gunnar Westrin) mejlar från Råneå och i förbigående nämner återträffen, som den flyter upp i mitt minne. Efter att ha pratat med Jarefors – min första sambo (1960-67) och därför en röst jag alltid lyssnar till – bestämmer jag mig.
Till Nicke skriver jag: ”Jag åker! Förmodligen sista chansen. Har en känsla av att våra gamla klasskompisar börjar bli jäkligt gamla.”

Till saken här att jag är decemberbarn. Det betyder att de flesta av mina studentkompisar just nu är betydligt äldre än jag. (Jarefors fyllde t ex 75 i förrgår). Tiden går som sagt fort: För några månader sedan var vi jämnåriga, nu är de mycket äldre än jag.
Inte för att jag är åldersfixerad men somliga dar undrar även en äldre man vem han är.
– Egentligen.
Idag fick jag ett besked: ”Pigg och vital pensionerad journalist”, skriver doktor Vedran Azinovic på Kirurgkliniken i Kalmar efter att han rört vid den manliga G-punkt där somliga män tycker om att bli rörda vid, dock inte jag.

Jag har skrivit om det mötet tidigare. Det här är bara en påminnelse riktad till mina pojkar och pojkar i alla åldrar:
– Glöm inte att kolla din prostata! Ring din vårdcentral redan idag om du inte tagit ditt PSA det senaste året.
Jag vet, du tror att allt är cancer.
Så är det inte.
Har du tur kommer din journal att låta som pornografi a la 1968 (Bengt Anderberg, Kärlek 1-6, Forsbergs förlag): ”Palperas för ålderförstorad prostata som är slät och jämn med bevarad mittfåra, oöm, benignt fynd … Visar prostata på 76,2 cc, ingen asymmetri och en fin gräns mellan adenomet och den perifera zonen och inga malignitetsmisstänkta områden.”
Eller inte.

Kanske nåt vi kan prata om på vår återträff? Knappast! Det finns ett skäl varför alla fortfarande pratar om att det var något speciellt med ”sextioåtta-generationen”.
Det lever vi länge på.

 

Onsdag: Snödroppar och andra vårtecken

Han: Var börjar man när man tycker sig ha för mycket i huvet för att få ner någon enda tanke i en dagsnotering?
Vi börjar med kärleken.
– Klart vi firade Alla hjärtans dag!
Middag för 2 på Victoria.
– Victoria i Torsås, alltså.
Anrik pub & restaurang. Pizzeria, hennes gamla hak (skrev han svartsjukt). Parma pizza för henne, plankstek för mig. Trevlig sällskap, ölen var god och en avslutande matbild säger som recension förhoppningsvis inte mer än ord.

Egentligen var vi i byn för att gå på Naturskyddsföreningens workshop. Intressant även det, här smids planer. Det blev till och med en artikel i tidningen.

Och eftersom den här bloggen har en svaghet för mediebevakning hamnade även den tredje statsmaktens representant på bild.

Dagens vårtecken: Hittade snödroppar utanför ateljén i Gökalund (nääää, inget målande; flyttade på sommardäcken och hämtade kap & gersågen). Hemma på udden märks det att vi går mot ljusare tider. Novemberkaktusen, som blommade storslaget i nov-dec, har knoppar igen och Vilda inser att hon måste hjälpa matte med att förbereda vårodlingen.

Hon: Victoria fanns inte när jag lämnade Torsås som 16-åring, så inget gammalt stamhak för mig. På den tiden var det en cykelaffär samt ombud för systembolaget. Man fick hämta sina beställda varor där, något regelrätt system fanns alltså inte i byn då. Ingen pub eller pizzeria heller. Man fick hänga på torget och köpa en korv i korvkiosken.

Du glömde att vi också hann fira min faster Guns 89-årsdag igår. Hon fyller år på alla hjärtans dag så det är lätt att komma ihåg. Nu ska vi bara försöka komma ihåg Stens 93-årsdag i april också. Men vi ses nog före dess!

Måndag: vårbruket är igång…

Hon: hög tid att börja förbereda landen ute samt inventera nya och överblivna fröer från förra året. Vad ska försås, och vilka kan jag sätta ute redan nu. Till exempel.

Tar bort tången som ligger kvar uppe på land sedan det var storm och högvatten, lägger det på landen så att ogräset dör. Funkar också som gödning. Kan säga att det finns mer att ta, hela viken är proppfull… men den får vänta till det blir lågvatten. Pust!

Mina trädgårdsassistenter är förstås med, hela tiden. Varje färdigt land invigs genast, för visst är det väl en ny toalett du gjort matte?

Men helst vill de (mest Ludde…) att jag släpper allt jag har för händerna och klappar dem istället.

Bäst är att bara lägga sig raklång framför matte!

Han: Okej jag hänger på. Visst är det vår i luften. Fick för mig att åka upp till Södra Timber i Torsås och voila! Vårens första bräder väntar på att bli nåt!

Söndag: Stilla flyter livet

Han: Idag har vi gett oss ledigt från bloggandet. Varför störa idyllen?

Lördag: På spaning efter skäggmes och en generad knipkärring

Han: Alla gör vi oss till, men ingen gör sig till som knipan. Under parningsspelet kastar hannen huvudet hastigt bakåt mot ryggen för att därefter sträcka näbben i skyn och stänka vatten med fötterna.
– Oklart om honan, som för övrigt kallas ”knipkärring” enligt Svenska Jägareförbundet, uppskattar showen för hon ser ut som om hon helst skulle vilja sjunka genom vattenytan.

Dessutom verkar spektaklet tämligen kontraproduktivt för plötsligt från ingenstans dyker hannens alla polare upp.
Som i chipsreklamen, typ.

Fast den här andfågeln – som förekommer cirkumpolärt i Skandinavien – och som kallas skatand i Värmland och gnällvinge i Närke – får skylla sig själv. När han började var han ensam med sin hona, efter 45 minuters plaskande stormar hela havet av bensprattalande knipor och nu ser honan verkligen ut som om hon vill sjunka till botten.

Apropå fåglar har vi i helgen har vi hälsat på hos en avlägsen släkting till mig.Jag skojar, råkade vända på kameran och insåg hur orakad jag är. Den riktiga skäggmesen visade sig ha obetydlig skäggväxt, dessutom var den inte särskilt intresserad av att träffa mig.
Vi fick gå runt längs vassen i natursköna Bottorp i en och halvtimme innan den visade sig. Men det var det värt. I sällskap med våra norsk-svensk-danska vänner Bibi & Aksel såg vi fler fåglar än vi sett på hela vintern.

Om man inte vet namnet saknar ens kunskap om saker värde, påpekar Jamaica Kincaid (Boken om Min Trädgård, Tranan förlag). Den som sätter namn på något äger det.
– Och det är förunderligt hur mycket man ser i sällskap med människor som vet vad de ser.

Skäggmesen, som observerades i Sverige så sent som 1965 (när hon var tre år) är mer släkt med lärkan än med mesarna. Förutom ett tiotal skäggmesar hade vi kungsfågel, havsörn, ormvråk, en snabb varfågel. Innan dagen var slut även steglits, bergfink, grönsiskor och ett antal domherrar – en vinterfågel jag faktiskt inte sett sedan jag flyttade från Norrlands inland.
– Att vi inte har den här på udden beror enligt El profesore på att vårt blåsiga hörn av verkligheten är för kargt för domherren och andra ”trädgårdsfåglar”.
Men en skäggmes har vi, om än vingklippt. Och nu nyrakad.

Eftersom det är lördag avslutar jag med en rolig historia. Zelenski hyllas runt om i världen som den hjälte han är. Och om Putin berättas allt fler historier.
Här den senaste:
Putin gick till en spåkvinna för att se hur det kommer att gå.
– Kan du se vad som väntar mig?
– Det kommer att gå bra. Jag ser att du åker limousin och folk är glada, lyckliga, de skrattar och vinkar.
– Vinkar jag tillbaka?
– Nej, kistan är stängd.

Hon: ja tack för den trevliga utflykten! Helt okänd mark för oss, endast två mil norrut. Så fint, och så orört. Där skulle jag vilja bo, i alla fall om den föreslagna nya detaljplanen nere hos oss blir verklighet…

Och tack vädret för en solig och varm dag. Drygt nio plusgrader. Fast sjuuuukt blåsigt. Gäller att hitta lä, som vid sjöboden. Satt säkert en timme och läste. Sen var det premiär för omplantering ute i växthuset. Där var det över tjugo grader. Underbart att kunna stå där och jorda ner i stället för i köket…

Torsdag: Varför så tyst om polisens beslut?

Han: Vår i luften och dagens tecken: Katterna söker sig mot ljuset. För egen del har jag förverkligat mig själv. Det ser inte mycket ut för världen och det inte mycket heller. Men det har tagit hela vintern att tänka ut var och hur vedförrådet skulle förverkligas.

Nu till dagens predikan: Polisen sa nej till dagens koranbränning utanför turkiska ambassaden i Stockholm. Detta efter ”dialog med Säpo” – som varnar för ökat hot mot Sverige.
Bakom det tilltänkta bokbålet, som jag bloggade om igår står en Natokritisk organisation och bränningens syfte: att stoppa svenskt medlemskap i Nato.
– Genom att bränna koranen vill vi provocera fram ett stopp på ansökan, säger organisationens ordförande Chris Makoundoul.
Än en gång hade yttrandefriheten blivit gisslan i ett politiskt spel.

Att vi slapp dagens bränning känns bra, tycker jag. Och jag tror att andra också tycker så. Frågan är denna känsla är ett bra argument? En sak är nämligen märklig med polisens beslut att stoppa Natomotståndarnas bränning:
– Tystnaden.
Så här tänker jag: Med ett enkelt administrativt beslut stoppade polisen ett bokbål – och ingen tycks bry sig.
– Vart tog alla som igår talade patosfyllt om yttrandefriheten vägen?
I dagens medier tidningar passerar polisbeslutet i enspaltiga TT-telegram. Hittills har jag inte sett en enda ledarskribent eller upprörd kulturredaktör kommentera beslutet.

Uppriktigt sagt vet jag inte vad det är för tecken i tiden. Att polisen nu anser att bokbålet hotar orsaka ”allvarliga störningar av den nationella säkerheten” kan väl inte vara argument nog? Så vitt jag vet har polismyndigheten inte höjt beredskapen för terrordåd. Terrorhotnivån i Sverige har legat på tre (förhöjt hot) sedan oktober 2010. Den höjdes till fyra i november 2015, efter terrordåden i Paris, men sänktes till tre igen i mars 2016. Sedan dess har den inte ändrats.
”Allvarliga störningar” visste man skulle komma redan efter Paludans provokationer förra året.

Den ende som problematiserar polisens beslut är Svenska dagbladets juridiske kommentator Mårten Schultz: ”Beslutet är skakigt. Det är skakigt juridiskt, skriver han i dagens tänkvärda kommentar. ”Det går även att argumentera för att det är principiellt skakigt. Det här är ett beslut som kan tolkas som att terroristerna har lyckats. Demonstrationsfriheten inskränks.”
– Är det möjligen de Natovänliga medierösterna som plötsligt uppträder som nyttiga idioter på yttrandefrihetens bekostnad?

Hon: jag tycker det var helt rätt att stoppa ytterligare en koranbränning. Punkt!

Och efter en animerad diskussion i detta ämne över frukost åkte jag upp och klippte mig hos Petra på Huvudsaken. Så nöjd! Och så rogivande… Tack Petra!

Sedan tänkte jag fortsätta med lite mer zen och köra ett yogapass, vilket var längesedan. (Sjukt längesedan faktiskt!). Det var fler som kände så… – vi får plats båda på mattan matte!

– Om du bara flyttar på dig lite matte!

Vilda kan alla positioner nu, tycker hon…

Även nedåtgående hunden, fast det tar henne emot… en hund vill man ju inte vara!

Och så vilar vi lite i barnets position som avslutning:

Han, igen: Haha! Och så säger man det är sexistiskt att påstå att flickor inte är som vanliga pojkar. Skulle vilja se Ludde göra ”den nedåtgående hunden”!
– Tänkte väl det, men du kanske vill komma och titta på husses vedstapel?