Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: För 55 miljarder kan många bygga egna kraftverk på sina tak

Jippi! Prisa gud, här kommer skatteåterbäringen! Eller åtminstone regeringens omtalade elprisstödet. Men det är pengar i sjön. Hade varit bättre om man investerat 55 miljarder för att stimulera folk att skaffa solpaneler.

PS: I flera dagar har jag pillat på en kommentar om regeringens elprisstöd. Efter att ha intagit alla ståndpunkter om detta det sista av alla valfläsk som alla älskar att hata: Oppositionen (”för sent”), norrlänningarna (”varför får inte vi nåt?”) och nationalekonomerna (”för mycket”).
– För egen del har jag bara en sak att säga.

Detta: Om jag räknat rätt får vi här på udden 11 000 kronor i återbäring. Tack vare att vi i våras installerade solpaneler har vi sparat så mycket mer. Bara under juni och juli sålt 3 219 + 4 617 kWh.
– Det betyder att vi bara under dessa två månader gett oss själva ett bidrag på drygt 14 000 kronor för el vi sålt till Eon.
Mer än politikernas elva tusen plåster på den oreda i energipolitiken man själva skapat.
– Och i september sålde vi ytterligare 1 330 kwh av vårt överskott till er andra gnällmånsar.
Annars hade ni fått ett ännu högre elpris.

Visst. Investeringen hade kostat oss knappt 150 000 kronor, men om inte Putin sänker oss i en evig solförmörkelse kommer den investeringen att producera el i 15 år. För 55 miljarder skulle många hushåll kunna bygga egna kraftverk på sina egna tak.
– Fundera på hur länge regeringens valfläsk kommer att räcka.

Alltså, mest retar jag mig på norrlänningarna som gnäller över att de inte får några bidrag – detta eftersom de i princip inte haft några prisökningar.
Visst, när det är kallt går det åt mer el för att värma upp kåken där uppe. Men det har alla hushåll i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och ett antal köldhål i Västernorrland, Gävleborgs län, Värmland och i Dalarna sedan många år får redan idag kompensation för.
Detta i form av sänkt energiskatt. Denna reducerade Norrlandsskatt uppgår 2022 till till 33 öre per kWh inkl moms. 
Förutom betydligt högre elpris betalar alla vi andra 45 öre per kWh i skatt.
– Det visste du kanske inte?
Tänkte väl det.
(Det här sista skriver jag mest för att reta mina svågrar där uppe)

Läget i övrigt: Hennes tur att resa till Stockholm. Men ormen är kvar, den är grön och mycket längre än Sir Vääs. Mer om det i morgon.

Måndag: Om vikten av gå ut med soporna

Han: Jag har en kompis som heter CA Carlson. Han är bokstavligt min äldsta kompis: 92 år. CA lärde mig tidigt en bärande livsprincip.
– Som pensionär ska du bara göra en sak per dag. Resten av dagen ska du bara njuta av livet. Och fundera på vad du ska göra i morgon.
När jag ringer honom ställer jag därför alltid samma fråga:
– Har du gått ut med soparna idag eller har du tid att prata?

De senaste dagarna har jag inte ens gått ut med soparna. Har känt mig håglös och bakom varje melankolisk man står en kvinna med en bekymrad rynka mellan de gröna ögonen.
Jag har inte ens fått ihop mitt bidrag till denna dagliga blogg.
– Är det inte du som brukar säga att Ponnyexpressen alltid ska fram?
– Jo, gnäller jag.
Men det vill sig inte. Det känns som jag skriver i vatten.

Nu har jag i alla fall skrivit det. Även om det hade varit bättre att gå ut med soporna.

Hon: men det blev väl inte så tokigt även om det satt långt inne ;).

Blev lite stressigt på udden efter samtal från dottern som vill jag kommer upp tidigare än bestämt och tar mitt ansvar som mormor och tar hand om sjuk liten Alice.

Bara att boka om tågbiljetten och sätta full fart med att göra iordning chilikryddorna som ska med upp…

Och så ut med lilla citronträdet, det behöver också luftas och få lite Neemolja på bladen.

Söndag: så här dagen efter…

Hon: ont ska med ont förgås, eller vad man nu säger. Mmm… lite sliten idag efter en väldigt rolig kväll tillsammans med gamla och nya goda vänner.

Alltså tog jag tag i surdegen växthus 2 som är full av löss och mögel. För att få ut citronträdet var jag tvungen att ta ut nästan alla chiliplantor, vilka i och för sig också behövde komma ut. Skördade massor av chilis och de som fortfarande hade gröna frukter fick ändå flytta ut.

Men det känns framförallt bra att ha tvättat varenda blad på citronträdet plus sprayat dem med neemolja. Nu får det stå ute och lufta sig i det fina vädret till imorgon.

Och så tillbaka till gårdagskvällen. Äntligen fick vi till det med kompisarna i Södra Kärr. Vi har hållit på och ändra datum och bokat om från alla håll och kanter länge nu. Men kvällen var väl värd att vänta på…

Och så avslutar vi kvällen med hattparad och sista dansen…

Samt ett asgarv ;). Tack vänner!

Lördag: Vi börjar med en brasklapp

Han: Till detta är jag nödd och tvungen, som biskop Brask sa för att rädda sitt opportunistiska huvud.Jag vet hur han kände det. Jag är i onåd och skriver detta av fri vilja: Min nonchalanta blogg igår om Torsås Marknad borde inte ha passerat självcensuren.
Jag tar tillbaka allt och hänvisar till dagens officiella rapport i Barometern: ”Efter ett inställt 2020 och en något begränsad marknad förra året var Torsås marknad tillbaka med full kraft på fredagen. 170 knallar räknade arrangören Lions det till och besökarna var som vanligt många och långväga.”
– Det här är en riktig återvändardag, säger en besökare till tidningen.

Glöm alltså vad jag skrev. Nästan ingenting blev rätt. Torsås marknad har 200 år på nacken och kallades ”friveckomarknad” förr. Sista veckan i oktober var nämligen den vecka på året när tjänstefolket på landsbygden enligt tjänstehjonsstadgan att vara lediga för att t ex byta tjänsteställe eller bara ta semester.
– Så det är en marknad med anor, säger Lars-Ove Bramstedt och Göran Peterson från Lions Club Torsås som sedan 2019 arrangerar marknaden åt Torsås kommun.
Och Bramstedt är släkt med Höjdhopparn och då måste han ju ha rätt.

Även om friveckan inte existerar längre så har man enligt tradition fortsatt ­arrangera marknaden den sista fredagen i oktober.
– Det här är Torsås inofficiella nationaldag och jag vet hur arbetsplatser stängde förr när det var marknad och så tror jag det är till viss del fortfarande. Skolorna vet jag i alla fall har studiedag, säger Peterson.
– Och även om man inte skulle var ledig så tar man sig tiden att komma hit, säger Bramstedt.

15 000–20 000 personer brukar besöka marknaden varje år. Så många återvändare kan ju inte ha fel, eller hur? Nu ska jag ansluta till de andra gubbarna och stänga ner sommarvattnet. Sedan ska jag städa och hoppas att jag därefter får amnesti för att ha smutskastat nationaldagen.  

Fredag: En historisk dag vi gärna glömmer

(Uppdaterad 20:48)

Han: En gång i tiden inföll nationaldagen i Torsås den sista fredagen i oktober månad. Skolorna var stängda, alla tog ledigt efter lunch och somliga intog något för att visa hur glad man var över att det var marknad igen.
Numera är det bara Torsås Marknad men det är tillräckligt för att alla ska söka sig till centrum.
– Hon också.

Och det som lockar henne även i år är marknadsgodiset. Resten är historia, dvs något vi nyinflyttade gärna glömmer.
– Till nästa år, då ses vi här igen!

Hon: men vaddå, det är väl fortfarande friveckodan…? Och den infaller precis som vanligt sista fredagen i oktober. Så vad du menar med ”förr i tiden” fattar jag inte! För övrigt så köpte jag förstås godiset i Mariannelunds karamellstånd, precis som vanligt…

Ps. Kissarna skyr fortfarande ”sitt” rum på grund av bebisbasiller.

Torsdag: och så blev det alldeles alldeles tyst…

Hon: nu har den lille trädgårdsassistenten åkt hem till mamma i Stockholm, som förstås är väldigt glad över att ha fått hem båda sina älsklingar.

Medan farmor tycker det blev lite väl tyst och stillsamt på udden, och faktiskt redan saknar den lille vilden och hans far.

Skottkärran var väldigt uppskattad, men tekniken behöver finslipas!

Grannens lilla fina utekök var en riktig hit (Kajsa, vi städade noga efter oss)! Klart vi också måste ha ett eget mini-ute-kök vid Chateau Margareta, han får helt enkelt bygga ett till nästa småttingbesök.

Men det finns två som garanterat firar avfärden med svansarna på topp, Vilda och Ludde! De har knappt vågat sig in överhuvudtaget. Dessutom har ju inkräktarna intagit både ”deras” rum och säng. Och matskålarna flög all världens väg om matte glömde ställa bort dem. Det fick bli lite extra mat i växthusen som kompensation.

Och vädret har vi verkligen haft tur med, riktig brittsommar-värme, till glädje även för de tillfälligt hemlösa kissarna…

Flyttfåglarna verkar dock ha bestämt sig för att färden nu går söderut, trots det fina vädret.

Han: Haha, och med de tusen vitkindade gässen kom även den gamle vaktmästaren tillbaka till udden. Detta efter en tung visit i huvudstaden. Den började och slutade på ”Kontoret” vid Stureplan. Känner mig som hemma. Tomater till förrätt. Och i bladet läser jag om strömmingen. Finns bara en krog där man inleder menyn med krav på den nya regeringen: ”Stoppa det storskaliga industriella fisket i Östersjön omedelbart”.

Eftersom allt som händer i Stockholm stannar i Stockholm nöjer jag mig i övrigt med att gratulera doktor Bomme som efter 44 år i patienternas tjänst pensioneras sig. Här nedan tillsammans med doktor Milton (t.v) och sin fru Kinna som han lovat ägna mer tid åt nu (vid sidan av sin Brenderp 73E, sin Ferguson TEA från 1955, sin Bolinder-Munkell 650 I m fl kärlekar).

Måndag: fullt ös…

Hon: ja nu är han äntligen här, och farmor hinner inte med så mycket mer…

Han hämtade älsklingarna på Kalmar flygplats medan jag förberedde middagen och plockade undan så mycket jag trodde behövdes. Det var inte tillräckligt kan jag säga. Och Vilda förstod inte vad som väntade…

Tur det är varmt ute… kissarna har vi inte sett röken av sedan den lilla faran intog udden 😉

Han: Fullt ös, var ordet.Underbart! Och apropå barnbarn i huset. Har du tänkt på att det mesta i vår tid tenderar att kidnappas av en mediecirkus där representanter för den pratande klassen turnerar runt i medievärlden med ett och samma tema tills man tjatat sönder även angelägna ämnen.
Alltså lyssnar jag på ännu ett program om att ”70 är det nya 50”. Talföra och välmenande människor som Amelia Adamo försäkrar att vi 70-åringar minsann inte alls känner oss som 70-åringar.

Och visst, det har gjorts i en stor ”longitudinell studie” om äldres hälsa (H-70 studien) vid Göteborgs universitet inom ramen för Centrum för åldrande och hälsa. Resultaten visade att en 70-åring på 2000-talet i genomsnitt är lika fysiskt och intellektuellt kapabel som en genomsnittlig 50-åring var 30 år tidigare.

Jaha. Men betyder det att vi 70-åringar vill vara 50? Inte jag! Tvärtom. Jag längtar inte en sekund tillbaka till den tiden.
Uppriktigt sagt längtar jag inte tillbaka till någon ålder alls.
– Varför skulle jag det?

Jag lever i den bästa av världar. Särskilt en dag som denna, tänker jag när jag går ut och hugger en famn ved. ”Sjuttio är inte det nya femtio utan i stället något mer”, säger psykologiprofessorn Mikael Rennemark i en artikel.
Jag tror att han är nåt viktigare på spåret.

Söndag: Om att hantera sin hanterbara melankoli

Han: Och så var de två unga fiskarna som simmade omkring när de råkade möta en gammal fisk som kom simmande från andra hållet. Gamlingen nickar vänligt och säger:
– God morgon pojkar, hur är vattnet åt det hållet?
De två ungfiskarna fortsätter simma en bit innan en av dem sneglar på sin kompis och säger:
– Vad sjutton är vatten?

Kul historia, eller hur? Bakgrunden är inte lika rolig. Historien berättas av den amerikanske författaren David Foster Wallace och för egen del undrar jag om han ens skulle dra på munnen åt sin egen fiskhistoria.
Boken, (This Is Water: Some Thoughts, Delivered on a Significant Occasion, about Living a Compassionate Life, 2009) är egentligen är ett installationstal och i det diskuterar författaren hur man som skribent får (oss) människor som vill leva ett bekvämt och välmående medelklassliv samtidigt ska bry oss om hur omvärlden ser ut. "Jag vill skriva saker som både förändrar världar och får levande människor att känna saker", förklarade han för sin redaktör.

Ett inte helt enkel uppdrag som slutade med att Wallace hängde sig hemma i garaget. Hans polare och författarkollega Jonathan Franzen gör en tankeväckande iakttagelse. De sitter i Wallace trädgård och pratar om livet. 
Båda är deppiga, deprimerade; missnöjda med sitt skrivande. 
Plötsligt får Franzen, svenskättling och hängiven fågelskådare syn på en kolibri och utropar:
– Ser du? Titta då! 

Men vännen bryr sig inte och efter Wallaces självmord konstaterar Franzen att det finns en viktig skillnad. I sitt mörker vill Wallace inte se att det fortfarande sker små underverk omkring honom: “I understood the difference between his unmanageable misery (hans ohanterliga elände) and my manageable discontents (mitt hanterbara missnöje) to be that I could escape myself in the joy of birds and he could not.”
Till skillnad från Wallace kunde Franzen fortfarande uppskatta de små underverken.

Varför jag berättar detta? Därför att när jag vaknade denna regntunga morgon tänkte jag på en film som hon publicerade häromdagen. Hon upptäcker maneter i vår vik blir glad, filmar och skriver en mening:

Du kanske missade hennes dagsnotering? Den publicerades efter min anteckning – en längre dystopisk avhandling (som vanligt) om någonting som jag (som vanligt) två dagar senare glömt att jag skrivit. 
Förmodligen du också. 
– Visst, jag hade förstås sett hennes film inför publiceringen, det ingår i vårt redaktörskap. 
Men det var först i morse, mellan dröm och vaket tillstånd, som jag hör Jonathan Franzens ord i hennes korta blogginlägg:
– Ser du? Titta då! 

Jag tittar och jag ser. Sedan lägger jag mig i soffan att läser allt jag hittar om maneter. Åtminstone om öronmaneter (Aurelia aurita), denna mysiga geleklump som hon med sitt öppna sinne upptäckt hade återkommit till udden.
Detta efter många månaders frånvaro.
– Kära fru, detta är en fantastisk film som rubbat mina melankoliska cirklar denna disiga söndag.

Och se! Plötsligt upptäcker jag att även småfåglarna återkommit. 
– Där en rödhake – och här sitter talgoxen och undrar varför det inte finns någon frukost.
Du fattar, eller hur? Min insats för att göra världen bättre idag är att åka till Lantmännen (som nu heter nåt som en reklambyrå hittat på) och köpa fågelfrö och talgbollar.

Hon: bra att du inser vad du missar medan du sitter och muttrar framför datorn utan att lyssna på det jag berättar ;).

Har du till exempel sett vilken fin och vindstilla kväll det är? Varmt dessutom, +12 grader!

Annars har dagen gått åt att besöka olika loppisar i jakten på en vedkorg. Hittade vi ingen, dock en fin tvättkorg. Den köpte vi! Och på Lions loppis i Gullabo Stationshus hittade jag dessutom fina hemstickade ullstrumpor. Det behövs nu när vi sparar in på elen och golvvärmen…

Ps. Tack Lotta och Lena för godaste och trevligaste efter-loppisar-fikat i Troxhult. Och tack Kenneth för ytterligare ett par ursköna träskor!

Lördag: Klart grabben ska ha en skottkärra

Hon: I veckan fyndade jag en liten skottkärra för 40 kronor på Vågen (loppis) i Bergkvara. Tänkte att Iggy kan hjälpa farmor att forsla tång till pallkragarna när han kommer i nästa vecka.

När vi efter fyndandet åkte till Agro shop för att handla växtnäring hade de en ny precis likadan för 339 kronor. Den var fin… men nu är ju tanken att fyndet också ska bli lika fin, fast kanske mer shabby chic liksom.

Så bonusfarfar började med att ta bort hjulet, som var lite ringrostigt och behövde oljas in för att kunna rulla lika smidigt som farmors större skottkärra.

Han oljade också noga in själva flaket. Farmor däremot var kanske inte lika noga med underarbetet innan hon började måla på den röda metallfärgen som bonusfarfar snällt bytt ut från den gröna han först köpt 😉

Efter flera tjocka påstrykningar tycker jag nog den ser ganska fin ut ändå. Shabby Chic är ju grejen!

Nu är det bara hjulet som ska på också. Bara alla lager nu hinner torka till den lilla assistenten anländer på måndag. Håll tummarna!

Han: Klart grabben ska ha en skottkärra! Och jag fattar piken fast den var fin. Vilket påminner mig om BC, en serie från förr-i-tiden- tiden. ”BC” syftar alltså inte på ”Before Covid” som ungjävlarna tror nu för tiden utan på ”Before Christ”, en serie som ännu inte gått upp på Netflix.

Näväl, den seriestrip jag särskilt minns handlar om entreprenören och uppfinnaren Thor, hjälten som nyss uppfunnit hjulet. Hans fru är (som vanligt) inte imponerad. Sarkastisk som bara fruar kan vara säger hon:
– Istället för att slösa bort din tid på sånt där trams borde du göra nåt vettigt av den där skottkärran du drar omkring på.

Du kanske inte heller fattar poängen? Men nu har jag i alla fall satt tillbaka det inoljade hjulet på lillemans skottkärra.

Fredag: en bubblande dag…

Hon: Det är tydligen champagnens dag idag, så det tycker jag vi tar fasta på. Det är ju ändå fredag! För övrigt har dagen gått åt storhandling, det kommer ju fint småttingbesök på måndag :).

Han: Hon har rätt, den tredje fredagen i oktober infinner sig årets bubbligaste dag. Och självklart ställer vi mangrant upp i firandet. Särskilt när hon serverar sin favoritskumpa och fredagsbrasan tog fyr direkt.
– Skål!

Som vi brukar säga: Så här ska vi ha det när vi har det som sämst …