Onsdag: när katten är borta…

Hon: Han gick upp före fem imorse för att ta fakirplanet från Kallinge till Stockholm. Han hade grejer att vara med på både idag på förmiddagen och i kväll, men det får han berätta mer om.

Ludde och jag började dagen med lite kel. Sedan har matte haft fullt upp hela dagen. Först på to-do-list var att städa växthus 2 så att citronträden, fikonträdet, olivträdet och pelargonerna har någonstans att övervintra.

Det kryllar av bladlöss därinne och ska svavelrökas när han kommer hem igen. Men först måste alla plantor ut, sen dammsugas och torkas av med såpavatten!

Och så ska vädringsfönstret stängas… men varför går det inte, något tar emot:

Ja det var en råtta, såååå jobbigt! Måste klämma till, men tycker synd om den. Ingen jättestor stads-råtta alltså, utan ganska liten. Det knakar i benen och något rör sig. Huh, det är vita maskar… Och varför är Han inte hemma nu då!!! Den var förmodligen redan död, pust, så jag var nog ingen rått-mördare trots allt. Men väldigt konstigt att den har kunnat fastna. Fönstret har ju stått på glänt hela tiden…

Sedan satte jag två limpor på jäsning. Ett ljust innehållande en fjärdedel dinkel och en fjärdedel vetemjöl special. Resten är fullkorns-mjöl, Ölandsvete och Jacoby från Solmarka gård.

Det mörka ska stå och dra och svälla över natten, sedan ska mer mjöl, jäst och sirap i imorgonbitti. Lite spännande, har aldrig gjort detta förut.

Ja nu är nästan all chili färdigmalen. Och alla fyllda kryddburkar har gått åt. Jag har ett par kvar att skicka, och så några som ska bli egna julklappar, sen är de helt slut! Finito!!! Måste definitivt utöka chiliodlingen nästa år…

Tisdag: Kvinnor är inte från Venus men …

Han: Nu måste jag sätta vitlöken. Och snart är det jul och jag måste …
Kvinnor är inte från Venus och män är inte från Mars, men en sak är säkert:
– Kvinnor är inte som vanliga pojkar.
Jag kunde ha sagt det själv, men sedan jag flyttade till udden läser jag Barometern och där läser jag varje dag Rick Kirkmans och Jerry Scotts träffande serie ”Baby Blues.”

Dagens avsnitt kunde jag ha ritat själv, men nu behöver jag inte göra det:

I Pasolinis film ”Decamerone” jublar alla när konstnären Giotto di Bondone  avslutat sin stora fresk i katedralen i Chiesa de Santa Chiara i Neapel. Men Giotto, som i filmen spelas av Pasolini själv, muttrar:
– Perché realizzare un’opera quando è così bello sognarla soltanto?

Typiskt manligt eller inte. Men om jag behärskade italienska skulle jag formulera mig exakt så nästa gång jag ligger kvar på soffan när hon yr omkring som kulingen från nordost:
– Varför skapar man ett konstverk när det är så vackert att drömma om det?  

• 

• 

Om Ring P1 är gnällsveriges viktigaste pysventil, så är Solsidan programmet där det folkliga föraktet för nyrika får utlopp för veckans skrattorgasm. När Fredde och Mickan av självupptagen dumhet denna vecka blivit persona non grata i Solsidan försöker de desperat hantera detta genom att ta hjälp av krishanteraren Paul Ronge.

Ronge, som heter som namnet stavas och inte Rååånschéé som Mickan tror, finns på riktigt. Han är Sveriges mest kände pr-konsult. I avsnittet spelade han sig själv och adderade därmed ännu en sida till sin långa mediekarriär.
– Och även som skådespelare gör han bra reklam för sitt varumärke.

Grattis Paul! Kul, smart och framförallt med en stor portion självdistans. Den enda smolken i mitt självupptagna öga:
– Måste du (också) lägga dig till med helskägg när jag efter hårt arbete äntligen levererat mitt dubbelporträtt på fru Kristina och dig?!

Till saken hör att jag känt Paul i fyra decennier, skägglös. Jag är inte bitter och har inte ångest, men för att knyta ihop dagens manliga visdomsord från soffan muttrar jag som jag brukar muttra:
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

PS: Paul ger en rolig beskrivning av sitt besök på Solsidan i sitt nyhetsbrev: Henrik Schyffert spände blicken i mig och sa: ”Du får absolut inte försöka vara rolig! Det är VI som ska vara roliga. Du ska bara vara dig själv”.
För första gången fick jag ta regi. Den var barsk, men på ett vänligt sätt.
”Du har ett leende i mungipan och i ögonen. Sluta med det!”
”Nej…? Jag ser ju ut så här!”
”Jo, du ler. Och det ska du ta bort. Det är jätteviktigt!”
Att få vara med i Solsidan var något speciellt.
Så mycket jobb som ligger bakom, sådan total proffsighet!
Jag lämnar burkan till Josephine Bornebusch (Mickan) och säger: ”Den här hade Mona Sahlin”. ”Usch, Mona Sahlin, säger hon och släpper den som en död råtta. Improvisation. Johan Rehborg (Fredde) krånglar under en av tagningarna på sig burkan över skallen och ropar koleriskt genom gallret: ”En burka? EN BURKA!!!” Alla skrattar hysteriskt utom jag som inte får. När ”Mickan” ropar ”PAUL RÅNSCH HAR KOMMIT” från balkongen måste det varit improvisation, det uttalet av mitt namn stod inte i manus.
Och apropå noggrannheten:
Det gjordes kanske 30 tagningar (jag räknade inte, men det kändes så) och jag tyckte mina repliker, hårt inövade med min fru som motläsare, satt hyfsat som de skulle. Sedan säger Schyffert: ”Bra, nu är det din tur Paul”
Jag: ”????”
Schyffert: ”Ja du vet först filmar vi  Mickan och Fredde, sedan dig. Det är ju för att vi ska kunna växla kameravinklar mellan er”.
Så efter ungefär lika många tagningar till var allt klart. Solsidan-gänget gick glatt till ett långbord uppdukat utomhus i det fantastiska sommarvädret, medan jag vacklade ut till chauffören som skulle köra mig hem. Helt slut och jag lovar att jag kunde hålla mig för skratt.
Men nu är jag skådis.
Trollywood, Bollywood och Hollywood nästa! 

Hon: eller egentligen är bara en del av oron gällande vitlöken som måste i jorden borta. Ett land och två och en halv vitlökar senare. Jag har fortfarande sju vitlökar kvar att sätta. Problemet är egentligen inte att få ner dem i marken, jo lite kanske eftersom det är kallt om fingrarna och inte så kul… utan det faktum att jag har för få land färdigställda. Måste verkligen ta bort alla gamla plantor nu innan de fryser fast!!

Sedan är ju alltid barnens välbefinnande ett ständigt återkommande orosmoment. Min mamma sa alltid att det ”värsta” med att ha barn var den ständiga oron, oavsett ålder så oroar man sig. Först och främst för att man vill att de ska vara lyckliga. Men ibland är det ju mer handfast oro, som den över deras försörjning.

Och därför gör jag nu lite reklam för min dotter Meli som sagt upp sig från sitt fasta heltidsjobb på GP, Göteborgs-Posten, för att flytta tillbaka till Stockholm och börja jobba som frilans igen. Har ni ett foto-jobb ni vill ha gjort ringer ni alltså henne. Hon är för övrigt en väldigt duktig grävande journalist dessutom 🙂

Måndag: och så var vi igång igen då…

Hon: hade inte tänkt tjuvstarta med några ”vintertomater” i år utan helt enkelt vänta med ny säsong tills det är dags att sätta chilifröer i slutet av december. Och sedan så smått börja sätta tomater framåt februari. Och alltså inte ha en djungel inomhus redan till jul, utan låta julgranen få ståta i egen prakt härinne.

Men så bara blev jag så himla sugen, fast jag inte ens städat bort årets slokande plantor från växthusen än. Så beställde några fröer från små små dvärgplantor av Tomat–mamman. De ska inte bli högre än två tre decimeter. Förra årets dvärgplantor blev dock betydligt högre… nu håller jag tummarna för att dessa inte blir så stora. Men tomater vill jag ju ha. Helst redan i januari. Nu håller vi tummarna.

Han: Hon kastade sig ur sängen i morse och som du ser har hon redan arbetat för oss båda. I helgen var vi i Stockholm och för egen del är jag mentalt kvar där:
– Det känns som att återvända till en plats jag aldrig varit på.

Det handlar inte om att huvudstaden. Utan om Gunnar Brulins vernissage ”Dagbok över sorg och glädje” där Gunnar visar målningar han gjorde sommaren före och efter sin fru Malins totalt oväntade bortgång i våras.

• 

• 

Bilder som inte bara träffade mig i veka livet eftersom vi varit nära vänner i tjugo år utan också för att varje målning hade ett eget formspråk som återspeglade Gunnars eget sorgearbete – egentligen två sorger (Malin och den egna sjukdomen) och en glädje (första barnbarnet, Francis) – utan också ägde en allmängiltig sorg som inkluderade min egen.
– Det kändes verkligen som att återvända till en plats jag aldrig varit på.

Formuleringen kom till mig först när jag efter någon timme med Gunnars små berättelser på pannå kände att jag behövde luft. Några minuter av eftertanke – eller egentid som det heter nu för tiden. Vägg i vägg med galleriet låg Aspholmens bokhandel. En butik av den gamla sorten som till min lantliga förvåning höll öppet på en söndag och det var här jag hittade svaret jag sökte.

Den första bok jag såg i skyltfönstret var nämligen Oscar Hemers essäsamling ”Borgesiana” (Bokförlaget Tranan, 2021). Jorge Luis Borges är min absoluta favoritförfattare och som trots att jag läst allt han skrivit (och förstått mindre än hälften) lyckas Hemer redan i inledningen förklara för mig Borges storhet som berättare:
– Hans texter tar mig till tider och platser jag aldrig varit på, men som författaren får mig att känna att jag återvänder till efter många års irrande.
Ungefär så.

Stora ord, Gunnar. Men så är det. Din sorg är inte min, även om jag känner med dig. Även din glädje är unik. Men någonting i dina målningar fick mig att känna att även jag varit just där och nu av en slump fick återvända till en söndag i Aspudden.
– Tack för det.

Och för att fortsätta vårt ständigt pågående samtal: Jag funderar över en mening som också hänger ihop med sorg och förlust. I sin essä ”Ny vederläggning av tiden” (du hittar den i Borges I-III, del 2, sid 364) skriver Borges: ”Jag kan inte beklaga förlusten av en kärlek eller en vänskap utan att begrunda att man bara förlorar det man i själva verket aldrig har haft”.
– Kanske har jag inte förstått, men jag tolkar budskapet som Jacques Werups korta dikt: ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig.”
– Det vill säga, det ni verkligen hade har du kvar.
Vad tror du?

Lördag och söndag i goda vänner, barn och barnbarns lag…

Hon: börjar lördagsmorgonen med att hänga med charmtrollet Iggy. Och vi klarar oss ju alldeles utmärkt på egen hand medan mamma gör sig fin inför en babyshower, och pappa pysslar med sin mobil…

Han: Och plötsligt hade även gubben på udden anslutit sig till Stockholm Tour. Första station: Resturang Köket hos Erik & Amanda, känd från Kockarnas Kamp som i familjen säger bjöd på en suverän Vodkapasta.

• 

• 

• 

• 

Lördag hade jag frigång och lunchen delade jag med Thomas Kanger (som ni andra kanske såg på SVT på lördagskvällen med sin nya bok – om världen är rättvis får han Stora Journalistpriset för dårhusskandlen på Viggbyholm🥂). 5 sorters sill på Sturehof där jag förövrigt hade träffat en annan legend, Sturehofs egen kulturfaktor: Pelle Sturén.

• 

• 

Hon: Lördagskvällen tillbringades på Villervallan med superb och fantastiskt rolig middag hos Ugglorna, och firande av årets snyggaste 60-åring (som tyvärr inte fick vara med på alla selfies, bara på skåp).

• 

• 

Tack för igårkväll bästa vänner!!

Hon: Söndag är vernissage-dag! Gunnar fyller år, går i pension och har vernissage: ”dagbok över sorg och glädje”. Så fint, men också så ofantligt sorgligt.

• 

• 

Han: Oroväckande bra konst, nu vill jag åka hem och måla. Tack för den här helgen!

Fredag: Uddens gröna höst blir trend i vår

(Uppdaterad 17:04)

Han: Vacker, solig morgon på udden, +5° och stilla hav. Festklädda gräsänder äter frukost i vår lilla vik. Till skillnad från min enkla gräsänklingsvärld är det i and-världen hannarna som klär upp sig i trendiga färger. Särskilt så här års när gräsänderna ”börjar raggandet och dejtandet inför parbildningen i vinter och ett kortvarigt familjeliv fram på försommaren”, för att citera Åke Ekdahls ”Pippiskola” (DN).

Apropå trender och färgsättning får man (hon) sällan vara ensam om en bra idé. För några veckor sedan byggde jag en hylla för hennes chiliburkar och tomatflaskor. Och igår kväll målade jag ett mindre skåp i samma nyans av grönt.

• 

• 

Om man vill sätta in denna anspråkslösa grönmålning i en historisk kontext kan man påminna om att Picassos ”blå period” (1901-04) blev blå därför att han kom över ett billigt parti blå färg och var fattig men smart (snål). I mitt fall handlar det om att hon för två och ett halvt år sedan bestämde att vår hall på udden skulle bli grön.
Inte grön i allmänhet utan grön i en särskilt grön nyans som hon såg i sitt huvud och som Ken på Anderssons Måleri i Torsås till slut lyckades blanda fram.
– Den stora burken står fortfarande halvfull i min ateljé (som hon använder som lager för sin lök- och vitlöksskörd).

I denna återvinningens tid fick alltså mina skåp bli hallgröna. Liksom en del tavlor. Och som man säger:
– Även om du ibland känner dig utanför i kylan, stå still –­ i morgon är du inne i värmen.

Idag får jag ett nyhetsbrev med ”de trendigast inredningsfärgerna 2022” där trendmakarna tror att ”vi kommer att fortsätta längta efter balans och grönska”. Beckers nya färgfamilj Grounded green baseras på två gröna nyanser – en ljusare, ”Emalj”, och en lite mörkare grågrön, Grönt te 846, ”som påminner om förra sekelskiftets klassiska jugendgrönt.”

Varför inte säga som det är:
– Uddengrönt.

Hon: jobbat på förmiddagen, och över lunch, eftermiddagen ägnades åt shopping. Livsfarligt ha tid över när man är i Stockholm och dessutom bor vid Stureplan… men känner mig nöjd med dagens inköp. Och ja, köpt ett grönt nagellack som matchar övrigt på udden. Läppstiftet mer orange/rosa än grönt 😉

Zara hittar jag alltid något på. Hade tänkt köpa koftan jag såg igår när jag hastigt sprang förbi. Men det blev en tröja istället. Den fanns inte igår. Gäller att gå förbi lite var dag. Ja så man inte missar något. Tur vi åker hem på söndag…

Det hade kommit in en massa nytt på Other Stories också. Senast jag var uppe tyckte jag inte det fanns något för mig. Men idag fanns det som sagt mycket fint, men det blev ”bara” en blus. Och den går i brunt. Helt otippat, har aldrig blusar, och har aldrig brunt… men jag föll. Och så hade de fina färger på lack och läppstift. Hermes, släng dig och din kö för att komma in i väggen.

Torsdag: Alltid ett skäl att ta en till i Gökalund

(Uppdaterad 23:12)

Han: – Haha, sa du Gökalund?!
Jag vet inte hur många kompisar som reagerat på samma sätt. När jag säger att när de kommer till Gökalund så är de snart hemma hos oss på udden.
Så låt mig avliva den sublima (?) förhoppningen direkt:
– Gökalund har inte med göka att göra.

Snarare tvärtom eftersom namnet delvis kan härledas till uttrycket ”ta en gök i lunden”, vilket alltför ofta hindrat män från att komma hem till sina fruar i tillstånd att göra just det.

Så här hänger det ihop: Gökalund är en vägkorsning på E22:an fyra mil söder om Kalmar som du knappast hinner notera att du passerar – möjligen bortsett från ortnamnet.
– Inte ens de som bosatte sig här visste riktigt var de var.

Möjligen fanns här ett gästgiveri redan på 1700-talet som hette Gökakrogen där resande tog in på väg någon annanstans. Men det var först på ett möte den 24 oktober år 1893 som skolläraren F A Juhlin och andra uppburna män i trakten bestämde att vägkorsningen måste få ett namn.
Ett första förslag på mötet var att kalla denna ansamling av hus för ”Vännerslund”.

Vilket ju låter trevlig och anständigt men till glädje för framtida resenärer blev det Gökalund.
– Göka efter den gamla krogen men lund efter den näraliggande Siggetorpalunden.
”Detta tyckte både kaptener, styrmän, båtsmän, sjömän, handelsmän, hantverkare, bönder och övriga var ett bra förslag”, skriver Ulf-Peter Rosenblad som sammanställt den informativa Boken om Bergkvara/Gökalund som jag läser med intresse en underbar torsdag som denna.

Nu vet du det också. Och om du fortfarande fnittrar åt uttrycket ”ta en gök i lunden” så finns även där en mindre fantasieggande folkloristisk förklaring.
– Det handlar helt enkelt om att få ta sig ett glas till innan man gick hem.
Någon kvicktänkt hittade nämligen på att om gubbarna hörde en gök på fastande mage riskerade de att drabbas av diarré – men om man spetsade en kopp kaffe med lite sprit skulle skadan vara ogjord.
– Man tog ”en sup för göken”.

Hon: ja fy tusan vad jag har frusit idag, reklamfilm är inte bara glamour, men det var kul!

Och kvällen avslutades på gamla stamhaket PA&Co med vännerna och före detta kollegorna Petra och Richard. En toppenkväll! Tack!!

Onsdag: ”Det river skönt men …”

(Uppdaterad 13:08)

Han: Den Socialdemokratiska kongressen är historia. Det politiska spelet fortsätter. Och alla de vanliga medieoraklen spekulerar om varför Löfven dröjer med att meddela att han avgår.
– Så vad tycker en politiskt intresserad gubbe på en udde i Kalmarsund?
Det är svårt att ge ett kortfattat svar. Men jag noterar att ju äldre jag blir, desto mer lyssnar jag till folk som inte säger så mycket.

I Omfamningens bok (Lindelöws, 1989) berättar Eduardo Galeano historien om några kristna missionärer som besökte en hövding hos en indianstam i den paraguayanska delen av Chaco. Hövdingen, ”en lugn och tystlåten tjock man” lyssnade tålmodigt på missionärernas religiösa propaganda.
Efteråt tar hövdingen god tid på sig innan han kommenterar budskapet.
Sedan säger han:
– Det här river. Det river ordentligt. Och det river skönt.
Därefter lägger han till:
– Men det river inte där det kliar.

Ungefär så.

PS: Idag kom en liten glada glidande förbi udden. Den var nästan svart men eftersom det är fult att påpeka hudfärg (om det inte handlar om medelålders vita heterosexuella män) så säger vi att det var en Brunglada (Black Kite på engelska).

Med risk för att någon läsare mår dååååligt (åldersstigmatisering) konstaterar jag att det är var ett juvenilt exemplar.
– But you win some, u loose some. Nu måste jag skjutsa en fullvuxen skönhet med italienskt påbrå till tåget.

Hon: hann med att sätta ner mina två små skott från olivträdet i varsin kruka innan vi åkte in till tåget. Hoppas hoppas att de små rötterna som vuxit fram medan de stått i ett vattenglas några veckor var tillräckliga. Ville inte vänta längre heller eftersom stammen började se lite uppluckrad ut. Skotten kommer från mitt stora olivträd, de hade planterat sig själva och växte upp bredvid trädets stam. Det var så kompakt med rötter i jorden där de stod så det gick inte att få upp skotten med sina egna rötter. Därför har de stått i vatten för att få nya. Håller nu tummarna hårt att de klarar sig så att jag får två nya träd att sätta ut till sommaren!

Tisdag: Dagen börjar på minus

(Uppdaterad 15:18)

• 

• 

Han: Egentligen visste vi det redan i går kväll när Mellström ringde och undrade om han kunde plocka lite grönkål.
– Det blir minus i natt, sa han.
Och det blev det. Kanske neråt minus tre om SMHI har rätt. Minus 1° fortfarande klockan sju. Is i vattentunnorna och frost utomhus. Kallras vid de stora fönstren i vardagsrummet, termometern visar +15°.
– Ja ja, jag vet. Vi skulle ha fixat insatsen i öppna spisen.

Hon: alltså, det var mycket kallare än så. Minus 3 grader visade termometern i växthus 1, och i växthus 2 som är mer isolerat och skyddat var det minus 2 grader när jag cyklade och hämtade tidningarna. Då hade ändå temperaturen stigit någon dryg grad sedan vi gick upp.

Bäst att skörda det som klarat sig, även det i växthusen. Även om inte allt är helt moget.

Egentligen lite fantastiskt att en aubergine-planta klarat sig så länge och fortsatt producera. De är små, men fina. Får hitta på något att göra av dem när jag kommer tillbaka från Stockholm. Tips någon?

Och så har jag en stor planta med spetspaprika som står ute på friland, nästan alla paprikorna fick komma in trots att de fortfarande är gröna. Men paprika kan man ju äta både grön och röd så det gör ju inget om de inte mognar härinne.

Och så är surdegsbrödet jag satte på jäsning igår bakat. Bra att ha i frysen när vi är tillbaka. Och så blir det god matsäck på tåget imorgon. Bakade havrekakor också, både till resan och med tanke på frukost-gott i nästa vecka. Packat har jag också, och malt lite kryddor till som är väl nerpackade. Nu tror jag det blir soffan. Även för mig…;)

Han: Välkommen till soffornas värld. Jag har visserligen inte skördat och bakat. Men efter 5871 steg i skogen känns det som en rättvis belöning. Dagens ordspråk: Lathet är inget annat än den goda vanan att vila innan du blir trött.

Måndag: stressigt värre… men förhoppningsvis fördröjer byråkratin S-kongressens beslut

Hon: ja det är mycket nu, mellanlandar bara på udden i två dagar, sedan ska jag upp till Stockholm igen. Reklamfilmsproduktion på torsdag och bokprojektet på fredag. Och så lite andra roliga event i helgen.
Kul, men längtar redan ner till kissarna igen, speciellt med tanke på att min lilla kisse Vilda verkar ha varit i slagsmål när jag var i Göteborg i helgen. Matte är orolig som tusan för att det ska bli infekterat!!!

Började med att sätta ett ljust surdegsbröd, så inte surdegsgrunden blir dålig. Man måste liksom baka med den hela tiden! Sedan ett svettigt yogapass, det var alltför längesedan … I med smutstvätten från Göteborg i maskinen och sedan ut för att få i alla fall några sättvitlökar i marken. Blev bara ett lite land gjort, sedan frös jag för mycket om fingrarna. Hög tid att få dem i marken med andra ord. Det börjar bli rejält kallt ute!

Och så mala mer chilikrydda, har beställningar som ska med upp till Stockholm. Kommer att bli julklappar till kompisars vänner och familj. Roligt! Och så ska ett paket postas upp till Norrland. Eller hur var det nu, är Sundsvall Norrland…?

… men tur att byråkraten rör sig långsamt

Han: Plötsligt är jag ihop med en yrkeskvinna igen. Från Ståååckhålm. Vilket förklarar varför hon inte vet att det mesta i vårt avlånga ligger i Norrland, Sundsvall inclusive.

Född i Sundsvall (Alnön) och som representant för den arbetsbefriade generationen vet jag inte om hon bryr sig, men det här funderar jag på: Stor lokalnyhet när Kalmar FF slog Norrköping i helgen.
Men med tanke på rubrikstorleken så är Björn Petersson den store segraren. Björn är nämligen kongres(s)ombudet från regionen som lyckades med det mycket få enskilda kongressombud lyckades med sig på S-kongressen.
– Mot Magdalena Andersson och partiledningens vilja fick han med sig en majoritet av ombuden för att fler ålakråkor ska få skjutas av.

Ålakråkan kallas ”skarv” på riksvenska och skarven är för kustnära smålänningar vad vargen är för samer i Norrland och fårägare i resten av landet.
– Den här motionen, ”Hållbart antal mellan­skarv” är väldigt speciell för mig. Jag skrev den när ­arbetarkommunen hemma i Torsås och sedan har den vandrat hela vägen, säger en mycket nöjd Björn Petersson i dagens Barometern.

Partistyrelsen hade skrivit en menlöst svar på motionen (= njet), men det nöjde sig inte Björn Petersson med.
– Vi måste få ner antalet skarvar i hela landet och se till att vi får en hållbar population. Som det ser ut idag med över 70 000 skarvar bara i Kalmarsund så behöver vi kraftfulla åtgärder, argumenterade Björn och  drev frågan till votering.
– Och det gick ju väldigt bra, det var en stor majoritet som röstade ned partistyrelsen.

Vad jag tycker? Jag är kluven som man sa att folkpartister var innan partiet blev Liberalerna och snart är för få till och med för att vara kluvna.
– Å ena sidan: Vi har en skarvkoloni som håller till ute vid skäret utanför udden. Vi kan se en ö bortåt Bergkvara som skarvarna förstört och jag vet att en enda fågel äter ett halv kilo fisk per dygn.

Å andra sidan: Jag fiskar inte (fick bara en ejder i nätet senast det begav sig). Dessutom tror jag att det stora hotet mot fiskbeståndet i Östersjön är miljöförstöringen och de stora trålarna som dammsuger vårt hav.
Dessutom: Jag har tidigare berättat om Den Ensamma Ålakråkan som håller till här på udden.
– Han har hängt här i ett antal år. Möjligen tillhörde han kolonin där ute vid revet. Antingen blev han utmobbad eller så är han en Jonathan Livingstone Seagull förklädd till ålakråka som tröttnat på att bara skita ner.

Slutsats? För en gång skull ser jag en poäng med den sega svenska byråkratin.
– Nu kommer det att ta lite tid, det är många regler och förordningar inom jakten, säger Björn Petersson. Men med lite tur så ska det inte behöva ta mer än ett år, det är vad jag hoppas på i alla fall.
Låter som ett löfte.

Söndag: När man nöjer sig med det bästa på tallriken

Han: Sverige är ett 2/3-samhälle. Det är bara kritstrecket som flyttats. ”Förr satt överklassen på sina gods, rapade och frågade sig vad de fattiga gör en sån här vacker höstkväll. Numera sitter det unga finans- och mediefolket vid Stureplan och undrar var den gamla medelklassen äter nu för tiden.”

Skrev jag i en dagsnotering år 2013 med ett typiskt stockholmsperspektiv. Mycket har hänt sen dess. Jag bor på en udde långt från Sturehof, det är söndag. Kvinnan i mitt liv hälsar på barnbarnet i Göteborg och på väg till återvinningscentralen passerar jag Torsmaskiners gamla lokaler i Torsås där Tobbe & Fred håller krog.
Öppet?
– Tyvärr inte, det är söndag.
Ensam på udden får det alltså bli rester. Och det är inte det sämsta: Hennes hemgjorda köttfärssås på vildsvin flyger fortfarande högt.

Därmed är dagens blogg fixerad i sitt sammanhang. Och som vanligt vill gubben på udden gärna se migsjälv i ett större sammanhang.

Så här är det: Varannan svensk äter middag på restaurang minst en gång i månaden och mer än var åttonde svensk (13 %) äter ute minst en gång i veckan. Och en tredjedel uppger att de äter på restaurang 1–3 gånger per månad. Det visade undersökningen Svenskarnas restaurangvanor.

Totalt innebär det att nästan varannan svensk (46 %) äter på restaurang minst en gång i månaden.
– Restaurangupplevelser och bra mat är numera en viktig del av livsstilen för många, säger Eva Östling, vd på Visita. Storstäderna sticker förstås ut i undersökningen. 20 procent av stockholmarna äter middag på restaurang minst en gång i veckan.

Omsättningen i restaurangbranschen i de tre största städerna är tre gånger högre än i övriga Sverige. Totalt omsätter krogarna cirka 1 000 kronor mer per person och månad i storstäderna jämfört med övriga landet.
I vår nya hembygd är folk snålare med sina restaurangbesök. Här uppger färre än var tionde (8 %) att de äter ute minst en gång i veckan.
Och bland de som köper lunch ute 3–4 gånger i veckan är dubbelt så många män som kvinnor. 
– En statistisk slutsats som bekräftas av en elementär okulärbesiktning hos Tobbe & Fred alla vardagar i veckan.

Men trenden är entydig: Så sent som i slutet av 1990-talet gick endast en begränsad del av matpengarna detaljhandeln förbi. Men mellan år 2007 och år 2015 ökade restaurangbranschens omsättning fem gånger så mycket som för livsmedelsbranschen. Det motsvarar cirka 3 000 kronor per person och månad, eller 18 procent av den totala hushållskonsumtionen.
– Om vi studerar en långsiktig trend är det tydligt att allt mer pengar läggs på restaurangmat, konstaterar SCB och skriver: Om vi tittar på hur omsättningen fördelas uppdelat per person och månad så ser vi att restaurang ökar och livsmedel minskar. Skillnaden mellan 2007 och 2015 inom livsmedel är dock endast 51 kronor per person och månad, medan det spenderas 80 kronor mer på restaurangbesök. Dessa tar ut varandra och matkontot har endast ökat med 29 kronor (3 017 kronor jämfört med 3 046 kronor) mellan 2007 och 2015.

Vart jag vill komma? Ingenstans. Jag gör denna anteckning i väntan på att hennes köttfärssås ska micras. Det kurrar i magen och på förekommen anledning bjuder jag på en sista aptitretare: Enligt ICA-förlagets tidning Supermarket var Sverige i slutet av det förra seklet fortfarande en potatisnation, om än i förskingring. Fyra av tio åt potatis till huvudmålet, 21 procent slaskade med pasta, medan tolv procent föredrog ris.
– Kanske är detta det mest konkreta uttrycket för att Sverige är på väg att bli ett mångkulturellt samhälle?

Köttfärsen var svenskens favoritmat år 1998, följd av den älskade korven. Seafood började dock på allvar att konkurrera med falukorven – skaldjur fanns på var åttonde tallrik (13%).
– Vilket kan jämföras med att bara åtta procent av oss åt kyckling och annan fågel en vanlig vardag.
Nu ser svenska folkets favoriträtter ut så här enligt Aftonbladet.

Köttfärssås i topp alltså. Och korven finns bland fem i topp. Nu när middagen är varm, vilken slutsats drar vi? Den här:
– På udden har vi enkla smaklökar – vi nöjer oss med det bästa.

PS: Om sanningens ska fram nöjde jag mig med det bästa redan igår. Blev bortbjuden på en fantastiskt god Jägarschnitzel på kyckling med skysås med råstekt potatis. Så har jag det.

Hon: har också blivit bjuden på massa god mat hemma hos dottern Meli med familj i Göteborg. Men idag huserade Alice och mormor själva i lägenheten medan mammorna flyttrensade i källaren.

Till lunch serverades blodpudding med gröna ärtor och äppelmos. Och till mormors stora förvåning, och glädje, hade bordsskicket förbättrats avsevärt sedan i somras, inte en munsbit hamnade på golvet…

Snacka om fint bordsskick! Till och med servett efterfrågades när lunchen var uppäten. Så duktig tjej!

Nu sitter jag framför ett bord fullt av böcker, på regionaltåg 339 mot Alvesta och Kalmar. Längtar allt lite efter honom och kissarna nu, men det var väldigt roligt hänga med Alice igen. Vi fick ju lite lära känna varandra på nytt eftersom hela tre månader har gått sedan vi senast sågs i Skeppevik i slutet av juli. Lång tid när man bara är ett och ett halvt år!