Torsdag: Frukost ute – och kapillärkraften funkar

Hon: äntligen frukost ute, känns som om det var ett tag sedan. Drog ut på både frukost och läsning av morgontidningarna så länge som möjligt, innan jag gick in och skissade lite på ett omslag.

Och sen tog jag tag i moment 22, bara för att det var så härligt att stå i solen ute i vattnet, inte för att jag måste. Men man vet ju aldrig, är det lika fint väder imorgon kanske jag tar ett dopp. Det var drygt 15 grader i vattnet!

Och så en trädgårdsrunda för att se vad som har hänt, har kanske fler av mina åtråvärda Espelette mognat? Näe, tyvärr inte, men mina franska jordgubbar, som mer ser ut som smultron, tror visst det är vår…

Han: Somliga dar märks det verkligen att hon är yngre än jag. För egen del har jag gått 1 870 steg idag. Isman och jag gick ner till båtbryggan och tittade och sa att det här blev ju bra. Sedan gick vi hem och då förklarade han det här med kapillärkraften – ett märklig fenomen som får vattnet att stiga högt över havsnivån.
– Detta apropå att min granne gick i loafers och blev blöt om fötterna.

I övrigt kan jag berätta att ljudnivån i min öronsnäcka har legat på i genomsnitt 61 decibel idag (Nobelpriset i litteratur).
– Och mer?
Pratade med en gammal kompis som vi kan kalla Bo eftersom han heter Bo. Jag säger som det är. Detta till skillnad från mina gamla kollegor i våra vanligaste medier. När de pratar med någon som heter Bo så säger man allt oftare att ”vi kallar honom Bo men han heter egentligen något annat”.

Dessutom har de bytt ut Bos röst mot någon som vi tror är Bo men som alltså inte är Bo utan är en skådespelare som vi ska tro är Bo eller oftare någon på redaktionen eftersom det blir billigare.
– Dessutom: Hen som vi tror heter Bo men som egentligen heter nåt annat låter allt ofta som journalister vill att människor som Bo ska låta när de blir intervjuade. På så sätt passar intervjun med Bo liksom mer in i den allmänna mediedramaturgin där en nyhet är något vi känner igen som en nyhet.

Nåväl. Bo som heter Bo Löfgren och låter som Bo Löfgren ringde om nåt. Han är några år äldre och kanske är det därför han berättar historien om kvinnan som ringde in till ett frågeprogram på radion. Detta apropå att hennes gubbe hade passat på att gå ut för att köpa kvällstidningen medan hon städade men som sedan försvann.

Först efter 30 år kommer gubben hem och då sätter han sig i soffan och börjar läsa tidningen.
”Var har du varit”, säger frun förvånat och möjligen något förebrående. ”Jag har slösat bort så många år av mitt liv på att vänta på dig.”
”Sluta nu”, säger mannen. ”Du är faktiskt yngre än mig.”
Och det är det som är min fråga, säger kvinnan till programledaren.
– Visst heter det väl ‘yngre än jag?’.

Sedan ringer klockan plötsligt för eftermiddagsdrink (Horse’s Neck for me please). Och kvällens middag rundar av ännu en intressant dag: Hennes enkla och därför geniala pasta al aglio. Hemgjord pasta? Självklart!

Onsdag: ingen vind, inget regn, HURRA!

(Uppdaterad 19:05)

Hon: somnade till skyfall och hård kuling, dessutom pålandsvind. Något slog ihållande mot väggen bakom sängen…

Vaknade, och det var helt tyst utanför. Inget dån från vågor och inget som slog mot väggen. Cyklade och hämtade tidningen, lätt som en plätt, ingen motvind och inga vattendroppar på glasen som skymde sikten. Härligt! Frukost inne blev det dock, ingen sol men ganska varmt. +13 grader vid åtta-tiden!

Till frukost serverades ett nybakat mörkt bröd. Det är alltid lika spännande eftersom jag experimenterar ganska friskt med min surdeg på råg. Har hittills inte lyckats få till någon som är sådär riktigt lyckad. Godast är fortfarande den jag gör på bakpulver med nötter, frukt och filmjölk.

Vill att det ska smaka som Ölandslimpan gjorde när jag var liten. Men det blir alltid lite för kornigt på nåt sätt. Och kryddningen stämmer inte heller. Fast jag måste säga att dagens experiment var riktigt lyckat, fast jag egentligen inte alls hade väntat mig det idag. Problemet är att jag inte har en aning om hur jag gjorde, eller vad jag hade i…

Blev en hyfsat lång promenad efter lite förmiddags-jobb. Gick först bort till Järnsida, stugområdet på andra sidan vår lilla skog. Där var det helt plötsligt en massa får som betade längs strandängen. Kul! Stannade och pratade lite.

Sen in i skogen för att kolla in mitt trattis-ställe. Och ja, det hade kommit upp några till. Inte så jättestora, men jag tror ingen annan har varit där och plockat heller. Pust! Fortfarande ”mitt” ställe alltså :).

Men snäll och generös som jag är, fick Han ta dem till kvällens middag! Gös står på receptet. Vet inte riktigt var svampen kommer in i bilden, men det doftar gott från köket!

Han: Hon är snäll innerst inne. Idag la hon upp bollen så att jag bara behöver slå en skruvad backhand.
– Lyssna på filmen ovan och hör hur god vår middag blev.
För dig som vill ställa upp i nåt matlagningsprogram typ Kockarnas Kramp med lånade fjädrar, här har du dagens recept: Fisk i kappa med färsk potatis och svampsås.

Ta vad du har, t ex hennes självplockade svamp. Stek den utan smör till vatten kokat bort.
Lägg i en stor klick smör + en halv purjolök som självdött i kylskåpet.
Addera ett antal av alla de chiliskruttar som hon lämnat efter sig på jakten efter den perfekta frukten..
Slå på lite grädde, fet. Kläm ur en citron och rör om.
Ställ såsen åt sidan.

Häll upp en liten whisky, one for the cook. Plocka fram allt du har i kylskåpet när det gäller paprika, tomat, en bortglömd aubergine:
– Hämta lite persilja, gräslök och salladslök som hållit stånd mot hösten ute i landet.
Ta fram en lagom stor ugnsfast form, klä in den i folie eller bakplåtspapper.
Hacka allt du tycker om av dina överblivna grönsaker. Lägg allt i formen. Klipp ner 2-3 filer av gös, krydda och ställ in i ugnen på 20 minuter.
Skala och koka potatis.
– Be a man och strunta i locket. Ställ istället stekpannan med svampsåsen som lock på potatiskastrullen och servera kvinnan i ditt liv en drink.

Skriv nåt på din blogg, öppna en flaska Chardonnay, tänd några ljus och se glad ut.
– 20 minuter senare har du antagligen lyckats eller misslyckats, så gardera med en digestive efteråt (jag valde hennes favorit: Béndédicte D.O.M.) och lev sedan lyckliga i alla era dar.
Ungefär så.

Tisdag: Vi lever e-handelns paroll: Hela landet ska leva!

(Uppdaterad onsdag 11:30, 18:35)

Han: Regn och rusk, 13 grader. Pålandsvind från ost, 7-11 sekundmeter. En dag som gjort för att åka och handla i Kalmar, Jula och Ikea tur och retur. Mellanstopp vi vägen hem på Tempo i Gökalund för att hämta ut veckans bidrag till näthandlarna.
”Hela landet ska leva” är ju en känd paroll och de enda som tar den parollen på allvar tycks vara näthandlarna.
– Landsbygdens e-shoppare är en av de snabbast växande konsumentgrupperna, men ändå är landsbygdens behov ofta osynliga i branschens affärsmodeller, säger en Yulia Vakulenko, forskare i Förpackningslogistik vid Lunds Tekniska Högskola.
Jag kan säga att det fungerar bra. Lite för bra.

Apropå shopping: ”Greenwashing” har jag hört talas om. Men femwashing var en nyhet. I båda faller handlar det om företag som låtsas vara miljövänligare än de är och femwashing eller ”femvertising” är när marknadsföringen skjuter in sig på kvinnor som vill framstå som mer klimatmedvetna än de är.
I båda fallen duger ett gammalt talesätt:
– Skit flyter.

Enligt en rapport från McKinsey står klädindustrin för cirka 4 procent av de globala klimatutsläppen. Men eftersom särskilt kvinnor månar om miljön men samtidigt vill fortsätta shoppa kläder tar modeindustrin till knepet som får kvinnorna att känna som fina människor: Istället för att städa i den ohållbara produktionen handtvättar man sin image.
– Femwashing, alltså.
– Jag började lägga märke till att jag såg politiska budskap i reklam, speciellt när det kom till marknadsföring av kläder, säger doktoranden Mariko Takedomi Karlsson som publicerat en vetenskaplig artikel på ämnet kallad ”Att sälja kvinnor den gröna drömmen” tillsammans med biträdande universitetslektor Vasna Ramasar vid Lunds Universitet.

Poängen är att modeindustrins reklammakare kidnappar det språk som miljöaktivister och andra sociala rörelser använder och så lever både modeindustrin och kvinnorna lyckliga tillsammans medan konsumtionen blomstrar som aldrig förr. 
Men som sagt, skit flyter. Eller som den tyske arkitekten Walter Gropius (1883-1969) konstaterade:
– Den mänskliga hjärnan är som ett paraply. Den fungerar bäst när den är öppen.

Men det klart, det roligt att shoppa på nätet. Bland alla paket fick jag idag Klas Östergrens Två pistoler (Polaris) om Gustav III:s kusk Adolf Fredrik Munch som hjälpte kungen att få en arvinge, Jesper Högströms omtalade bok om Tora Dahl (Jag vill skriva, Weylers) och en obskyr roman som faktiskt saknas i biblioteket på udden: Hur en man övervinner sin rädsla för hajar (Beijbom Books).

Hon: älskar att shoppa på nätet, som julafton när paketen kommer ju. Ny upplevelse sedan vi lämnade huvudstaden. Blir faktiskt billigare dessutom, vågar inte köpa dyrt utom sådant jag vet jag gillar. Som typ min hudvård.

Och så är Chateau Margareta redo för Iggys ankomst! Hoppas han bara inte redan vuxit ur storlek 62 cl…

Och så kom äntligen mina etiketter, inte de som ska klistras på locken, men de som ska hänga på de större kryddburkarna. Men hur blev de…

Okej, pappret var lite mörkare än det såg ut, och passningen på baksidan lite sisådär. Men jag är supernöjd.

 

Måndag: Om möss, människor och flyttfåglar

(Uppdaterad 18:50)

Han: Ett hösttecken är att det börjar springas i väggarna igen. Husmusen har flyttat in igen. Det väcker frågor:
– Var håller katterna hus egentligen?
Och inte minst frågan:
– Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Frågan ställde jag tidigare i höst här på bloggen. Jag var uppriktigt förvånat.Katten domesticerades en gång i tiden just för sin förmåga att jaga möss. Att livsmedelsindustrin först efter 3000 år kommer på att katter kanske gillar smaken av mus säger nåt om den mänskliga hjärnans begränsning.
För nyheten för dagen var att en kattmattillverkare forskar på att ta fram mat som smakar mus. Märkligt, eller hur?
Det finns vegomat och glutenfri kost, men det som i 3000 år varit kattens naturliga föda forskar nu experterna på om det möjligen kan vara något katten vill äta!

Men idag läser jag att vetenskapen gått framåt med stormsteg. Plötsligt poppar det upp reklam på skärmen för något som heter ”Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats”.
Äntligen!
– Äntligen inte.
Det visar sig att industrin inte kommit på att man kan sälja mosad mus som man säljer mosade koöron eller dito tonfisk – det enda som duger åt våra katter.
– I gelé.

Nej, av det finstilta framgår istället att Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats är snacks gjorda med kött som odlats från musceller: The snacks are made with meat grown from mouse cells, which are collected from mice in a procedure that Because Animals compares to an ear piercing. “Those mice then ‘live the rest of their natural lives in the safest, most comfortable habitat available to them.”

Du läser rätt, man plockar celler från en mus, odlar materialet till kattmat och sedan ”släpper man ut mössen i den säkraste och mest bekväma miljön”.
­– Tack för det, idiot!
För egen del har jag bett Anticimex komma förbi udden. Och till Ludde och Vilda säger jag:
– Det finns mat att hämta under trossbotten.

Bästa sättet att bli odödlig är att dö ung. Plötsligt gråter alla över Lars Vilks. Även alla de konstmänniskor, politiker och journalister som igår betraktade honom som orörbar.
– Han blev radioaktiv, som Niklas Orrenius skriver i dagens runa. Många i Sverige var fega när det gällde Lars Vilks. Man tystnade fast han egent­ligen var i en fruktansvärd situation och hotades av rörelser som egentligen hotar oss alla, och som allra mest kanske är ett hot mot minoriteter som judar och shiamuslimer.
– Många störde sig så mycket på honom – vilket gick att förstå, han var en provokatör – men man kunde inte se bortom sin egen irritation, menar Orrenius.

För många var Lars Vilks en politisk pajas som målade skäggiga hundar i rondeller. I sina egna ögon var han bara konstnär och konstkritiker.
Jag kände inte Lars Vilks närmare. Men jag undvek honom inte. Han var rolig och bildad. En natt sågs vi på Spybar, där Vilks en kväll var DJ i Zekes bar – en musikinstallation för nattfjärilarna på Stureplan som en gemensam kompis arrangerade vid den tiden.
”Konstigt ställe att vara på? Inte om allt du gör är en del i samma konstprojekt”, skrev jag i en av mina självcentrerade dagsnoteringar (Resumé: Kända män som mött mig, 13 dec 2013).

Att Vilks var konstnär och ingenting annat fattade jag när han visade 29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar.
Det här var vid den tiden när ingen gallerist vågade ställa ut honom. Men en annan gemensam bekant, Henrik Rönnquist, öppnade ett tillfällig popup-galleri på Hornsgatspuckeln där även jag hade en ateljé.

Under vernissagen var det fler Säpovakter än besökare i lokalen. Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter. ”Kanske visar utställningen att Vilks politiska projekt är på väg att inta sin plats i konsthistorien. Och att omvärlden börjar titta på Lars Vilks konst igen”, skriver jag.
Detta efter att Lars Vilks visat fotografen CA Carlsson och mig sin favorittavla. Han tog mig i armen och pekar på en liten målning, sin egen ”förhöjda” version av Anna Palm de Rosas ”Marin”.
Vilks lutar sig fram och kisar med sina egendomligt tjocka glasögon och jag inser att det här är ingen politisk pajas.
– Ser du fältet här upp bakom molnet. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.

Sånt tyckte Lars Vilks var roligt att hålla på med. Synd att han inte fick hålla på med sånt på gamla dar.

PS: Självklart inser att mina noteringar här och tidigare ingår i Lars Wilks undersökande konstverk. helt okey, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om det jag skriver.

Hon: och jag har fortsatt höststädning av trädgården, mellan regnskurarna då, och med tanke på det evinnerliga regnandet har jag också röjt och gjort plats i växthus 1 för nyplantering. Känns kul, och trots att jag är lite trött på årets säsong är det ändå med viss förväntan jag ser fram emot nästa. Började lite lätt med att sätta plocksallad i en trälåda. Den kommer att få flytta in när det blir kallare. Nu är det varmt, vindstilla och blött…

Och sockerärtor börjar komma upp i landet jag förberett för vitlöken… låg väl några ärtor kvar i jorden sedan i somras. De får vara kvar ett tag, fortsätter det vara varmt kanske det blir nyskördade ärtor till julskinkan 🙂

Men flyttfåglarna ger upp Sverige, det har gått streck efter streck över udden hela dagen. Långa sådana!

Söndag: trädgårds-fixar-dag, till regnet kom…

(Uppdaterad 17:33)

Hon: tog äntligen tag i de mögelangripna tomatplantorna, nu ska de väck! Men så upptäcker jag förstås en del grenar som ser okej ut och klarar inte att döda hela plantorna fast jag vet att det inte kommer bli något av dem. Tomaterna som finns och inte är helt ruttna är inte goda heller längre, så helt meningslöst spara något egentligen…

Så börjar det förstås regna när jag nu var på g och det var varmt och skönt ute. Kompis ringde samtidigt som regnet kom, gick in i växthuset och satte mig att prata. Därinne finns faktiskt en hel del som ser riktigt bra ut fortfarande. Upptäckte jag. Till och med en del tomater. Passade på att rensa bort torra och halvruttna grenar. Tur i oturen det började regna. Har inte ägnat växthusen mycket uppmärksamhet alls sista tiden. Uppenbarligen…

Och min aubergine som stått sen tidig vår har till och med blommor och några riktigt fina frukter dessutom. Kul!

… och vi andra hedrar vilodagen

Han: I morse vaknade jag med värk. Och det gjorde inte ont som på Lena Philipsson. Det gjorde ont i hela kroppen, särskilt knäna. Träningsvärk. En påminnelse om att Oscar Wilde hade rätt:
– Arbete är en tillflykt för dem som inte har något bättre att sysselsätta sig med.

Igår sysselsätta sig Höjdhopparn, Isman och jag oss med att snygga till lite kring stugföreningens båtbrygga.
Det har pratats i decennier om att något borde göras. Så vi började och det känns i kroppen att det blev ganska okej.

• 

• 

• 

• 

• 

I övrigt vill jag bara tacka hennes Opel Astra för att hen fattat att vara bil på landet är att vara traktor och sopbil och släpkärra i ett:

Hon: ja en kaka hann jag med också, eftersom det började regna. Tyckte ett recept i M (installerade Bonniers app ARCY imorse. Konkurrent till Readly. Expressen har också flyttad dit nu…, stackars Readly…) såg himla gott ut. Sockerkaka som smakar kanelbulle. Två favvisar i en, mums!

Lördag: Maxad AW med Nagy

Han: Ibland träffar man människor som det redan efter två minuter känns som man känt i hela sitt liv. En sån polare träffade jag igår. Han heter Henrik Nagy och han sjöng den här låten för mig, Losern i min hall.

Okej, kanske inte bara för mig. Det var vår kompis Blomman som presenterade oss och det var han som absolut ville att Henrik skulle spela hans favoritlåt.
– Den här måste du lyssna på, sa Blomman.
Och då gjorde jag det.
– Och sen spelade min nye polare hela kvällen för mig.

Om sanningen ska fram var det visst ett 40-tal andra närvarande i rummet, inklusive musikproducenten med mera med mera Maxe Axelsson som bjudit in oss på AW hos Jonas Mat & Event på Kalmar Science Park.
Men ändå.
– Den här gången sjöng Henrik Nagy bara för mig.
Möjligen berodde det på att vi både bodde i Mölndal när vi var barn. Eller så var det bara så det kändes.
Tack för en fin kväll!

PS: I slutet av januari kommer Henrik Nagys nya skiva. Då ses vi igen. Till dess kan ni andra lyssna på förra skivan här.

Fredag: Världspremiär för Bond på Centrumbio i Torsås

(Uppdaterad 10:56)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Alla kom när sista Bondfilmen hade premiär på Centrumbiografen i Torsås. Särskilt hon (ovan) och hon var inte minsta nervös. Och efter den stora smällen drar sig herr och fru Bond tillbaka till Skeppevik för att leva lyckliga i alla sina dar (nedan).
– Tack för en fin och spännande kväll!

• 

Hon: ja tänk vad kul och glammig en regnig torsdagkväll i sydöstra Småland kan te sig! Och vilken förfest bästisarna härnere på Udden bjöd på. Många skratt blev det…

Ps. Vi blev förevigade på röda mattan också…

Torsdag: Hon är lite nervös inför premiären…

(Uppdaterad 16:40)

Hon: ja ikväll ska vi på världspremiär, eller i alla fall Sverigepremiär, av nya Bond-filmen. Det är dessutom premiär för nyöppnadet av Centrumbiografen i Torsås efter pandemin. Och nypremiär för mig att åter sitta i den salongen. Var nog minst 40 år sedan sist.

Varje söndagkväll fram till 16-års ålder tillbringades nämligen där. Fanns inget annat att göra i ”byn”, förutom att hänga på torget då. Så söndagskvällens bioföreställning var veckans höjdpunkt.
Man gick på alla filmer, oavsett vad som visades. Men när Tyrolergök i glatt före stod på reportoaren sa pappa NEJ! Som tur var kom Sigurd Mellström, biografens föreståndare, förbi och lugnade pappa med att den var helt oskyldig. Och ja, det var den 😉

Men den allra första filmen jag såg där, tillsammans med pappa, var Sound of Music. Jag var bara tre år och frågade hela tiden ”vad säger dom nu…”. Inte populärt. Vet inte om vi tonåringar som satt på första och andra raden och kastade godisbilar på varandra varje söndag var så mycket mer populära för den delen. Klart jag är nervös!

Och vad ska jag ha på mig??? Kompisarna säger att det är brukligt att klä upp sig på Bond-premiärer. Ja det är nog första gången jag är på en sådan dessutom.

Fick ta en lugnande skogspromenad, det började givetvis regna, men lite lugnare blev jag nog.

Han: Du har hört det förut – nu blåser det på udden igen. Upp till 19 sekundmeter i byarna. Och, ja viken är full av tång igen. Hon har redan flyttat in citronträdet i lä och jag surrat fast mig bakom datorn i väntan på kvällens premiär.
Och apropå det försöker medierna få oss att tro att nu är faran över och alla är så himla glada att restriktionerna är över.
– Inte jag.

Jag tycker att det går för fort fram. Att restriktionerna tas bort är snarare politikernas beslut än smittskyddsläkarna. Ta bara det här med sjukvården. ”Är det en mänsklig rättighet att få smitta äldre och sjuka?” Den frågan ställer Ulf Carlsson i sin krönika i dagens Barometern: ”Jag har blivit kontaktad av äldre personer med hemtjänst som är väldigt oroliga för smittan. Och med all rätt. De har visserligen blivit vaccinerade enligt konstens alla regler själva. Men om alla de som kommer på besök varje dag har tagit sin spruta vet man inte alls.
”Jag har bett att inte få in ovaccinerade i min bostad, men har då fått svaret att sådana krav är inte tillåtet att ställa.”

– Men är det verkligen möjligt, undrar Ulf. ”Går rätten att fortsätta att ovaccinerad arbeta nära våra mest sköra invånare, före dessa personers rätt att skydda sig från den dödliga smittan.
Då är jag faktiskt inte med längre.
Vi ska inte tvångsvaccinera någon. Alla har rätt att säga nej tack. Men då får man också ta de fulla konsekvenserna av det beslutet. Det är möjligt att kommuner och regioner inte har rätt att stänga av någon från jobbet för att man vägrar vaccin. Men det är en helt annan, arbetsrättslig diskussion. Rätten att ha jobbet kvar är inte detsamma som rätten att gå omkring och smitta folk.”

Instämmer. Ett annat rimligt minimikrav när restriktionerna tagits bort är att alla som inte vaccinerat sig fortsätter att bära munskydd ute i samhället. Det ger alla frihet att leva som man har förstånd till utan att uppenbart riskera andras tår och hälsa.

Tycker en fullvaccinerad surgubbe som ska följa med på bio och träffa en gammal kollega från spionåren. Till skillnad från henne är jag inte alls nervös.
– Att kulturjournalisterna sågar filmen tar jag som ett gott tecken. Då är jag mer nervös för den annalkande stormen.
Och se, nu får vi oväntat besök också:

Onsdag: 29 september – verkligen en dag att fira

Han: Idag upphävs alla restriktioner på udden. Det blir alltså fritt fram att pinka i lovart trots att det blåser 15 sekundmeter i byarna. Lycka till får vi säga även till alla ni andra bortom udden som vägrar vaccinera er.
– Hoppas bara att det inte skvätter på alla medmänniskor som gjort sin plikt för att begränsa obehagen för andra.

DAGENS ICKE-NYHET: Magdalena Andersson accepterar jobbet som chef. Hade vi trott något annat? Grattis till jobbet! Passar på att skicka med min favorithistoria om chefsskap:
– Enligt legenden hade Chamulaindianerna i Mexiko de bästa hövdingarna på den tiden när det begav sig att vara hövding.
Det berodde på att de hade ett smart sätt att utse ledaren:
– Alla kandidater fick sätta sig på det kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.
Poängen:
– Eftersom ingen ville göra om det årliga testet slapp chamulas chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.

Nåt att tänka på en dag som denna och grattis till dig Stefan Löfven, som insett att livet är värt mer än att ständigt stå i lovart och känna skummet skvätta i ansiktet.

Hon: regnet fortsätter att ösa ner, och ja, det blåser typ 15 sekundmeter i byarna. Det blir en innedag, perfekt för fröinsamling och chili-torkning. Men först låååång frukost i soffan. Äntligen landat efter stressigt Stockholmsbesök. Roligt men slitigt 😉

Inte så roligt, och fingertopparna bränner… men känner mig duktig som tog tag i det. Givetvis i sista minuten, men ändå. Tror jag har alla fröer jag vill nu. Några som inte kom upp från föregående års fröer och några som varit otrogna och blivit något annat måste jag köpa nya av. Bland annat Monkeyface och Cayenne.

Sen har jag hällt sockerlag i limoncellon som marinerat (citronskal och vodka) i snart 50 dagar, nu ska den helst stå lika länge till, men lite kan man nog smaka under tiden 🙂

Och ja, vi smakade förstås av den, och den blev kanonbra! Så kul, för det är första limoncellon som är gjord på skalen från våra egna citroner, som jag skördat från vårt eget citronträd.

Tisdag: Dubbeljobb och hur siffrorna styr våra liv

Hon: Hemma på udden igen, underbart, men hinner inte riktigt ta tag i kryddproduktion och annat fix med det som fortfarande ”lever” i växthus och pallkragar eftersom jag har en deadline att passa. Dessutom ett konferenssamtal vid ett idag. Blir lite extra stressad eftersom vi varit borta i drygt tre dygn och därför ligger efter med allt.

Hann iallafall ut och skörda de allra allra sista tomaterna innan mötet började. Blir säsongens sista Bolognese gjord på färska tomater till middag ikväll. Glad jag har frysen fullproppad med frysta.

Möte avklarat, deadline framflyttad… lite lättad eftersom det varit kort om tid, men samtidigt vet jag ju att det vanligtvis blir lika stressigt på slutet ändå!

Bestämmer mig för att ta en promenad för att ”stressa ner” innan det utlovade regnet kommer och samtidigt passa på att kolla om det finns några trattisar kvar efter helgen. Och nej, det fanns det inte! Kan vara så att det varit för torrt medan vi var borta. 18 grader och sol hela helgen. Eller så har någon annan hittat mitt ställe!!! Attans i så fall! Men om det berodde på torka så kommer det snart vara avhjälpt, ösregnet började redan innan vi hann hem. Ja, även Han följde med ut på en promenad…

Han: Ja även gubben följde med på promenaden. 6 093 steg. Det är väl ungefär vad jag uträttat idag. Utom att kela med katterna och gått ut med soporna.
– Då kan det vara härligt att känna till att du blir i genomsnitt lite lyckligare för varje dag du blir äldre.
Det hävdar ekonomiprofessorn och författaren Micael Dahlen som jag citerat tidigare här på bloggen.

Varför blir vi lite lyckligare för varje dag?
– En delförklaring är att vi får allt fler härliga händelser att njuta av i efterhand. Vi skapar en lyckobank.
Alltså lite lyckligare.
Som sagt, Professorn har jag skrivit om förut. En fri själ i en mager och tatuerad kropp som ständigt cirkulerar kring fenomen i tiden och därför ofta poppar upp i våra vanligaste medier.

Det där med att vi blir lite lyckligare för varje dag vi blir äldre stämmer nog. Och professorns förklaring är kongenial:
– Ju äldre vi blir desto fler härliga händelser har vi att njuta av i efterhand.
Detta helt i linjen med teorin att vi njuter mest av upplevelser innan och efter vi upplever dem.
– När det vi sett fram emot verkligen sker har vi svårare att njuta av nuet.

Nu läser jag i tidningen att professor Dahlén hittat en ny vinkel på vår oförmåga att njuta av stunden:
– Försiffringen gör oss till revisorer i våra egna liv, hävdar professorn i en ny bok som har titeln ”Sifferdjur – Hur siffrorna styr våra liv” (Volante).
Jag känner genast igen lössen på gången. Härom dan mötte jag en granne som kom cyklande i orange cykelbyxor och hjälm och tävlingsglasögon och tolv växlar och handskar av skinn och stigbyglar som förr bara fanns på ridhästar.
– Du bor åt det hållet, sa jag.
– Jag vet, men jag det saknas 460 meter till en mil så jag gör en extra sväng så att det ska bli jämnt.

Vi räknar stegen vi går, kalorier vi stoppar i oss, kilometrar vi cyklar, antalet likes vi får på Facebook. Vi uppmanas betygsätta filmer, restauranger, taxichaufförer och till och med KSSR som har hand om om våra soptunnor vill veta om vi är nöjda med ”upplevelsen” att de svarat när vi påmint dem om att de inte tömt våra tunnor.

Vi mäter och jämför men blir vi lyckligare för det?
– Nej, är det korta svaret från professor Dahlén.
Vilket betyder att du inte behöver köpa Professorns nya bok. Det räcker att du likar att du läst om den på den nån blogg nära dig. Och i morgon kommer du känna dig lite lyckligare för att du likade den här texten idag som är i morgon var igår.