Söndag: äntligen…

(Uppdaterad 20:15)

Hon: jobbade undan jobb jobb inatt, och barnen ska laga middagen (lyx!), så idag har jag äntligen kunnat ägna mina plantor lite uppmärksamhet. Och nu har tomaterna verkligen kommit igång. Var faktiskt en hel del att skörda. Fast de de flesta är fortfarande gröna, men det kommer att gå fort nu. Och de är många, ja givetvis blev det inte färre i år, vilket var tanken. Kunde inte motstå att testa lite nya sorter. Faktum är att jag faktiskt struntade i en hel del från förra året, så helt galen är jag inte, inte helt…

Hann ändå med att göra en Granola, dubbel sats idag. Sommargästerna efterfrågade müsli vid frukosten, fanns bara hemkokt sylt. Men imorgon blir det andra bullar! Och jag gillar också granola, speciellt med yoghurt till lunch!

Men nu väntar vi med spänning på vad barnen ska hitta på för middag. Till saken hör att vi har en Mästerkock här! Amanda, med sin sidekick Erik!

Bäst jag börjar med drinken. Aperol Spritzer-väder tror jag! Och middagen är på gång i Chateau Margaretas utekök.

Lördag: Under stjärnorna gäller det att läsa rätt horoskop

(Uppdaterad 00:49, 15:55, 15:33, 14:23)

Han: ”Det här är en intressant kombination. Ni är varandras motsatser och ofta är motsatser bra. I ert fall så kan det vara både och, beroende på vad för perspektiv ni har. Ni fluktuerar båda och ni kan därför förvänta er mycket förändring och variation i ert liv tillsammans.”

Häromdagen fick jag frågan igen: Blir det inte långtråkigt i längden där på udden? Mitt svar:
– Inte en sekund!
Nästa fråga kräver ett längre svar:
– Men blir ni inte less på varann där ute?
Mitt svar:
– Nej, inte jag.
Kan bero på att vi skyttar är kända som storsinta, generösa och har humor.

Och innan du frågar henne läser jag att även stjärnorna tycker att det funkar bra. Alltså inte stjärnorna som vi ser över udden, utan stjärntecknarna som skriver om sånt: ”Attraktionen mellan er två börjar väldigt ofta med att ni upptäcker den stora möjligheten till intellektuellt utbyte sinsemellan. Förutom att ni båda håller ett högt tempo i era diskussioner och tankegångar, så är ni alldeles säkert dessutom lika pålästa i ämnena ni diskuterar”, heter det t ex i en trovärdig analys. ”Din Tvilling är alltid öppen för att höra om allt som hänt dig och hur du tänker, kära Skytt, och det här intresset gör att du känner dig som hemma… Ni två äventyrare verkar ha en outtömlig reservoar av idéer och fantasi, och uttråkning står verkligen inte på schemat.”

Det låter väl bra, älskling? Vi kanske kan starta en blogg tillsammans? Den kan ju handla om manligt och kvinnligt synsätt, typ.
– Jaså, det har vi redan gjort.
Och tänk, det verkar horoskopilogerna redan ha upptäckt. En recension lyder så här: ”Du är lite mer den abstrakta tänkaren i den här relationen, och ibland blir du förvånad över hur din Tvilling kan vara så besatt av mer triviala saker, som vem som sa vad. För dig är livet alltid större än så, medan din Tvilling är mer av en ’här och nu’ natur. Men vad gör det, i det stora hela vill ni båda utvecklas och utforska och det här kan ta er på resor runt jorden lika väl som runt varandras intellekt.”

Som alla möjligen förstått är det hon som är Tvilling och jag som är Skytten och om ”här och nu” betyder att hon är där hennes flip-flop är, dvs i något trädgårdsland, så stämmer det bra in på min tvillingsjäl.
Och byt ut ”abstrakt tänkare” mot ”långrandig nörd” så är det ungefär så hon brukar recensera mina blogginlägg.

Det fyndiga med horoskop är att man alltid känner igen sina egna goda sidor och andras mindre sköna. Skojar bara, för egen del tycker jag att det här är på pricken hon: ”… ett mångsidigt, frågvist och kärleksfullt tecken. Detta gör tvillingarna inspirerande och aldrig tråkiga. De är sociala, kommunikativa och alltid redo att ha roligt. Men plötsligt kan de bli allvarliga, tankfulla och rastlösa. De är fascinerade av världen och enormt nyfikna på allt och alla. Och har ofta en känsla av att det inte finns tid nog att hinna upptäcka och göra allt de vill.”

Jag anar att hon skrattar igenkännande åt dessa skrivningar om Skytten: ”Oh my, det här är en av de där intensiva relationerna du alltid drömt om, kära Tvilling. Sällan långsam, aldrig fast. Ni två äventyrare verkar ha en outtömlig reservoar av idéer och fantasi, och uttråkning står verkligen inte på schemat … Det är inte ofta du träffar på någon lika anpassningsbar, snackig eller snabbtänkt som din Skytt, så förbered dig på att, för kanske första gången, bli överraskad. Din Skytts är trots allt ett eldtecken och har ett tempo och infall som brinner snabbare och intensivare med hjälp av din luft.”

Eller? Ovanstående var nog den varning hon borde ha lyssnat till innan vi flyttade ihop. Tjugo år senare brinner det inte lika ofta och fortsättningen passar förmodligen bättre i hennes världsbild just nu: ”Din Skytt är spontan, impulsiv, unik för dig i att hen är sämre på detaljer än du är, och svämmar över av optimism inför alla dina idéer. Men se till att ni har minst varsitt sparkonto och varför inte en revisor eller två? När ni två är igång glömmer ni nämligen lätt allt sådant som tider, kostnader, scheman – ‘tidsoptimism’ är bara förnamnet…”

Och efter alltför många åsikter i tyckarbranschen är det nog inte bara hon som tycker att även nedanstående verkar vara skriver med en viss bloggande manlig förlaga:

Det fina med stjärntydarna är att de säger saker som (en) man efter tjugo års närvaro bara kan vädja om – hennes tolerans: ” … trots att Tvillingen ofta är känd som den lite mer spralliga av er två, så kan din Skytts hastiga byten mellan av och på ibland bli lite mycket även för dig. Du vill gärna tala till punkt, men din Skytt är inte alltid intresserad av att lyssna, utan skyndar raskt vidare när hen känner sig klar. Det här är för att din Skytt ständigt vill utveckla och gå vidare, och har väldigt lite till övers för att överanalysera. Så, vänj dig vid att kanske vara den lite känsligare i denna relation, kära Tvilling, och njut av din Skytts energi och storslagna optimism… ”
– Ska vi säga så?

Nåväl, om någon i barn- och bekantskapskretsen nickar instämmande så har stjärntydarna även skrivit in er i vår historia: ”Inget par är så beroende av information och kunskap som ni. Ni har dessutom tillsammans en härlig grupp av individer till vänner – både du och din Skytt blir lätt vän med de uddaste personer, och era tillställningar tillsammans är givna succéer …”

Klart man gärna vill tro på stjärnorna, eller hur? Särskilt när hon, tvillingsjälen, nu förbereder udden för nästa omgång gäster på udden.

Hon: pust ja, mycket nu… alltså kommer mitt pytteinlägg egentligen en dag försent. Klockan är nästan 01.00 söndag morgon. Faktiskt inte ens hunnit läsa vad Han skrivit så ingen kommentar på det, idag i alla fall… men en bild på morgonens gurkskörd får avsluta dagens blogg. Godnatt!

Fredag: stormsäkra!! Sedan jobba, jobb jobb alltså …

(Uppdaterad 14:18, 13:15)

Hon: ja mitt i odlings- och B&B-säsongen har jag alltså lovat hjälpa till med en bok. Originaljobb dessutom, vilket jag inte gjort sedan förra gången jag gjorde en bok, och det är 15 år sedan… tänkte att då måste jag nog använda en mus, inte bara ”styrplattan” på datorn. Men var har jag den då? Ligger nog kvar på Ingo. Vad göra, jo skicka efter en ny förstås. Men ”min” mus verkar inte finnas att få tag på längre så det fick bli senaste skriket the Magic Mouse! Men kommer jag lyckas få igång den utan Sunkan (bästa it-support-killen i världen)?

Men först stormsäkra mina plantor utomhus. Flytta på krukor i ”fel” väderstreck och binda upp de på friland så nya utskjutande grenar inte går av som senast… gör så mycket jag hinner innan ösregnet kommer. Allt är dessutom lite eftersatt eftersom vi haft fullt upp med barn och barnbarn, konstrunda och kalasande med kompisar och förberedande för nästa barnaskara och kompisgäng. Det är roligt men intensivt. Vi missade till exempel kompisarna Claes och Ebba när vi var på Öland, och Han inte hann hålla koll på mejlen. Men vi hade ju ändå inte kunnat ses, tyvärr!

Och Hans systerdotter Tina med maken Magnus hann vi alltså träffa när vi landade på Udden efter ett dygn på Öland. Men det var på håret, och värdinnan var ingen vidare värdinna och missade alltså korvgrillningen på Skeppeviks camping. Ja, jag var så trött, och låg efter med både vattning och brödbak! Kom tillbaka igen, helst i lågsäsong, så jag får ny chans. Då blir det middag på Udden! Nähä, dags att pröva nya musen.

Han: Hon kämpar! Och vi göra alla våra val. Sven X:et Erixson är en av mina favoritmålare. Jag minns honom från en utställning i Uppsala i slutet av 60-talet. Han var en snäll människa. Särskilt svag var han för kvinnor, vilket framgår av följande meningsutbyte med en kvinnlig kulturreporter:
Reportern: ”Vilken färg älskar ni mest?”
X:et (tvärsäkert): ”Rött”.
Reportern (med ett veck mellan de vackra ögonen): ”Varför just rött?”
X:et (tvekande): ”Jamen, vad sägs om blått då?”

Häromdagen återfann jag en av mina tavlor på Bukowskis auktionssajt. Den var röd.
Senare blev jag påmind om att jag är till salu. Denna gång på Stockholms Auktionsverk. Även den tavlan är röd.
– Varför rött?
Även jag får den frågan. Det finns två svar. Det ena är enkelt: Tillgång och efterfrågan.

Picasso hade en blå period (1901–1904) när han i huvudsak målade fattiga och lidande människor. ”Den återhållsamma färgen bidrar till att skapa en känsla av intensiv melankoli och patos”, brukar konstkännarna säga.
Men såvitt jag minns från mina konsthistoriska studier i Uppsala berodde färgvalet på att Picasso som fattig och lidande konstnär hade kommit över en stor mängd blå färg till ett billigt pris.
– Alltså fick det bli blå tavlor.
Utan andra jämförelse hade även jag en blå period (1979-81). Den inspirerade i första hand av att jag hade en blå Volvo som jag tänkte lacka om. Tyvärr krockade jag bilen. Färgburkarna med lackfärg blev så att säga över och flyttade in i min ateljé.
– Så vad sägs om blått då?

Mitt andra svar är lika svävande som legenden X:et Erixsons. Orsaken är att måleri, åtminstone mitt, sällan är en intellektuell verksamhet.
– Hjärnan är bortkopplad, penseln känslostyrd.
Särskilt när det gäller färgerna.
Jag har gjort både blåa och röda tavlor. Vanligtvis använder jag många färger.
– Men rött och blått är favoritfärger. Gult och grönt däremot har jag svårt för.

Varför det är så undrar jag också. Vid sidan av Volvon kan det blåa möjligen bero på att jag växte upp på ett kraftverksbygge som heter Blåsjöfallet i norra Jämtland där även Stora och Lilla Blåsjön ligger. Stora Blåsjön är Sveriges tredje djupaste sjö (144 m) och det djupblå finns inte bara i vattnet utan ljuset ger även bergen/fjällen, snön och skogarna ett blått intryck.

Om det röda vet jag inte. Så där får du inget svar. Däremot skälen till varför jag skriver det här:
1) Det spöregnar och att skriva detta är ett tidsfördriv utan annat syfte än att få tiden att gå.
2) Jag läser Borges 3 och på sidorna 326-330 skriver författaren Jorge Louis Borges intressant om färger.
Detta apropå att han med tiden blev blind: ”Svart är en färg som blinda personer längtar efter (i vart fall den blinda person som har framför er), en annan är rött. Le rouge el le noir är färger som vi saknar, jag, som var van att sova i totalt mörker besvärades under lång tid av att behöva sova i denna dimvärld, denna grönaktiga eller blåskimrande eller svagt lysande dimma som är den blindes värld… en konturlös värld i vilken enstaka färger framträder: i mitt fall är det fortfarande gult, fortfarande blått (fast det blåa ibland snarare är grönt), fortfarande grönt (fast det gröna ibland snarare är blått). Vitt har försvunnit eller blandats samman med grått.”

”Vad rött beträffar har det försvunnit helt och hållet”, skriver Borges, ”men jag hoppas att någon gång (jag genomgår läkarbehandling) bli bättre och kunna se denna storartade färg, denna färg som strålar mot oss i poesin och som har så många vackra namn på många språk. Tänk bara på scharlach på tyska, scarlet på engelska, écarlate på franska: ord som förefaller denna storartade färg värdiga. Gult däremot, spanskans amarillo, låter menlöst…”

Ja, det är vad jag har säga om varför tavlor ibland bli röda. Det är bäst att passa på innan gubben blir skumögd och starren gör allt till grönblå dimma.
– Kanske inte den roligaste föreläsning du fått här på bloggen, men se! nu har det slutat att regna på udden. 

PS: Det klarnar, både vädret och bland färgerna. Det finns ett mycket kortare svar på frågan ”Varför rött – eller blått?”: Tillfrågad om vilken färg man tycker bäst om svarar en majoritet av världens människor blått och på andra plats kommer rött. Inte så konstigt att även konsten färgas av detta.

Torsdag: Vissa dagar tar aldrig slut

Han: Vissa dagar tar aldrig slut. Det här är en sån kväll. I morse vaknade jag på Drottning Victorias Vilohem på Öland. Nyss satt jag utanför en husbil på Skeppeviks camping och åt grillad korv med räksallad och drack gin och tonic med min systerdotter Tina och hennes Magnus och Buse, världens vackraste gråhund som plötsligt hälsade på och det var trevligt förstås som det alltid är när klanen träffas.

Och sedan cyklade jag hem till udden och hon hade somnat och nu sitter jag i min ateljé med öppen dörr mot mörkret och havet och lyssnar på reprisen på Amelias sommarprogram om ”den tredje åldern” när vi i vår generation förväntas förverkliga oss själva efter att ha … ja gjort vadå, kära Amelia?
Svar: Förverkligat oss själva, typ.

Och livet leker i vikar och vass och Amelia är den sannaste kvinna jag känner och även om jag kanske inte lyssnade på allt du säger eftersom sjöfåglarna  där ute också vill ha ett ord med i laget så tycker jag om ljudet av din röst.
– Ni andra, missförstå mig rätt. Amelia skriver bra och pratar bra för att hon tänker bra. Det är bara det att det känns som jag gjort allt det där som vi förväntas göra i ”den tredje åldern”.
Jag har prickat av listan och nu sitter jag här och undrar vad jag ska bli när jag blir stor.

Onsdag: sista dansen…

Hon: första stoppet på vår konstrunda med kompisarna Kinna och Bomme slutade med att vi fick med oss en skulptur. Har ju bestämt att vi inte ska köpa mer konst! Men man kan ju inte annat än älska tanten som uppenbarligen inte fick någon kavaljer till sista dansen.

Lite trötta är vi allt alla fyra efter att ha suttit uppe lite väl sent igårkväll. Idag regnar det men gårdagskvällen var underbart varm och fin. Och en massa fint, gott vin hade gästerna med dessutom, och det måste ju förstås både avsmakas och drickas upp!

Men skam den som ger sig, två utställningar till ska klaras av innan vi kan checka in på Drottning Victorias Vilohem i Borgholm! Bertil Vallien på Solliden och Vida konsthall, förstås. Dit ska vi nu efter en välbehövlig vätskepaus på Ekerum golfrestaurang.

Tisdag: Kris? Nej, business as usual

Han: Eftersom hon även idag är upptagen med att vara mormor börjar vi dagen med händelser bortom udden. De senaste dagarna bekräftar en sak: Det är inte Sverige som är i kris – det är den socialdemokratiska MP-regeringen. För oss andra går det mesta går sin gilla gång. Solen skiner, semester för många. Börsen fortsätter uppåt. Lönen går åt, pensionerna är som de är.
– Och pandemin rullar på som den gjorde innan Nooshi Dadgostar visade att regeringschefen var naken.
Det bekräftar vad vi redan visste:
– Länge leve den svenska ämbetsmannatraditionen som gett oss självständiga myndigheterna som fungerar bäst utan inblandning av klåfingriga politiker.
Även när de inte fungerar är det inte ministerstyre som saknas.

Här på udden märks regeringens kris bara genom Mats Knutsons och nyhetsredaktionernas försök att hetsa upp sig över sina egna spekulationer. Inte ens Ring P1:s värsta konspiratörer lyckas förstöra vårt morgonhumör genom att försöka göra regeringens kris till vår.

Även kriminaliteten fortsätter som vanligt. Det vill säga: Rosenbad har lika liten inverkan på gangstervärlden nu som regeringen hade innan den försatte sig i sin kris.
– Kort sagt, liksom förra gången politikerna ojade sig över att det var regeringskris klarar sig Sverige ganska bra utan regering. Vilket inte betyder att allt är bra, tvärtom.
– För de kriminella är det business as usual.

I våras publicerade polisens underrättelseenhet på Nationella operativa avdelningen en analysrapport som kallas ”Analysprojekt Robinson”. Rapporten är undertecknad av chefen Linda Staaf och publicerad på polisens hemsida.
Det är en skakande läsning (”Lärdomar av Encrochat”).
– Eller snarare: Rapporten är som en hackad mardrömsversion av en typisk sektoranalys i Dagens Industri – vilket bekräftas av att jag lånat nedanstående sammanfattning av DI:s ledarskribent PM NIlsson. Polisens experter uppskattar den svenska narkotikamarknadens värde till mellan 10 och 15 miljarder svenska kronor per år, eller mellan 100 och 150 ton per år. 52 procent är hasch, 22 procent marijuana, resten lika delar kokain och amfetamin.

Analytikerna har studerat 84 större aktörer som beskrivs som grossister, oftast med bas i Spanien som har en närmast industriell tillverkning av marijuana. Hasch tillverkas i Marocko, kokain i Bolivia, Peru och Colombia. Frakterna går via legala speditörer eller privatbilar och göms i annat gods eller i fordon. Det finns en försäkringsmarknad för ersättning vid beslag av tullen.
– Vinstmarginalen bedöms vara kring 20 procent, alltså mellan 2 och 3 miljarder som stannar kvar och tvättas i Sverige.
Resten återinvesteras i ny import av nytt knark.

Beställningsmord är del i affärsmodellen och marknadsekonomin. Antalet skjutningar var förra året 366, året dessförinnan 334, med sammanlagt 89 döda och 237 skadade. Mord används som ett sätt att ta och behålla marknadsandelar på narkotikamarknaden.
Även mördande är väl organiserad: Ett mord kostar mellan 100 000 och 1 miljon svenska kronor ”beroende på anstiftarens ekonomi, utförarens erfarenhet och vem offret är”. Unga utförare är billigare och kan ibland göra jobbet gratis för att skaffa våldskapital.
– Vapentillgången beskrivs som mycket god.

Varje anstiftat mord föregås av planeringsarbete med spaning på offret, research på nätet, inhämtning från mänskliga källor och med hjälp av teknisk utrustning som GPS-puckar under offrets fordon.
Anstiftaren, som i sin tur också kan hyras av någon annan, förhandlar om hur offret ska skjutas, i huvudet eller med flera skott i kroppen och vilket pris som gäller om offret överlever, samt behov av evakuering av anhöriga för att undvika hämnd. Efter skjutningen redovisar utföraren skadeläge, helst med bilder, eller så inhämtar anstiftaren själv lägesbilden genom att gå in på brottsplatsen.

Underrättelseenheten skriver i rapporten att den bristande respekten för människoliv är ”anmärkningsvärd”, liksom likgiltigheten för tredje man och det närmast mekaniska sättet att ta beslut om liv och död.

Och ja: Om du funderar på att investera dina pengar så talar allt för att branschen bara har nått slutet på en gyllene början.
Risken är dock stor att din insats slutar med ett skott i pannan.
Men kom ihåg:
– I den här branschen skyller man inte på sosseregeringens kris om man torskar.
Inte heller om man vinner.
Med rätta.

Måndag: Sjöpungar och vårt behov av tarmhjärnan

(Uppdaterad: 21.59)

Han: Semestertider, sommarlov. Om du hittat din plats att avnjuta denna ledighet kanske du snart känner dig som en sjöpung. Känslan är inte obekant även om du efter ett långt hektiskt liv i stan dragit dig tillbaka till en udde i havet.
– Sjöpung?
Vad är det, kanske något av barnbarnen undrar. Jaså inte, annars finns det gott om sjöpung på Västkusten där några av er flyter omkring under sommarlovet. Och den går att äta, smakar som ett ”milt ostron”.

Sjöpungen (Ascidiacea) är en lustig liten varelse som i likhet med dig tillhör ryggsträngsdjuren. Liksom du har den en hjärna och en ryggmärg.
Men den har en egenhet:
– När den hittat en plats att slå sig ner på så äter den upp sin egen hjärna.

Jo, det är sant. Det gör den för att spara energi. Detta eftersom hjärnan är det mest energikrävande organet i sjöpungens kropp. Och sjöpungen är inte så dum som det låter.
– Det enda skälet att ha en hjärna är att man behöver den för att röra på sig.
När sjöpungen väl etablerat sig på behaglig klippa i havet så behöver den inte röra på sig mer, blott låta sig gungas lite på stället av vågor och vind.
– Alltså behöver den ingen hjärna.

Det kan låta lite märkligt. Men det är sant. Vi människor är ofta väldigt stolta över våra hjärnor. ”Jag tänker, alltså finns jag” är som även skoltrötta barnbarn vet ett gammalt ordspråk. En variant skulle kunna vara:
– Jag tänker, alltså rör jag på mig.
Ty forskarna är överens om att om inte homo sapiens var så mobila skulle vi inte behöva våra hjärnor.
Åtminstone inte en så stor hjärna som vi har utvecklat just för att överleva och bygga våra samhällen så komplexa att de hotar utplåna oss.

Om du inte redan somnat i din solstol kanske du undrar:
– Vad skulle vi vara utan våra hjärnor?
Tänk efter: Vad använder du din hjärnkapacitet till just nu?
Tänker du på en kall öl, en glass med kulor, en drink med jordgubbar – eller undrar du vad som ligger på grillen i kväll?
Där har du svaret:
– Du skulle fortfarande ha din tarmhjärna!

Nej, jag skojar inte. I mitt toa-bliotek står en av en smart och snygg tjej som heter Giulia Enders. Hon är forskare vid Institutet för mikrobiologi i Frankfurt och fick förmodligen inte leka med sitt eget bajs när hon var liten.
Titeln på Giulias bok säger vad hon gillar att pilla med: Charmen med tarmen – allt om ett av kroppens mest underskattade organ (Forum).
Om författarinnan har rätt kommer vi inte att citera filosofen Descartes i framtiden utan Giulia Enders variant:
– Jag fiser, alltså tänker jag.

Som vanligt bör du gå till läggen, som Jan Myrdal brukade säga till oss. Här hittar du Charmen med tarmen, men har din hjärna redan börjat skrumpna får du en kort sammanfattning: Flera av våra välfärdssjukdomar beror på obalanser i tarmfloran, inte minst de nya folksjukdomarna.
– Men hur magen och tarmarna fungerar har långt större betydelse för vilka vi är och tänker.
Tarmen är nämligen kroppens största sensoriska organ och det gör den mycket viktig för hjärnan. ”Ögonen, öronen, näsan eller huden är ingenting mot det”.

Men det stannar inte där. Det finns bara ett organ i din kropp som har ett lika komplext nervcentrum som hjärnan. ”Tarmens nervnätverk kallas därför också för tarmhjärnan”, konstaterar Enders och ger oss en hint om dess verkliga betydelse: ”Om tarmens enda uppgift vore att transportera näring och då och då få oss att rapa, vore ett så klurigt nervsystem ett besynnerligt slöseri med energi – ingen kropp skulle bygga sådana neuronnät för ett enkelt pruttrör. Det måste ligga mer bakom”.

Och Giuilia Enders vet vad är: Stress, depression, oro. Du tror att det sitter i skallen. Fel! Förmodligen sitter du på problemet – och lösningen. Men eftersom jag anar att du börjat flacka med blicken ska jag bara ge dig en slutsats att suga på innan din semesterhjärna skrumpnar ihop helt: ”Låg sinnesstämning, glädje, osäkerhet, välbefinnande eller oro kommer inte bara från skallen. Vi är människor med armar och ben, könsorgan, hjärta, lungor och tarm. Vetenskapens fixering vid huvudet har länge gjort oss blinda för att jaget är mer än hjärnan. Forskningen om tarmen har på senare tid bidragit med en hel del som gör att det är läge att försiktigt ifrågasätta uttalandet ’Jag tänker, alltså finns jag till’…”
Jag föreslår en enkel variant lagom till eftermiddagsdrinken:
– Jag är törstig, alltså finns jag till även idag.

PS: Du kanske reagerade på att jag skriver att Giulia Enders är en smart ”och snygg tjej”. Det senare beror på att när jag gick i plugget utvecklade vårt grabbgäng ett sätt att baissa, förminska, snygga tjejer som nobbade någon av oss:
– Glöm inte att hon också bajsar, sa vi och så hade vi kommit över henne också.

Hon: och lagom till drinken kom ”danskarna” förbi, nyss hemkomna från 70-årsfirande på Gotland. Det skålade vi för, men dessvärre hade vi missat att även Bibi fyllt 70, vi hade bara present till Axel. Bara att fira en gång till, så fort de är tillbaka i Sverige igen. Imorgon åker de tillbaka till Danmark för att beskåda nytt barnbarn. Mitt verkade falla pladask för Axel…

Ja det är intensiva dagar på Udden nu. Hinner knappt med varken blogg eller grödor. Men gick en liten kvällsrunda och tittade till mina lätt misskötta planteringar. Fick med mig två gurkor och en Zucchini in.

Söndag: Välkommen till en typiskt svensk sommardag med små gäster

(Uppdaterad: 20.20)

Han: Vaknar till ännu en typisk svensk sommardag med sol, måsar, mormor och en jollrande liten besökare. Och apropå små gäster: Ett bra sätt att lära sig saker är att låtsas att man kan mer än man kan. Till exempel kan man starta en blogg och blotta sina bristfälliga kunskaper.
– Och vips! Snabbare än en humla vibrerar sina flygmuskler kommer någon som kan att avslöja hur lite du begriper.

Den döda humlan i gårdagens blogg lever, det vill säga den lever kvar i mitt medvetande. Detta tack vare vår vän, biologen Axel Kielland, som läste vad jag skrev. Axel är ”professor i naestan alt om natur, altså såvel fugle som pattedyr, insekter, planter mm” och han fördjupade min kunskap.
– Om man säger så.
En bra sak med bloggar är, till skillnad från tryckt text, att man kan korrigera fel och ofullkomligheter utan att läsarna märker det i efterhand. Det heter till exempel ”entomolog” och ingenting annat.
Vilket ju står i min text.
Nu.

Kunskap är en lätt börda att bära och Axels synpunkter fick mig att fundera över en sak jag allt oftare tänker på här på udden. Detta på förekommen anledning:
– Varför månar alla fina människor plötsligt om bin men aldrig pratar om humlorna?
Så är det. FN firar Världsbidagen, där humlan förvisso var vara med på ett hörn men förblir den klumpiga kusinen från landet. Även här på udden har vi undrat, ty hela våren har vi haft många fler humlor än bin.
– Och man vill ju gärna verka fin, alltså kunna skryta över sina bin.

Inte längre. Jag har äntligen förstått: Det är humlor hon behöver till sina odlingar. Det räcker att läsa innantill: ”En av orsakerna till att humlorna är så viktiga pollinerare är att många arter har en särskild metod för att samla pollen, känd under den engelska beteckningen buzz pollination (ungefär ”vibrationspollinering”). Den innebär att det pollinerande biet (ofta en humla) vibrerar sina flygmuskler kraftigt för att på det viset skaka loss pollen, eftersom vissa blomsterarter kräver detta. Bland annat tomat (läste du det, älskling!) och en del andra arter i familjen potatisväxter, som saknar nektar och därför inte är intressanta för honungsbin, blir pollinerade av humlor som använder denna metod för att samla pollen från växterna ifråga.”

Orsaken är liten med betydelsefull. Humlor har (i regel) längre tungor i förhållande till kroppsstorlek än våra vanligaste bin. Det betyder att humlorna når längre in i blommor där bina inte kommer åt nektarn.
Humlan pollinerar även på blommor där nektarns sockerhalt är relativt låg, vilket inte duger för den fina kusinen.

Slutsats: Humlor är norra halvklotets viktigaste pollinerare; de besöker flest arter av blommande växter. Humlornas pollinering av klövervallar är av stor ekonomisk betydelse för jordbruket. Andra exempel är blåbär samt många av våra odlade bärbuskar och fruktträd.
– Och tomatplantor på en udde i Kalmarsund…

Tja, det är väl allt jag kan och hinner lära ut idag. Vill du veta mer kan du läsa det här.

Hon: en underbar dag till, och det är så härligt i vattnet. Klart och varmt. Faktiskt var det +27 grader sent i eftermiddag. Helt sjukt! Fick även i honom, men han trodde inte på mig när jag sa att det var +28. Vilket det var halvvägs in i vår vik, men han tog med termometern längre ut, och där var det +27. Alltså lika varmt som i Porto Pollenca där han låg och flöt hela dagarna… Som tur är har jag i Alice fått en riktig Skeppevikare. Inte ens rädd för lite sjögång!

Men Alice och morfar Peppe har också något gemensamt…

Lördag: Mellan randiga små o-djur och kulturprogram på tv

(Uppdaterad 20:15, 18:43, 14:33)

Han: ”Vem som helst kan vara god på landet. Det finns ju inga frestelser där”.
Det konstaterade Oscar Wilde, den livsnjutande författaren som gärna föll för de urbana frestelserna och dömes därför – han tyckte om unga män, vilket var olagligt på den tiden.

Wildes citat hämtar jag från Barometerns familjesida, där redaktören dagligen levererar tänkvärda aforismer från kändisar.
Alltid tänkvärda. Även om de inte alltid smakar som den heliga Graal i min mun. I detta fall har jag en invändning:
– Det är inte alltid lätt att vara god på landet heller. Man blir lätt mordisk.

Igår kom till exempel en av de unga mammorna rusande tvärs över udden med andan i halsen och mord i blick.
Mellan tummen och pekfingret höll mamman en död insekt:
– Alice tog den i handen! En geting, va? En bålgeting eller en jordgeting….
Budskapet låg som en underförstådd anklagelse under orden men fyllde luftrummet gällt skärande som ett brandlarm:
– Udden måste utrymmas och saneras. För tänkt om ….
Osv. osv.

– Det är ingen geting. Det är bara fluga av nåt slag.  
Sa jag. Mest för lugna allmänheten, även humla låter farligt i småbarnsmammors öron. Detta eftersom vi just skulle sätta oss och äta middag på brottsplatsen och inte ville ägna kvällen åt att utrymma ett getingbo.
– Och den är död.
Tillade jag med eftertryck och kastade det tigerrandiga lilla djuret nonchalant i häcken.

Middagen var utmärkt (spaghetti aglio e olio), vinet gott (As 2 Ladeiras Godello Vina Somoza, 2019) och den goda stämningen var återställd tack vara morfars trygga besked om den ofarliga flugan.
Särskilt det lilla barnbarnet njöt av det fria livet på udden och även de unga mammorna hade glömt hotet från insekterna.
Men intresset var väckt, mitt alltså.
Eller snarare:
– Den inställda massakern på oskyldiga leddjur hade förnyat mitt intresse för boken som ligger på mitt nattduksbord: Fredrik Sjöbergs trilogi Flugfällan (Bonnier Pocket), en lunta på 638 sidor inklusive en diger notförteckning.
– Varför har den moderna människan så svårt för flygfän?

Först lite statistik: Det finns ca 33 000 olika sorters insekter i Sverige. Av dessa återstår ännu 5 000 arter att upptäcka, enligt forskare vid Naturhistoriska riksmuseet.
Insekterna indelas av fem grupper: Artrikast är gruppen steklar (11 000 arter) och hit hör humlor, getingar, bin och myror.Skalbaggarna indelas i 5 000 arter. Det finns 3 200 arter av fjärilar (inkl nattsländor, loppor, etc.) och den sista gruppen kallas insekter utan puppstadium (löss, gräshoppor, tvestjärtar) och räknas till 3 300 arter.

Vanligast förekommande är dock tvåvingarna (myggor, flugor etc) som står för cirka 75 procent av alla insekter i Sverige. Enligt Fredrik Sjöberg finns det 4 424 flugarter – blomflugor, köttflugor, dyngflugor spyflugor, vapenflugor etc.

Det finns en märklig paradox i vårt förhållande till dessa våra minsta bosättare. När jag var barn samlade vi på insekter. Min kusin Hans-Olof i Norberg hade en stor samling av skalbaggar och för egen del minns jag en sommarvecka på Öland när fjärilarna levde farligt nära mina eterburkar.
Numera ser man sällan nördar med diskreta kläder och fjärilshåvar i händerna. De finns förstås, Fredrik Sjöberg är en sådan nörd. Men han kallas entomolog och samlar bara blomflugor och bara på Runnarö, den ö i Stockholms skärgård där han bor.

Å andra sidan har han där kartlagt 202 olika arter bara inom denna blomälskande undergrupp av tvåvingarna.
Men han är som sagt ett undantag.
De flesta av oss är okunniga som små barn.
Tyvärr finns det en skillnad mellan små barn och vuxna:
– Som med så mycket annat väcker det okända inte intresse utan rädsla och olust hos oss.

Paradoxen ligger i att vi lever i en tid när mänskligheten av ren självbevarelsedrift borde intressera sig mycket mer för insekterna än vi gjorde förr. Särskilt gäller de flygfän som skrämmer oss som vilda tigrar: bin, humlor, getingar.
Ingen torde ha missat larmrapporterna:”Kan du tänka dig en värld utan blommande växter? En värld utan kaffe, choklad eller vanilj? Pollinering är viktig för de flesta av våra grödor, för maten vi äter och inte minst för naturen. Vilda bin och humlor står för en stor del av pollineringen, en ekosystemtjänst som vi gärna tar för given. Men när bina hotas, hotas också pollineringen och matproduktionen. Därför är det så viktigt att rädda bina!” 

Dessbättre pågår ett uppvaknande. Inte minst bönderna har insett att de arbetar på lånad tid. Till exempel har drygt 250 lantbrukare gått ihop projektet Hela Skåne Blommar, för att så in 600 kilometer blommande fältkanter och 200 hektar trädor för att bättre förutsättningar för de minsta i vårt ekosystem.

Även i våra trakter händer det saker. Läser i Barometern:
– Tidigare har jag nog inte tänkt så mycket på just insekter mer än att jag läst om att de har det besvärligt.
Det säger Claes Bäck Wemmer i Lisabomålen, som lät plöja upp ­några åkerplättar som länge legat i träda – och sådde in dem med honungs­ört och bovete.De 2,5 hektaren har nu blivit ett paradis för pollinerande insekter. Claes har räknat ut att på den obrukade ytan finns nu cirka 200 000 humlor och bin.
– Vad jag förstår så är ­sedan fåglar väldigt förtjusta i frökapslarna, så fram­emot sensommaren kan vi kanske njuta av ett rejält ­fågelliv, säger han.

Och där har vi nästa poäng: Visst, flugor kan vara irriterande. Särskilt när man ska försöka somna i varm sommarkväll. Samtidigt tycker väldigt många av oss att det mysigt att höra göken, koltrasten och alla andra små fåglar som inte delar vår olust för tvåvingar och seklar.
Entomologen Fredrik Sjöberg har en tes som jag sympatiserar med: Flugan må ha kommit som en främling från södern en gång för länge sedan, men nu äger densamma besittningsrätt här som alla andra. Detta är min politiska grundhållning. En ganska riskfri sådan, ska sägas, men det beror bara på att flugpolitiken aldrig har fått något riktigt uppsving. Varför vet jag inte. Spanska sniglar, minkar, vildsvin, skarvar och allt vad det är lockar hela tiden till sig mängder av populistiska främlingsfiender och gaphalsar av alla slag, men flugorna är det ingen som bryr sig om. Inte ens de räddhågsna håller mig sällskap. Men politik är det. Och i flugfrågor är jag liberal och förordar inga övergångsregler för att de ska få inlemmas i vår fauna.
Låt dem komma bara. Här finns gott om plats …

Frågan är som i så många andra sammanhang i dessa dagar:
– När vi talar om det ljuva livet på vår udde – vilka ska vi inkludera i begreppet ”vi”?

PS: Bara så att du vet, den så kallade jordgetingen är mytomspunnen och ses ofta som aggressiv och farlig. I själva verket finns det inte är någon egen art som heter jordgeting och är inte farligare än släktingarna som bygger sina bo ovan jord.
Bålgetingen är stor, men är en förhållandevis lugn geting som sällan attackerar människor. Däremot äter bålgetingen andra getingar. Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.
Om humlan finns mycket att skriva, men det ska jag göra en annan dag.

Hon: och idag står alltså jag för både middag och vin. Vill ju inte vara sämre så det blir en spansk afton. Paella med spanskt vin, Fucking good Wine, och baskisk chili kryddar maten. Espelette, från min egen chili-odling förstås! Och allt tillagat i vårt nya utekök utanför Chateau Margareta!

Fredag: Även idag firar vi att alla rosor får blomma

(Uppdaterad 21:04)

Han: Idag är det Rosens Dag! ”Just idag njuter rosälskare över hela landet av underbar rosblomning”, heter det i arrangörernas deklaration.
– Dessutom har Rosa namnsdag idag.
Känner du någon Rosa? Inte jag, utom Rosa Luxemburg, en revolutionär ikon som hann så men slapp skörda kommunismens draksådd.
– För att inte tala om att hon slapp uppleva det kinesiska kommunistpartiets 100-årsjubileum i diktaturens alla färger – men långt från visionen ”Låt 100 blommor blomma, låt hundra tankeskolor debattera!”.

Här på udden låter vi alla blommor blomma och firar alla rosors dag så många dagar som möjligt. Till exempel idag, dagen efter att de hårda vindbyarna skövlade hennes tomat- och chiliodlingar – och även tog med sig en del av rosorna.

Men rosor är livsglada varelser som vaknar glada varje morgon med vetskapen om att ännu har firandet av rosornas dagar bara börjat:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Särskilt förtjusta är vi i våra vilda gammelsvenska rosor som ramar in sina vita, finlemmade och invandrande kusiner och integrerar dem i vårt gemensamma landskap:

Hon: annars har dagen mest gått till att återställa ordningen bland tomater och annat i grönsakslandet som fått sig en rejäl omgång av den hårda vinden och skyfallet som passerade. Och till bröd och kakbak. Ett måste eftersom frukosten är det viktigaste målet enligt mig. Som tur är har vi en mästerkock i grannhuset den här veckan, varför hon jobbar som fotograf kan man ju undra… så middagen behövde vi inte bekymra oss för varken igår eller idag! Underbart!

Under tiden pizzorna gräddades utkämpade Han och Alice en envis kamp huruvida Alice skulle äta upp chipset hon påbörjat innan hon fick ett nytt. Vem som gick segrande ur den kampen ser vi här: