Torsdag: besök i en hemlig trädgård som aldrig blir färdig

(Uppdaterad: 22:20, 20.52)

Han: En gång i tiden när europeerna ”upptäckte” världen hände det att de upptäcksresande ritade falska kartor (se t ex Kristian Petri, Den förlorade ön,) för att ingen skulle hitta dit. Spontant är det känslan jag hade när vi återvänder från Öland efter att ha ”upptäckt” den hemliga trädgården i Konungsbackens naturreservat.

Denna omnipotenta inställning är naturligtvis fånig eftersom vi inte skulle hittat hit om inte andra upptäckt, kartlagt och underhållit denna underbara oas mitt i ingenting. Reservatet är en vacker tavla av gammal ädellövskog och betade, öppna marker. I reservatet finns en rik svampflora och många rödlistade insekter som är knutna till allt från de slutna skogarna med död lövved till de ljusa, öppna och betade ekmarkerna.
Runt omkring ett par centralt belägna kärr med humle klängandes i de klena askarna, breder ett större område med en fuktig, omkring 100-årig alm- och askskog ut sig.

Förutom ask och skogsalm är lundalm och vresalm vanligt, och både lind och lönn förekommer också. Små fuktsänkor och fuktstråk vindlar sig fram genom den slutna skogen, skapar rum med blottad jord, ger rummen en jämn luftfuktighet och tvingar de gamla träden att bilda stödjande breda rotben.
Den rödlistade vresalmen är vanlig i stora delar av  sumpskogarna och lundmiljöerna, faktiskt så vanlig att Konungsbacken är lite av ett ”vresalmens paradis”!

• 

• 

• 

• 

• 

Om det kan du läsa dig till. Däremot måste du ta dig till platsen för att se det som vi tyckte var mest fantastiskt: Den hemliga trädgård som några entusiaster skapat mitt i detta dolda paradis.
– En trädgård mitt i skogen med blommor, tomater, potatis, lök, tobak mm.
Skapad direkt ur marken och mest märkvärdigt: Utan tillgång till en vattenkälla.
– Allt vatten för fraktas till platsen i tankar och hinkar.

Enligt våra lokala guider har detta projekt gått i arv från far till söner och tycks ske utan ekonomisk vinning eller politiska poäng.
– Vad får människor att år ut och år in jobba hårt för att i nästan total avskildhet bygga en sådan kulturinstitution mitt i ingenting?
En sak är säker: Det här har man inte skapat för att det ska uppmärksammas i något trädgårdsprogram.
– Inte ens i en blogg.
Man ärver en trädgård och fortsätter bygga den för att den ska finnas kvar även för nästa generation.

Vårt besök sker mitt under regeringskrisen och osökt kopplar jag ihop denna upplevelse med en kommentar av Ulf Wickbom, krönikör i Barometern: ”De senaste decennierna har många människors ­ambition blivit njutningen i nuet. JAG vill ha allt HÄR och NU: Facebook, after work och snabblån i mobilen. Men I längden saknar allt detta mål och ­mening”, skriver Wickbom och citerar författaren Sam Ashworth-Hayes teori om ”The Purposeless Society” – ungefär Det mållösa samhället: ”Den som bygger en katedral utan hopp om att se den färdiga bygg­naden gör det som en del av ett samhälle med både ett förflutet och en framtid”.

Ulfs poäng är denna: Nu pågår talmansrundor med försök att jämka ihop olika partiers åtgärdspolitik. Allt handlar om att spela sina kort väl. Men det finns värden bortom det politiska taktiserandet. Kulturella värden som handlar om någonting mer än makt och som inte påverkas det minsta av det politiska spelet.
– Meningen med livet, om man så vill.

Medan en partiledare dricker kaffe hos talmannen Andreas Norlén, borde de andra läsa Sam Ashworth-Hayes (och den svenska författaren Lars Anderssons nya roman Nu!) för att förstå att väljarna vill finnas i ett större sammanhang, skriver Ulf Wickbom. ”Medborgarna vill ha något mer än bara taktik och spel om makten. De vill fortsätta att bygga den aldrig fullbordade katedralen.”

I Konungsbackens naturreservat på Öland byggs inte en katedral, men väl en hemlig trädgård som vi alla är välkomna till och som aldrig ska bli färdig.

Hon: ett mycket trevligt, roligt och intressant dygn på Öland. Och så fint ordnat för oss, tack Lena och Anders!

Och under tiden drog stormen över Udden och Skeppevik. Och trots att jag tyckte jag ”stormsäkrat” tomatplantorna ringde dottern, som kommit kvällen innan, vid tio imorse och sa att de föll som furor… hon kämpade tappert och räddade det som räddas kunde. Tack Meli! Du räddade de flesta.

Onsdag: Ölandsväder? Not! Egentligen…

(Uppdaterad 12:10, 12:00)

Hon: och över till Öland ska vi idag och hälsa på min första chef, och hans och min gemensamma vän Anders (fast ärligt talat blir jag fortfarande lite rädd när han spänner ögonen i mig) och hans supergulliga fru Lena. Vädret spelar ingen roll, det ska bli så kul att träffa dem igen, sist fick vi ställa in på grund av Corona. Nu har de dessutom köpt och renoverat en ”lada” på Öland, i Kalkstad. Ska bli spännande att se om det verkligen bara är en lada, ha ha!

Lena är matskribent så mina gå-bort-presenter känns typ rätt, men surdegsbrödet även lite läskigt. Är det okej även på insidan…

Shintokiwa, gurkan japanerna gärna gör sushi på. Då skördas den tidigt. Och det tror jag att jag gjort. Första gången jag odlat den.

Och så några Padron, alltså de små paprikor spanjorerna gör Pimientos de Padron (stekta i olja med mycket salt) av. Jag tycker i och för sig att det är stora chilis. De kallas också för Rysk Roulette eftersom en del kan vara väldigt starka. Mina egenodlade brukar vara starka varenda en. Så varning Lena!

Och så en rejäl flarra till Anders!

• 

• 

Han, i väntan på att det ska sluta regna: Stackars Marcus Danielsson – han skulle behöva en Mållgan idag.
– Eller Werner Jensen.
Efter Sverige tavla i gårdagens match kan det passa att prata tavlor. Ansedda auktionshuset Bukowskis har nämligen gjort en riktig tavla och sålt ”oäkta” konst för miljoner. Även konsthandeln Wasskonst och Stockholms auktionsverk har sålt bluffkonst, enligt SVT.

Och Norgekhistorierna är som vanligt de sämsta: Oslo-galleristen John Hedemark har i över 20 års tid sålt målningar av konstnärer som han själv har hittat på. Hans favorit: ”den ”erkände konstnären Werner Jensen”.
Polisen menar att galleristen gjort som Alfons Åberg – skapat en låtsaskompis, en falsk person med ett uppdiktat CV. För egen del menar den verklige målarkludden att det i konstvärlden är vanligt att använda pseudonymer och tar graffitti-signaturen Banksy som exempel.

På Bukowskis har köpare investerat tusenlappar i verk av två konstnärer, varav den ena inte existerar och den andre på goda grunder förnekar att han har målat tavlan som sålts av auktionshuset.
– I själva verket står en svensk kopiator bakom tavlorna som inte ens är några oljemålningar utan ett fotomontage skapat i Photoshop.
Bukowskis vill inte låta sig bli intervjuad men skriver i ett mejl till Kulturnyheterna att man ”brustit i sina rutiner”.

Vi har hört det förut. Men inget dåligt som inte har något gott med sig. Auktionshusets tavla fick mig att kolla in på Bukowskis hemsida.
– Och se!
Är det inte ännu en Peppe Engberg som gått under klubban sen sist?
– Jovisst är det så.
Jag minns visserligen inte att jag målat den, inte heller vem som köpte den. Men photoshoppad är den i alla fall inte.
– Och jag kan inte skylla på Mållgan eller Werner Jensen.

Däremot kan man i efterhand ha synpunkter på hur även jag marknadsfört mina verk – eller värk. I en intervju i Dagens Nyheter läser jag att jag svarat följande på frågor i samband med en vernissage:

Varför ska man titta på dina tavlor
– De är ett varnande exempel. ”Så illa kan det gå!” Tavlorna är bara terapi och ger därför en inblick i en annan människas förvirrade liv. Annars kan man komma bara för gratisvinet.

Detta är din tredje utställning i Stockholm på kort tid. Du är inte rädd för att du är för produktiv. Marknaden kan bli mättad
– Så är det säkert.

Krogen är ditt konstnärliga bevakningsområde
– Precis. Det finns fyra skäl till det. Genom att måla krogen blir besöken genast avdragsgilla. Sedan uppskattar jag människorna, vinet och maten på krogen.

Research är ju avdragsgillt. Men har du stämt av det med revisorn?
– Nej, jag chansar. Jag har en fixering vid krogen. Monet målade sin trädgård hela livet, jag har valt krogen.

Du är inte aktuell med nåt annat
– I vilket avseende menar du då

Vilket som helst, planerar du att gifta dig, skilja dig, starta en ny tidning eller lägga ner den du driver just nu
– Nej, inget som jag vill kommentera just nu. Men jag kanske gör allt det där du nämnde, haha.

Vi går tillbaka till tavlorna. Har du börjat med absint också
– Jag har faktiskt en flaska hemma. Man måste ha alla attiraljerna.

Säljer du mycket?
– På Riche sålde jag 50 målningar. Gången innan sålde jag för en kvarts miljon.

Det är mycket pengar, vem köper?
– Alla möjliga. Man skulle kunna tro att det bara är mitt kompisgäng, men det är förvånansvärt många som jag inte känner som köper. Å andra sidan köpte Bonniers konstförening, Lennart Ekdal (numera bara känd som Albin Ekdals pappa/PE) och Janne Carlzon, dem känner jag ju. Möjligen är det så att när folk skiljer sig så behöver de nya tavlor. Ett tips till konstnärer som inte säljer så bra är att hälla i publiken mera vin på vernissagen.

Fyll publiken, alltså. Inte så illa pinkat av en nymålad trähäst, som min gamle slöjdlärare skulle ha sagt. Och så finns det konstkännare som tycker att Norges Banksy verkar oseriös.
– Men se! Nu har det slutat regna.

Tisdag: Gratisätare och känsliga själar

(Uppdaterad: 17:35, 17:25, 16:15, 17:15)

• 

• 

Han: Idag är han tillbaka, vår luggslitna uteliggare som numera kräver att slippa tvingas jobba för maten.
– Det går bra att bli serverad gratisfrukost.
Och visst är vår talgoxe en ömkansvärd filur.

Mer på samma tema: Äntligen! Läser att Sveriges vårdpersonal fördubblade sina bonusar förra året. Detta på grund av sina insatser under pandemin.
– Nej, nu pratar jag i nattmössan.
Vårdpersonalen gjorde ju bara sitt jobb. Fördubblade sina rörliga ersättningar gjorde de direktörer som redan tjänade över 600 000 kronor i månaden.
Vd-facket har nämligen lyckats övertyga aktieägarna att direktörer är känsliga själar som inte kan jobba om de inte får rejält med dricks ovanpå lönen.

Dagens nyhet: Förra året slog pandemin hårt mot den svenska ekonomin. Men de svenskar – ofta företagsledare – som tjänar över 600 000 kronor i månaden belönades extra för sitt arbete under krisen, visar Skatteverkets siffror. I snitt fick den gruppen dubbelt så höga bonusar och rörliga ersättningar för pandemiåret 2020 jämfört med året dessförinnan. 
Ericssons vd Börje Ekholm fick ett bonuslyft på 10 miljoner kronor till 41 miljoner i bonus. Volvos vd Martin Lundstedt fick 21 miljoner i rörlig ersättning ovanpå sin lön.
Detta efter att bolaget ändrat reglerna kring ersättningsprogrammet.
Motivering enligt styrelsen:
– Vd har lyckats väl trots ett ”utmanande år med väsentligt minskade intäkter”.

Tur att Lundstedt fixade den reträtten ensam. Det hade ju blivit dyrt om styrelsen tvingats konstatera att Volvos övriga 96 193 anställda (2020) hade ett finger med i framgången i tillbakagången.
Men, som vi brukar konstatera:
– Sverige är ett jämlikt land. Det är bara det att somliga är mer jämlika än andra.

Hon: skål för det, nu sällar jag mig också till ledighetskommittén på första parkett. Det är en av de varmaste dagarna i år, orkar inte plantera om eller så ny sallad. Vilket var planen. Har köpt 6 x 80 liter jord idag, vattnat och vattnat plus köpt jordgubbar och fixat lite inför barn och barnbarn som kommer imorgon. Men nu, 16.15, får ”arbetsdagen” vara över!

Han, igen: Som vanligt har kvinnan i mitt liv redan sammanfattat allt viktigt en dag som denna. Kvarstår en marginalanteckning om resten: Jag tycker synd om TV4:s Mats Knutsson, Sveriges radios Tomas Ramberg och alla andra politikkommentatorer.
De kämpar på bortaplan mot storheter som Christian Olsson, Glenn Strömberg, André Pops och Therese Strömberg.
För vem bryr sig om alla dessa försök att runka upp ”regeringskrisen” till något som ens kommer i närheten av det vi alla bryr oss mer om:
– Kvällens match i EM i fotboll.

I övrigt noterar jag att ju fler presskonferenser som hålls där bortom udden, desto mer tänker jag som Johan Croneman, DN:s koleriske tv-krönikör: Makthavarnas alla besvärjelser tyder på att det är du och jag – vi väljare – som är det stora problemet i regeringskrisen:”Nyval är kanske det enda verkligt demokratiska beslutet just nu, men partierna verkar inte riktigt lita på väljarna”, skriver Croneman. Och eftersom vi tillhör samma generation kommer även han dragandes med Bertold Brechts välkända ord: ”Om ni tycker att folket sviker när folket trycker på, så välj er då ett nytt folk som ni kan lita på”.

Eftersom det är en bra historia finns Brechts cynism i flera versioner. En duger även den bra en dag som denna:
– Folket har tappat regeringens förtroende. Vore det inte enklare, om regeringen upplöste folket och valde ett annat? (Källa: Buckower Elegien, 1953. Efter dikten Die Lösung syftande på 17 juni-upproret i Östtyskland år 1953).

Nu ska jag njuta av min eftermiddagsdrink medan vi lyssnar på talmannens bidrag till dagens händelser.

Hon: Och så fick vi sällskap även till drinken. Fanns ju lite ost kvar från frukost:

Måndag: filmtajm! … men inte minsta politiskt kaos

(Uppdaterad 16:10, 15:40, 15:10)

Hon: jag kommer inte kommentera dagens presskonferens, ganska övertygad om att Han däremot kommer ha mycket att säga i ämnet…

Utan idag blir det helt enkelt en trädgårds–vlogg från mig. Det är i den djungeln jag håller till om dagarna och har inte så mycket tid över för annat just nu. Vattna, vattna, binda upp, binda upp, och så tjuva!

Han: Jaha, det blev alltså talmansrundor som vi trodde och egentligen säger hennes dagsnotering ovan allt som behöver sägas om det politiska spelet. Det intressanta är nämligen det som inte hänt enligt det upphetsade mediala prästerskapet.
Tänk efter: ”Kaos och revolution till midsommar” både förutspådde och hotade Aftonbladets Anders Lindberg med och pekade anklagande på Mehrnoosh (Nooshi) Dadgostar som prästerskapet förr i tiden pekade ut häxor till höger och vänster.

Enligt Lindberg har Vänsterpartiet ”kastat ut Sverige i ett  regeringskaos mitt under den värsta kris Sverige upplevt sedan andra världskriget” och låter nu ”andra städa upp deras röra”.
Det är ingen hejd på hur illa det skulle gå redan denna midsommar.
”Politiskt kaos skapar kaos i folks vardag,” hävdade Aftonbladet och inte bara det. Själva omröstningen som fällde Löfven skulle till och med bli en  ”superspridare av covid – Riksdagen struntar i Anders Tegnells regler.”
Bara genom att samlas skulle de 349 superspridande riksdagsledamöterna alltså förstöra allt som så mödosamt byggts upp under alla månader av folkligt pandemiansvar.

”Alla de uppoffringar vanligt folk har gjort för att följa Anders Tegnells regler är inte vatten värda”, konstaterade ledarredaktionens chef Anders Lindberg. ”Smittskyddet struntar Nooshi Dadgostar, Jimmie Åkesson, Ulf Kristersson och Ebba Busch i. För dem är makten viktigare än allt annat.”
Så illa skulle det gå om demokratin fick ha sin gång.

Så illa gick det inte. Vi överlevde Midsommarhelgen. Enligt polisen var det som vanligt fylla och bråk. Men knappast revolution och kaos.
Åtminstone i vårt närområde.
I Blekinge beskriver polisen till och med midsommarafton som ”väldigt stillsam”.
– Det har varit lugnt gällande stök och bråk. Det har inte kommit in några större ärenden, konstaterar Thomas Boking, inre befäl vid polisen i Karlskrona.

Kring udden märktes definitivt inget av kaoset på Aftonbladets ledarredaktion. Inåt viken tycktes det vanliga glada och trevliga grabbgänget ha somnat redan vid halvtolvtiden och från andra sidan viken självdog en ensamt dunkande Spotifysändare några timmar senare.

Nu har Stefan Löfven hållit alltså pressträff och lämnat över taktpinnen till talmannen. Den svenska demokratin lunkar på i sommarvärmen.
– Och vi med den.
För egen del har jag köpt en ny skrivare på Net-on-Net i Kalmar. Dessutom har jag anmält oss till Torsnets fiberutbyggnad på udden och köpt ett nytt parasoll (den gamla blåste sönder). Att döma av alla nyhetssändningar jag lyssnat på under tiden är regeringens lättnader i pandemirestriktionerna, vädret och EM i fotboll redan nu på eftermiddan större nyheter än statsministerns tämligen avslagna avskedsförklaring.
– Som det ska vara i en fungerande demokrati.

Och som ett tecken i tiden: Hon, detta vårt eget lackmuspapper i den svenska folksjälen, oroar sig mest för att vinden vänt och död tång hotar hennes befriade vik.

Söndag: Midsommar som får tankar att flyga, löss och kärlek

Uppdaterad: 20.22

Han: Gårdagen försvann. Åtminstone här på bloggen. Även om dagen blev kort – redan vid åtta på kvällen sov hon – innehöll midsommardagen ett givande besök i Kristianopels gamla kyrka.
– Vi tycker båda om dessa besök.
Även om vi sitter i samma bänk men med säkerhet drömmer olika drömmar.
Ibland tror jag att hon tillber tallarna på korväggen. Mina tankar flyger i en långsökt riktning, men vad gör man inte för att Sope-Bengt och ni andra ska få något att läsa även idag.

Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar mig till en annan historia. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Staden förlorades till svenskarna under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av kung Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar idag om att Kristianopel var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur.
Även kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med trappgaveltorn. De snedvinkliga gavlarna är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem. Detta utan att ge avkall på Guds hus klassiska öst-västliga orientering, med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga.

Korväggen tillkom år 1838 och är mycket ovanlig med sina smala resliga tallar. De målades av Johan Eneberg och påminner mig om Pine Walk, strandpromenaden i Port de Pollenca på Mallorca – där jag trodde att jag skulle leva efter pensioneringen. Så blev det inte och kanske är det denna historiens spratt som gör att jag gillar att sitta en stund i kyrkan här i Konstantinopel.
Jag fingrar under kyrkbänken som jag brukar göra och så går mina tankar till den lustiga historien, som Toni da Silva på Rick Hamiltons uppmaning berättar i skuggan av tallarna på Vora Mar.
Även den midsommarkvällen var ung och ljum, baren vid havet är halvtom och amerikanens glas likaså.

För att du ska hänga med behöver du bara veta att Rick Hamilton var en centralfigur i det udda gäng som brukade samlas på hotel Illa dÓrs strandbar längst in i vår lilla by där jag alltså trodde att jag skulle leva och dö.
– Det här hände sig som alla förstår innan Hon kom in i mitt liv och jag hamnade på en udde i Kalmarsund.

Nåja, tillbaka till historien: Liksom Hemingway misstror Rick människor som inte dricker och denna kväll ger han Toni tecken att fylla på allas glas innan han hyschar till tystnad.
– Listen Swede, såna här historier borde du skriva, säger amerikanen och klappar mig på armen.
Ungefär så här går Tonis historia som jag alltid tänker på här i bänken i Kristianopels kyrka: På Mallorcas systerö Menorca fanns förr i tiden en bildhuggare som hette Portocarrero, maestro Portocarrero.
Bildhuggaren är känd och omtyckt som en man av folket.
– Särskild bland kvinnorna.
Under en period av ekonomisk tillväxt får Portocarrero i uppgift att snida bilder på de nya korstolarna i Citadella de Menorcas stora katedral. Han är öns bäste bildhuggare, stolt och ambitiös och han har besökt kyrkan sedan han var korgosse.

Nu är han vuxen och har ett gott förhållande till sin gud. Han funderar länge på hur han ska tackla sitt uppdrag, som handlar om att gestalta paradiset. Portocarreros problem är att han i likhet med många goda katoliker tycker att livet i paradiset förvisso är eftersträvansvärt, men – om sanningen ska fram – verkar tämligen enahanda.
För att lätta upp stämningen kompletterar mästaren därför de visuella påminnelserna om livets härliga förlängning med änglavingar.
Detta genom att med hjälp av sin fantasi eller erfarenhet hugga ut en serie skabrösa bilder om det alternativa livet i helvetet.
– Allt naturligtvis i syfte att förhöja paradisets attraktionskraft.

För säkerhets skull hugger mästaren in dessa bonusbilder i hemlighet och diskret på korstolarnas undersidor. Under en sits gränslas en naken präst av en nunna som smiskar honom. Under en annan bjuder djävulen öns biskop på en tripp till helvetet, enkel biljett. På en tredje leker en kvinna med förbundna ögon blindbock bland nakna munkar och i denna frimodiga anda hugger sig konstnären fram under kyrkans säten.

Konsten har nu aldrig varit fri och det är inte heller Portocarrero. Det blir skandal och när biskopen får veta vad som skett kräver han att bildhuggaren ska steglas offentligt. Och sedan hängas i en gammal tamarind, så att öns svarta gamar kan kalasa på hans ögon och pungkulor.
– Särskild kulorna, ryter biskopen som så här i midsomamartid lider av gikt orsakad av för mycket brännvin och inälvsmat.

Kyrkorådet är som tur klokare än biskopen. För att ingen ska få veta den pinsamma sanningen spärras bildhuggaren in i kyrktornet för att sona sitt brott. Möjligen också för att begrunda det faktum att biskopen i sin godhet räddat honom från att steglas och därmed indirekt försvarat bildhuggarens testiklar mot de svarta gamarna, som vid den tiden var Europas största rovfåglar.
– Fantastico!, utropar Rick Hamilton och dunkar mig på armen så att mitt yerbasglas skvimpar över. Vilket amerikanen inte märker uppslagen som han är av historien.
– Fortsätt! Vad händer sen, Toni?

Toni fortsätter alltså:
– Bildhuggaren är van att skapa med sina händer och nöden är som vi vet inte uppfinningarnas moder. Det som krävs är tid, lust och list.
Tid har han. Lusten är det si och så med. Den inspärrade bildhuggarens enda nöje är att se ut över trakten och betrakta fåglarna som kretsar runt kyrktornet.

Även detta blygsamma nöje fyller med tiden bildhuggaren med lust. Snart växer en plan fram i hans listiga hjärna. Tack vare en korgosse, som i hemlighet uppskattar mästarens konst, får Portocarrero tillbaka sin ritpenna, ett tunt rep av hampa och en våg.
– Från den dagen beställer bildhuggaren kyckling till frukost, lunch och middag. Fången i kyrktornet ber om att få fåglarna orensade, eftersom han har gott om tid att göra i ordning sin måltid själv.

Varje dag plockar bildhuggaren sina fjäderfän. Han väger de nakna kadavren och han väger även den växande högen med dun och fjädrar. Dagligen för han in mätresultaten i en tabell på baksidan av den låsta dörren och slänger därefter ut två av tre nakna hönor genom tornfönstret.
– Så kommer det sig att ett antal fattiga medborgare i staden Citadella de Menorca med tiden blir tämligen feta. Bildhuggaren däremot blir allt magrare, där han sitter omgiven av högar med fjädrar och dun från de ensidiga matleveranserna.

Toni fortsätter, nu i ett högre tempo, gestikulerande med sina långa armar och stora händer:
– En morgon sätter bildhuggaren sin plan i verket.
Hans klotter på väggarna, som man fyrahundra år senare fortfarande kan se i tornrummet, visar att mästaren räknat ut allt mycket noggrant. Genom att studera fåglarna och genomföra en mängd experiment med fallande kroppar, närmare bestämt fallande nakna höns, vet han att det krävs fyra onzas fjäder för varje libras kött för att han ska kunna hålla sig flygande.

Den listige bildhuggaren har gjort sin hemläxa. Han har sparat ihop exakt så mycket dun och fjädrar som krävs för att ge hans nedbantade kropp den bärkraft som behövs.
– Bildhuggaren klär av sig naken. Han smetar in sig i det klibbigt härskna fett han har pressat ur fåglarna. Sedan täcker han sin nakna kropp med dun och fjädrar, tar ett fast grepp om vingarna han konstruerat med hjälp av hamparepet och fågelkranierna och kastar sig ut genom kyrktornets fönster.

Ett antal förvånade präster på väg till mässan, en konstintresserad korgosse, några vinkande kvinnor och en samling tämligen nyfeta fattighjon, ser den listige bildhuggaren cirkla några varv runt kyrktornet.
– De följer honom när han går upp mot vind, faller av från vindögat och fortsätter sin vingliga färd ut över staden och bort mot den branta kusten i öster där han störtar bland klipporna och slår ihjäl sig.
– Fantastico!

Naturligtvis förväntar jag mig en fortsättning på historien, men Rick Hamilton brister ut i ett bullrande skratt och jag förstår att så slutar historien om den listige bildhuggaren. Jag betraktar amerikanen och inser att jag inte är ensam om att ha svårt för lyckliga slut.
– Tänker jag på när jag sitter där i Kristianopels gamla kyrka.
När vi lämnar kyrkan kollar jag upp mot kyrktornet där måsarna fortfarande seglar. Sedan går vi till Restaurang Pålsgården och jag beställer kyckli … nej, en mycket god wienerschnitzel.
Nu vet du det också.

Hon: det var låååångt ner hit… om någon är kvar så kan jag berätta att jag började slänga ut chilin som huserat framför fönstren i stora rummet redan halv sju i morse. Borde jag gjort för längesedan, de var förstås lus-angripna. Men lössen verkade inte speciellt aktiva men det var däremot några gröna nästan en centimeter långa larver som kröp omkring och åt upp bladen. Tvi för ohyra. Och såååå skönt att kunna städa ordentligt framför fönstret, och framförallt kunna se ut igen!

Han: Okej, det blev en lång historia. Men erkänn att slutet var kort? Jag utgår från att du inte vill minnas denna midsommarhelg enbart för hennes bladlöss avslutar vi dagens sändning med en hemsnickrad målning tillägnad Kärleken:

Hon: jag tycker vi avslutar med ett kvällsbad:

Fredag: Glad midsommar – GRATTIS och undvik allt med handtag idag!

(Uppdaterad 16:41, 16.11, 14:19, 14:00)

Han: Glad midsommar, hälsar Hon & Han från vår udde. Förstärkt frukost med sill, ägg och Fars hemgjorda chilisnaps, stång och hyggligt väder (24 gr, uppehåll).

Den som vill sätta in denna midsommarfrukost i en historisk kontext kan gå vidare längs den här länken. Midsommar firar vi annars i Sverige för att hylla den spirande växtligheten och att vi går in i den del av året när fler unnar sig att vara lediga (Se Sope-Bengts kommentar nedan).

De flesta av oss har slutat fira Johannes Döparen (nej, han är inte hjälte i någon avslutad Netflixserie). Däremot firar vi på udden 91:an Carlzon.
Jo, det är sant. Idag fyller min äldsta kompis 91 år. Han heter Karl-Axel Axelsson Carlsson, alias CA Carlzon. Fotograf, skulptör, levnadskonstnär som jag känt i tre decennier.
– Grattis mannen! Tack för allt! Hela fanklubben hälsar!

PS: Han är faktiskt döpt till ”Karl-Axel Axelsson” i förnamn. Enligt legenden beror det på att prästen hörde fel och det som står i kyrkböckerna gäller. Kanske är det bara ännu en CA-historia. Yngste sonen Erik brukade försvara honom med orden:
– CA ljuger aldrig. Han har bara livlig fantasi.

På förekommen anledning höjer jag även en morgonsup för Ulf Petersson, börsanalytiker på Dagens Industri som prisas i dagens rosa tidning. Ulf har tilldelats ett fint pris, till före detta kollegan Björn Davegårdhs minne. Enligt motiveringen är  en ”skarp aktieskribent” som med ­humor och intressanta slutsatser ger läsaren en känsla av självklarhet vid investeringsbeslut.

– Det känns jätteroligt att få det här erkännandet, säger Ulf i Barometern (där han också skriver). Jag kände Björn Davegårdh lite och vet att han var en journalist som förenklade branschen och gjorde den folklig. Att känna till aktiemarknaden är också ett sätt att vara samhälls­intresserad.

Efter att under decennier dagligen ha hållit koll på aktiemarknaden kan jag bara instämma i juryns motivering. Under många år har Ulf Petersson, som förresten numera bor ett långt stenkast från udden, tillhört min panel av finanspojkar som hjälpt mig (alias: PepTalk) att begripa vad som sker i det som synes ske i kapitalismens sensoriska nervsystem.
– Skål och tack för allt!

Han, igen: Hör på radion (Stil med Susanne Ljung) att linne ”på senare tid åtnjutit ett uppsving i popularitet.”
Till och med exklusiva modemärken, ”som tidigare betraktade materialet som en sorts bonnigare kusin till bomull, har börjat betrakta det lättskrynklade linnet med en ny, och alltmer intresserad, blick.”
– Blir jag kränkt eller blir jag kräääänkt?!

Bonnig kusin, blaha blaha. Vad är ett par kinatillverkade bomullsbrallor från H&M jämfört med en linnekostym från Massimo Dutti i Palma de Mallorca! Detta exemplar inköpte jag på min födelsedag år 1998 och den duger fortfarande bland människor jag tycker om att umgås med.
Bonniga?
Knappast!
Även om Sope-Bengt inåt viken igår påminde mig om bondmoran som gett honom ett råd en ledig dag som denna midsommarafton:
– Undvik allt som har handtag. De är ute efter din kropp – men de vill bara att du ska jobba.

Hon: ja den t-shirten passar väl bra idag!

Men nu blir det lite uppdatering från rosfronten i trädgården. Passar väl idag tänkte jag.

Torsdag: Lika som bär och med samma kraxiga pipa

• 

• 

Han: Han är verkligen lik Ron Wood i Rollings Stones, tycker jag. Mer som Keith Richards säger hon som var i London på den tiden när ”alla” träffades på Marquee Club. Låt så vara. Sliten är bara förordet.
– Luggsliten.

Sedan en vecka tillbaka dyker han upp när vi äter frukost. Talgoxar äter huvudsakligen insekter på sommaren medan den på vintern äter en mer varierad föda. På vår frukostbuffé står i första hand ost eller sockerkaka.
– Vad sägs om båda?

Påstridig är han men skygg när det gäller att låta sig bli fotograferad. Det kan jag förstå, med tanke på de spinkiga benen, den magra bringan och smutsgula t-shirt.
– Det senare tyder på karotenoid-brist.
En brist som drabbar homo sapiens som dricker för mycket och röker på men som drabbar även manliga parus major på dekis.

Och det är inte så lyckat så här i parningstider. För talgoxar alltså: ”Färgen på hanens bröst har visats korrelera med mer motståndskraftig sperma, och är ett sätt som hanen använder för att visa honor sin reproduktiva överlägsenhet. Högre nivåer av karotenoid ökar intensiteten i den gula färgen på bröstet, och gör det också möjligt för sperman att bättre motstå angrepp av fria radikaler.^”

Sarkastiska kvinnor brukar säga att vägen till mannens hjärta går via hans mage. Men bland talgoxar är det tvärtom, hävdar de som vet.
– Karotenoider måste inhämtas från födan. Vilket betyder att hanens gula färg demonstrerar hans förmåga att skaffa sig bra näring.
Slutsats? Kanske har Ron (eller Keith) tagit in här hos oss på udden i tron att det något slags Rehab för luggslitna hjältar som gärna blir serverad vid sittande bord.
Vem som nu kan ha gett honom det intrycket?

När det gäller pipan kraxar vår gäst nog mest om Keith Richards. Enligt fågelböckerna har talgoxen ett 40-tal läten och sånger. Wikipedia är en underbar kulturinstitution. Var annars skulle jag få en så tankeväckande förklaring till denna mängd av läten?
Lyssna här: ”En förklaring till talgoxens breda repertoar är Beau Geste-teorin. Hjälten med samma namn som romanen ställde upp döda soldater mot murarna för att ge intrycket att hans fort var bättre försvarat än det verkligen var. På samma sätt ger mångfalden läten intrycket att talgoxens revir är mer tätbefolkat än det faktiskt är. Oavsett om denna teori stämmer eller inte är fåglar med stora uppsättningar läten socialt dominanta och har större häckningsframgång.”

Kanske är det en spaning inför midsommarfirandet: Om du möter någon i knallgult som skrålar gamla Stoneslåter bör du se upp. Han kan ha tagit intryck av det här blogginlägget som dock nedtecknats av en luggsliten äldre man i gråsvartrandig tröja och knickers.

Hon: ja han är rolig. Talgoxen alltså!

Men frågan är om någon skrålar i midsommar, inte utomhus i alla fall…

Ja kanske senare på kvällen då när det har slutat att regna… fast tycker det brukar vara mest livat på eftermiddagen härnere, vid sjusnåret har de flesta somnat 😉

Varit lite trött idag, tror det är känning av sprutan igår, eller så beror det på att jag inte sov så bra eftersom jag var så öm i armen. Men det är det värt, hundra gånger om. Äntligen fullvaccinerad!

Inte gjort så mycket med andra ord. Behövde knappt vattnas heller idag eftersom det varit mulet. Men gått en sväng och kollat in vad som hänt sedan i går, förstås, ha ha!

Onsdag: Mobilen har ersatt det mesta – men inte tärnornas gnat

(Uppdaterad 19:58, 18:31)

Katten väcker dig. Eller kanske är det havet. Ljudet av långa vågor som rullar in mot viken. Det låter fridfullt. Svag sydlig vind, förmodligen.
– Så här skulle vi bo, tänker du. Inser sedan att det är det du gör. Ser sedan att klockan bara är strax efter fyra. Allt är en illusion. Vågskvalpet kommer från radion. Under nattens sändningsuppehåll spelar P1 ett ljudband med vågljud.
Katten tittar på dig och undrar om du är riktigt klok som somnar med radion på när ni sover ensamma. Sedan går ni upp. Du öppnar verandadörren och hör havet på riktigt.
– Så här skulle vi bo året runt, säger du till katten som sitter på verandan och tittar på änderna som sover i er gemensamma vik.
(Ur PE:s dagsnoteringar våren 2015)

Dessutom har mobilen ersatt morsan och farsen, magistern, grannarna och alla andra som förr ingick i det kollektiva kontrollsystemet. Till exempel håller min iPhone koll på mitt rörelseschema här på udden.
– Jag har inte bett om informationen men igår gick jag 2 838 steg enligt min mobila PT.  

Han: Som vi vet fanns det en tid när vi använde telefonen för att prata i. Nu har mobilen ersatt radion, televisionen, postverket, biblioteket, kameran, kartboken, almanackan, kokboken, alla språklexikon, uppslagsverken, klockan, terapeuten och doktorn (Dr Google har alltid öppet), resebyrån, föreningslivet (sociala mediernas hatkommentarer) och zoom-funktionen gör att vi inte ens behöver träffas för att mötes ansikte mot ansikte.

• 

• 

Vilket motsvarade 2 km, jämfört med de 1,3 km jag hasade omkring dagen innan. Dessutom håller hen reda på att min steglängd var 59 cm i snitt och hastigheten 2,9 km/h.
– Är varken stolt eller nöjd, men det känns i alla fall bra att jag hittills i år har tagit fler steg per dag än jag gjorde förra året.
”En människa är mer i sina drömmar än i sina skor”, skrev författare Ivar Lo-Johansson och det har nu bekräftats genom ny teknik: Enligt statistikprofessorn i min mobil hade jag igår fötterna på udden endast en tredjedel av dagen.

Se där! På den punkten har telefonen även blivit den hemliga kompisen som klappar mig på axeln när hon inser att jag behöver lite uppmuntran. Upptäcker nu också att mobilen har synpunkter på den genomsnittliga ljudnivån i min öronsnäcka under de senaste sju dagarna var 60 decibel.
Vilket enligt en artikel i dagens DN motsvarar vår normala samtalston (65 dbA) – mindre än bruset på en storstadsgata (75 dbA) men mer än ”vindprassel” (35 dbA).
Det senare är en sakupplysning som kommer att trigga henne, eftersom hon avskyr att jag lyssnar på P1 hela dagarna.
– Jag vill lyssna på vågorna och fåglarna istället, säger hon.
Det vill jag också. Men det finns en anledning till varför vi har två öron och en mun. Och min öronsnäcka stör inte tärnorna.

Och därmed är vi tillbaka till min inledande dagsnotering från år 2015. På en punkt har det skett en förändring i ljudnivån på udden:
– Jag somnar inte längre till mobilens vågljud.
Tack min fru för att du finns!

Hon: nej det skulle jag inte stå ut med, räcker att du har den tryckt intill örat med P1 på högsta volym hela dagarna och inte hör när jag pratar med dig…

Något som inte är sent i år är chilin, idag var jag tvungen skörda en del. Är inte riktigt inne på att ta hand om chilin och göra peppar av den än. Brukar ta hand om alla tomater först. Dumt eftersom chilin är först, men vana är vana, de får torka naturligt istället för i ugnen. Då blir det nog lagom att mala ner dem efter tomaterna är omhändertagna. Som vanligt…

De släpper inte taget om mig på Torsås vårdcentral. Det ska jag ju vara glad för, men tycker de slösar med sin tid på mig och att andra behöver den bättre. Men eftersom jag lider av ”vita–rocket–syndromet” har jag alltid lite för högt blodtryck när jag är där. Alltså har min läkare bestämt att jag måste ta ett morgontryck och ett eftermiddagstryck i en vecka hemma. Jag har fått låna en apparat. Detta var första dagen. Tror inte det är för högt, i alla fall inte idag…

Och så har jag dessutom varit där och fått min andra vaccination idag. Tack Torsås Vårdcentral!

Han: Ätandet är puddingens bevis. Kvällen slutade med att vi sitter och tittar ut över havet och lyssnar på tärnornas tjat. Behöver jag tillägga att trots det lyssnade även hon mer engagerat på radiosportens spännande bevakning när Sverige slog Polen med 3-2?

Tisdag: det växer så det knakar …

(Uppdaterad 19:43, 1919:10)

Hon: och jag hinner inte med! Gurkorna som verkligen inte ville alls i början på säsongen har helt plötsligt tagit fart och ser hur välmående ut som helst. Upptäckte massa ganska stora gurkor av alla sorter alldeles nyss. Det är så varmt så man orkar inte riktigt gå runt på dagen och inspektera som vanligt.

Och majsen som inte heller ville sig har skjutit i höjden. I alla fall fyra stycken plantor. De står tillsammans med squashen.

Och tomaterna, bästa grönsaken av dem alla!Äntligen har de tagit fart, dock lite sena i år! Men nu växer de nästan för fort. Plantorna alltså, inte tomaterna. Men de är verkligen också på gång. Inte så många är mogna än, men snart räcker de till både frukostmackorna och salladen. Längtar!

Han: Sitter i skuggan av ett parasoll och tänker på arbete.  Detta på förekommen anledning (se ovan). Sedan hon för ett drygt år sedan flyttade ner till katterna och mig har hon arbetat från morgon till kväll med sina odlingar, brödbak och syltningar.
– Inte bara jag undrar hur hon förr hann med ett jobb också.
Låt oss fundera en stund på denna paradox.
– Jag menar, eftersom det verkar som om du och jag lite tid över. 

”Ett lejon vilar en vecka efter varje anfall”, sägs det. ”När man tränar är det i vilan musklerna växer”, ”Det är i duschens kontemplativa kombination av vatten och avskildhet de goda idéerna kommer” eller som Miles Davis uttryckte det:
– Svänget ligger i tystnaden, det är då man känner rörelsen.
Et cetera.
Det finns många metaforer att ta till när man vill säga att nu vill jag vara ledig. Ovanstående exempel är hämtade ur en och samma sista-dagen-på-jobbet-krönika jag läser idag. Det är som om personen bakom försöker övertyga sig själv om att han tar ledigt för att han ska jobba bättre efter semestern.
– Varför tänker han så?
Skälet till att jag ställer frågan: Lejonet vilar en vecka efter en lyckad jakt av ett enda skäl ­– att det inte behöver jaga på en vecka för att må bra.
– Lejon vilar nämligen inte för att kunna jaga utan vet att det måste jaga för att kunna vila, slappa, nojsa med sin partner och ungar.

Översatt till modern svenska betyder det att arbete inte är en rättighet utan i första hand en skyldighet. En skyldighet att försörja sig och de sina. En skyldighet som i välfärdsstaten fördelas efter förmåga – inte efter börd som i det gamla klassamhället. Men inte heller efter den olust inför arbete, en idé som på 1970-talet spred sig som ogräs i det post-folkhemska bidragssamhället.
Som man ropar fick man svar. Allt fler satt kvar på parkbänken och sa till socialtanten:
– Om arbete är en rättighet så avstår jag gärna min rättighet för lite mer bidrag.

Det konstiga är att trots att arbete anses vara en rättighet och inte en skyldighet så görs mycket lite för att sprida denna rättighet rättvist. Trots att den enorma tekniska utvecklingen minskat behovet av mänsklig arbetskraft och ökat den arbetslöshet som är en effekt av samma utveckling så är kortare arbetstid en politiskt död fråga.
Tänk efter: I Sverige infördes 8 timmars arbetsdag år 1919 och 40-timmars veckan infördes år 1971 och sju år senare fick vi fem veckors semester.
– De senaste 50 åren har inget gjorts för att förkorta arbetsdagen för de flesta av oss – snarare tvärtom.
Och som sagt: Detta trots pratet om att arbete är en rättighet och plakatparoller som ”Arbete åt alla!”

Varför är det så? Därför att politiker, kapitalister, fackföreningar, ekonomer, filosofer, präster, journalister och socionomer under århundraden har lyckats lura oss alla att arbetet är livets mening.
– Det är det inte!
Om jag iddes skulle jag förklara varför. Karl Marx svärson Paul Lafargue har redan förklarat varför i sin lilla bok ”Rätten till Lättja” från år 1883.
– Läs och begrunda.

• 

Om du nu inte har något mer lättjefullt att ägna dig åt under din arbetsfria tid. Till exempel att odla din trädgård. 
Eller läsa en bok. Ta ett bad, prata med dina grannar eller måla en vägg som förblivit omålad på grund av allt nödvändigt arbete. 
– Vilket jag just gjort (bildbevis) och som sig illustrerar en viktig sak: Motsatsen till arbete är inte passivitet. 
Den viktiga gränsen går mellan nödvändigt arbete och icke-nödvändigt arbete.
– Hänger du med?

Detta är ett tema som går tillbaka till den kristna skapelseberättelsen där Gud bara jobbade sex dagar innan han tog ledigt, en livslång ledighet som inte uteslöt aktivitet för nöjes skull.
Åtminstone om vi ska tro författaren Jamaica Kincaid, vilket jag gärna gör en varm dag som denna:”Det var veckan efter den här skapelsen, på den åttonde dagen, som problemen började; ensamheten kom. Så Gud gjorde en trädgård och delade in den i fyra kvarter genom att leda vatten genom den (den klassiska fyrkantsmodellen som fortfarande är standard när trädgårdar ritas) och skapa avgränsningar: det evigt goda respektive onda: livets träd och kunskapens träd. Ett träd var till för att avnjutas, det andra förbjudet.
Jag har senare insett att under hela den tid människan haft ett förhållande till trädgården har planritningen från Eden gestaltats på samma sätt i den; livets träd är jordbruket och kunskapens träd är trädgårdskonsten. Vi odlar mat, och när det uppstått ett överskott, skapar vi rum för kontemplation, en trädgård av växter som inte är nödvändiga för den fysiska överlevnaden. Att vi är medvetna om detta faktum ger trädgården dess särskilda, kraftfulla roll i våra liv och våra fantasier.”

Om vi bortser från att Gud av någon anledning blandade in det religiösa (det goda vs. det onda) är trädgården alltså en symbol både för det nödvändiga arbetet (= mat för dagen) – och det kontemplativa odlandet, dvs trädgårdsarbete för att det är roligt, utvecklande, gör oss gladare.
– Särskilt henne.
Och vem är jag att störa henne i det lättjefulla arbetet?

Nu har jag tänkt det också. Skrivit det. Känns som jag jobbat klart för idag. Om du inte riktigt fattar vad jag menar så kan bero på att jag uttryckt mig oklart.
– Men kan också bero på att du bör skaffa dig en större skärm.

Apropå att tänka på arbete så visar nämligen ny forskning att den som vill bli bättre på att tänka ska röra på sig.
I alla fall om vi ska tro DN:s Augustin Erba som har läst nyutkomna ”The extended mind” av vetenskapsjournalisten Annie Murphy Paul.
Paul konstaterar att du kan bli bättre på att fatta saker, men att det krävs att du ändrar din uppfattning kring själva tankeförmågan.

Det viktigaste du bör veta: Din tankeförmåga sitter i hela din kropp, den är inte begränsad till aktiviteten i hjärnan. Kroppen använder en stor mängd data från alla sinnen för att lagra saker, och ju fler saker den kopplar ihop med det du gör, desto lättare minns den.
Därför:
– Om du vill förstå saker bättre ska gestikulera medan du förklarar dem högt för dig själv.

Och för att runda av dagens arbetsinsats: Har du fortfarande svårt att förstå vad du läser, typ denna blogg? I så fall: – Fundera på om du kanske borde skaffa dig en större datorskärm.
Varför?
Därför att forskningen visar att även de små huvudrörelser du måste göra när du läser på en stor skärm innebär att du bättre fattar vad du läser.
Jo, det är sant!
Åtminstone enligt hjärnforskarna.
Nu vet du det också.

Nu har jag verkligen jobbat klart för idag. Och arbetets belöning serveras i skuggan.

Måndag: Veckan börjar halvklart – och med (ord)regn

(Uppdaterad 18.55, 17:15, 17:00, 12:30, 12:17)

Han: Halvklart är ordet för dagen. Soldis och 25 grader varmt, kvavt. Och bortom udden är det också halvklart, för att inte säga oklart läge.
– Spännande, tycker gubben framför tv:n på udden. Spelar man bluffstopp gäller det att bluffa smart och just nu sitter Stefan Löfven med Svarte Petter.

Under den avsatte statsministerns tal till mina gamla kollegor vattnade jag våra rosor och nya träd. När jag var klar:
– Nu kommer regnet.
Och det gjorde det. Fick bli att ansluta till kollegorna vid presskonferenserna framför tv:n. Som vanligt blev det fler ord än besked. Utom på en punkt:
– Liberalerna lämnar januariavtalet och kommer att verka för en borgerlig regering.

Hon: och medan Han suttit framför tv:n har jag kokat rabarbermarmelad och gjort en rabarberpaj. Tack Katarina för de fina stjälkarna! Nästa år ska jag gödsla i tid enligt dina råd. Mina är rent utsagt löjliga.

Jag har också gjort iordning degen till två limpor Brioche som nu står och jäser i kylen. Och kvällens spaghetti Bolognese är förberedd.

Och det regnade bara i typ två minuter, men var ju tvungen att stanna inne och slutföra alla påbörjade projekt. Alltså kom jag ut först strax efter tre. Konstaterade att vår gula ros överträffat sig själv, snart är den bara ett gult hav!!

Och på tal om rosor, upptäckte jag också att vildrosen framför Chateau Margaretas parkering som brukar vara lite oregerlig blivit jättefin och blommar för fullt:

Sen blev det äntligen dags för dagens första bad. Det är helt underbart i vattnet. Klart, varmt (kanske +22) och ovanligt fin sandbotten. Ja inte som Böda Sand, men nästan 😉

Han: Läser hennes inlägg med stort intresse. Bekräftar att för flertalet av oss går livet vidare som vanligt trots riksdagsdramatiken. Avstår därför från att tolka att uddens enda centerpartist vänder ryggen mot mig under vår sköna eftermiddagsdrink som en del i vår diskussion kring riksdagsdramat.
– Liksom att antyda att nedanstående film på något sätt ska ses som en metafor för Annie Lööfs & Co:s försök att bottna efter dagens kölhalning:

Hon: ha ha! Och du går ju inte i vattnet alls, bara häcklar från torra land…