Söndag: det fläktar skönt…

(Uppdaterad 11:56)

Hon: så här dagen efter är det skönt med lite morgonbris, termometern stod på drygt +21 redan klockan 8.00 imorse. Det är mycket här vid kusten. Natten och gårdagskvällen var varmast hittills i sommar, så vi kom i säng alldeles för sent…

Men kalasandet började egentligen redan på eftermiddagen i Södra Kärr med födelsedagsfirande för min kompis sedan 45 år, Tina!

Det blev en himla trevlig och kul eftermiddag med hennes barn Patrik och Linn med respektive, och systern Anita. Många skratt blev det också, speciellt över hur det är att handla på Ica i Torsås… och alla pratade i mun på varandra. Tack för det familjen Lindström Blomqvist!

Men lördagens höjdpunkt var ändå det oväntade besöket i vår badvik! Helt plötsligt när jag står till midjan i vatten ser jag en mörk hajliknande skugga närma sig… skriker högt och både jag och skuggan vänder förskräckt om och flyr åt varsitt håll. Det var läskigt, men spännande. Jag tror det var en torsk faktiskt. Den vände en dryg meter ifrån mig och var i alla fall en halv meter lång, och det var ingen av de svultna sorterna, den var tjock!! Aldrig har jag sett så stor fisk härinne, det bådar väl ändå lite gott! Nu ska jag hoppa i och se om han är kvar.

Han: Ruskig typ, den där torsken. Jag hörde skriet, hennes alltså. Det blev många coronasäkra besök i går. Det började faktiskt redan innan hon skrämde livet ur torsken. Första gången trodde vi att han var en uteliggare. Sedan såg jag att det var Ron Wood i Rolling Stones som försökte imitera Mick Jaggers rörelseschema:

Apropå gårdagens party: Jag var först i havet i morse. Inget hörde skriet.

Lördag: Det blir en dag i skuggorna

(Uppdaterad 11:19, 08:38)

Han: Varm morgon och morgonen började tidigt. Vaknade vid sex. Klockan åtta hade hon redan badat i havet. Och visst lever i rosens tid.
– De första solstrålarna fick honungsrosen att slå ut!
Idag blir det varmt.
Det blir en dag skuggorna, säger katternas kroppsspråk.

• 

• 

Nu till dagens debatt. Bluffstopp är ett roligt kortspel. Det spelade vi på Mallorca innan barnen försvann bakom sina paddor. Spelet går ut på att man bluffar om man måste för att vinna. Men om en spelare tror att en annan spelare fuskar så får hen säga bluffstopp och kolla på kortet den andre lagt.
Det är vad V-ledaren Nooshi Dadgostar gjorde i torsdags.  

Våra vanligaste politikjournalister gör vad de kan för att hetsa upp sig över Dadgostars tilltag att göra som partiet i två år sagt att man skulle göra.
Men det är bra att partier gör som de säger att de ska göra. Det är det som är politik.
Politik är inte att vilja, som Olof Palme råkade säga men aldrig i livet menade.
Stefan Löfven får skylla sig själv att han trodde något annat.
– Han bluffade svenska folket på ett osmart sätt i januariuppgörelsen 2018.

Vad händer nu? I min lilla värld är det som en häftig åskskur. Det rensar luften. Solen fortsätter skina. Världen går inte under, det mesta rullar på som hittills.
Bästa bevis:
– Börsen gäspade.
OMXS30 var till och med uppe och nosade på sin rekordnivå efter utspelet. Visserligen dalade den under fredagen – men det berodde på att investerarna fortsätter att bearbeta onsdagskvällens besked från amerikanska centralbanken Federal Reserve.
Ingen brydde sig om ”krisen”.

Vad jag tycker? Jag tycker som vår kompis Mats Bergstrand skriver i sitt nyhetsbrev: ”Fyra nya månader i ovisshet? Alls icke, alla kort är redan spelade, detta kommer att gå betydligt snabbare och dessutom med en given utgång … Innan sommaren är över har vi en ny regering. Den går under beteckningen Löfven III.  

Mats resonemang går så här: Antag att talmannens första förslag till regeringsbildare blir moderatledaren Ulf Kristersson. M-SD-KD och sannolikt L – kommer att rösta för. Det ger 174 mandat.
För att bli vald får inte resterande 175 riksdagsmän rösta nej till Kristersson. Men det gör de. S, MP och Vänstern röstar sedan bort de partier de fällt regeringen tillsammans med och Kristersson faller.
Liberalerna kan också rösta nej eller inte. Men vem bryr sig? Det spelar ingen roll för utfallet.

”Nästa förslag kommer att bli en ny regering Löfven. S och mp röstar för. Centern röstar för eller lägger ned. Tillsammans blir det 147 mandat som tolererar en Löfvenregering. Ytterligare 28 mandat krävs. Vänsterpartiet råkar ha just 28 mandat. Detta parti som fällt Löfven i en misstroendeomröstning har nu mandatet att fullfölja avsättningen eller att rätta in sig i ledet och rösta fram Löfven igen.”

Det har skett förut, påpekar Mats. Upplägg testades när Dadgostars företrädare Lars Werner år 1990 först röstade bort Ingvar Carlsson i ett misstroendevotum för att sedan direkt efter rösta för att han skulle återinträda. 2021 räcker det med att vänstern lägger ned sina röster. Då kan inte en majoritet bildas mot Löfven.

– Så vad är poängen? I politik ska man göra som man säger att man ska göra. Ska man bluffa ska man bluffa så att man inte blir synad.
Det duger inte att låtsas att man har majoritet för sin politik. Den nya regeringen måste respektera sina stödpartier.
Både till höger – och till vänster.
Alternativet är att erkänna att man inte har riksdagsmajoritetens stöd.
Kort sagt:
– Bluffar man får man räkna med att nån säger bluffstopp!    

Fredag: Nu börjar rosornas tid

(Uppdaterad 17: 30, 15:16)

Han: Uttrycket ”mellan hägg och syren” förknippas ofta med den bästa delen av försommaren. Uttrycket lär ha sitt ursprung i den period när svenska skomakargesäller enligt skråbestämmelserna skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Historien om skomakaren som satte upp en skylt med texten ”stängt mellan hägg och syren” går tillbaka till 1880-talet, och även andra yrken förekommer i liknande berättelser.
– Om nu Inte även den historien är en vandringssägen, det vill säga en bra historia.

Sant är att i år hann vi inte riktigt med. Att vår näverhägg blommade märkte jag först i efterhand. Och i veckan hade syrenen utanför sovrummet redan blommat över. Som tur är går vi in i rosornas tid.
Och även här finns det vandringssägner för den som behöver dem:
– Aprikosfärgade rosor får man när någon vill visa uppskattning.
– Vita rosor betyder ”renhet” eller purity som det heter på engelska.
– Röda rosor symboliserar kärlek.
– Gula rosor betyder vänskap.
– Att ge bort rosa rosor betyder att du visar tacksamhet för något.
– En orange ros representerar ren och skär lust.

Så vilken tror du är hennes favoritros?

• 

• 

• 

• 

Hon: jag vet du tror jag ska säga min engelska doftros, och den är min doftfavorit. Den är verkligen sinnebilden av hur man tänker sig en parfym eller tvål med doft av ros doftar.

Men jag älskar också honungsrosen, som inte har slagit ut alls, men har massor massor av knoppar trots ovanligt hård beskärning i våras. (Tur det inte var den Han kapade vid ”fotknölarna, vilket vi först befarade…). Det dåliga med honungsrosen är bara att den inte är remonterande, den blommar vansinnigt fint och intensivt tidigt på sommaren, sen är det slut. Likadant är det med den vita vildrosen, nyponrosen. De påminner om varandra och får mig att tänka på Öland, älskade Öland!

Men vresrosen, vår andra vildros, tycker jag också om väldigt mycket just för att den bara blommar och blommar hela säsongen, och växer helt okontrollerat. Vilket gör att den anses invasiv, vilket är galet. Bara att klippa ju. I Finland är den typ förbjuden, helgalet!

Sen har vi ju min kulturarvsros, som Han tycker är en ”fulros”… den älskar jag också. Men den har inte heller slagit ut ordentligt ännu.

Ja, några av mina favoriter, fler kommer att komma framöver allteftersom de slår ut. Ja förresten, vår gula ”praktros” är förstås också en favorit. Den doftar förresten också gudomligt. Hur kan man bara inte gilla den:

Han: Sån är hon alltså min ros: Oskuldsfull, vänskaplig, tacksam, lustfylld och ändå:
– Ännu inte utslagen som honungsrosen.

Torsdag: Det är skillnad på ogräs och svinmålla – för att inte tala om hål

(Uppdaterad 17.05, 14:17, 11:48)

Han: Vacker morgon på udden. Vaknar av solen 05:30. 12 grader varmt, känns som 14. Soldis, svag sydlig bris och jag mår som jag förtjänar – dvs utmärkt (detta sagt för att göra alla Krösa-Major besvikna över att jag inte har minsta symptom av den andra sprutan Astra-vaccin).
Sitter ute på sjösidan och funderar kring vad det är som växer i båten.

Ovaneläsare av denna blogg noterade att hon häromdagen häcklade mig och min båt. Hon hävdade att det är hål i botten och beviset skulle vara att det har växt upp ogräs genom skrovet.
– Naturligtvis har hon fel.

För det första växer det inte ogräs utan svinmålla, ”en delikatess, nästan för god för att anrätta” för att citera de som vet: ”Mållor (bland vilka svinmålla är vanligast förekommande) är bland de bästa ätliga vilda växterna, eftersom de har mild smak och kan därför användas i många olika slags maträtter och brödbak på samma sätt som spenat. Exempel på sådan mat är; soppa, paj, gratäng, pesto, sallad, stuvningar, pastasås, piroger, bröd, pannkakor m.m”

Svinmålla har en släkting bland amaranter som heter spenat om det låter bekant. Kan köpas för dyra pengar på Ica.
Alltså, kära du: Provianten är redan packad och klar inför sjösättningen.

För det andra är det naturligtvis inte hål i skrovet som hon hävdade med välbehag i rösten. Tuvan med proviant växer i avrinningshålet mellan skroven som tillhör båtens geniala självläns för att hon inte ska behöva bli blöt om sina söta små flipp-flopp.
Man kan ha synpunkter på att svinmållan växer just där. Men orsaken är identifierad:
– Hon hävdar envist att vi alla mår bäst av att båten ligga kvar på land.

PS: ”Ogräs” är viktigare än vi tror. I dagens tidning läser vi att i Skåne planteras ålgräs för att bromsa erosion längs kusten: Ålgräset med sina långa gröna blad ser oansenligt ut, men har häpnadsväckande stor betydelse för miljö och klimat. Ålgräsängar hör till jordens mest värdefulla ekosystem och beskrivs ibland som korallrevens mindre kända lillebror eller lillasyster.
Ålgräs binder sand, gör vattnet klarare, minskar övergödning genom att fånga upp kväve och fosfor och kan fånga in lika mycket koldioxid som skogar. Dessutom fungerar det som skydd och dagis för unga fiskar och andra varelser i havet.
Men på senare år har det viktiga sjögräset haft det tufft. De stora gröna ålgräsängar som har funnits på havsbottnen längs Sveriges kuster har på många ställen försvunnit helt eller delvis. Övergödning, överfiske, exploatering med utbyggnad av bryggor och båttrafik har i olika grad bidragit till minskningen.
I olika projekt pågår försök att återskapa och restaurera de ålgräsängar som har försvunnit …

Nu vet du det också. Om vi har ålgräs här ute vet jag inte, men sjögräs har vi.

Han igen: Kul! Kul att en partiledare gör som hon sa att hon skulle göra. Kul att höra hur snopna alla förståsigpåare – tyckarjournalisterna och de andra partiledarna – blev när Nooshi Dadgostar gjorde det hon sa att hon skulle göra.
Klart det blir kaos i det politiska etablissemanget.
Någon får skylla sig själv.

För egen del hade jag fel om att vi har ont om bin på udden. Och till skillnad från många har jag gärna fel. Idag kom de till jobbet:

Hon: vilka fina filmer du lagt upp, du måste bara skriva ”ljud på” under dem så man inte missar fåglarna i första och surret i andra…

Om du hade gått i vattnet och badat med mig skulle du veta att vi har ålgräs på sandbotten, vilket jag ibland slåss mot eftersom annan boss fastnar i den. Men nu är det slut med det. Ålgräset får stå! Sedan har vi ju en massa blåstång på stenarna, och det är ju också bra och dessutom en delikatess på riktigt!

Ja, nu slåss jag mot förra säsongens tomater i Cos-sallads-landet. Växelbruk är ju grejen. Det som kommer upp i massor mellan huvuden är övervintrade frön från tomater. Hur de nu klarat -16 grader i vinter när man enligt konstens alla regler ska driva upp dem på golvvärme eller dylikt, alltså +25-30 grader.

Och när vi nu är inne på ätbart ogräs, är detta potatis som kommer upp i lök-landet? Jag tycker det ser ut som det, men Han tror inte det. Men jag tog ju den gamla sjögången från hans potatisland och grundade detta landet med. Det kom med en del små potatisar också…

Onsdag: inte Som en dag i Leo Blooms liv

Han: Idag skriver vi den 16 juni, den 167:e dagen på år 2021 enligt den gregorianska kalendern.
– Det betyder att återstår 198 dagar av året, men nu ska vi inte händelserna i förväg.
Idag träffas Biden och Putin, Axel har namnsdag och idag firas Bloomsday, åtminstone utanför udden. Det betyder att runt om i världen firar läskunniga den irländske författaren James Joyce, vars roman Ulysses utspelar sig i Dublin just idag om än år 1904.

Alla som i likhet med min kompis Tomat-Hasse har läst ”Ulysseus” vet att James Joyce ägnar 750 sidor åt att beskriva en enda dag i levnadskonstnären Leopold Blooms liv. Närmare bestämt den 16 juni år 1904. Bloom, som bor på 7 Eccles Street i Dublin, gillar inälvsmat (”Most of all he liked grilled mutton kidneys which gave to his palate a fine tang of faintly scented urine”) och  börjar dagen med att tillaga njure till sin feta och otrogna hustru Molly.
Han går därefter ut och deltar i vännen Paddy Dignams begravning, där han tänker på sin son Ruby som dog när han var elva dagar. Under sin fortsatta vandring genom staden möter han bland andra den unga Gerty MacDowell, som är halt och som han känner sig dragen till (läs: han runkar vid åsynen av henne på stranden). På en affärsinrättning för män möter Bloom en bordellvärdinna som kan sägas motsvara Homeros Kirke – hon som förförde Odysseus med olika trollformler (som du fattar är Ulysseus en metaversion av Homeros skröna om Odysseus).

Romanen slutar med Molly Blooms berömda inre monolog som du inte bör läsa högt för dina barnbarn. Allt detta händer alltså idag, år 1904. Min dag kräver inte 750 sidor (och tar inte fyra år att beskriva):
07:30 vaknar. Hon säger:
– Bäst vi sätter fart. Du ska ju iväg idag
08:30 frukost i skuggan under syrenen. Läser morgontidningarna
09:05 Hon säger:
– Du vet att du måste åka snart.
09:19 Hon säger:
– Du vet att du ska åka snart.
09:29 Jag säger:
– Nu åker jag.
– Är du redan klar att åka?

Sedan åkte jag till Kalmar för att träffa Doktor Abduallah på Ögonkliniken. Det var han som upptäckte en förändring i mitt högra öga i november 2019 – ”förändring” är snällversionen av misstänkt tumör, cancer.
Sedan dess har duktiga läkare och annan vårdpersonal spenderat hundratusentals kronor på att försäkra sig om att just denna förändring inte är en sån, onämnbar, förändring utan en förändring som inte förändrats på 18 månader.
– Tack doktorn för jag får betala skatt. Vi ses på ditt kontor om ett halvår.

Sen åkte jag till Bauhaus (med solglasögon på grund av förstorade pupiller) och köpte ett parasoll och sedan var det dags att kvittera ut lite skatteåterbäring igen:
13:20 Torsås vårdcentral. Andra sprutan vaccin, Astrazenica.
– Tack syster Agneta för att du finns och sticker så bra! Inga negativa symtom idag heller.

16:30 Och nu sitter hon här under vårt parasoll och väntar på att få servera mig dagens eftermiddagsdrink.
– Tack älskade fru för att du finns och håller koll på tiden.

Hon: borde ju ha kört dig in förstås, glömde att du brukar få sådana där droppar som man inte får köra efter. Å andra sidan kan jag knappt se heller eftersom jag är så himla allergisk i ögonen. Fattar inte vad det beror på. Ögonen rinner, det svider och jag blir ljuskänslig. Och trött. Men jag lyckades ta ett par bilder på mina krukor med sommarblommor och vår fina gula ros som börjat blomma.

Tisdag: dags att sätta ner foten!

(Uppdaterad 16:59)

Hon: vaknar stressad, utan någon direkt orsak egentligen mer än att jag ska upp till vårdcentralen och ta ett blodtryck vid 11.00. Och det slår alltså redan i taket 6.30…

Lika bra att börja bocka av i to-do-list direkt! Kollar kalendern om hur ”bokningarna” i Chateau Margareta ser ut. Vi hyr alltså inte ut men det kommer barn och kompisar lite utspritt hela juli och halva augusti, med lite osäkra luckor och preliminära bokningar här och där. Och vi har själva planer på lite utflykter med övernattningar. Så nu är det dags att slå fast datum. Check på det!!

Sen ut och vattna! Upptäcker att det växer ogräs i båten. Båten ligger alltså fortfarande på land men Han har velat lägga i den i vattnet ett tag nu. Jag tycker det är skönt att slippa ha båten att slåss med i viken när jag ska bada. Och vi använder den aldrig, dessutom verkade det vara hål i den förra sommaren för den var hela tiden full av vatten. Det är för att det har regnat fick jag till svar oavsett om det regnat eller inte. Nu använde jag samma argument, ja att båten har ett hål och inte borde sjösättas. Nej, det är inget hål, svarar han…

Han: Det var som tusan! Kanske borde jag ha haft koll på båten, men jag har varit upptagen med intellektuellt arbete. Ränderna går visst aldrig ur. Jag läser fortfarande tidningar med pennan i hand som vore jag ansvarig redaktör. Läser till exempel en mycket intressant artikel om Annika som fångade in en svärm med bin i närheten av Coop i Färje­staden.
– Bin är viktiga. Utan bin skulle det bli väldigt tomt i frukt- och grönsaksdiskarna.
Och våra körsbärs- och äppelträd skulle reduceras till blad och grenar.
Här på udden har vi för få bin.
Alltså läser jag med stort intresse.

Att bin svärmar är inte helt ovanligt under våren och början av sommaren, berättar Barometerns reporter. Det är binas sätt att föröka ett samhälle till två och sker när den äldre drottningen tillsammans med ett stort antal arbetsbin lämnar samhället.
Det här är inget biodlare gillar när det sker okontrollerat. Inte minns i trakten kring Färjestaden där det just nu florerar en farlig ”bisjukdom” och de svärmade okända därför bör sitta i karantän.
Intressant!
– Det finns alltså andra sjukdomar än deltavarianten som bör uppmärksammas.

Men sedan kommer frågan: Vad händer med bina nu? Och svaret:
– Just nu bor dem i vårt garage och hoppas på att ägaren ska höra av sig, säger Annika och här blir de svärmande bina en bifråga för en halsstarrig gammal redaktör.
Huvudfrågan:
– Bor dem verkligen i garaget?!
Nej, det bor inga Dem i garaget.
– Vid alla nerlusade sopprötter! som kapten Haddock helt korrekt formulerar det. Skicka in reportern till mitt kontor! NU!! Som straff ska hon hundrafalt skriva meningen:
Obildat! Okunnigt! Osmakligt! Mig borde skämmas!
– Inte!

Ja, ränderna går inte ur. Fortfarande reagerar jag på att inte ens journalister kan skilja på de och dem.
Det är jag inte ensam om. Felaktiga särskrivningar (tänk skum släckare och gå lätt packad i fjällen) har länge irriterat språkpoliserna, men verkar nu tappa mark till förmån för felaktigt bruk av de och dem, skriver Språktidningens chefredaktör Anders Svensson.

Det finns många språkpoliser där ute. Han tar ett exempel: ”Osmakligt! Dem borde skämmas! Så skriver en person i sociala medier och riktar hård kritik mot ett företags annonsering. På ett ögonblick förvandlas diskussionen till en språkfråga. Flera tycker att det är skribenten som borde skämmas. Och någon anser att den som inte kan skilja på de och dem inte borde uttala sig alls.”
– Mig instämmer!
”Språkskamning är en härskarteknik som riktar sig mot personer som bryter mot normer och regler”, skriver Svensson. ”Den som blir språkskammad tillskrivs ofta egenskaper som lathet, dumhet och okunnighet.”
– Oss instämmer i det också!

Jag hoppas att du fattar att jag är sarkastisk. Inte ens den lataste skribent skulle skriva ”mig bor i garaget”. Inte heller skulle hen skriva ”honom bor i samma jävla garage” – men likt förbaskat skriver den här reportern om de stackars bina att dem bor i snälla Annikas garage.
– Voffor gör di på detta viset?

Tänk efter. Du skriver inte ”Oss sitter på verandan och dricker eftermiddagsdrinken”, eller hur? Du skriver ”Vi sitter på verandan och dricker eftermiddagsdrinken som idag är en champagnedrink med gin”. Alltså skriver du inte ”Dem sitter på verandan” etc etc när du menar att ”De sitter på verandan och tar en drink till”.

– Vilket vi alltså gör just nu. Det är ingen raketkunskap som man sa förr på schwengelska. Det är elementär grammatik. Och vägrar man kunskap ger Språktidningens chefredaktör Anders Svensson för femtioelfte gången en enkel tumregel: ”Om talspråkets dom kan ersättas av vi ska det vara de, om dom kan ersättas av oss ska det vara dem – och om inget av detta fungerar rör det sig med all sannolikhet om artikeln de.”

Alltså. Var bor de svärmande bina i Färjestaden?
– De bor i Annikas garage.
Nu vet du det också. Nu ska mig … jag menar jag ta en titt på vad som växer i båten.

Måndag: Interkulturell betraktelse med ett horisontellt perspektiv

Han: Enligt vanligtvis dåligt underrättade källor (SMHI) skulle molnen breda ut sig redan i morse över udden. ”Till kvällen allmänt mulnande och det då även passera lite regn, men det blir inga stora mängder”.
Nu är klockan 18:20 och det enda som stämmer är att det inte blev några stora mängder regn.
– Faktum är att det varit sol hela dagen, 19-20 grader varmt, inte ett moln på himlen och inget regn.

Ibland är man glad att myndigheterna har fel. Idag har jag byggt ett uteskåp, mest för att få plats med den vinkyl jag inköpte igår på Jula. Och apropå våra myndigheter har jag funderat. Både skåp och vin är ju kultur och eftersom svenska folket är ett bidragssökande folk har jag funderat på söka lite statliga bidrag till denna blogg. Skrev en ansökan till Kulturrådet. Fick svar att tanterna och gubbarna i rådet saknade så kallade ”horisontella perspektiv” i min ansökan.
– Vad det betyder?

På direkt fråga svarar Kulturrådet att jag ombeds beskriva ”om och hur vi tänkt integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och interkulturellt perspektiv” i vår verksamhet.
– Verkar svårt, tänkte jag.
Jag menar, hon odlar sin chili och sina tomater och jag bygger verandor och skåp och det enda interkulturella perspektiv jag kommer på är när vi tillsammans under eftermiddagsdrinken tittar ut över havet, ser Garpen fyr där mycket hänt under årens lopp och tänker att i morgon blir det nog sydlig vind igen.

Tänkte sen att det kanske vore roligt att göra en film av bloggen. Vände mig till Filminstitutet för det kostar ju att filma. Fick samma svar här. De som delar ut bidrag vill veta hur vi tänkt integrera ett ”interkulturellt perspektiv” i filmen.
Dessutom ville de veta vem som skulle stå bakom kameran – han, hon eller hen.

Jag skojar förstås. Vi vill inte ha några statsbidrag till Det Ljuva Livet på en Udde. Skojar gör jag däremot inte om Kulturrådets och Filminstitutets krav på ”horisontella perspektiv”.
För de kraven finns i verkligheten och genom de kraven styr staten en stor del av dagens kulturutbud.
Och det är inte en surgubbe på en udde som påstår det.
Jag läser innantill ur en rapport från Myndigheten för kulturanalys som heter ”Så fri är konsten”.

Att kulturen ska tillåtas verka fritt, utan risk för politisk styrning av det konstnärliga innehållet, har länge varit en viktig princip i den svenska kulturpolitiken.
Eller hur?
Det ska råda ”armlängds avstånd” mellan politiken och kulturen och politiker ska inte lägga sig – som man gör i Ryssland, Kina och Belarus där kultur och journalistik använts som politiska verktyg för medborgarnas ideologiska fostran.
– Eller hur?

Myndigheten för kulturanalys publicerade i veckan rapporten ”Så fri är konsten” om den kulturpolitiska styrningens påverkan på den konstnärliga friheten.
– I Sverige.
Utredningen, som är ett regeringsuppdrag, visar att det i dag äger rum ”styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt”. Slutsatsen är knuten till bland annat följande faktorer: ”Regeringen ålägger de statliga bidragsgivarna att i sin verksamhet integrera en mängd så kallade horisontella perspektiv. Detta görs utan att klargöra hur dessa perspektiv ska, eller inte ska, integreras i bidragsgivningen. Denna problematik är särskilt tydlig i relation till Kulturrådet som bland annat har i uppdrag att bidra till hållbar utveckling, jämställdhet, mångfald, olika gruppers rättigheter och till kulturens betydelse inom andra samhällsområden. I vissa fall har detta också förenats med regeringsstrategier och uppdrag där Kulturrådet uppmuntrats att främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet. Syftet har då varit att genom konst och kultur öka människors medvetenhet kring vissa frågor samt synliggöra och förändra normer i samhället. Sådan styrning är problematisk, oavsett tematik.”

Det vill säga: Oavsett att uppsåtet är gott så är det lika förödande för den fria kulturen att tvinga på kulturarbetare krav om t ex hbtq-perspektiv som om att de skulle tvingas hylla statschefen i sina verk.
Och sedan kommer mening jag gjorde till min: ”Ett konkret exempel är att bidrags­sökande till Kulturrådet ombeds beskriva om och hur de tänkt integrera ett jämställdhets-, hbtq-, mångfalds- och Myndigheten för kulturanalys publicerar i dag rapporten ”Så fri är konsten” interkulturellt perspektiv i sin verksamhet, sitt projekt, sin utgivning eller dylikt. Denna fråga tolkas i stor utsträckning av de sökande som att Kulturrådet bedömer hur väl perspektiven är integrerade i den konstnärliga idén och innehållet.”

Även i Filminstitutets kommunikation kring bidrag finns en liknande problematik och utredningen visar att konstnärer och kulturskapare ofta tolkar bidrags­givarnas skrivningar om horisontella perspektiv ”som att specifikt konstnärligt innehåll efterfrågas”.
Och som man ropar får man svar: ”Konstnärer och kultur­skapare uppger också att de i ansökningar har anpassat sitt konstnärliga innehåll eller att de har avstått från att söka bidrag på grund av kriterier de upplevt som problematiska.
Om du ibland undrar över varför t e x svenska filmer och tv-serier ser ut som de gör så finns svaret här: ”Att många konstnärer och kultur­skapare lever under knappa ekonomiska förhållanden kan antas bidra till den lyhördhet för styrning som utredningen identifierar”.

Så är det med den saken: Vad gäller denna blogg får du hitta andra förklaringar än bidragsberoendet till att den är som den är.
Om du läst ända hit så vet du svaret:
– Din läsning är svårt beroendeframkallande för oss redaktörer. Skål!

Hon: inte ens jag orkade läsa precis allt ända hit ner, men jag läste sista meningen. Tror inte det är någon idé skriva mer, och det känns helt okej. Väldigt trött efter hårt trädgårdsarbete hela dagen. Det var en djungel när vi kom hem, hur kan det växa så mycket på tre dagar när det är så torrt, men det har det. Tack Ancy och Håkan, det är ett heltidsjobb att vattna alla mina krukor och planteringar, hjältar är vad ni är!

Söndag: tack Stockholm!

Hon: och nu var det min tur att säga hej då Stockholm! Det har varit intensiva tre dygn, men också helt helt UNDERBARA!

Träffat så många älsklingar, och känt så mycket kärlek att hjärtat är alldeles alldeles varmt!

Kärleks boost 1. Träffa sonen och svärdottern för första gången på sex månader. Så lång tid får det aldrig aldrig mer gå mellan gångerna. (Bye bye Corona). Dessutom fick jag känna på den fina magen där mitt barnbarn ligger och växer på sig. Så himla spännande. Ja, jag kommer definitivt komma upp ofta efter 10 augusti!!!

Och så fick jag tjuvkika i bebislådan. Såååå mycket fint. Och för säkerhets skull hade jag med lite av Adams gamla bebiskläder i stl 50-60 cl. Lite osäker på om de kommer få ligga i lådan dock, ha ha!

Sen gick vi tre gick på Fotografiska och såg Melis utställning. Den heter Panorama och är curerad av systrarna Vaz. (Okej då, det är ett par fotografer till med, men vill man se dem också får man skynda dit idag, sista dagen)

Kärleks boost 2: lunch hos min älskade bästis Magdalena. Blev såååå glad av att hon orkade träffa mig trots nyss hemkommen efter en hel månad med supertuff behandling på Huddinge sjukhus. Och dessutom var hon sig precis lik, så söt, om än lite trött. Måste erkänna att jag var lite orolig och nervös. Men nu bara så glad och varm i hjärtat!

Och så sist, men inte minst, kärleks boost 3: middag med kompisarna och före detta kollegorna Jossan, Jojo, Richard, Petra och Anna!

Så kul, så mycket hysteriskt roliga minnen, så många skratt och så mycket kärlek. Vi ses snart igen. Och Jossan, vi kommer garanterat komma och hälsa på i San Fransisco, så fort som möjligt. Lycka till, du är en stjärna, Apple ska vara väldans tacksamma att få dig på avlöningslistan!

Ps: första och andra kvällen var förstås också fyllda av en massa kärlek, men det har Han redan berättat om!

Fredag-lördag: Hej Stockholm – Hej då!

(Uppdaterad 22.30)

Han: Det de har i Stockholm det har de i Stockholm! Efter två intensiva dygn har jag sett hela filmen i repris.
– Och jag kände igen nästa alla de gamla skådespelarna. Echo, Björn, Limpan och alla e andra vännerna på Sturehof.
Dessutom det gamla gänget återsamlat på uteserveringen, 4+4 som restriktionerna stipulerar.
Dagen till ära har Sturehof tilldelats Gulddraken, den svenska krogvärldens eget Nobelpris. Motivering: ”Få krogar når upp till sina ambitioner om att vara självklara ”vardagsrum” för sina gäster. Sturehof går ett steg vidare: Sturehof är inte en restaurang, det är ett tillstånd.”
Instämmer, Sturehof är inget vardagsrum. I många år har vi av skatteskäl kallat stället för ”Kontoret”.

• 

• 

Och så meningen med återföreningen: Barn, barnbarn, fruar, Anna-Beata och Göran – och inte minst Alexander.
– Första barnbarnet som tar studenten!
Inte ett öga var torrt.

Tips: Om du måste åka till Stockholm och ha roligt, bo gärna på hotel Kung Carl. Billigt, bra sängar och ok frukost. Och krypavstånd från Sturehof, tvärs över Stureplan.
Dessutom med egen takterass.

• 

• 

Hann även få en inblick i hur man bygger om i Stockholms city. Yngste sonen går i mina fotspår. Skillnaden är att han inte började med två vindpinade stugor på en udde utan en inflyttningsklar och vinterbonad lägenhet på Roslagsgatan. Så här har långt har han hunnit…
– Klart jag längtar hem till min skruvdragare!

Torsdag: Stockholm here we come!

(Uppdaterad 14:22, 14:12)

Hon: för säkerhets skull vaknade jag redan klockan fem… Han hade öppnat dörren ut mot vardagsrummet i natt eftersom det var så varmt, och nu flödade solen in. Jag som vill vara pigg i Stockholm, det är ett tajt schema som ska hinnas med.

Vill förstås hinna träffa så många som möjligt, men först och främst åker vi upp för barn, barnbarn och ”barnbarn på gångs” skull. Äldsta barnbarnet tar studenten, helt sjukt… hade det inte varit för det hade vi väntat någon vecka till, då hade vi hunnit få spruta två också! Men nästa gång, då…

Nu har vi bytt tåg i Alvesta och sitter tryggt på rätt tåg…(väl…) hela vägen upp till Stockholm.

Han: Eftersom vi är ute och surfar långt bortom udden skriver jag det här: Plötsligt slog haveriet ut sajter över hela världen. New York Times, Spotify, Financial Times, CNN, Svenska Dagbladet och tiotusentals andra fristående mediesajter runt om i världen.
Av allt att döma berodde haveriet på ett tekniskt fel hos Fastly, som tillhandahåller servertjänster till online företag. Det visar hur sårbart nätet blivit. Vi förlitar oss på ett fåtal ­gigantiska företag som kontrollerar internet. Priset för denna maktkoncentration såg vi nu igen – det kallas ”single point of failure”.
– När det går fel på en punkt, då går det fel överallt.

Det var inte så vi tänkte oss det. Jag säger ”vi” eftersom jag vad med från början. Jag råkar vara en av de första, kanske den förste bland svenska journalister, som började skriva dagliga mediekrönikor på nätet. Jag förstår att du inte minns vad de handlade om. Inte jag heller. De försvann i cyberrymden i ett av de många serverresningar som skett sedan dess. 
Året var 1998 och vi sa ”Internet” då. ”Krönikor” sa vi också. Jag skrev Internetkrönikor i Vision, ”den nya ekonomins tidning”. När Expressens ledarsida sex år senare pekade ut mig som ”Sveriges meste bloggare” hade denna nya digitala ekonomi hunnit krascha på sin jungfrufärd (dotcom-kraschen) men redan också återuppstått för att förändra världen.

”Inse att det inte kommer att finnas några it-befriade områden, sa näringslivsnestorn Percy Barnevik i en intervju i Vision. ”Alla cirklar rubbas. Antingen går du med i revolutionen, eller så pensionerar du dig!”
Den digitala teknikrevolutionen rubbade alla cirklar och med det även språket.
När någon på ett redaktionsmöte läste upp vad Expressen skrivit blev jag förbannad.
– Vaddå blottare?!!
Allmänt skratt. Jag var äldst på vår unga redaktion och hängde nog inte riktigt med i den snabba utvecklingen.
De som gjorde det fnittrade och sa:
– Farbror, de menar att din krönika på sajten är en blogg, det heter så nu.

Året var 2004 och redan då kändes 1998 som mycket länge sedan. Mycket vatten har även runnit under den räkmacka vi seglat på sen dess. Eller som vår kapellmästare Bengt Uggla påminde mig om häromdagen: ”Fan vilket jävla bra band vi var. Tondöva för tidens alla krösamajor. Men vår ton slog.”

Ja, vi hade mer rätt än de dumskallar som avfärdade oss som ”Internet-Jesusar”.
– Datorer är inte bra på att ersätta människan och en större medvetenhet från konsumenterna kommer att sätta stopp för elektronisk som teknikerna kallar ’intelligent’, skrev t ex min gamle kamrat och trätobroder Gunnar Lindstedt år 2001.
Han hade fel på ett närmast profetiskt sätt: ”Många av fantasierna kring det ’intelligenta’ köket, den ’intelligenta’ bilen och privata ’digitala agenter’ är inget annat än enfaldiga försök av industrin att ta över mänsklig samvaro som redan fungerar.”

Tyvärr hade även vi fel på en punkt: Vi trodde att internet skulle demokratisera medievärlden.
– Alla som vill kan bli sin egen publicist.
sa vi, och i ett viktigt avseende har det skett: Vi kan sitta på en udde i Kalmarsund och publicera vad vi vill, nästan gratis.
Eller som nu på tåget till Stockholm, med en räkmacka på datorn.
– Förutom rosévinet och sällskapet bjuder SJ till och med på internetuppkoppling, även om jag föredrar att vara oberoende på den punkten.
Tele2:s obegränsade funkar utmärkt!

Men det finns ett men: Haveriet på Fastly visar att det oligopol som Bonniers hade i den svenska medielandskapet år 1998 var en illusorisk fantomsmärta jämfört med den makt ett mycket litet antal globala teknikbolag har över oss alla idag – New York Times och Financial Times såväl som denna lilla lustdrivna blogg på väg mot huvudstaden.

PS: När vi ändå reser sittande i en behaglig 1-Klassvagn kan vi unna oss att vara nostalgiska – och vem skulle hindra mig!? Fastly, kanske, men det slår mig att SJ för alltid är inskriven i min personliga mediehistoria.
För drygt fyra decennier sedan var jag redaktör på tidning som hette Gnistan.
– Frid över dess minne!
Det var den tidning där den dåvarande vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad. Redaktionen satt i Stockholm, bakom Saluhallen på Nybroplan (en lokal som Bror Anders Månsson, legendarisk it-entreprenör, grundare av Citymail/ Bring och kär vän, långt senare gjorde om till en flott östermalmslägenhet):

Men tidningen trycktes i Sala och i brist på digitala transportnät gällde det att varje tisdagskväll ta T-banan till Centralstation med tidningsoriginalen i en svart portfolioväska, rusa upp för trapporna, ut till spår 7 där tåg västerut avgick på den tiden, överlämna väskan till den hjälpsamme konduktören som tog emot den med en tyst nickning för att någon timme senare utan kostnad och pappersexercis kastade över väskan till tryckarn som stod och väntade på Sala tågstation.
Nu vet du det också.
– Gunnar Lindstedt hade rätt, saker och ting funkade även före internet.
Men världen var inte bättre, bara långsammare and now we are arriving to Norrkoping, säger den kvinnliga tågvärdinnan och ännu har ingen släckt ner vår sida.