Onsdag: Ropen skalla – död åt alla!

(Uppdaterad 21:07, 17:34)

Han: Den kommer inte från Spanien, lika lite som spanska sjukan gjorde det. Den ”spanska skogssnigeln” (Arion vulgaris) är ursprungligen fransk men det gör den inte mer välkommen.
I morse hittade hon den första bland sin sallad.

På lördag är det Mördarsnigelns otursdag, ”en dag som går ut på att försöka döda så många mördarsniglar som möjligt i sin trädgård”, rapporterar Sveriges radio och det måste vara första gången statsradion uppmanar till masslakt. 

Vi på udden deltar frivilligt och med gott humör. Jag till och med tjuvstartade slakten före frukost:
Ropen skalla
Död åt alla!
Varför denna blodtörst, kanske du undrar som bor i stan. Svar: Detta slemmiga blötdjur äter kopiösa mängder av allt som växer. Den lägger 400 ägg på en säsong och förökar sig alltså snabbt. Dessutom är den hermafrodit, vilket betyder att om den inte hittar någon partner så knullar den sig själv, om man säger så.
Vilket man får säga när det gäller mördarsniglar.

Sedan åt vi frukost som om inget hänt.

Hon: hinner inte blogga idag. Bara vattna, vattna, vattna!!! Vi ska ju till storstan imorgon. Som tur är har jag världens bästa extramatte, odlarkompis och granne härnere. Men ändå, det är sjuuuukt mycket att vattna och det är extremt hett, speciellt i växthusen, så jag dränker allt idag för att göra det enklare. Och Han är ju snart tillbaka, som tur är. Jag stannar en natt extra. Mycket som ska hinnas med där uppe. Efter spruta två blir det definitivt mer frekventa besök så jag hinner träffa alla kompisar och framförallt mitt barnbarn på G… mer om det i helgen!

Han: Men innan dess, en kvällsstudie i färglära:

• 

• 

• 

Tisdag: kors i taket…

(Uppdaterad 19:28, 18:09, 18.00, 17.14, 15:10)

Hon: Han städar! Tog helt enkelt över hela jobbet idag, inte hänt sedan jag flyttade ner för 15 månader sedan. Känns lite konstigt, och mattorna ligger inte precis som jag vill, men det ska jag försöka ignorera. Och det blir betydligt grundligare gjort än när jag städar det är då säkert, så det här var inte sista gången jag lämnade över dammsugaren i hans händer 🙂

Han: Haha, nu var hon rolig! Jag säger som Churchill sa om en meningsmotståndare:
– Hon är en ödmjuk kvinna och hon har anledning till det.

Städningen är ”ett repetitivt arbete utan slut” hävdar socialantropologen och genusvetaren Fanny Ambjörnsson. Vi lever i ett samhälle som är riktat framåt och snett uppåt, men det gäller inte städningen.
– Vi tittar hela tiden framåt och uppåt, men städningens rytm och riktning är ju snarare bakåt och nedåt, vilket får oss att känna oss uppgivna och hopplöst efter, säger hon i en intervju i Feministiskt Perspektiv.

En sak är intressant i det perspektivet: Fanny Ambjörnsson konstaterar i sin studie att män och kvinnor närmar sig städningen på olika sätt.
– Medan kvinnor uppfattar den som en fysisk manifestation av ett kvinnoarv, så ser män det som en syssla bland andra.
En syssla som ska fördelas rättvist, men trots allt en syssla bland andra.

Så är det. Hon tycker att man ”måste” städa för att nån kan komma på besök. Jag tycker att städa är en av många sysslar på udden. Särskilt var det så när vi bodde på en byggarbetsplats där det fanns mycket annat att göra innan det var meningsfullt att städa.
Trots det vill jag för dokumentationens skull påminna om att under det 1,5 år som katterna och jag levde ensamma på udden under veckorna städade jag varje fredag.
– Detta på förekommen anledning, eftersom vi på den tiden vanligtvis fick besök av en fin stockholmsdam som hade städhjälp varannan vecka hemma i lägenheten på Södermalm.

Jag klagade inte. Viss känsla för jämställdhet hade dock denna stockholmsdam och en dag hade hon sagt upp sin städhjälp. Snäll är hon också och plötsligt hade hon bestämt att Nina skulle komma och hjälpa mig att hålla rent på udden.
Inte mig emot.
Eftersom en man betraktar städning som ”en syssla bland andra” var det bara att bocka och tacka.
– Särskilt eftersom Nina var (är) en käck tjej som gubben tyckte var rolig att prata med – hennes storasyster jobbar dessutom på Lindbergs, min kyrka, synagoga och moské så det fanns alltid mycket att orda om.

Sen gick det fort. Plötsligt slog pandemin till, alla cirklar rubbades. Tillsammans beslöt vi att hoppa av karusellen och lämna huvudstaden. Jag blev med fru igen och eftersom kvinnor inte betraktar städning som en syssla bland andra sysslor bestämde hon att Nina inte skulle behöva städa i hennes hus längre.
– Det skulle hon göra själv.

Och så blev det. Vem var jag att ifrågasätta det beslutet? Nu vet du det också, därav dagens blogg.
Slutsats?
– Klart en kvinna blir upprymd över att hon har en man som glömmer att hon ibland säger saker som hon ångrar.

Hon: ja du ville ju knappt jag skulle komma ner på helgerna till slut, på grund av städningen alltså. Då blev Nina lösningen. Och inte bad jag dig idag heller, faktiskt! Och har inte beklagat mig, ser det som ett gympass. Blev trädgårdsarbete och bakning istället för min del idag. Kanske inte lika svettigt, men nödvändigt det med 🙂

Och så trädgårdsarbetet då… det blev mest gjort i gurklandet. Det börjar ta sig, även de små sent satta är utplanterade. Det såg inte så bra ut i början av säsongen, jag fick helt enkelt börja om. Men de två stora som fick flytta ut i växthuset tidigt, de är gigantiska nu. Och klarade utflyttningen på friland galant också. Nu väntar vi bara på skörden.

Han: För egen del sitter jag kvar och snackar med en invandrarkille från Tunisien eller Marocko eller Tunisien, men som är väl integrerad i vår del av världen också. Han säger inte så mycket men gillar hennes Granola.

Enligt gammal folktro i den här delen av Sverige är rödstjärten en helig fågel. En utbredd myt lär oss att om man beter sig illa mot rödstjärten så mjölkar korna blod och fågeln har därför kallas han i vissa delar av landet haft för ”blodfågeln”.
Apropå min blogg igår om hur Arla inte bör behandla kossor så får kor enligt myten rödsot om en rödstjärt flyger under dess buk eller biter i dess juver.
– Visserligen kan Arlas tjänstehjon naturligtvis inte kommentera enskilda fall, men nu vet ni andra hur det står till med den saken.
Glöm inte var du läste det först.

Måndag: När skammen inte bara går på torra land

(Uppdaterad 19:01, 17:51)

• 

• 

Han: Ännu en underbar sommardag. Till och med jag har badat i havet. Men visst finns det saker man kan gnälla över även när solen skiner.
Här är mitt bidrag:

Ordspråket ”nu går skam på torra land” går tillbaka till mitten av 1660-talet och betyder att skammen är så stor att den flödar över, ”den väller fram som en flod”. Ibland klafsar skammen till och med omkring i koskit, som idag när Sveriges radio avslöjar mejerijätten Arlas fulspel.
På sin hemsida med bilder på kor grönbete skriver mejerijätten Arla att djuren från en gård i Hälsingland, som såldes i samband med Uppdrag Gransknings avslöjanden om omfattande vanvård, har sålts till ”bra gårdar i regionen”.
– Lögn!
P4 Jönköping avslöjar att djuren från gården har sålts vidare till andra gårdar, bland annat gården i Jönköpings län, där flera djur hittats döda och magra kor gick runt i en ladugård full av gödsel.

Och vad säger den bondedägda mejerikoncernen?
En Lisa Ehde, ansvarig för ägarrelationer på Arla Sverige, svarar: 
– Jag har inte möjlighet att gå in i den enskilda gården och vad som hänt med de här specifika djuren men vi de är en dialog vi har i branschen när sånt här händer…

Så klart! Vi känner igen lössen på gången. När politiker och chefer i kommunala- och regionala förvaltningar ertappas med byxorna nere svarar de just så:
– Tyvärr kan jag inte kommentera det enskilda fallet, men bludder bludder …
Klart de kan!

Vad ska de annars kommentera?! Sanningen är konkret. Lika lite som vård av människor handlar om hur enskilda människor behandlas i vården, så handlar det i här fallet naturligtvis om hur enskilda kossor behandlas på den specifika gård där djuret lämnats att dö.
Allt annat är bara corporate bullshit.
Skitprat, med ett finare ord.

Lyssna på hela programmet här.

Jag vet. Naturligt kommer ingen ansvarig chef att tvingas avgå på grund att han eller hon misskött sitt jobb på Arla. Tjänstemmaansvaret togs bort i stat och kommun år 1974 och det har smittat av sig i även i Organisations-sverige.

Härom dagen fick vi för övrigt ännu ett annat exempel på hur man byggt den politiska klassen i vårt land. Sveriges Radio Ekot. rapporterade att omkring 800 före detta riksdagsledamöter kommer och går i riksdagen även efter att de har avslutat sina uppdrag.
Detta till skillnad från medborgare i allmänhet som vore det en Frimurarloge med livslångt medlemskap.
– Visste vi det?
Inte jag.

Nu har man gjort som man brukar göra – man har tillsatt en utredning. Tobias Billström, gruppledare för Moderaterna, säger det självklara:
– Riksdagsuppdraget är tidsbegränsat, det är ingen utmärkelse, utan något man innehar under en begränsad tid och när den tiden har löpt ut behöver man inte ha tillträde obegränsat efter detta.
Det skulle inte ens behöva sägas.

PS: Du kanske undrar varför jag plötsligt bryr mig om kossor. Det beror på att vi har trevliga grannar. På andra sidan viken går bondens kor fria på sin udde. När jag hör deras tacksamma råmanden inser jag att jag för en gång skull skrivit något som betyder något för någon annan.

Hon: badat och badat, ett snabbt dopp igår. Jag har badat många gånger, både idag och igår, det är underbart härligt i vattnet. Varmt och dessutom ovanligt fin sandbotten i år. Dessutom ser man hur fint och grönt det är runt vårt hus ifrån vattnet:

Vilket just nu är ett litet elände för mig. Ögonen rinner konstant, och svider. Jag blir dessutom ljuskänslig och jättetrött. Kommer speciellt när det blåser från sydväst. Aldrig varit så allergisk som nu.

Fick gå in, vilket tog emot, och hälla upp Limoncellon som nästan lagrats klar. Den blev kanonbra den här gången.

Också malt ner det sista av förra årets chili inför Stockholmsbesöket…

Söndag: 6 juni!

(Uppdaterad 18:30, 15:50, 12:50)

Hon: gårdagskvällen avslutades dock i stillhet, inte ens en vindpust. Men det höll på att gå riktigt illa på slutet… hur kunde Han ta så fel 😉

Middagstipset: efter att den lilla familjen lämnat Udden igår åt vi middag tillsammans med goda vänner hos Janne i ”kiosken”. Bästa kinesmaten serveras där, och kocken från första säsongen är tillbaka, hurra!

Han: Apropå Nationaldagen kommer en stockholmare till Göteborg och på Drottningtorget utanför Centralstationen ropade han till Kal:
– Hör du Kal, var ligger Kungsgatan?
– Hur vet du att jag heter Kal?
– Det gissade jag.
– Då kan du väl gissa dig till var Kungsgatan ligger också!

Skrattar du åt historierna om Kal å Ada? Vad sägs om den här då:
– Tillhör udden östra eller västra Sverige?
Du kanske tycker att frågan är korkad och svarar:
– Udden ligger i Kalmarsund som är en del av Östersjön och det är svar nog.

Så enkelt är det inte. Du har ett inskränkt geografiskt perspektiv. Och det är ingen vits. Bortom udden, till och med bortom Tomat-Hasse i Gata, pågår en intressant diskussion om öst och väst i ett socialhistoriskt perspektiv.
Skillnaden uppmärksammades av förre professorn i historia Christer Winberg som slog fast att Småland hör till den västliga sfären, inte den östra.
Winberg visade till exempel att i Småland var ­familjerna större, kyrksamheten högre och självmordsfrekvensen ­lägre under 1800-1900-talen.
– Precis som i de väst-kulturella delar av Sverige.

Sverige brukar beskrivas som ett homogent land utan större geografiska politiska, kulturella och religiösa olikheter. Eller så brukade vi åtminstone beskriva Sverige, innan storstädernas Gazaremsor visade något annat.
Men det finns alltså en ost-västlig skillnad också. Och dessa olikheter mellan öst och väst gör sig påminda i göteborgsvitsarna.
– Det bästa med att åka till Stockholm är att ta tåget hem, skrattar man åt på Sveriges framsida.
Faktum är jag sa jag också när jag senast hade besökt huvudstaden.
När jag följer stockholmsmedierna (från Dagens Nyheters Kulturdel till Sveriges radio och SVT:s kulturprogram) känner jag mig alltmer alienerad, utanför.
– Bortanför.

Inte för att jag känner mig som göteborgare, men någonting är det. Göteborg fyller 400 år och i en ledare i Barometern gör Martin Tunström mig uppmärksammad på öst-väst-diskussionen.
”Hur hade Sverige formats om Gustaf II Adolf hade flyttat Sveriges huvudstad från Stockholm till den nyanlagda staden Göteborg?”. Frågan ställs av histo­rikern Kristian Gerner i standardverket Ryssland – en europeisk civilisationshistoria (Historiska Media) och syftar på hur Rysslands historia brukar framställas som en kamp mellan det ”europeiska”  S:t Petersburg och det av bysantinska ideal och asiatisk ­kultur präglade Moskva.

Gerner, som jag för övrigt träffade redan när Ryssland var Sovjetunionen, påpekar att berättelsen om de två största svenska städerna också präglas av liknande skillnader: Med Stockholm som huvudstad vändes Sverige mot Östersjön och Ryssland. Stockholm präglades också länge av en politisk konservatism som sedan ersattes av social­istisk nordisk linje.
Och, kan man tillägga, av ämbetsverk, ett politiskt etablissemang – och stora mediehus.

Göteborg däremot symboliserar ”europeisering”, konstaterar Tunström. I Göteborg blickar man västerut. Mot England, Nederländerna. Och mot Skottland.
Inte för inte skanderar AIK-klacken på Gamla Ullevi:
– Alla heter Glenn i Göteborg.

Slutsatsen: ”Om kollektivism hör till Stockholm är Göteborgs historia förknippad med en mer individualistisk ­liberal linje. Inte för inte kallas Göteborg för lilla London … Det moderna Göteborg kom också att formas av handelsmän och industrialister som i utbyte mot skatteavdrag donerade stora summor pengar till de institutioner som växte fram, som Chalmers. ­Göteborgsliberalismen blev ett begrepp som fylldes med ära – inte minst när det gäller stadens antinazism under kriget företrädd av bland annat ­Göteborgs-Handels och Sjöfartstidning.
Och samtidigt utvecklades en västsvensk konservatism. Mindre baserad på ämbetsmännen vid de statliga verken, för­svaret och monarkin som i huvudstaden och mer ­inspirerad av ett starkt ­civilsamhälle och ett ­levande kyrkoliv.”

Som i Småland, alltså. Och på udden idag. Bortsett från det levande kyrkolivet (även om jag brukar lyssna på radiogudstjänsten) och med ett uppdaterat tillägg:
– Ett framväxande främlingskap med den världsbild som stockholmsmediernas prästerskap förmedlar.
Särskilt på de stora tidningarnas kultursidor.
Åtminstone hos surgubben.

PS1: Jag lärde mig prata i Mölndal och Göteborg. Vilket inte var så kul. När mina föräldrar flyttade till Norrlands inland för att bygga kraftverk fick jag stryk av bondgrabbarna i Jorm för att jag pratade så konstigt.
Dessutom har jag alltid skrattat åt Kal & Ada.

PS2: I den här delen av Småland finns ingen Kal & Ada så vitt jag vet. Däremot Bo Alvemo, f d förlagsredaktör vid Sveriges Radio, historiker och författare, bosatt i Söderåkra. Han har samlat lokalhumor i böcker med titlar som Galet Tuppens rike och Bara Båg.

Här en historia med visst släktskap med göteborgsvitsen ovan: Stockhomsredaktören Gullan Bidén kommer gående längs Allfargatan. I höjd med Torsås handelsbolag möter hon Get-Lisa och frågar:
– Om jag fortsätter gatan framåt så ligger väl järnvägsstationen där, vill jag minnas?
Get-Lisa upplysande:
– Visst de. Den ligger där även om du ’nte fortsätte

Jag hittar även den här, naturligtvis helt sanna, vardagshistorien: Till det populära programmet Tretåget i Radio Kalmar kan vem som helst ringa under pågående direktsändning. För den dagen var Marie-Louise Krall programvärd, när en bondmora i Påboda ringde
– Snälla Marie-Louise, inte för ja vill störa, men du kan väl be min man komma in å äta, vädjar damen från sitt kök i Påboda.
– Ja ser honom därute på åkern å vet att han har radion på i traktorn.

Liten värld? Mindre än du tror. Programledaren Marie-Louise Krall råkar vara Hennes kusin.  

Lördag: Ibland räknar man fel – men det blir ändå rätt

Han: I natt dog en kompis. Sorgligt. Ofattbart. Svante Hultquist var den mest  vältränade (den ende) i vårt veterangäng av målande vänner. Dessutom den gladaste, mest kreative och med ständigt nya utställningsidéer.
Framförallt tillfreds med sitt liv och sina livsval.
– Sån jävla paradox att han dog av att hjärtat slutade göra sin del i den ekvationen.

Ekvation är ett bra ord i sammanhanget. Svante är den ende jag känner som har gjort en Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkyl.
Efter en lång karriär i reklambranschen tröttnade han på att jobba för andra. Han skiljer sig, säljer det stora huset med strandtomt i Saltsjöbaden – och börjar måla på allvar.

Han är 50 år och vill vända blad ”medan det finns några blad kvar att vända”. Och slutet förebådar början, därav kalkylen.
Av någon anledning får han för sig att han ska leva tills han blir 82 år. Alltså räknar Svante ut hur mycket pengar han behöver de kommande trettiotvå åren.
Han är metodisk och har en vision.
Han säljer reklambyrån och annat han inte behöver.

Svante räknar och räknar och kommer fram till att kapitalet bör räcka. Så han pussar på de vuxna barnen och flickvännen och börjar sitt nya liv. Köper en rosa Harley Davidson och korsar Amerika. Reser vidare till Kanadas björnrike, skriver om bok om livet på en hoj.
Inrättar sig ett dubbelliv: Vinterhalvåret lever han ensam i ett 1700-talshus i Tänndalen.
Sommarmånaderna består av storstads- och skärgårdsliv med bas i den lilla stugan med sin Gunnel.

Målar gör han i det gamla Observatoriet, bara en sån sak.
– Så vill jag också leva, konstaterade jag som satt fast i ekorrhjulet.
Och i en stor villa.

Tiden går. Vi träffas då och då och pratar om vi livet och konsten. Vi tillhör båda den anrika (men halvsovande) konstnärgruppen De 12. Vi ställer ut tillsammans. Jag avundas hans energi och öga för att berätta en bra historia.
Jag målar hans porträtt (ovan).
Vid närmare eftertanke är det det andra porträttet jag målar, det första fick han på sin 50-årsdag när han berättade om sin kylkyl.

Alla förstår att denna dagsnotering så här långt missar en viktig poäng. Frågan alltför få journalister ställer sig när de berättat en bra historia:
– Hur gick det sen?

Ja, hur gick det med Svantes spend-your-last-dollar-on-your-last- day-kalkyl? En solig vårdag år 2005, tretton år efter att den gjordes, bjuder Svante in oss i Veteranklubben till Saltsjöbadens kallbadhus. Som den entreprenör han alltid varit, har han arrenderat det välkända badet med tillhörande restaurang.
Han går omkring med bar överkropp och trivs, särskilt på damavdelningen där han målat ett antal fina motiv.
– Men han jobbar för andra.

Och naturligtvis påminner jag honom om hans kalkyl. Kanske några gånger för mycket, enligt Svante.
Men det är inte av elakhet. Jag tycker den säger så mycket om livet.
Så hur gick det alltså med livskalkylen?
Svantes svar med glad 72-årings garv:
– Jag räknade fel.

Spend-your-last-dollar-on- your-last-day-kalkylen visade sig sakna de reserver för oförutsedda utgifter en levnadsglad man riskerar att dra på sig. En varning dock till eventuella läsare som tänker att så går det när man har rosa livsdrömmar.
– Inte alls.
Kalkylen höll inte riktigt hela vägen, så det fick bli lite ströjobb då och då.
– Men ibland blir det rätt trots att man räknar fel.
Visionen och ambitionen levde vidare, varje dag.
Självklart målade han in i det sista – du hittar hans målningar här.

Min personliga favorit hänger på en av våra väggar. Den ingår i Svantes levnadsglada serie från Saltsjöbadens dambad. Av alla de målningar som vi förvarar i vårt förråd i Torsås har nästan bara denna funnit nåd hos Henne som bestämmer sånt. Svante somnade in under natten i sin lilla strandlya i Saltsjöbaden. Detta efter en lycklig dag på sjön med familj och vänner, berättar Gunnel.
– Förmodligen var hans huvud fullt av nya motiv som nu aldrig kommer att ställas ut.

Svante Hultquist blev 78 år. Den här gången var det någon annan som räknade fel.

Fredag: Idag flyger hon högt som en örn!

(Uppdaterad 16:47)

DAGENS VINNARE: En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högt som en örn. Flyger högt gör vi idag med Meli, dotter och framgångsrik fotograf som igår fick besked att hon vunnit pris igen.
International News Media Association (INMA) prisar årligen initiativ och kampanjer från världens mediaföretag och enligt juryn är skribenten Michael Verdicchios och fotografen Meli Petersson Ellafis arbete ”högkvalitativ journalistik” och publiceringen i Göteborgs-postens olika kanaler ”outstanding”.
– Är jag stolt eller är jag stolt?

Han: Och apropå fotografer. På udden är vi omgivna av fåglar. Men det är först när vi får besök av någon som kan fåglar som vi ser dem. Isman är duktig på fåglar, men vår främste lärare heter Axel Kielland.
– Även han är fotograf med örnblick som jag har skrivit om tidigare.

Axel är norrman, tillhör den kända norska släkten Kielland men bosatt i Danmark och tillhör därför flockbeteckningen ”danskarna”, som likt flyttfåglar återkommande besöker oss på udden. Framför allt är han biolog (som bland kartlagt floran på udden) och redaktör för ett antal av de fågelböcker som jag dagligen bläddrar i för att försöka förstå vad jag ser.
Läsa behöver jag inte nu, lektionen sker ute i det fria och plötsligt ser vi fåglarna vi inte ser först när Axel namnger dem i flykten:
– Se där, göken!

Och se där, över vattnet flyger mycket riktigt fågeln vars ”ko-ko” vi hör i alla väderstreck. Men inte sett hittills i vår.
Stor som en duva, blågrå med brungrå vingar och med lång rundad stjärt och spetsiga vingar.
– Så ser den alltså ut.

Några minuter senare, mitt i en mening, avbryter sig vår lärare och pekar igen:
– Kärrhöken, ser ni den?
Och visst, en halv meter över havsytan kommer en brun rovfågel med ljusgult huvud inflygande från söder. Den är mindre än havsörnarna, mörkare än sparvhöken som vi brukar se här ute och slankare än ormvråken med längre ljust gråblå stjärt och undersida.

Jag har läst på. Jag vet att den bruna kärrhöken övervintrar i Medelhavsområdet, Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Sydasien och vi ser den ibland uppe vid E22:an. Men det är första gången i vår jag ser den här ute.
Eller mer korrekt:
– Det är första gången i vår som jag vet att jag ser en kärrhök här ute. Kanske är det också första gången den är här på udden, för den jagas av lokalbefolkningen – två ettriga tärnor som likt snabba stridsflygplan gått upp enbart för att jaga bort inkräktaren ur luftrummet.

Läser att när rovfåglarna fridlystes runt år 1920 var bruna kärrhöken nästan utrotad i Sverige på grund av jakt och torrläggning av mark och gifter. Den hämtade sig fram till 2000-talets början, men har minskat igen de senaste åren.
En tendens döljer dock en annan och nu finns den även här.

Hon: och apropå rovfåglar såg Meli och jag en som svävade över ett hus i stugområdet intill idag. Undrar vad den hade spanat in där? Försökte få en bra bild men men…

Torsdag: Debatten är avslutad: Nu heter det Svarta Havet

(Uppdaterad på förekommen anlednin 18:30)

Han: Långt bortom udden pågår en infekterad kulturdebatt. Det handlar om vilken färg ett vitt rum får ha. Eller snarare vilket namn det vita rummet inte får ha, typ Vita Havet.
Försök görs att förstå vad det debatten egentligen handlar egentligen handlar om och den diskussionen har smittat av sig även här ute på udden.

Här på bloggen råkade jag kalla Chateau Margaretas uterum för ”Vita Havet”. Orsaken var att jag hade inrett det dragiga rummet med vitmenade klädesbräder, inköpta på Lindbergs.
– Tyckte att det var ett bra namn, så här vid havet.

Dumt. Jag hade ju ingen aaaaaaaning om att jag därmed utmanade starka krafter.
Men det gjorde jag.
– Och nu är uterummets vägg svartmålad och även om väggen mot växthus 2 fortfarande är vit så kommer rummet i fortsättningen att kallas för ”Svarta Havet”.

Till saken hör att det aldrig blev någon infekterad debatt här omkring. Hon sammanfattar nämligen den kritiska debatten i en enda mening:
– Jag tycker att det blev för vitt. Det är snyggare med svart.
Så har vi det.

PS: För egen del vill jag bara tillägga att namnbytet inte ska ses som en kritik mot kungen. I vars slott det i hundra år funnits en sal som heter Vita Havet – och som oansvariga på Konstfack redan på 1950-talet skojade med genom att kalla sin sal för samma namn.

Hon: ja, vi jobbar på bordsskicket, annars har det varit en strålande dag här. Först hängde Alice och mormor själva när mammorna handlade. Vi gick en lång promenad, eller ganska lång i alla fall. Sen har vi firat Alice mamma Meli. Två gånger till och med. Först för att hon är en del i utställningen Panorama på Fotografiska nu i juni…

Sedan fick vi dessutom veta att hon, och hennes kollega Michael Verdicchio vunnit medievärldens Oskar idag. Då blev det äkta bubbel.

Onsdag: Alice is in da house…

Hon: idag kom hon, charmtrollet. Mormor har inte hunnit så mycket mer än att förbereda och ta emot den efterlängtade familjen. Det händer mycket på ett halvår när man är 15 månader. Sist vi sågs var i julas. Nu blir det bildkavalkad:

Tisdag: och så var Nordan tillbaka…

(Uppdaterad 19:44)

Hon: och så kom hon tillbaka… Nordanvinden alltså. Bara att ut och säkra alla krukor med plantor och upp med vindskydden på frilanden igen.

Och så in och fixa iordning den otroligt fina kryddhyllan jag fått av Kicki! Eller fel, hennes dotter Emma som hellre ville ha ett nytt kök än ett från 60-talet i första egna lägenheten. Kan jag förstå. Och tackar för. Tack Emma!

Och så kom ”danskarna” förbi för att inspektera vad som hänt med Chateau Margareta sedan sist. Tyvärr gick det inte att ta fem-drinken på nya altanen vid uteköket, utan den fick intas i lä utanför sjöboden vid hus 1. Gick bra det med, dessutom varmt, och en gök flög precis över vår huvuden. Kul!! Och tack vare Axel och Bibi fattade vi att det faktiskt var en gök…

Han: Idag fick jag en liten flaska parfym från Hugo Boss. Det vill säga, jag fick en pytteliten reklamflaska som någon stoppat ner i ett större paket.
– Because I’m worth it, sa jag.
På skoj.
– Nej, från Kicks.
Det stora paketet var till henne, förstås.

Ingen reklamslogan har blivit så förknippad med skönhetsprodukter som L’Oreals tagline “Because You’re Worth It”.
Den tillkom redan år 1971, när hon var nio, med ett enda syfte: ”To convince consumers to spend more on their products than then-competitor Clairol”.

Och under de 50 år som gått har kvinnor unnat sig att spendera miljarder på  L’Oreal, Clairol och deras konkurrenter. 2018 handlades skönhetsprodukter för 507.8 miljarder U.S. dollars varav 145.2 miljarder dollar när det gäller allehanda krämer (skin care).
2025 räknar man med att kvinnor, för det är mest kvinnor, kommer att spendera omkring 758.4 miljarder dollar på smink och krämer runt om i världen.
– För att de är värda det.

Budskapen varierar förstås. Idag säljs träningstights med bilder på rumpor och budskapet att det är ”insidan som räknas”.
Andra säljer “demokratiska” rakhyvlar med ett feministiskt budskap.
– Och ytterligare några kränger ögonfransserum i samma andetag som de lyfter vikten av “fuck off”-kapital.

Reklammakarna är trendkänsliga små jävlar. Just nu är det feminism och kvinnors ”självkänsla” som driver försäljningen. Men en sak har inte ändrats sedan L’Oreal identifierade kvinnors ömma punkt:
– Det är fortfarande männen som cashar hem på budskap om kvinnors självkänsla.
Det framgår av en upplysande krönika av Johanna Ekström i Breakit. Hennes text dryper av ironi: Det är den 8 mars 2021 (Internationella Kvinnodagen/PE) och svenska e-handelsbolaget Stronger uppmanar mig via sitt Instagram-konto att bli den bästa och starkaste versionen av mig själv.
Kvinnodagen till ära vill de uppmana alla oss “fantastiska kvinnor” där ute att använda oss av våra styrkor. Genom att stå upp för vad vi tror på och stötta varandra kan vi nämligen skapa en mer jämställd framtid. 
Deras flöde är fyllt av smala och vältränade modeller, mycket rumpor, men företaget betonar att styrka är något som kommer inifrån.

Samma dag lovar rakhyvelföretaget Estrid att de ska skänka pengar till projekt som stöttar ”marginaliserade kvinnor”, noterar Johanna. ”Bolaget gör en stor grej av att det är okej att ha hår under armarna, men bara om man vill. Budskapet är att man är lika vacker och lika mycket feminist oavsett om man väljer att raka sig eller inte.” 
Företaget är verkligen stöttande: “din kropp är vacker – låt ingen – online eller offline – få dig att tro något annat”.

Ja lite kanske. Vem skulle annars köpa skönhetsbolagens produkter? Idag är det nätet som driver den sminkade självkänslomarknaden.
Breakit har under våren kartlagt ägandet inom den svenska e-handeln så ”vet vi att de som tjänar pengar på den blomstrande branschen främst är män”. I nättidningens granskning ingick 43 av Sveriges största e-handlare. Tillsammans har de ett värde på runt 60 miljarder kronor. Av det äger kvinnor bara ynka 3  procent (3%). 
– Inte mycket till fuck up-kapital, kan man tycka. Men den sanningen vill vi kanske sminka över?

DAGENS KULTUR: Alexander Skarsgård gör det i Small Little Lies. Daniel Radcliffe från ”Harry Potter” gör det som lik i Swiss army man. I det tredje avsnittet av den sjätte säsongen av Girls ser vi en och i tv-serien Kärlek och anarki gör skådespelaren Björn Mosten det:
– Visar sin snopp.

Tror du ja! Det är bara bluff. DN Kultur överraskar med ännu ett grävande reportage om kulturens underbara värld som vi inte ens visste att vi undrat över: ”Penisattrapperna blir allt större på film och i tv.”
Så är det alltså.
Allt är fejk.

Och det är kvinnor som maskören och perukmakaren Daniela Mengarelli som står för fejket. Daniela är utbildad på Stockholms konstnärliga högskola. Hon har senast gjort maskdesign för  Netflixserien Störst av allt, nya säsongen av Mäklarna och Peter Grönlunds familjedrama Goliat, berättar i DN Kultur att löspluggen hon tillverkade i ”Kärlek och anarki” var hennes första, men hon har sedan dess fått förfrågan om att tillverka ytterligare löspenisar.
Protesen blev nämligen mycket omtalad.
– Jag läste ett inlägg på en gaysida där de hade rankat den som den hetaste penisen, berättar Daniela i Dagens Nyheter.

Nu vet du det också. Uppenbart en mer lönsam affärsverksamhet för kvinnor än smink och skönhetsprodukter som sägs höja självkänslan.

Måndag: Ombytta roller på udden

DAGENS ICKE-NYHET: USA spionerar på oss. Aha! Men vänta, ända sedan 1950-talet har vi ju vetat att USA spionerar på oss européer.
Den enda nyheten ligger i nyheten:
– Varför blir detta plötligt en nyhet i medierna?
Svar: Något viktigare som någon vill dölja.

Han: Och där sitter vi och njuter av vår eftermiddagsdrink. Hennes champagnedrink med gin, hemgjord limoncello, sockerlag och med mycket is.
– Det känns som högsommar, säger jag. 
– Det blir snart regn, säger hon.
– Och snart slår kometen ner.
Tänker jag och fem minuter senare kommer regnet.

Å andra sidan: På tredje dagen sjunger näktergalen i vårt snår. Här är det ombytta roller. Hon tycker att den sjunger ett positivt och välkomnande ”Prego, prego”, vilket betyder ”varsågod” på italienska.
Jag däremot tycker att han sjunger:
– Problem, problem, problem.

Vill inte påstå att jag bejakar min kvinnliga sida (Krösa-Maja), men noterar att Stockholmsbörsen avslutade maj månad nedåt på måndagen efter att ha surnat till under eftermiddagen.
”Vid stängning hade storbolagsindexet OMXS30 backat 0,6 procent till nivån 2.242”, skriver Di. Även på ledande Europamarknader lyste börsskärmarna rött.

Men dialektiken lär oss att en tendens gömmer en annan. Min före detta uppdragsgivare Kinnevik bekräftar att man utforskar ”en potentiell transaktion” i den digitala hälsovårdstjänsten Babylon, som man är delägare i. Kinnevik lyfte 5,3 procent, bäst bland bolagen på OMXS30-index.
– Klart man blir glad å aktieägarnas vägnar, eller hur älskling?
Ja, hon äger aktier i Christina Stenbecks bolag.
– Och se! Nu lyser solen igen.
Och näktergalen sjunger ”prego, prego.”

Hon: bra att någon av våra aktier går uppåt i alla fall, sa Krösa Maja.

Kämpar på med surdegsbak enligt ”boken” och med nya proffsgrejerna. Alla steg gick bra fram till gräddningen, där blev det något tok. Ojämn värme i ugnen förmodligen. Men gott blev det. Nu har jag ny på gång. Skam den som ger sig, som sagt!