Söndag: Vilken dag!

(Uppdaterad 21.10, 16:53)

Hon: första sommardagen, underbart! Har piffat till hela framsidan mot havet för första gången i år, liksom inte känts som någon idé tidigare eftersom det för det mesta varit för kallt och blåsigt för att sitta någon annan stans än precis framför stora fönstren där vi äter frukost när det har varit frånlandsvind.

Och så en liten stämningsfull film med ljuv musik:

Men dagens bästa var ändå att jag fick ett mess från min bästis sedan 30 år om att hon äntligen får åka hem efter att ha legat inlagd på sjukhus i fyra veckor. Hurra!!!

Dagens andra bästa: mitt barnbarn Alice kommer och hälsar på tillsammans med sina mammor på onsdag, och stannar ända till lördag. Hurra igen!!!

Trägen vinner! Allt slit med sjögången som envisas med att samlas i vår lilla vik har lönat sig. Fast den superfina sandbotten som var när jag badade första gången för några veckor sedan har redan börjat växa igen. Men Alice har i alla fin sand att gå på så långt hon bottnar 🙂

Han: Nästa gång du ser ännu en, tänk på att det sannolikt är överskott på män i ditt område och att det leder till ökad konkurrens män emellan.
– Ökad konkurrens om det motsatta könet anses nämligen vara en orsak till att antalet skäggiga män växer i världen.

Det hävdar i alla fall evolutionsbiologen Robert Brooks på New South Wales University i Sydney. Detta enligt Svenska dagbladets kulturchef Anders Q Björkman som i en underhållande krönika identifierar såväl ”slutspelsskäggen i den pågående VM-turneringen i machosporten ishockey”, en livstrött Kurt Cobain, Che Guevaras, (S)-ideologen Daniel Suhonens Marxskägg (Kalle Marx, alltså) ” högertomtarna Hanif Bali (M) och Alexander Bard” och de jagsvaga hipsterskäggen  i vårt gamla kvarter på Söder i Stockholm som uttryck för ett och samma beteende.  

Charles Darwin, själv skäggbeklädd, konstaterade att ansiktsbehåring är ”människans motsvarighet till påfågelns stjärtfjädrar” och evolutionsbiologen Brooks bekräftar att ansamlingen av ”dessa strån runt munnen är mannens sätt att pråla och ett verktyg för att attrahera det motsatta könet”.

Enligt Brooks har storleken ingen betydelse.
– Det är inte så enkelt som att ju större en mans skägg är, desto större är hans framgångar hos kvinnor, skriver Björkman.
Nej, enligt Brooks är skäggstubb, ”sisådär tio dagar gammal”, allra mest tilldragande.

Önskar att alla kvinnor tänkte så. Samtidigt som Hon klagar över att jag sticks brukar det å andra sidan gå 2-4 dar tills hon inte märka att jag rakat bort stjärtfjädrarna. Å andra sidan kan bero på att min skäggstubb härrör från en annan manlig svaghet än fåfänga.
Jag tror nämligen att Björkman, Darwin och evolutionsbiologerna kan ha missat en annan evolutionär manlig egenhet. Eller som Keith Flett, grundare av the Beard Liberation Front – jo det finns tydligen en sån kampgrupp – säger I en kommentar till professor Brooks’ analys:
– Det låter kul men att det för många osannolika antaganden för att man ska kunna ta slutsatserna på allvar. Många män har skägg av skäl som inte är helt relaterade till sexuell attraktion (reasons not entirely unrelated to sexual attraction), utan ibland till och med grundas i den mer grundläggande lusten att inte bry sig om att raka sig.

Apropå ödmjuka män: Läser en intervju med Gert Wingårdh, arkitekten. Förstår varför jag alltid gillat den mannen.
– Allt jag gjort är halvbra, konstaterar han. ”Min pappa tyckte att jag var för ytlig och det är sant”.
Av någon anledning känns det som om Gert talar för fler män än sig själv i vår generation:
– Jag har gjort vad jag velat i hög grad, men jag önskar att jag hade varit mer avvikande, udda och kompromisslös – att jag hade grävt djupare i mitt inre.

Kanske är tillfället illa valt, men efter att ha arbetat ganska hårt börjar jag bli klar med min grillbänk.
– Fattas bara själva grillen.

Lördag: Det finns kanske en mening med att naturen rör sig i cirklar

(Uppdaterad 13:13)

DAGENS POLITIK: Långt bortom udden har Centerpartiet bestämts sig för att lämna Alliansen och återgå till Kohandelspoliitken och Hedlunds allians med sossarna – en strategi som partiet under Torbjörn Fälldin gjorde upp med 1976 och som Maud Olofsson byggde vidare på med borgerliga Allians för Sverige 2004.
– Se där ett uttryck för att politiska partier ibland rör sig i cirklar!

– Vi står kvar i mitten, försäkrar Annie Lööf nu. Låter bra, tycker den enda centerväljaren här ute på udden.
Frågan är vad det betyder när alla andra flyttar sig allt längre ut till höger, muttrar surgubben.
Den som lever får se.
På plutonchefsskolan på I5 lärde jag mig att om du som chef har gått vilse låt plutonen gå i cirklar tills du får kartan att stämma med verkligheten.
– Det räcker att bara du vet att ni inte riktigt vet var i landskapet ni befinner er.

• 

• 

Han: Somliga dar blir jag medveten om alla färger som omger mig här på udden. Är det konstigt att det är svårt att komma igång med måleriet.
– Vad ska jag bidra med?
Insiktsfullt, men så var jag ett år yngre när jag diktade dessa ord. Målat blev det inte. Naturen hade kommit lite längre då men färgläggning pågår även i år, även om subjekten är nya:

Under antiken trodde man på en cirkulär historieuppfattning, en evig rundgång. Nu för tiden tilltror vi teorin om att historien är en linjär process som leder fram till den punkt där vi befinner oss just nu och där historien aldrig upprepar sig.
Kanske är det sant.
Kanske visar Centerns återgång till Hedlunds strategi något annat

När det gäller naturens gång är den definitivt cirkulär, därmed förutsägbar om än med variationer.
– Ta svalorna, tex.
De kom till udden för några dagar sedan, men idag tycks de ha bestämt sig för att bygga sitt sommarhus på den vanliga platsen. Jag behöver inte skriva mer om det.
Det räcker att klippa Hennes dagsnotering från förra året: ”Svalorna kom igår och började direkt försöka bygga bo i nocken ovanför skjutdörrarna mot havet. Trots att Vilda förra året till slut lyckades runda husses uppsatta skydd av hönsnät och riva ner hela boet med ägg och allt. Så tråkigt. Måste sätta upp bättre skydd i år.”

Noterar att så diktade hon den 10 maj 2020, dvs bobyggarna är 19 dagar sena i år. Variationer på samma hittar jag för övrigt även i Våra Fåglar (Prisma, 2006). På sidan 174 har jag gjort en marginalanteckning i juni 2010: ”Ett par har bosatt sig på bjälken på Stora verandan. Får 4 ungar och jagar Sofi.
Ett år senare skriver jag: ”De bor också här igen…”. Komplettering 5 juni: ”2 ungar födda!!”

Kort sagt: Historien upprepar sig. Och det är ju inget fel i det. Inte för inte heter det att ”den som känner sin historia, känner sin framtid”.

Hon: det viktigaste är väl ändå att Centern med sin nya logga innehållande fyra hjärtan vill symboliserar sina värderingar, medmänsklighet och värme. Finns det något annat parti som så tydligt uttalar det mottot…? Starkt och modigt tycker jag.

Tillbaka till ämnet naturen på Udden. Är lite stolt över mitt olivträd som överlevt ett blåsigt och kallt första år här. Ingen riktig koll på olivträd, men visst ser det ut som om det kommer bli massa oliver:

Och så har har jag lyckats få ihop lite rabarber-marmelad på mina ynkliga rabarber. Alla gick åt! Grannen Katarinas rabarber är däremot enorma. Fick tre, räckte med två för att göra en hel paj. Fick lite goda tips så hoppas få fart på mina med 😉

Fredag: Dressed for success

(Uppdaterad 22:10)

• 

• 

• 

Han: De har använts ända sedan 400-500 f. Kr. Den moderna varianten uppfanns av Albert Thurston år 1820 och blev omedelbart en succé då de passade väldigt bra till dåtidens mode.

Bland kända bärare hör Sveriges mest kände finansminister, herr Gunnar Sträng. CNN:s legendariske programledare Larry King bar de under alla de 40 000 intervjuer han gjorde i rutan och entreprenören och finansmannen Jan Stenbeck bar ett par röda.

Klart som korvspad att även Hon klär i hängslen, breda och svarta, inköpta på Lindbergs i Bergkvara av en beundrare.
– Är jag kär i den kvinnan eller är jag bara kär i den kvinnan?
För egen del har jag fått ännu ett paket med 3 trendiga par sockor från Socks.

Hon: jag trodde du hade slutat prenumerera på dem, ligger ju dussintals oöppnade i din strumplåda…

Hängslena var överlägset bästa presenten, tack igen! Inte så mycket mer att berätta, städat mest hela dagen, urtrist men skönt efteråt. Satt igång ett surdegsbröd som nu ligger i nya brödkorgen och jäser i kylen. Både vägde mjölet och höll koll på jäsningen, så nu jädrans blir det andra bullar 😉

Sen blev det fredagsdrink och skumbad i nya badkaret. Älskar att ha ett badkar igen!!

Torsdag: det var inte Hassan…

(Uppdaterad 17:50)

Hon: det har varit lite som julafton idag faktiskt. Först kom solen tillbaka…

Sen började det hagla…

Och så kom tomten, alias vännen Neta, förbi med en väldigt fin och passande present:

Och så kom sms:et som talade om att jag hade ett paket från ”Sebastien på Söder” att hämta på Tempo. Det var inget skämt alltså, den franska accenten var äkta, tjohoo! Och det var inte bara en brödkorg i den lådan kan jag säga…

Wow! Socker (oraffinerat naturligtvis), salt (nåt fint proffsigt), degskrapa, rakblad (för mönsterskärning i brödet) och nåt jag inte har en aning om vad det är: Mandella. Blir spännande att smaka.

Och så har jag skickat efter lite presenter till mig själv också.
– Tack Kerstin!

Solhattar kan man aldrig ha för många av.

Och till sist en t-shirt passande till midsommar (om det inte regnar…). Jätteskön!! Och billig, 69 kr. Skulle köpt två av den med.

Han: I den bästa av världar – Vacker morgon, söt fru, frukost på sjösidan. Syrenen har börjat slå ut. Äppelträden blommar och plötsligt börjar det hagla!
– Aprilväder i maj, alltså.
Här en kort video för alla barnbarn som inte tror att det är sant om det inte är rörliga bilder:

Men som mottot lyder för Ponyexpressen i min barndoms serietidningar – jobbet måste göras oavsett väder. Dessbättre kommer Engman och tar med sig klinkerplattorna som jag hade tänkt hitta något sätt att skära idag.
– Grillbänken, alltså.
Går in och lyssnar på Radioföljetången istället. Stina Ekblad läser Dagar i Belarus av Julia Tsimafejeva. Hade velat lägga mig i soffan, men den är även idag ockuperad av aliens.

Apropå våra slöa katter skickar Uggla även en video som förklarar varför de valt att leva i fred med vår lilla råtta:

DAGENS BREV: Kalenderbitare. Apropå Bob Dylans 80-årsdag nämnde jag att den första av Dylans LP som jag höll i min hand var The Times They Are A Changing, som min rumskompis  Jarefors köpte på Hoofs bokhandel i Strömsund.
– Året var 1964 och Hon var 2 år.

Thomas K påpekar under efterfesten på Facebook att han och jag lyssnade på Mr Bob i Globen på exakt 50-årsdagen efter Dylans allra första framträdande i NYC. ”Konsertbiljetterna var min 60-årspresent, och jag tog med herr PE dit. Som sidekick hade Mr Bob en viss Mark Knopfler.”
– Klart jag minns! Vi tillhörde de yngsta på första parkett.

Även Uggla ger ett ovärderligt bidrag till vår gemensamma musikhistoria. Detta genom att berätta att det som gjorde honom till ett livslång fan är när han hör Dylans I shall be free No.10.
Lyssna här:

 När Kasper och Cassandra och de andra barnbarnen doktorer på 1900-talets musikhistoria kommer de att visa att den poetiska texten är förklaringen till att Robert Allen Zimmerman fick Nobelpriset år 2016. Glöm inte var du läste det först.

PS: 2016? Herregud vad tiden går fort! Och kära barnbarn, om du inte fattar dagens rubrik (”Hassan”?) så syftar Hon på en känd humorgrupp som hon och hennes kompisar skrattade åt på en tiden när dina föräldrar inte ens hade en tanke på att du skulle bli till.

Onsdag: Äntligen en mediedebatt vi längtat efter!

Han: Äntligen har landet bortom udden fått den mediedebatt vi alla behöver för att glömma pandemin, Belarus, vädret, bladlössen.

Det är kul när det stormar, åtminstone i en ankdamm och kulturjournalisten Linda Skugge har rätt. ”Det blir inte konst bara för att man skriver om cancer”. Det hävdar Skugge i en recension av hyllade Kristina Sandbergs nya roman ”En ensam plats” (Expressen 23 maj).
Sant.
– Sant är också att det inte blir en recension bara för att man tycker i en tidning.

Linda Skugge, som vi P1-lyssnare ofta kan höra prata om sin sjukdom i kulturprogrammet ”Kära Annika” har inte skrivit en recension av Kristina Sandbergs romanen. Hon har skickat in ett typiskt läsarbrev till Expressen där hon är arg över att romanen inte motsvarar hennes krav.
Och hon har rätt att vara arg – särskilt som alla andra kulturkollegor hyllat Sandbergs skrivkonst.

Skugge lider själv av en allvarlig sjukdom (Addison) som hon skrivit om och även kända kulturjournalister har rätt att bli arga när de läser ännu en bok om andras sjukdom och dödsångest i hopp om att hitta vad de själva söker.
Men som istället för att finna en offentlig gråterska hittar en annan skribent fixerad vid sin egen ångest och ett behov att spegla den i små vardagliga betraktelser. Som Lisa Magnusson påpekar i dagens DN påminner Linda Skugge om Vargen i Bamse:
– Alla bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig!

Och som Linda Skugge så ofta själv gör i sitt småprat med Annika Lantz på P1. Vad programmet handlar om? Förvånande ofta får jag överhöra deras fnissande kring egna underlivsproblem orsakade av deras sjukdomar.
Ibland är det intressant även för en man som står framåtböjd med en skruvdragare i handen.
– Ofta är det platt och ointressant.
Med Skugges egna ord: ”fullständigt privata saker med noll relevans för oss läsare”. (Fast ibland blir jag lite intresserad över hur hon tänker, som när Skugge skriver i annan kulturell text: ”Är det det stora antalet orgasmer (som beror på en svår förälskelse i min egen non hideous magra kropp som så här i livets slutskede äntligen ger mig exakt vad jag vill ha) på offentliga toaletter som dragit med sig lite för många braincells?”)

Möjligen borde jag, som Skugge, skriva att ett program på P1 inte blir konst bara för att två kända journalister sitter och tycker banalt om svåra saker.
– Men en sån sågning gör ju inte er läsare klokare, eller hur?

PS: Vill du veta vad som skiljer en recension från allmänt tyckande? Läs Åsa Beckmans recension av dikten som poeten Amanda Gorman läste på Joe Bidens presidentinstallation. Här får vi läsare svar på den fråga vi vill få hjälp att förstå när vi läser en recension. Nämligen varför Gormans dikt gick rakt in i hjärtat på så många.

Nog om detta (Hon har också åsikter). Nu ska vi bestämma vart vår nya Familjeträd ska stå. Det kallas familjeträd för att det bär tre sorters plommon.
Sen blir det grillbänk.

Hon: ja, och de försökte du ju argumentera emot, kraftigt, innan du ens läst Linda Skugges recension. Glad för att du till sist läste den och därmed bytte åsikt till ungefär vad jag hela tiden hävdade…

Att Skugge var helt fel ute alltså, elak och bitter helt enkelt. Och att det inte handlade om en recension av boken. Återkommer om vad jag tycker om själva boken när jag läst den. (Tack för att jag fick den i födelsedagspresent!) Älskade trilogin om Maj, vilket Skugge uppenbarligen inte gjorde. Lovar gott för ”En ensam plats”!

Tisdag: när man får ett samtal och blir alldeles starstruck…

(Uppdaterad 21.17, 19:15, 16:35)

Hon: ”…från Sebastien på Söder (och så en lååång förklaring över något som blivit fel, typ). Fattade absolut nada!.

”Ja men jag bor inte på söder längre (enda kopplingen jag kom på), du måste ha ringt fel?”

”Näe, är det inte Kerstin Engberg?” ”Joo…”

Och så kom jag på det, Meli, min dotter, har berättat att hon skickat en present som jag ska få ett sms om. Både hon och jag bakar surdegsbröd, men hon är mer proffsig med riktiga tillbehör. Och det var vad det samtalet handlade om…

Sebastien hade inga avlånga brödkorgar hemma, det skulle ta två veckor innan den kunde levereras. Men om jag kunde tänka mig en rund så kunde han skicka den direkt! Toppen tyckte jag eftersom jag brukar baka runda bröd som jag bara jäser i en vanlig skål… men nu blir jag också lite mer proffsig alltså. Tack älskling!

Men tänk att han bara ringer upp sådär själv, med sin franska accent… alltså man blir ju lite impad. Nu ska jag inte slarva med min jäsning mer, basta!

Samtalet kom när vi satt i bilen och skulle på en liten shoppingtur i Blekinge. Allt för att slippa städa, som vi bestämde igår att vi skulle eftersom det skulle bli dåligt väder idag. Och det är det, ösregn!!! Första stopp var Blekingeplantan för att ersätta ett träd som dött. Sedan blev det loppis, eftersom vi inte hittade något köpvärt förutom en kratta på Biltema.

Våra fynd: en stol till nya badrummet, en diskho till Hans utekök och en kabeltrumma som ska bli bord. Nu hemma igen. En somnade i sin säng, två sover i soffan och jag bakar tigerkaka.

Han: Lång tröttsam resa. Men framgångsrik! Skapelseberättelsen fortsätter med ett nytt kapitel: På Rödeby Antik hittade jag en liten diskbänk, perfekt till min nya grillbänk (47 x 120 sm). I morgon ska jag såga ur och montera den på sin plats.
– Att skära till klinkerplattorna (Marrakech) är nålsögat.

Mandomsprovet blir att med allkonstnären och grannen Jocke B:s hjälp skapa själva grillbänken i rostfritt stål:
Designen bevarar jag tills vidare i min hjärnbark. Man vet aldrig om Lukasjenko skickar sina jaktplan, han tycks ju ha väldigt svårt att skilja på rätten att tänka fritt.

Men somliga fortsätter sova bort sin ungdom…

Måndag: Jo, tiderna ändras

(Uppdaterad 20:25)

Han: Igår fyllde Hon – och idag fyller Dylan år.
– Jag visste inte ens att de är jämnåriga?
Haha, såna skämt skrattade vi åt år 1964.

Visst blir man trött över alla gubbar som idag ska minnas sina första möten med Bob Dylan?
– Precis.
Därför ska jag göra just det.

Det finns många skäl att minnas Dylan. Av nån anledning minns jag just idag att vid sidan av 1960-talets engelska gladpop fanns ett stråk av politiskt engagerad musik långt innan den foträta svenska proggmusiken.

Stort intryck gjorde en tidig inspirationskälla som Bob Dylans album The Times They Are A-Changin, som min första sambo Anders Jarefors redan år 1964 beställde hem via Hoofs bokhandel i Strömsund.
With God on Our Side,
The Ballad of Hollis Brown,
The Lonesome Death of Hattie Carroll,
When the Ship Comes In

Och inte minst hyllningen till den mördade svarta medborgaraktivisten Medgar Evers (”Only a Pawn in Their Game”) var en grundkurs i politik som snurrade varje kväll på Sviten.
Sviten var en liten inredd vindsvåning på en ladugård i Strömsund. Här bodde Jarefors och jag, men många andra passerade. Enligt Jarefors dagbok hade vi under en månad 400 besökare i vår etta med utedass inne, en trappa ner i Antons lagård.
– Dasset alltså.

Sviten var dock i första hand vårt hem och det fanns vanliga dagar i våra pojkliv. Lördag 27 februari år 1965 står det Jarefors dagbok: Eva o Birgitta var här när vi kom från skolan. Dom var här till 2. Madeleine, Carina och Ann-Birgitt hörde 10 i topp här. Lagade middag, stekt korv o potatismos. I sextiden kom det folk. Bengt hämtade Wiveka. Helen kom först kvart i 9. Satt här ett tag tillsammans med 20 andra. Hade Bobos grammofon. Gick till Mona. Fikade och hade kul. Anneli o Geijer och jag o Helen var kvar till halv 2. Följde med Helen hem. Gick sedan till Mats L. Där var trist. Peppe och jag gick hem 3. Eva och Peppe började vara tillsammans.

Long time, no see. Tiderna förändras. Undrar vad Dylan kunde ha gjort av den sången?

DAGENS BREV: Som ovaneläsare av denna blogg märkt var det länge sen vi kommenterade pandemin. Inte mycket att säga. Hör att Boris Johnson äntligen ska gifta sig – men först sommaren 2022 när han tror att pesten är över.

Och min kompis M. skickar en länk som visar att det inte är över. ”Har inte exklusiviteten och charmen minskat för Everest när trängseln och smittspridning är på Stureplansnivå?”, skriver han apropå att minst 100 klättrare insjuknat i baslägret vid ”Himmelens huvud”.

Och folk undrar om vi inte tröttnat på isoleringen på udden? Nej, här är vi friska och arbetssamma. För egen del bygger jag en grillbänk.

Hon: ja den blir jättefin, mycket finare än vad bilden visar…

Och ja, idag har det jobbats, övertid till och med. Underbart fint arbetsväder. Ute. Städningen inne får vänta till imorgon då det ska bli skitväder.

Planterat om och planterat ut. Rensat ogräs bland sallad och jordgubbar. Klippt gräset och trodde jag skulle bli så varm att jag skulle få lust att bada. Ute i havet alltså. Blev jag inte, blåst pålandsvind så var lite väl kallt just vid vattnet.

Inte bara gräset växer som sjutton nu utan även salladen har satt fart och hur mycket jag än plockar är det lika mycket kvar. Härligt! Hoppas bara de andra grönsakerna som det gått långsamt för på grund av kylan får fart snart också!

Söndag: 23 maj…

(Uppdaterad 19:39)

Hon: dagen började som sig bör med frukost och massor av paket i sängen. Mest trädgårdsredskap, och det uppskattar jag verkligen, men vart tog läppstiftet från Hermès vägen…?

Men kanske var ändå bästa presenten de rejäla byggarbetar-hängslena som håller byxorna på plats även när mobilen ligger i bakfickan. Testade direkt, de funkade perfekt både vid ogräsrensning och utplantering av tomater i nya landet. Tack älskling!

Men som tur var kom Kicki, granne och vän, förbi och grattade med en flaska vin ungefär vid drinkdags. Tack! Om inte hade jag nog maniskt fortsatt kvällen i nya landet…

Och då missat den goda middagen han fixat med hela eftermiddagen. Hade varit synd, vildsvinet blev verkligen supergott.

Han. Grattis min fru! Slutet på början.

DAGEN EFTER: Som så många andra förstörde vi kvällen med att titta på Eurovision. Bara den meningen sammanfattar mitt betyg:
– Är det inte meningen att man ska lyssna på en musiktävling? Inte titta på alla dessa latsjo grabbar och lätt avklädda tjejer. Silverminiklänning är uppenbarligen årets populäraste plagg. 
Har gubbarna i EBU samma strikta klädkod som dito snuskgubbar inom beachhandbollen?
– Nån som minns Metoo????

Det gick inte så bra för allas vår Tusse och nu undrar förstås alla förståsigpåare om Sveriges guldålder i Eurovision är slut. Och som vanligt vinner DN:s Hanna Fahl även årets Eurovision.
Den kvinnan har en giftampull under varje tangent i sin laptop och hennes sågning av det tyska bidraget kommer att bli en klassiker: ”Att framföra denna smörja och samtidigt predika anti-hat är som att vifta med ett köttstycke framför en varg: det är omöjligt att inte bli provocerad in i vitglödgat raseri av ukuleleriffen, det dansande långfingret, steppdansen…”

”Tomma kalorier, men extremt goda under de tre minuter det tar att sätta i sig den här dumma lilla karamellen”, skrev hon om Cyperns bidrag. ”Låten är ett befriande skamlöst hopplock från Gaga/Ora/Zara, koreografin het och vig och rolig, och ögonblicket i slutet där Elena Tsagrinou viskar ”El diablo” i närbild en Eurovisionklassiker.”

Och när Hanna är som snällast skriver hon med en sen gäspning om Portugals bidrag: ”Klockan är halv fyra, vinet är slut. Den portugisiske Erasmusstudenten är den enda som fortfarande håller igång. ”Vi ger bara ut på vinyl, känslan är helt annorlunda”, säger han nu, åh gud, låt taxin komma snart, ”har du hört talas om en artist som heter Leonard Cohen? Riktigt duktig faktiskt.”

Jag längtar redan efter nästa års recensioner.

Lördag: Första doppet

Han: Dagar kommer och det gör inte alls ont när knoppar brister. Idag har våra sjönära tulpaner slagit ut. Det är inte de första tulpanerna, men de här är viktiga för dem har min kompis Richard Sexton satt. Richard är både konstnär och trädgårdsmästare och tulpanerna påminner om vänskap och om att det kommer en tid efter pandemin när vi kan träffas igen.

Bara det var värt en tidig eftermiddagsdrink. En Aperol Spritz med solig sjöutsikt.

Denna lördag går annars till historien som dagen när hon badade för första gången. Nej, inte i havet, det har redan blivit rutin. Nej, det är första dopparedan i vårt nya badkar!
– Klart att man undrar vad alla hipsters gör en sån här underbar lördag.

Hon: ja det var väldigt skönt!!! Så längesedan. Kommer hänga inne i Chateau Margareta ofta tror jag, speciellt i vinter. Och mina badbomber från Lush har kommit, favoriten är butterball, även om den inte ser så kul ut som de mer färggranna. Men den gör underverk för en torr hud och doftar underbart. Om man gillar vanilj vill säga…

Och så kom det ett blombud, så himla fin bukett, lyx! Ja, fyller år imorgon, men inget att fira, ojämnt som tusan. Men Han ska göra middagen, vildsvinsfile. Köpte vi på Attanäs gård för ett tag sedan, trots att han är skeptisk till vilt. Alltså tar vi det på min dag. Ska bli spännande.

Fredag: Varför en man bygger verandor (tror han)

(Uppdaterad 17:52, 17.18, 17:11,16:43, 14:00)

DAGENS STOLLAR: Hamas har utropat sig som ”moralisk och militär segrarare” i ännu ett hopplöst krig som förvandlat Gazaremsan till en grushög igen. Segersiffrorna: Tolv döda i Israel, 232 dödssoffer varav 65 barn i Gaza. 

DAGENS RUBRIK: Som sagt, Content is King but Context is King Kong. Älskar lokalredaktörer som alltid hittar sin vinkel på världsnyheter.

Han: Ni samlar på saker. Ni bygger. Ni gillar att ha verktyg omkring er. Ni odlar saker ni inte riktigt vet vad det är. Ni är mörkrädda och självupptagna. Lägg till Havet, Båten. Katterna. Pipan. Den löjliga hatten. Skägget. Du vill också ha en get och hönor som går omkring och pickar.
Framför allt:
– Monologen.
Detta att ni hela tiden pratar högt för er själva när ni är ensamma, vilket ni är. Ni resonerar. Ni disputerar. Opponerar mot egna teser. Mal på om saker ingen utomstående bryr sig om.
Skillnaderna är uppenbara: Gud. Fredag. Kvinnorna.
– Inte minst kvinnorna!
Även en nioåring med pubertala funderingar undrar varför det bara dyker upp karlar på Förtvivlans ö.
Ännu en skillnad mellan dig och Robinson Crusoe är viktig, åtminstone för dig. När du blir hungrig kan du åka till Maggans fik i Gökalund med de andra gubbarna och käka köttfärslimpa med lingonsylt.

Så diktade jag för några år sedan i en dagsnotering. Sedan dess har Maggans fik slagit igen. Jag har byggt ytterligare ett antal verandor. Och det viktigaste:
– Hon har flyttat ner till katterna och gubben på udden. Ensamhet är inte längre ett tillstånd. Inget jag saknar heller.

Nu har jag dragit den sista skruven i ännu en veranda och som vanligt tänker jag på Robinson Crusoe. Vad är det egentligen författaren vill säga oss läsare?
Jag har tes:
– Robinson Crusoe handlar om varför en man bygger verandor. Eller så bygger jag verandor av samma skäl som Robinson skapade sig en egen värld.
Låter det pretentiöst? Det är det också.

Defoe låter Robinson stanna 28 år, två månader och 19 dagar på sin öde ö med ett bestämt syfte. Och det handlar inte om att undersöka ensamheten. The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe Robinson Crusoe (1719) är en handbok i hur en man bygger sig ett eget universum.
I det sammanhanget är ensamheten bara ett sätt att förenkla historien. En praktisk åtgärd för att eliminera störande elements inverkan på laboratorieexperimentet.
– Som i alla skapelseberättelser, med andra ord. Tänk efter: Den som hittade på att Gud skapade världen på sju dagar, visste vad han gjorde när han rensade storyn från distraherande bifigurer. Framför allt ingen fru Gud som ropar genom universum:
– Är du klar snart med det där du håller på med? Jag skulle behöva hjälp att flytta mina plantor …

Det var förstås inget jag tänkte på när jag var nio år och läste min första Robinson, men min favoritbok handlar om den sekulära skapelseberättelsens villkor.
Och det är där jag inser att det finns existentiella likheter mellan oss: Robinson byggde sig ett befästningssystem, jag bygger mig ett system av verandor.
– Frågan är varför.

När Robinson Crusoe vaknar ensam på stranden efter sitt skeppsbrott är han skitskraj. ”Det enda jag ägde var en kniv, en tobakspipa och litet tobak i en dosa. Detta var hela mitt förråd, och tanken där Robinson Crusoe på fyllde mig med en sådan ångest, att jag en stund sprang omkring som en galning”.
Sedan bryts den förlamande rädslan och Robinson förvandlas till en Duracellkanin.
Han bärgar allt som finns att bärga på det förlista fartyget.

Till sist går han loss även på skeppsvirket och så börjar den kreativa skapelseberättelsen. ”Den första känslan av trygghet infinner sig när han somnar omgiven av sina erövrade ägodelar”, konstaterar Per Wirtén i en essä. Enligt Wirtén handlar Robinson Cruseo om ”hur människan uppfinner sig själv som individ, formar samhället och erövrar världen. En sekulär skapelseberättelse”.  
Wirtén skriver: ”Murarna handlar till sist inte bara om skydd i enkel betydelse. Funktionen blir mer mångtydig. De upprättar en viktig gräns och är mer symboliska än praktiska. Han avskiljer det privata från det offentliga. Hemmet från samhället. Inne från ute. Det är också som att han befäster sin egen person. Hemmet som befästning blir också jaget som borg” (The Crazy Swede, en sann historia, Norstedts, 2007).

Nu har jag byggt tretton (13) verandor runt två små hus vid havet. Så är det detta allt handlar om? Att jag om och om igen befäster min egen person?
– Bygger Jaget som en borg.
Kanske. Kanske inte. Om jag låg på en terapisoffa skulle psykdoktorn kanske ana ett behov av att återskapa min egen skapelseberättelse: Jag flyttade hemifrån när du var tolv. Jag har flyttat tjugo gånger som vuxen. Jag har varit inneboende, delat lägenhet med två pojkvänner och nio katter.
Jag har bott ihop med sex kvinnor och i ett svagt ögonblick har jag diktat att kvinnor är som sköldpaddor: De bär sina hem med sig även när de träffar sina älskare. Det hämmar deras njutning, men när de går lämnar de ingenting efter sig.
– Den kvinnan är i själva verket jag själv!

Gud och människor vet att jag har inte alltid bara varit där mina skor stått. Men jag har heller aldrig varit hjälten som Joe Hill, Muddy Waters och Dylan sjunger om – On a rollin’ stone gathers no moss. Jag har rest mig upp och gått, men alltid med en ryggsäck full av längtan efter att det ska växa ny mossa under mina fötter.
Redan i flykten har jag börjat boa in mig på nästa gren. Inrett. Tapetserat. Byggt bokhyllor.
Inte sällan byggt nya sängar.
– På senare år byggt tretton verandor.
Kanske fjorton.

Även på den punkten är vi lika, Robinson och jag. Proportionerna skiljer sig åt, men attityden är densamma. Vi får aldrig nog. Det kan se ut som om vi gillar att vara utomhus i den fria naturen.
Vi gillar att bygga.
– Frågan är om vi tycker om naturen i sig?
Tveksamt. Jag är uppfödd på ett kraftverksbygge och har alltid tyckt att kultur (= mänsklig påverkan) ofta slår natur. Där är vi olika Hon och jag.
Jo, jag gillar också våra tallar och så. Men det finns en skillnad mellan henne och Robinson och mig:
– Han och jag är båda kolonialister.
Vi vill bryta ny mark.
Ockupera territorium.
Boa in oss.
Markera revir.

Jag erkänner. Det är så långt från dagens posthumanistiska vurm för stenars verklighetsuppfattning, maskarnas känsloliv, ekofeminsm och känsla för växternas neurobiologi man kan komma.

Och poängen i denna långa predikan: Mr Cruseo och Mr Engberg tänker som de sociala ingenjörer som skapat oss – våra projekt får sin mening först när den mäts mot andra människors närvaro.
Vi är nöjda först när någon säger:
– Vad fint det blev.
Återigen, proportionerna är annorlunda. Defoe lät Robinson Crusoe bygga sin koloni i 30 år innan han var nöjd och överlät Island of Despair till de nybyggare han samlat kring sin ofrivillige hjälte. I det perspektivet lider jag av en 3-årings behov av omedelbar behovstillfredsställelse. Jag längtar till nästa nu, när hon ska komma över till den andra sidan udden och säga …
– Ja, vad kommer hon egentligen att tycka?

Förresten. Bygger jag verkligen verandor? Heter det inte altaner? Verandor är väl altaner med tak.
– Undrar om även Robinson Crusoe (och Gud) funderade över vad de egentligen höll på med?

Hon: snömos, du bygger altaner för att du tycker det är kul och samtidigt slipper ha samvetskval för att du inte gör något annat tråkigt, typ städar.

Han: ”… och på den sjunde dagen städade hon”. Ibland undrar jag om det det verkligen är hagtornen som har de vassaste tungorna här på udden … jag menar taggar.
– Nu har jag i alla fall satt upp 5 fågelholkar, älskling.
Det gjorde aldrig Robinson.
Så vitt jag vet.

Hon: tack ❤️. Och tack för att du fixar middagen medan jag njuter av kvällssolen med en Aperol Spritzer och en bra bok, utanför Chateau Margareta!