Onsdag: lugn mellandag efter kärt och efterlängtat besök!

(Uppdaterad 13:55)

Hon: ja så himla roligt att träffa Gunnar igen, senast vi sågs var i november förra året då Malin fortfarande fanns med oss. Att han ändå kom till Udden som vanligt i sommar kändes väldigt bra, och jag tror Malin var med oss hela kvällen, om än inte fysiskt!

Men dåliga samvetet för att ha ”dumpat” barnen hos släkten på Öland och stuckit nästan omgående till oss på fastlandet, gjorde att han hoppade morgondoppet och körde tillbaka direkt efter frukost. Lite synd tycker nog jag, vattnet var glasklart och mycket friskare (ganska exakt 5 grader kyligare än i fredags) efter ett par dagars hård frånlandsvind! Härligt!!! Kan det var så att algerna nu är på Öland…

Känns också kul att jag kunde kontra med ett inlägg om Wittgenstein när männen diskuterade litteratur på hög (alltså dötrist…) nivå. I förra årets mest diskuterade, och Augustprisvinnande bok, Samlade Verk av Lydia Sandgren, har nämligen Wittgenstein en central roll. Dags för ”gubbarna” att börja läsa lite mer dagsaktuella, skönlitterära verk kanske…

Och vad gör vi nu då… en hel dag utan något inplanerat! Han är igång med trimmern, kors i taket. Kanske jag ska ta tag i de förvuxna salladslanden och så lite nya fröer. Så får det bli!

Han: Hon raljerar. Och hon gör det bra. Både Gunnar och jag är tillräckligt gamla för att inse att gamla böcker är bättre än nya.
– Som princip, eftersom gamla böcker är så många fler än de nya.
Som Wittengenstein.

Anti-filosofen som blev filosofiens störste influenser, som det heter nu för tiden. Favorithistorien: När Wittgenstein besöker en filosofikongress med den tidens framstående filosofer stoppades han av vaktmästare som trodde han var en vilsegången uteliggare:
– Min herre, jag är rädd att det här pågår en filosofisk kongress.
Wittgenstein tittar på vaktmästaren och svarar allvarligt:
– Ja, det är jag också mycket rädd för att det gör.

Nåväl, det finns ett särskilt skäl att vi kom in på Wittgenstein. Gunnar förlorade sin Malin för några månader sedan och bearbetar den sorgen med hjälp av Wittgenstein.
Det är inte så konstigt som det låter.
– Smärtan är, eller tycks åtminstone vara, ”genomskinligt för det egna medvetandet”, menar Wittgenstein. Detta i samma bemärkelse ”som att smärtan är lika mycket en del av mig som mitt trasiga ben är, som mitt värkande huvud är, som min värkande tand är.”

Men som all smärta kräver även sorgen ett yttre uttryck. ”För vad skulle smärta vara om den aldrig uttrycktes, aldrig syntes?”
–Jävlar vad ont det gjorde! Vrålar vi när vi slår oss på tummen.Men sorg håller i sig för länge för att man ska kunna rusa omkring och vråla ut sin smärta. Men vår olycksbroder har hittat ett sätt att uttrycka sin sorg:
– Han har börjat måla på allvar.

Och han gör det jävligt bra. I november blir det en utställning på temat ”flera sorters sorg”.
Låter det sorgligt?
Inte alls!
När han berättade om utställningen sa jag spontant:
– Gud vad kul!
Varpå den målande änkemannen gapflabbade och jag med.
Jag menade förstås att det är bra att han hittat ett sätt att bearbeta sin ångest.
Sorgen lever alltid nära skrattet.

Apropå sorg, så drar den allt oftare förbi udden. Hur minns man en människa man känt i över 30 år? Lasse Weiss bad mig en gång måla ett familjeporträtt, eller snarare ett porträtt på ett hus.
Varje gång jag sett tavlan där i villan på Lidingö säger jag urskuldande:
– Lasse är som han är, men som alla vackra kvinnor är Anna svår att måla.
Det där med Anna får tillskrivas min bristande förmåga med penseln. När det gäller Lasse låter kommentaren kanske nonchalant.
– Det är den inte.

”Man fäller ofta en anmärkning och inser först senare hur sann den är,” för att citera Wittgenstein. Och så tänker jag nu när jag får veta att Lasse brutalt och mitt i steget lämnat familjen och oss andra.
Många skriver om hans betydelse och goda sidor.
– Med rätta!
För mig är och förblir Lasse som Lasse är – en rejäl och varm människa i boots och cowboyhatt som alltid kommer att se ut som han brukade se ut när han kom inridande till Stureplan från någon prärie norr om stan, ivrig att dela med sig av intressanta tankar.
Han hade också lätt till skratt.

PS: Fredrik S, en kollega som för övrigt brukar hålla till på andra sidan gränsen till Blekinge, skickar en länk som kan ge er som inte kände Weissen en vink om hans personlighet och hur han uppfattade sin roll som chef.

Tisdag: På Udden duger bara hennes köttfärssås

Han: Jag har alltid gillat Expressens krönikör Johan Hakelius. Kan bero på att jag en gång i förr-i-förr-tiden-tiden övertog hans chefsredaktörsrum. Jan Stenbeck hade gett honom sparken och sånt skapar manlig gemenskap och dunkel lojalitet bakom husses rygg.
Numera är Hacke frigående krönikör som flanerar genom livet med fyndiga iakttagelser om det moderna livet. Som den här: ”En svensk, åtminstone en sådan i medelåldern, som sätter sig ned och kartlägger sina matvanor de senaste 40 åren, kommer i säkert åtta av tio fall upptäcka att hon eller han i praktiken har flyttat. En aning till Thailand, Japan och Kina. Lite grand till Mellanöstern och Nordafrika. I viss mån till Frankrike, USA, Mexiko och Grekland. Mest till Italien…”

Det handlar alltså om hur den svenska maten så att säga tryfferats med utländska influenser: ”Det finns fem sorters parmesan och snabbmakaronerna får gruppstryk av tjugo sorters pasta – färsk och torr, skuren med bronskniv och tryfferad med ricotta. Torra skinkor talar emilianska och piemontesiska över huvudet på västgötska och jämtländska kokskinkor. I bröddisken står sig möjligen tunnbrödet och rostbrödet, men sirapslimporna är hopplöst förbisprungna av surdegslevainer, focaccia och än mer exotiska pitabröd.”

Och det optimala beviset: ”Tacos kallas numera Sveriges nationalrätt. Svenskarna lägger en dryg miljard på tacos om året, vi äter flest tacos i Europa och 85 procent av oss säger att vi äter tacos regelbundet.”
Lägg där till andra basala saker som franska viner (Mont Redon!). För att inte glömma råvaror som hennes tomater och chili (Sydamerika) och vindruvor (Medelhavet) som inte ens fanns där jag växte upp som barn.

Krönikören är på intet sätt kritisk till denna kulturimperialism. Poängen är istället att förskjutningen i matkassens innehåll inte är ömsesidig process. ”Någon större export av glasmästarsill till Italien förekommer inte. Försök få tag på messmör i Mexico City, om du kan. Fransmännen talar inte varmt om saussice de falun.”

Den svenska synden blev en hyggligt stor exportvara, men de flesta av oss som entusiastiskt anslöt oss till den revolutionen på 70-talet tycker nog – åtminstone så här i efterskott – att dagens importerade gastronomiska revolution erbjuder en mer bestående njutning.
Trots dess negativa effekt på bytesbalansen.
– Det är bara att tugga i sig, som Johan Hakelius uttrycker det.
Med glädje.

Idag ska vi dock äta hennes spagetti och köttfärssås. Och den har i alla fall sitt ursprung i Torsås, ty där föddes hon. Eller möjligen på Öland där hennes morbror Jocke gjorde den bästa köttfärssåsen redan på tidigt 60-tal och som senare, verkar det som, möjligen långt tidigare, typ trehundra år tidigare, inspirerade kockar i staden Bologna att koka ihop en dito sås.
– Och på italienares vis stal receptet och lanserade köttfärssåsen under namnet bolognese.

Spelar roll: Italienarna vann fotbolls-EM, men det finns ingen köttfärssås som den Gunnar, dagens gäst på udden, och jag kommer att serveras idag.

MåndaG: Om Ernst är större än Garpen kan han tända ett annat ljus …

(Uppdaterad 16:32)

Han: Med fasa noterade jag igår att trots fyrens dramatiska historia lockar Garpens fyr flest besökare nu för tiden för att Ernest Kirchkål, förlåt Kirchsteiger, inrett ett andhus på den lilla fyrön utanför udden.
– Sic!

Förlåt den sura tonen. Det är inte Ernsts fel att televisionens nöjesprogram blivit allas vårt gemensamma universitet och minnespalats.
Så om vi idag vänder andra kinden till, ty det finns fler fyrar att bli kändis-kända.
– Således: Naturligtvis bör TV4 fira ner Ernst på Ölands södra grund några veckor!
Genom att ensam tassa omkring på sina bara fötter på den bortglömda fyren skulle eftervärlden kanske även komma ihåg Anders Ahlmark.
Känd som ”Fången på fyren”.

Fyren på Ölands Södra Grund var Sveriges första bemannade kassunfyr. Man behöver bara se fyren på bild för att inse vilket banbrytande pionjärarbete det är och hur det kändes att arbeta här ute på öppet hav. Total höjd 47 m, höjd 35 m över vattenytan, ståendes på 12 m djup.
Den 1 augusti år 1951 tändes fyren. Fram till 1962 drevs fyren av likström och använde beroende på behov växelvis en 250W eller 1000W lampa. År 1970 byttes linsen ut mot 96 sealed beam lampor monterade på flera ramper i en spaltsektorfyr. 1993 byggdes fyren om till solpaneldrift. 

• 

• 

Ölands södra grund ser vi inte från udden. Däremot ser vi på natten ljuset från fyren Långe Jan på Ölands södra udde och kassunfyren ligger i en rak linje bakom Långe Jans ljussignal, cirka 12 distansminuter ut i havet.

Fyren var bemannad åren 1951 –1970. Men den mest dramatiska utplaceringen skedde år 1979 när kartografen på Sjöfartsverket i Norrköping, Anders Ahlmark, firades ner från en helikopter för att sona sitt brott  – som inte var något brott och straffet därför ett av de värsta rättsövergrepp som begåtts i den moderna svenska statens historia.

Om någon skulle ha firats ner i den vindpinade tornet för att begrunda sina synder borde det ha varit Sjöfartsverkets dåvarande chef, ansvarig för justitiemordet.
Jag påminns om denna historia av Ölandsbloggaren Staffan Lagerström som skriver alltid intressanta Alvarssamt (”icke allvarligt om livet runt alvaret”).  

Historien i korthet: I oktober 1977 gick den ryska oljetankern Tsesis gick på grund  vid Fifång i Södertäljeleden utanför Trosa. Fartyget sprang läck och cirka 1 000 kubikmeter olja läckte ut i havet. Sjöfartsverket lade skulden för olyckan på lotsen, sjökapten Hjalmar Nordenberg och fartygets befälhavare, sjökapten Vladimir Minailenko.  Men orsaken var i själva verket att Sjöfartsverket hade missat att rita in grundet på sjökortet.

Förste kartografen på Sjöfartsverket Anders Ahlmark slog larm om misstaget, som verket inte ville kännas vid.
I stället för att hyllas som modig visselblåsare pekades Ahlmark ut som en förrädare av Sjöfartsverks chef och som straff placerades på den sedan sju år obemannad fyr mitt ute i havet söder om Öland.
– Han har skadat verket så in i helvete. Så inte tänker vi be honom om ursäkt, sa dåvarande generaldirektören för sjöfartsverket, Kaj Janérus, till Dagens Nyheter.

• 

• 

Affären uppmärksammades av medierna, ”Fången på fyren” blev en folkhjälte, för Ahlmark hade nämligen rätt i sak. Det slog senare Högsta domstolen fast 1983. Men hans fortsatta karriär var förstörd. Han fick inte fortsätta som kartograf och efter många år i karantän slutade han på verket.
– Någon ursäkt har han aldrig fått.

Inte heller fick chefen något straff för sina försök att slå blå dunster i ögonen på allmänheten.
– Men man har byggt en fyr på grundet som inte fanns, och det tycker jag är en ursäkt i sig, konstaterade Anders Ahlmark före sin död.
Idag är fyren Kärringhällan placerad på grundet som Tsesis gick på. Även fyren på Fifång justerades så att dess ledsektor blev smalare.

På sin blogg Fången på Fyren har Ahlmark berättat hela historien om den groteska processen som slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen.
– Inte minst hur han upplevde landssättningen på tornet i havet.
Du får ursäkta om jag tröttar din semesterhjärna med ett längre citat (nej, jag kräver att du läser och begrundar vartenda jävla ord!!): ”På håll såg kassunfyren ut som en tändsticka i ett jättehav. Vinden hade friskat i och havet hade börjat bli vitt. Jag hade gett vad som helst för en kamera – en ny makalös bild. Helikopterlandningsplattan på toppen såg försvinnande liten ut på håll utan referenser, men den blev som tur var större när vi närmade oss. Piloten gjorde en flott landning mot vinden. Alla strålkastare och varningsljus som fanns verkade vara påslagna.
– Det blåser som fan där ute, så håll för helvete i dig när du går ur, skrek piloten när jag fått av mig hörlurarna.
Han hade rätt. Vinden slet i mig från alla håll. Kurt hade lyft bort gallerluckan och dök upp ur ett fyrkantigt hål i betongplattan. Han hjälpte mig att lasta ur och bära ner utrustningen i skydd. Det tog bara ett par minuter. Piloten fick klartecken av Kurt. Han gjorde tummen upp tillbaka. Helikoptern lyfte direkt. Det vrålande motorljudet försvann när den satte kurs mot land och jag följde helikoptern med blicken en kort stund.
I fjärran tyckte jag att jag såg skenet från ”Långe Jan”. En stege ledde ner till en meter bred avsats med ett glest järnräcke som gick runt på utsidan av fyren. Vi bar våra prylar till den motsatta sidan. Vinden sög tag i den stora overallen och det gick 171 inte att stå stilla. Det var dryg trettio meter ner till vattnet från den smala avsatsen. Jag tittade inte gärna ner mot de fräsande, vita bränningarna i det svarta havet som bröt mot fyrens stadiga betongvägg. Helvete också! Den tunga järndörren hade fastnat. Vi kunde inte rubba den. Kurt fick fram ett verktyg och lossade ett järnrör ur räcket som han kunde bryta med. Min vän slet till, dörren gav med sig och blåste upp med våldsam kraft. Han höll på att kastas i havet genom det hål han själv åstadkommit i räcket, men klarade sig med en hårsmån från att bli träffad av dörren. Jag hämtade mig först efter ett kort chocktillstånd. Snubblande i vinden tog vi in våra prylar och hjälptes åt att dra igen järndörren bakom oss. Scenförändringen var overklig. Det blev tyst, lugnt, varmt och framförallt ljust. Vi hade kommit direkt in i fyrtornet, där fyrbelysningen finns. Hundratals strålkastare, liknande fotolampor, var uppmonterade på fasta ramper. De tändes och släcktes med några sekunders intervall. Varje gång uppstod ett mystiskt väsande ljud. Jag var så fascinerad att jag för ett ögonblick glömde att vi inte var ”hemma” än. Kurt fick säga åt mig att vi måste fortsätta ner i fyren. Men först måste jag kränga av mig flygoverallen, en befriande känsla. Det var sämre med ljus på våningen under. Vi fick klättra på en smal stege för att ta oss dit. Kurt fick byta några glödlampor och jag frågade om jag kunde hjälpa till.
– Det kan du säkert, du är ju elingenjör nu, sa han och log brett.
– Just det, svarade jag utan att le. Jag hade inte hämtat mig från den skakiga upplevelsen på utsidan. Det blev ljust i den trånga spiraltrappan, och vi kunde fortsätta neråt, in i fyren innandöme. Kurt berättade att det fanns nio våningar. Bostadsdelen låg i mitten. Fyra våningar ner låg det översta bostadsplanet. Där fanns också kontoret. Golvytan blev med ens sex gånger så stor som i tornet. Mot fyrens yttervägg fanns små rum liknade tårtbitsformade fartygshytter. Framför hytterna fanns en bred avsats som slutade med ett enkelt räcke mot det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn.
Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning. Jag kunde inte släppa den dramatiska situationen med järndörren på avsatsen. Tänk om jag hade sopats i havet kvällen innan. Vad hade hänt då? Eller konsekvenserna om Kurt inte hade hunnit undan? Tankar jag inte ens vågade tänka…”

Anders Ahlmark har aldrig fått någon uttalad upprättelse från staten. Däremot har Fången på Fyren blivit en symbol för civilkurage – och vad det kan kosta – om än lite bortglömd i vårt medielandskap.
Därav dagens budskap från den här motvilligt imponerade gubben på udden:
– Kanske kunde Ernst K i någon mån skingra glömskans dimmor kring hjälten bara genom att inreda ett litet rum i det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Hon: därute någonstans, till höger i bild, ligger nog grundet. Undrar om det är ”pricken” man åkte till för att lägga flundregarn förr, det var lååångt dit vet jag, tog ett par timmar. Mamma och pappa gick aldrig så långt, tyckte det räckte med sandbotten till höger om Fimpan för vår konsumtion. Men jag har varit där med Bertil dit.

Söndag: full fart igen!

(Uppdaterad 18:45, 18:05)

Hon: det här med att vara ledig och koppla av kändes inge bra, full fart igen. Vaknade lite för tidigt av en jäkligt jobbig fluga bara, men ett uppfriskande dopp så kommer man igång. Ja algerna är på väg till Öland och vattnet är klart och fint igen, hurra!

Börjar med att vattna och ge näring överallt. Skördar det som behövs under tiden. Binder upp sockerärtorna bakom Chateau Margareta (borde jag gjort för längesedan…) och småpratar lite med grannen Kajsa. Mysigt, längesedan vi gjorde det, typ på försommaren innan husen fylldes med barn och barnbarn.

De sista röda vinbären plockade jag in, och tillsammans med hallon, blåbär och jordgubbar som blivit över under veckan blev det både en mjuk kaka och fyra burkar sylt.

Igår, efter pytt på överbliven potatis och tre tråkiga korvar bestämde jag att idag skulle det bli sallad på våra grönsaker. Började med att ugnsrosta aubergine, zucchini och paprika. Stekte halloumi (svensk…) och några sockerärter. Plockade in lite sallad och delade några nävar tomater…

Men först en svampsmörgås gjord av de superfina kantarellerna jag fick av kompisen och grannen Ancy häromdagen. Det var en STOR burk, men några försvann ner i Hans pytt igår…

Just det, hann faktiskt plocka bort lite vissnande blommor här och var också, känns bra. Vila är överskattat!

… och dagens mest omtumlande nyhet: Ernst är större än fyren!

Han: Den mackan var verkligen god! För egen del har jag spanat ut över havet för idag läste jag nåt som fick nackhåret att resa sig.

Jag har alltid tyckt att fyrar är mytiska och spännande. Utanför udden ligger en sådan mytisk profil: Garpens fyr, uppförd i sin ursprungliga form år 1893 med Vinga fyr som förlaga. 1919 höll en lösdrivande mina från första kriget på att spränga hela skiten luften.
Dagens 27 meter höga fyr uppfördes år 1934. Två år senare, julen 1936 tog lastfartyget ”Sigrid Mathiesen” fel på Garpen och Utgrunden och gick därför på grund. Fartyget var lastad med kaffe och bananstockar till Stockholm. För att gå flott beordnade kaptenen att dumpa lasten över bord.

Kaffesäckarna sjönk till botten men bananstockar flyter och vår Margereta (Chateau M.), då 12 år gammal, har berättat för mig att den julen tackade många Torsås- Bergkvara- och Söderåktabor gudarna för den julklappen.
Många hade aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, mindes Margareta på gamla dar och lät blicken förlora sig över havet.
Genom hennes fönster ser vi fortfarande fyren två distansminuter ut:

Fram till år 1967 var fyren bemannad. Den mest legendariske av fyrmästarna hette Hjalmar Sjöholm. Han blev fyrmästare år 1934 och stannade på Garpen i 24 år.
– En livsinsats, i klass med min svärmors pappa Andreas Krall som var fyrmästare på Långe Erik vid Ölands norra udde i 37 år.
Ibland anar jag att även kvinnan i mitt liv fått sitt DNA präglat av livet på en fyr.

Att vara fyrmästare var inget jobb för vår tids storstadsmänniskor, sällskapssjuka och nöjeslystna. Ön är bara 300 x 60 meter stor. Vid normalvattenstånd. Öns högsta punkt når knappt 2 meter över havet och när stormarna drar ner genom Kalmarsund försvinner 30 procent av landytan under vatten. 
– Nej Kasper och ni andra kära barnbarn, ungarna som bodde här hade varken paddor, mobiler eller tv. De kunde inte ens roa sig med att ta selfies när stormarna fick det smala tornet att gunga.

Idag är Garpen ett turistmål med massor av spännande och otäcka historier att ta del av, som när tio ungdomar under sitt sommarlov år 1925 drunknade i havet när de skulle ro in till fastlandet.

Med detta som bakgrund berättade Barometern häromdagen den för mig mest omskakande historien om Garpen, nämligen vad som lockar dagens besökare:
– Man skulle kunna tro att fyren är Garpens stora ­dragplåster, men så är inte fallet, konstaterar Niklas Banérsson, ­som sedan tre år driver ett Bed & Breakfast på ön.

Vad som lockar, läs och häpna, är istället att Ernst Kirchsteiger år 2009 intog ön med sitt program Sommar med Ernst. Detta för att barfota inreda ett rum i ett uthus. Det kallas ”andrummet” och är bokat nästan konstant, ­berättar Banérsson för oss läsare.

– Man märker vilket ­genomslag TV har. Ernst är ju lite av en vattendelare, antingen älskar eller hatar man honom. Men intresset är fortfarande stort.

Ska man skratta eller gråta? Fanns det någon rättvisa i världen kunde man hoppas att Hjalmar Sjöholm går igen som en vinterstorm och blåser enfalden i havet.

PS: Fascineras du också av fyrar? Då bör du läsa Fyren av Kristian Petri (Bokförlaget DN, 1999). Du är i fint sällskap. Bland annat får du veta varför psykoanalytikerna Sigmund Freud och Carl Gustav Jung var besatta av fyrar, varför poeter som Yeats och Rilke bosatte sig i ensliga torn – och att August Strindberg hade långtgående planer att söka jobb som fyrvaktare på Gotska Sandön.

Nåt att fira är däremot att vårt barnbarn Ludwig fyller 17 idag. Fyller gör även Hasse Axelsson, ”Tomat-Hasse i Gata”. Ludwig får vi fira när vi åker över till västkusten, Tomat-Hasse firar vi på det lokala haket med manligt existentiella samtal och en selfie.

Lördag: Drömmar om hennes lökar

Han: Vad har vi lärt oss idag? Klockan är bara 08:44 men jag har lärt mig hur vi ska lagra hennes lök och vitlök.
– i en papplåda under sängen.
Jo, det är sant för det är Sara Bäckmo som berättat det för mig.

Landets trendigaste trädgårdsmästare just nu (snart på en tv-skärm nära dig) har i sin tur lärt sig av Birger.  
– Jag trodde det var bluff och båg för ett gäng år sedan när familjens vän Birger demonstrerade hur han lagrade lök. Han viftade med en pappkartong och pratade om att ha den ståendes. Inomhus. Full med lök. Det krävs inga jordkällare, frysboxar, exakt tempererade förråd eller konserveringsmetoder. Det är i stort sett bara lök och ett hem som behövs.

Så får det bli. Nu får lökskörden torka i min ateljé, det vill säga det som var min ateljé men blivit ett förråd och museum över flydda tider – typ hennes julpynt, kuddar till alltför många utemöbler, fågelmat, hennes burkar, tavlor, mina ekonomipapper.
Jag har börjat återta förlorat territorium genom att placera min stora skinnstol mitt i rummet. Dessutom står min transistorradio på dygnet rum för att radiovågorna ska varna fientliga element från att närma sig.

Men även löken måste ju få någonstans att torka. ”När den färska löken torkar lär blasten på något sätt korka igen infarten till löken och minskar risken för att den blir dålig. De yttre lagren av löken torkar också upp och bildar det prassliga orangebruna höljet som omger själva löken. Jag torkar löken så noga jag kan, och sedan lite till för att vara på den säkra sidan. Bäst blir den om den får ligga luftigt och inte på hög huller om buller.”

Skriver Sara B.

Nästa steg inför hösten/vinterns slutförvaring under sängen ska jag ”fnassla av” blasten, klippa bort eventuella rotdelar och putsa bort överflödigt skal. Sedan lägger jag dem i en våra tömda vinlådor och så somnar jag lycklig och glad på hennes lökar medan dagar läggs till veckor och månader tills hon sätter nya fröer i februari och vid den här tiden nästa år har förhoppningsvis den sista löken modell 2021 hackats ner i någon sallad eller god gryta.
Så ska vi ha det.

Hon: så tacksam att Han tog över ansvaret för löken. Vaknade lite för tidigt med tanke på att vi har ett par dagar utan sommargäster för första gången på flera veckor, och då tänkte jag på löken det första jag gjorde… Det andra var att jag måste ut och vattna och se över ”förödelsen” av gårdagens hårda vind.

Det visade sig inte vara så farligt faktiskt, men det var väldigt torrt! Nu är allt vattnat och någotsånär uppbundet och jag tänkte faktiskt sätta mig och läsa under parasollet.

Men först lite om gårdagskvällen! Min kompis (sedan 22 år tillbaka) och före detta kollega från mina år på Garbergs (åtta!) kom förbi Skeppevik med sin pojkvän Per. Anna var den som först ”bokade” in sig här i sommar, faktiskt redan i mitten av maj. ”Ordning och reda, jag är ju produktionsledare” sa Anna när det kom på tal, ha ha! Dessutom bokade Per samtidigt övernattning på campingen i en av deras gäststugor eftersom vi har svårt att härbärgera övernattande gäster med hund. Hus 2 är ju allergifritt och hus 1 bebos av två hundhatande ”vildkatter”.

Hursom hade vi en urtrevlig kväll trots halv storm. Vi hittade lä vid sjöboden, första ”vindskyddet” vi skaffade mod nordanvinden. Och där satt vi till mörkret föll.

Anna och Per, kom snart tillbaka, men gärna i lågsäsong (säger jag till alla just nu, ha ha) när värdinnan är aningen piggare och orkar laga maten själv!

Fredag: Det blåser nya vindar på udden

(Uppdaterad 15:40)

Han: Idag blåser det 15 sekundmeter i byarna, från nordost. Har vi tur flyter de blommande algerna bort, annars blir det inget bad i morgon heller. Dessutom är det stugbytardag, det vill säga tvätt- och städdag för det strävsamma värdparet och påfyllning av alla batteridepåer.
– Men roligt har vi haft. Som vanligt på andras bekostnad.

Apropå vinder blåser det nya principer utanför udden. Minns du skådespelaren Kevin Spacey i House of Cards? Journalisten Fredrik Virtanen? Teaterchefen Benny Fredriksson?
Alla tre fick lämna sina jobb under MeToo-kampanjen 2017-2018.

Mediedomstolen dömde entusiastiskt män(niskor) till offentlig hängning. Inte för att de utpekade funnits skyldiga i domstol utan för att de anklagats.
– Det vill säga samma princip som tillämpas i diktaturer och som lånat logik från Kafkas Processen. ”Vi kräver av våra kollegor att de reagerar när de ser vad som sker, och tror oss när vi vittnar. Vi ser er alla och vi ställer er till svars”, hette det i ett upprop bland kulturarbetare.
En av dem som undertecknade uppropet var Anna-Karin Larsson, chef för musiken på Sveriges Radio.

Men plötsligt känns det länge sen, detta att kulturinstitutioner portar misshagliga individer på basis av vad de anklagats för att möjligen, eventuellt och till och med sannolikt gjorde för tio eller 20 år sedan. 
Någonting har hänt sedan 2018. Nu blåser andra vindar: I våras utsågs rapparen Yasin till Årets artist på P3 Guldgalan.
Valet av pristagare möttes av kritik om att det var fel av Sveriges Radio att ge pris till en misstänkt kriminell person. 
– Detta helt i linje med MeToo-kampanjens anda, där verk och artist är ett och båda därför bör suddas ut ur historien.

Ironiskt nog var kritiken mot prisandet av Yasin starkast bland de som redan från början tog avstånd just från MeToo-kampanjens rättsordning: skyldig-till-motsatsen-bevisats.Å andra sidan saknades kritiken nästan helt på kultursidorna där MeToo-kampanjen hade sina mest talföra sympatisörer.
Den mentala rockaden på båda sidor har så vitt jag vet utan att ansvariga redovisat varför man bytt ståndpunkt med varandra.
– Det är inte personens gärningar vi hyllar. Vi hyllar en artistoch musiker som vi tycker gör väldigt bra musik, säger samma  Anna Karin Larsson, musikchef på Sveriges Radio om prisandet av Yasin.
– Det är inte första gången som vi hamnar i den här typen av situationer, men vi tycker att man måste fortsätta göra skillnad mellan verk och hur en person agerar.

Ingenting hade hänt, men allt har alltså förändrats. Nu har rapparen dömts till fängelse och Sveriges radio står fortfarande fast vid denna sin inställning:
– Det här gör för oss ingen skillnad mot förut, säger Larsson. På frågan om han ska bojkottas eller om priserna ska dras tillbaka så är svaret nej. Vi kommer att spela Yasins musik i samma omfattning som vi har gjort tidigare. 
– Samtidigt är det svårt att avgöra när en person är fri och har sonat sitt brott. Ska vi aldrig spela Yasins musik, inte ens när han har suttit sin tid i fängelse för något som vi inte gillar? För det gör vi inte, vi tycker inte om det han har gjort.

Och ingen invänder, åtminstone inte på kultursidorna. Det är bra. Tro inget annat! Det är en rimlig princip att skilja på person och verk. Dessutom gäller rättssamhällets principer i alla situationer. Bokbål och häxprocesser har vi sett nog av även i vår moderna historia.
– Synd bara att Spacey, Virtanen, Fredriksson med flera brändes på bål innan kultursverige insåg att Metoo-kampanjen urartade till en i raden av häxprocesser.
Varför jag nu kom att tänka på dem denna blåsiga städdag på udden.

Hon: och svabba är farligt när man är stressad inför nästa kompisbesök, och hastar fram och tillbaka mellan husen. Halkar således inne i Chateau Margareta på det blöta och nysvabbade golvet, därav plåster på benet. Hur min högra skinka ser ut vågar jag inte tänka på, men lika blåsvart som den var efter cykelvurpan i vintras blir den nog inte i alla fall.

Och så är det då halv storm också. Tomater och annat löst måste säkras. Hinner ändå notera så himla vackert det är mellan våra hus när renfana, blåklockor och annan färgning vajar i vinden. fint blommar det framför majs, squash och grönkål också. Hällde ut lite fröer med ängsblommor för binas skull i våras.

Och så har det börjat bildas en majskolv på den ena majsens stam, så kul!! Tror det kommer en på den andra stora också, men vågar inte ropa hej ännu…

Och så blommar topparna på majsplantorna för fullt. Olika färg har de och det är faktiskt två olika sorter, så hoppas det kommer kolvar på båda så vi kan ha avsmakning!

Torsdag: Ovälkomna gäster kommer sällan ensamma

(Uppdaterad 16:08, 12:45)

• 

• 

Han:  Vi har ju läst om miniatyrkrogen för råttor i Malmö och även Disney har försökt lyfta vår långsvansade medlevare med filmer som Ratatouille.
I verkligheten är råttor inte lika mysiga. Visserligen har vi accepterat vår råtta på udden, mest för att hon hade ett marsvin som barn.  
Eller bara för att hen varit så oförarglig.

Det var innan hen bet av elkabeln till golvvärmen som dessutom låg gömd bakom innertaket. Och dessutom – innan hon med ett gällt skrik som måste ha hörts till Långe Jan berättar att vi har en råtta på loftet.
Visserligen inte en råtta som vi känner de från Södermalm i Stockholm (30-50 cm), men ändå (15 cm + svans).
Och likväl en långsvansad brunråtta (Rattus norvegicus) som fått för sig att vår gröna återvinningspåse på väggen utanför köket är en Michelinkrog.

Det är det hon har upptäckt. Och inte bara det:
– Den sprang inte ner under verandan utan uppför väggen och in i ett hål under taket!
Och se där:
– Att gratisätare tar sig in via trossbotten och bakom diskbänkar fattar alla som bor i gamla stugor. Men att hyra in sig på top floor strax under takskägget är något nytt. Självklart ska jag prata med vaktmästarn om att åtgärder måste vidtas.

I övrigt: Vad ska man ha kompisar till om inte för att döda ens ego? Jag tyckte att jag fick ihop en bra historia i gårdagens blogg om Tusen en natt och dagens politikjournalister. Tyvärr gav det ena det andra. I en PS noterade jag att den gamla skrönan om Sjeherazade och den persiske kungen hade översatts till svenska av Nils Holmberg.
Det är sant, men det är inte sant att Tusen och natt översattes av den Nisse Holmberg som jag ser framför mig.
– Det fanns mer än en Nils Holmberg som översatte böcker, påpekar Anders Sundelin i en stillsam kommentar på Facebook.
Tänkte inte på det.

Anders har förstås rätt. ”Min” Nisse var även han översättare men framförallt startade han tidningen Gnistan där jag inledde min karriär som redaktör. Men det är inte han som översatte Tusen och en natt.
– Tusen tack för den upplysningen!
Till saken hör att Anders Sundelin inte bara är en gammal kompis från Strömsund (1960+), han var även reporter på Gnistan när jag jobbade där.
– Redan då visste han mer än jag om det mesta – jag var ju bara chef! – och så har det förblivit.
 Sedan dess har Anders skrivit ett antal intressanta böcker och föreläst om seriös journalistik.

För att du som läser det här ska glömma att jag gjort på mattan igen vill jag gärna att du läser mitt blogginlägg om hur det gick till när jag ärvde Anders kakishorts som egentligen tillhörde Sten Bergman, Sveriges mest kände upptäcktsresande.
– Jag kan ha fel även här, men i mina ögon är den en bland tusen och en hyggligt bra historier från det ljuva förr-i-tiden.
Eller vad tycker du?

Ovälkomna gäster kommer sällan ensamma. Idag vaknade kvinnan i mitt liv i sommarens kanske värsta mardröm: – Algblomningen har nått udden. Ingen morgondopp idag.

Hon: ja fy tusan för alger, och dessutom på sommarens varmaste dag. Hoppas på ett litet oväder alternativt hård frånlandsvind!

Nu vågade jag inte låta löken och vitlöken vara kvar i landen längre, allt är skördat. Men de flesta hade fullt godkänd storlek, och några är faktiskt riktiga praktexemplar. Nästa år ska jag odla mer lök och även rödlök. Fått blodad tand, tur jag inte gav upp efter förra årets lökflopp.

Och så lite skörd på eftermiddagens vattningsrunda. Nu har de längre och smalare gurkorna började komma och fler tomater har börjat mogna. Blir spännande att smaka Alice’s dream (den stora gula med mörk ände som ligger lite skymd nere till vänster)

Onsdag: Natt efter tusen och en historia om förr i tiden

(Uppdaterat 17:21, 14:49, 14:01)

Han: Uggla och jag pratar om en gammal kollega. Möjligen den första journalisten i vår skrivna historia. Scharzad, Sjeherazade på förfranskad svenska, är i vart fall den första politikkommentatorn som bokstavligen delar säng med det politiska etablissemanget och dagligen underhåller fursten med berättelser han vill höra.

Sjeherazade är förstås berätterskan i Tusen och en natt. Hon som överlever den persiske kungen Shahriyârs ovana att varje dag gifta sig med en oskuld för att redan morgonen efter bröllopsnatten avrätta henne.
– Detta som en hämnd på alla kvinnor för att hans första fru bedragit honom med sin virile slav.

När den hämndgirige kungen gift sig, satt på och hugget huvudet av nästan alla unga oskulder i sitt rike inser dåtidens metoo-rörelsens taleskvinna att något måste göra för att stoppa den galne manschauvenisten i slottet. Sjeherazade, som är både klok och vacker, ber sin far att han ska låta kungen få henne.
– Sjeherazade och hennes lika kloka och lillasyster Doniazade har en plan.  

Pappan råkar vara vesir och kungens närmaste man och är mer lojal med sin koleriske chef än sin äldsta dotter: Så kom hennes far vesiren för att hämta henne och föra henne till kungen. Denne blev mycket glad och sade till vesiren:
– Detta var just vad jag behövde.
– Ja, svarade vesiren vördnadsfullt.
Då kungen nu ville ta den unga flickan började hon gråta och han frågade:
– Hur är det fatt?
Hon svarade:
– Ack, konung, jag har en liten syster som jag skulle vilja ta avsked av.
Kungen skickade efter den lilla systern som genast kom och föll Sjeherazade om halsen.

Sedan går det fort: Kungen stod upp och grep den jungfruliga Sjeherazade och tog hennes mödom. Därpå talade de förtroligt med varandra.
Och Doniazade sade till  Sjeherazade:
– Allah vare med, kära syster! Berätta nu en saga för att fördriva tiden i natt.
Och Sjeherazade svarade:
– Hjärtans gärna, bara denne fine och belevade konung tillåter det.
Kungen hörde dessa ord och som han hade svårt att sova tvekade han inte att lyssna till Sjeherazades berättelse. Och Sjeherazadebörjade den första natten att berätta sagan om…

Sjeherazade blåser alltså kungen på dennes bittra dagenefterpiller och tvåtusen före Dallas och House of Cards uppfinner hon följetongen, dokusåpan, cliffhangern och Bobby Ewing som återuppstår genom att kliva ut ur duschen på Southfork Ranch.
Genom att natt efter natt berätta nya sagor överlever Sjeherazade ännu en dag. Detta kräver kvinnlig list över manlig självgodhet.
– Men även en känsla för journalistikens grundtema – hårt vinklade texter anpassade till mottagarens låga begär och omedelbara behovstillfredsställelse när det gäller sex, våld, sensationsmakeri, fördomar, smicker, ”vi-mot-dem” och lyckliga slut för de goda (= ”vi”).

En natt återger Sjeherazade till och med sagan om alla sagor i Tusen och en natt och under den sexhundraandra natten, ”den mest magiska av nätter”, får kungen höra sagan om sig själv.
Och som vi alla vet:
– Inget imponerar mer på män med makt än kvinnor som smickrar dem.
Efter tusen nätter har kungen insett att detta är kvinnan han behöver. Möjligen beror kungens känslosamhet även på att Sjeherazade denna morgon lägger deras nyfödde son i hans famn.

Således läggs ännu en natt till de tusen och Sjeherazade får leva. Hon blir hans drottning och de lever lyckliga i alla sina dar i sin sagovärld. Ungefär som den politiska makten och politikjournalisterna lever lyckliga tillsammans i våra moderna samhällen.
– Detta så länge media håller makthavarna på gott humör.
Och framför allt inte utmanar makten på allvar. Gör man det – som i Polen, Georgien, Ungern, Kina, Ryssland, Turkiet och Belarus nöjer sig makthavarna inte bara med att lustfyllt hämnas på unga kvinnor.

Konstaterar två gamla redaktörer som berättar historier för varandra framåt natten och inser att det inte var bättre förr.
– Det skulle möjligen vara två gamla redaktörer …

PS: Vi noterar innan vi somnar att den svenska utgåvan av Tusen och en natt översattes av Nils Holmberg 1962. Nisse var kommunist och några år senare startade han tidningen Gnistan – ”den tidning där 68-talsvänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad” som någon formulerat det.
Som av händelse sitter Gnistans siste chefredaktör nu på en udde i havet och delar med sig av förenklade sanningar om då och nu.

Å andra sidan: Vid närmare eftertanke är bloggandet bara en variant av Tusen och en natts koncept: Han & hon berättar om sina dagar för att roa varandra och med förhoppning att du som följer oss låter oss behålla huvudet även en dag som denna när inget viktigt händer.

Jo, en sak måste måste berättas: Även avsuttna redaktörer vågar sig till slut ut i havet (+26 gr!).
– Det kan se ut som ett litet steg ut i havet både för mänskligheten och kapten Uggla. Men det finns en bakgrundshistoria: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön där utanför vår vik. Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svenskarna om kontrollen över vattenvägarna. Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora. Redan innan motståndaren är inom skotthåll kantar det svenska flaggskeppet Kronan och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.
– Hoppet står nu till en legend – amirallöjtnant Claes Johansson Uggla. 
Du fattar snabbt, märker jag. I spetsen för de tappra svenskarna står alltså en av Ugglas förfäder.
Hur det går för honom kan du läsa här (bläddra förbi rosor och chili). Utan att spoila för mycket kan jag säga att även amirallöjtnanten borde ha stannat på grunt vatten.

Hon: ja idag hände det, han badar och det inte en gång utan hela två gånger. Rekord!!

Och efter att ha sagt till på skarpen tog han äntligen ner den pinsamt trasiga vimpeln. Men inte imorse när jag sa till första gången, första gången idag alltså… men när jag sa att det dessutom är kronprinsessans födelsedag och alla andra flaggar, då halades den ner.

Hissa flaggan för Victoria var liksom ingen idé eftersom klockan närmar sig fyra på eftermiddagen. Ny vimpel få inhandlas snarast.

Han: Uppfattat, tjefen! Oss emellan: Hon har inte bara en skarp tunga. Hon gör sig bra på bild också. Vogue nästa?

Måndag mot tisdag mot onsdag: Uteserveringen håller öppet

Han: ”Uteserveringen har blivit större – igen!”, läser jag i ett nyhetsbrev från forna hemmakrogen Sturehof som i sommar expanderat med en utebar utanför Hedengrens gamla lokaler vid Stureplan. Eftersom vi på udden inte vill vara sämre har vi öppnat dito nattsudd för barn och vänner.
De väluppfostrade barnen gick och la sig och slapp bli fotograferade av den lokele pappa-razzi.
Obs! Den skäggige gubben är inte jag utan kapten Uggla med fru Mia.

Hon: och idag tisdag åkte barnen vidare mot nya äventyr på västkusten. Kompisarna Mia och Bengt stannar kvar ett tag till. Missade tyvärr ta bild på badgästerna i varsin solstol drickandes Sangria framför hus 1 idag på dagen. Nu firar vi Mias födelsedag, lite för sent, men bättre sent än aldrig…

Middagen bestod av hemodlade betor, gula och röda, gratinerade med fårost som förrätt. Himla goda måste jag säga. Kul, måste sätta fler nästa år! Sedan hemgjord tagliatelle med Puttanesca, (italiensk tomatsås med sardeller, kapris, chili och mycket vitlök) till varmrätt. Avslutar med min hemgjorda limoncello, som faktisk blev lyckad denna gången, hurra!

Måndag: Kulturskymning från morgon till sen kväll

(Uppdaterad 22:48)

• 

Han: Småland är Sveriges loppisparadis. Det hävdar Lotta Reberg, grävande (?) journalist på Aftonbladet. ”Småland har glasriket och möbelriket. Det finns så mycket kvar i hemmen och det kommer så småningom ut på loppisar”, säger Lotta Reberg till SvT.

Finns ingen anledning att betvivla sakkunskapen. Även här i viken har vi en årlig bakluckeloppis.
Även den bekräftar att den småländska sparsamheten är reell.
– Fy tusen vilken massa skräp folk har samlat i ladorna!
Men det finns söta små russin i kakan också.
– Vad sägs om denna sällsynta lilla anka för 20 kr?

Och kulturupplevelserna fortsatte på kvällen. Som framgått passerar det ett antal gäster här på udden just nu. Och den stora belöningen för värdparet är när gästerna står för middagen. Igår var det alltså Erik & Amandas tur. Och det är inte varje dag vi har en kock ”känd från tv” på besök.
– Gott? Klart det var gott.

• 

• 

• 

Samling på ute-arenan och middagen drog över första halvlek. För bakom kockarna stod förstår tv:n på med Matchen.
Även det blev en seger.
– Vi italienare vann.

Hon: och ikväll kom Ugglorna, och Han lagade maten. Grillad fläskfilé och grönsaker från våra odlingar. Aubergine, Zucchini, Sweet Nardello och vanlig, fast brun, paprika. Var också väldigt gott!