Söndag: och så var det städdags!

(Uppdaterad 18:10)

Hon: japp, nu var det dags att ta tag i hus 1 som inte fått någon uppmärksamhet alls i sommar. All vår ork har gått till att fixa i och utanför Chateau Margareta där det varit en s trid ström av gäster hela sommaren. Ja det är det förstås fortfarande men nu blir det dubbelbeläggning. Ena sonens svärföräldrar kommer hit imorgon, det blir jättekul, vi gillar dem mycket! Men vi kan ju inte härbärgera dem härinne utan lite fix och don. Han tog fönstrena, utsidan, jag insidan av huset. Drog alltså nitlotten, inne hela dagen, medan han fick vara ute i solskenet. Ändå stånkade han argt och svettades ymnigt. Och nu har han träningsvärk…

Men jag då…dammsugit och svabbat utan gnäll över stans värsta insektsbett! Har dessutom fördubblats sedan igårkväll. Tyckte det var stort nog då. Vet inte vad det var för illbatting, det brände till som tusan, men jag varken hörde eller såg något.

Och nu fick jag ut i landen, inte varit där tidigare eftersom det kom ett skyfall i natt och inte behövde vattnas idag. Men det borde jag gjort, gått ut och kollat bättre än den okulärbesiktning jag gjorde imorse. Flera plantor hade ramlat ner eftersom snörena de är upphängda i gått av av vätan. Och tyngden av de nu stora tomaterna. Tror de flesta klarat sig hyfsat, utom en gren med fina Alice’s Dream-tomater.

Han: Ja, jag har faktiskt träningsvärk, men jämfört med henne är det inte synd om mig. Och apropå värk: Igår var det stugbytardag på udden. Lagom till OS-medaljerna har Margaretas chateau förvandlats till träningscamp för barn och barnbarn (nedan).

Och apropå barn: Igår tittade även vår kompis och granne Ulrika förbi. Hon hade ett mycket viktigt ärende. Hennes dotter är på ett annat läger och de hade någon slags modern tävling i samhällskunskap:
– Sanna behöver en videohälsning från en kändis, det ger extrapoäng. Du är ju lite känd, eller hur?
Till saken hörde att jag var nästan naken eftersom jag städade och hon tittade vädjande på mig:
– Jo, på udden, sa jag.
Men jag fattade att Sanna var illa ute. Därav denna hälsning:

Till saken hör att det inte var första gången man tar mig för någon annan. När jag flyttade till udden för ett tiotal år sedan nickade grannarna igenkännande.
– Let’s Dance, eller hur …?
Varken Kasper eller Emil eller de andra barnbarnen minns Let’s Dance, men det plågsamma fredagsnöjet boostade Peppes kändisskap.
– TV4:s dansanta sportkommentator Peppe Eng, alltså och mina grannar inåt viken trodde att de äntligen fått en kommentator till gubblaget som brukar samlas på fotbollsplanen.

Och det var inte första gången man blandade ihop oss:
– Gratttis! Kul!
– Förlåt?
– Försök inte, du ska ju vara med på Fångarna på Fortet, det står i tidningarna! Tyngre än Stora Journalistpriset!
Efter 20 säsonger är Fångarna på Fortet knappast top of mind men i slutet av förra seklet ledde Gunde Svan och Agneta Sjödin den tidens mest folkkära tv-program.

Klart jag blev glad, till och med gladare än mitt Stora Journalistpris. Nästan så jag hann ringa hem till mamma och pappa och berätta den stora nyheten. Sedan insåg jag sanningen – en kulturellt obildad redigerare på Expressen hade låtit en bild på Peppe Engberg visa hur glad Peppe Eng var över att upptas på denna folkkulturens parnass.

På den tiden tillhörde Peppe och jag samma växande mediecirkus och förväxlingarna fortsatte under 2000-talet. Ett tidningsklipp från år 2008: ”Ikväll är det premiär för nya programmet ”Idéer för Sverige” i TV8. Men frågan är vem som leder programmet. I dagens Metro är det TV4-profilen Peppe Eng som presenteras som programledare. Men kvällens programledare är egentligen Peppe Engberg.

Till saken hör att ”Idéer för Sverige” var ett ganska träigt samhällsprogram på TV8 som jag ledde för. Definitivt inget program Peppe Eng brukade leda, vilket fick Lotta Bromé på P4 att reagera (vart tog hon vägen förresten?).
Lotta ställde den självklara frågan till mig:
– Vad tror du att förväxlingen gör för kvällens tittarsiffror?
– Det var precis vad vi behövde inför premiären. Jag tackar vår pr-byrå för det här tilltaget.
Om du skulle leda ett TV4-program, vilket skulle det bli?
­­­­­– Det får nog vara något efter klockan 24 i så fall.

”Fort men fel” är och var redan då journalistikens signum. Men mitt roligaste minne av att vara Peppe skrattade även min mamma åt. Under vår sista resa i hennes barndomstrakter i Kovland utanför Sundsvall stannar vi framför en liten stuga.
– Här bor min gamla klasskamrat, hojtar mamma Henny och slänger upp dörren innan jag hunnit parkera. Snart står en annan liten tant på förstukvisten.
Tant Anna slår ihop sina händer och utbrister förtjust:
– Peppe! Dig har jag inte sett sedan du var en tvärhand hög. Jo, vi ser dig ju på TV4-sporten förstås och då säger jag alltid till gubben, ”Ser du vad lik Henny han är!”
Jojo.

– Är din mamma och jag verkligen så lika, undrade Peppe när vi träffades.
– Det måste vara skägget, säger jag som på den tiden rakade mig varje dag.

Vid närmare eftertanke är det nog inte bara namnlikheten. Jag misstänker att det finns något vagt spolformat över min person. Något obestämt, som gör att människor tycker sig känna igen mig.
– Men ändå inte.
Jag har även blivit förväxlad med den gamle porrdirektör Berth Milton. Två gånger har jag till och med förväxlats med Jan Stenbeck, entreprenören som förändrade telekom- och tv-marknaden i Sverige. Något jag noterade med stolthet eftersom jag jobbade för Stenbeck.
Men personer i min nära omgivning påpekade elakt nog att likheten bara berodde på att jag hade blivit fet och skäggig.
Så tack Sanna för att du gav mig 15 minutes of fame igen!

PS: Inte för att det här med o-kändiskapet att göra men jag har rakat mig. Jag vet inte om Kaspers och Emils kusin uppskattar det, men det är Ludwig, 17, som inspirerat mig…

• 

• 

Lördag: Stugbytardag…

Hon: ja det går lite långsamt med bloggandet nu, speciellt när det är lördag… Stugbytardag! Kollade först Chateau Margareta när jag vaknade, den lilla barnfamiljen hade åkt i ottan och var redan på väg till Oskarshamn. Skulle med färjan till Visby. Nästa familj kommer sen eftermiddag.

Hängde tvätten så den torkar i tid. Tvättade fönsterdörrarna som de påpekat att de glömt göra rena från små barnhänder. Det var annars välstädat men det är ändå en del att fixa. Han åkte iväg för att fylla kylskåpet med frukostmat plus inhandla kvällens middag. Vi står för första frukost och middag.

Sen vattna och ställa i ordning i det jag flyttat på grund av stormen. Och så skörda. Borde nog börja sälja på Reko–ringen. Såg att de tar fem kronor för en chili, har alltså en förmögenhet här utanför. Och alla tomater…

Fredag: Det är skillnad på havet och vågorna

Han: Hon skriver: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan.”
Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om vågorna.

Jag tycker fortfarande att det saknas någonting där. Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom vattnet vid Southeast med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Det var ju så hon tog livet av sig.
Människor samlar på minnen. Men havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat med skrynkliga lakan.

Enligt SMHI blåste det kuling runt udden igår. På väderlekssvenska betyder det blåser 10,8 till 24,4 meter i sekunden. Översatt till bilistsvenska betyder det senare en hastighet på nästa 90 km. SMHI hade utfärdat en varning och tyckte att segelbåtar och ”mindre kommersiella lastfartyg” borde ligga kvar i hamn och Ölandsfärjorna stannade i hemmahamnen.
– Blåste gjorde det.
Hennes tomatplantor låg som plockepinn och det omkullvräkta citronträdet hade förlorade fyra nästan färdiga frukter.
Hon hade en bekymrad rynka mellan ögonen hela dagen och serverade eftermiddagsdrinken först en kvart över fem.

För egen del såg jag på havet och tänkte långa tankar. Jag tänkte på det där om att unga fiskare betraktar havet som en motståndare, som i spanskans maskulina El Mar.
– De gamla fiskarna däremot ser på havet som en man ser på en kvinna.
Det hävdar Ernest Hemingway, som i Den gamle och havet skriver att Santiago tänker på havet som La Mar. ”Vilket är vad man på spanska kallar havet när man älskar det. Ett givmilt och tolerant, ibland våldsamt, alltid oberäkneligt femininum, som när hon är elak inte rår för det, ty månen påverkar havet på samma sätt som den påverkar en kvinna.”

Jag tänker att man måste vara man och sitta bakom en skrivmaskin och en tom flaska spansk brandy för att se saken på det sättet.
– För i själva verket är havet bara en jävla massa upprepningar.
Så är det.
Även jag brukar säga att jag aldrig tröttnar på att titta på havet och att det beror på att ständigt förändras.
– Men det är faktiskt inte sant.
Det är en av de mest spridda illusioner som finns om havet.
Åtminstone om vågorna.

Så här förhåller det sig:Även hos de mest individualistiska vågorna finns en förutsägbarhet. Ett givet mönster, som avmystifierar det ytligt sett egensinniga och föränderliga.
Du kanske inte ser det med blotta ögat, men jag ser det för att jag vet att det är matematiskt bevisat: Fram till en given punkt växer en våg, vilken våg som helst, men när vågen blir sjundedelen så hög som avståndet till nästa våg bryts den över sitt eget krön. Det i sin tur beror på att vattenpartiklarnas acceleration är så hög att tätheten inte kan bibehållas och vågtoppen bryts.

Jag beklagar om jag avlivar en kär myt men så här är det:
– Vågorna ger intryck av att vara individualister, men de rör sig framåt i flock och kopierar äldre vågor så förutsägbart att det ryms i den matematiska formeln: 

Formeln utgår från vågens längd (L) och höjd (H) mätt i fot, periodiciteten (T) i sekunder och hastighet (C) i fot per sekund och ekvationen betyder på begriplig svenska: En våg, vilken våg som helst här utanför udden, rör sig framåt med en hastighet som är drygt två gånger roten ur vågens längd.
– Avtändande, eller hur?
Men sant.
Det vet jag för det har jag läst i K. Adlard Coles faktaspäckade Hårt väder till havs (Norstedt 1989, sidan 280 ff.) som jag lånat av Björn Rosengren och aldrig tänker lämna igen eftersom han sålt herrgården i Nora i vars bokhylla jag hittade den under en frivillig karantän från verkligheten.

Den spanske författaren Luis Giuseppe Cervantes, en sneseglande romanfigur jag lärde känna på Mallorca för ett antal år sedan, är kanske den som bäst beskrivit skillnaden mellan havet och vågorna i en av sina dialoger:
– Och ändå tröttnar du aldrig på att sitta och titta på havet?
– Havet tröttnar jag aldrig på. Det är vågorna jag tappat intresse för.
– Förlåt, nu förstår jag inte?
Tänk efter, vad ser du när du betraktar havet? Ser du vågorna? Eller ser du havet.
– Jag ser det jag ser, vatten i vatten.
– Det är en synvilla. Ett delar sig i två och det är skillnaden som är intressant. Vågorna och havet består av samma vatten, men de har olika karaktär.
– Du menar att Hemingway har rätt om El Mar och La Mar?
– Om jag var naturlyriker som Woolf och Hemingway skulle jag säga att det inte handlar om kön utan om ålder. Vågorna är som unga människor, minnen och kärlek. De går upp i varandra, bryter ihop vid minsta motgång och återuppstår var för sig.

Unga lever i nuet, sägs det. Men det är en myt, menar Cervantes: De unga lever för framtiden och det är samma sak med vågorna. Vågorna är oförmögna till stillastående. Liksom hajen dör vågen om den inte får röra sig framåt. Dör gör de likafullt. Påverkade av den ena eller den andra vinden kastar sig vågorna framåt för att timmar, dagar eller veckor eller många år senare nå den efterlängtade stranden där de dör.
Det är vågorna som gör att havet bara ser ut som en jävla massa upprepningar.
De föds och dör i ständig rörelse.
Det är det som är skillnaden.”

Alltså. Medan vågorna rör sig framåt i meter per sekund rör sig havet vertikalt i en loj elliptisk rörelse och förblir där det är. ”Vi upplever att vågen färdas över vattnet, men vattnet följer inte med vågen, som man skulle kunna tro”, skriver Per Molander i Allt är vågor, Virginia Woolf och den moderna fysiken (Weyler, 2016). ”I själva verket rör sig vattenpartiklarna i cirkelrörelser, störst närmast vattenytan och därefter i allt mindre rörelser ju närmare botten man kommer.”

Eller som Cervantes formulerar det: ”Havet bryter inte upp, havet förblir där det är.
Havet lever i nuet.
– Precis som äldre lever mer i nuet än de gjorde som unga?
– Rätt! Havet nöjer sig med att vara där det är.”

PS: Okej, jag förstår vad du tänker – att havet är som en gubbe på en udde. Att jag går runt på min udde men förblir där jag är. Även jag rör mig vertikalt i en loj elliptisk rörelse och är inte på väg någonstans.

Hon: ja jäkla vind säger jag! Igår blåste mitt stora citronträd omkull, dessutom över det lilla Limone Rosso-trädet. Måste varit en rejäl byvind för det är tungt. Fyra stora citroner och en gren gick av. Hoppas de mognar i skålen där de ligger tillsammans med den lilla köpta. De har ändå antydan till gult i skalet. Behöver dem till ny Limoncello, har bara en bottenskyla kvar nu.

Snyft 2: mormors lilla solstråle åker imorgon bitti. Nu går färden till den andra mormodern på Gotland. Men tomt i grannhuset blir det inte, två nya barnbarn med kompis, plus föräldrar, avlöser nuvarande barnfamilj imorgon eftermiddag. De här barnbarnen är modell större. Få se om de är lika glada vid middagsdags som den här lilla:

Torsdag: På udden är det hon som läser börssidorna

(Uppdaterad 17:50)

Han: Om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad. Så lyder ett kinesiskt ordspråk som osökt flyter upp i min hjärna efter morgonens genomgång av veckans tidningar.
Apropå kvinnligt och manligt skrev Emma Høen Bustos intressant härom dan. Dagens Nyheter är en urban medelklasstidning och Høen Bustos tillhör ett skikt i samhället där ”vi dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner tjänar mer än oss”.

Hennes slutsats är ovanlig för att komma från en uttalad feminist: ”Ändå kan jag inte låta bli att tänka på den DN-artikel som pekar ut ekonomi som ett stort hinder för kvinnor som vill lämna en olycklig relation. Notan för vår livsstil dras nämligen förvånansvärt ofta från våra pojkvänners bankkonton … I dessa förhållanden är delad ekonomi i princip alltid en vinstaffär för kvinnan, inte mannen… På detta sätt vävs individuella beslut ihop till normer och strukturer. Ren lönediskriminering förklarar endast ett par procent av skillnaden i livsinkomst mellan män och kvinnor, i stället är det de fria valen som avgör… Män behöver pengar för att framstå som attraktiva partner medan kvinnor kan välja yrke utifrån andra drivkrafter. De kommer ju troligtvis att bilda familj med någon som har liknande eller högre inkomstnivå som de själva ändå…”

Samtidigt visar undersökningar att få kvinnor kan tänka sig en partner med lägre utbildnings- eller inkomstnivå än dem själva.
– Så förstärks idén om den manliga försörjaren, konstaterar skribenten.
Notera att DN:s ledarskribent inte tillhör en tantgeneration där kvinnor är hemmafruar eller deltidsarbetande med ansvar för vård av frisk man. Hon är 29 år och ”återgången till ett socialt liv med de närmaste har fått mig att inse vilken fantastisk tid i livet det är att vara nästan 30. Parrelationer och livsplaner börjar ta mer seriösa former. De flesta av oss har skaffat utbildningar och jobb, ofta välrenommerade sådana med hög status.”

Kvinnor i Høen Bustos väninnekrets väljer alltså i högre grad yrken ”med hög status men med lägre lön än pojkvännerna” . För egen del är hon chefredaktör på Liberal Debatt, ett ”fint” jobb men inte särskilt välbetalt.
Dessutom, hävdar hon, är kvinnor i genomsnitt lägre kunskap och intresse för sparande och investeringar: ”Det är ju så tråkigt med aktier, påpekar en av mina väninnor som hellre läser skönlitteratur på fritiden än ”håller på med pengar”.

Och Emma Høen Bustos krönika slutar därför med följande förmaning: ”De politiska rättigheter som feminismen har erövrat har varit oumbärliga för kvinnor som kollektiv, men måste också kompletteras med individuella val. Att öppna ett investeringssparkonto, googla ordet ”indexfond” och sätta sig in i sitt sparande är en feministisk handling lika god som någon. För den generation kvinnor vars feminism mest har präglats av slagord på tygpåsar och kroppspositivism på Instagram, kan detta vara värt att påminna om.”

Som sagt, om du tror att du vet allt är du dåligt underrättad. Först läste jag Emma Høen Bustos text med ett manligt flin på läpparna. Jag läste den till och med högt för henne, men kvinnan i mitt liv mumlade bara som Alfons pappa och andra pappor påstås mumla när de inte lyssnar:
– Mmmm, men rör inte sågen.

Fast hon sa bara mmm och fortsatte läsa en för henne viktigare artikel i Dagens Industri. För så har vi det: Det är jag, det manliga jaget, som är ointresserad av aktier. Det är hon som sköter investeringskontot och vet hur en indexfond fungerar.
Det vet kanske jag också, men jag bryr mig inte. Det är tråkigt. Efter 3 decennier med daglig ekonomibevakning tycker jag fortfarande att det är tråkigt.
Det är mer givande att läsa romaner.
– Om Emma Høen Bustos har rätt bejakar jag min kvinnlighet – och hon i solstolen bredvid bejakar den manliga försörjarens vänstra hjärnhalva.

Vid närmare eftertanke stämmer Høen Bustos analys dåligt även på vår vänkrets. När det gäller pengar är det ombytta roller: Bland de fem, sex par som vi umgås mest med har åtminstone fyra av kvinnorna högre lön än sina män.
– Men ingen av oss förstås 29 år.

PS: Kanske har även andra tänkt två gånger på innehållet. Ty rubriken har ändrats från den tryckta tidningens allmänt inkluderande ”Vi dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner som tjänar mer än vi” till nätets mer självbespeglande ”Vi som dricker dyra viner och klagar på att våra pojkvänner som tjänar mer än vi”.
”Vi” som i Emma 29 och hennes väninnor.

Hon: ja, fast efter ett och ett halvt dygn på annan ort har jag inte haft en sekund över för att kolla hur börsen gått idag, känns lite oroligt förstås. Men dagen har gått åt att vattna och skörda. Samt pussa lite på barnbarnet som bara halvt om halvt har tid för mormor. Alice och mammorna har kompisar på besök. Det är roligt tycker jag, och både Alice lilla pojkvän, också en rödtopp för övrigt, och mammornas väninnor är himla trevliga dessutom. Ja, jag har inte kunnat låta bli att hänga därborta en hel del också.

Dagens överraskning: nätmelonerna är på gång, ja på gång på riktigt. Trodde inte det skulle bli några eftersom de förgrenat sig och förgrenat sig och bara bildat nya blommor. Tänkt att jag nog borde tagit mig tid och klippt bort alla sidogrenar i början så lite gett upp hoppet. De står dessutom längst in i gurklandet bakom alla gurkplantorna. Jag har sett ett par små fruktämnen men inte haft så mycket hopp.,.

Tisdag-Onsdag: Äntligen Semester från hemestern

Han: Om du undrar varför så tyst från udden så beror det på att vi tog semester. Åkte tvärs över landet till äldste sonen Rasmus med familj. Hon fick äntligen bada i ett riktigt hav med salt, räkor och maneter som bränns om man hälsar på dem, vilket hon inte gjorde.

• 

• 

• 

Inte minst trevligt var det återse Anna-Beata & Göran. De har god smak. Både i glasen och på väggen. När damerna i bokklubben höjer på ögonbrynen över målningen rycker Anna-Beata på axlarna och säger som det är:
– Det där är mågens pappa.
(Konstigt nog var den tavlan även en favorit hos en annan salig svärmor).

• 

• 

Måndag: Att vara en dålig människa är inte det sämsta

(Uppdaterad 20:30)

Han: ”Jag är en bristfälligt korrläst person”. Det konstaterade skådespelaren och författaren Jonas Carlsson som Sommarpratade igår.
Han menar att han har dålig koll på saker. Det är vi många som har, men han uttryckte det på ett sätt som fick oss lyssnare att gilla honom.
Vilket än en gång bekräftar min tes:
– Vi gillar människor inte i första hand för deras förtjänster utan för deras brister.
Några andra uppbyggliga bevis för min tes: Bill Clintons Gylfkrig slutade med en större framgång än George W Bushs militärt framgångsrika Gulfkrig.
– Skandalen bidrog till att göra Clinton till en av USA:s mest folkkära presidenter genom tiderna.

Vi gillar inte kungen för att han är en perfekt statschef. Vi gillar honom för att han nu och då gör de dumheter vi själva gör – eller bävar för att vi skulle kunna göra om vi levt ett intressantare liv med kaffeflickor och lustiga möten med artister.
– Det är bristerna som gör honom till en folkkär statschef.

Och för att ta en person jag känner väl: Det var tack vare – inte trots – sin Norgehistoria som Björn Rosengren utsågs till den mest populära svensken i Norge och senare även utsågs till ordförande i Norsk-Svenska handelskammaren.

Varför vi gillar dem? Därför att de får dig och mig att känna oss som bättre människor. I själva verket avskyr vi alla dessa fina människor som alltid har rätt, gör rätt, vet bäst. Däremot dras vi till de motsägelsefulla, de som inte alltid har så förbannat rätt, är så genomtänkt nyttiga, de vars svagheter och brister vi känner igen oss i.
Därför hyllas Jonas Carlsson för sitt sommarprogram

Kanske är det ett manligt knep. Även jag hade en gång en fru som sa:
– Du har så jävla många fel att man inte kan låta bli att tycka om dig.
Det gick som det gick, men jag bevarade hennes ord i mitt hjärta.
Eller snarare:
– Jag gjorde det till en affärsidé.
Det funkade ett tag.
Tyvärr är min tredje inte lika lättroad.
– Kan bero på att jag har alla de där fel som Jonas Carlsson låtsas att han har.

Hon: nu går du allt med håven. Tycker om dig som du är, oftast i alla fall 😉

Och den här lilla donnan kan man ju inte annat än älska trots att hon slänger mat hon inte gillar på marken. Även när vi är på Kinakrogen inne i viken.

Ja idag orkade ingen laga middag, då är det suveränt att ha en asiatisk toppenbuffé på promenadavstånd. Men drink serverades först i grannhuset av vin- och matintresserad dotter med sambo. Och igår serverade hon en suverän grillbuffé.

Dagens vita drinkvin, så gott. Delades genast vidare av vinhuset på Instagram… och vi har redan beställt tre flaskor att hämta upp på systembolaget i Torsås!

Och så gårdagskvällens drinkvin, det slog allt!!! Tyvärr slutsålt, men kommer det in igen slår jag till direkt, trots att det var i en helt annan prisklass än uddens vanliga…

Imorgon ska vi åka till Västkusten och hälsa på andra barn och barnbarn som har sommarhus i Frillesås. Det blir kul, jag har aldrig varit där, och jag hoppas på ett salt och friskt västkustdopp när vi kommer fram. Och att träffa barnen förstås!!

Söndag: Fåglar är också människor

(Uppdaterad 17:00, 16:20, 16:00)

Han: Vi har berättat om vår frukostgäst, den luggslitne talgoxen som varje morgon ansluter till vår frukostbuffé och vinglar direkt fram till osten.
Han ser ut som en uteliggare som haft en tung natt med näbben i gräs. Han dansar fram, knäande, liksom lite på snedden.
– Det är därför vi har döpt honom efter Ron Wood i Rolling Stones.

Vår Ron Wood verkar vara singel. Och det finns en förklaring. I det komplicerade spelat mellan han & hon på talgoxiska spelar färgen en central roll.
– Det är hannen som ska vara snygg och om ett klargult bröst med en distinkt svart revär är vad som får honor att dåna av upphetsning, så bär Ron Wood en urtvättad smutsgul T-shirt från 70-talet med någon diffus svart reklamtext mitt fram. (Tänk Spike, den inneboende tönten hos Hugh Grant i filmen Notting Hill så fattar du.)

Vi tycker fortfarande att han är en märkvärdig gäst på udden, talgoxen alltså. Men kanske inte lika märkvärdigt som vi tyckte innan Uggla kom förbi och visade bilder på Jacko, en silltrut som hänger på deras balkongräcke.

Två meter mellan vingspetsarna! Gästar Ugglornas veranda mellan maj och september, nu på sjunde året.
Till hösten flyger Jacko söderut. Kanske passerar han vår udde på väg till Victoriasjön i Östafrika, via Turkiet och Port Said i Egypten.
– Det senare vet man för Jacko tillhör en flock som försetts med gps.
En resa på 6 810 km, enkel resa.
Inget för vår kompis.
Vi anar att Ronny kommer att stanna där han är.
– Man överger inte den ost som föder en.

Apropå att vi döpt vår kompis efter Rolling Stones gitarrist är det komiskt hur vi förmänskligar våra mer eller mindre tama djur. När jag tvivlar på mina medmänniskor brukar jag läsa Woody Allen. I Rena Anarkin (Bakhåll) beskriver han en rättegång där Disney stämts av en sparkad chef.
Rättegången skedde i den verkliga verkligheten år 2005, men i Woody Allens referat är inte alla vittnen verkliga i den verkligheten. En av dem som vittnar dock till dåvarande Disneychefen Michael Eisners fördel förhörs av mediebolagets advokat.
Det låter så här:

A(dvokaten): Vänligen uppge ert namn.
V(ittnet): Musse Pigg.
A: Ert yrke.
V: Animerad gnagare.
A: Var ni och Michael Eisner vänner?
V: Jag skulle inte säga vänner. Vi åt middag ihop ett antal gånger. En gång blev Mimmi och jag hembjuden till honom och hans fru.
A: Diskuterade ni någonsin affärer med varandra?
V: Jag var närvarande vid en frukost tillsammans med mr Eisner, Roy Disney, Pluto och Janne Långben.
A: Var skedde detta?
V: På Beverly Hills Hotel.
A: Fanns det några andra närvarande?
V: Steven Spielberg stannade till vid vårt bord för att hälsa … och just det, Daffy Anka också.

Lite längre ner i förhöret får vi veta att Kalle Anka bodde hos sin chef, den snälle mr Eisner, när han och Kajsa hade separerat:
V: Kalle hade haft en affär med Putinia Pigg, Pelle Piggs flickvän. På Disney ansågs det helt oacceptabelt att socialisera sig med varelser från ett konkurrerande filmbolag, men i fråga om Kalle valde mr Eisner att se mellan fingrarna, vilket förargade aktieägarna.

Enligt Musse Pigg är kompisen Kalle inte bara är kolerisk farbror:
A: Om vi återgår till festen, kan du minnas vad som hände sedan?
V: Ja. Kalle Anka blev full och gjorde ett närmande mot Nicole Kidman. Det var extremt pinsamt, för detta var medan hon och Tom Cruise fortfarande var gifta. Kalle var ganska fientlig mot Tom, minns jag, och kände att Tom blev erbjuden alla roller som han själv hade velat ha. Jag minns att mr Eisner under festen tog med sig Kalle ut för att få honom att lugna sig.
//
A: Stämmer det att Kajsa Anka senare slängde ut Kalle?
V: Ja, och mr Eisner gav honom husrum tills Kalle och Kajsa så småningom kom överens om att de skulle flytta igen men fortsättningsvis ha en sexuellt öppen relation.

Det är möjligt att vår Ron Wood lever i något liknande förhållande. För idag dök han upp i sällskap med en snygg talgoxhona som även hon uppskattar vår ostbuffé. Eller om det är en pojkvän.
– Man vet ju inte så noga med talgoxar.
Heller.

Hon: gurklandet fortsätter leverera, i överkant… gett bort massor, och de går ju inte att lagra eller frysa. Och snart är plantorna utarmade, så synd. Att de inte går att lagra alltså. Borde kanske börja sälja! Tomaterna har också kommit igång på allvar, alltså på riktigt på allvar. Och de kan man både frysa in, torka, göra ketchup etc på. Beställt en ny frys, toppmatad. Perfekt!!

Och så har mormor lyckats lära Alice att tomaterna som växer på plantorna runt om i trädgården också går att äta, och dessutom är mycket godare än ICAs! Det tog ett tag, men när poletten ramlade ner blev det applåder, och det från Alice själv framförallt. Det var gott!

Och så har jag gräddat surdegsbrödet som bakats på ekologiska kulturarvssorter, och nästan bara på fullkorn. Tog i lite av det siktade Jacoby-mjölet bara. Hade jäst fint men reste sig inte så mycket i ugnen. Vilket var förväntat. Undrar bara hur det smakar… man får inte sköra i brödet direkt, ska gå minst två timmar och helst mer. Imorgon vet vi!

Han: Jag brukar citera Lejonkungen om allt hänger ihop i våra liv. Ännu ett bevis: Idag för år sedan besökte vi Utklippans fyr. Jag noterar att det sista jag ser när vi lämnar fyren är att en stor trut nickar till mig. Han var halt. ”Sen åkte vi hem. När vi kom satte vi oss på vårt soldäck på sjösidan för att prata om allt intressant som hänt under dagen. Plötsligt sitter det en trut på taket och tittar konstigt på mig.
– Sa jag inte att allt hänger ihop i livets stora cirkel?”

Den truten, som var halt, stannade hos oss någon månad innan hen drog vidare. Kanske en polare till Ugglornas Jacko?
På den tiden var vi dock inte så larviga att vi gav flygfän människonamn.
– Men jag tyckte att han sa att han hette Jonathan Livingston Seagull.
Eller sa han Trump? Eller Trut?

Lördag: nä nu tar jag mig tid…

(Uppdaterad 20:17, 19:37, 13:17)

Hon: Han hade helt rätt igår, eller halvt rätt, jag hann inte blogga alls… (fick trevligt besök) och hinner inte idag heller, egentligen! Men eftersom han är på ”jobb”, Stugföreningens årsmöte, så tar jag chansen att börja dagens blogg.

Han är sekreterare i stugförening och förmodligen ny ordförande efter dagens möte. Passar honom perfekt, men inte mig, aldrig varit på ett årsmöte över huvudtaget faktiskt. Jag är nog helt enkelt ingen föreningsmänniska.

Håller mest till ute på Udden pysslande med mina plantor och diverse hushållssysslor. Vad det kom ifrån kan man ju undra… alltid jobbat heltid, trots små barn, och var inte ett dugg intresserad av trädgården vi hade i Nockeby. I och för sig alltid gillat att baka och laga mat, om jag haft tillräckligt med tid utan att känna stress, vilket jag inte direkt haft. Förrän nu!

Och om man nu ska nörda in på brödbak så måste man förstås ha mjöl som är ekologiska kulturarvssorter. Och var får man tag på det, jo på Reko–ringen Kalmar.

Nu håller jag på att försöka få till ett nästan helt fullkornsbaserat bröd på de här mjölen. Inte så lättarbetade precis… återkommer med resultatet. Nu jäser degen i kylen. Där kan det stå några dygn, men tror inte jag har tålamod att vänta så länge.

Men de har förstås inte bara mjöl på Reko–ringen, man kan köpa massor av olika ekologiska varor. Kött, grönsaker, honung, bär, mejerivaror etc. Allt närproducerat och utan mellanhänder. Man beställer på Facebook och betalar i förhand, och sedan hämtar man sin kasse på utsatt tid från bakluckan på producentens bil.

Han: Apropå gårdagens predikan om att vi alla, inklusive Janne Schaffer, behöver någon som talar för oss så har vi haft årsmöte i stugföreningen.
Hon är rätt, jag torskade och sitter nu med klubban och jobbet att få 77 trevliga stugägare med familjer att samsas och ha trevlig ihop på en begränsad yta vid havet.
– Det ska bli lagom kul!

Och sedan kom barn och barnbarn tillbaka, mormor bjöd på pasta och när solen börjat gå ner blev det bara de vuxna kvar i rummet:
– Eller hur morfar.

Hon: och medan mormor gjorde ravioli (hemgjord), vilket tog tid… badade Alice och morfar. Ja Alice dök till och med ner under vattnet, men det hann inte komma med på bild. Men som tur var hann Han med att snabbt få henne på fötter igen. Alltså, Alice tyckte inte det var någon grej, huvudet ska man väl doppa om man nu ska bada. Imorgon ska mormor också bada! Länge!

Fredag: Alla behöver en taltratt – vår egen eller någon annans

Han: Det är egentligen hennes dag att börja blogga. Men hon har ju ett arbete vid sidan om (torra odlingar, färdigodlat, B&B-städning, tvätt, katter, födda och ofödda barnbarn, grannens katter, egna bladlöss, allmän oro för väderomslag etc etc). Så här sitter jag med morgonens sändning.
Vi börjar en bra bit från udden.
– Eller inte.

Det fanns en tid när unga vuxna (som det heter nu för tiden på PK-svenska) ville jobba ”med media” (som man av någon idiotisk anledning kallade journalistik). Redan det var ett uttryck för dåligt omdöme och dito uppfostran.
– Nu vill många bli ”influencers”  – som det heter på tidstypisk swengelska – vilket är uttryck inte bara för dåligt omdöme och dito uppfostran utan även uttryck för att snorungarna inte vet vad det är de vill bli.

• 

• 

Vad gör en influencer? Så här svarar man på något privat påhitt som kallas ”Innovationsgymnasiet”: ”En influencer skapar content till digitala plattformar i form av text, film och bild som ska engagera och väcka känslor hos mottagaren. Som influencer har du även en nära kontakt med dina läsare, svarar på kommentarer och mail och har hand om samarbeten. Du som person blir en ”produkt” och du måste därför kunna marknadsföra dig själv och vara villig att släppa in främlingar på djupet.”

Låter spännande, eller hur. Som att dyka bland hajar eller möjligen något narcissistiskt, typ pole dancer på en nattklubb i ett red light district.
– Det är det inte.
Dagens Nyheters krönikör Saga Cavallin skingrar snömoset: ”Så låt oss tala klarspråk. Influerarna är marionetter, nyttoidioter som de riktiga, gamla makthavarna – företagen – betalar för att agera taltratt åt deras intressen. Och influerarna skulle i sin tur aldrig bita den hand som föder dem. Lojaliteten med sponsorerna, och de maktfullkomliga digitala plattformar utan vilka deras skrå inte skulle existera, är dyrköpt och därmed osviklig.

Sociala medier uppstår, blommar och dör i snabb takt, menar Cavallin. ”Gammelmedia hinner inte med att sätta sig in i deras logik innan svärmen av användare dragit vidare till nästa blomma. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan den form av influerarskap vi nu vant oss vid blivit helt obsolet. Då kommer företagen vara där direkt, vattna och göda sitt späda lilla skott med all världens sponsorpengar.”

Och det nya är redan gammalt: På något som heter Off Script är det influencern som väljer vad för produkt den vill göra reklam för och hur det ska se ut. ”På sin Off Script-sida visa profilen upp bilder och klipp, precis som på Instagram, där den rekommenderar produkter, gör recensioner eller visar upp sina favoriter eller nya inköp. Den efterfrågan som då skapas på en produkt får influencern betalt för, då produkterna kan köpas direkt via profilens shop på Off Script.” 

Ungefär som att jobba på Pressbyrån, alltså.  Eller öppna en egen kiosk med lösgodis. Spännande framtidsjobb, eller hur?

PS: Idag toppar Barometern med en intervju med allas vår Janne Schaffer. Det är en reklamtext. Det vet vi som läser Barometern. Tidningarnas kultursidor brukar erbjuda artister och författare gratis textreklam. Det är därför alla stora tidningar publicerar ”unika intervjuer” med samma kändis samma dag.
Så gick det till även denna gång.
Det enda unika är att Barometerns krönikör Christian Gustafsson berättar öppet om införsäljningen.  

• 

• 

– Hej, det är Janne Schaffer, vill du intervjua mig? Säger en röst i Gustafssons telefon.
– Jag tänkte att jag kan ju ringa och fråga om du vill ha en intervju inför spelningarna på Öland och i Oskarshamn. Du behöver absolut inte. Jag har sålt bra med biljetter, i Oskarshamn är det nästan slutsålt, sa Janne.

Gustavsson blir förstås förvånad över det fräcka tilltaget, men veknar: ”Visst, Janne Schaffer må vara dunderlegendar, men det är nog inte så att tidningar över landet jagar livet ur sig för intervjuer.Men det var något hjärtevärmande, något genuint över hela situationen.
– Brukar du göra så här, ringa runt och erbjuda intervjuer till tidningar? frågade jag försynt.
– Ja, det gör jag ibland, sa Janne. Jag har aldrig haft någon agent eller så, men jag tycker att jag har rätt mycket att berätta och det är kul att snacka, så då brukar jag slå en signal till tidningen dit jag ska och se om de är intresserade. Jag försöker bara vara sjyst.

Resultatet? Gustafsson skriver bra, han skriver dessutom sanningen: Telefonsamtalet blev en helsida (17 juli). Och idag blev det 2 sidor till plus ettan (omslaget).

Schaffer är en trevlig man. Blyg, men inte blygsam. Så länga jag känt honom har han alltid varit bra på att sälja in sig själv som artist. Eftersom han inte kränger onödiga krämer och läppglans behöver han ingen influerare.
Kort sagt:
– Han är som vi andra, vi tvingas sälja in oss själva så gott vi kan.

Torsdag: Och solen har sin gång*

(Uppdaterad 22:23, 21:54, 16:00, 08:35)

Han: Vaknar av någon anledning redan klockan fyra. Går upp en timme senare.
– Hur vet man att man har blivit äldre?
Ett annat svar:
– Titta dig i spegeln en sådan här vacker morgon.
(Med tiden kanske man vänjer sig vid tiden.)
Om man bor på en udde finns det även ett tredje sätt att se tiden gå förbi med snabba steg:
– Kolla in hennes trädgårdsland.

Så här såg hennes första bädd ut för i juli 2015:

… och sex år senare ser samma vy ut så här:

Apropå naturens gång: Den som promenerar längs viken ut till vår udde passerar en lång kortklippt strandäng och ett antal välskötta gräsmattor. Här ute däremot vajar gräset högt och här och där lyser det blått, violett och gult från vilda blommor.
Somliga tycker förmodligen det ser ovårdat ut, andra säger att de gillar att ”naturen är naturlig”.

Det är andra året i rad som vi låter ”hundra blommor blomma”. För ett år sedan just idag (22 juli) publicerade vi en inventering av biologen Axel Kielland om vad som händer när man låter sjöängen växa fritt.
Axel fann då 52  olika blommor och örtväxter utanför Margeretas Chateau där det åren innan varit välsnaggad gräsmatta.
– Här kan du läsa om hans inventering.

I slutet av förra sommaren, när allt blommat över, klippte vi ängen och städade undan. Även i år har vi låtit gräs och blommor växa fritt. Just nu ser det onekligen torrare ut än förra året. Idag eller i morgon kommer Axel ut till udden och vi får se om han trots torkan kan berätta vad som sker under det som synes ske när man låter naturen ha sin gång.

*PS: Rubriken på dagens blogg är snodd från Ernst Hemingways Och solen har sin gång (originaltitel: The Sun Also Rises). Romanen handlar om några vänner som drar till Spanien för att dricka vin och se tjurrusningen i Pamplona, men speglar enligt kulturnissarna ”den förlorade generationens” håglösa brist på framtidstro.
– Tillhör vi inte alla den generationen vissa mornar?

Hon: ja det är lite skillnad, och ”värre” kommer det att bli, gurkorna är på väg över gången in till chilin på ena hållet, och till tomaterna på andra…

Men det blir skörd! Och tomaterna verkar må rätt bra också trots att de säger att de inte trivs ihop med gurkor.

Och så börjar tomaterna äntligen mogna på allvar! I alla fall de mindre sorterna.

Han: Och plötsligt är det kväll efter ännu en dag. Vi har tagit vår kvällspromenad med kissarna ner till Bertils brygga och eftersom månen verkar vara tämligen full är det väl dags att även gubben på udden går och lägger sig.
Ska vi säga så?
– Det är en dag i morgon också.

Eftersom allt hänger ihop i livets stora cirkel enligt Lejonkungen ska jag lägga mig och läsa En underbar torsdag av Steinbeck, min absoluta favoritbok sedan jag var 12 år.
– I morgon är det fredag.