Onsdag: Vem vill ha gårdagens nyheter?

Han: Jag gillar att se andra jobba. Så varför skriva när andra gör det bättre, kortare och helt gratis:”I förrgår stannade världen. Vi går mot katastrof, sa FN. Alla måste göra allt för att rädda jorden. I dag är allt som vanligt igen. Den klimatmedvetne Tjabo, kung av Sverige, leder Svenska kungsrallyt 21 augusti. Drygt 115 fordon hjälps åt att spy ut undergångsgas under det öländska nöjesåkandet. Det är ju så roligt att köra bil! Gud ske lov att FN:s undergångsteorier bara var falskt alarm!”

Skriver min nya kompis i cyberrymden Allan von Kompost, redaktionschef på bloggen Alvarsamt2 som brukar tycka som jag, typ igår.
Jag läste också artikeln i Barometern om kungarallyt. Undrade sedan varför Sveriges radios Bibi Rödöö lät forskningschefen Alexandre Antonelli på Royal Botanic Gardens i Storbritannien sommarprata.
– Han verkar ju inte fatta att klimatkrisen var gårdagens nyhet.

Nu till dagens stora pseudonyhet: ”Småland känns som taget ur en sagobok med sina skogar, sjöar och röda stugor. Här finns också många spännande ställen att bo på under semestern. Varför inte börja med en fyr?”
Läser Marko T Wraméns artikel i Dagens Nyheter med stigande intresse.
– Äntligen!
Ibland blir jag stolt över kollegorna. Inte ett ord om att Ernst (Kirschkål) inrett ett litet rum på Garpen som man inte ens får gå in i. 
– Tänker att Marko T Wramén låter taget, men är förmodligen en frilans som inte fattar vad den tv-fixerade stockholmläsekretsen vill läsa.
Men ändå.

Kanske inte så mycket att tacka för, men som min mentor CA Carlson, 92, brukar säga:
– När jag blir bortbjuden på fest har mamma sagt att jag ska tacka även om det var snålt tilltaget.

Ja, det är allt vi hade att säga idag. Hon har flugit till Stockholm (kungen har ju visat att klimatkrisen är över) och katterna och jag undrar hur vi ska klara oss.

Hon: äntligen fick jag hålla i honom, pussa på det fjuniga huvudet och snusa i den veckiga nacken! Har till och med bytt blöja. Helt underbart! Nu är både farmor och Iggy trötta, vi återkommer imorgon.

Tisdag: Utan personligt ansvar?

(Uppdaterad 22:00)

Han: Lyssnade på skådespelaren Sten Ljunggrens sommarprat. Han spelade Povel Ramels visa om Kommissarie Larsen (med den stora mustaschen) och berättade att han en gång råkat ut för Larsens förlaga i verkligheten.
Även han hade en stor mustasch och dessutom samma tuffa attityd till brottslingar.
Stora och små.
En mörk kväll blev den unge Ljunggren stoppad av den myndige polisen som påpekade att grabbens cykel saknade lykta.
– Nu kliver du av cykeln och leder den hem. Och gör inte om det här, röt poliskonstapeln och tilla:
– För då ringer jag hem till din pappa och berättar vad du är för en lymmel.

Igenkännande leenden från äldre lyssnare som minns någon polis från förr i tiden. En hopplöst förlorad illusion om hur polisen arbetade i förr-i-tiden-tiden när föräldrarna hade huvudansvaret för sina barn.
Nu är det Myndigheterna och Politikerna som har ansvaret och vi andra hukar bakom våra gardiner. Åtminstone om vi ska tro nyhetsflödet från förorter och andra små orter där tystnadskulturen ersatt folkhemmets sociala kontroll.
Men kanske delar sig även verkligheten i två?
Läser denna lilla notis ur Torsås/Bergkvaras Facebooksida:

Det bor en kommissarie Larsen en somliga. Nu till andra påföljder: FN:s nya klimatrapport är inte en lika trevlig läsning. Vi fattar hur illa det är: Extremare väder, värmeböljor och förhöjda havnivåer kom­mer bli allt vanligare.
– Vi är i ett klimat­nödläge, säger Linné­universitetets professor Martin Gren, som forskar om planetära nödlägen.
Vi har tio år på, oss att vända utvecklingen säger forskarna. Klarar vi det?
– Nä, det är kört, förklarar Allan von Kompost redaktionschef på bloggen Alvarsamt2: ”Vi konstaterar kort och gott: Det är kört. Orsak: Egoismen. I takt med – eventuella – neddragningar av användingen av fossila drivmedel kommer protesterna att stå som oljedimma ur gamla fabriksskorstenar.”

Här några av de argument som skymmer sikten enligt kulturorganet från andra sidan sundet:
– Ska vi inte få köra speedway nu heller? De få liter vi gör av med gör ingen skillnad!
– Men fan, jag måste väl på klippa min gräsmatta med min nya fina Husqvarna i alla fall!
– Min veteranbil gör varken till eller från. Jag kör bara ett par hundra mil om året. Visserligen drar den fyra liter milen men vad är det i jämförelse med en långtradare!
– Ska jag inte få använda min motorsåg nu heller? Ska allt förbjudas i det här jävla landet? Nä, ut ur EU och det snabbt!
– Jag köpte den här vattenskotern till min lille son, 41 år. Han måste väl på leka när han vill? Barn mår bra av det?

– Min gräsmatta är det enda roliga jag har här i livet. Ska jag inte ens få putsa kanterna med min trimmer nu heller? Vad är det för jävla kommunistland vi lever i?
– Här har man gått och köpt sig en moppe från 1956, mitt födelseår. Å så ska jag inte ens få köra den! Nu blir det SD!
– Min åkgräsklippare kostade 48 000. Den är så rolig att köra. Man kan till och med backa med den. Och tuta har den också! Aldrig att jag slutar använda den. Aldrig! Får jag förbud kör jag den på nätterna.
– Senast jag var i Thailand var för evigheter sen, 2019. Ska jag inte få flyga dit nu heller? Var fan ska jag då ha kul nånstans? Svara!
– Jag har bunkrat två ton grillkol för alla eventualiteters skull. Om kriget nu kommer får jag alltså inte använda det! Skandal är ordet! Ta hit den där jävla Löfven!
– Ska man inte få spela golf nu heller!? Ska banorna slås med lie? Jag har klubbor för 100 000… Jag vill bara gråta. Varför jävlas dom bara med mej? Gå på andra, vetja!
Osv, det är ironi förstås. Eller?

Som alternativ till personliga insatser mot klimatförändringarna rekommenderar det öländska kulturorganet inköp av våtdräkter, gummibåtar, vadarstövlar, brandsläckare, magirusstegar, nödbloss och torrproviant.
Professor Gren på Linné­universitetet ger ett alternativ svar på den personliga frågan: Vad kan och ska jag göra:
– Man borde göra som Greta Thunberg.
Som svar frågan ”Vad kan jag göra?” ställde hon en motfråga:
– Vad skulle du göra om en skogsbrand hotade ditt hus?
Vänta på att någon annan gjorde något? Skylla på det är andra som orsakat skogsbranden? Eller göra åtminstone något för att släcka elden och försöka rädda huset.

Hon: jag försöker bidra med det lilla jag kan, som att odla våra egna grönsaker, handla närodlat kött, baka mitt eget bröd och koka soppa på en spik. Det gör jag lite hela tiden. Allt för att slippa åka och handla. Ja ett litet bidrag är det väl hoppas jag. Till en bättre miljö alltså. Fast imorgon flyger jag faktiskt upp till Stockholm, tåget var typ dubbelt så dyrt. Det är ju galet!!!

Annars mest förberett för att vara borta fyra dagar från vattning och skörd. Har förstås bästa hjälpen till det när jag är borta, men ändå! Skördat mogna och övermogna tomater och fryst in. Torkat chili i ugnen. Gjort ugnsbakade tomater, och lagt in redan torkade i olivolja och kryddor. Och så till sist plockat ihop lite gott och blandat till den lilla nya barnfamiljen.

Sen fick vi finbesök lagom till kvällsdrinken. Lilla Alba med sina pappor Linus och Jonas. Och så farmor Annika, min kompis sedan lekis. De fick resterande ej än omhändertagna grödor.

Måndag: Dagar när vi står på jättars axlar

Han: Idag har jag varit ordförande hela dan. Vilket inte säger dig nåt och ingen annan heller. Men i enlighet med det kända uttalandet som inget fattar eftersom det bygger på ett syftningsfel – själv galen och omgiven av dåliga rådgivare – så har jag åtagit mig att bli ordförande i vår stugförening med 77 medlemmar.
Nej, jag var ingens förstaval.
– Inte heller mitt.

Nåväl, nu sitter vi här med mer än skägget i brevlådan och idag åkte Isman och jag till Blekinge för att titta på en flytbrygga.
– Det var intressant.
Det finns människor som samlar på flytbryggor.

Sedan kommer Mellström förbi. Mellström är en sån där människa som alltid har funnits här och som kan allt om allt och om inte Isaac Newton redan fällt de bevingade orden ”Om jag har sett längre än andra så beror det på att jag stått på jättars axlar” så hade jag stulit den metaforen och tillägnat den Mellström.

Ty nu talar vi om viktiga saker, typ att nivåmätaren i Pumphuset läcker och så kan vi inte ha det. Eller hur?
Särskilt inte eftersom det ser ut som det växer nåt där i röret.
– Och det är ju du som har hand om det nu, säger Mellström.

Jag vet vad du tänker: Hur hamnade jag här – en vit, lönnfet, lyckligt gift heterosexuell man i mina bästa år som inte vet nåt om nivåmätare i en pumpstation?

Hon: och jag tycker jag mest gått omkring och känt mig jättestressad över allt jag borde göra, men inte fått något gjort alls av vikt… satte i alla fall ut bordet med lite grejer till försäljning idag också. Och la upp nytt, rensade bort de övermogna (blev ketchup) och fyllde på påsarna med körsbärstomater med några nya sorter. Nu får man ännu mer för pengarna, ha ha. Imorgon åker de i frysen, på onsdag kväll åker jag till Stockholm och ”butiken” stänger över helgen.

Första Hot ketchup-batchen för i år. Det var bett i den… får nog minska chilin i nästa! Alltså inte jättestark, men tror den starkare än förra årets. Men det här var första, gjord på jäkligt goda tomater. Mest Brandywine och Alice’s dream.

Nu ska vi äta! Först blir det majs, skördade en till idag. En annan sort faktiskt. En halv var från vardera. Spännande avsmakning!!! Till efterrätt blir det fikon från vårt fikonträd, första skörden, också spännande! Huvudrätten inte lika spännande, ha ha, tredje dagen med rester från bolognesen jag gjorde i lördags…

Söndag: en inställd loppis är också en loppis…

Hon: ja, loppisen ställdes tydligen in igårkväll på grund av för få anmälda. Mitt namn och telefonnummer bad de aldrig om när jag ringde och anmälde mig, och fick alltså heller inget meddelande om att den var inställd. Snopet, men det blev en hellyckad dag ändå. Och jag hann knappt få upp varorna förrän ägaren och kocken från Kinakrogen nästintill var där och plockade bland varorna. De köpte flera stora Brandywine (tomaternas tomat) och en jättegurka. De plockade också till sig nästan alla auberginer, talade om att detta är riktig kinamat. Sedan ville de nog pruta på dem, men det fattade inte jag, ha ha!

Och alla mina flaskor med chilikrydd-blandningen tog slut, och det nästan direkt! Men chilisäsongen har knappt börjat, så lugn alla intresserade, det kommer mer! Och tack vare dagen fick jag blodad tand och borden följde med ut till Udden, så nu kan den som tar en promenad förbi stanna till och köpa av dagens skörd. Ketchup och kryddor kommer komma framöver.

Lördag: Nu börjar nuet om igen

Han: Jag har en känsla av att ju äldre jag blir desto mer har livet med nuet att göra. Eller så är det bara något jag säger för att göra dig intressant. Som när Cecil Beaton säger till Greta Garbo att det värsta med att bli gammal är att hans genitalier tycks krympa med åren.
– Jag önskar att jag kunde säga detsamma, svarar Garbo.

Kanske är det bara en bra historia. Det är min favoritförfattare Truman Capote som berättat den och Capote har sin egen definition av sanning. För egen del är det inte i första hand strålens fallande vinkel som påminner mig om att jag blir äldre.
Det är något annat som krymper.
– Och framförallt något som växer.

Jag tänker på det just idag. Vi har vinkat av Emil och Kasper och Miguel och Daniel och Johanna. Det känns lite vemodigt. För dem är sommarlovet slut. På måndag börjar framtiden med en skrällande väckarklocka.
Och för oss som är kvar på udden?
­Mitt svar:
– För oss fortsätter nuet.

Jag blir varse denna distinktion när jag läser Rebecka Kärdes krönika i dagens tidning. Under pandemin har hon varit besatt av att göra-listor: ”När man bockar av listor får man en känsla av förändring. Vi lever i ett samhälle som skyr stillaståendet och ser tiden som linjär”, skriver Kärde.
Jag inser att jag inte alls tänker som hon gör.

Jag har länge fått för mig att jag tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln.
När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.
Men idag är jag beredd att revidera denna min självbild.

Efter några glas kallt vitt vin inser jag att jag tänker som det sydafrikanska jägar- och samlarfolket ju/’hoansi. Enligt Rebecka Kärde räknar detta samlarfolk i Kalahariöknen med att framtiden, precis som det förflutna, kommer vara ungefär som nu.
Kärde påminner om den nu bortglömde mediefilosofen Vilém Flusser (”Die Schrift. Hat Schreiben Zukunft?” (”Skriften. Har skrivande en framtid?”, 1987) som menar att att det är ett misstag att tro att ”historia” alltid har funnits eftersom saker alltid har hänt.

Enligt Flusser börjar historien med skrivkonsten. Skiften sammanfattar i kronologisk ordning vår historia. I motsats till tankar och tal, som går i osammanhängande cirklar, är den västerländska skriften logisk och linjär. Den styr vårt tänkande rätlinjigt.
– Oändliga cirklar – tack, det känns bekant, skriver Kärde som har ångest över att ”den pandemiska tiden verkar både frusen och obönhörlig.”
Hon tycker denna stillastående tid är ”otäck”.
– Rebecka, här vi tänker olika!

Jag har inte lidit av den pandemiska tiden. Inte en minut! Tvärtom. Liksom för ju/’hoansi-folket betyder cirkelmetaforen något helt annat än leda.
Jag inser att jag har snuddat vid ämnet förut här på bloggen. Detta att livet inte är linjärt. Inte heller cirkulärt, snarare att livet med stigande ålder framstår som en spiral där vi rör oss inåt, inte utåt.  
Jag har lånat den metaforen av konstkritikern John Berger.

Universum krymper med åldern. Livet förtätas. Färre saker händer, men det som händer blir viktigare. Nuet växer på både historiens och framtidens bekostnad.
Så Emil och Kasper, så tänker morfar när ni suckar över att sommarlovet plötsligt är slut och väckarklockan alldeles för tidigt ringer in framtiden efter helgen.

PS: Eller för att nu ytterligare förvirra Sope-Bengt och er andra unga läsare i alla åldrar – ovanstående resonemang kan läsas som en fortsättning på min spretiga predikan häromdagen om skillnaden mellan havet och vågorna.
Nu är nu och nu är det är dags för eftermiddagsdrink.
Puss & kram, vi ses i morgon som också är nu fast lite senare.

Fredag: välkommen till världen farmors lilla prins!

Så himla lycklig, men det har varit en pärs. Ja inte bara för farmor och mormor Neta då ;).

Efter tre dygns kämpande av de tappra men slutkörda förstagångsföräldrarna Adam och Filippa, blev det till slut ett akut kejsarsnitt i natt. Ut kom en helt fantastisk liten guldklimp, fem dagar före beräknat födelsedatum. Och både mamma, pappa och bebis mår bra. Så skönt, så lättad!

Så vad gör farmor idag då, förutom att titta på bilder hon fått skickat, samt messar med mormor om vem han är lik, vad vi tycker han ska heta osv osv, jo försöker boka om torsdagens flyg till Stockholm förstås. Inte kan jag vänta så länge på att få snusa i nacken och pussa på… ja Alfons (dagens namnsdagsbarn) tyckte visst inte föräldrarna var en lika bra namnidé som mormor och farmor… så det blir något annat. Det finns lite förslag. Det fanns även förslag på flicknamn för de valde att inte ta reda på könet i förväg. Starkt gjort när i princip alla idag faller till föga. Och mycket roligare!

Grattis Filippa och Adam!!!

… och dags att sluta ha ångest för ångesten?

Han: Hurra, det blev en bebis! Gratis alla inblandade, inte minst farmor och mormor Neta som jobbat hårt från sidlinjen. Och då var de sju. Barnbarn alltså. Vilket understryker allvaret i bonusfarfars bidrag till dagens blogg:
”Ska jag ha ångest för att jag inte har klimatångest?”
Det undrar Johan Croneman i dagens krönika. Jag tror jag förstår vad han menar:
– Det är mer som förenar än skiljer klimatförnekarna från oss klimatkramare.

Ungefär så här tänker jag: Fredag. Halvklart, 21 grader varmt. 4-8 m/sek, pålandsvind från ost. Och blåsigare ska det bli, 11-12 sekundmeter i byarna. Frågan är vad det betyder. Jag tänker förstås på vilken veranda middagen ska serveras.
Och sedan är frågan:
– Hur varmt är det i vattnet? Säkert bara 21-23 grader – sommarens rekord är 26°.Vilket tvingade även mig att bada två gånger samma dag.
Även i övrigt finns det en del att fundera över. Förra veckan slog skyfallet och åskan hårt i närområdet. Delar av Kalmar drabbades av strömavbrott som lämnade både hus och köpcentrum översvämmade och utan el.
Udden gick fri denna gång.
Men man undrar ju.
Vi bor som bekant granne med havet.

Så här ser havet ut från vår veranda idag (oven). Men så här såg samma vy ut den 4 januari år 2017. Frågan är hur länge det dröjer innan vi kan lägga båten direkt vid bryggan.
Inte för att det ger mig ångest, men jag undrar då och då.

Somligt vet vi med säkerhet: Det som händer här hos oss börjar långt bort om udden. Golfströmmen är världens starkaste havsström, som transporterar 250 kubikkilometer varmt saltvatten från Mexikanska golfen upp till norra Europa.
Med en hastighet på upp emot nio kilometer i timmen för Golfströmmen med sig varmt atlantiskt vatten norrut mot polen där vattnet svalnar, sjunker och återvänder söderut.
Detta fenomen kallas Amoc (Atlantic Meridional Overturning Circulation) och bortsett från atmosfären har Amoc störst påverkan på klimatet här hos oss på det norra halvklotet.

Problemet: Sedan 1950 har Amoc försvagats med 15 procent och Golfströmmen är nu den svagaste på ettusensexhundra (1600) år. Det beror till stor del på smältande Grönlandsisar och varmare havsvatten.
Samtidigt har Europa på senare tid drabbats av perioder av instabilt väder, skyfall och extrem värme.
Frågan som forskarna grubblar över:
– Beror det instabila vädret och översvämningarna på att Golfströmmen saktat in?

För tre år sedan visade en internationell forskargrupp studie ledd från Stockholms universitet, att det finns en koppling mellan en långsammare Golfström och envisa högtryck över Skandinavien med extrem torka.

Långsammare Golfström kan ha orsakat värmeböljan

Det var den sommaren då svenska skogar brann.
– Min forskning visar att vi kan vänta oss varmare somrar i framtiden om Golfströmmen saktar ner ytterligare, sa Frederik Schenk, som forskar om forntida klimat på Bolincentret för klimatforskning vid Stockholms universitet.
Och de flesta klimatmodeller pekar på att det kommer att fortsätta.

Nyligen publicerades en rapport i vetenskapsmagasinet Nature Climate Change som visar att instabiliteten hos Golfströmmen smittar av sig på vädret. Rapporten visar att vi närmar oss en vändpunkt där den gradvisa avmattningen av Golfströmmens cirkulationssystem hotar stabiliteten i de vädersystem som vi vant oss vid, menar Niklas Boers, forskare vid Potsdam Institute for Climate Impact Research i Tyskland.
Alex Hall, chef för Center for Climate Science vid University of California, som inte var inblandad i studien, säger att även om den nya analysen inte signalerar att någon kollaps av havssystemet är överhängande, så analys gav en viktig påminnelse om riskerna med att störa strömmar.
“We’re poking a beast”, säger han till New York times. “But we don’t really know the reaction we’ll cause.”
– Vi petar på ett odjur, men vi vet inte riktigt vilken reaktion vi kommer att möta.

Jag tror att Hall har fel. Jag tror att Croneman sätter fingret på den ömma punkten hos oss som oroar oss för klimatkrisen, vad den nu består i: ”Runt omkring mig ger vänner och kollegor uttryck för sin klimatångest. Jag blir aldrig riktigt klok på vad det är. Skall jag ha extra ångest för att jag inte hyser den känslan?”
Skriver Croneman och fortsätter: ”På lite håll ser kanske sådana som jag till och med ut som klimatförnekare. Har vi verkligen förstått allvaret? Jag frågar mig ofta, när jag läser artiklar och ser tv-program om människor som känner svår klimatångest, vad tänker dom göra?

Ja, vad gör vi som oroar oss – förutom att oroa oss? Liksom Croneman tror jag inte att jag förtränger det som händer runt omkring mig – möjligen väntar även jag på att någon annan skall börja. Även jag var ett tag stolt över Greta. Men det känns som det var länge sen.
Med Cronemans ord:
– Det känns som om Greta varit rätt ensam hela tiden. De flesta vuxna står iallafall bredvid och hejar, ”vilken tjej”. Sen går vi hem och har ångest över att det inte görs någonting.

Samtidigt ser vi grandet i vår nästas öga: ”Politiken gör en grön gest, intar en grön pose – vi anar att det bara är en avledningsmanöver. Alla som tror att de verkligen tänker byta bort kapitalismen mot ett mer hållbart, rättvist och skonsamt system räcker upp en hand. Det kommer ju aldrig hända.”
Det tror inte jag heller. Men. Problemet är inte politikerna. Problemet är Croneman, jag och du och vi som nöjer oss med att fördela våra sopor i röda och gröna påsar.
– Vi petar på odjuret och vi vet hur det kommer att reagera.

Eller? Jag lovar inget. Men med ännu en liten klanmedlem är det kanske dags att fundera på om jag kan göra något mer än att beskriva verkligheten. Typ, bidra till att försöka förändra den.

Torsdag: Just det – en vanlig underbar torsdag

(Uppdaterad 17:59)

Han: Vissa dar händer inget viktigt. Eller det viktiga är för ogripbart för att hamna i en blogg. Idag hittade jag t ex igen med favoritroman alla kategorier och årgångar. John Steinbecks En Underbar Torsdag läste jag första gången när jag var tolv år. Jag blev genast förälskad i Suzy, tjejen som efter kriget kliver av Greyhoundbussen på Cannery Row (Konservfabriksgatan) i den sköna kaliforniska staden Monterey vid Stilla havet där även Riddarna kring Dannys bord levde och verkade och där Mack och hans luffarkompisar härjade även i Det stora kalaset.

Suzy får jobb på den lokala bordellen, men bordellmamman Fauna, Josef och Maria (han heter så), Mack och de andra kompisarna på Hotell Lusasken inser snart att Suzy inte passar som ”ligghöna”.
”Hon var”, med Josef och Marias ord, ”den sorten som kunde ge en karl en sjuhelsikes massa besvär men som var oduglig i den öppna marknaden. Hon hade något av samma läggning som doktorn”.

Doc är centralfiguren bland de vinddrivna existenserna på Cannery Row. Men doktorn är förändrad när han kommer hem från kriget. Varken havsbiologins mysterier, Bachs musik eller vackra flickor skänker honom samma glädje som förr.
Och det bekymrar doktorns vänner.

Något radikalt måste göras. ”Gentlemen, sa Mack, ”låt oss endräkteligen besluta att att rycka doktorns rumpa ur bedrövelsens träsk.” Även en förälskad tolvåring inser att Suzy är kvinnan som Doc behöver. Resten av boken handlar om hur alla vännerna intrigerar för att bussa ihop Doc och Suzy.
– Jag behöver inte spoila hur det går – tolvåriga pojkar gillar lyckliga slut.
Och som en klok kvinna en gång konstaterade:
– Pojkar blir bara tolv år. Sedan blir de bara större.
Större och med tiden med läsglasögon.

Onsdag: Resan till Garpen gick via Hanö fyr

(Uppdaterad 19:40)

Han: Fyren Garpen har jag skrivit om, nu har jag även varit där.
– Hur det var?
Man brukar säga att ”resan är allt, målet intet”. Det var ett intressant besök, men det mest minnesvärda var att träffa Bennert Andersson, kapten på ”Gustav” som tog oss ut till fyren.

Det visade sig att Bennert, nu 75, hade bott på fyren som barn. Dessutom hade han vuxit upp på Hanö fyr, där hans pappa Karl även hade varit fyrväktare.
Och där ändrade resan från Bergkvara hamn ut till Garpen så att säga riktning.
– Både i tid och i rum.

Ungefär så här: Som torde ha framgått är även kvinnan i mitt liv av fyrmästarsläkt. Hennes morfar var fyrmästare på Långe Erik. En av Andreas Kralls söner (Sten) blev fyrmästare på Hanö fyr.
– Krall?, sa Bennert. På Hanö lekte jag ju med Eva och Lars Martin Krall.
– Det är mina kusiner, sa fyrmästardotterns dotter.
Tog upp sin mobiltelefon och skickade ovanstående bild till sin kusin Eva.

Fyrmästarvärlden är liten. Och Garpen fyr var också en liten värld. Ön är bara 300 x 60 meter stor. Vid normalvattenstånd. Öns högsta punkt når knappt 2 meter över havet och när stormarna drar ner genom Kalmarsund försvinner 30 procent av landytan under vatten.

• 

• 

• 

Nu stormade det inte. Tack vare Bennert Andersson fick vi efter några timmar fast mark under fötterna igen och snart intogs dagens lunch på vår egen hemmakrog.

Hon: ja det var kul, att prata med Bennert alltså, Garpen är roligare på håll. Däremot fick besöket mig att längta till Norra Udden, måste åka upp så fort det lugnat ner sig med semesterfirare.

Vi hade bestämt att vi skulle åka upp till Långe Erik och visa fyren för våra kompisar Ancy och Håkan i början på juli, men det fick vi boka av för att få ihop övriga semesterbokningar inne i Chateau Margareta… men upp ska vi, och övernattning i Borgholm och middag på GT kommer det också att bli!!! Asap!

På söndag tänkte jag sälja lite grönsaker och kryddor på en Loppis härnere i Skeppevik. Försöka vill säga… Känns lite läskigt och ovant, brukar ge bort både tomater, gurkor och kryddor. Men nu har jag fått så mycket pepp av olika besökare här i sommar som tycker jag är galen som inte säljer när jag har så mycket goda och fina tomater. Och dessutom en massa gurkor. Lite aubergine, chilis, och en och annan zucchini.

Men så ska man ju sätta pris också… svårast är kryddblandningen, bara flaskan kostar 25 kronor. Sedan är det väl minst tio nedmalda frukter i varje. Innehåller dessutom mer än affärens burkar gör. God är den också, doftar massor och är inte jättestark. Men med rund och djup smak eftersom det är så många olika sorter i. Många stora paprikalika och smakrika chili som Faludi, Fenir, Mulato Islena, Pasilla och Ancho. Med flera… Hoppas vi ses på söndag, 11-15 på Skeppeviks Camping.

Tisdag: Gör som Barbapappa – visa dig naken inför honorna!

(Uppdaterad 19:07, 16:46, 15:54)

Han: Som vanligt den här tiden på året råder det myggterror i delar av landet. Områden kring Älvdalen och Uppsala har haft stora problem, och Göteborgs-Posten rapporterar att den så kallade ”tunnelbanemyggan” är tillbaka i stadsdelen Majorna.
– De är otroligt aggressiva och de ger rejäla utslag när man blir biten. Det har varit och är ett riktigt myggår i år. Först var det blött och sedan blev det varmt, säger Marcus Stensmyr, myggforskare vid Lunds universitet till TT.

Det råder sommartorka i medierna men som vanligt nosar rutinerade semesterredaktörer upp den lilla nyheten som blir den stora snackisen. Därför har du har säkert redan läst 2021 års svenska sommarnyhet:
– Klä dig som Barbapappa om du inte vill bli myggbiten i sommar

Forskare vid University of Wash­ington i USA och Albert-Ludwigs-Universität i Tyskland har alltså kartlagt vilka färger myggorna föredrar – och vilka de inte ser.
Studien är ännu inte ­vetenskapligt publicerad, men resultatet bekräftar att myggor först och främst ­letar efter mörka färger, som mörkblått, mörkrött eller dito orange. Cyan (ljusblått) och limegrönt väcker inte alls samma intresse.
– Inte heller rosa går hem i myggornas värld.

Det hänger ju ihop med deras föreställning om hur ett offer ska se ut, menar Marcus Stensmyr.
– Myggor uppfattar världen lite ­annorlunda än vad vi gör: De har andra färgpigment i ögonen, ser andra kontraster och med deras ögon försvinner vissa färger i bakgrunden.

• 

• 

Laxrosa är som en bekant en favoritfärg för många unga feminina homo sapiens. Dessutom blev Nantucket red på 50-talet något slags inofficiell uniform för de snorrika medlemmarna i The New York Yacht Club som flockades på ön Nantucket i Massachusetts.
– Ett mode som gav upphov till den europeiska myten att bara män som korsat ekvatorn får bära den rosa byxan, en legend och fortfarande inspirerar män i min ålder att i sommartid flockas i rosa stim kring Stureplans uteserveringar.

Men bland mygghonorna går den rosa färgen alltså inte hem.
Gubbar i rosa försvinner så att säga in i tapeten, om vi ska tro forskarna.
Och det är ju bra.
– Mycket bra!

Det förklarar nämligen varför myggorna älskar henne men låter mig vara. Inte för jag äger ett par rosa byxor, faktum är att jag inte har ett enda plagg i laxrosa.
– Förklaringen är inte att jag klär mig som Barbapappa.
Sanningen är helt enkelt att mygghonorna nonchalerar mig för att min spolformade kropp trots en solig sommar fortfarande uppvisar vintersäsongens naturligt blekrosa kulör.
– Vilket vid närmare eftertanke gäller även Barbapappa. Han har ingen rosa sparkdräkt och redaktören bakom årets sommarnyhet har missat en mer klick-säljande vinkel:
Vill du slippa myggen?
Gör som Barbapappa
– GÅ NAKEN I SOMMAR!

PS: Nyheter är sällan nyheter, sommarens Barbapappa-historia bygger på forskning som publicerades redan sommaren 2019 i amerikansk fackpress. Studien fokuserar på den kvinnliga mygghjärnan (”the female mosquito brain”). Bland myggen är det nämligen bara honorna som ­suger människoblod.
Hannarna är vegetarianer och nöjer sig med att dricka nektar från blommor.

Hon: var inte det där med myggen min nyhet… okej, du får den! Fortsätter där jag slutade igår istället, med gårdagskvällen. Hade så trevligt så det blev inga bilder på maten tagna, som jag tror blev en hit, eller vinet som min dotter Meli rekommenderat. Men menyn var Bräserad högrev à la Kerstin och panerad hemodlad aubergine. Vinet var från Loire tror jag, supergott till maten, men Neta hade också med en himla god Rioja! Dessutom en jättefin bok som jag ska hugga in i så fort jag får en minut över!

Och besöket gav energi, trots aningen senare kväll än vanligt. Så när vi sagt hej då, en stund efter frukost, tog jag äntligen tag i min trädgård. Satt ny sallad och tagit bort den gamla som gått i blom och blivit besk.

Och så hann jag också få en pratstund med kompisen och grannen Ancy som kom förbi. Så längesedan vi hade tid för en pratstund. Och så roligt att få prata om grödorna i landen och tillsammans smaka av tomater mm. Gav också en energi-boost. Vi skördade dessutom den näst största av min gigantiska Brandywine, och vägde den…

Måndag: Kocklandslaget nästa!

Han: ”Det fanns en tid för inte så längesedan när en genomsnittlig musikjournalist hade lika stor makt över Sverige som ett medelstort riksdagsparti och ledarsidorna var ett särintresse för dammiga gubbar med ännu dammigare tweedkavajer. Och en pizza var bara en helt vanlig pizza.
Men det var då det. Musikskribenterna har sedan länge offrats på millennialgenerationens identitetsaltare till förmån för upphottade opinionsbildare, grönkål och nystampat georgiskt naturvin.”

Det hävdar skribenten Joel Arvidsson i Svenska Dagbladet.
– För 25–40-åringar, är mat ett högstatus­intresse som sedan länge ersatt musiken.
Jag tror honom.
Slutsatsen bekräftas av sommarens gästkockar på udden.
– Otroliga vilka rätter som göms i barnens hjärnor och hjärtan.
Och det stannar inte vid millennialgenerationen. Här kommer generation Z: Bakom gårdagens middag stod Emil, 11 år.
– Excellent!
Självklart, grabben ska bli chief när han blir stor. Redan nu låter han som Gordon Ramsay när han förmanar sin assistent …

DAGENS SÄMSTA: Nu till något annat. ”Vi visste inte att det fanns en rekommendation att de skulle testas så fort de landade, men nu vet vi det”.
Sa Norrskensbärs affärsledare Catarina Lundberg när 58 av 76 bärplockarna i Älvsbyn smittades med covid-19.
– Visste inte?
I vilkens isolerad bärskog har hon levt de senaste två åren!?
Kan det vara så enkel att Norrskensbärs ledning trodde att pandemireglerna bara gäller för andra?

Hon: ja det var väldigt gott Emil. Ikväll står jag för middagen i hus 1. Vi har min son Adams svärföräldrar Neta och Patrick här över natten. Dessutom ska vi snart bli farmor och mormor för första gången, vilken dag som helst faktiskt, så vi är ju praktiskt taget släkt. Känns väldigt bra. Men ikväll pratar vi om helt andra saker. Trevligt har vi, men mer om detta imorgon!