Lördag: Den nya människan skapas i tolv graders hav

(Uppdaterad 18:04, 16:55)

Han: Jag trodde det var minken. Men det var det inte. Hon gick direkt från sängen och ut i havet. Först efteråt såg hon att temperaturen sjunkit till +12 grader.
– Man blir som en ny människa, säger hon.
Imponerande.
– Men vem vill bli en ny människa?

Hon: jag, kände mig jättetrött och lite dagen efter trots sju timmars sömn. Det i sin tur tyder på att jag varken snusade eller drack alltför mycket igår på säsongens tomatprovning med påföljande kräftskiva. Men hursom är bästa botemedlet dagen efter att hoppa i havet med huvudet före. Men shit var kallt det var, isade som tusan om huvudet, dök ändå i en andra gång. Och så har jag fått en massa gjort idag också till skillnad mot vissa andra…

Limoncello på egna citroner, till exempel. Lite i grönaste laget kanske. Och väldigt svåra att skala utan att få med det vita. Om två månader vet vi hur den blev! Lyckad eller besk…

Och kokat en ny omgång ketchup. Kanske inte riktigt lika hot som senast, men nog inget för ”mesar” den här gången heller. Får koka en ny omgång med ännu mindre chili.

Satte faktiskt ut lite gurka, squash och tomater på ”försäljningsbordet” idag. Inte tänkt (försöka…) sälja mer, säsongen går ju mot sitt slut, och det väldans snabbt faktiskt. Och ska frysa in lite mer tomater och borde väl göra lite chutney också. Sen blir det chili för hela slanten. Både ketchup och mald chilikrydda kommer nog ”åka ut” på bordet alldeles snart däremot.

Nu tillbaka till gårdagens tomatprovning och kräftskiva. Han kommer att återkomma med resultatet efter min bildkavalkad.

Han: Trevligt hade vi och vän av ordning vill naturligtvis veta hur Det Stora Tomattestet slutade, eller hur? Kort rapport:
– Sexton (16!) av hennes bästa sorter testades av en sugen jury – åtta små varianter och åtta stora tomatsorter.
Så här tyckte den handplockade juryn som snaskade på alla sorter och mellan varven sköljde strupen med skumpa som den internationella testmanualen kräver:

Slutsats? I fortsättningen pratar vi inte om att vi tycker om ”tomater” – resten av sommaren heter de Pink Princess …

… och bland de stora Grungy in the sky bicolor:

(Förra året hette favoriterna Black Sweet Cherry och Mai Wei.)

Fredag: Idag får de basala ganglierna verka ostörda

Han: ”Att leva är så häpnadsväckande att det lämnar mycket lite utrymme för andra sysselsättningar.”
Skrev Emily Dickinson, som är mest känd för att hon efterlämnade en hel garderob fylld med opublicerade dikter.

Idag är en sån dag på udden. Och det känns bra. Ofta säger vi att vi älskar nya upplevelser, men sanningen är att våra hjärnor gillar repriser.
– Vanor avlastar hjärnan och signalerna i hjärnan väljer gärna inarbetade banor, hävdar forskarna.

Fakta är att fyrtio procent av det vi gör under en dag består av handlingar som vi gör med autopilot, utan aktiva och medvetna beslut. Dessa vanor och ovanor avlastar hjärnan – forskarna vet till och med att basinformation för våra vanor lagras i den del av hjärnan som heter basala ganglierna. 
– Vi människor har inte så stort behov av förändring, säger Per Johnsson, psykolog och docent i klinisk psykologi vid Lunds universitet i en artikel.
Passar mig utmärkt.

Torsdag: Det gör inte ont när knoppar brister

(Uppdaterad 17:45)

Han: Säga vad man vill om poeten Karin Boye, men inte tänkte hon på rosor när hon skrev att Ja visst gör det ont när knoppar brister. Samtidigt som det är höst i luften brister svärmors gula Goldstern plötsligt ut i blom igen. Vår gula klätterros på sjösidan blommar i omgångar från juni till oktober och det utan minsta smärta så vitt jag kan se.
– Och den är värt att se.

Jag är både stolt och nöjd, för det var jag som köpte och planterade den rosen. Liksom att jag har planterat alla rosor här på udden.
– Utom Margaretas minnesros som Adam (till skillnad från mina ytliga gropar) planterade som det står i böckerna att man ska göra.

Ändå vet jag att det är hon som växer mest och bäst på udden. Bara för något år sedan var hon en stockholmsbrud som sa att hon aldrig skulle bli en klimakteriehäxa som står på alla fyra i ett trädgårdsland.
– Och nu smyger hon omkring och plåtar sina blommor och plantor som en annan Peter Artedi.

Jag vet, du har ingen aning om vem Artedi var. Men Artedi (1705-1735), bördig från Anundsjö socken i Ångermanland, var förmodligen det verkligt stora geniet bakom Carl von Linnés Systema Naturae (1735). Det hävdar i alla fall författaren Fredrik Sjöberg (Flugfällan, Bonnier Pocket) som antyder ett drama i tysthet: Artedi drunknade i Amsterdams kanaler blott 30 år gammal varvid allt ljus fokuserade på bäste kompisen Linné – som senare samma år publicerade deras arbete under eget namn i just Amsterdam.

Alla andra jämförelser bortser jag från, men om jag här på bloggen gett ett annat intryck så är sanningen att jag under det senaste året reducerats till en smålat vaktmästare som hasar omkring och gör det hon säger åt mig att göra.
– Och som redan vid tretiden börjar undra vilken eftermiddagsdrink hon ska bjuda mig på idag.

Ja, även den har hon tagit över från Margareta. Men tillbaka till trädgården. Faktum är att av alla de jordbäddar jag byggt – ? stycket vid det här laget – har jag bara en kvar: Potatislandet.
– Jag kallar det för Gazaremsan eftersom det ligger vid sjön, utanför vår egentliga tomt.
Självvalt? Nja, potatis (Solanum tuberosum) och tomater (Solanum lycopersicum) tillhör samma släkt, familjen Solanaceae – som även inkluderar  aubergine (Solanum melongea), paprika och chilipeppar (Capsicum annuum).

Problemet, har jag fått lära mig, är att mina potatisar kan utveckla potatisbladmögel som är ett hot mot hennes tomater med mera. Därav det frivilliga utanförskapet.

Hon: ha ha, ja och inte ens potatisen sköter du ju nuförtiden med något riktigt engagemang, så helt självvalt! Och drink blir det ingen idag eftersom vi ska in till Kalmar och hämta upp varor jag beställt från Reko–ringen.

Sitter faktiskt i bilen på Skällby gårds parkering nu och väntar på att klockan ska bli 18.00, då öppnar varu-utlämningen. Mycket mer har jag inte fått gjort idag, tog väl ut mig igår… Men en promenad med kompisen och grannen Kicki har jag tagit. Vi gick i hennes barndoms trakter, några kilometer söder om Skeppevik. Kollade lite efter svamp, men hennes kusins fru hade hunnit före. Typiskt! Få ta ny tur om någon vecka 😉

Onsdag: Ytterligare fem arter har återkommit till udden

(Uppdaterad 19:45, 18:53, 18:40, 17:36, 15:59, 15:52, 14:59)

• 

Han: Vi har fått Axel Kiellands inventering av örter och blommor på udden. Vaneläsare av vår blogg minns kanske att vår egen ”professor i allt naturligt” förra året hittade 52 olika örter och blommor på sjöängen utanför Margareta, där det åren innan bara har odlats gräsmatta.

Inte heller i år har vi snaggat gräsmattan och i slutet av juli hittade Axel, assisterad av sin son Martin – även han biolog – ytterligare fem arter:

Flenört,Scrophularia nodosa
Färgkulla, Cota tinctoria
Gulvial, Lathyrus pratensis
Strandkrypa, Lysimachia maritima
Vanlig knylhavre, Arrhenatherium elatius

– Altså ikke mange, så jeg må have været meget grundig ved første inventering, skriver Axel. Ganske vist havde jeg jo assistent på, men han var mere interesseret i insekterne og fotografering af samme.  Hvilket jo var helt uden for programmet.

Å andra sidan: 57 nya grannar som vi inte visste bodde här på udden.
Känns bra, tycker jag.
– Särskilt med tanke på att plantorna inte kostat en enda krona.
Och inte minst: Naturlig natur utan en enda timmes arbete.
Det fina med naturlig äng är den varken kräver gödsling eller bevattning.
Det känns som sagt bra.
Nästa år får vi beställa en rapport över insekterne också av assistenten.

– Eller vad tycker ni andra?

Hon: den här då? Den måste vara ny? Annars har vi mest Blåklockor och Rölleka utanför Hus 1.

Idag har jag i alla fall fått lite gjort, fast inte tillräckligt, egentligen. Mest före frukost faktiskt. Han fick sovmorgon efter att ha jagat råtta/mink/mård eller annat odjur som försökte ta sig in genom väggen bakom sängen i natt.

Före frukost:

La in tomaterna som torkat i ugnen på 100 grader i X antal timmar i olja med chili, vitlök, rosmarin och timjan.

Kokade sylt (som nog mer blev marmelad) på björnbären jag plockade igårkväll. Smaksatte med lite lime, lite mörk rom plus en skvätt gin.

Gräddade surdegsbrödet med fullkornsvete av kulturarvssorter som kalljäst i kylen ca 36 timmar, samt satte en ny deg på dinkel, durumvete och siktat Jacoby mjöl. Också surdeg förstås. Nu står den i kylen försatt gräddas fredag morgon.

Sedan frukost vid niotiden. Klockan tio kom min nya stamkund och ville köpa mer körsbärstomater och grönkål. Kul! Sen tog jag ett dopp. Nu är det kallt i vattnet, isade om rumpan, men dök i två gånger ändå, härligt efteråt! Skulle tippa på Max 17, kanske bara 16 grader utanför vår lilla vik.

Efter det skulle jag skörda chili för att sätta en Hot Sauce för fermentering. Upptäckte då att mitt citronträd har fullt av sköldlöss… Skit!!! Borde jag sett, har ju undrat varför de små citronerna ramlar av och varför trädet inte skjutit nya skott i sommar. Dessutom har de spridit sig till det fina fikonträdet och även till det lilla Limone Rosso-trädet. F__n!!! La typ två timmar på att behandla dem. Men måste ta itu med dem mer senare, spreja och torka blad för blad. Hatar löss!!!!!!’

Men fick i alla fall igång en dubbel sats chili för fermentering, och tog lite mer fröer från de tomater jag vill sätta nästa år. I sista minuten. Som vanligt. Trist spara fröer tycker jag. Och chilin har jag inte ens börjat spara från…

Och nu middagsförberedelser… hittade ett recept i DN idag som jag tyckte vore en bra idé att pröva eftersom det innehöll sådant vi har själva här på Udden, även citronen är från vårt träd. Men fisk hade vi förstås ingen, inte ens i frysen. Skickade honom till Blomlöfs, de får färsk fisk tisdag eftermiddag, och torsk brukar alltid komma. Skickade också ut honom i potatislandet för att kolla om vi hade egen potatis också. Och jodå. Det blir hemodlad rakt igenom, förutom torsken då. Nu blir det här spännande. Tog två chilis…

Fortsättning följer…

Han: Ett litet steg för mänskligheten. Och några få steg för mig, men till hennes fiskpaket serveras en handfull hemodlade primörer från mitt tångland:

Hon: nu gäller det! Han får öppna första…

Och det var jättegott!! Kalasmat till och med, tyckte Han 🙂

Tisdag: Allt hänger ihop även i hatet mot ålakråkan

(Uppdaterad 18:18, 17:46)

Han: Där står ju han igen på sin sten! Det var ett tag sen och med tanke alla polare som trillat av pinnen trodde jag att även han fått änglavingar.
Men också han har alltså överlevt sommaren.
– Kul!
Tänker att så länge han får vara kvar här på udden så får jag det också.

Det finns mycket skarv bortom udden. Den senaste inventeringen visar att det finns 70.000 skarvar bara i Kalmarsund. Men det finns bara en skarv som håller till på udden. Ensamma människor brukar ge vilda djur egennamn och Den Ensamma Ålakråkan fick sitt när vi båda blev kvar här för några år sedan. Citat: ”Den ensamma hägern, den ensamma skarven som satt på sin sten och tittade ut mot revet där de andra skarvarna höll till. Kråkan som bor i tallen och som blev änkling året innan. En och annan ensam hackspett i Ismans tallar.”
I min dagboksanteckningar för två år sedan fäste jag mig vid att udden verkade befolkad av enslingar. Alla strök omkring här på udden och gjorde föga för att störa varandra med synpunkter om hur ditten och datten borde vara.
– Det var som alla förstår innan hon flyttade ner till katterna och mig.

Många udda kompisar har man ju haft under årens lopp och det är få som uppskattar ålakråkan, vilket skarven kallas häromkring. Få fiskar visserligen utanför udden numera, men generna lever vidare som fantomsmärtor. Med tanke på att Den Ensamma Ålakråkan behöver ett halvt kilo fisk var om dagen för att hålla sig vid liv fattar även jag vad det har betytt för fiskbeståndet.
– Med 35 ton fisk om dagen tar skarvarna mångdubbelt mer än vad det kustnära fisket gör.

Sedan 2019 har EU-kommissionen därför öppnat för en mer omfattande jakt på skarv. Kommissionen skriver att skarvar kan tas bort ”i stort antal” genom jakt, så länge inte ”bevarandestatusen” riskeras, och efter att man undersökt andra lämpliga lösningar för att mildra problemen.
Länsstyrelsen här hos oss har därför gett tillstånd till skyddsjakt på skarv i Kalmar län till och med 30 november 2021. – Och fortfarande finns det uppenbarligen en kvot kvar att fylla:

Under slutet av 1800-talet utrotades skarven i Östersjön och 1909 fanns inga skarvar kvar i Sverige, 1920 skyddades skarvar i flera länder runt Östersjön, 1938 etablerades en koloni i Danmark, 1948 etablerades en koloni i Sverige i Kalmarsund. Sen dess har de ökat i antal exponentiellt, främst för att människan förstört miljon för dess naturliga fiender i näringskedjan, t ex havsörnen.
Dessutom hävdar ornitologer att man här i södra Östersjön har fiskat sönder torskbeståndet vilket har påverkat näringskedjan negativt med tillväxt av tånglake, spigg och annan småfisk som skarven lever på.
– Återstår alltså att skjuta av ålakråkorna (som kommer att skapa en annan obalans om vi inte passar oss).

Fattar det, men det ändrar inget. I mina ögon är DEn Ensamma Ålakråkan en vacker kompis. Ingen sjöfågel dyker bättre och simmar djupare. Den kan stanna under vatten längre än de flesta andfåglar.
Det beror bl a på att fjäderdräkten. Till skillnad från hos andra sjöfåglar saknar ålakråkan det fett som gör fjädrarna vattenavstötande.
Det finns ett pris: Du kanske tror att Den Ensamma Ålakråkan sitter där på sin sten för att jag ska fotografera den?
– Den sitter med utfällda vingar för att torka efter sitt senaste dopp.

För egen del huttrar jag i svärfars blå badrock. Nåja, det var en vecka sedan jag badade. I morse konstaterade vi att hösten är här och frukosten intogs i sofforna. Men om Den Ensamma Ålakråkan är ett hösttecken, då ser jag fram emot denna höst.

PS: Skarvhatare hävdar att min kompis är av en invasiv art (Phalacrocorax carbo sinensis). ”Sinesis” anger att den kommer från Kina och 2008 publicerade biologen Christer Olburs en essä där han hävdade att skarven introducerats till de fina engelska och franska hoven i slutet av 1500-talet.
– En jävla utlänning alltså, icke-europe till och med!
Men Olburs får mothugg. Teorin om att den mellanskarven har förts in till Europa från Kina är felaktig, hävdade två finska forskare 2017.
– Ingen har kunnat spåra upp någon originalkälla till påståendet. Vi har bara funnit belägg för ett enda försök att föra mellanskarv till Europa, det var av en britt på 1800-talet, säger Henry Pihlström, en av forskarna bakom rapporten.

Att bekämpa invasila arter har ju blivit biologernas variant på främlingsfientlighet. Men den svenska skarven är alltså svensk och ska man hata skarven får man hitta bättre argument.
– Typ att vi människor har rubbat den naturliga näringskedjan och därför har skarven blivit ett problem för oss som vi måste lösa genom att ge oss på skarven som inte var något problem förrän vi blev ett problem för den naturliga näringskedjan.

Undrar du som jag över vad som finns under ytan utanför udden? Kolla här.

Och medan jag betraktar den stilla skönheten hör jag hennes knatter bakom ryggen. Det finns alltid någon del av naturen som vi kan låta vår överskottsenergi gå ut över.

• 

• 

Hon: ja, den här dagen har verkligen inte varit så produktiv som gårdagen. Och jag är inte alls lika glad åt hösttecknen!!! Tomaterna gillar inte alls den plötsliga temperaturändringen och allt regn. De spricker och snart kommer plantorna få mögel. Vad göra, jo skalpera dem från nästan alla bladgrenar, mellan skyfallen… under har jag möblerat om i växthusen. Så när solen nu tittade fram på kvällskvisten kände jag ett starkt behov av att göra något av det jag tänkt göra idag om det inte varit så jäkla regnigt!

Förutom att koka björnbärssylt måste jag nog koka ketchup av alla spruckna tomater innan bananflugorna invaderar dem. Som tur är kom mina ketchupflaskor idag, men kryddburkarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Måndag: Om vi vänder på perspektivet

(Uppdaterad 17.50, 16:14)

Han: Tillbaka från Stockholm. Kul och intressant, men inte så kul och intressant som reklamen. Som här:

Tillbaka på udden får jag ett kort från en av sönerna. Han och flickvännen är vid Medelhavet och texten på vykortet lyder i översättning: Om du ser filmen Hajen baklänges är det en hjärtknipande historia om en haj som skänker armar och ben till funktionshindrade.

Sonen nattbadar i Medelhavet och då brukar vi båda tänka på hajar. Vi har till och med gjort en bok och en utställning ihop. Titeln på boken/utställningen säger allt som behöver sägas: ”Hur en man övervinner sin rädsla för hajar”.
Björns semesterkort är en blinkning till detta projekt.

Men i ett större sammanhang belyser baklänges-tanken ett fenomen i tiden. Nämligen att allt beror på i vilket perspektiv vi väljer att se världen. Det gäller till exempel hur vi ser på det som händer långt bortom udden just nu:
– Efter två decenniers krig lämnar USA och dess allierade Afghanistan.
Vad har man uppnått?
– Nada!
Lika lite som när USA tvingades lämna Vietnam 1975.

Den enda skillnaden är att Kabul faller så mycket snabbare än Saigon gjorde. Det är synd om de människor som hamnar i korselden. Men Afghanistans förbannelse är inte talibanerna, utan att utländska makter under tre sekler –Storbritannien (1800-talet), Sovjet (1900-talet) och USA (2000-talet) – tagit sig rätten att bestämma hur Afghanistan ska styras.
Just nu har mediecirkusen fokus på Afghanistan. I morgon hamnar människor där i samma medieskugga som Irak, Syrien och Libyen där världspolisen lämnat kaos och död efter sig.
Slutsats?
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.

Hon: ja det händer grejer när man är borta, men här på Udden är det mycket trevligare grejer. Som att vindruvorna har mognat, och att fåglarna inte har upptäckt det, än. Kan bero på att de fortfarande är aningen aningen för hårda. När jag har bestämt mig för att nu är det dags att skörda, brukar de små rackarna redan ha varit där. Borde kanske tagit in några idag då, men det har jag inte hunnit…

Är så lycklig över att vara tillbaka och gå runt och fixa med de nedrasade tomatplantorna (var hård vind när vi var borta…), skörda och småäta lite under tiden. Klippa bort vissna grenar och ruttna tomater. Ja det går fort och händer mycket på fyra dygn. Först blev jag förskräckt, men snart såg jag inte de tydliga hösttecknen längre, bara det vackra som att rosorna är på gång igen till exempel…

Sedan behövde surdegen fräschas upp så nu har jag ett bröd på enbart kulturarvssorter på gång igen. Blev lite si och så senast, då använde jag enbart fullkorn. Det dög, men var inte toppenbra. Nu tog jag lite siktat mjöl i också. Men alla tre vetesorterna är med, Jacoby, Dala– och Ölandsvete. Håller tummarna för att det blir bra!

Fanns bara två havrekakor kvar i burken i morse så bakade en sockerkaka också. Frukost utan kaka är ingen frukost!

Och nu puttrar en Bolognese gjord på de nyskördade tomaterna på spisen. Allt utom köttfärsen som är från Attanäs gård är odlat på Udden. Vitlöken, chilin, paprikan, löken, oreganon, basilikan och salvian. Och så lite av mina malda chilikryddor är i förstås. Gillar när det är lite sting.

Känns så himla bra att bara kunna gå ut och hämta det jag behöver utan att behöva åka och handla. Dessutom har jag haft en kund här idag. Berömde grönkålen, och han fick plocka så mycket han ville. Kommer aldrig hinna göra av med all. Och så köpte han en gurka och lite tomater också. Väldans bra dag alltså! Fast det var väldigt kul i Stockholm också…

Söndag: lunch med Iggy, sen hem till kissarna!

Hon: ja nu längtar matte hem till sina kissar. Skulle förstås gärna ta med mig Iggy hem också men det skulle nog inte föräldrarna uppskatta. Kommer garanterat åka upp alldeles snart igen, men måste be Hotel Kung Carl om ett rum längre bort från epicentrum (Stureplan) nästa gång… sista låten i natt från Utecompagniet, strax efter 3.35, var Eloise. På högsta volym med basen i botten.

Men innan hemfärd fick vi audiens med Iggy och hans trötta men glada föräldrar (som haft besök var dag sedan de kom hem från BB för en vecka sedan). Hoppas de får det lite lugnare nu. Men vi är sååå tacksamma att ändå ha fått hänga med familjen en stund även idag!

Först lunch på Tennstopet. Jättegott och jättetrevligt!! Sen fika hemma hos Iggy. Farmor fick byta blöja, en ynnest ;), och bonusfarfar ville också hålla lite så farmor lämnade motvilligt honom ifrån sig…

Men nu är vi på väg hem kissarna! Redan incheckade på Bromma. En och en halv timme i förväg… inatt sover vi nog gott.

Lördag: Turister i vår egen stad

(Uppdaterad: 21:30)

Han: Intressant att turista i sin egen stad. Till exempel tycks Stureplan vakna när hon brukar somna på udden. För säkerhets skull behöll hon solbrillorna på.
Man gör saker man bara gör som turist, typ ser den stora Zornutställningen. Noterar att Nationalmuseum har en kopia på Kol-Margit.För det är väl originalet vi fortfarande har i stugan i Sippmikk?
– Det var i alla fall vad jag trodde som barn.
Det visade sig vara Sveriges mest kopierade tavla på 50-talet.

• 

• 

Promenerade ut till Djurgårn för att se stans mest omdiskutera hus. Vad jag tyckte om Gert Wingårds annex till Liljevalchs?
Tja, som provokation är det överskattat. Som minnesmärke över östtysk byggnadskonst sent påtänkt. Men med tanke på allt prat om betongens negativa miljöpåverkan blir det en värdig påminnelse om politikernas förmåga att tala med kluven tunga.

Men vi fick i alla fall en promenad. Över 10 000 steg, något mer än tur och retur Sturehof…

• 

• 

Men vi hamnade förstås på brottsplatsen ännu en gång. Och som den turist jag är serverade Jonnie mig självklart en Ricard som starter.
Sedan lunch med blivande bröllopsparet (3:e gången gillt idag om ett år på grund av pandemin). Nu snart middag på Söder. 

Hon: återkommer till dagen men måste göra ett inlägg till om Zorn. Jag tyckte utställning var ovanligt intressant eftersom den åtföljdes av beskrivningar om samtiden och hur det visade sig i måleriet. Och hur jag då till exempel blev väldigt illa berörd och led med modellen på speciellt en målning:

Blev desto gladare av en annan målning, en akvarell. Såååå fin, och vilket ansikte, här med ett helt annat uttryck:

Och så tillbaka till dagens alla stopp, drygt 20.000 steg tilldrygalagda!!!

Stopp 1: Petit Marche. ”Mormor” Netas fina blomster-café! Som om man vore i Paris. Var tvungen visa det för Peppe också. Neta är alltså mitt barnbarn Iggys mormor.

Stopp 2: Liljevalchs, som Han redan berättat om. Men han missade fasaden som innehåller massor av flaskbottnar: lite häftigt ändå!

Stopp 3: Lunch på Sturehof (efter 10.000 steg). Tar det lite lugnt med alkoholen ett tag till, men beställde 5 cl av ett Orange-vin eftersom min dotter hyllat det till skyarna. ”Men mamma, det passar ju bättre till ost…” sa hon när jag skickade en bild:

Stopp 4, det viktigaste idag! Ett besök på min bästis Malins gravplats på S:ta Maria Magdalena kyrkogård med vännerna Staffan, Magdalena och Gunnar, Malins man. Fin, känslosam stund. Kändes väldigt bra!! Sedan åt vi en trevlig middag på Söders Hjärta!

Stopp 5, sängen på hotellet och kvällens deckare på ettan, Whitstable Pearl.

Årets Fest i kräftans tecken

Hon: kräftskivan i år innehöll både otroligt goda kräftor, goda vänner, roliga samtal och mycket kul att iaktta vid borden runt omkring. Och Han var i sitt esse…

Stockholmsbesökets höjdpunkt har förstås varit att träffa Iggy, mitt lilla barnbarn som fyllde en vecka kl 00.00 i natt. Grattis från farmor!!

Men gå runt på stan och shoppa, speciellt i reatider är inte heller att förringa. Men det var tur att han landade på Stureplan som han gjorde, i grevens tid. Höll på att gå helt bananas inne i favvobutiken när han ringde från taxin…

Mmmmm, ja jag är nog rätt billig med mina tomater hemma på Udden. Men 379 kr per kilo är väl lite väl häftigt att dra till med 🙂

Nu ska jag skaka liv i honom så vi kan ut på stan och uppleva lite storstadspuls. Nationalmuseum tror jag han ville till, se Zorn-utställning. Tror jag det var. Förutom att shoppa lite till, är jag nyfiken på Liljevalchs nya tillbyggnad och utställning! Får se vad vi orkar med idag, lite matt är även jag…

Han: Klart man lite trött. Det känns i hjärtat att återvända till sin favoritkrog och träffa alla. Särskilt personalen. Däremot fattar jag inte varför hon börjar sin notering med de bilderna.
– Varför så star struck. Hon visste ju att jag skulle komma upp. Vem är föresten grabben som ville bli fotograferad med mig, en sliten Stureplansprofil?

Skojar. Jag vet vem han är. Det är Emilios grabb och Emilio hade på den gamla (mycket) goda tiden sin krog Ribello mitt emot vår lägenhet i La Llonjja i Palma de Mallorca. Det var trevligt att träffa honom här bland alla sörplande vänner..
Som vanligt stod Klingspor för musiken, sumpdjuren var ovanligt goda och det fanns vätskor att skölja ner dem med.
Uggla saknades med bedrog med en egen snapsvisa (Melodi: Brevet från Lillan) som genljöd över Stureplan
”Stackars Ugglaaa
tänk så illa det kan gå
fick ont i örat
som vi vill bli på”

Eloge till Echo & co för bästa servicen! Och kyssar till min vackra fru som blev så glad att se mig och dessutom såg till att vi framåt natten tömde den sista flaskan Mont Redon ordentligt!

• 

• 

Torsdag: En Dag som gjord för kräftfest

(Uppdaterad 09:10, 08:49)

• 

• 

Han: Ännu en underbar torsdag på udden. Bleke, till och med den ensamma hägern betraktar omvärlden under tystnad. Enligt dagsnyheterna brinner Europa och om 250 år kan hela Skåne ligga under vatten.
– Men för 250 år sedan var väl Skåne ändå danskt, eller hur?
Ungefär.
Det är vad jag alltid anat:
– De svenskes seger i det skånska kriget (1675-1679) var en pyrrhusseger.

Och sedan började äventyren: Eftersom jag har utsetts till hennes stuntman har jag idag övertagit motsvarigheten till den urbana ovanan att trötta ut sig i trikåer på gym – jag har vattnat alla odlingarna.
Och där i växthus 2 hittar jag den här lilla krabaten som inte heller hittar ut ur alla labyrinter av plantor.:

När vi väl insåg att vi båda var fångna på udden blev vi kompisar.
– Ses snart! Du vet var jag finns!