Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: när man får ett samtal och blir alldeles starstruck…

(Uppdaterad 21.17, 19:15, 16:35)

Hon: ”…från Sebastien på Söder (och så en lååång förklaring över något som blivit fel, typ). Fattade absolut nada!.

”Ja men jag bor inte på söder längre (enda kopplingen jag kom på), du måste ha ringt fel?”

”Näe, är det inte Kerstin Engberg?” ”Joo…”

Och så kom jag på det, Meli, min dotter, har berättat att hon skickat en present som jag ska få ett sms om. Både hon och jag bakar surdegsbröd, men hon är mer proffsig med riktiga tillbehör. Och det var vad det samtalet handlade om…

Sebastien hade inga avlånga brödkorgar hemma, det skulle ta två veckor innan den kunde levereras. Men om jag kunde tänka mig en rund så kunde han skicka den direkt! Toppen tyckte jag eftersom jag brukar baka runda bröd som jag bara jäser i en vanlig skål… men nu blir jag också lite mer proffsig alltså. Tack älskling!

Men tänk att han bara ringer upp sådär själv, med sin franska accent… alltså man blir ju lite impad. Nu ska jag inte slarva med min jäsning mer, basta!

Samtalet kom när vi satt i bilen och skulle på en liten shoppingtur i Blekinge. Allt för att slippa städa, som vi bestämde igår att vi skulle eftersom det skulle bli dåligt väder idag. Och det är det, ösregn!!! Första stopp var Blekingeplantan för att ersätta ett träd som dött. Sedan blev det loppis, eftersom vi inte hittade något köpvärt förutom en kratta på Biltema.

Våra fynd: en stol till nya badrummet, en diskho till Hans utekök och en kabeltrumma som ska bli bord. Nu hemma igen. En somnade i sin säng, två sover i soffan och jag bakar tigerkaka.

Han: Lång tröttsam resa. Men framgångsrik! Skapelseberättelsen fortsätter med ett nytt kapitel: På Rödeby Antik hittade jag en liten diskbänk, perfekt till min nya grillbänk (47 x 120 sm). I morgon ska jag såga ur och montera den på sin plats.
– Att skära till klinkerplattorna (Marrakech) är nålsögat.

Mandomsprovet blir att med allkonstnären och grannen Jocke B:s hjälp skapa själva grillbänken i rostfritt stål:
Designen bevarar jag tills vidare i min hjärnbark. Man vet aldrig om Lukasjenko skickar sina jaktplan, han tycks ju ha väldigt svårt att skilja på rätten att tänka fritt.

Men somliga fortsätter sova bort sin ungdom…

Måndag: Jo, tiderna ändras

(Uppdaterad 20:25)

Han: Igår fyllde Hon – och idag fyller Dylan år.
– Jag visste inte ens att de är jämnåriga?
Haha, såna skämt skrattade vi åt år 1964.

Visst blir man trött över alla gubbar som idag ska minnas sina första möten med Bob Dylan?
– Precis.
Därför ska jag göra just det.

Det finns många skäl att minnas Dylan. Av nån anledning minns jag just idag att vid sidan av 1960-talets engelska gladpop fanns ett stråk av politiskt engagerad musik långt innan den foträta svenska proggmusiken.

Stort intryck gjorde en tidig inspirationskälla som Bob Dylans album The Times They Are A-Changin, som min första sambo Anders Jarefors redan år 1964 beställde hem via Hoofs bokhandel i Strömsund.
With God on Our Side,
The Ballad of Hollis Brown,
The Lonesome Death of Hattie Carroll,
When the Ship Comes In

Och inte minst hyllningen till den mördade svarta medborgaraktivisten Medgar Evers (”Only a Pawn in Their Game”) var en grundkurs i politik som snurrade varje kväll på Sviten.
Sviten var en liten inredd vindsvåning på en ladugård i Strömsund. Här bodde Jarefors och jag, men många andra passerade. Enligt Jarefors dagbok hade vi under en månad 400 besökare i vår etta med utedass inne, en trappa ner i Antons lagård.
– Dasset alltså.

Sviten var dock i första hand vårt hem och det fanns vanliga dagar i våra pojkliv. Lördag 27 februari år 1965 står det Jarefors dagbok: Eva o Birgitta var här när vi kom från skolan. Dom var här till 2. Madeleine, Carina och Ann-Birgitt hörde 10 i topp här. Lagade middag, stekt korv o potatismos. I sextiden kom det folk. Bengt hämtade Wiveka. Helen kom först kvart i 9. Satt här ett tag tillsammans med 20 andra. Hade Bobos grammofon. Gick till Mona. Fikade och hade kul. Anneli o Geijer och jag o Helen var kvar till halv 2. Följde med Helen hem. Gick sedan till Mats L. Där var trist. Peppe och jag gick hem 3. Eva och Peppe började vara tillsammans.

Long time, no see. Tiderna förändras. Undrar vad Dylan kunde ha gjort av den sången?

DAGENS BREV: Som ovaneläsare av denna blogg märkt var det länge sen vi kommenterade pandemin. Inte mycket att säga. Hör att Boris Johnson äntligen ska gifta sig – men först sommaren 2022 när han tror att pesten är över.

Och min kompis M. skickar en länk som visar att det inte är över. ”Har inte exklusiviteten och charmen minskat för Everest när trängseln och smittspridning är på Stureplansnivå?”, skriver han apropå att minst 100 klättrare insjuknat i baslägret vid ”Himmelens huvud”.

Och folk undrar om vi inte tröttnat på isoleringen på udden? Nej, här är vi friska och arbetssamma. För egen del bygger jag en grillbänk.

Hon: ja den blir jättefin, mycket finare än vad bilden visar…

Och ja, idag har det jobbats, övertid till och med. Underbart fint arbetsväder. Ute. Städningen inne får vänta till imorgon då det ska bli skitväder.

Planterat om och planterat ut. Rensat ogräs bland sallad och jordgubbar. Klippt gräset och trodde jag skulle bli så varm att jag skulle få lust att bada. Ute i havet alltså. Blev jag inte, blåst pålandsvind så var lite väl kallt just vid vattnet.

Inte bara gräset växer som sjutton nu utan även salladen har satt fart och hur mycket jag än plockar är det lika mycket kvar. Härligt! Hoppas bara de andra grönsakerna som det gått långsamt för på grund av kylan får fart snart också!

Söndag: 23 maj…

(Uppdaterad 19:39)

Hon: dagen började som sig bör med frukost och massor av paket i sängen. Mest trädgårdsredskap, och det uppskattar jag verkligen, men vart tog läppstiftet från Hermès vägen…?

Men kanske var ändå bästa presenten de rejäla byggarbetar-hängslena som håller byxorna på plats även när mobilen ligger i bakfickan. Testade direkt, de funkade perfekt både vid ogräsrensning och utplantering av tomater i nya landet. Tack älskling!

Men som tur var kom Kicki, granne och vän, förbi och grattade med en flaska vin ungefär vid drinkdags. Tack! Om inte hade jag nog maniskt fortsatt kvällen i nya landet…

Och då missat den goda middagen han fixat med hela eftermiddagen. Hade varit synd, vildsvinet blev verkligen supergott.

Han. Grattis min fru! Slutet på början.

DAGEN EFTER: Som så många andra förstörde vi kvällen med att titta på Eurovision. Bara den meningen sammanfattar mitt betyg:
– Är det inte meningen att man ska lyssna på en musiktävling? Inte titta på alla dessa latsjo grabbar och lätt avklädda tjejer. Silverminiklänning är uppenbarligen årets populäraste plagg. 
Har gubbarna i EBU samma strikta klädkod som dito snuskgubbar inom beachhandbollen?
– Nån som minns Metoo????

Det gick inte så bra för allas vår Tusse och nu undrar förstås alla förståsigpåare om Sveriges guldålder i Eurovision är slut. Och som vanligt vinner DN:s Hanna Fahl även årets Eurovision.
Den kvinnan har en giftampull under varje tangent i sin laptop och hennes sågning av det tyska bidraget kommer att bli en klassiker: ”Att framföra denna smörja och samtidigt predika anti-hat är som att vifta med ett köttstycke framför en varg: det är omöjligt att inte bli provocerad in i vitglödgat raseri av ukuleleriffen, det dansande långfingret, steppdansen…”

”Tomma kalorier, men extremt goda under de tre minuter det tar att sätta i sig den här dumma lilla karamellen”, skrev hon om Cyperns bidrag. ”Låten är ett befriande skamlöst hopplock från Gaga/Ora/Zara, koreografin het och vig och rolig, och ögonblicket i slutet där Elena Tsagrinou viskar ”El diablo” i närbild en Eurovisionklassiker.”

Och när Hanna är som snällast skriver hon med en sen gäspning om Portugals bidrag: ”Klockan är halv fyra, vinet är slut. Den portugisiske Erasmusstudenten är den enda som fortfarande håller igång. ”Vi ger bara ut på vinyl, känslan är helt annorlunda”, säger han nu, åh gud, låt taxin komma snart, ”har du hört talas om en artist som heter Leonard Cohen? Riktigt duktig faktiskt.”

Jag längtar redan efter nästa års recensioner.

Lördag: Första doppet

Han: Dagar kommer och det gör inte alls ont när knoppar brister. Idag har våra sjönära tulpaner slagit ut. Det är inte de första tulpanerna, men de här är viktiga för dem har min kompis Richard Sexton satt. Richard är både konstnär och trädgårdsmästare och tulpanerna påminner om vänskap och om att det kommer en tid efter pandemin när vi kan träffas igen.

Bara det var värt en tidig eftermiddagsdrink. En Aperol Spritz med solig sjöutsikt.

Denna lördag går annars till historien som dagen när hon badade för första gången. Nej, inte i havet, det har redan blivit rutin. Nej, det är första dopparedan i vårt nya badkar!
– Klart att man undrar vad alla hipsters gör en sån här underbar lördag.

Hon: ja det var väldigt skönt!!! Så längesedan. Kommer hänga inne i Chateau Margareta ofta tror jag, speciellt i vinter. Och mina badbomber från Lush har kommit, favoriten är butterball, även om den inte ser så kul ut som de mer färggranna. Men den gör underverk för en torr hud och doftar underbart. Om man gillar vanilj vill säga…

Och så kom det ett blombud, så himla fin bukett, lyx! Ja, fyller år imorgon, men inget att fira, ojämnt som tusan. Men Han ska göra middagen, vildsvinsfile. Köpte vi på Attanäs gård för ett tag sedan, trots att han är skeptisk till vilt. Alltså tar vi det på min dag. Ska bli spännande.

Fredag: Varför en man bygger verandor (tror han)

(Uppdaterad 17:52, 17.18, 17:11,16:43, 14:00)

DAGENS STOLLAR: Hamas har utropat sig som ”moralisk och militär segrarare” i ännu ett hopplöst krig som förvandlat Gazaremsan till en grushög igen. Segersiffrorna: Tolv döda i Israel, 232 dödssoffer varav 65 barn i Gaza. 

DAGENS RUBRIK: Som sagt, Content is King but Context is King Kong. Älskar lokalredaktörer som alltid hittar sin vinkel på världsnyheter.

Han: Ni samlar på saker. Ni bygger. Ni gillar att ha verktyg omkring er. Ni odlar saker ni inte riktigt vet vad det är. Ni är mörkrädda och självupptagna. Lägg till Havet, Båten. Katterna. Pipan. Den löjliga hatten. Skägget. Du vill också ha en get och hönor som går omkring och pickar.
Framför allt:
– Monologen.
Detta att ni hela tiden pratar högt för er själva när ni är ensamma, vilket ni är. Ni resonerar. Ni disputerar. Opponerar mot egna teser. Mal på om saker ingen utomstående bryr sig om.
Skillnaderna är uppenbara: Gud. Fredag. Kvinnorna.
– Inte minst kvinnorna!
Även en nioåring med pubertala funderingar undrar varför det bara dyker upp karlar på Förtvivlans ö.
Ännu en skillnad mellan dig och Robinson Crusoe är viktig, åtminstone för dig. När du blir hungrig kan du åka till Maggans fik i Gökalund med de andra gubbarna och käka köttfärslimpa med lingonsylt.

Så diktade jag för några år sedan i en dagsnotering. Sedan dess har Maggans fik slagit igen. Jag har byggt ytterligare ett antal verandor. Och det viktigaste:
– Hon har flyttat ner till katterna och gubben på udden. Ensamhet är inte längre ett tillstånd. Inget jag saknar heller.

Nu har jag dragit den sista skruven i ännu en veranda och som vanligt tänker jag på Robinson Crusoe. Vad är det egentligen författaren vill säga oss läsare?
Jag har tes:
– Robinson Crusoe handlar om varför en man bygger verandor. Eller så bygger jag verandor av samma skäl som Robinson skapade sig en egen värld.
Låter det pretentiöst? Det är det också.

Defoe låter Robinson stanna 28 år, två månader och 19 dagar på sin öde ö med ett bestämt syfte. Och det handlar inte om att undersöka ensamheten. The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe Robinson Crusoe (1719) är en handbok i hur en man bygger sig ett eget universum.
I det sammanhanget är ensamheten bara ett sätt att förenkla historien. En praktisk åtgärd för att eliminera störande elements inverkan på laboratorieexperimentet.
– Som i alla skapelseberättelser, med andra ord. Tänk efter: Den som hittade på att Gud skapade världen på sju dagar, visste vad han gjorde när han rensade storyn från distraherande bifigurer. Framför allt ingen fru Gud som ropar genom universum:
– Är du klar snart med det där du håller på med? Jag skulle behöva hjälp att flytta mina plantor …

Det var förstås inget jag tänkte på när jag var nio år och läste min första Robinson, men min favoritbok handlar om den sekulära skapelseberättelsens villkor.
Och det är där jag inser att det finns existentiella likheter mellan oss: Robinson byggde sig ett befästningssystem, jag bygger mig ett system av verandor.
– Frågan är varför.

När Robinson Crusoe vaknar ensam på stranden efter sitt skeppsbrott är han skitskraj. ”Det enda jag ägde var en kniv, en tobakspipa och litet tobak i en dosa. Detta var hela mitt förråd, och tanken där Robinson Crusoe på fyllde mig med en sådan ångest, att jag en stund sprang omkring som en galning”.
Sedan bryts den förlamande rädslan och Robinson förvandlas till en Duracellkanin.
Han bärgar allt som finns att bärga på det förlista fartyget.

Till sist går han loss även på skeppsvirket och så börjar den kreativa skapelseberättelsen. ”Den första känslan av trygghet infinner sig när han somnar omgiven av sina erövrade ägodelar”, konstaterar Per Wirtén i en essä. Enligt Wirtén handlar Robinson Cruseo om ”hur människan uppfinner sig själv som individ, formar samhället och erövrar världen. En sekulär skapelseberättelse”.  
Wirtén skriver: ”Murarna handlar till sist inte bara om skydd i enkel betydelse. Funktionen blir mer mångtydig. De upprättar en viktig gräns och är mer symboliska än praktiska. Han avskiljer det privata från det offentliga. Hemmet från samhället. Inne från ute. Det är också som att han befäster sin egen person. Hemmet som befästning blir också jaget som borg” (The Crazy Swede, en sann historia, Norstedts, 2007).

Nu har jag byggt tretton (13) verandor runt två små hus vid havet. Så är det detta allt handlar om? Att jag om och om igen befäster min egen person?
– Bygger Jaget som en borg.
Kanske. Kanske inte. Om jag låg på en terapisoffa skulle psykdoktorn kanske ana ett behov av att återskapa min egen skapelseberättelse: Jag flyttade hemifrån när du var tolv. Jag har flyttat tjugo gånger som vuxen. Jag har varit inneboende, delat lägenhet med två pojkvänner och nio katter.
Jag har bott ihop med sex kvinnor och i ett svagt ögonblick har jag diktat att kvinnor är som sköldpaddor: De bär sina hem med sig även när de träffar sina älskare. Det hämmar deras njutning, men när de går lämnar de ingenting efter sig.
– Den kvinnan är i själva verket jag själv!

Gud och människor vet att jag har inte alltid bara varit där mina skor stått. Men jag har heller aldrig varit hjälten som Joe Hill, Muddy Waters och Dylan sjunger om – On a rollin’ stone gathers no moss. Jag har rest mig upp och gått, men alltid med en ryggsäck full av längtan efter att det ska växa ny mossa under mina fötter.
Redan i flykten har jag börjat boa in mig på nästa gren. Inrett. Tapetserat. Byggt bokhyllor.
Inte sällan byggt nya sängar.
– På senare år byggt tretton verandor.
Kanske fjorton.

Även på den punkten är vi lika, Robinson och jag. Proportionerna skiljer sig åt, men attityden är densamma. Vi får aldrig nog. Det kan se ut som om vi gillar att vara utomhus i den fria naturen.
Vi gillar att bygga.
– Frågan är om vi tycker om naturen i sig?
Tveksamt. Jag är uppfödd på ett kraftverksbygge och har alltid tyckt att kultur (= mänsklig påverkan) ofta slår natur. Där är vi olika Hon och jag.
Jo, jag gillar också våra tallar och så. Men det finns en skillnad mellan henne och Robinson och mig:
– Han och jag är båda kolonialister.
Vi vill bryta ny mark.
Ockupera territorium.
Boa in oss.
Markera revir.

Jag erkänner. Det är så långt från dagens posthumanistiska vurm för stenars verklighetsuppfattning, maskarnas känsloliv, ekofeminsm och känsla för växternas neurobiologi man kan komma.

Och poängen i denna långa predikan: Mr Cruseo och Mr Engberg tänker som de sociala ingenjörer som skapat oss – våra projekt får sin mening först när den mäts mot andra människors närvaro.
Vi är nöjda först när någon säger:
– Vad fint det blev.
Återigen, proportionerna är annorlunda. Defoe lät Robinson Crusoe bygga sin koloni i 30 år innan han var nöjd och överlät Island of Despair till de nybyggare han samlat kring sin ofrivillige hjälte. I det perspektivet lider jag av en 3-årings behov av omedelbar behovstillfredsställelse. Jag längtar till nästa nu, när hon ska komma över till den andra sidan udden och säga …
– Ja, vad kommer hon egentligen att tycka?

Förresten. Bygger jag verkligen verandor? Heter det inte altaner? Verandor är väl altaner med tak.
– Undrar om även Robinson Crusoe (och Gud) funderade över vad de egentligen höll på med?

Hon: snömos, du bygger altaner för att du tycker det är kul och samtidigt slipper ha samvetskval för att du inte gör något annat tråkigt, typ städar.

Han: ”… och på den sjunde dagen städade hon”. Ibland undrar jag om det det verkligen är hagtornen som har de vassaste tungorna här på udden … jag menar taggar.
– Nu har jag i alla fall satt upp 5 fågelholkar, älskling.
Det gjorde aldrig Robinson.
Så vitt jag vet.

Hon: tack ❤️. Och tack för att du fixar middagen medan jag njuter av kvällssolen med en Aperol Spritzer och en bra bok, utanför Chateau Margareta!

Torsdag: vackraste tiden är här!

(Uppdaterad 18:58)

Hon: ja nu går det fort trots lite kylig senvår. Och blåsig, naturligtvis… men det är vackert. Och jag ligger fortfarande efter med allt! Hann i alla fall få ihop en mörk och en ljus limpa idag. I rödaste rappet. Frukost utan en av varje är liksom inte en bra sådan. Och så en kakbit till det förstås.

Och så en sväng förbi Blomlöfs Rökeri och Ola i Bröms lilla gårdsbutik. Sen var middagen fixad!

Han: Vad var det jag sa! Jo, för snart en månad sedan skrev jag om virkespriserna. Pandemin har tvingat svenskarna att jobba hemma och många har tolkat det som en uppmaning att renovera sina hus och bygga uteplatser.
Och som man ropar får man svar:
– Det ser ut att bli brist på trallvirke, sa Johan Freij, skogsexpert på Danske Bank då i april.
– Ska du bygga en altan i sommar är det lika bra att åka och köpa virke redan nu.

Jag konstaterade att hans slutsats lät som en reklamtext för Lindbergs och alla andra byggmarknader. Och reklamen gick hem, nu är kampanjen över. I dagens Dagens Industri läser jag: Virkespriserna har stigit brant både i år och i fjol, men har de senaste veckorna vänt tvärt ned på världsmarknaden. Chicagobörsens virkesterminer har sedan toppen den 11 maj backat med mer än 20 procent på bara tio dagar. Enligt Bloomberg beror nedgången på sågverk i färd med att skala upp sin produktion som nu skockas kring köpare för att säkra sin beläggning – ett typiskt exempel på hur en marknad är på väg att hitta balans mellan utbud och efterfrågan således.

Länge leve kapitalismens enkla dialektik som med journalisternas stöd får ekonomin att snurra ännu ett varv. Branschnestorn Karl Hedin, stor skogsägare i Mellansverige och framgångsrik virkesföretagare i tredje generationen låter som Karl Marx i storstövlar:
– Tittar man tillbaka på hur länge cyklerna brukar hålla på är den enda rimliga bedömningen en tillbakagång. Det brukar ta 1,5-2 år, sedan har produktionen kommit ifatt och det blir samma problem som nu men åt andra hållet.
En cykel brukar ta 4-5 år mellan topp och botten, enligt min erfarenhet som sträcker sig från 1972, säger Hedin till Dagens Industri.

Känns helt okej för mig. Jag köpte på mig det trallvirke jag behöver innan priserna slog i taket. Säg till om du vill göra en bra affär.

Onsdag: ommöblering – och dagens statistik!

(Uppdaterad 22:36, 20:44)

Hon: nu var det dags! Ommöblering i växthus 1. En tomatplanta på hyllan bakom soffan avgjorde det hela, den var uppe i taknocken och höll på att få ”slagsida”. Inte har jag kommit åt att tjuva den ordentligt heller, så den växer hej vilt åt alla håll.

Den här Aubergine-plantan är också fin tycker jag. Trots, eller kanske på grund av att den fick flytta ut lite för tidigt av platsbrist inne.

Men nu är det dags att ge upp för dagen och bänka oss framför tv:n och nya favvo–serien på Netflix:

Till och med Han gillar den serien. Och jag vill bara äga en av hans kaftaner. Visste inte att han var designern bakom det modet, tänker mest på Halston neck när jag hör hans namn.

Och jag säger precis som New York Times:

Han: Liksom Halston har jag gått långt i mina loafers, som jag köpte på Massimo Dutti i Palma när Milton och jag sålde vår lägenhet, BC (befora Corina). Åtminstone idag. Över 6000 steg, trots att jag bara gått tvärs över udden för att pilla lite med det sista på Margaretas altan. Typ hörn.

Åtminstone enligt den där lilla siffernissen i min iPhone som håller koll på mig. Han verkar gå igång på statistik.
Till exempel berättar han – jag utgår från att det är en han eftersom jag tycker om kvinnor – att just idag har jag gått dubbelt så långt som jag gjorde förra året i genomsnitt per dag.
– Så pass.

Dessutom vet siffernissan att jag har lyssnat på P1 även idag. Två timmar och 54 minuter. Och som om jag bett om hans åsikt noterar han att ljudnivån i mina hörlurar varit helt ok.
Det senare inger hopp att Storebror ännu inte ser och här allt. Jag använder nämligen hörlurar utan bär ogenerat min mobilradio påslagen i bröstfickan på västen som jag fått av Adam.

Hon avskyr det, men apropå Halston och mode har jag fått för mig att även måsarna vill veta varför gubbarna i Internationella handbollsförbundet bestämt att kvinnor måste spela beachhandboll i bikini där underdelen får vara max 10 centimeter bred, när det är ok att männen spelar i långa kortbyxor som ska sluta 10 centimeter ovanför knäskålen.
– Visst undrar man?

Tisdag: Det här med mitt och ditt och tomtgränser

(Uppdaterad 20:00, 18:10)

Han: Napoleon Bonaparte, den franskaste av fransmän, var inte fransman utan född italienare och hette Napoleone Buonaparte. Ändå mötte han sitt Waterloo när han strävade efter att utvidgade Frankrikes gränser.
Stalin var inte ryss, men blev den ryskaste av alla ryssar och Hitler, den tyskaste av alla tyskar, var österrikare. Hitlers polare, den italienske diktatorn Mussolini la sig till med österrikarens antisemitism – trots att kvinnan han älskade allra mest hette Margherita Sarfatti och var judinna.

De mest förtryckta i USA skapade den friaste av var alla musikstilar (jazzen) och det finns många paradoxer i historien, påpekar författaren Eduardo Galeano:”Inte ens Guds egen son klarade sig ifrån paradoxer. Han valde att födas i en subtropisk öken där det nästan aldrig snöar, men snö kom att bli den allmänna symbolen för just julen när man i Europa bestämde sig för att europeisera Jesus. Och som det inte vore nog är Jesu födelse idag den handelsvara månglarna han drev ur templet tjänar mest pengar på”.

Och så har vi alla dessa paradoxer när det gäller krig om marken vi går på. För egen del funderar jag på att ockupera Icahandlarn’s tomt här bredvid. Jo, det är sant. Detta med motivering att vi faktiskt var här först.
– Även om jag personligen flyttade hit långt senare, närmare bestämt för två sen.
Och om man bortser från att båda våra arrenden tillhör Den Store Store Markägaren, men ändå.
Vårt folk var här först, redan åren 1947-48 och det det känns som om Gud, jag menar Markägaren, står på vår sida.
– Även om det nu var länge sen han sa talade till oss från sin gård uppe vid E22:an.

Nu ska du inte tro att jag har något emot Icahandlarn.
– Absolut inte, jag gillar honom och vi brukar köra bort död tång tillsammans.
Nej, det gäller principen.
Jag vill ha tillbaka den mark som är vårt. Åtminstone det som var svärfars och svärmors innan Thörns byggde ut och markägarn gav bort en del av vår tomt.
– Det vill säga deras tomt som alltså nu tillhör Icahandlarn.

Han är en hygglig karl och eftersom även jag är en hygglig person fick han bygga sitt uterum på vår gränslinje.
Vilket tyvärr fick Den Internationella Gränsdragningskommissionen att helt sonika flytta gränsen utifrån hans nya bosättning!
Det klart att vårt folk är bittert.
– För att inte säga krääänkt.
Ditt är mitt, men det betyder inte att mitt är ditt, som gud, jag menar Rolf, markägarn, brukade säga på den tiden när folk trodde på vidskepelse.

Men som jag sa, jag är en sån där fin människa som vänder andra kinden till. Därför har jag redan bestämt mig. När jag har ockuperat Icahandlarns lilla skafttomt mellan udden och Ismans, då ska jag gå över till honom och föreslå att vi sluter fred.
– Vad säger du, ska vi inte sluta bråka och som broderfolk dela på din tomt som nu är min?

Ska vi säga så?

För att visa min uppskattning behåller jag den strandnära delen av hans tomt där vassen växer högt. Men som den fina människa jag är får han tillbaka den del som ligger närmast vägen – åtminstone tills vidare.  
Icahandlarn gillar faktiskt att köra bil och min nya släpkärra står ju redan står där uppe och förstör hans utsikt etc etc … och nu låter det som om han redan firar vår överenskommelse med fyrverkerier.
Eller?
– Nähä, det verkar som att jag har somnat med radion på igen!
Jag lyssnade på ”Odla med P1”, men nu är det plötsligt nyheter och det verkar som att det växer massor av paradoxer så här års i Mellanöstern.

DAGENS MUSIK: Apropå paradoxer i väntan på Eurovision Contest, semifinal. Min kompis TK skickar en länk som ändrar inte bara framtiden utan även musikhistorien: ”Heter det ’the blues’ eller egentligen ’the blue’? According to the Howlin’ Wolf Burnett, så är det ‘the blue’. Han inleder här med en liten föreläsning.
– So let’s hear from some experts!”

Blue eller blues. Hoppa över reklamen och lyssna nu Alexander och alla ni andra mina pussgurkor till barnbarn! Så här lät det när riktiga musiker spelade den på riktiga instrument.
Här är är en annan historielektion som farfar och morfar skickar er för att visa hur riktig musik lät innan elektrikerna tog över och Mello blev den samlande punkter för svensk kultur:

Hon: du skämtar va…? Vi har inget krig om tomtgränser här längst ut på Udden, och det är väldigt skönt!!! Däremot krigar grannen med sina maskrosor, medan jag göder mina. Men idag var det tvunget att klippa gräset, fick göra små öar runt blomstren, men en hel del fick ryka. Fast snart kommer de andra sorter som typ blåklocka.

Han: Du har rätt min vän. Jag skojar, det kallas ironi. Och du odlar fina maskrosor.

Måndag: Länge leve lokaljournalistiken!

DAGENS VÄDER: Dimma, 4 sekundmeter (6) sydlig vind. 11 grader som känns som 8, frukost inne. Morgontidningar.

Han, den pensionerade redaktören: ”Content is King”, brukar man säga. Det vill säga, det brukar skrivande journalister hävda. Redaktörer däremot vet att det bara är sant i ett sammanhang:
– Content is King but Context is King Kong!

I morgon börjar Eurovision Song Contest. Fokus på Tusse, förstås. Men inte i vår lokaltidning. Kontexten, sammanhanget, är A och O i lokaljournalistiken och så blir vinkeln i denna stora riksnyhet den här:

Det är klart att fyra låtskrivare från vårt här omkring är en större nyhet än en enda kille från Tällberg, Dalarna!

Älskar den känsla för feeling som lokalredaktörer utvecklar varje dag. Men snor en riksnyhet och vinklar om den. Återvinningstationerna har blivit vår nya kyrka i coronatider och runt om i landet ger lokalredaktörer denna riksnyhet färg av Halland, Uppland, Västerbotten, Stockholm.
–Torsåsredaktionens Stephanie Wilhemsson är förstås också på hugget. Magnus och Max heter våra vardagshjältar, numera även mediekändisar.

Hon: men om dagen började i dis slutade den desto bättre. Däremellan ägnades dagen åt bladlusbekämpning, grrr. Har jag inte tid med! Men eländet glömdes snabbt när kompisarna från Södra Kärr (ett par km söderut från och oss) kom.

Tina och jag har känt varandra i 45 år, Blomman kom väl in i leken ungefär fem år efter det. Han betydligt senare, och hängde väl inte riktigt med i alla minnen som bollades vilt. Men höll humöret uppe ändå, och grillade hamburgare gjorda på färs från byggare Urbans ”hemodlade” kviga.

Söndag: ute vs inne…

(Uppdaterad 19:50)

Hon: när ett par grannar tog ner Anticimex för att de hade problem med råttor sa de att det absolut bästa medlet var att skaffa katt! Vi har två, före detta vildkatter dessutom. De har egen dörrlucka som mynnar ut precis intill där bild 1 är tagen…

Han: Under antiken trodde man på en cirkulär historieuppfattning, där perioder av uppgång och nedgång, lycka och olycka följer på varandra i en evig rundgång. Denna syn har ersatts av den moderna teorin där historien tar form i en linjär process som leder fram till den punkt där vi befinner oss just nu.

Det är klart att vi är moderna, men ibland känns det som om historien går i cirklar. För ett år sedan idag var vi idag klara med renoveringen av Margaretas stuga. På bloggen berättade vi om detta.
– Och nu är vi tillbaka på ruta ett! Idag har vi nämligen än en gång städat igenom stugan efter de senaste veckornas renovering.
Känns det inte som vi gått i en cirkel, älskling?

Men det är helt okej, för nu är Margaretas Chateau beboeligt igen. Som för ett år sedan, men med badrum och större fönster. Kort sagt: Allt har hänt men ingenting har förändrats?
Eller tvärtom:
– Ingenting har hänt men allt har förändrats.