Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: En dag som gjord för dåliga nyheter

(Uppdaterad 10.47, 10:20)

Dagens väder (06:40): 5 mm regn/tim, 6 grader som m känns som +2 pga 8-13 sekundmeter vind från SV. En gråtrist dag som gjord för dåliga nyheter.

Han: Bladlöss står högst upp på Hennes hata-lista. Tillsammans med mördarsnigeln ligger kirskålen annars i topp som våra mest avskydda trädgårdsmarodörer. ”Den sprider sig hejvilt med både frön och rötter – endast en pytteliten rotbit räcker för att bilda en ny planta!”, läser jag i Vi i Villa, som ger ”fem riktigt bra tips –  pröva gärna allihop!”

Det är det gamla vanliga – gräv upp, bygg barriärer och täck med duk etc. Jag kan skicka med en hälsning från udden: Inget av råden hjälper.
Jag har ett bättre råd:
– If you can’t beat them, eat them.
 
Hannibal Lecter har helt rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
För så är det också: Kirskålen är inget ogräs, utan en förvildad matgrönsak som förr i tiden odlades i bland annat klosterträdgårdar. ”Till er som har kirskål i trädgården: grattis! Ni behöver aldrig mer köpa spenat”, skriver några entusiaster på nätet.

Tror visserligen inte att Hon delar den entusiasmen, men jag hoppas att småländskan på sikt ska inse värdet på kirskål. Redan för tre år sedan gjorde jag följande dagsnotering, detta efter några veckor av fruktlösa försök att bekämpa ogräset på udden: Idag äter du kirskålssoppa på Stockholms Matmarknad. Soppan är kryddad med rallarros och lite sherry. Pelle Sturén berättar att kirskålen kostar 1 200 kr kilot i huvudstaden.
– Tolvhundra kronor!
Vet den romske tiggaren utanför Tempo i Gökalund att han sitter på en förmögenhet?

Skrev jag då, BC (before Corona). Idag sitter det inga romer utanför butikerna häromkring. I den bästa av världar plockar de gröna tusenlapparna någonstans.

Dagens Hade-jag-ingen-aaaning-om: Plötsligt har alla som tittar på andra kanaler upptäckt Paradise Hotels format: Unga bimbos av båda könen som går omkring halvnakna, super till, leker byta-säng-leken och tafsar sig till sömns.
– Det gör sig bra på tv.
Så länge de vuxna i rummet inte bryr sig. I en krönika i Göteborgs-Posten skriver Essy Klingberg att sånt här ligger i realityformatets format: ”Händelserna sker inte i ett vakuum, utan är två i raden av många som genom åren kablats ut under förevändningen att det är bra tv /…/ Att ett övergrepp förr eller senare sker i en sån miljö framstår nästan som förutbestämt.”
Ansvarig utgivare av denna blogg meddelar att det finns påklädda tv-program som På Spåret också.

Hon: det där sista fattade jag inte riktigt… vad menar du?

Dagens överraskning; smakade en av de röda citronerna från nya trädet. Ska enligt Google smaka som en vanlig citron. Gjorde den inte, den smakar mer av apelsin eller kanske mandarin. Kul, för det var ju egentligen ett apelsinträd jag ville ha eftersom jag redan har ett stort citronträd. Föll för doften av alla blommorna och det roliga utseendet på frukterna. Och det gjorde jag ju uppenbarligen rätt i!

Bättre sent än aldrig; tog mig i kragen och packade ner påskpyntet. Blev lite tomt måste jag säga. Konstigt att man nu ska vänta ända till påsk för att få pynta lite igen. Det finns ju verkligen utrymme för en högtid däremellan. Midsommar borde kanske utveckla sin midsommarstång till mer behändigt och lättupphängt pynt.

Kinnevik rasar inför Zalando-utdelning

Dagens hälsning: ”Du har varit ur loopen i två dagar och imperiet rasar”, skriver M, som härmed tilldelas medalj för dagens mest vänfasta överdrift. Visserligen har det gått två dagar sedan jag pensionerade mig från Our group, men utdelningen av Zalando väger (lite) tyngre (underdrift) för Kinneviks fall.
– Dessbättre äger jag som principfast redaktör inga aktier.
Det gör däremot Hon som nu biter på naglarna (trots att jag har försökt säga att hon får Zalandoaktier i utbyte).  

Tisdag: Små historier i väntan på att det ska sluta regna

(Uppdaterad 18:40)

Han: Igår skrev jag inte mycket. Vädret var för vackert, det nya altanbygget för långt, dessutom var det första dagen o resten av mitt liv som pensionär (förlåt tjat, det behöver upprepas). Men jag skrev att små historier säger ofta mer om vår tid än storslaget episka berättelser.
– Sant.
Häromdagen skrev jag om författaren med mera Alex Schulman som inte alls längtar efter att få kramas mera efter coronan.
Detta i polemik med statsminister Stefan Löfven som gjort o-kramandet till den stora saknaden i vår tid.

Jag lutar nog mest åt Alex inställning. När jag läser helgens reportage i DN blir jag mycket mer avundsjuk på Alex Schulmans frukostvanor i virustider.
Pandemin har slagit hårt mot kroglivet och skribenten Björn af Kleen tar rygg på ”stjärnkrögaren” PG Nilsson och serverar oss läsare en spaning om krogens plats i kulturen.
”En stad utan krogar är ingen stad”, skriver af Kleen i en nostalgisk betraktelse om hur livet kring Stureplan gestaltade sig BC (Before Corona). Men mitt i det långa reportaget göms den lilla historien som säger mer om vår tid än tre tidningssidor om pandemins negativa inverkan. Björn af Kleen skriver: En tisdag när vi ska äta lunch på Brillo ursäktar sig Nilsson. Innan vi sätter oss måste han konversera Alex Schulman, en stamgäst som tillbringar stora delar av sin arbetsdag på Brillo. När pandemin tvingade Nilsson att sluta servera frukost, morgontimmarna lönar sig inte, blev Schulman så desorienterad att Nilsson gav honom en egen nyckel till restaurangen.
Nu kan han gå in med personalen.

Det är klart att jag blir avundsjuk. Framförallt nostalgiskt avundsjuk på mig själv.
– Ett urbant avantgarde använder krog­en som vardagsrum i Sverige, konstaterar af Kleen. Sant och sant är att jag en ganska lång period levde så.
Inte på Brillo, som då inte fanns, men på Sturehof – navet i krögaren PG Nilssons krogimperium. Fortfarande har jag vänner som ringer och undrar om jag är på ”Kontoret”.

Bakgrunden i korthet: Jag hade sagt upp mig från Det Stora Mediebolaget ”på grund av oenighet med ledningen” som det stod i branschpressen. Sant, men ett svepskäl. Jag ville måla på heltid. Framför allt var jag urless på att vara chef med personalansvar.
Vid den tiden berättar jag ofta legenden om hur inkaindianerna bekämpade karriärism:
– När man skulle utse en ny hövding fick kandidaterna sitta med rumpan bar över öppen eld. Den som stod ut längst blev chef.
Sensmoral: Många vill prova på̊ att vara chef – en gång. Men ingen är dum nog att söka jobbet två gånger och min stjärt kändes nu som om jag varit chef alltför många gånger.

Framtiden var oviss, men ljus. I DN skriver Kerstin Kåll att ”Peppe Engberg har inga bestämda planer för vad han nu ska göra” (Dagens Nyheter 5 maj 1998). Men ett kontor hade jag ­– Sturehofs Bord 100 var min borg.
– Vi borde sätta in ett telefonjack och fax, sa Thomas Trägårdh efter några veckor. Thomas var en tidig kollega till PG. Han höll ett öga på Bord 100 och det där med telefonjack och fax var inte bara ett skämt.

Bord 100 strax innanför de stora fönstren blev med tiden Sturehofs mest eftertraktade bord. Riddarna kring Bord 100 har hemförlovats och efter den senaste ombyggnaden är nu även bordet historia.
– En liten historia som jag nu berättat för dig eftersom det regnar på udden och jag inte har några bestämda planer för vad jag ska göra då.

Hon: ja fy vilket ruggigt väder det blev. Behövs i och för sig regn, men inte kul ändå. Nu längtar man ju verkligen efter ett varmt bad…

Urban och Krystjof är i full gång med de sista detaljerna i badrummet inne i Chateau Margareta nu. Och jag och Han fick rusa in till Kalmar och köpa spegel och lampa till tvättfatet eftersom elektrikern kommer imorgon. Rörmokaren kunde tyvärr inte komma och koppla på vattnet förrän i nästa vecka, så något helgbad blir det alltså inte. Men nästa helg!!

PS: Eftersom det inte bara regnar utan även blåser på udden: Även jag tog av mig hatten för Kungen på dennes födelsedag. Dessutom reviderade jag en åsikt för att behålla en ståndpunkt, som Jan Myrdal skulle ha uttryckt det om han inte vore död:
– Hade kungen varit tvungen att söka om tjänsten hade han fått det.

Inte minst statstelevisionens hyllningsintervju visar att även kungar kan förändras.
– Karln pratar ju nu för tiden.
Nånting förändrades med tsunamikatastrofen när alla insåg att vi faktiskt har en statschef.

Så har det ju inte alltid varit, vilket min lilla historia handlade om. Nicke Westrin, en kompis från Strömsund som nu bor i Råneå, visar att det låg något i min minnesbild.
Nicke skriver: Det här med kungen har sina sidor. På bilden ser du Nicke och Tjabo i Karl X kabinett på Drottningholms slott 1989. Kungen får en bok av mig, han ser frågande ut…
– Eftersom kungen gillar flugfiske har jag tagit med mig en bok till Er, sa jag allvarligt.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det här är en trevlig bok om flugfiske och det gillar ju Kungen.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det är jag som har skrivit den, sa jag glatt.
(då började folk att skratta mitt i allvarligheten).
– Mmmm, sa Kungen.

Så var det på den tiden, skriver Nicke – som underförstått tillhör eliten bland världens flugfiskare. Apropå allt annat skriver han: ”Läget uppihär är skapligt, har fått den första sprutan och jag håller på att planera för sommarens fjällturer. Det ser ut som att fotogeniet Jens Assur följer med på en av de. Men först blir det rödingpimpel på en hemlig sjö kring Keb på 900 meter. Dit åker polarn och jag den 1 juni… Whisky, korv och isdubbar, resten löser sig.”

Intressant eller hur? Liksom Alex Schulmans frukostar säger det mycket om hur livet i coronatider också ser ut.

 

Måndag: Äntligen!!!

(Uppdaterad 21:06)

Hon: japp, nu fick även jag boka vaccination. 50-59 öppnade idag. Tyvärr 10 dagar fram i tiden, men glad ändå. Känns verkligen skönt! Och den 10 juni ska vi upp till Stockholm, tjohooo. Bara ett par dagar så redan typ överbokade, så många man vill träffa, men nu kan vi ju åka upp lite då och då utan att känna rädsla eller bryta mot några direktiv. Frihet!

Dagens utmaning, plantera om blommorna jag satte alldeles för tätt. Gick sådär. Glad om någon överlevde, började i ena hörnet så de flesta är fortfarande kvar i lådan och oskadda som tur är. Men frågan är om jag ska se om alla lyckas komma upp trots trängsel, eller fortsätta omplantering med kanske 10 procents överlevnad…

Dagens happening, grannarnas hyrda grävskopa. Han var speciellt intresserad, ska vi göra detsamma istället för att ringa hit Börje och hans stora grävskopa. Nja, han insåg nog ganska snabbt att Börje it is ;).

Han: Haha, små historier säger ofta mer om vår tid än storslaget episka berättelser. För egen del vill jag bara bidra med ett sms från Blomman, som bor i Södra Kärr men är egentligen söderkis. Nu har han varit på besök i huvudstaden och skriver: ”Hoppas ni mår bra, här bra efter en kortare runda till Stockholm och lite umgänge med ungdomarna. Vi bodde på Långholmen och döm om vår förvåning vad dom tapetserat toaväggen med”:

Söndag: magisk morgon – och ingen söndagsångest

(Uppdaterad 17:05, 16:10)

Hon: alltså, vilken underbar morgon. Sol, aningen disigt, bleke och så ljudet av alla sjöfåglar:

Hon: dagen har faktiskt fortsatt i samma anda, ingen vind att tala om. Helt underbart!!! Och jag kunde säsongs-inviga planteringsbordet ute utan att plantorna blåste sönder. Helt underbart det också. Frigör dessutom plats i växthuset…

Körsbärsträdet har också börjat blomma för fullt, trots tuff beskärning i höstas. Vilket han påpekade häromveckan var dåligt… nu blir det lite ”körsbärsporr”:

Och så en sista bild på mina bondbönor som riktigt på g nu. Egentorkade bönor från förra årets skörd, som jag dessutom satte lite väl tidigt i våras. Lite av ett mirakel skulle jag säga 👩🏻‍🌾

Han: Konstig dag. Alla o-vaneläsare av denna blogg upptäcker genast att det konstigaste med bilden ovan är vimpeln. Den flammar inte stolt i vinden, ty idag har det varit bleke och vindstilla hela dan på udden. Det var inte igår. Även i övrigt har det varit en maklig dag. Har inte tittat en enda gång i Financial Times, Wall Street Journal eller Dagens industri. Har läst Borges, del 3 Om Swedenborg istället, intressant gubbe.
Har alltså inte haft minsta söndagsångest, för i morgon tar PepTalk sovmorgon.
– Känns helt okey, jag tycker till och med att jag ser yngre ut.
Eller hur?

Nu ska jag gå ut med soporna, i morgon är det sophämtning och min äldsta kompis CA Carlzon (90+) säger att som pensionär ska man bara göra en sak per dag annars blir man trött i huvudet.

PS 20 minuter senare: Det var det, soptunnan alltså. Apropå det har jag fått många glada tillrop kring mitt beslut att lämna löneslaveriet, dessutom på arbetarrörelsens högtidsdag. Uggla tycker också att jag verkar yngre än jag var förra veckan:

1 Maj: I år firar vi Arbetets dag i resten av våra liv

Han: 1 Maj och Arbetets dag! Äntligen! Förra året marscherade jag runt udden med det då självklara kravet:
– Ropen skalla/ vedkap åt alla!

På mitt plakat i år står det med stora bokstäver: Arbete åt alla – andra! Ty äntligen kan jag med heder och samvete ansluta mig till arbetslinjen som alla partier omhuldar ( = få andra att jobba för deras pensioner).
– Från och med idag avstår jag från min rätt till arbete.

Kort sagt: Gubben på udden firar Arbetets dag genom att pensionera mig. Jag skriver just nu mina sista fakturor liggande i sängen (Hon är som vanligt igång i något av sina växthus).
– I morgon ska jag fundera över vad jag ska göra när jag blir stor.

PS: Förra året skickade Gert Fylking mig denna bild. Han ringde även i går från sin kobbe. Budskapet gäller förstås även årets stora helg. Valborg firades stillsamt hos Ismans som firade in våren genom att plantera ett magnoliaträd.
Jag hade velat hålla tal, men hittade bara manuset till ”Ring Klocka Ring…”. Trevligt var det, även om blåsten gjorde att det var kyligare vid havet än på nyårsafton.

Hon: barnen tar över stafettpinnen. Möts av dotterns ansikte som helsida i dagens GP. På Instagram håller dotterdottern redan fanan högt. Inte precis i mormors fotspår, möjligtvis i bonusmorfars…

Sen firade vi in våren med grannar, tillika goda vänner, i eftermiddagssolen. Så kul att äntligen kunna träffas utan att frysa…

Sista april: Idag hyllar vi kungen!

Han: Idag fyller kungen år. Och det firar vi! Nej, det är inget aprilskämt, ty jag har ändrat uppfattning om Sveriges statsöverhuvud.

Två gånger har jag hängts ut på en kvällstidnings löpsedel. En gång anklagades jag för majestätsbrott. Året är 1994. I en ledare i en av landets minsta tidningar drar jag blankt mot kungen: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
Och som jag ropar får jag svar. På väg till jobbet nästa morgon läser jag krigsrubriken på en kvällstidings löpsedel: ”Folkstorm
rasar mot kungaangrepp.”

Att det handlar om mig fattar jag först när en kompis, PR-mannen Micke Albinsson ringar och säger:
– Tjena Anckarström.
Sju telefonsamtal är en folkstorm på kvällstidningsprosa och jag med- ger att jag blev rörd om än inte skakad. Under de närmaste veckorna framstår jag som en härförare för republikanerna (R). Som sådan hamnar jag i Robban Aschbergs debattprogram på TV3.
Jag utgör flankstöd åt Expressens hårdföre reporter Ulf Nilson. I den andra ringhörnan sitter Herman Lindqvist och en annan ståndaktig företrädare för mediemonarkisterna som jag tyvärr glömt namnet på.

Jag lär mig att det första som dör i debattprogram är nyanserna. Mitt försök att slänga in en brasklapp tystas bryskt ner av Aschberg:
– Det blir för komplicerat. Det här är tv.
Försvinner i den allmänna kalabaliken gör därför mitt finstilta: Till skillnad från fundamentalistiska republikaner är det inte monarkin som sådan jag är emot – det är kungen personligen.

Orsaken bakom mitt utfall: Jag har sett kungen på scen under en viktig exportsatsning i Paris. Den stora fusionen mellan Volvo och Renault hade spruckit och utställningen “Solen och Nordstjärnan” ska visa att floppen är glömd på båda sidor.
– Om taket störtat in under förhandlingarna på National du Patronat Francais hade behovet av förnyelse av det svenska näringslivets ledarskikt varit total, skriver jag.
Alla var där, som man säger.
Hela gänget infann sig även på Hotel InterContinental, där Exportrådet höll mottagning för att utse årets bästa svenska företag i Frankrike.

Och den svenske kungen var inkallad som prisutdelare.
Han gör inget bra jobb.
Han gör inget jobb alls.
– Han är en katastrof.
– Har man betalt 1000 franc för att se kungen vill man ju se en kung och inte en liten möbelhandlare, kommenterade en häpen representant för det franska näringslivet. “Nu förstår vi vad ni menar när ni säger att ni svenskar är dåliga på att marknadsföra er utomlands.”

Vad kungen gjorde? Det var problemet: Han gjorde ingenting. Kungen var inte bara grå och trist i hela sin uppenbarelse – det märkligaste var att karln inte sa ett knyst! Han kom, såg sig omkring och teg. Teg genom hela prisutdelningen gjorde han med ett dunkelt fånleende på läpparna.

– Vi hade inte förväntat oss underverk, skriver jag. Den kvoten fylldes mer än väl av Exportrådets chef, Göran Holmqvist, som höll ett tolv minuter långt tal på fantasifull skolfranska – en anmärkningsvärd bedrift med tanke på att Holmqvist är känd för att inte kunna ett ord franska. Men med goda medarbetares hjälp gjorde han sitt jobb.
Det gjorde inte kungen, enligt min mening.
Jag skriver, ganska fyndigt tyckte jag då: “Han omgav sig i vanlig ordning med en uppsättning marskalkar, men några goda rådgivare tycks de inte vara, än mindre några talskrivare. I annat fall hade vår mest välbetalde Sverigerepresentant åtminstone kunnat säga bonjour. Nu påminde den lille mannen på podiet mest om en stumfilmsimitation av Bosse Parnevik, vars klassiska kungaporträtt vid närmare eftertanke bättre borde kunna komma till användning i sådana här sammanhang.”

Min slutsats skapade alltså ”folkstormen” på kvällstidningens redaktion:
– Hellre en ståuppkomiker på scenen, än ingenting.

Det är bara början. På honom igen, det är snor inte blod, som Jormungarna sa när vi kraftverksungar fick spö.
När stormen lagt sig återkommer jag med ett nytt slag i ljumsken:
– Förlåt oss! Det är klart att kungen ska hålla tyst
Retoriken bygger på utropstecken: “Okej, vi ger oss! I förra numret kritiserade vi kungen för att han kom, sågs och fånleende teg sig igenom en tillställning i Paris. Ack, vilken dumhet att ifrågasätta detta uppträdande! Det är klart att Peter Wallenberg och Buster von Platen har rätt, liksom alla andra som fördömer vår åsikt. Karln ska inte öppna munnen!”

Orsaken till dett mitt nya påhopp är att kungen efter Paris, åker till Tärnaby i Västerbotten. Denna gång håller han tal. “Pinsamt förstås”, skriver jag, den tuffe redaktören. “Vi känner oss moraliskt medansvariga. Hade vi gjort som kungen gjorde i Paris och hållit tyst, så hade fadäsen i Tärnaby kanske aldrig hänt.”

Avslutningen på denna andra ledare är magnifik: Det är visserligen en tröst för tigerhjärtan att hovmarskalksämbetets fina fru Tarras-Wahlberg gång på gång påpekat att våra synpunkter är fullkomligt ointressanta. Men när vi hörde kungen staka sig genom sitt långa tal och avslutningsvis placera Tärnaby i Norrbotten, ja då känns det ändå som om vi i vårt oförstånd svikit etablissemangets välgrundade krav att dess kung bör tiga. Förlåt oss! Vi inser nu att det inte är kungen personligen vi är emot.
Det är rövslickarna.

–Touche au corps, som man säger i fina kretsar när man menar att där satt den. 25 år senare minns människor fortfarande mitt vådaskott.
– Tjena Anckarström!
Men faktum är att jag ändrat uppfattning om kungen. Både om honom personligen och monarkin som sådan. Mediedebatten om kungahuset kommer och går, men jag har ändrat åsikt för att behålla en ståndpunkt:
– Den återkommande kritiken av kungen fyller idag samma funktion som den döda katten. Den som slängs in i samhällsdebatten i syfte att avleda intresset från politikens huvudfrågor.

Två meningar av allt jag skrivit om kungen håller måttet: “Kungadebatten är en pseudodebatt. Ett rituellt skådespel som drivs av B- och C-politiker, dito kulturnissar och andra statister som utnyttjar kungen för att själva få en plats på den stora scenen.”
Och typ redaktörer.
Kort sagt:
– Grattis kungen! Hade du sökt jobbet idag hade han fått det!

Svenska folket har den statschef vi förtjänar.Jag har egentligen bara en sak emot kungen. På bild ser även han ibland ut som om han är tandlös.

Och eftersom det blåser på udden blir det ingen flaggdag, vimpeln får duga. Jag sjunger en sång istället för födelsedagsbarnet – tack Uggla för arrangemanget:

PS: Hör på Spanarna att det även är Den Nakna Trädgårdsdagen idag. På grund av blåsten firar vi inte heller den som traditionen bjuder. Hon nöjer sig med ta av sig sockorna.

Torsdag: Om betydelsen av att läsa

Han: Kroppen mår bra av att röra på sig och med P1:s programtablå ger en naturlig rytm åt arbetet med radioföljetongen, lunchekot, vetenskapsradion, P1 kultur och Nordegren & Epstein (som är tillbaka efter att ah insjuknat i covid) som etappmål och kulturnytt som ett avslutande upplopp 15:45-16:00.
Sedan väntar belöningen:
– Eftermiddagsdrink, intressanta samtal om allt viktigt som hänt under dagen.

Så även idag och när man på Kulturnytt börjar prata om att det är för mycket bajs i svenska barnböcker känner jag att klockan är fem i fyra.
Kanske beror det på vinden, kanske att batterierna i båda skruvdragarna plötsligt ger upp. Axlarna klagar dessutom och när jag hör Jocke Jobs girsåg några hus bort tänker jag nu jobbar du väl ändå över.
– Nä, så illa är det, säger Jocke som bygger in en badtunna hos grannen. Klockan är bara kvart i två.

Så var det. Barnbajsböckerna hade lurat mig på två timmar. Men då var det försent, hjärnan hade redan ställt in sig på att arbetsdagen var över. Verktygen också: De hade plockat undan sig själva. Så nu sitter jag här och läser dagens korrespondens och nyheter.
Ibland korsar de varandra: Härom dagen infördes skärpta restriktioner i vår region. Samtidigt lättar Folkhälsomyndigheten på sportrestriktionerna. Barn och ungdomar får äntligen spela fotbollsmatcher utomhus igen.
– Fysisk aktivitet främjar en god hälsa. Det är viktigt att barn och unga har bra möjligheter att idrotta trots pandemin, sa Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.

Tänker att jag ska ringa och gratulera yngste sonen, som är fotbollstränare och som förra veckan på Twitter varande för att hans grabbar far illa av restriktionerna. Nu har varningen blivit viral. I Sportbladet läser jag: ”Inga matcher sedan oktober, inställd träning under vintern och stängda omklädningsrum med noll social kontakt kring träningspassen. För många av Sveriges ungdomar innebar pandemin också ett förbud mot det de älskar allra mest.
Erik Engberg, fotbollsinstruktör vid Bromma Gymnasium, anade därför vad det skulle stå i elevernas träningsdagböcker från den mest strikta perioden av nedstängningen. Han hade med egna ögon sett varningssignalerna, som att eleverna fått svårare att ta in instruktioner och lättare tappade humöret.
Men han var inte beredd på omfattningen av de psykiska hälsoproblemen.
– Det var mörkt. Jag läste en, två, tre och fyra… Jag visste om problemen men jag trodde inte att det skulle vara så utbrett bland våra 60 elever.
Erik Engberg är orolig.
– Skulle följderna av det här bli att vissa spelare får ett hack i utvecklingskurvan så är det vad det är. Men om barn och ungdomar slutat spela fotboll eller andra idrotter så tycker jag att det är mörkt på riktigt.
Nu öppnas ungdomsidrotten delvis igen, men vilka konsekvenser nedstängningen egentligen fått återstår fortfarande att se.
Ungdomarna hoppas att deras berättelser inte glöms bort.

Apropå att läsa berättelser: Härom dan träffade jag en läsare. Han satt på sin traktor och sa:
– Hörru du, jag har bara läst en enda bok i hela mitt liv och det gjorde jag för att jag fick betalt för det. Och nu läser jag er blogg varje dag!
– Det är inte kattpris det, som beröm alltså. Naturligtvis blev jag intresserad av vad det var för en bok Sope-Bengt hade fått betalt för att läsa. Det visade sig vara ”Fem svarta höns” av Nevil Shute och den hade vår läsare fått betalt för att läsa i sin ungdom som en del i de teoretiska förberedelser som då krävdes för att kvala in på transportgymnasium.

Shutes roman heter A Town Like Alice på engelska och utkom år 1950. Det säger nåt vad som på tiden krävdes för att lära sig köra lastbil (och bli en framgångsrik entreprenör i åkeribranschen): Romanen, som senare film (svensk titel ”Våld i Malaya”) och tv-serie, handlar om krigsfångar på en oändlig vandring till ett japanskt fångläger under andra världskriget. Huvudpersonen är en engelsk kvinna, Jean Paget. Hon leder en grupp med svältande kvinnor och barn. En australisk krigsfånge, Joe, hjälper dem genom att stjäla fem svarta höns från japanerna.

Jean och Joe blir förälskade i varandra och efter krigets slut återförenas de i en liten australiensisk håla, ”a town like Alice” (egentligen Alice Springs). Det är en spännande bok, även jag läste den som ung.
Dock utan att få betalt. Men så har ingen traktor heller.

Hon: ja idag har det jobbats, och äntligen kom kakelkillen från Jämjö och fortsatte jobbet i badrummet. De har också haft Corona och ingenting har hänt på flera veckor. Men nu så går det fort. Detta gjorde han på eftermiddagen idag. Så glad vi till slut bestämde oss för klinkers, mattorna var så enfärgade och tråkiga. Okej, detta blev lite dyrare men i det stora hela ingen jätteskillnad. Och Malin skulle blivit glad, hon tyckte om det här kaklet. Jag med, supernöjd!!

Onsdag: det stora morgonklippet…

Hon: nä nu måste jag nog uppsöka en utbildad frisör, Corona or not… väldigt ojämnt och helt snaggad intill huvudsvålen på vissa ställen. Speciellt på högra sidan, som inte syns på bilden. Den sidan behåller jag för mig själv!

Medeldatum för första sädesärlan per rapportområde åren 2008–2017.

Han: Ulf Lundell har rätt, sädesärlan är vår mest sällskapssjuka fågel (Vardagar, 3). Enligt Artdatabanken tillhör ärlan datumflyttarna. Enligt statistiken brukar den komma till våra trakter omkring 21 mars.
– I år kom hon först 10 april ut till oss ute på udden.
Men sedan dess har gjort sig hemmastadd och en hon vet vad hon vill.
– Talgoxen vill ha ost, bofinken kräver sockerkaka och sädesärla vill ha ljust bröd.
Så har det låtit sedan svärmors tid och det verkar stämma. Även om vår sädesärla tycks vara väldigt förtjust i Hennes saffranskaka och inte minst hennes havrekakor.
Om frukost dröjer hoppar hon upp på en stolsrygg och tittar in genom glaset.

Passar på att lära mig något nytt: ”Flyttfåglar som återvänder från vinterkvarteren brukar ofta delas in i kategorierna väderflyttare och datumflyttare. Arter som i huvudsak övervintrar i södra delen av Europa kallas väderflyttare, och de brukar anlända till Sverige så snart vädret är lämpligt. Datumflyttare är tropikflyttare, som anländer till häckplatserna omkring samma datum år från år.”

Under våren 2017 anlände sädesärlan tidigt eller mycket tidigt jämfört med det ”normala” – i snitt sex dagar tidigare. Under 2016 kom de också tidigare, men då bara i snitt två dagar tidigare än normalt.
Och i år kom hon alltså ut till oss den 10 april.

Tisdag: efter en natt med supermåne, kom en supersolig dag

(Uppdaterad 19:24, 18:13)

Hon: vaknade 03.10, gick upp för att kolla upp supermånen som störde min nattsömn, men nix, såg ingen måne. Igår kväll innan vi la oss var den inte speciellt stor eller fin eller nåt överhuvudtaget faktiskt, men vid femsnåret i morse skulle den tydligen vara närmast jorden. Såg den inte då heller… men inte lyckades jag sova för det. Dagen har gått bra ändå, och det känns lite som väderomslag, ingen hård nordlig vind. Och sälen låg på sin sten framför Fimpan.

Däremot började det blåsa rak pålandsvind, nordostlig närmare bestämt. Viken fylldes snabbt med tång igen… men då fick jag tillfälle att inviga de nya höga stövlarna. Köpta just för det ändamålet. Sköna, men hade nog behövt lårhöga idag, högvatten.

Och medan jag kämpade med tången, glömde jag helt bort att jag börjat fylla vattentunnan med det nypåsatta sommarvattnet, ja det kommer ju inget regn… men nu är det i alla fall blött så det räcker.

Och så upptäckte jag årets första maskrosor, då känner man verkligen att det går åt rätt håll. Egentligen brukar jag få sommarkänslor då, men det kan jag inte direkt påstå jag fick idag. Men nöjer mig gott med ordentlig vårkänsla!

Han: Morgonen började med en miss. Försov mig, för första gången på länge väckte klockan mig (06:00). Just idag hade jag räknat vara på plats klockan 05:31. Det var nämligen då som jag kunde ha fått se gubben i månen inte bara full utan superfull. Missade det, men igår kväll såg det ut så här över havet.

I övrigt När hon skriver så där ger hon mig vårkänslor. Får mig att tänka på kramar och sånt, vilket osökt får mig att tänka på Alex Schulman.
Alex är en av få skribenter jag gärna läser. Vi känner varann, men det var länge sen vi sågs. Det var på restaurang Riche, eller möjligen på hotel Anglais om på den tiden var ett populärt tillhåll för fria agenter som insett att hotellbarer erbjöd trevligare arbetsplatser än ett eget kontor.

Med tanke på Alex text i helgen är det ironiskt att han gav mig en bamsekram, en yngre kollegas spontana hälsning på en senior redaktör på den tiden när det kramades i Stockholms medievärld, BC alltså, Before Corona.

I helgen skrev Alex, vars pappa Allan jag även druckit med, att han tycker att ”Stefan Löfvens tjat om kramar är provocerande”: ”Förbud mot kramar, längtan efter kramar, löften om kramar snart. Hela tiden landar han i de här kramarna, som om de vore helt väsentliga, ja avgörande. Löfven tycks vara övertygad om att suget hos det svenska folket efter att få kramas igen är enormt. Jag har under hela pandemin undrat vem det är han pratar om. Vilka är det som går runt med sådant enormt krambegär? Jag tillhör i alla fall inte gruppen. Vem skulle jag krama när jag väl får chansen? Mina föräldrar är döda, mina morföräldrar är extremt döda. Mina barn kramar jag redan, och det finns väl egentligen inte någon enda person i kategorin ”nära och kära” som jag på riktigt känner att jag har saknat att krama.”

Ungefär så tänker även gubben på udden. Visst, jag saknar barn och barnbarn men nånting har uppenbarligen hänt sen kindpussandets tid kring Stureplan: ”Det här är Sverige, familje-dysfunktionalitetens högborg. Här vet ingen hur man säger ”jag älskar dig” och ingen vet hur man kramas, här är omfamningarna kantiga och känns obekanta och obekväma, tinning mot tinning och några hastiga klappar på ryggen och sen står vi åt sidan, håller distansen, och sen åker vi hem till våra ensamhushåll där vi kan stänga in oss och bli olyckliga i fred, och när Löfven säger att snart kan ni kramas igen så känns det inte som ett löfte utan som ett illavarslande hot, för det här är Sverige och här har vi tar vi i hand. Och vi och hade vi någon så ville vi det ändå inte.”

Det är uppfriskande läsning. Det är inte kramar jag längtar efter, post corona. Även om jag minns att det var ganska trevligt att få en kram av Allan Schulmans son.

PS: Vårkänslor eller inte. Visst känns det länge sen som landets statsminister hävdade att i Sverige, ”här tar vi i hand när vi hälsar”. Och det var länge sen jag hörde Jimmie Åkesson med darr på stämman hävda att det är osvenskt att dölja våra ansikten bakom allehanda tyger.
– Tur, inte minst för folkhälsan, att de krafterna inte lyckades driva igenom sina teser.

Måndag: När dikten är en blek kopia av verkligheten

Han: Ibland tar man i så att man nästan spricker – bara för att inse att dikten ändå är en blek kopia av verkligheten. Igår skrev jag, raljerande tyckte jag, om rätten att bestämma sin ålder (och kön). En läsare där ute skickar en artikel om Emile Ratelband, gått till domstol för att ändra sitt födelsedatum från 11 mars 1949 till samma datum år 1969.
– Detta eftersom han ”känner sig som en ung gud”: ”We live in a time when you can change your name and change your gender. Why can’t I decide my own age?” frågar sig Emile. Och hans argument väger tungt: ”When I’m on Tinder and it says I’m 69, I don’t get an answer. When I’m 49, with the face I have, I will be in a luxurious position.

Klart det känns fel att inte ha rätt till sin egen åldersbekräftelse när man är på Tinder. När jag ser Emile förstår jag att han mår dåååligt.
– Det är nästan så att även jag känner mig kränkt å gamle Emiles räkning.

Och apropå en annan åldersdefinierande diskussion: ”Som så många andra i min ålder har jag fått den första vaccinsprutan och det har snart gått två veckor sedan dess. För min del blev det Astra Zeneca, min fru fick Pfizer”, skriver vår kompis Paul Ronge i sitt nyhetsbrev. Med tillägget:
– Astra Zeneca har ju fått nästan samma rykte som ryska Aeroflot!

”Men hela UK:s vuxna befolkning har ju snart fått åtminstone sin första dos AZ utan att någon massdöd i blödningar och proppar rapporterats”, konstaterar Paul och sammanfattar sin syn på populismen kring Astrazenica:

Ja Paul, ibland är det verkligen så att en bild säger mer än 1000 ord. Och verkligen slår tyvärr ofta dikten. Bilden är tyvärr en träffande illustration över läget. Idag skärptes de regionala rekommendationer i Kalmar län. Plötsligt tredje värst i landet och smittspridningen har aldrig varit så hög som nu, det värsta är att det inte finns något bättring i sikte.
– Vi måste skärpa oss nu, säger smittskyddsläkare Lisa Labbé Sandelin.

Orsaken är väl känd: Folk struntar i restriktionerna och försöker hitta kryphål för att slippa ta personligt ansvar för smittan. Och så löken på laxen: Gubbar och kärringar av alla kön och åldrar låtsas att de doktorerat i virologi och immunologi och därför tillåter sig att sprida osäkerhet och förvirring kring det enda som kan få stopp på skiten: vaccin!

Resultatet: Rekommendationerna är de hårdaste hittills.
– Det handlar om en slags personlig lockdown, säger Labbé Sandelin som är vår Tegnell.
Och restriktionerna drabbar även alla som sköter sig – inklusive oss som tar det vaccin vi erbjuds.
Vad jag tycker?
– Tack så mycket, skitstövel!
Hoppas ingen svarar den dag du ringer akuten och gnäller över att du mist smak- och luktsinnet och känner att du har andnöd.

Hon: ja det har liksom blivit ett A- och ett B-lag. Man presenterar sig typ med ”och jag fick Pfizer”. Har man fått Astra säger man att man är vaccinerad, inget mer. Men får då garanterat frågan om vilket vaccin man fått, av Mr Pfizer… Ja inte för att jag är vaccinerad än, sex månader för ung. Men känner mig ett halvår äldre, så då borde jag ju faktiskt kunna få nu ;). Och som -65 därefter kunna presentera mig som Mrs Pfizer. Tillhörande A-laget.

Men nu till andra viktiga saker. Jag blir väldigt glad över att fler och fler börjar förstå vikten av att måna om bi:n och andra djur i vår natur, och att det skrivs om det, även i lokalpressen. Biologisk mångfald behövs, inte bara kalhyggen och nagelsax-klippta gräsmattor. Basta!!

Annars har dagen gått till städning. Supertrist! Hann dock sätta om två tomatplantor i växthus 2. Borde ta tag i chilin inomhus imorgon. Ingen koll på vad som händer alls med alla plantor där, det är en djungel! Men min fina Monkeyface-planta, det enda fröet som tog sig av åtta satta, visar sig inte vara en Monkeyface alls… har den korsat sig med en spetspaprika, eller har jag märkt fel. Och vad är det då? Ser inte ut som de röda paprikorna jag hade i fjol heller, och inte tillräckligt avlång för att vara en äkta spetspaprika. Hrmmm!

Ps. Kom på att det kanske är en Padron-planta. Som man alltså kan göra pimentos de padron av. Den blev först stor och superfin förra året också. Men var de så här stora… får smaka av helt enkelt. Den kallas också rysk roulette eftersom den egentligen är mild men vissa kan bli superstarka!! Imorgon efter frukost vet vi.