Författare: kerstinochpeppe

Annandagpåsk: När Allt händer men ingenting förändras

Han: Nånting har hänt. Idag känns det som vår igen. Åtminstone tror syrenen det. Vad vår novemberkaktus tycker sig känna vet jag inte, blommar gör den i alla fall undanställd som den är bakom vår soffa.

Allt har förändrats, men ingenting har hänt.
Eller:
– Ingenting har hänt, men allt har förändrats?
Vet inte vilket av dessa versioner av den evigt existentiella frågan som passar bäst in på vår renovering av Margaretas Chateau. Eller Hus2 som vi på planekonomisvenska kallar denna kuliss som vi köpte för exakt år sedan av ”danskarna” – vårt kärleksfulla samlingsbegrepp på Margaretas släktingar och gamla vänner som i själva verket är en tidstypiskt multikultiblandning av svenska, danska och norska gener. 

Du som i brist på andra intressen följer vår blogg har noterat att har vi hållit på ganska länge med att göra Margaretas och Bertils gamla stuga beboelig året runt. ”Stuga” är en förenkling. I likhet med många andra stugor här på udden, återspeglar denna stuga sjuttio år av ambitioner, välståndsökning och framtidstro.
– I själva verket består stugan vi övertagit av minst åtta (8!) olika huskroppar – sjöbodar, skjul, ett garage, sammanhållande hemmabyggen och till och med ett torrlagt utedass.

Så här såg den ursprungliga stugan ut, det är Margareta som lagar mat på spritköket och året är kanske 1950. Boden på tio kvadrat blev kök när Bertil senare köpte ett gammalt garage som blev vardagsrum.
Men den ursprungliga boden var i princip intakt när vi började renovera för ett år sedan idag.
– Med intakt menar jag inklusive ytterväggar och yttertak – under det nya taket.

Detsamma gäller badrummet som nu bara väntar på mattläggarn och hörnbadkaret. Byggt under det gamla taket har vi slagit ihop den lilla toaletten, en vedbad och ett torrlagt utedass!
Vardagsrummet, som vi i övrigt bevarat kommer att få ett nytt fönster (den gamla glasskrivan har blivit vindskydd i uterummet).
Därmed har vi förhoppningsvis nöjaktigt frilagt och byggt ihop hela detta tivoliläger till ett enda hus under ett enda heltäckande tak.

Åtminstone snart. Vår unga takläggare Goof Hartsink behöver nog några dagar till på sig. Hade inte SMHI eller Wetter online bestämt att väderstreckens alla vindar ska använda vår udde som transithall så hade han varit klar förra veckan.
Men skam den som ger sig.
– Vad ser jag när jag tittar ut?
Jo på taket står grabben på knä!
Annandagpåsk till trots, någon måste göra jobbet och det är inte jag.

Så nästan allt har hänt, och ändå hoppas vi att grannarna tycker att allt har förändrats.  
Den senaste veckan har jag ägnat mig åt Margaretas uterum. En sal som vi kommer att kalla för ”Vita havet ”efter den välkända salen på kungliga slottet och naturligtvis inte dito omdöpt sal på Konstfack i huvudstaden.

Sen blir det nog en ny veranda.

Hon: ja jag hoppas ju vi slipper att förbipasserande frågar om det är ett ödehus som är till salu, vilket hände ideligen förra sommaren. Mest pga taket som var helt snett där pappen lossnat och böjde sig uppåt i skarvarna, tror jag. Dessutom var det fullt med en massa barr och kvistar från tallarna. Kanske det också berodde på att vi inte klipper gräset utanför Chateau Margareta eftersom det kommer upp så fina blommor där. Det kommer vi inte att göra i sommar heller, så då får vi se vad som händer 🙂

Men apropå våren så har vårt svanpar kört iväg förra årets unge och börjat sin kärleksdans inför årets kull ;). Så vackert. Det blåser hård frånlandsvind så de lyckades inte, eller var kanske inte redo för, att bilda ett hjärta av sina halsar. Än. Men titta på filmen, de är väldigt samspelta och väl koreograferade i sin dans trots vinden.

Han, ska man gnälla ska man gnälla i tid. Väntar man riskerar man att gnälla för sent och då står man där kepsen i handen och allt gnäll i halsen.

Detta är ett refuserat blogginlägg, skrivit nu på morgonen: Eftersom gubben på udden (72) ännu inte fått någon inbjudan att få ett stick i armen vill jag bara skicka ett klartecken från kön, som vi sa i lumpen:
– Jawohl herr Übersturmfürher Tegnell, vill bara meddela att självklart  sker allt umgänge här på udden utomhus och på coronasäkrat avstånd.

Men det finns saker jag undrar över. Läser i bladet att det finns över tusen lediga vaccintider i Stockholm. Och på nyheterna säger man att snart kan 20-åringarna börja vaccineras.
Flera av våra grannar, alla i 50-års åldern har också fått vaccin.
Jag gnäller inte, fast jag är i den gubbåldern, jag undrar bara om det endast är jag som gör som du sa att vi alla skulle göra:
– Sitta lugnt i båten, inte stalka vårdpersonalen med frågor om vaccinet utan lugnt invänta att det kommer ett brev i brevlådan.

Det har jag gjort och härom dan kom brevet. Visserligen tre månader efter att jag första gången läste att ”nu kommer vaccinet”. Och även nu gör jag som det står att jag ska göra: Jag ringde vårdcentralen med bultande hjärta, knappade in ”8” för vaccin och lämnade mitt personnummer.
– Vi hör av oss inom en vecka.
Glad och nöjd och lite stolt gick jag sen inåt viken och träffade en granne och han undrade om jag fått min spruta.
– Nej, sa jag, men dom ringer mig.
– Jaha, sa han. Mig sticker dom på tisdag.
– ?
– Jag ringde också vårdcentralen. Men jag ringde två gånger.

Första gången gjorde grannen som jag. Han följde instruktionen (= slog 8:an) och hamnade hos en telefonsvarare som vänligt men lite kyligt förklarade att hon skulle höra av sig inom en vecka.
Men vår granne har en räv bakom örat, så han ringde alltså en gång till.
Denna gång struntade han i 8:an. Hamnade visserligen i en telefonsvarare, men en som sa att hon skulle ringa upp senare samma dag.
Det gjorde hon.

Den snälla sköterskan förklarade dessutom att på nätet finns inga tider kvar för vår åldersgrupp, men att hon hade tider över ”här hos mig”.
Det lät fint och intimt på nåt sätt och i morgon åker grannen och får sitt vaccin.
Nu undrar jag om jag gjort nåt fel som gjorde som Tegnell sa.
Det känns så, liksom. Lite, men vem är jag är klaga.

Skrev jag med gnällig röst på förmiddan och sedan gick jag ut i Vita havet. Och vad händer, helgdag till trots? En vänlig kvinnoröst ringer mig när jag står på en stege och undrar om jag vill ha en tid för vaccinering …
Ja tack, sa jag.
Visserligen först om tre veckor. Men ändå.

Söndag: Vad gör (en) man inte för att få höra koltrasten 05:23

(Uppdaterad 21.30, 19:43)

Han: Vaknar 05:15 efter en orolig journatt. Det har varit frostnatt och jag har hållit koll på att säkringen inte skulle slå ifrån när vi maxat värmen i västhuset. Det gick inge bra, det vill säga säkringen var ok åtminstone fram till 01:30 men 05:15 låg växthuset i frostigt mörker.
– Och frostiga var även hennes ögon.
Detta eftersom jag lovat att det skulle gå bra.
Åtminstone att chanserna översteg riskerna.

Du lär få höra mer i den saken, jag håller mig till den positiva versionen: Hade inte säkringen slagit ifrån och jag inte upptäckt det så hade vi inte fått höra koltrasten!
Så här vackert sjöng den för det lyckliga paret på udden kl 05:23.
(Om fotografen darrar på handen så beror det på att han är barfota och som sagt, det var en frostig morgon.)

Och inte bara koltrasten. Eftersom hon inte kunde somna om fick hon se en fasantupp trippa förbi mellan våra stugor på sin morgonpromenad. Och framförallt: Under den ovanliga tidiga frukosten på verandan på sjösidan fick hon äntligen syn på en av sina älskade sälar som fiskade ute vid Fimpan.
Ett delar sig i två och det finns alltid något gott med dåliga saker, även frost.

Hon: nja, inte om den tar mina plantor. Men det var himla kul med fasanen, såg så kul ut när den struttade förbi på vägen. Undrar om man kan tämja dem och ha istället för hönor…

Och nu är växthuset upptänt och uppvärmt med riktiga värmande grislampor, och fläkten är på fullt ös. Egentligen lite onödigt för inatt ska det vara mildare, men efter att ha betalt sjuuuuukt mycket för elen hela vintern måste man förstås passa på att få tillbaka lite också…

Påskafton: himla bra dag!

Hon: mycket bättre dag än långfredagen känner jag. Frukost i solen, pratat med båda mina barn (väldigt kort, båda var upptagna, men de lät glada på rösten), och sedan har vi städat upp runt Chateau Margareta. Fyllt ytterligare ett lass på nya släpvagnen. Den var ett bra köp!

Sen förberedde vi kvällens middag, tillsammans!!! Det brukar inte funka, blir tjafsigt och trångt med utrymmet. Men idag gick det smidigt. Han gjorde potatisgratäng och putsade lammsteken, ja jag gav upp. För mycket senor. Men jag preppade den med vitlök, rosmarin och timjan. Brynte den i stekpannan. Och förberedde en ratatouille.

Och när vi förberett middagen satte vi oss i kvällssolen utanför Chateau Margareta med ett glas rosé. Så skönt! Min kusin Sten ringde och önskade Glad Påsk. Var glad över att ha fått tid för vaccinering. Sen kom Hasse och Kicki förbi och gjorde oss sällskap. Emma, deras dotter var också med en stund. Sen promenerade Uffe och Gunnel förbi och stannade till för en pratstund. En bra dag helt enkelt. Och middagen blev superb!

Han: ”Himla bra dag”, låter som en bra sammanfattning av denna dag när inga reserestriktioner i världen kunde hindra judarnas okrönte konung att checka ut. Vad gäller vår påskmiddag kan jag bara tillägga att till lammet serverades ett rött vin från Australien som heter Coco Rôtie och vars etikett pryds av en flinande chimpans med en kungakrona.

Långfredag: Sånt man får leva med när någon har en perfekt defekt

Han: Det händer att vi tänker olika. Vi ser helt olika på saker och ting. Det beror på att hon är skelögd på ett öga.
Dessutom är hon astigmatisk, förmodligen på båda ögonen.
I början av vårt förhållande, när hon oftare blev trött eller berusad, blev hon inte sällan vindögd.
– Vänster öga liksom gled i sidled in mot näsan.

Ganska tilldragande, faktiskt. Det berodde på att småmusklerna runt ögat fick sig en smäll när hon som barn ramlade ur en våningssäng på ett ridläger.
Det var en intressant defekt.
Dessutom en defekt jag gillade och fortfarande gillar.
Till och med uppskattar.
– Det är i själva verket en perfekt defekt som gör att hon inte ser när någon flirtar med henne på krogen.

På senare tid har det inte blivit så mycket krogen (apropå det: Nån annan 72-åring som inte heller fått sin spruta?) och det senaste året har hennes synfel mest varit irriterande.
– Det händer som sagt att vi tycker olika, särskilt när det gäller hur saker ska se ut.
Det hjälper inte att jag brukar hålla upp en spegel mot vara ansikten och påminna henne om vem som har bra smak, hon eller jag.
Skelögdheten till trots, eller kanske tack vare den, är hon en fena på att se raka linjer – vilket ett antal snickare här på udden ofta förbannat.  
– Vi talar om millimeteravvikelser på trettio meters avstånd.

Det värsta är hon nästan alltid har rätt. Och egentligen borde jag inte vara förvånad. När jag bläddrar i Joseph Hellers roman ”Se bilden” (W&W 1988) ramlar det ut gammalt tidningsklipp.
Enligt artikeln har forskare vid Harvard kommit fram till att Rembrandt var skelögd. Genom att studera 36 självporträtt har man visat att denna defekt är hemligheten bakom konstnärens förmåga att förvandla en tredimensionell verklighet till tvådimensionella målningar. Intressant, eller hur?
– Vilken himla tur att mamma och pappa Rembrandt inte fattade att grabben behövde glasögon!

Om det nu är sant att Rembrandt verkligen målade Rembrandts tavlor.
Det är inte helt säkert.
Det är ingen hemlighet att den gamle målarmästaren, som aldrig i livet hade råd att köpa en Rembrandt, lät sina elever kopiera hans verk.
– Särskilt självporträtten.
När det gäller penselbehärskning anser experterna att åtminstone fyra av dessa kopior är överlägsna Rembrandts egna självporträtt.

Till saken hör att Rembrandt inte bara var skelögd. Han var snål också. Det sägs att hans elever målade mynt på ateljégolvet, bara för nöjet att se mästaren krypa omkring och förgäves försöka lägga rabarber på slantarna.

Hon använder glasögon (som småländska har hon dessutom en nedärv känsla för sparsamhet). Men likt förbaskat har hon ibland en märklig verklighetsuppfattning om hur saker är och ska vara.
– Nån man som känner igen fenomenet?

PS: Vi missade alla förstaaprilskämt i år också. Om de fanns där i tidningarna försvann de bland alla andra dåraktiga saker som händer just nu. Till exempel reagerade jag inte en sekund på nyheten att någon hbtqrstfunktionsalternativ lobbyorganisation kräver att golfförbundet raderar begreppet ”handikapp” ur regelboken. Nån annan som känner sig kräääänkt?

Hon: vad vill Han säga mig, egentligen! Ja ja, orka inte grubbla på det, också… känner mig verkligen på passande humör så här på Långfredagen.

Men man blir ju ändå lite glad när man får paket med posten. Speciellt när innehållet är så här glatt och blommigt. Passar in perfekt här. Men vem är avsändaren? Någon som glömt lägga med kortet, eller någon som inte vill ge sig till känna är frågan. Tack så jättemycket vem du nu är. Och Glad Påsk er alla 🙂

Skärtorsdag: Därför går Tiden fortare när man blir äldre

• 

• 

Han: För ett år sedan reste vi stommen till växthus 1 med hjälp av Höjdhopparn. Nu är hon redan på gång att fylla det med årets plantor. Har ett år gått fort? Både och. Ofta säger man att tiden går fort när man roligt och upplever saker vi inte varit med om tidigare. Men det är inte sant. Under pandemin har det däremot sagts att många gamla människor tycker att tiden går långsamt.
– Det är inte heller sant.
Tiden går faktiskt fortare ju äldre vi blir, det vill säga vi upplever att den går fortare.

Så här hänger det ihop: Tiden går som mest sakta när vi har som roligast och upplever nya saker. Det visar den vetenskapliga forskningen och det finns en intressant förklaring som har med ålder att göra.
– Även med platsen, faktiskt. Ty även rummet har betydelse för tidsuppfattningen. Inte i den betydelse som Einstein bevisade i sinSärskilda relativitetsteori utan i hur rummets begränsning påverkar den tid vår hjärna behöver för att bearbeta våra intryck. 

Minnesforskarna konstaterar att hjärnan inte är en enkel databas. Inte heller bara intellekt, vilket är anledningen till att minnen inte lagras som objektiva och oföränderliga data. Tvärtom, minnen inkluderar fantasi, känslor och påverkas av hjärnans egen organisation av den information den lagrat.
Framförallt måste hjärnan ta in information och sortera den i en begriplig ordning för att vi ska kunna uppfatta något alls av skeendet och tiden.

Det betyder att den första gången vi upplever någonting, behöver hjärnan mer tid att bearbeta denna upplevelse och därför uppfattar vi den som om den varade längre.
– Det var svårare när vi var unga. Det är inte så att det per definition händer mer i unga människors liv (vi som växte upp i hålor som Blåsjöfallet, Gäddede och Strömsund vet att det inte var så).
– Däremot var världen per definition ny för oss.
De flesta intryck vi hade av världen var nya, vilket i sin tur berodde på att vi gärna utsatte oss för ständigt nya upplevelser och således försatte oss i situationer vi inte försatt oss i tidigare – vilket krävde förhållandevis stora insatser från våra unga hjärnor att sortera, värdera och skapa en begriplig världsbild.– Det tog tid.

Det vill säga det tog relativt sett mer tid för hjärnan att bearbeta en upplevelse jämfört med den tid själva upplevelsen krävde – vilket i sin tur gjorde att tiden verkade gå långsammare eftersom vi inte hann med så mycket.
– Det är alltså det som är förklaringen till att vi äldre tycker att tiden går fortare.
Att bli äldre innebär totalt sett är de flesta intryck vi får varje dag redan är definierade, sorterade och inordnade i vår världsbild.
– Been there, done that.
En seniorsajt formulerar det så här: ”Genom att leva i samma mönster och göra samma saker varje dag lär vi våra hjärnor att enkelt bearbeta informationen och många av de intryck vi får i vår vardag är redan intagna, processade och enkla att förstå för oss… Därför känns det som att tiden går snabbare när du är äldre.”

Självklart vet jag att tiden objektivt sett går lika fort nu som när jag var åtta, tjugo, fyrtio år eller 70+. Men min tid går fortare och orsaken till denna mentala förändring är enligt en artikel i Scientific American (”Why Does Time Seem to Speed Up with Age?”) att vår hjärna enbart avkodar nya upplevelser in i minnet och att vårt återblickande omdöme av tiden baseras på hur många nya minnen vi skapar över en bestämd period.

Så är det med den saken. Och nu har det gått ett år sedan vi byggde växthuset. Känns det har hänt mycket på ett år. Och nu har hon två växthus och tycker att hennes tid inte räcker till.

Hon: och 15 år sedan vi gifte oss i Palma, om vi räknar skärtorsdagen som bröllopsdag, annars är det 12 dagar kvar. 13 april 2006. Har det gått fort eller långsamt… det känns ändå rätt längesedan. Vi har haft kul!

Och det skålade vi för i kvällssolen utanför Chateau Margareta. Sedan gick vi in i växthus 2 och kollade in min enda övervintrande Chili, en Jamaican Bell. Trodde nog inte den skulle ta sig efter den hårda beskärningen i höstas (löss) och den kalla vintern. Ibland har det knappt varit över nollan i växthuset. De andra plantorna jag sparat gjorde det inte!

Onsdag: så här dan före dan…

Han: Vissa dagar vill man bara ligga kvar i sängen. Även jag har på förekommen anledning funderat på om jag kanske skulle pensionera mig och ligga kvar i sängen. Men inte idag, vaknade 05:30 och resten har varit en lång arbetsdag. Efter morgonens faktureringsbara arbete bakom tangentbordet har jag fortsatt att fixa uterummet. Det kommer att kallas för Vita Havet, detta för att vi alltid ska påminnas om årets rötmånadsdebatt på kultursidorna.

Det är långt ifrån klart än, men det är aldrig för tidigt att ha taklagsfest med goda vänner.

Hon: fest och fest, en mager sillbit och lite ost. Men gästerna gör ju festen, eller hur man säger, så det blev trevligt värre. Och man får passa på när vädret tillåter umgänge, och det gjorde det ikväll, även om vi hade lite hjälp av en värmelampa.

Och på tal om gäster, idag kom gallmyggorna och parasitsteklarna som ska göra livet i växthus 2 surt för bladlössen. Men lite orolig de lämnade festen för tidigt, hade dörren på glänt, och såg inte röken av någondera när jag skulle stänga för kvällen.

Och så har jag satt upp gardinerna i växthus 1, det blir redan väl varmt därinne när solen ligger på så de behövs nu när planta efter planta flyttar in. Börjar faktiskt se riktigt bebott ut därinne igen. Hoppas det inte blir frost i natt bara.

Tisdag: flip-flop-premiär!

Hon: fick snabbt måla upp tånaglarna och leta upp mina flip-flop. Såååå skön morgon och förmiddag. Sen började det blåsa upp till typ styv kuling, men fortfarande varmt i lä. Höll mig dock i växthuset och planterade om massor av chili-plantor. Nu får de övernatta där. I alla fall en natt… får se hur vädret framåt artar sig.

Men hur ska det här gå? Den försådda majsen har kommit upp, och kommit ner… ser ju lite roligt ut. Och så undrar man var roten ska ta vägen, jag kan ju inte plantera om den i större kruka redan. Känns lite som Jack och bönstjälken. Blir spännande, har aldrig sått majs förut.

Och så la jag in en sill till påsk. Ja, det blir inte som vid jul när jag lägger in massor och vattnar ur sillarna själv. Nu blir det en egen plus några ”köpesillar”. Skulle däremot gärna vilja ha en lammstek på påskafton eller påskdagen, men det verkar vara stört omöjligt att få tag på fast hela Öland är fullt av betande får. Finns ingen efterfrågan säger de…

Mmmm, det ramlade tydligen ner en bräda från taket när Han skull fixa vindskivorna. Den studsade visst…

Han: Två bilder säger inte alls mer än tusen ord. Å andra sidan orkar jag inte skriva tusen ord för att förklara vad som egentligen hände. Innan solen går ner har Tomek och Krzystof kommit ner till udden med en ny glasruta, nu monterad. Dessutom har jag lagt på en nockplåt på det nya taket på Margaretas uterum.

Bildbevis publiceras i morgon. Klockan gick för fort, men jag hann åka till Lindbergs tre (3) gånger för att köpa vitmenade klädselbräder 22 x 170. Eftermiddagsdrinken intogs först 18:30, då fattar du att jag har jobbat hårt. Middag i tv-soffan (hennes köttfärssås!). Nu njuter jag av att se andra arbeta. John och de andra i Trädgårdstider gör det svåra enkelt och SVT:s hipsterstylade Hjälp vi har köpt en bondgård gör det enkla svårt.
– Trodde jag skulle slippa se sånt patrask när vi lämnade Södermalm.

Måndag: mycket sten att ta sig förbi…

Hon: idag har jag planterat inköpen från Ölandsturen i lördags. Allt ska stå runt eller på altanen bredvid parkeringen utanför Chateau Margareta så den blir lite inramad och mysig. När sedan citronträdet och olivträdet flyttat ut också borde det ju bli lite Medelhavskänsla över det hela, tänkte jag.

Och när jag nu, för första gången, gräver en grop för trädplantering blir den ordentligt djup, till skillnad från när vissa andra gör detsamma. Okej, Han fick hjälpa mig lite med största stenen. Spett krävdes!

Han har också jobbat hårt idag, mest med finputsning av olika ej färdiga projekt runt Chateau Margareta. Det gillar jag 🙂

Och till sist, men inte minst, planterade jag en vinranka med gröna druvor längs söderväggen intill altanen. Vi snackar ju Medelhav, då måste det ju finnas vindruvor. Röda druvor har vi redan vid Hus 1, så det blir kul att se hur de här gröna blir och smakar. Om den tar sig vill säga. Men med mina stora gropar borde den ju… 😉

Han: För egen del har jag bara jobbat på att snygga till kulissen som ska ge hennes plantering en anständig bakgrund. Typ nya vindbräder på uterummet.

Söndag: Efter 16 år börjar jag tröttna på vår relation

Han: Många får en spik i foten, jag Jag är garanterat den ende på udden som har skruvar i skorna. Små söta skruvar, röda, gula, rosa. Det är en present, eller rättare sagt det var en present från någon som från början tycktre att jag skulle klä i sexiga kalsoner.

Vår relation har alltså pågått i sexton år. Nej, jag tänker inte på kvinnan i mitt liv, den börjar om varje dag.
Nej, jag tänker på en mer affärsmässig relation. Vi inledde vårt förhållande och det har präglats av fördröjd utlösning, om man säger så.
År efter år.
– Förmodligen för att vi inte förstod varann från början.
Och med tiden upphörde förväntningar.
Åtminstone mina, även om jag använde alla presenter jag fick.
Till en början sexiga kalsonger.
På senare år dock ankelsockor som förvandlat mitt liv till en enda lång Fars Dag.

Vad jag ville ha ut av vårt förhållande? Med viss blygsel svarar jag:
– Jag ville bara ha ett visitkort, ett business card som det heter på utrikeska.
För det var så vår långa relation inleddes, vilket jag medgav här på bloggen redan för ett år sedan.
Tyvärr måste jag berätta att ingenting har förändrats.
Vi håller fortfarande ihop.
Senast i fredags kom en ny present, dock med ett inbetalningskort på 162 kronor.

Det är egentligen en ganska sorglig relationshistoria. Började gjorde vår affär i november år 2004: Efter att ha varit kortlös en tid bestämde jag mig för att skaffa ett visitkort på nätet. Hittade rubriken ”Gratis visitkort!” och gick direkt i fällan.
Knepet var det gamla vanliga: Istället för frågan, ”Behöver du ett visitkort?” ställs jag direkt inför det oemotståndliga valet, ”Vilket kort passar just dig?”.

Naturligtvis kryssar jag för ett alternativ och snubblar genast ner i nästa vallgrav:
– Designa ditt eget kort.
Jag har alltså med proffs att göra. Kallhamrade typer som vet att det nya näringslivet är till bredden fyllt av entreprenörer som raspar ner sina affärsidéer på en servett men ägnar timmar åt att designa Kortet.
Jag väljer den sobraste mallen. Namnet är enkelt, men du känner viss tvekan om vad du skulle skriva på titelraden.
Det får bli ”Yrke: Peppe Engberg”.

Och så den avgörande knuffen: Premien. För ett tystlåtet folk som aldrig lärt sig pruta är Premien beviset på att vi svenskar gör en bra affär. I det här fallet träffar erbjudandet rakt i veka livet.
– Jag erbjuds tuffa kalsonger, som av bilderna att döma utlovar virilitet, platt mage och trevligt sällskap.
Det är som om reklammakarna sett rakt igenom mig och upptäckt något spolformat vars kalsingar på senare år krympt betänkligt i tvätten.

Jag erbjuds att beställa 500, 1000 eller valfritt antal kort till ett icke iögonfallande pris. Förblindad väljer jag dock att handlöst falla i den sista fällan: ”Testa gratis!”.
Tvåhundrafemtio kort gratis. Räcker inte det? Handen på hjärtat – hur många nya affärsrelationer vill man egentligen ha. I efterhand kan det sägas:
– I mitt fall hade det blivit billigare att inte välja gratis.
Redan efter någon vecka ligger det första paketet i postlådan.
Sedan dess har de regelbundet ramlat in.
– Kalsongerna, alltså.

De första var verkligen gratis. Det andra paketet kostade 34:50. Redan då hade jag glömt sambandet med Kortet. Det tredje paketet kostade 174 kronor och efter det fjärde paketet tröttnade kvinnan i mitt liv på min nyvirila image.
Jag bestämmer mig för att ta itu med saken. Jag skriver ett brev där jag säger upp avtalet.
Det som händer:
– Kalsongerna slutar dimpa ner i brevlådan – istället får jag ett 3-pack strumpor från samma företag.

Därefter händer ingenting. När jag läser om min dagsnotering från år 2004 har det gått sexton (16) år sedan min beställning av gratis visitkort.
Och i fredags kom alltså ännu ett paket med 3 nya ankelsockor.
Men inte bara det:
– Jag erbjuds att prova en tuff rakhyvel med svart metallhantag – och naturligtvis: Även denna premie är gratis.
Men nu för tiden får man inte säga gratis, så denna gratis rakhyvel får jag prova för 0 kronor trots att den är värd 169 dito.

Varför jag gnäller? Jag börjar ana att jag missförstått tjejen som för sexton år sedan lovade mig gratis visitkort om jag bara accepterade att byta kalsonger.
Varför?
– DÄRFÖR ATT JAG FORTFARANDE EFTER 16 ÅR ÄNNU INTE SETT RÖKEN AV BEVISET PÅ MITT AFFÄRSMANNASKAP – VISITKORTET!

Däremot dimper det alltså sexton år senare ner ännu ett 3-pack strumpor i min brevlåda.
Klart jag känner mig lite frustrerad. Det kunde ju vara trevligt att ge hantverkarna här på udden ett visitkort för att visa att här bor en man som är van att göra affärer.
Å andra sidan:
– Visst behöver världen fler strumpor än visitkort?
Åtminstone jag.
Förresten är hon som sköterna affärerna.
Utan kort.

Hon: ja, sa du upp dem nu då???

Påskstädat, jättetrist! Dessutom kommer det vara lika dammigt och skräpigt igen bara om någon dag. Fast just nu känns det rätt bra ändå. Ligger välförtjänt på soffan och tittar upp på ljuskronan där julpyntet nu är ersatt med påskpynt. Fast cirkusprinsessan fick hänga kvar, tyckte inte påskpyntet var så glammigt som julpyntet så hon behövdes.

Och ja, jag känner mig även förtjänt av att provsmaka påskgodiset. Så mycket jag vill, när jag vill. Men mer behövs. Såg de hade lådor med gott godis på Agro shop när jag handlade jord häromdagen. Varför köpte jag inte en då. Hoppas de fortfarande har några kvar om jag åker dit imorgon. Tjejen i kassan varnade för att lakritslådan brukar ha en strykande åtgång…

Lördag: kostsam, men underbar Ölandstripp

Hon: japp, idag kommer vi mamma. Längtar verkligen till Öland. Älskar känslan när man kör över bron, det pirrar fortfarande i magen fast jag är stor nu. Nu åker vi hem, sa alltid mamma när vi skulle dit. Och så känns det verkligen.

Men först, innan vi kunde ge oss av var jag tvungen att vattna alla plantor inne, och sedan kolla till de som flyttat ut i Växthus 2. Och därinne fann jag en liten rädd gäst, en liten blåmes, som inte hittade till utgången. Fick som tur var snabbt tag i den och släppte ut den igen. Flög glatt iväg!

Tillbaka till utflykten. Började med påskshopping på systemet i Borgholm, glest med folk och bra sortiment, blev två överfulla lådor. Nästa anhalt torget, Lillan Bomans dotter har tagit över ståndet, så lik sin mamma. De kanske inte hade så himla roliga snittblommor men det är ändå känslan av att köpa där. Vi köpte massa annat också, förstås…

Sen fortsatte vi shoppa. Underbart, och alla affärer längs Storgatan var öppna. Det blev en dyr utflykt kan jag säga, som avslutades med diverse trädinköp på Thurgårdens Handelsträdgård.

Han: Låt mig börja med utvikning, eftersom det är lördag. Allt började med en notis i Östersunds-Posten: Lyrans norrländska litteraturpris tilldelades i år Per-Erik Engberg för ”Kalejdoskopisk uppgörelse mellan ögat och den sovande handen”. I juryns motivering till priset heter det: I en kvalitativt mycket jämn serie dikter präglade av intelligens och engagemang gör Engberg upp med de flesta moderna attityder och företeelser i välfunna och ofta satiriska bilder, där han på ett fint sätt utnyttjat de typografiska möjligheterna …

Dikterna är borta, men på nätet finns en intervju med vinnaren (kolla in sidan 32, inte breaking news alltså). Intervjun publiceras i Hjalmar Strömerskolans elevtidning Rast, Nr 1 årgång 1, publicerad 1 april år 1968.
Det är första gången jag uttalar mig i medierna och tonen i intervjun är tidstypiskt ironisk. Vid skrivmaskinen sitter en kille med glasögon som heter Anders Jarefors.
Det märks att han är rörd över att läsa i lokaltidningen att hans kompis efter åtta år i samma inackorderingsrum kommer ut ur garderoben som poet.

Jarefors första fråga till mig lyder:
– Norrlands Störste Kände Intellektuelle Litteratör mellan femton och tjugofem år var det ja. Jaså du är poet, hur får du egentligen inspiration och kraft att omforma dig själv i ord, du? Genom att bada naken i fjällsjöarna här i trakten, det är förresten lika naturligt för mig som att äta gröt till frukost. Det är ju en vacker trakt det här men vem har egentligen betytt mest för dig, hörru du, som poet menar jag? (Elvis, Frank Zappa, Bengt Ollander + alla andra kändi- sar, ulandsmänniskorna, Birger Andersson, basket, Lasse (oläsligt)… Coltraine, Charlie (oläsligt) , u, ….., hörru du, vad tycker du egentligen om mig?…
Och vidare:
– Ja, hörru du, du har alltså vunnit 1:a pris i Febus litteraturpristävling i år, men hörru du, hur kom det sig att du bara blev tvåa i fjol? Du var visst inget vidare då, hörru du?…
Osv.

Det blev inga fler dikter efter april år 1968. Det var svårt att vara djupsinnig i vårt studentgäng. Vi häcklade pretentiösa människor och det passade sig verkligen inte att grabben som hette Peppe (inte en människa kallades så på den tiden, nu går det nio Peppe på tio C-kändisar) plötsligt försökte kalla Pär E. Engberg, som vore han någon slags fjollig poet från Ståååckhååålm.

Kompisarna vred sig av skratt. Vi hade helt enkelt för roligt på andras bekostnad. Och när vi inte roade oss på varandras bekostnad, skrattade vi hejdlöst med tidingen Mad, Lasse O’Månsson, Mosebacke Monarki och Hasse & Tages revyer.
Poesi skrattade vi dock inte åt.

Men poesi är vad jag tänker på nu när jag läser hennes text ovan och samtidigt kollar in dagens kvitton.
– Om jag var poet idag skulle jag samla ihop ett års kvitton.
Finns det nåt som så distinkt speglar vår samtid som de kvitton butikerna sammanfattar våra liv med?
– Snacka om kalejdoskopiska uppgörelser mellan ögat och den sovande handen!

Hon antyder ovan att utflykten till Öland blev dyr. Men om vi glömmer kvittot från Borgholms Systembolag (inkl en kanadensisk J.P. Wisper’s whisky i plastflaska som återfanns tillplattad under hennes tunga grejer) och fikonträdet och ett träd som ska leverera platta persikor och påskens överdåd från Nisses Fisk i Borgholm och allt vi hamstrade i Ostbutiken (obs! undvik att handla när du är hungrig!) så låter dagens kvitto från Önska-butiken som ren poesi:

Hängande höna 4cm, smaragd, 2 st a 29,00.
Sprättägg 514-43779 57,00
Raviolistämpel 2 st Svart/Metall 169,00
Mjölsil Förtennad 250 gr  179,00
Functional Folm Brödkniv 2 cm. 219,00
Mon Amie servett 33×33 20-pack 49,00
Stänk Ägg 6 i Box, Grön. 69,00
Bordssunderlägg 59,00
Magnet Bra Vänner. 59,00

Kvittot från Thurgårdens Handelsträdgård går mer åt den naturlyriska genren
Kruka 80 l. 349,00
Vitis Himrod. 399,00
Ficus Bornholm 339,00
Kruka metall antikgrå L. 1 199,00
Prunus Piattarina. 759,00

Visst säger det mycket om vår tid? Precis som poesi ska göra. Priset blir därefter.