Författare: kerstinochpeppe

Söndag: Vilodag med rättigheter och skyldigheter

(Uppdaterad 14:40 14:10

• 

• 

Han: Jag börjar där vi slutade. Gårdagens långpromenad var som vanligt trevlig och intressant. Hon älskar långa promenader. Jag däremot medverkar nästan alltid motvilligt (gärna med en stegräknare, tävlingsmoment ökar motivationen).
– Men jag gör det – för hennes skull.
Även denna gång gav det tid till eftertanke. Och ett ämne för dagen:

Arbete är en rättighet, eller hur? Fel! Arbete är i första hand en skyldighet. En skyldighet som i den demokratiska välfärdsstaten fördelas efter förmåga och– inte efter börd som i det gamla klassamhället.
Men inte heller efter olust inför arbete, vilket till nyligen frodades i det post-folkhemska bidragssamhället.
Hävdar jag.

Idéförskjutningen kom i början av 70-talet. Jag vet, jag var med från början. Närmare bestämt år 1970 på Socialhögskolan i Örebro där vi vänsterstudenter  krävde och fick igenom grupptentamen i stället för individuella prov.
Om vi bortsett från en massa politisk bullshit innebar förändringen att jag och andra slappkukar P.T.V. kunde åka snålskjuts på de ambitiösa flickornas arbete.
I kollektivets namn, förstås.
– Vi avstod ju vår rätt till arbete till de som uppskattade det mer.

Socialarbetarvänsterns idémässiga seger över de gamla folkhemsidealen innebar att skyldigheten att arbeta och försörja sig försvann i den politiska retoriken. Istället blev arbete en rättighet och alltså något man kunde avstå från.
Det medges att den politiska debatten ändrade riktning när Reinfeldt gjorde ”Arbetslinjen” till en moderat paroll 2006. Men den skeva inställningen till samhälleliga rättigheter och skyldigheter lever vidare på många områden.
– Just nu är den aktuell i debatten om coronavaccineringen.

Nu handlar det om rätten att avstå vaccin. Möjligen är det något jag inte fattar, men min uppfattning är enkel när jag hasar efter henne längs havet:
– Självklart ska jag vaccinera mig så fort Josefin och hjältarna på Torsås vårdcentral hunnit vaccinera mer behövande. Jag är glad och stolt att jag vår udde tillhör ett samhälle där vi råd med detta. Men det är fan i mig inte bara en rättighet – det är min skyldighet att vaccinera mig så att vi tillsammans blir av med denna pest som förstör världen och värden!

Om jag tänkte annorlunda, och jag har respekt för att andra gör det, skulle jag ta konsekvensen av att jag avstår en skyldighet: Om jag tillhörde antivaxxarna skulle jag skriva på en försäkran om att jag avsäger mig rätten till intensivvård om jag skulle drabbas av coronan.
Jag är trots allt inte längre är en fjunig sopisstudent som hittar på argument för att slippa ta eget ansvar.

PS: Ibland läser man saker som kickar igång tänkandet. Före gårdagens 12 597 steg läste jag texten ”Nej, hörrni, om vi skulle ta och röja lite i floskelträsket”, av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Hon vidgar perspektivet ovan.

Hon: ägnar söndagen åt trädgårdsarbete, varken en skyldighet eller rättighet, men det känns jäkligt bra. Ser det dessutom som gratis motion och styrketräning. Sedan är det hög tid, en del borde jag gjort redan i höstas. Men eftersom det inte blivit någon tjäle gick det bra att dra upp alla plantor och rötter jag lämnat kvar i landen över vintern. Och hans potatisland har fått massor av ny tång. Och jag lite muskler, hoppas jag…

Han: Nu är det vår! Skulle ha deltagit i hennes styrketräning om jag inte hade utsett mig själv till eldvakt. Men hon får lägga tången på mitt potatisland och bilderna blev bra, eller hur?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Lördag: lika med långpromenad

Hon: plockade ut en chili ur frysen till frukost-mackan, tänk att den är lika fin som om jag nyss plockat den från plantan. Den här är för övrigt en tidig sort, och jag har en planta på gång, så snart blir det färsk på riktigt. Eller typ snart…

Lördagar går vi på långpromenad, har jag bestämt, han är måttligt road men följer i alla fall med. Det blev t.o.m en liten extra tur ut på ön med grillplatsen. Såååå fint därute, man ser både Garpen och Fimpan. Och svanar i mängd.

Han: Och där bakom henne anar man några av 23 svanar som just nu och här håller till i den här viken, som jag inte vet vad den heter, men hon står på en liten ö som heter Lamnekroken. I vår vik, Skäppeviken, såg räknade jag till ytterligare 27 svanar.

Fredag: med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag

(Uppdaterad 18:46, 18:20)

Han: Fredagskväll i timmerkojan. Sitter i min arbetsstol under mitt självporträtt och mina böcker. Om jag skulle vända mig om skulle jag se rakt in i Ulf Lundells tre dagboksböcker (Vardagar 1,2,3), där bredvid Borges tre lika feta volymer och Joyses Ulysses i nyöversättning av Erik Andersson.
Det gör jag inte, vänder mig om alltså, för jag mentalt går jag omkring på Lundells utställning Rockhead Art i Simrishamn med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag.
– Det här är livet!

Än en gång slås jag av att Dante glömde en krets av syndare i sitt helvete: kritikerna, förståsigpåarna, patrasket som tar för givet att jag vill att de ska berätta vad jag tycker.
– Det vill jag inte.
Jag vill tycka och känna själv.

Många var de förståsigpåare som tyckte att de hade något viktigt att säga mig om Ulf Lundell i SVT:s dokumentär. En som inte fick vara med är musikern Lasse Lindbom, producent för Ulf Lundells skivor på 80-talet (”Ripp rapp”, ”Den vassa eggen” och ”Kär och galen”) som blev tongivande för Lundells karriär.
Efter programmet skrev Lasse på Facebook: ”Jag är så oerhört besviken över att varken Kjell Andersson (parhäst i producentbåset/PE ) eller jag blivit kontaktad eller omnämnda i kvällens Lundell program. Låt mig säga så här, utan oss hade inte Uffes 80 tal blivit vad det blev!”

Niklas Strömstedt som spelade med Lundell (och är med i dokumentären) skriver ”Håller verkligen med dig, Lasse! Skandalöj0+009st!”. Journalisten som har gjort dokumentären tycker däremot att ”Lasse Lindbom har pratat i andra sammanhang om sitt samarbete med Ulf Lundell”. Därför platsade han inte i programmet.
Den kommentaren blev droppen som fick min bägare att svämma över.

Recensionerna har varit blandade. ”Här reduceras en i grunden komplex personlighet till en rockversion av Bellman eller Taube, en svensk klenod och folkhemspoet”, skrev Jens Liljestrand i Expressen. För egen del undrade jag i första hand vad alla andra gjorde där.
Min kompis Thomas Kanger sammanfattade tidigt den fadda eftersmaken: ”Har sett båda avsnitten av dokumentären om Ulf Lundell. Medan det vimlar av proffstyckare som ska förklara varför svenska folket gillar Lundell, finns inte en enda vanlig lyssnare eller läsare med. Det där med att prata OM folk, inte MED… Jo, förresten, en finns det. Han heter Stefan och jobbar i Stockholm. Nåt i regeringen, tror jag.”

Ja, vad gjorde egentligen alla dessa kändisar där? Greider är Greider och Strömstedt, Ronander och Benny Andersson kändes relevanta. För egen del ville jag dock stänga av när två kulturtyckare skulle berätta om skilsmässoskivan Den Vassa Eggens betydelse för oss som lyssnade på den år 1985. Det visade sig att de båda bara var pojkar då och tafatt medgav att de nog inte fattade vad skivan handlade om eftersom de saknade egen erfarenhet av den smärta Lundell sjöng om.
Jag ville dej aldrig nåt illa
Men jag gjorde ont ändå
Det är bäst nu att jag håller mej stilla
Nu när jag vet hur det kan gå.

Här kunde ju producenten åtminstone ha intervjuat Lasse Lindbom istället.
Been there, done that.
Kan man tycka.
Möjligen trodde producenten att fräschare kändisnamn skulle skänka Lundell en lyskraft hon inte litade på att han har och alltid har haft där ute. Ty det finns en skugga i ljuset från den gäckande spotlighten som förklarar varför dokumentären blev som den blev: ”Har Ulf Lundell fått en renässans?”

Frågan ställde Rebecka Kärde i DN i somras. Och hon besvarade sin egen fråga som den förtjänade: ”Frågan är fånig, typiskt tidningsmässig, och det spelar kanske ingen roll. Sant är hur som helst att Lundells två senaste böcker, de dagboksliknande ”Vardagar” och ”Vardagar 2”, gjort succé hos både läsare och kritiker, och att han nu är på turné med minialbumet ”Tranorna kommer”. Han har till och med skaffat – och hunnit sluta med – Instagram…”

Kärdes fråga och svar förklarar varför dokumentären blev som den blev och varför kulturkändisarna fick ersätta de folkliga rösterna: Äntligen har det Insta-snörtande kulturetablissemanget upptäckt Ulf Lundell, däri ligger ”renässansen”, pånyttfödelsen.
Kändisarnas närvaro syftade till att ge SVT legitimitet att ägna två timmar åt en outsider som man släppt in från kylan – trots att han var så himla dum mot Fittstimmet för 20 år sedan! Men Lundell är inte pånyttfödd, han dog nämligen aldrig på korset trots att kultureliten korsfäste honom den gången.
Och det slår mig när jag går omkring i Rockhead bland Lundells tavlor och musik:
– Bland oss som i decennier gillat Ulf Lundells sällskap är hans dagböcker och nya skiva bara ännu några ackord i den långa berättelsen om en folkkär artist och hans publik. En fast relation som aldrig behövt dessa kritiker för att förstå varför så många av oss så länge gillat och fortfarande gillar artisten, konstnären, mannen, myten på Österlen.

• 

• 

PS: När det gäller nyheter från mediefronten kan jag bara instämma i Johan Cronemans analys: ”Jag blev väl inte direkt deprimerad men fick ändå en slags klump i magen när jag förstod att en av SVT:s bästa och mest uppskattade utrikeskorrespondenter, Carina Bergfeldt, lämnade sitt viktiga jobb för att i stället göra fredagsunderhållning. Skavlan ut, Carina Bergfeldt in … Varför släpper hon något som hon är så förbannat bra på för lite tillfällig glamour och kändisskap som talkshow-värd?”

Nu gick premiären bra, mycket bra tyckte den samlade kritikerkåren på udden. Lätt deprimerad blev jag däremot när jag såg den massiva textreklam SVT och Bergfeldt fick av kollegorna i den tredje statsmakten. Sällan har den privata morgon- och kvällspressens symbios med statskontrollerade public service illustrerats med så många helsidor i alla stora tidningar.

När vi ändå är på gott humör: Bra, till och med bäst just nu, är också nya Netflixserien ”Lupin”, en smart och uppdaterad version av 70-talsfavoriten om gentlemannatjuven. Vi väntar redan på den andra säsongen.

Hon: ja den cliffhangern vill man ju inte leva med någon längre tid så hoppas verkligen den är på gång väldigt snart. Under tiden ska vi se sista (snyft) säsongen av Ring min agent. Inget maraton nu Peppe, vi måste suga på karamellen läääänge!

För övrigt planeras vårsådderna, i soffan. Attans vad mycket fröer jag köpt, var ska jag plantera alla… landen är ju redan förbokade för tomater, chili och gurkor. Men ska man vara självhushållande i största möjliga mån behövs ju en större variation av det gröna. Bäst läsa på redan nu, en del bör försås. Inne då förstås, men var?? Redan fullt framför fönstren. Men gurkorna får jag nog slänga, Tripsen tog kål på dem. Så där frigörs ju ett fönster. I fortsättningen blir det inga ”vintergurkor” inomhus.

De små tomatplantorna verkar däremot ha klarat sig, och de har redan börjat blomma. Hurra!

Torsdag: En sak är redan värd att fira

(Uppdaterad 21:34, 19.17, 16:54, 16:00)

Han: Som ett tecken i skyn gick solen upp över havet. Ett tecken på vad? En underbar torsdag? Det återstår at se, men en sak är redan värd att fira. USA har fått en ny president. Förhoppningsvis återgår historien därmed till den lagomlunk som präglade världspolitiken före Trump.
Åtminstone minns vi den så idag.

Lagom är ett underskattat tillstånd. Av Biden/Harris förväntar sig världen inga stordåd. ”Älska mig lite men länge”, som flickan sa. (Åtminstone berättade Jan Myrdal en gång att flickor säger så; har nog aldrig hört någon uttrycka sig så men jag gillar tanken bakom).
För egen del ser jag mest fram emot att slippa glo på CNN halva nätterna. Framför allt hoppas jag att världens största nyhetskanal återgår till att bli just det – en nyhetskanal. Det senaste året har CNN, liksom Fox News, förvandlats till tjatiga propagandakanaler för och emot den avgående presidenten.
Och apropå den mannen, tack Nalle i Köpenhamn för en avslutande kommentar om en profil vi önskar en mycket lång semester.

Hon: ja pust, Trump värre än både Trips, Bladlöss och Sködlöss! Skulle förstås gärna bli av med dem också för gott…

Men man får inte ge upp. Satte om en del av de små nyuppkomna chilisarna idag. Vågade inte ta ut dom i växthuset även om det verkligen kändes som vår därute. Fyllde krukorna med jord och tog in dem i värmen.

Medan jorden stod inne och värmdes upp, tog jag en promenad… kändes inte lika vårlikt mot Järnsida om jag säger så, sydvästlig vind.

Han, igen: Jag erkänner, jag har blivit en voyeur, en fluktare. En sån där gubbe med toppluva och rock som står bakom ett hörn och glor när andra jobbar. De senaste dagarna har jag varit friställd från bygget av badrummet hos Margareta. Tomek och Krzysztof klarar sig bra utan mig.
Det har de naturligtvis gjort hela tiden, men ny ryms vi helt enkelt inte.
– Eller uppriktigt sagt: De klarar sig utan mig.

Och (en) man blir trött när han inte arbetar. Tar därför bilen till Lindbergs. Sa till henne om jag måste köpa nät till hennes växthus. För att hålla mössen utanför. Och med Linus hjälp hittar jag vad jag behöver för att hindra mössen att ta sig in.
Inklusive en Professional Hammer Tacker, som alla hantverkare behöver och som förmodligen kallas slag-häftapparat på medelklassvenska.
– När jag nu får tid ta itu med det jobbet.

Kommer på att jag även måste åka upp till Knoen på OK. Knoen har jag berättat om tidigare. Han heter inte så, men det är vad alla kallar honom. Knoen är ännu en sån där hantverkare som kan allt och nu vill jag att han ska sätta på en dragkrok på bilen – som vi för övrigt nu köpt loss från Hedins Bil.
– Visst, säger Knoen. Jag hör av mig.
Jag ser att han har annat att göra just nu.

Sedan åker jag förbi hos Hasse, Tomat-Hasse i Gata. Även han är av den där arbetsamma sorten och håller på att bygga ett stort växthus. Vi pratar om Trump och Biden, om de resor vi inte kan göra just nu och om de böcker vi läser (framför allt Hägglunds Vårt enda liv) och efter en stund ser jag att han vill fortsätta med det han håller på med och då åker jag hem och lägger mig på soffan och ser ut som om jag lyssnar på radion.
När jag vaknar går jag ut och tittar till bygget och sedan går jag in och nu har även hon arbetat klart med sitt och som belöning för dagens insatser blir jag serverad dagens eftermiddagsdrink.
– Tack, säger jag. Det ska bli gott.

Hon: och så en liten bit chokladkaka med kanel och kokosflingor till efterrätt. Imorgon får han stå för middagen. Jag har bokklubb, digital förstås.

Han: Taget! Vad sägs om en burk Bullens? Nähä, tror att det blir fisk. Får se om några kandidaterna till Mästerkockarna har något kul recept.
Nu ska jag överraska henne en sista gång idag – hon vet inte att det är Kramens Dag idag.

PS: Ingen fisk på Mästerkockarna. Men en glad avslutning: Niclas, vän från Sturehof, gick vidare till final som 13:e man – trots att bara tolv går vidare enligt reglerna. Förbannelsen är bruten, 13 är ett turnummer.

Onsdag: Våren kommer med en doft av balsamterpentin

Han: Plötsligt händer allt roligt på en och samma gång.Det börjar med att Hampus Rosenqvist hör av sig. Han har ”slösurfat” på Bukowskis auktionsverk och hittat en Peppe Engberg.
– Äntligen!
”Tango” är visserligen osignerad, skriver Hampus, men jag har svårt att svära mig fri från den dansen. Målad i Port de Pollenca, Mallorca nån gång när även seklet var ungt.
– Hampus, klart att jag sätta en kråka på den patån (122 x 55 cm) och fira ett så generöst slöseri med dina pengar.
När vaccinet har gjort sitt.

Det rycker i kluddgenen när jag ser bilden. Kanske borde jag verkligen börja måla igen? De senaste 14 månaderna har jag bara lyckats få ihop ett dubbelporträtt.
– I morgon ska börja måla, säger jag till kvinnan på bilden och samma ögonblick hör jag en röst i mobilen:
– Målar du? Det lyser i din ateljé.
Det var tack vare min målarkompis Bo Löfgren som jag fick en ateljé på Hornsgatspuckeln på Söder i Stockholm. Han vet att jag sitter på udde i Kalmarsund och han vet att ateljén gått i arv till sonen Björn. Men den mannen låter inte såna världsliga realiteter skymma visionerna.

Bosse har som vanligt massor av idéer om allt vi ska skapa när vi med vaccin i kroppen kommer ut i det fria. Vi har haft det här samtalet många gånger och Bosse vet att han predikar för döva öron. Han skickar till och med en bild på sig själv i en predikstol.
Och den här gången bevarar hans ord i mitt hjärta:
– Klart vi ska måla!

Och Lejonkungen har rätt: Allt hänger ihop i livets stora cirkel! Alltså hinner jag knappt lägga på luren när jag hör Anders Borgströms röst i mobilen. Även Anders är en gammal målarkompis. Vi tillhör båda De 12, en förr-i-tiden-tiden ansedd och aktiv grupp av konstnärer med bakgrund i reklam- och mediebranschen.

Jag råkar vara den senast invalde medlemmen och det för flera år sedan. Men nu tycker Anders att det är dags att aktivera den sovande cellen. Tonen är mild, men budskapet uppfodrande:
– Vad tror du om att vi skulle samla De12 och ställa ut i min by i Provence i sommar? Om det går för coronan, alltså.
– Äntligen!, hör jag en entusiastisk röst svara.
Det visar sig vara min egen och så kan alltså ett nytt äventyr börja om man svarar i sin mobiltelefon.

Vi får se hur det går. Men glöm inte var du läste det först när du känner doften av balsamterpentin. Innan jag letar rätt på mina penslar ska jag gå ut och se hur badrumsbygget går.

PS: Som sagt, allt hänger ihop i livets stora cirkel och slumpen är ingen vanlig tillfällighet. Hampus har jag inte hört av på många månvarv (han har till och med fått skäggväxt). När jag nu går tvärs över udden får jag syn på en tomte, som glömts kvar efter julhelgen. Till den skäggige gubbens provenens hör att han dök upp som inflyttningspresent i Nockeby Bromma, året 2003. Hampus hävdade att han råkat få syn på den vita tomten ”någonstans på vägen” och bjudit med honom på festen.
Där blev tomten kvar och har nu flyttat till en udde i Kalmarsund. Trots mycket prat har tomten förblivit omålad och lyser marmorvit som andra antika skulpturer numera gör.

Hon: och idag säger jag bara sköldlöss, grrrr! Tack Kinna för tipset, om du inte sagt att du fått det på ditt lagerblad, genom ett litet citrusträd, apropå mina trips igår hade jag aldrig fattat att det var det mitt citronträdet fått. Kände klet på en del blad häromdagen och tänkte bladlöss, men såg inga. Men det var alltså sköldlöss. Har nu i ett par timmar tvättad varje blad för sig med en blandning av neemolja, gin (istället för t-sprit), såpa och vatten. De små sköldarna med löss har jag tagit bort med nyporna.

Tänk vad man vänjer sig vid de små gynnarna. Klämmer ihjäl bladlössen också. Första gången jag fick stifta bekantskap med dem kunde jag inte drömma om att jag skulle komma att ta i dem med fingrarna. Tycker fortfarande de är äckliga, men de har liksom blivit en del av vardagen… ungefär som pälsängrarna blev i stan. De slipper jag här i alla fall 🙂

Olivträdet fick sig en dusch av blandningen också, och får stå ute i regnet ett tag. Det har verkligen vuxit sen jag tog in det i växthuset i höstas.

Tisdag: Nu för tiden varar nu minst en månad till

Han: Att prioritera innebär, enligt Nationalencyklopedin, ”ge företräde åt” och syftet med att prioritera är att fokusera så att man får något gjort och inte spinga omkring som yra höns och kackla.
”Nu kommer vaccinet”, läste vi redan i mellandagarna. Sedan dess har det kacklats mycket om vilken grupp som ska prioriteras och vem som minsann inte ska gå före i kön – när vaccinerandet väl kommer igång på allvar.

Det kan man inte påstå att vi gjort i Sverige om vi jämför med andra länder, inklusive EU. Däremot har Sverige kommit långt när det gäller att prioritera själva prioriteringsdiskussionen.

Jag har respekt för att WHOs generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus oroar sig för att de rika länderna lägger beslag på allt vaccin. ”The world is on the brink of a catastrophic moral failure”
När det gäller den svenska debatten mår jag bara illa. Döende, urgamla, gamla, vårdpersonal, IVA-personal, absolut inte kungen, lärare, uteliggare (jo, det också sant), busschaufförer.
Administrativa chefer i en region tänker ställa sig först i kön med motivering att ”deras planering av vaccineringsprocessen måste fungera”.
Till och med frisörernas fackliga företrädare kräver att de stå i första ledet.
– När blev en ny slinga i håret en samhällsbärande insats för mänskligheten?!
Men vad vet jag, en gnällig och luggsliten gubbe på en udde.

Under den så kallade behovs- och solidaritetsprincipen kan det onekligen inrymmas många kontraintuitiva prioriteringsbeslut, konstaterar läkaren Jörg Carlsson i en krönika i Barometern, men ”detta i sin tur skulle dock också kunna betyda att män borde vaccineras före kvinnor eftersom deras risk att insjukna svårt och att dö är mycket större än kvinnornas i de flesta länder.”
Nåja, ”detta skulle förstås vara otänkbart under en feministisk, rakapparat-prioriterande regering” menar Carlsson. Men det visar att prioriteringsdebatten om något borde ha prioriterats från början och sedan prioriterats bort.
– Tänk om våra politiker istället för att delta i detta käbbel, hade erbjudit sig att hjälpa sina hemkommuner genom att ringa runt och lugna gamla och verkligt sjuka att det här fixar vi tillsammans.

Även i Finland har det varit trögt i starten. Uppenbarligen har debatten om prioriteringen hämmat själva själva vaccinerandet. Lasse Lehtonen, direktör för diagnostik vid Helsingfors Universitetssjukhus, säger till Sveriges radio P1 att det skulle gå snabbare ”om man inte hade haft ett så komplicerat system med flera olika prioriterade grupper”.

Eftersom jag saknar ombudsman väntar jag tyst någonstans i kön.  Men jag undrar över hur länge ett ”nu” varar nu för tiden. I dagens tidning läser jag att om en månad är det dags för min riskgrupp att få vaccin här i kommunen. Eller kanske inte, ”Tanken är att vaccineringen ska inledas under andra halvan av februari.”
Men en sak är i alla fall säkert: ”Just nu är planeringen igång”.
Tack för det alla planeringschefer, som bör ha planerat för detta nu i exakt ett år när coronan bröt ut.

Tröst för tigerhjärta är att jag vet att ni i vården som rastlöst väntar på att få greppa sprutan gör vad ni kan för att det ska bli min tur.

Hon: och jag säger bara Trips! Grrrrrr….

Måndag: nu är de igång…

Hon: när jag vaknade imorse, alldeles för sent… hade Han redan flyttat undan veden från boden som ska bli badrum, och byggarna var redan igång med att riva gamla väggen. Nu ska det bli isolerat, och takets ruttna delar ska bort. Det kommer att bli ett Chateau–badrum. Mer om detta får han skriva. Har inte sett röken av honom på hela dagen…

För att också känna mig nyttig så har jag städat, ganska väl t.o.m, och varit och handlat och hämtat ut paket på Tempo. Äpplen från Frankrike bl.a, supergoda! Och så en sväng förbi Lantmännen för att köpa kattmat, och vad fann jag då, jo säsongens nya fröer. Så kul, nytt märke dessutom, och massor av ängsblommor i storpack. Kunde inte låta bli att köpa några, även om det lite tidigt än. Men snart så!

Han: Inte mycket att tillägga. Sådana här dagar inser man varför riktiga män inte behöver gå på gym eller ta långa promenader för att känna att de har en kropp. En annan sak som slår mig när jag säger Do zobaczenia jutro rano till Engmans pojkar är att ”bygga ett Chateau-badrum” i en gammal stuga i första hand betyder att man ska riva ut en massa bråte:

Och snart i sky
  stod damm och boss,
  då plank och läkt
  de bröto loss.

  Det ruttna trät,
  så torrt som snus,
  det virvlar om
  med kalk och grus.

Så diktade August Strindberg i Esplanadsystemet, mest känd för avslutningen:
”Ha! Tidens sed: att riva hus!
Men bygga upp? — Det är förskräckligt~”
— ”Här rivs för att få luft och ljus;
är kanske inte det tillräckligt?”

Den lyxen kostar vi inte på oss. Vi river varken för att bygga en esplanad eller en villa. Vi river ut två bodar och en toalett under befintligt tak för att få ett okej badrum med dusch och tvättmaskin. Men det ändrar inte dagens lärdom känns i nacke och axlar.
– Fan, vad det är jobbigt att riva vad andra byggt med stor entusiasm och förbluffande mycket spik.

Avslutar dagens blogg med en bild att vila i:

Söndag: Om svanars sexliv i skuggan av den normkritiska språkriktighetsdiskussionen

Han: I fredags diktade jag om vårt svanpar som flyter omkring i vår vik, med sin hemmaboende tonåring ständigt inom kvackavstånd. Hen är lika storvuxen som sina föräldrar, men smutsbrun. Jag förutspådde att till våren kommer detta ensambarn att tvingas flytta till en egen vik. Detta när föräldrarna skaffar sig en ny kull ungar.
Den här fjolårsungen kommer att leka rommen av sig som man sa förr om människobarn, åtminstone om de var pojkar, och det är först om 4-5 år som hen blir könsmogen och skaffa sig en egen familj.

Säsong 2 av denna såpa gick dock upp snabbare framför vårt panoramafönster än jag förutspådde. Åtminstone fick vi en teaser i helgen. På förekommen anledning vill jag därför omgående be familjen Svan om ursäkt för att jag använde ett pronomen som normkritiska transaktivister använder i den normkritiska språkriktighetsdiskussionen, men som jag misstänker de flesta svanar ställer sig helt oförstående till.
– Jag menar förstås pronomenet ”hen”.

Som för att redan nu sätta ner foten när det gäller könstillhörighet gjorde nämligen den här fula svanungen plötsligt som han sett sin pappa göra sedan han föddes: Med ett testosteronsmattrande trummande med vingarna mot vattenytan gav han sig på några vuxna svanhannar som tagit skydd för issörjan i vår sida av udden.
Eller snarare: I hans pappas revir.

Utbölingarna från norr måste ha blivit mer förvånande än förskräckta. Men de bad om ursäkt på svanars vis för att ha snedseglat in i unge herrns revir – de drog till havs.
Pappa och mamma Svan såg förvånat på varandra medan solen gick ner.
– Vad ska det bli av den pöjken måntro.

Fortsättning följer.

PS: Struntar du i svanar men följer den normkritiska språkriktighetsdiskussionen kring köns pronomen? I så fall ger Lena Andersson ett intressant perspektiv i en krönika i Dagens Nyheter. Bland annat kopplar hon ihop debatten att man själv har rätt att bestämma vårt eget kön hon med Mr Trumps känsla för sanningens relativitet: ”Frågan om könets nya ontologiska status är intressant då den i lika hög grad som Trumps presidentskap, men från andra hållet, belyser samhällets flykt från förnuftet, från det objektiva och universellt giltiga och därmed det prövbara.”  

Sms 10.47: ”vill ni ta en promenad med oss idag. Vi kan väl ses i Järnsida? Vi tar med fika”

”Gärna, men vi är inte påklädda än (vi låg fortfarande i sängen, åt frukost och läste tidningarna). När ska vi ses?”

”Vi tänkte gå vid 11.00 så vi hinner ut innan solen går ner…”

Hon: tack Tina och Blomman för att ni fick oss ur sängen innan solen gick ner idag. Och tack för fika och trevlig pratstund. Får vi snart göra om!

Lördag: När kriget är vunnet återstår att vinna dagens slag

(Uppdaterad 16:24)

Han: Svenska partier är eniga i stort (ideologi), blott oeniga i smått (skattenivån). Det konstaterade den liberale publicisten, debattören och cigarrökaren Herbert Tingsten redan på 60-talet.
Det hindrar inte att våra partiledare förfarande upphetsat försöker få oss att tro att motsatsen råder.
– Eftersom det är teater minns jag inte en enda replik från veckans partiledardebatt.
Gör du?

Även här på udden pågår den politiska debatten. Eniga i smått ( i princip allt som står i tidningen), oeniga i dagens stridsämne:
–  Det kommer bli en kvinnlig ICA-Stig, sätter jag hundra spänn på! Det hävdade Hon redan förra gången frågan var uppe i konselj.
Med det viktiga tillägget: ”Förhoppningsvis från någon av Stockholms invandrartäta förorter. Gift med en kvinna och barn på väg. Alternativt äldre, men nygift! Två vita män i övre medelåldern har passerat, och minst en av dem bor i Djursholm. Inte sååå modernt tänk just i toppen av den såpan va…”

Ämnet aktualiseras av dagens reportage i Dagens Nyheter och har sedan vår förra debatt uppenbarligen hållits vid liv på sociala medier.
– Alla tycks fatta att det måste bli en kvinna, säger hon. Men varför hon?
Det framgår att någon föreslagit komikern Pia Johansson som ny butiksföreståndare. Hon kan föra traditionen från Icander och Ica-Stig vidare, skrivs det på hennes padda.
– Men hon är ju bara en kvinnlig Loa Falkman, utbrister hon.
– Hon bor i alla fall på Södermalm, säger jag som bott granne med Johansson på Horngatspuckeln.

Det är förstås en provokation, värdig Ebba Bursch. Jag fattar naturligtvis vad hon menar och delar hennes grundsyn: Om Ica ska hålla sitt varumärke lönsamt måste man hänga med i den demografiska utvecklingen.
Det handlar inte om att vara politiskt korrekt.
– It’s all about economy, stupid! som Bill Clintons rådgivare James Carville uttryckte det.
https://en.wikipedia.org/wiki/James_Carville
Medelålders vita tanter och farbröder räcker helt enkelt inte till för att fylla Ica-handlarnas feta bankkonto.

Efter tio omtumlande år följt av tio års fred handlar det inte längre om att vinna kriget, blott att vinna dagens slag. Alltså säger jag:
– Du har rätt, men Ica tar en stor risk om de gör som du tycker. Ica-Stig har blivit någon man skrattar åt. Den rollen kräver en vit medelålders man. Varför? Därför att allt sedan Astrid Lindgrens papparoller är vi den grupp i samhället som man får skoja med.
Det är en käpphäst, men i politisk debatt handlar det om att upprepa argumenten till leda oavsett om de är sanna eller inte:
– Kvinnor som Pia Johansson and Babben Larsson kan skoja om sig själva – men ingen manusförfattare skulle komma på tanken att häckla dom som man mobbar vita män på film och särskilt i reklamen.
Detta av samma skäl som det bara är judar som får dra judeskämt och svarta som …

Ja, där slutar det som det brukar göra när man är överens i sak, men inte till formen: En arg blick och sedan läser vi vidare i var sin tidning.

PS: Dagens Nyheters serie om Icas växande makt är mycket läsvärd. Av dagens tidning framgår att det är underleverantörerna som betalar Ica-Stig för att visa upp deras varor. 800 000 spänn kostar det att synas i rutan, enligt DN.
Intressant uppgift, eftersom det är uppenbart att i butiken trängs dessa utomstående varumärken alltmer undan av Ica:s egna märken.

Det gäller särskilt i vår lokala Ica-butik i Torsås och där är vårt parlament på udden till 100 procent eniga:
– Vi kräver att undanträngningspolitiken upphör!
Och som man och kvinna bojkottar vi tillsammans och tills vidare Torsås framför Ica i Jämjö som fortfarande erbjuder oss brett sortiment av bra svenska varumärken.

Så har vi det denne soliga lördagsmorgon. Eller hur?
– Älskling, har du redan gått ut?

Han, 14000 steg senare: Efter morgonens intellektuella gympa tog vi en långpromenad. Vi träffade Annika, Kerstins tonårskompis, och det finns inget som skiljer kvinnor från män som denna lust att gå ut och gå med benvärmare.
– Nej, jag klagar. Absolut inte, solen skiner och även om jag inte alltid deltar i samtalet tycker jag om ljudet av deras röster.
Vi går mot Bergkvara till och på andra sidan viken ser ungar som åker skridskor; vi hejar på Rolf, markägarn, och hans fru, inspireras av vackra grindar (jag tänker bygga en sån) och på vägen hem leker hon Bambi på isen.

Hon: först och främst handlar vi det mesta på Tempo numera. Deras sortiment bara ökar och de har framförallt många olika varumärken, inte bara Hemköps egna varumärke Garant. Som för övrigt är mycket bättre än ICAs egna varumärke…

Och Annika och jag är inte tonårskompisar utan barndomsvänner. Vi har känt varandra hela livet, samt gått i samma klass från lekis upp till nian. Annika har dessutom gjort den godaste ostkaka jag ätit. Vi fick den före jul men har sparat den till i gårkväll, ville ju inte dela med oss av den till barnen i julas ;).

Stefan är vår gamla klasskompis, också från lekis till nian. Stefan Karlsson alltså. Vi hade nämligen tre Stefan i vår klass. Karlsson, Martinsson och Ohlsson. Poppis pojknamn 1962, uppenbarligen, för det var nog bara max åtta killar i klassen, från början i alla fall.

Fredag: Det här blir en fin dag med små och stora fåglar

(Uppdaterad 18:50, 15:45)

Han: Nu har det hänt, vintern är här. Åtta grader kallt 06:30. Is i viken. Jag hämtar tidingarna. Hon ligger kvar i sängen och tittar på småfåglarna.
– Det här blir en fin dag.

Hon: ja jag älskar att ligga och titta på fågelträdet på morgonen. Tyvärr har inte Halsbandsparakiten dykt upp än. Kommer inte ge upp hoppet, vem kan motstå vårt drive-in-hak. Idag kom både Staren och Bofinken förbi, fast de egentligen borde vara i Belgien eller Frankrike så här års. Men det händer (tydligen…) att de övervintra nere i södra Sverige ibland.

Blåmesar, Talgoxar och Pilfinkar hälsar på var dag, i mängd. Sedan har vi en Nötväcka som också kommer var dag, den är lite större och verkar dominera trädet när den dyker upp. En söt liten Rödhake har vi också som återkommande gäst. Och så förstås stora stygga ”vargen”… missa inte slutet 😉

Han: Och inte bara små fåglar. I viken ligger ett av våra övervintrande svanpar. De födde 4 ungar i våras, en klarade sig undan havsörnarna och gäddorna som inte bara leker i vikar och vass. Och detta ensambarn bor fortfarande hemma trots att hen nu är lika stor som sina föräldrar.

Svanar är monogama och lever i livslånga relationer. Så länge det nu varar. I somras fick vi kalla på Peter, kommunens viltvårdare, för att avliva en hanne som fått nacken bruten i ett slagsmål om reviret med yngre hannar.
Vad som hände med hans fru vet vi inte.
Kanske gifte hon om sig, kanske for även hon till himlen.
– Ty där uppe finns en stjärnbild som heter Svanen (Cygnus på latin), som förknippas med kärlek.
Dock inte livslång.

Enligt den grekiska mytologin skapades stjärnbilden av Zeus, denne kåtbock till gud som satte på allt som rörde sig, ofta maskerad som djur (typ tjuren som förförde Europa). Denna gång handlar det om Leda, drottning och gift med kung Tyndareus av Sparta.
Annorlunda historia, samma formel: Från sin tron på Olympen fick Zeus en kväll syn på Leda när drottningen badade näck i en vik som vår.
Zeus är hårt hållen hemma, men förvandlar sig raskt till en vit svan och simmar bort till Leda. Hon blir betuttad i den vackra fågeln och det går som det går. Det vill säga, samma natt ligger Leda även med sin make, kung Tyndareus, och se där – nio månader senare föder hon fyra bäbisar!

Eftersom detta är en förlaga till alla familjedramer, Tomten är far till alla barnen inkluderad:  
– Två av barnen (Pollux och Helena) visar sig ha en gud till pappa. Oklart hur faderskapstestet går till, men Castor och Klytaimnestra får nöja sig med att ha en vanlig pappa, om än med vidhängande kungarike.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar? Ja det verkar så. Zeus åkte hem till sig, men strödde på vägen ut några stjärnor på himlen som ett minne av sin trevliga svanestund.
– Och Tyndareus?
Det verkar inte så på Correggios målning ovan, men långt innan #metoo fanns det de som hävdade att Zeus hade gjort som Weinstein och alla skitstövlar till män med makt. Han hade utnyttjat sin position (gud) och att Leda inte kunde klandras, eftersom hon befann sig i beroendeställning (människa och kvinna).

Av allt döma var Tyndareus en modern make och kung även om han var från Troja. Han förlät sin lättflörtade fru och tog alla hennes fyra ungarna under sina vingar.
– Bildlikt talat.
Så till vida är vår svanpappa mer lik kung Tyndareus än Zeus. Dag efter dag och i nöd och lust simmar han omkring där ute med sin fru och barn, ständigt beredd att med försvara sitt flytande revir.
Och på den vägen är det.

– Men vad är en historia utan ett slut, som Van Morrison diktar. Till våren kommer svanföräldrarna att stöta bort sin fjolårsunge. Hen kommer att ansluta sig till de andra i flocken av smutsbruna generationskamrater utanför Fimpan, där de kommer att driva omkring som tonåringar gör, äta, kackla och bli alltmer vita i fjäderdräkten
Dock dröjer det innan de lärt sig leka Leda och Zeus.
Först om 4-5 år blir de könsmogna och filmen börjar om igen.