Författare: kerstinochpeppe

Onsdag: ”Gastronomi i skinn – och någonting som håller ihop”

Han: Minns du, julen 2017 firade vi i Serengeti nationalpark i Tanzania. På julafton hittar vi vårt Christmas Tree. I det ligger åtta sömniga lejon, omgivna av hängande frukter som ser ut som fänkålstoppad Joyeux Noël, korv.
Fotot ovan, som blev en viral succé på AndersonTravels hemsida, är en unik bild av det goda livets mångfald och en bild som du inte kan motstå att skicka till Jan Scherman.
Livet är underbart orättvist, skriver jag. Trädet heter faktiskt Sausage-tree. Något för korvens vänner att tillbe?

Varför detta korvminne poppar upp? Som hon berättat såg vi Kockarnas kamp på TV4 igår kväll. I mina ögon handlade programmet om en kock som gjorde korven till svensk finmat.
Roland Persson tillhör inte våra mest publika kändiskockar. Men vid sidan av att ha blivit vald till Årets kock har han även arbetat på Stockholmskrogar som Konstnärsbaren och Berns. I åtta år var han också medlem i Svenska Kocklandslaget. I början av 1990-talet satte han lammkorv på Franska Matsalens meny på Grand Hôtel.
Ett unikt drag som gästerna uppskattade i 15 år. I mitten av 2000-talet valdes han in som ledamot i Korvakademien och i april 2018 öppnade Roland tillsammans med två affärskolleger ”Korvkultur” i Hötorgshallen i centrala Stockholm.
– Korv är gastronomi i skinn, konstaterar Roland i en intervju i Affärsvärlden. 

Svenska korvälskare har liksom korven två ändar. Den fina delen består av Korvakademien. I den ingår bland andra matoraklet Christina Möller, preses, entreprenören Bosse Alexandersson, journalisterna Ulf Elfving, TV4:s dåvarande vd och den Sveriges meste mediedebattör Jan Scherman – och så min favoritkock Roland Persson.
För egen del tillhörde ljag änge akademins wannabees, som likt hyenor följer festen på avstånd. Men för några år sedan upptogs jag i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner”.
– Nä, inte fin nog för Akademien, men ett steg närmare de fina korvarna.

Och jag dubbades till denna ädla krets under en måltid designad av denne Roland Persson. Då chef på restaurang Carl Michael på Djurgården i Stockholm. Prinsessan Victoria & Daniel firade någon slags jubileum och kungen av korv var med Sverige i tiden och serverade sin makalösa Prinsesskorv med smak av Ockelbo.
Jag vet inte om Roland någonsin serverade den för en bredare allmänhet, men hans lättrökta vildsvinskorv med inlagd gulbeta, riven pepparrot och potatispuré dög absolut för pöbeln i vänföreningen.

Vid närmare eftertanke har jag ätit fler kungliga korvar. Mars månad är korvens egen månad enligt den gamla Borgarpraktikan, ty det var borgarna som borgade för att den bästa korven skulle vara värd varje korvöre.
I Stockholm brukar restaurang Riche hedra korven genom att första veckan i mars bjuda in till sin traditionella korvvecka.
Min dagboksanteckning en av dessa kulturveckor: Redan på måndagskvällen söker sig ett 50-tal personer till ett förberedande möte bakom stängda dörrar. Även jag mumlar det mytiska K-ordet och släpps in bakom tunga röda gardiner. Det blir en magnifik smygpremiär. Men definitivt inte som du tänkt dig.
– Den ståndaktiga korvmiddagen inleds med en liten amuse gueule.
Den såg ut som en prinsesskorv – eller Estelle-korv som den kanske bör heta – men smeten är en annan: Denna korv är gjord på pilgrimsmusslor! Serveras med ceviche på rostade grönsaker, morotspuré smaksatt med hummer och ett glas 2009 Trimbach Riesling.
Vilket illustrerar en bärande tes i Magdalena Ribbings öppningstal:
– Korv är någonting som håller ihop.

Köksmästare Thomas Mortensen och hans köksbrigad hade ansträngt sig för att skämma bort oss korvborgare. Förrätten bestod av konfiterad anklårs- och ankleverkorv samt spetskål och tryffelpotatispuré.
– Sköljs ner med Riches egen Pale Ale (smaksensation från Södra Maltfabriken, med smak åt belgiska Leffe). Sedan är det dags för Tommy Myllymäkis prisbelönta varmrätt: friterad lammkorv av bräss, bog och tunga med getostgratinerad purjolök.
Serverat med en välsnurrad Shiraz från Red Diamond Winery (2008).
Sist men inte minst: desserten. Du erkänner att du blir lite snopen. “Korv med bröd” visade sig vara en naturtrogen kopia gjord av hallon, vanilj, mango och mjölkchoklad.

Slutsats? Magdalena Ribbing, djupt saknad, hade rätt: Korv är någonting som håller ihop, typ minnen. Svaret från Scherman på mitt sms om Korvträdet i Serengeti visar att vi korvälskare lever ett omväxlande och rikt inre liv: Sitter själv på hotell Sacher i Wien. Läser matsedeln … Wiener Sausage. Njuter. Livet är rättvist!
Roland torskade i tisdagens Kockarnas Kamp. Men hans ande lever:
– Älskling, jag vet vad vi ska äta idag! Gastronomi i skinn eller…?

Han igen: Ja må han leva, ja må han leva…! Innan vi går vidare gratulerar vi Gert Åke Fylking som idag fyller 75 år. Grattis!
– Tack tack livet känns bra, säger Gert på sin kobbe i Roslagen. Särskilt med tanke på alternativet.
Så sant, hatten av för två andra artister en dag som denna: Eddie von Halen och Johnny Nash.

Förresten! Idag är det Birgittadagen – och min storasyster har namnsdag. Grattis syster, förhoppningsvis får du även i år den finaste av presenter:
– Sköna Brittsommardagar!
Här är det ganska varmt , om än med regnskurar. Om jag förstår saken rätt finns en mängd definitioner av brittsommar, men enligt SMHI avses varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober.
Vanligtvis finns också kravet att det dessförinnan ska ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder. ”Det innebär att brittsommaren ofta präglas av en vacker kombination av nästintill sommarlika temperaturer och solbelysta lövträd i prunkande höstfärger.”
Som här på udden. Bildbevis:

Tisdag: börjar som vilodag…

Hon: kroppen behöver vila, även hans, så jag bestämde direkt vid frukost att idag vilar vi inne. Regnet hjälpte beslutet på vägen… men man måste ju inte göra ingenting för det, och jag har massa saker att göra inne. Städa t ex, men inte en kroppsvilodag. Börjar med tomaterna, fyller en plåt för ”soltorkning”.

Men det märks knappt i backen jag lagt dem i. Men dessa känns fina och får bo i växthus 1. Kan man gå in o knapra på dem emellanåt. Kanske borde frysa in några iof.

Solen tittar fram, får med honom ut på en skogspromenad. Fortfarande inga trattisar på vårt ställe. Alltså, hittat typ 1,5 halv gång där. För fyra år sedan massor, och lite lite för två år sedan. Men skam den som ger sig. Och vi hittade i alla fall en riktigt fin och stor Stolt fjällskivling, blir förrätt ikväll.

Sätter en pastadeg och beordrar in honom i sovrummet så jag kan köra ett pass yoga framför youtube, 45 minuter intensiv vinyasa flow. Var sjuuukt längesedan, blev t o m svettig. Imorgon blir nog vilodag på riktigt. Delegerat förrätten till honom.

Han: Stolt fjällskivling till förrätt på stekt bröd. Ganska okej, tycker jag. Men förmodligen kommer hon inte minnas den när hon är lika gammal som jag.
– Att jag gör den reflektionen kan bero på att jag fortfarande är kvar i gårdagens blogg.

Igår hävdade jag att hon lever i nutid, jag i dåtid. Det är inte helt sant, naturligtvis. Det kan åtminstone missförstås. Det sägs att gamla människor förlorar korttidsminnet, men minns när de stukade foten en torsdag i andra klass när det regnade och fröken hade satt upp håret i en knut i nacken.
I så fall är jag purung.
– Det är jag som lever i nutid!
Visst, jag minns att jag minns saker från förr i tiden, men när jag hör andra berätta vad som hände märker jag att jag minns allt mindre och att det jag minns är fel.
– Det händer ofta att hon minns saker rätt som jag minns fel – trots att hon inte ens var med när det hände.
Förr i tiden. Under det förra seklet.

Inte sällan minns jag inte alls. Det har sina fördelar. ”Det är förbaskat svårt att ljuga när man inte känner till sanningen”, som den ungerska författaren Péter Esterházy konstaterar. Dessbättre finns internet.Visserligen har jag blivit av med mitt Facebookkonto, men även Google fungerar ibland som dagbok eller som ett familjealbum. Så blev jag till exempel av en händelse medveten om att jag målat tavlan ovan när jag googlade på för att hitta en bild från förr.
– Det var det djävligaste! Det hade jag ingen aning om, som Hasse Alfredsson säger i en av de bästa sketcherna från förr i tiden.
Det är faktiskt sant. Jag ser att det är jag som målat tavlan och jag känner igen henne. Men jag minns inte att jag målet henne så. Ännu mindre att jag uppenbarligen ställt ut tavlan och att någon har köpt den.
Och nu sålt den vidare.

Jag vet inte vad det har med dagens ämne att göra, men kanske illustrerar mitt inlägg att det är skillnad på kvinnligt och manligt tänkande även en tisdag i oktober.

Hon: svampmackan var god Peppe, så upp med mungiporna ;).

Raviolin med salvia- och citronsmör var däremot inte den bästa jag gjort. Raviolin var ganska bra faktiskt, trots att Tempo inte hade någon ricotta, så blev svensk färskost istället. Men smörskyn smakade för lite salvia, hade ändå i mycket från tre olika salviaplantor som vi har ute. Kanske har det regnat för mycket senaste dagarna. Tomater och chili blir ju lite vattniga i smaken om de nyss fått mycket vatten… men ändå en helt ok tisdagsmiddag. Nu ska vi snart kolla Kockarnas kamp!

Måndag: blöt städdag… Burr! (och andra prioriteringar)

Hon: sent omsider tog jag tag i det, drog ut på det i det längsta. Det var dumt, lite tidigare idag var det så varmt att jag tänkte hoppa i plurret. Nu dyngsur och iskall. Och det märks inte ens att jag börjat, eller jo, allt som låg inne i busken ligger nu utspritt över hela gräsmattan mellan chililandet och planteringsbordet…

Nu duschat, varmt och länge, men fortfarande genomfrusen. Blir soffan resten av dagen, under en filt. Har jag inget emot och för den delen är det snart drinkdags. Och den hoppas jag på att bli serverad!

Han: ”Det mest betydelsefulla finns inte nödvändigtvis i något flyktigt bortom oss utan manifesteras i vad vi väljer att lägga vår tid på.”
Det säger vår ende världsberömde filosof Martin Hägglund från Järfälla i Svenska dagbladet.
– Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar.

Hon har sammanfattat sin arbetsdag ovan. Jag blev trött bara jag såg henne och förutom att jag kört sopor till återvinningscentralen i Torsås har nog mer jobbat med Hägglunds infallsvinkel på livets mening, om man säger så.  
Den jobbiga biten alltså:
– Hur olika prioriteringar vi människor gör.
På den punkten är vi ganska olika. Hon läser till exempel morgontidningarna mycket noga. Jag skummar. Det märks också här på bloggen. Hon är förankrad i nutid, här och nu. Just nu grubblar hon över om hennes plantor har drabbats av potatismögel eller bara gråmögel.
Alltså skriver hon om det.
Och därför ägnar hon dagen åt att skrubba krukor rena från allsköns bakterier inför nästa säsång.

Jag funderar fortfarande över Trump och hans virus och alla dessa spekulationer som dras om hur detta påverkar valutgången.
– Även jag känner behov av att tycka något.
Just nu något plausibelt om vilka slutsatser vi drar av det som sker. Frågan är hur jag ska få in mitt favoritexempel på hur avgörande det är att vi analyserar saker rätt: När mongolerna belägrade genuesernas handelskoloni i staden Kaffa på Krim år 1346 bröt pesten ut. Djanibek Khan, ättling till Djingis Khan och en bättre krigare, ledde anfallet.

När Djanibek såg att soldaterna dog som flugor runt omkring honom, laddade han kastmaskinerna med liken och slungade dem över Kaffas ointagliga murar. Panik utbröt därinne och med paniken hos de flyende innevånarna spreds pesten vidare. Två år senare hade digerdöden utplånat en tredjedel av Europas befolkning.
– Erkänn att detta känns som en relevant metafor för Trumps insjuknande – och tillfrisknande.
Inte?

När jag läser vad hon skriver och vad jag skriver upptäcker jag skillnaden. Att jag allt oftare tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln. När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.

Kort sagt: Mina blogginlägg återspeglar att det mesta som händer i mitt huvud är det som redan hänt. I bästa fall speglas det förflutna i det som händer i nutid – men framtiden förblir en skugga som smyger upp bakom min rygg och endast då och då hinner ifatt mig.
– Kanske är det typiskt manligt.
Simone Beauvoir formulerade detta (manliga?) fenomen på ett mycket vackert sätt i en politisk diskussion med en vän. Diskussionen gällde en dagsaktuell politisk fråga och Beauvoir säger:
– Ditt problem är att du alltid går in i en blommande trädgård med famnen redan full av rosor.
Vackert formulerat, men tämligen frostigt.
Möjligen uppgivet.
När jag läste meningen kände jag mig träffad.
Avslöjad.
Inte för inte står Florian Illies ”Århundradets sommar” i mitt toabibliotek. Var det som hände sommaren år 1913 intressantare än vad som hände sommaren 2020?
Mitt svar:
– Absolut!
Åtminstone än så länge, eftersom det var då allt hände men som ingen förstod pekade fram mot första världskrigets utbrott några månader senare.
– Det är bara att hoppas att denna min slutsats framstår som lika nördig om ett sekel som du tycker att den är nu.

Nå, nu skriver jag i vattnet. Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar, men jag är inte korkad. Hon väntar.
– Visst, idag står jag för AW-drinken, säger jag förbindligt.
Medveten om att jag inte kommer längre i min intressanta men historiskt fjättrade tankegång.

Han igen: Och så avslutar vi även i kväll en upplysande bild på vår tall. Detta medan hon är ute och letar efter katterna, som förmodligen är borta hos Nisse och rejvar.

Söndag: I helgen kom hösten

Han: Det är höst. I helgen passerade de första V-formade formationer på himlen och jag känner igen lössen på gången. Kanske sitter det i generna. Min pappa blev deprimerad på höstarna. Enligt mina systrar hände det att han inte pratade med mamma mellan oktober och december.
– Där är inte vi, långt ifrån.

Men en fördel med att inte bara vara en självgod man utan en självgod gubbe på en udde är att jag alltmer sällan vaknar med ångest över vad jag gjort mot kvinnor och barn. Det händer, men oftare händer det att jag står och tittar ut över havet och tänker på döda ting.
– Typ, när ska jag dra upp båten.
Inte nu i alla fall. Har du legat där hela sommaren utan att göra nån nytta så kan du ligga där ett tag till.
– Även om du verkar vara lite på dekis.
Dessutom, nu kommer regnet. Och i Stockholm är det derby, Djurgården vs. Hammarby.
– Lika bra att jag ringer nu så slipper jag trösta dig efteråt.
CA Carlzon skrockar. Han vet att Bajern brukar vinna dessa jävla derbyn.

… och nu gjorde Hammarby 1-0.

Hon: ja, höst, fast det är varmt ute. Ändå möglar tomaterna för fullt, plantorna, inte direkt de omogna tomater som finns kvar på dem. Det tyder väl på gråmögel och inte det fruktade potatismöglet … hoppas jag, pust.

Ändå säkrast att bränna stammarna och inte lägga allt på komposten tror jag. Byta ut all jord som är kvar när plantor och rötter är borta tänker jag inte. Rätt eller fel visar sig väl nästa säsong, håller tummarna.

Dax att rensa odlingsbäddarna hursom, börjar med att skörda alla mogna tomater som finns kvar. En hel del visar det sig… speciellt av de jag köpte i Paris i februari och egentligen inte tyckte var så kul i början av säsongen. Men jädrans vilken liten tomat. Spricker inte trots det ostadiga vädret som varit, och plantorna är gigantiska. Har inte ens samlat frön från dem, måste jag göra nu! Peardrops heter de. Förmodligen päron nåt på svenska då…

Egentligen borde jag ha tagit tag i röran runt planteringsbordet idag. Sortera och tvätta alla krukor. Speciellt de små som jag ska så nästa års chili i eftersom de fröerna ska sättas redan i december, senast. Och de ligger förmodligen långt bakom bordet, gömt i det höga gräset under slånbärsbusken, suck!
Nästa helg tar de dessutom sommarvattnet som är det vattnet vi har i trädgårdsslangen. Och än värre om det helt plötsligt blir svinkallt och jag måste tvätta krukorna i havet i stället, burr!!
Imorgon då jäklar ska jag ta tag i det fast det är supertrist!

Han: Deprimerad eller inte, i paus gick jag ut och planterade våra två Fjärilsbuskar. Två budlejor blåvinge som vi köpte på Ljungbyholms handelsträdgård i fredags och som ska blomma med vackra blåvioletta blommor i juni-september när den här jävla hösten är ett minne blott.
Och så tände jag spoten som i vinter ska lysa upp vår tall. Kanske blir det en bild även på den innan kvällen är över

… OCH NU GJORDE DJURGÅRDEN MÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅL I DEN 98:ONDE MINUTEN! Vaddå, jag deprimerad!?
– Grattis, säger CA när han ringer en minut efter full tid.
Vänskap när man behöver den som mest.
Och det ska vi fira: Nu ska jag hämta in den där hönsbuljongen hon behöver till kvällens middag!

Hon: kvällspromenad runt husen. Har ösregnat i timmar men nu är det stjärnklart och månsken. Och, men inte minst, en upplyst tall! Mycket finare och ballare än en gatlampa, tycker jag. Eller hur Peppe?

Vad grannarna rakt över viken tror om vårt numera rött upplysta växthus kan man ju däremot undra… nyöppnad nattklubb kanske. Men det är faktiskt riktiga värmelampor som vi satt i grislamporna som vi tidigare hade i köket på Åsögatan. Nu fyller de sin funktion alltså. Bara kultingarna som saknas 🙂

Lördag: blåser som tusan…

Hon: för att ändå göra något för att förtjäna en dag i soffan for vi upp till Gullabo-skogarna för en promenad, tänkte att det inte skulle blåsa så mycket där.

Vi tog en tur runt Iglasjön, som numera är omgivet av ett kalhygge, men vi gav oss ändå den på att gå runt sjön. Den uppmärkta stigen gick dock illavarslande långt från sjön och vi tänkte att nu är vi nog helt fel ute…

När vi så äntligen får syn på bilen pustar vi ut och drar upp våra stegmätare, måste väl vara i alla fall över 5000 steg vi gått, känns som typ 7000!!! Och så var det bara 3500… snopet! Nu ligger vi ändå i soffan med varsin bok och ett glas vin. Det är ju ändå lördag 🙂

Han: Hon har rätt, skitväder är läsväder. Idag nostagiläsning: ”Hur blev du i skolkatalogen?” är en utrotningshotad fråga, konstaterar Emma Bouvin i sin krönika i dagens DN. LÖRDAG: ”När skolfotografiet från min ungdom dyker upp i mitt Facebook-flöde, i sällskap av hurtiga kommentarer skriver jag utan att kunna hindra mig själv: ”Nä, riktigt vidriga tider faktiskt.”
Inte så konstigt kanske, för ett av dessa skolfoton från mellanstadiet gav Emma öknamnet ”Rabbit” –  Mamma försökte trösta med att hennes bästa kompis kille kallade henne ”min lilla kanin” som smeknamn, men jag var ju inte dum i huvudet bara för att jag var tio år.

Även jag minns skolfotografierna. När jag gick i tredje klass var jag förälskad i Elenor. Redan på den tiden lekte vi den kortbytarlek somliga av oss fortsatte i vuxen ålder med våra visitkort. Då handlade vi med de kort som skolfotografen tog varje höst för att visa att små söta ungar blev större med finnar eller bröst och inte sällan i behov av tandställning som jag, men som under några intensiva höstdagar var lika eftertraktade som Doris Day och Tony Curtis och de andra av dåtidens filmstjärnebilder.

Korten lärde oss mer om samhället än folkskolans samhällsfostrande undervisning, ty korten bekräftade att människor var olika mycket värda. I klassens insidershandel var till exempel Elenor dubbelt så mycket värd som Peppe från Blåsjöfallet.
– Byta kort? Du och jag? sa hon förvånat och kastade med sitt långa svarta hår. Sedan såg hon på mig med sina bruna koögon (vilket var de finaste ögon jag visste, eftersom jag var uppvuxen på ett kraftverksbygge och inte bland småbönder som de andra pojkarna i Jorm).
– Kan vi väl, sa Elenor. Men jag vill ha 50 öre emellan.

Nej, jag mådde inte jättedåååååligt av förnedringen. Tvärtom. Det var så livet var. Orättvist men ibland underbart orättvist och den dan var jag den stora vinnaren. Inte alla hade ett kort på Elenor i pluskan. Det var först när upplysningstidens idéer återkom i 1968-version och alla människor plötsligt skulle vara lika mycket värda, som jag kom ihåg Elenor och korten.
Framför allt femtioöringen.

PS: Elenors pappa var droskägare och hade om skolskjutsen. Han hade en stor svart Volvo PV800. Det hände att Elenor åkte med när han skjutsade hem oss ungar som kommer från Blåsjöfallet, Lugnvik och Rolandstorp. När jag var uppe i ”Norrland” för någon vecka sedan åkte vi runt i Jorm. Jag visade var Elenor bodde. Vi åkte ända fram till Jormliens och stannade till vid Jormliens Fällgård, pensionatet som författaren PO Sundman och hans fru drev i början av 50-talet innan han slog igenom med Ingenjör Andrées luftfärd, blev fin och hamnade i Svenska Akademin och skilde sig från tant Ulla-Britt.
Vi stannade till vid skolan i Jorm. Hittar en artikel på nätet som berättar att skolan fyller 82 år till hösten och ”återigen klarat sig från nedläggning. Nästa år går det sex elever på skolan”.
– Det visar sig att artikeln är från år 2009.

Fredag: Ingen skadeglad flaggdag – men väl en ny vimpel

Han: Ska man skratta eller gråta? Somliga straffar Gud genast – eller…? I månader har karln förnekat att covid-19 är värre än en snorig dag på jobbet. Och nu sitter han där med hela frisyren i brevlådan. Sorgligt!

Idag kommer väldens medieetablissemang att drypa av skadeglädje. Men här på udden blir det ingen flaggdag. Igår köpte jag däremot en ny vimpel. Det var inte för att fira att Folkhälsomyndigheten igår öppnade portarna för alla dessa gamla tanter och farbröder som sitter instängda på slutförvaringen. Min bevekelsegrund var mer profan. Den gamla vimpeln hade passerat anständighetens gräns efter det blåsigaste året på udden och bestod nu mest av knutar.

Min kära svärmor tog alltid ner vimpeln när det blåste, men på udden blåser det ju alltid. Dessutom är vimpeln mitt standar. Läser på Wikipedia att en vimpel är ”en avlång tillspetsad och i vissa fall kluven flaggduk som antingen kan ersätta en nationsflagga då flaggning inte sker eller som kan agera symbol i sig självt”. För mig är vimpeln en symbol som visar att udden är bebodd och halas därför bara när jag inte är här.
Eftersom jag nu faktiskt bott här i 24 månader – tiden går fort när man har roligt – så har vindarna konsumerat ett antal vimplar.
Det är det värt för att hålla en besvärjelse vid liv.
– Still alive!

Dessutom har vimpeln blivit en symbol för insikten att man aldrig blir för gammal för att lära sig något nytt (eller hur, Trump). Efter att ha förbrukat ett antal vimplar (129 kr på Lindbergs) har jag insett att jag levt mitt liv med fötterna upp.
– Du vet att du har vimpeln upp och ner, sa Johan Målare när han länge betraktat min fladdrande fallossymbol.
Tänk blå himmel, gula blommor, förklarade Johan och sedan dess är världen rättvänd.
Tack för det, men knutar blir det likt förbannat.

Hon: jo, mamma skulle aldrig låtit en så trasig vimpel hänga uppe, och absolut inte pappa heller förstås som gammal skeppsgosse. Men jag har resignerat, så länge han inte hänger upp flaggan och låter den hänga uppe dag och natt så…

Fredag, blåsigt, frukost i sängen! Och så kom förutom morgontidningarna två tunna böcker. En till oss var. Pleijel till Peppe och Burton till mig. Hurra!! Kom snabbt, läste om den i söndagens DN, var en av veckans topp fem. Lät så perfekt, som livet här med massa invånare i huset. Mest spindlar då kanske…

Och ikväll ska jag på digital bokklubb, läääängtar verkligen efter att få se alla igen även om det inte är irl!!!

Boken vi ska diskutera är K av Katarina Frostensson. Kul, fast jag borde skummat igenom den en gång till. Läste den precis när den kom ut och det är ju ett drygt år sedan nu. Men jag har ändå fortfarande en klar bild av den. För säkerhets skull skickade han sin recension på Bokus till mig lite så där som en hint… tror nog jag klarar av tyckandet själv, ha ha.

Ps. Visst känner man sig lite sådär härligt skadeglad idag ;). Fast man förstås inte borde!

Han: Hon har bokklubb. Jag drog mig tillbaka till ateljén. Ringde Richard Sexton. Han är lisa för min själ. Lyssnade  på Dylan och på Dylans ”Goodbye Jimmy Reed” och eftersom jag är gammal nog att minnas Jimmy Reed lyssnar jag på Baby, What You Want Me To Do

och eftersom Daniel Ek och Spotify fattar att jag kommer att bli sittande här tills hennes bokklubb är över så skickar de ut Elvis för att hålla mig på gott humör

och det lyckas de naturligtvis med och jag skickar en tanke till Cristina Stenbeck som fattat att Spotify är framtidens investering och sen inser jag att jag var jämnårig med hennes pappa Jan och då blir jag sentimental fast det är för sent att spela Muddy Waters och Rolling Stones ”Baby please don’t go”

vilket människor man tycker om har en tendens att göra och sen tittar Ludde in och undrar hur husse mår

och det gör jag ju och då kommer Prince plötsligt upp från ingenstans och tar över While My Guitar Gently Weeps på George Harrisons minneskonsert som han brukar göra när vi mår så här.
Framför allt har vi glömt hur president Trump mår, eller hur?

Torsdag: Östergrens nya för tanken till Connys stjärt

Han: Liksom Klas Östergren har jag vänsterbakgrund. Därför vet jag vad en renegat är. Inom 68-vänstern betydde det avfälling, någon som svikit sina ideal och Renegater är titeln på Östergrens nya roman. Jag har börjat läsa den, men den väven breder ut sig på 747 sidor.
Alltså vet jag ännu inte jag vad jag tycker. Jag noterar att Per Svensson skriver i dagens recension: ”Vad handlar den om? Mitt bästa svar hittills lånar jag av Tage Danielsson: Sverige är vackert på vintern säger man. Hur vet man det? Då är det ju täckt av snö.”

Enligt Svensson är romanen ”ett system av snögrottor med labyrintiska och förrädiska förbindelsegångar”. Konstverk fungerar ibland på det sättet. För egen del får Östergrens roman mig att tänka på Connys stjärt.
Och på ett misslyckat porträtt.

Saken är den att jag har målat Klas Östergrens porträtt. Det hänger på Sturehof, min favoritkrog i huvudstaden. Målningen heter ”Not the Last Supper” och föreställer ett gäng kulturarbetare som regelbundet samlas kring Bord 400 där på Sturehof.
Min tavla hänger på väggen ovanför bordet, vilket är lite pinsamt.
Eller inte.
Peter Kihlgård, författaren, är en av initiativtagarna till den återkommande kulturlunchen och han är en snäll kamrat.
– Det är väl roligt att alla undrar vem det där är, sa han senast när vi sågs på brottsplatsen och pekade menade på figuren som pekar in på tavlans centralfigur med ett blått finger.

Tavlans titel pekar förstås tillbaka på da Vincis Nattvarden. De andra är jag ganska nöjd med. Särskilt Peter och Messiasfiguren Johan Petterson, liksom Peter en centralfigur bland gratisätarna kring Bord 400. Med tanke på den nya romantiteln ser det ut som en tanke att Klas Östergren får spela renegatens judasroll i Not the Last Supper. Men porträttet är ett fiasko.
– Vän av ordning undrar kanske också varför han pekar med ett blått finger?
Det har med Connys stjärt att göra.

Jag har nämligen gjort fler tavlor. Är 2006 arbetade jag tre veckor med en väggmålning i en annan av Sturehovs barer, Galleriet kallat. Storleken har betydelse – tre gånger sex meter duk är en utmaning. Arton kvadratmeter titanvit duk på en krog som håller öppet mellan tio och nolltvå på natten kräver inte bara en narcissistisk personlighet för att fyllas med färg.
– Det kräver vänners hjälp.

Inte minst som jag saknar ens en skiss över hur väggen förväntas se ut när den är klar. Om sanningen ska fram vet jag inte ens hur jag ska börja. När dagpersonalen samlas till frukost i galleriet är duken fortfarande vit.
Det är nu Conny kommer till min hjälp. Med en chic knyck på nacken säger han:
– Kan du inte måla meeej?
Sagt är gjort. Innan frukosten är över har jag målat Conny med vit hovmästerjacka och gula revärer och ingenting mer, serverande en kvinna ett glas vin.
– Vid lunch visar sig kvinnan vara min svärmor.

Mer behövs inte. Runt dem växer snart Peppes bodega fram, bord för bord. Överraskande även för mig ligger väggkrogen vid Pollencabukten på Mallorca. Jag arbetar två veckor med väggen, inte sällan kvällstid med Sturehofs ständigt närvarande gäster som uppmuntrande publik.

En dag kommer Klas Östergren förbi. Som den gudabenådade berättare han är, börjar han omgående berätta historien om vad min målning handlar om. – Egentligen.
Även varför jag har målat pianistens händer blå.
– Varför?
Det har jag glömt, men med snattarens flexibla självbild gör jag ogenerat Östergrens förklaring till min. Vid närmare eftertanke målar jag sedan dess alla pianister med blå händer.
Även hundar faktiskt.
Ibland även katten.
Kanske beror det på att jag växte upp i Blåsjöfallet, där det mesta var blått när sön inte dolde landskapet.  
Kanske beror det bara på att jag gillar blått och ofta köper burkar med blå färg.
Oavsett vad – där är förklaringen varför Klas Östergren har ett blått finger.
Synd att ingen fattar att det är Klas Östergren.

Och det är därför hans nya roman Renegaterna hellre får mig att tänka på Connys stjärt. Redan under den första frukosten började arbetskamraterna häckla Conny för att jag målat honom med liten snopp (han serverar trots allt min svärmor ett glas vin utan byxor).
Jag försöker säga att just den detaljen har jag lånat från Michelangelos nakne Adam i Sixtinska kapellets tak. Men Conny tar det hela som bara en trygg medelålders, vit, homosexuell man från Småland gör.
Han säger:
– Låt dem hålla på. Du har målat mig med fast stjärt och det är det viktiga för mig.

En dag hoppas jag att Klas Östergren kan vara lika förlåtande:
– Du har i alla fall målat mig med ett blått finger. 

Hon: aha, har undrat vad renegater betyder. Tack!

Blir inte mycket läst på kvällarna för någon av oss just nu med dessa två tunga tegelstenar som sänglektyr. Armarna domnar efter ett tag och då är risken att man får 690 sidor Samlade Verk på näsan stor…

Alltså vaknar jag utsövd och efter frukost med morgontidningarna var det dags för extramatte att hämta Fanny i grannhuset och ta en morgonpromenad i skogen. Var jätteskönt, förutom att vi mötte två ettrigt skällande vettvillingar på vägen. Vi blev båda lite omskakade och gick en stor omväg. Väl hemma tyckte Fanny inte att hon skulle hem till sig igen utan tog självklart sikte på vårt hus. Ludde och Vilda var tack och lov redan ute på vift. Och man tackar ju inte nej till en assistent i köket.

Den senaste fermenteringen hade slutat bubbla och var klar. Så bara att mixa och passera. Resterna blir sambal. Tror detta var min mest lyckade omgång fermenterad Hot Sauce faktiskt. Fortfarande inte kommit fram till om den gula chilin ska bli sås eller marmelad dock… kanske räcker till både och 🙂

Hon: hjälpredan är hemma med matte nu och jag tog tag i den där marmeladen. Dragit mig lite för den eftersom jag tycker det jobbigt riva skalen utan att få fram det vita och ta ut fruktköttet ur citrusfrukterna utan att få med massa kärnor och skal ännu värre. Hoppas den god nu bara. Försökte att inte ta i för mycket superstark chili…

Han: Idag är en sån dag. Månen är full. Dags för oss andra att gå och lägga oss.

Onsdag: När man tror att mardrömmen är över

Han: Jag vaknade mitt i en mardröm. Jag hade just sett kvinnan i mitt slitas i stycken av ett stort lejon. Det hände konstigt nog på en höstgulröd myr i Sippmikk. När jag rusade ut från Mörks stuga (varför inte vår egen?) för att rädda henne reste hon sig ur den fuktiga myren, tilltufsad men hel.
Då var jag så omskakad att jag steg upp och gick ut i vardagsrummet och satte på tv:n.
Klockan var 04-nånting och jag visste att Trump och Biden möttes i den första valdebatten.
Det var värre.

– Vem som vann? Enligt CNN poll tyckte sex av tio tittare att Joe Biden gjorde bäst ifrån sig. Bara 28% tyckte att Trump vann. Fox News David N Bossie tyckte förstås att trump vann:
– To any reasonable person watching, it was clear that President Trump came prepared and resoundingly defeated former Vice President Joe Biden at Tuesday night’s first presidential debate in Cleveland.
Vad jag tyckte?
– Man kan inte prata om vinnare när det amerikanska folket så uppenbart framstår som THE BIG LOOSER.
Vilket tragiskt jippo amerikansk politik har blivit.

Hur det går? Jag tror att Trump vinner. Det liberala medieetablissemanget har alltid haft fel om Trump. Det finns för många idioter i det landet som gillar wrestling.
Inte för att någon bryr sig vad en gubbe på en udde i Kalmarsund tycker.
Utom jag.
Som protest kommer jag att upprepa John & Yokos Bed-ins for Peace tillsammans med hon som överlevde nattens lejonattack.
– Nåt måste jag ju göra åt denna mardröm.
Vad gör du?

Hon: japp, i alla fall över en låååång frukost med dagens morgontidningar som inte fått med något av nattens debatt. Skönt!

Sen skörda och ta hand om gul chili, hot Sauce eller chili–marmelad med citrus är frågan. Tar en promenad och funderar. Solen är framme igen och det blir en fin sensommardag till. Gårdagen spenderades ju mest i växthuset med en massa stendamm…

Tisdag: Livet är inte så tokigt med tanke på alternativet

Han: Om jag hade varit lika gammal som jag är nu hade jag varit död när jag föddes. Den egendomliga slutsatsen drar jag efter att läst dagens tidning.
Så här är det nämligen: 1948, året när Sverige fick barnbidrag, fortplantade sig den samhälleliga optimistismen i den obetydliga spasm som nio månader senare skulle bli Peppe Engberg. Hade jag istället varit 70+ det året jag föddes hade jag varit over the hill nu
Åtminstone enligt statistiken.

Längre än så levde män inte år Noll.e.PE, enligt ett reportage i dagens Dagens Nyheter. Vi inte bara lever längre. Enligt en studie från Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum uppger 60 procent av personer mellan 65 och 84 år i länet att de har god hälsa. Det är en ökning sedan 2002 då 53 procent rapporterade en god hälsa. ”Siffrorna verkar tala emot den utbredda föreställningen om att ett längre liv mest av allt innebär ett förlängt lidande” skriver DN.
– Ett längre liv handlar inte nödvändigtvis om att vara gammal längre, hävdar två professorer från London business school, Lynda Gratton och Andrew Scott, författare till boken The 100-year life:
– Det handlar om att leva längre, att bli gammal senare och att vara ung längre.

”70 är det nya 50”, konstaterade en studie från Göteborgs universitet som slog fast att hälsan har ökat enormt för en 70-åring i dag jämfört med en 70-åring på 1970-talet. 
– Välkommen till verkligheten!
Som jag redan konstaterat här på bloggen visar forskningen att vi i den stackars Riskgruppen inte bara lever – utan att vi aldrig haft det så bra. 
I det avseendet är 70 inte alls det nya 50 – detta eftersom vi mår bättre nu är vi gjorde när vi 50, både enligt forskningarna och som levande exempel. Flera studier har visat att i 20- och 30-årsåldern är vi människor någorlunda lyckliga, men att vi mellan 40 och 50 mår som sämst. Därefter går kurvan bara uppåt.

Redaktören för en av alla dessa måbratidningar ger slutsatsen en habilt vetenskaplig förklaring:
– Hjärnan mognar med åldern, den emotionella intelligensen ökar, och vi får större förmåga att se helheter, mönster och sammanhang. Som till exempel att kunskap ofta är något relativt. I mina öron låter även resten som Princes solo i ”While my guitar gently weeps” på Rock’n’Roll Hall Of Fame-galan år 2004, när jag var 56: Man blir ofta mer eftertänksam, dömer inte lika snabbt. Ofta vet man vad man behöver göra för att lösa konflikter och förbättra relationer, man styrs inte lika mycket av känslostormar och kategoriskt tänkande som när man är ung.
Påträngande känslor som stress, rädsla, ilska, avund, avsky och oro minskar med åren, och vi tycks få lättare att acceptera livets osäkerhet, på alla plan. I studier har man till och med kunnat mäta att aktiviteten i amygdala, den del av hjärnan där de här primalkänslorna finns, minskar med åldern – vilket i sin tur ökar positiva känslor, som tillit, kärlek, lugn, nyfikenhet, lekfullhet, medmänsklighet och empati… Vi får större förmåga att ta vara på livet. Och vi vågar mer, behöver inte bevisa något för någon eftersom vi vet att vår självbild inte går i kras om vi råkar göra bort oss (Må Bra, 5 april 2015).

Nu vet du det också. Eller som den cyniske optimisten inom mig brukar muttra:
– Livet är inte så tokigt. Med tanke på alternativet.
Jag menar vi kunde ha varit i den jobbiga åldern mellan 40 och 50…
Nu ska hjälpa henne att lägga sten i det nya växthuset, som Kenneth från Lindbergs nyss levererade.

Han igen: Fem timmar senare har 1,2 ton sten förvandlas till ett värmande golv. Årets designpris går återigen till kvinnan på udden!

Hon: helt slut efter att lagt 1 ton sten… och om det inte tagit hela dagen skulle jag hoppat i plurret, var drygt 17 gr i vår vik idag. Men man känner att hösten är här så solen såhär på kvällskvisten värmer inte tillräckligt för att jag har lust längre. Vet i tusan om jag orkat bada ändå, sitter bra här utanför Chateau Margareta med utsikt över viken och kissarna som leker. Frågan är om jag lyckas resa på mig sen…

Ps. Jag har lagt HELA golvet själv, men Peppe har kört fram alla stenarna från vägen till växthuset. I en skottkärra. Han är alltså också helt slut. Vem lagar middagen… blir nog nåt infruset 😉

Han: Skön kväll tog inte slut där. Först landade Ensamma hägern. Sedan kom en granne förbi, på väg ut till Fimpan för att lägga nät…

… sedan kom motsvarigheten till den irriterande hackspetten i Disneys julprogram och allt förändrades. Men en fin kväll var det.