Tisdag: Efterlängtat paket i brevlådan – och gässen håller tiden

Hon: idag kom de, resterande etiketter till mina kryddor, hurra!!! Nu ska jag bara bestämma hur många och vilka storlekar jag tar med upp till Stockholm på torsdag. Några är givna eftersom de är beställda sedan länge, och några har jag dessutom lovat varsin stor burk av Espelette. De är jag annars lite snål med. Jag har alldeles för få, kylan kom för fort och alla Espelette-plantor står ute på friland. Hoppas hoppas de mognar, men det är ytterst tveksamt. Ska gå ner till +2 i natt, vill det sig illa kanske det till och med blir frost…

Och så har jag beställt några utan produktnamn till sådant jag bara har lite av. Ketchup och Hot Sauce till exempel. Jag har också ganska många Aji Amarillo på gång i växthusen så kanske jag maler lite av den som egen krydda också (finns med i blandningen), om Espeletten tryter. Den blir det också en väldigt god chilikrydda av.

Han: Ännu ett hösttecken när 500-600 vitkindade gäss hovrar över udden för att bestämma sig för om man ska dra söderut eller stanna ett tag till. Går till läggen och upptäcker att gässen håller tidtabellen. Exakt idag för ett år sedan samlades de över udden.
Även då var det brittsommar hos oss, vilket jag ringer och tackar min storasyster Birgitta för. Enligt legenden var det hennes namne, den Heliga Birgitta som tyckte att det nordiska klimatet var så kallt och bistert att hon bad sin gud om bättre väder.
– Gud var på gott humör eller frusen, han beslöt sig för att ge nordborna några extra sommardagar kring den heliga Birgittas dag.

Nu något annat. Debatten om Lars Vilks fortsätter, vilket förmodligen gläder honom. Intressantast i dag: Dan Jönsson i Dagens Nyheter och Göran Greider i Expressen. Det som gör det särskilt intressant är att de är eniga i stort (försvaret för Vilks yttrandefrihet), oeniga i smått (hur bra konstnär var mannen, myten, egentligen).
Den diskussionen mår bra av att fortgå något decennium till.
– Eller längre.  
Inte minst för att kulturetablissemanget – symtomatiskt nog först efter Vilks död – hävdar att denne är ”2000-talets mest betydelsebärande svenska konstnär” (DN:S kulturchef Björn Wiman).

• 

• 

För egen del är jag mest intresserad av en fråga ingen annan tycks bry sig om:
– Var sjutton hittade Lars Vilks all drivved som han byggde sitt Nimis av?!
Jag har alltid tyckt om att ströva runt om stränder och söka drivved och annan bråte som flyter i land. Saker jag ska bygga små landmärken av.
– Problemet är att det ju inte längre finns någon drivved!

Åtminstone inte på vår udde och längs kringliggande stränder. Uppriktigt sagt har jag det senaste decenniet inte hittat en enda jäkla bräda!
– Utom mina egna bräder och plank som havet tog med sig under den stora stormen nyåret 2017-18 när havsnivån i Kalmarsund steg 1,54 meter.

Så om Nimis (efter latinets ”för mycket”) är ett imponerande konstverk får jag nöja mig med små minnesmärken. Å andra sidan har jag inte Vilks ambition och omnipotenta självbild.
Enligt legenden byggde han Nimis som ”hämnd på havet”. Detta efter att han varit nära att drunkna.
– För egen del markerar jag bara närvaro.

PS: Vad gäller denna och andra noteringar inser jag att även jag ingår i Lars Wilks projekt och konstsyn. Helt okej, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om mitt minnesmärke.

Bloggen för ett år sedan: Människan lärde sig kontrollera elden för ungefär en miljon år sedan. Elden gjorde att vi slapp äta rått kött och snart kunde sno ihop en flamberad pepparstek med potatisgratäng á la dauphinoise på en vanlig tisdag.
– Och kanske kunde man tända en välrullad cohiba efteråt, skrev jag då. Känns som jag inte rökt en cohiba sedan dess.
Men framför allt blev elden någonting att samlas kring och det är vad vi gjort idag för ett år sedan. Självklart gned jag två pinnar mot varann och det tog ett tag innan tändvätskan började brinna.

Och det ena gav det andra. Eld och vatten är motpoler. Hon blev varm av elden och drogs till havet. Fjolårets sista dopp i 14-gradigt vatten, vilket hon avstår från i år. Chiliodlare är som andra bönder. De jobbar när vi daglönare roar oss med att titta efter gäss och drivved.

Måndag: Bolunds förklaring fladdrar i vinden…

(Uppdaterad 19:34, 18:14)

• 

• 

Han: Sanningen är konkret och det här med elpriset bekräftar det. I september 2020 betalade vi här på udden (= hon, ekonomichefen) 52,90 öre per kilowattimme i rörligt pris till E.ON. Under samma period år hade priset stigit till 161, 54 öre.
– Alltså tre gånger så mycket.
Så trots att vi gjorde av med mindre el i år jämfört med år 2020 så hamnade septembers räkning på totalt 2008 kr för en månads lyse och värme.

Varför så dyrt? Det ansvariga pekar i alla riktningar. ”Det har inte blåst så mycket och då kommer det inte någon energi från vindkraften”. ”Bränslepriserna på gas, kol och olja i Europa, som södra Sverige är sammanlänkat med, har dragit iväg”.  Och om det har också varit låga vattennivåer ”vilket gör att vattenkraftens kapacitet minskar” så skyller man på EU.

Inget av detta är orsaken till att vi och våra grannar betalar tre gånger så mycket för att värma upp våra stugor. Det är bara symtom och min pappa, Ingenjören som ägnade hela sitt yrkesliv åt elektrifieringen av landet, skulle vända sig i sin grav om visste hur illa det gått.

Ett av flera spår: I årtionden har politikerna tjafsat om vindkraft och solkraft versus kärnkraft och kol. Viktigt förvisso, men meden polemiken pågått har den svenska elförsörjningen varit ett Titanic på väg mot isberget.
Och nu står vi där och det som började som en skakning med nedre däck har blivit uppenbart för de flesta:
– Hela skiten har sprungit läck och nu är det bara Per Bolund (mp) som vägrar se att det finns ett grundläggande problem till att elmätaren skenar.
I gårdagens partiledardebatt hävdade han att vi har ett ”elöverskott” utan att närmare förklara varför marknadsekonomin inte fungerar just i detta fall:
– Varför rusar priserna om det råder överskott?!

Bolund ser grandet i andras ögon men inte bjälken i sitt eget, som man sa förr i förr-i-tiden-tiden. I juni 2020 avslöjade Aftonbladet att Svenska kraftnät, det statliga affärsverket som äger stamnäten, mörkat vad som kan behöva ske vid framtida krisscenarion:
– Hälften av alla anslutna kunder i syd skulle vid ett riktigt allvarligt läge tvingas kopplas bort från nätet och därmed tillfälligt bli utan el.

Redan 2013 kritiserade Riksrevisionen hur skitdåligt politiker och myndigheter hanterat den svenska elmarknaden – som avreglerades år 1996. Citat: ”Regeringens styrning av Svenska Kraftnät har varit för passiv. Kapaciteten för överföring av el i Sverige är fortfarande inte tillräcklig och tillståndsprocessen för nätutbyggnad har tagit lång tid, vilket har försenat viktiga investeringar. Elpriserna påverkas av den bristande överföringskapaciteten.”

Svenska kraftnät har sedan åtminstone tidigt 2000-tal vetat om att Sveriges stamnät, som byggdes på 1930-talet, skulle behöva rustas upp. Anställda på Svenska kraftnät har larmat om behoven av investeringar, vilket inte hörsammats av ledningen.
Och regeringarna har haft nollkoll. ”Krisen i Sveriges kapacitetsförmåga att överföra el från norr till söder vittnar om hur fel det kan gå när politiker och myndigheter försummar kärnuppgifter, och vad som händer på en marknad med monopol och oklar ansvarsfördelning samt luddiga band mellan stat och marknad”, skriver Karin Pihl i en av få begripliga artiklar jag läst om varför i hela helvete elpriset här på udden stigit så.

Problemet Bolund, formulerat i en enda mening: ”Medan den energipolitiska debatten handlat om huruvida subventioner till vindkraft är bra eller dåligt har elsystemets motorvägar försummats i åratal.”

Hon: och dessutom går börsen ner, dags att dra åt svångremmen och frysa sig igenom vintern med andra ord…

Och trenden är kortkort och uppklätt. Inte varmt, och inte billigt, men jag kan återanvända en massa gamla ”trasor”, typ den jag hade på Bond-premiären häromveckan. Den får följa med till Stockholm på torsdag! Och så min gamla rosa fuskpäls, plus mina moonboots, också de i fuskpäls.
Varmt och skönt! Och reuse…

Och ”min” spaghetti aglio är med i Harpers Bazars senaste nummer. Trendigt och superbilligt! Det blir vinterns fattigmanskost härnere. Minst en gång i veckan. Och Han uppskattade den jag gjorde väldigt häromveckan dessutom.

Och så har jag även börjat fixa i ordning Stockholms-leveransen av min chilikrydda. (Förutom planerat packningen då…). Knutit på etiketter och malt chili för glatta livet. Jag får nog topp-etiketterna till de små burkarna också innan jag åker, pust! Det får bli flest sådana i kappsäcken tror jag, så jag får plats med mina glamour-klänningar.

Han: Som en man ropar från sin udde får han svar: Det finns ju en myt om att EU har bestämt detta åt oss och det är faktiskt ganska många inom politiken som fortfarande tror det men det här är ett svenskt beslut. EU kan inte bestämma om Sveriges ska ha elområden eller inte utan det bestämmer Sverige själva och det har väldigt stor påverkan på priset.
Det säger Malmös Handelskammarens vice VD Per Tryding  i P4 Sveriges Radio apropå de stora skillnaderna i elpriser i Sveriges olika elzoner och konsekvensen av detta.

Söndag: Samling kring grisen gav mersmak

(Uppdaterad 14:32)

• 

• 

Han: Vaknar med ett fånigt leende i ansiktet. Minns inte att jag somnade, men det gjorde jag. Tidigt. Och med ett självbelåtet flin. Ty det blev en jäkligt trevlig fest, vår Oktoberfest med helstekt gris. Alla kom, alla 53 som hörsammat stugföreningens lockrop.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Viktigaste gästen på festen var förstås grisen. Stort tack till Urban Engman med medarbetare som gav en heldagslektion i hur man föder upp och tillagar en femstjärnig middag i solnedgång.
I övrigt kan jag bara konstatera att somliga människor är lättroade och om inte festen slutat så pågår den även i vacker soluppgång.
Men som sagt, värden gick hem tidigt och somnade glad som gris redan efter tolv timmar vid en grill. Ibland säger en film mer än en massa ord:

Hon: och jag missade visst det allra roligaste, efterfesten, attans!! Gick hem när solen började gå ner, mest för att jag behövde uppsöka damernas längst ut på udden. Eftersom jag var lite slak efter en natt på slottet bestämde jag mig för att lägga mig i soffan framför tv:n istället för att gå tillbaka. Skulle jag ju inte gjort!! Ser redan fram emot nästa års grisfest, då ska jag vara utsövd och redo för en allsångsnatt i Småländsk anda!

Han: Och sen kom det vanliga tivoligänget med Sope-Bengt och Höjdhopparn i spetsen tillbaka morgonen efter och rev tivolitältet och återställde festplatsen.
– Vi ses på brottsplatsen snart igen!

• 

• 

• 

• 

• 

Lördag: och ikväll blir det grisfest à la udden!

Hon: men först en liten resumé av gårdagskvällen som började med incheckning på Slottshotellet i Kalmar.

Kastade snabbt in väskorna på rummen, sen direkt ut till hotellets mysiga trädgårdsbar för ett glas bubbel innan avfärd mot slottet.

Ja hela kvällen var en höjdare. Fantastiska skådespelare och superb trerätters middag komponerad av restaurang Postgatan. Väldigt väldigt gott!! Och många många skratt blev det.

Däremot levde kvällens sista stopp, Park Hermina, knappast upp till våra förväntningar. Tror vi var de enda som passerat 20… Men till ungdomarnas uppenbara förtjusning gjorde vi en liten uppvisning för att visa hur det ska gå till innan vi drog oss tillbaka till hotellet…

Han: Va?! Fanns det andra brudar på dansgolvet. Jag hade bara ögon för våra medhavda fruar. Och även trädet utanför baren var vackert dekorerat. Det tyckte även två uppsluppna kvinnor som vid närmare eftertanke bar mer kläder än alla de dansanta flickorna på dansgolvet.

• 

• 

Och nu blir det snart helgrillad gris tillsammans med Stugföreningen härnere på udden. Ingen rast och ingen ro ;). Återkommer om det imorgon.

Fredag: en kväll på slottet kan ju vara alldeles alldeles underbar!!

Hon: ja ikväll blir slottskalas hos och med självaste Gustav Vasa, på Kalmar Slott. Därefter övernattning på Slottshotellet. Då måste ju naglarna målas röda, balklänningen fixas, mm mm…

Men först ett yogapass! Det jobbiga, svettiga med Ally Maz. Känner mig faktiskt ganska stolt över att nästan ha hållit mitt löfte (till mig själv) att köra två pass i veckan nu när trädgårdsarbete-säsongen i sort sett är över.

Dessutom behövdes ett tufft pass efter lååång frukost med nybakta scones, mycket sylt och mycket ost… nu tillbaka i soffläge! Just, måste ju packa en övernattningsväska också. Upp och hoppa!

Återkommer med recension av kvällen…

Torsdag: Frukost ute – och kapillärkraften funkar

Hon: äntligen frukost ute, känns som om det var ett tag sedan. Drog ut på både frukost och läsning av morgontidningarna så länge som möjligt, innan jag gick in och skissade lite på ett omslag.

Och sen tog jag tag i moment 22, bara för att det var så härligt att stå i solen ute i vattnet, inte för att jag måste. Men man vet ju aldrig, är det lika fint väder imorgon kanske jag tar ett dopp. Det var drygt 15 grader i vattnet!

Och så en trädgårdsrunda för att se vad som har hänt, har kanske fler av mina åtråvärda Espelette mognat? Näe, tyvärr inte, men mina franska jordgubbar, som mer ser ut som smultron, tror visst det är vår…

Han: Somliga dar märks det verkligen att hon är yngre än jag. För egen del har jag gått 1 870 steg idag. Isman och jag gick ner till båtbryggan och tittade och sa att det här blev ju bra. Sedan gick vi hem och då förklarade han det här med kapillärkraften – ett märklig fenomen som får vattnet att stiga högt över havsnivån.
– Detta apropå att min granne gick i loafers och blev blöt om fötterna.

I övrigt kan jag berätta att ljudnivån i min öronsnäcka har legat på i genomsnitt 61 decibel idag (Nobelpriset i litteratur).
– Och mer?
Pratade med en gammal kompis som vi kan kalla Bo eftersom han heter Bo. Jag säger som det är. Detta till skillnad från mina gamla kollegor i våra vanligaste medier. När de pratar med någon som heter Bo så säger man allt oftare att ”vi kallar honom Bo men han heter egentligen något annat”.

Dessutom har de bytt ut Bos röst mot någon som vi tror är Bo men som alltså inte är Bo utan är en skådespelare som vi ska tro är Bo eller oftare någon på redaktionen eftersom det blir billigare.
– Dessutom: Hen som vi tror heter Bo men som egentligen heter nåt annat låter allt ofta som journalister vill att människor som Bo ska låta när de blir intervjuade. På så sätt passar intervjun med Bo liksom mer in i den allmänna mediedramaturgin där en nyhet är något vi känner igen som en nyhet.

Nåväl. Bo som heter Bo Löfgren och låter som Bo Löfgren ringde om nåt. Han är några år äldre och kanske är det därför han berättar historien om kvinnan som ringde in till ett frågeprogram på radion. Detta apropå att hennes gubbe hade passat på att gå ut för att köpa kvällstidningen medan hon städade men som sedan försvann.

Först efter 30 år kommer gubben hem och då sätter han sig i soffan och börjar läsa tidningen.
”Var har du varit”, säger frun förvånat och möjligen något förebrående. ”Jag har slösat bort så många år av mitt liv på att vänta på dig.”
”Sluta nu”, säger mannen. ”Du är faktiskt yngre än mig.”
Och det är det som är min fråga, säger kvinnan till programledaren.
– Visst heter det väl ‘yngre än jag?’.

Sedan ringer klockan plötsligt för eftermiddagsdrink (Horse’s Neck for me please). Och kvällens middag rundar av ännu en intressant dag: Hennes enkla och därför geniala pasta al aglio. Hemgjord pasta? Självklart!

Onsdag: ingen vind, inget regn, HURRA!

(Uppdaterad 19:05)

Hon: somnade till skyfall och hård kuling, dessutom pålandsvind. Något slog ihållande mot väggen bakom sängen…

Vaknade, och det var helt tyst utanför. Inget dån från vågor och inget som slog mot väggen. Cyklade och hämtade tidningen, lätt som en plätt, ingen motvind och inga vattendroppar på glasen som skymde sikten. Härligt! Frukost inne blev det dock, ingen sol men ganska varmt. +13 grader vid åtta-tiden!

Till frukost serverades ett nybakat mörkt bröd. Det är alltid lika spännande eftersom jag experimenterar ganska friskt med min surdeg på råg. Har hittills inte lyckats få till någon som är sådär riktigt lyckad. Godast är fortfarande den jag gör på bakpulver med nötter, frukt och filmjölk.

Vill att det ska smaka som Ölandslimpan gjorde när jag var liten. Men det blir alltid lite för kornigt på nåt sätt. Och kryddningen stämmer inte heller. Fast jag måste säga att dagens experiment var riktigt lyckat, fast jag egentligen inte alls hade väntat mig det idag. Problemet är att jag inte har en aning om hur jag gjorde, eller vad jag hade i…

Blev en hyfsat lång promenad efter lite förmiddags-jobb. Gick först bort till Järnsida, stugområdet på andra sidan vår lilla skog. Där var det helt plötsligt en massa får som betade längs strandängen. Kul! Stannade och pratade lite.

Sen in i skogen för att kolla in mitt trattis-ställe. Och ja, det hade kommit upp några till. Inte så jättestora, men jag tror ingen annan har varit där och plockat heller. Pust! Fortfarande ”mitt” ställe alltså :).

Men snäll och generös som jag är, fick Han ta dem till kvällens middag! Gös står på receptet. Vet inte riktigt var svampen kommer in i bilden, men det doftar gott från köket!

Han: Hon är snäll innerst inne. Idag la hon upp bollen så att jag bara behöver slå en skruvad backhand.
– Lyssna på filmen ovan och hör hur god vår middag blev.
För dig som vill ställa upp i nåt matlagningsprogram typ Kockarnas Kramp med lånade fjädrar, här har du dagens recept: Fisk i kappa med färsk potatis och svampsås.

Ta vad du har, t ex hennes självplockade svamp. Stek den utan smör till vatten kokat bort.
Lägg i en stor klick smör + en halv purjolök som självdött i kylskåpet.
Addera ett antal av alla de chiliskruttar som hon lämnat efter sig på jakten efter den perfekta frukten..
Slå på lite grädde, fet. Kläm ur en citron och rör om.
Ställ såsen åt sidan.

Häll upp en liten whisky, one for the cook. Plocka fram allt du har i kylskåpet när det gäller paprika, tomat, en bortglömd aubergine:
– Hämta lite persilja, gräslök och salladslök som hållit stånd mot hösten ute i landet.
Ta fram en lagom stor ugnsfast form, klä in den i folie eller bakplåtspapper.
Hacka allt du tycker om av dina överblivna grönsaker. Lägg allt i formen. Klipp ner 2-3 filer av gös, krydda och ställ in i ugnen på 20 minuter.
Skala och koka potatis.
– Be a man och strunta i locket. Ställ istället stekpannan med svampsåsen som lock på potatiskastrullen och servera kvinnan i ditt liv en drink.

Skriv nåt på din blogg, öppna en flaska Chardonnay, tänd några ljus och se glad ut.
– 20 minuter senare har du antagligen lyckats eller misslyckats, så gardera med en digestive efteråt (jag valde hennes favorit: Béndédicte D.O.M.) och lev sedan lyckliga i alla era dar.
Ungefär så.

Tisdag: Vi lever e-handelns paroll: Hela landet ska leva!

(Uppdaterad onsdag 11:30, 18:35)

Han: Regn och rusk, 13 grader. Pålandsvind från ost, 7-11 sekundmeter. En dag som gjort för att åka och handla i Kalmar, Jula och Ikea tur och retur. Mellanstopp vi vägen hem på Tempo i Gökalund för att hämta ut veckans bidrag till näthandlarna.
”Hela landet ska leva” är ju en känd paroll och de enda som tar den parollen på allvar tycks vara näthandlarna.
– Landsbygdens e-shoppare är en av de snabbast växande konsumentgrupperna, men ändå är landsbygdens behov ofta osynliga i branschens affärsmodeller, säger en Yulia Vakulenko, forskare i Förpackningslogistik vid Lunds Tekniska Högskola.
Jag kan säga att det fungerar bra. Lite för bra.

Apropå shopping: ”Greenwashing” har jag hört talas om. Men femwashing var en nyhet. I båda faller handlar det om företag som låtsas vara miljövänligare än de är och femwashing eller ”femvertising” är när marknadsföringen skjuter in sig på kvinnor som vill framstå som mer klimatmedvetna än de är.
I båda fallen duger ett gammalt talesätt:
– Skit flyter.

Enligt en rapport från McKinsey står klädindustrin för cirka 4 procent av de globala klimatutsläppen. Men eftersom särskilt kvinnor månar om miljön men samtidigt vill fortsätta shoppa kläder tar modeindustrin till knepet som får kvinnorna att känna som fina människor: Istället för att städa i den ohållbara produktionen handtvättar man sin image.
– Femwashing, alltså.
– Jag började lägga märke till att jag såg politiska budskap i reklam, speciellt när det kom till marknadsföring av kläder, säger doktoranden Mariko Takedomi Karlsson som publicerat en vetenskaplig artikel på ämnet kallad ”Att sälja kvinnor den gröna drömmen” tillsammans med biträdande universitetslektor Vasna Ramasar vid Lunds Universitet.

Poängen är att modeindustrins reklammakare kidnappar det språk som miljöaktivister och andra sociala rörelser använder och så lever både modeindustrin och kvinnorna lyckliga tillsammans medan konsumtionen blomstrar som aldrig förr. 
Men som sagt, skit flyter. Eller som den tyske arkitekten Walter Gropius (1883-1969) konstaterade:
– Den mänskliga hjärnan är som ett paraply. Den fungerar bäst när den är öppen.

Men det klart, det roligt att shoppa på nätet. Bland alla paket fick jag idag Klas Östergrens Två pistoler (Polaris) om Gustav III:s kusk Adolf Fredrik Munch som hjälpte kungen att få en arvinge, Jesper Högströms omtalade bok om Tora Dahl (Jag vill skriva, Weylers) och en obskyr roman som faktiskt saknas i biblioteket på udden: Hur en man övervinner sin rädsla för hajar (Beijbom Books).

Hon: älskar att shoppa på nätet, som julafton när paketen kommer ju. Ny upplevelse sedan vi lämnade huvudstaden. Blir faktiskt billigare dessutom, vågar inte köpa dyrt utom sådant jag vet jag gillar. Som typ min hudvård.

Och så är Chateau Margareta redo för Iggys ankomst! Hoppas han bara inte redan vuxit ur storlek 62 cl…

Och så kom äntligen mina etiketter, inte de som ska klistras på locken, men de som ska hänga på de större kryddburkarna. Men hur blev de…

Okej, pappret var lite mörkare än det såg ut, och passningen på baksidan lite sisådär. Men jag är supernöjd.

 

Måndag: Om möss, människor och flyttfåglar

(Uppdaterad 18:50)

Han: Ett hösttecken är att det börjar springas i väggarna igen. Husmusen har flyttat in igen. Det väcker frågor:
– Var håller katterna hus egentligen?
Och inte minst frågan:
– Varför finns det inte kattmat som smakar mus?

Frågan ställde jag tidigare i höst här på bloggen. Jag var uppriktigt förvånat.Katten domesticerades en gång i tiden just för sin förmåga att jaga möss. Att livsmedelsindustrin först efter 3000 år kommer på att katter kanske gillar smaken av mus säger nåt om den mänskliga hjärnans begränsning.
För nyheten för dagen var att en kattmattillverkare forskar på att ta fram mat som smakar mus. Märkligt, eller hur?
Det finns vegomat och glutenfri kost, men det som i 3000 år varit kattens naturliga föda forskar nu experterna på om det möjligen kan vara något katten vill äta!

Men idag läser jag att vetenskapen gått framåt med stormsteg. Plötsligt poppar det upp reklam på skärmen för något som heter ”Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats”.
Äntligen!
– Äntligen inte.
Det visar sig att industrin inte kommit på att man kan sälja mosad mus som man säljer mosade koöron eller dito tonfisk – det enda som duger åt våra katter.
– I gelé.

Nej, av det finstilta framgår istället att Harmless Hunt Mouse Cookies for Cats är snacks gjorda med kött som odlats från musceller: The snacks are made with meat grown from mouse cells, which are collected from mice in a procedure that Because Animals compares to an ear piercing. “Those mice then ‘live the rest of their natural lives in the safest, most comfortable habitat available to them.”

Du läser rätt, man plockar celler från en mus, odlar materialet till kattmat och sedan ”släpper man ut mössen i den säkraste och mest bekväma miljön”.
­– Tack för det, idiot!
För egen del har jag bett Anticimex komma förbi udden. Och till Ludde och Vilda säger jag:
– Det finns mat att hämta under trossbotten.

Bästa sättet att bli odödlig är att dö ung. Plötsligt gråter alla över Lars Vilks. Även alla de konstmänniskor, politiker och journalister som igår betraktade honom som orörbar.
– Han blev radioaktiv, som Niklas Orrenius skriver i dagens runa. Många i Sverige var fega när det gällde Lars Vilks. Man tystnade fast han egent­ligen var i en fruktansvärd situation och hotades av rörelser som egentligen hotar oss alla, och som allra mest kanske är ett hot mot minoriteter som judar och shiamuslimer.
– Många störde sig så mycket på honom – vilket gick att förstå, han var en provokatör – men man kunde inte se bortom sin egen irritation, menar Orrenius.

För många var Lars Vilks en politisk pajas som målade skäggiga hundar i rondeller. I sina egna ögon var han bara konstnär och konstkritiker.
Jag kände inte Lars Vilks närmare. Men jag undvek honom inte. Han var rolig och bildad. En natt sågs vi på Spybar, där Vilks en kväll var DJ i Zekes bar – en musikinstallation för nattfjärilarna på Stureplan som en gemensam kompis arrangerade vid den tiden.
”Konstigt ställe att vara på? Inte om allt du gör är en del i samma konstprojekt”, skrev jag i en av mina självcentrerade dagsnoteringar (Resumé: Kända män som mött mig, 13 dec 2013).

Att Vilks var konstnär och ingenting annat fattade jag när han visade 29 (+ 3 ovisbara) underfundiga, roliga och välarbetade pastischer på kända målningar.
Det här var vid den tiden när ingen gallerist vågade ställa ut honom. Men en annan gemensam bekant, Henrik Rönnquist, öppnade ett tillfällig popup-galleri på Hornsgatspuckeln där även jag hade en ateljé.

Under vernissagen var det fler Säpovakter än besökare i lokalen. Utanför stod kravallpolis, men inga demonstranter. ”Kanske visar utställningen att Vilks politiska projekt är på väg att inta sin plats i konsthistorien. Och att omvärlden börjar titta på Lars Vilks konst igen”, skriver jag.
Detta efter att Lars Vilks visat fotografen CA Carlsson och mig sin favorittavla. Han tog mig i armen och pekar på en liten målning, sin egen ”förhöjda” version av Anna Palm de Rosas ”Marin”.
Vilks lutar sig fram och kisar med sina egendomligt tjocka glasögon och jag inser att det här är ingen politisk pajas.
– Ser du fältet här upp bakom molnet. På originalet är det en ful, gråmelerad fläck. Som du ser har jag gjort himlen vackert blå. Sånt tycker jag är roligt att hålla på med.

Sånt tyckte Lars Vilks var roligt att hålla på med. Synd att han inte fick hålla på med sånt på gamla dar.

PS: Självklart inser att mina noteringar här och tidigare ingår i Lars Wilks undersökande konstverk. helt okey, nu ingår han i mitt. Oavsett vad han tycker om det jag skriver.

Hon: och jag har fortsatt höststädning av trädgården, mellan regnskurarna då, och med tanke på det evinnerliga regnandet har jag också röjt och gjort plats i växthus 1 för nyplantering. Känns kul, och trots att jag är lite trött på årets säsong är det ändå med viss förväntan jag ser fram emot nästa. Började lite lätt med att sätta plocksallad i en trälåda. Den kommer att få flytta in när det blir kallare. Nu är det varmt, vindstilla och blött…

Och sockerärtor börjar komma upp i landet jag förberett för vitlöken… låg väl några ärtor kvar i jorden sedan i somras. De får vara kvar ett tag, fortsätter det vara varmt kanske det blir nyskördade ärtor till julskinkan 🙂

Men flyttfåglarna ger upp Sverige, det har gått streck efter streck över udden hela dagen. Långa sådana!

Söndag: trädgårds-fixar-dag, till regnet kom…

(Uppdaterad 17:33)

Hon: tog äntligen tag i de mögelangripna tomatplantorna, nu ska de väck! Men så upptäcker jag förstås en del grenar som ser okej ut och klarar inte att döda hela plantorna fast jag vet att det inte kommer bli något av dem. Tomaterna som finns och inte är helt ruttna är inte goda heller längre, så helt meningslöst spara något egentligen…

Så börjar det förstås regna när jag nu var på g och det var varmt och skönt ute. Kompis ringde samtidigt som regnet kom, gick in i växthuset och satte mig att prata. Därinne finns faktiskt en hel del som ser riktigt bra ut fortfarande. Upptäckte jag. Till och med en del tomater. Passade på att rensa bort torra och halvruttna grenar. Tur i oturen det började regna. Har inte ägnat växthusen mycket uppmärksamhet alls sista tiden. Uppenbarligen…

Och min aubergine som stått sen tidig vår har till och med blommor och några riktigt fina frukter dessutom. Kul!

… och vi andra hedrar vilodagen

Han: I morse vaknade jag med värk. Och det gjorde inte ont som på Lena Philipsson. Det gjorde ont i hela kroppen, särskilt knäna. Träningsvärk. En påminnelse om att Oscar Wilde hade rätt:
– Arbete är en tillflykt för dem som inte har något bättre att sysselsätta sig med.

Igår sysselsätta sig Höjdhopparn, Isman och jag oss med att snygga till lite kring stugföreningens båtbrygga.
Det har pratats i decennier om att något borde göras. Så vi började och det känns i kroppen att det blev ganska okej.

• 

• 

• 

• 

• 

I övrigt vill jag bara tacka hennes Opel Astra för att hen fattat att vara bil på landet är att vara traktor och sopbil och släpkärra i ett:

Hon: ja en kaka hann jag med också, eftersom det började regna. Tyckte ett recept i M (installerade Bonniers app ARCY imorse. Konkurrent till Readly. Expressen har också flyttad dit nu…, stackars Readly…) såg himla gott ut. Sockerkaka som smakar kanelbulle. Två favvisar i en, mums!