Lördag: Maxad AW med Nagy

Han: Ibland träffar man människor som det redan efter två minuter känns som man känt i hela sitt liv. En sån polare träffade jag igår. Han heter Henrik Nagy och han sjöng den här låten för mig, Losern i min hall.

Okej, kanske inte bara för mig. Det var vår kompis Blomman som presenterade oss och det var han som absolut ville att Henrik skulle spela hans favoritlåt.
– Den här måste du lyssna på, sa Blomman.
Och då gjorde jag det.
– Och sen spelade min nye polare hela kvällen för mig.

Om sanningen ska fram var det visst ett 40-tal andra närvarande i rummet, inklusive musikproducenten med mera med mera Maxe Axelsson som bjudit in oss på AW hos Jonas Mat & Event på Kalmar Science Park.
Men ändå.
– Den här gången sjöng Henrik Nagy bara för mig.
Möjligen berodde det på att vi både bodde i Mölndal när vi var barn. Eller så var det bara så det kändes.
Tack för en fin kväll!

PS: I slutet av januari kommer Henrik Nagys nya skiva. Då ses vi igen. Till dess kan ni andra lyssna på förra skivan här.

Fredag: Världspremiär för Bond på Centrumbio i Torsås

(Uppdaterad 10:56)

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han: Alla kom när sista Bondfilmen hade premiär på Centrumbiografen i Torsås. Särskilt hon (ovan) och hon var inte minsta nervös. Och efter den stora smällen drar sig herr och fru Bond tillbaka till Skeppevik för att leva lyckliga i alla sina dar (nedan).
– Tack för en fin och spännande kväll!

• 

Hon: ja tänk vad kul och glammig en regnig torsdagkväll i sydöstra Småland kan te sig! Och vilken förfest bästisarna härnere på Udden bjöd på. Många skratt blev det…

Ps. Vi blev förevigade på röda mattan också…

Torsdag: Hon är lite nervös inför premiären…

(Uppdaterad 16:40)

Hon: ja ikväll ska vi på världspremiär, eller i alla fall Sverigepremiär, av nya Bond-filmen. Det är dessutom premiär för nyöppnadet av Centrumbiografen i Torsås efter pandemin. Och nypremiär för mig att åter sitta i den salongen. Var nog minst 40 år sedan sist.

Varje söndagkväll fram till 16-års ålder tillbringades nämligen där. Fanns inget annat att göra i ”byn”, förutom att hänga på torget då. Så söndagskvällens bioföreställning var veckans höjdpunkt.
Man gick på alla filmer, oavsett vad som visades. Men när Tyrolergök i glatt före stod på reportoaren sa pappa NEJ! Som tur var kom Sigurd Mellström, biografens föreståndare, förbi och lugnade pappa med att den var helt oskyldig. Och ja, det var den 😉

Men den allra första filmen jag såg där, tillsammans med pappa, var Sound of Music. Jag var bara tre år och frågade hela tiden ”vad säger dom nu…”. Inte populärt. Vet inte om vi tonåringar som satt på första och andra raden och kastade godisbilar på varandra varje söndag var så mycket mer populära för den delen. Klart jag är nervös!

Och vad ska jag ha på mig??? Kompisarna säger att det är brukligt att klä upp sig på Bond-premiärer. Ja det är nog första gången jag är på en sådan dessutom.

Fick ta en lugnande skogspromenad, det började givetvis regna, men lite lugnare blev jag nog.

Han: Du har hört det förut – nu blåser det på udden igen. Upp till 19 sekundmeter i byarna. Och, ja viken är full av tång igen. Hon har redan flyttat in citronträdet i lä och jag surrat fast mig bakom datorn i väntan på kvällens premiär.
Och apropå det försöker medierna få oss att tro att nu är faran över och alla är så himla glada att restriktionerna är över.
– Inte jag.

Jag tycker att det går för fort fram. Att restriktionerna tas bort är snarare politikernas beslut än smittskyddsläkarna. Ta bara det här med sjukvården. ”Är det en mänsklig rättighet att få smitta äldre och sjuka?” Den frågan ställer Ulf Carlsson i sin krönika i dagens Barometern: ”Jag har blivit kontaktad av äldre personer med hemtjänst som är väldigt oroliga för smittan. Och med all rätt. De har visserligen blivit vaccinerade enligt konstens alla regler själva. Men om alla de som kommer på besök varje dag har tagit sin spruta vet man inte alls.
”Jag har bett att inte få in ovaccinerade i min bostad, men har då fått svaret att sådana krav är inte tillåtet att ställa.”

– Men är det verkligen möjligt, undrar Ulf. ”Går rätten att fortsätta att ovaccinerad arbeta nära våra mest sköra invånare, före dessa personers rätt att skydda sig från den dödliga smittan.
Då är jag faktiskt inte med längre.
Vi ska inte tvångsvaccinera någon. Alla har rätt att säga nej tack. Men då får man också ta de fulla konsekvenserna av det beslutet. Det är möjligt att kommuner och regioner inte har rätt att stänga av någon från jobbet för att man vägrar vaccin. Men det är en helt annan, arbetsrättslig diskussion. Rätten att ha jobbet kvar är inte detsamma som rätten att gå omkring och smitta folk.”

Instämmer. Ett annat rimligt minimikrav när restriktionerna tagits bort är att alla som inte vaccinerat sig fortsätter att bära munskydd ute i samhället. Det ger alla frihet att leva som man har förstånd till utan att uppenbart riskera andras tår och hälsa.

Tycker en fullvaccinerad surgubbe som ska följa med på bio och träffa en gammal kollega från spionåren. Till skillnad från henne är jag inte alls nervös.
– Att kulturjournalisterna sågar filmen tar jag som ett gott tecken. Då är jag mer nervös för den annalkande stormen.
Och se, nu får vi oväntat besök också:

Onsdag: 29 september – verkligen en dag att fira

Han: Idag upphävs alla restriktioner på udden. Det blir alltså fritt fram att pinka i lovart trots att det blåser 15 sekundmeter i byarna. Lycka till får vi säga även till alla ni andra bortom udden som vägrar vaccinera er.
– Hoppas bara att det inte skvätter på alla medmänniskor som gjort sin plikt för att begränsa obehagen för andra.

DAGENS ICKE-NYHET: Magdalena Andersson accepterar jobbet som chef. Hade vi trott något annat? Grattis till jobbet! Passar på att skicka med min favorithistoria om chefsskap:
– Enligt legenden hade Chamulaindianerna i Mexiko de bästa hövdingarna på den tiden när det begav sig att vara hövding.
Det berodde på att de hade ett smart sätt att utse ledaren:
– Alla kandidater fick sätta sig på det kollektiva utedasset med byxorna nere. Sedan tände man eldar under stjärtarna och den som satt kvar längst fick bli chef.
Poängen:
– Eftersom ingen ville göra om det årliga testet slapp chamulas chefer som år efter år klängde sig fast vid makten.

Nåt att tänka på en dag som denna och grattis till dig Stefan Löfven, som insett att livet är värt mer än att ständigt stå i lovart och känna skummet skvätta i ansiktet.

Hon: regnet fortsätter att ösa ner, och ja, det blåser typ 15 sekundmeter i byarna. Det blir en innedag, perfekt för fröinsamling och chili-torkning. Men först låååång frukost i soffan. Äntligen landat efter stressigt Stockholmsbesök. Roligt men slitigt 😉

Inte så roligt, och fingertopparna bränner… men känner mig duktig som tog tag i det. Givetvis i sista minuten, men ändå. Tror jag har alla fröer jag vill nu. Några som inte kom upp från föregående års fröer och några som varit otrogna och blivit något annat måste jag köpa nya av. Bland annat Monkeyface och Cayenne.

Sen har jag hällt sockerlag i limoncellon som marinerat (citronskal och vodka) i snart 50 dagar, nu ska den helst stå lika länge till, men lite kan man nog smaka under tiden 🙂

Och ja, vi smakade förstås av den, och den blev kanonbra! Så kul, för det är första limoncellon som är gjord på skalen från våra egna citroner, som jag skördat från vårt eget citronträd.

Tisdag: Dubbeljobb och hur siffrorna styr våra liv

Hon: Hemma på udden igen, underbart, men hinner inte riktigt ta tag i kryddproduktion och annat fix med det som fortfarande ”lever” i växthus och pallkragar eftersom jag har en deadline att passa. Dessutom ett konferenssamtal vid ett idag. Blir lite extra stressad eftersom vi varit borta i drygt tre dygn och därför ligger efter med allt.

Hann iallafall ut och skörda de allra allra sista tomaterna innan mötet började. Blir säsongens sista Bolognese gjord på färska tomater till middag ikväll. Glad jag har frysen fullproppad med frysta.

Möte avklarat, deadline framflyttad… lite lättad eftersom det varit kort om tid, men samtidigt vet jag ju att det vanligtvis blir lika stressigt på slutet ändå!

Bestämmer mig för att ta en promenad för att ”stressa ner” innan det utlovade regnet kommer och samtidigt passa på att kolla om det finns några trattisar kvar efter helgen. Och nej, det fanns det inte! Kan vara så att det varit för torrt medan vi var borta. 18 grader och sol hela helgen. Eller så har någon annan hittat mitt ställe!!! Attans i så fall! Men om det berodde på torka så kommer det snart vara avhjälpt, ösregnet började redan innan vi hann hem. Ja, även Han följde med ut på en promenad…

Han: Ja även gubben följde med på promenaden. 6 093 steg. Det är väl ungefär vad jag uträttat idag. Utom att kela med katterna och gått ut med soporna.
– Då kan det vara härligt att känna till att du blir i genomsnitt lite lyckligare för varje dag du blir äldre.
Det hävdar ekonomiprofessorn och författaren Micael Dahlen som jag citerat tidigare här på bloggen.

Varför blir vi lite lyckligare för varje dag?
– En delförklaring är att vi får allt fler härliga händelser att njuta av i efterhand. Vi skapar en lyckobank.
Alltså lite lyckligare.
Som sagt, Professorn har jag skrivit om förut. En fri själ i en mager och tatuerad kropp som ständigt cirkulerar kring fenomen i tiden och därför ofta poppar upp i våra vanligaste medier.

Det där med att vi blir lite lyckligare för varje dag vi blir äldre stämmer nog. Och professorns förklaring är kongenial:
– Ju äldre vi blir desto fler härliga händelser har vi att njuta av i efterhand.
Detta helt i linjen med teorin att vi njuter mest av upplevelser innan och efter vi upplever dem.
– När det vi sett fram emot verkligen sker har vi svårare att njuta av nuet.

Nu läser jag i tidningen att professor Dahlén hittat en ny vinkel på vår oförmåga att njuta av stunden:
– Försiffringen gör oss till revisorer i våra egna liv, hävdar professorn i en ny bok som har titeln ”Sifferdjur – Hur siffrorna styr våra liv” (Volante).
Jag känner genast igen lössen på gången. Härom dan mötte jag en granne som kom cyklande i orange cykelbyxor och hjälm och tävlingsglasögon och tolv växlar och handskar av skinn och stigbyglar som förr bara fanns på ridhästar.
– Du bor åt det hållet, sa jag.
– Jag vet, men jag det saknas 460 meter till en mil så jag gör en extra sväng så att det ska bli jämnt.

Vi räknar stegen vi går, kalorier vi stoppar i oss, kilometrar vi cyklar, antalet likes vi får på Facebook. Vi uppmanas betygsätta filmer, restauranger, taxichaufförer och till och med KSSR som har hand om om våra soptunnor vill veta om vi är nöjda med ”upplevelsen” att de svarat när vi påmint dem om att de inte tömt våra tunnor.

Vi mäter och jämför men blir vi lyckligare för det?
– Nej, är det korta svaret från professor Dahlén.
Vilket betyder att du inte behöver köpa Professorns nya bok. Det räcker att du likar att du läst om den på den nån blogg nära dig. Och i morgon kommer du känna dig lite lyckligare för att du likade den här texten idag som är i morgon var igår.

Måndag: På väg hem

Han: Varat bestämmer tänkande, skrev Marx. Efter tre år på udden följer jag fortfarande kulturdebatten i huvudstadspressen, men jag märker att jag fastnar för annat än när jag bodde på Södermalm.
Just nu är det inne bland Stockholms kulturelit att prata illa om livet i Stockholm. Om detta fenomen diktade jag här på bloggen (DET HAR HÄNT NÅT MED 08:ORNAS SJÄLVBILD) 6 sept).
Men andra formulerar det vassare: ”…/författaren/ Mats Jonsson har lämnat Stockholm för uppväxtens Kramfors. I en intervju i DN (28/8) undslipper han sig att stan gjorde honom folkilsk … Även P1:s mest inavlade tablåfossil ”Spanarna” spånade på. Som grädde på moset och sist på bollen gnäller den skitviktige Bengt Ohlsson fram ännu en Stockholmskrönika med den slående förutsägbara analysen att det som plågar staden är skitviktigheten. Ja, alla är de ense. Stockholm har blivit kallt.”

Skriver Margit Richert, kuturskribent som är uppvuxen på norra Öland men bor numera i Jokkmokk. Hon är på ett ilskt humör: ”Det är dags att fastslå att huvudstaden är centrum främst för Makten. Förtrycket. Kolonin levererar råvaror, el och driftig ungdom. Staden vänder papper och lägger pengarna på Slussens kinesiska guldbro. Avståndet mellan Stockholm och Malå är detsamma, hur man än vrider kartan. Periferi? Centrum.
Frågan är inte vem det är mest synd om: landsbygden med sin utarmade service eller stadsbor som vantrivs i deliveroo-shangri la – det korta foodoraruset. Men” – och det är hennes poäng –  ”Stockholm värjer sig mot allt som pågår utanför. Vi andra måste förhålla oss, vi som avfärdas som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk. Vi ter oss visst bonniga, bråkiga och … råbarkade?”

Som sagt, hon är ilsk. Förbannad. På ett urfolksförbannat sätt. Det är inte utan att Margit Richert i Jokkmokk verkar vara lika folkilsk som hennes kultursideskollegor i huvudstaden.
För egen del har jag njutit av huvudstadens bästa sidor hela helgen.  Det har varit trevligt. Tempot är högre, men det känns fräscht (41 427 steg). En hel del sparkcyklar – men inte så många som i tidningarna där man klagar på att de lägger och dräller överallt.
Mer folk, men det visste vi.
– Det är förresten själva själva poängen.
Många trevliga människor har vi träffat.
– Men inte en enda folkilsken kulturjournalist!

Och då har vi ändå laddat alla batterier på stadskulturen egen oas: Fem Sturehovsnotor på 4 dagar hann det bli. Med vänner, barn. På egen hand bland vänner i personalen.

• 

• 

• 

• 

Och solen sken och det börjar bli kyligt och då sa hon att jag borde köpa en rock och det gjorde jag på Massimo Dutti.
Sedan satte jag mig på uteserveringen. Det var då jag läste Margit Richerts text och när jag såg alla vänliga ansikten omkring mig (varav minst en dussin kända kulturpersoner) tänkte jag att ingen som nickar tillbaka verkar avfärda mig ”som SD:are, förlorare eller bara kônstigt fôlk”.
Det är möjligt att jag tedde mig bonnig i min nya rock, bråkig av allt vin och råbarkad, men ingen tycktes bry sig.
– Det är det jag gillar med Stockholm.

En annan sak är att det alltid är lika skönt att sitta här tåget på väg hem medan mörkret sänker sig. Men nu måste jag sluta för nu ringer Sope-Bengt och undrar en sak om vår kommande grillfest med helstekt gris.

Hon: ja det blev lunch med Iggy och hans mamma Filippa och pappa Adam även igår. Sturehof–premiär för den lille dessutom, och det var ju verkligen på tiden. Han är ju ändå nästan åtta veckor gammal! Han var inte piggare än på lördagen, men som sagt, farmor njöt av att bara sitta och titta ner i vagnen…

För övrigt har måndagen gått till möten. Först ett kort besök på Ingo för att hämta lite kvarglömda grejer. Tyvärr var inte många på plats, men jag kommer tillbaka och hälsar på en annan dag bestämde vi! Nu landar vi snart på udden och jag får pussa på mina kissar igen, om inte de nu sover också förstås…

Lördag och söndag i storstan

Hon: börjar med en sakta promenad i solskenet bort till Birkastan, via Odenplan, för att få hänga med barnbarnet. När den lilla familjen väl var klar och redo för farmor hade barnet nästan somnat. Jag hann dock få ett litet blinkande ögonkast innan ögonen slöts helt!

Det blev lunch i solen på Tennstopets uteservering. Var inte precis hungrig efter att nyss ha avslutat en hotellfrukost, men mysigt sitta och titta på Iggy i vagnen (fast jag hoppades hela tiden han skulle vakna…) och småprata med hans hungriga föräldrar som njöt av lugnet (och inte ville han skulle vakna). Till slut gick de i alla fall med på att gå hem, då brukade barnet oftast vakna redan i hissen, utlovade de. Hoppas!!!

Men ett litet leende (som om vi ska vara ärliga nog mer var magknip) fick ändå farmor. Och om ett par veckor kommer Iggy ner till udden på premiärbesök, det blir kul!

Sen snabb promenad hem till hotellet för att svida om till 70-årskalas på Pelikan. Överraskning för födelsedagsbarnet, så viktigt vi var på plats i tid. Snabb promenad igen… (19.000 snabba steg blev det totalt).

Han: Överraskningsfest för Thomas Kanger, 70. Min bättre hälft i journalisten allt sedan Solidaritet i Polen förändrade världen och Thomas reste till Gdansk som en av de första utländska reportrarna.
Och jag?
– Jag stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att denne skulle kunna räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.
Sedan dess har Thomas gjort viktiga saker, medan jag sneseglat på en räkmacka genom journalistiken.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka.
Nu kommer hans senaste bok, Idiotanstalten, om varför 200 manliga patienter dog på Vipeholms sinnessjukhus i Lund mellan 1941 och 1943. Men – vilket jag naturligtvis påpekade i mitt hyllningstal till födelsedagsbarnet–  med mediedramaturgins orättvisa logik fick jag Stora Journalistpriset, inte han.

• 

• 

• 

• 

Och nu har hjälten fyllt 70! Det var kul förstås. Tillbaka till framtiden, om man säger så. Därför blev det mest gubbar på bilderna. Som alla kvinnor och barn vet kan självupptagna gubbar ha väldigt trevligt på sin egen bekostnad.

Tillbaka till framtiden står som tema för min helg. Den började redan på fredagskvällen med vernissage på Galleri Rääf på Hornsgatspuckeln. Två andra gamla redaktörer ställer ut fotografier. Anders Andersson (mittfältare) och Mats Edman (högerytter)och jag var kollegor, kompisar och konkurrenter inom Bonniers affärstidningsförlag (Privata affärer, Veckans affär och Månadens affärer).
– De var också alltid bättre än jag, åtminstone på ekonomi.

Men bäst av allt var nog att vår gemensamma direktör Håkan Ramsin också flöt upp på vernissagen. Ramsin lärde mig mycket om ledarskap. Ramsins stol står fortfarande staty på udden.
Även Håkan ägnar sig numera åt konsten – och han är oroväckande bra.

Apropå gubbar hälsade jag på min äldsta kompis, 91:an CA Carlson. Det var ett kärt återbesök. CA:s Maria ligger på sjukhus men hon fanns i våra tankar. Och på väggen förstås.

Enda tråkiga med min gubbhelg är att jag missade Richard Sextons efterlängtade utställning på Boo Trädgård i Nacka. Å andra sidan tillhör Richard inte oss som var bättre förr. Så vi ses vid nästa stopp på världsturnén (glöm inte var du läste det först).

Och sen och sen … dagen blev lång och natten slutade som den brukade förr:
– Vid korvkiosken på Stureplan som återuppstått bara för hennes skull:

• 

• 

• 

• 

Fredag: I väntan på räven

Han: Inte idag heller. Tidigt varje morgon den här tiden på året smyger jag alltid fram till de stora fönstren mot havet. Det är den här tiden på året de brukar dyka upp och det var nästan på dagen som han, räven, dök upp för några år sedan.

Räven är en populär filur. I litteraturen, mindre populär i den av människan ockuperade naturen. I många berättelser och sagor beskrivs den som klok och listig, ibland falsk. I Sverige är fabeln om Räven och druvorna den mest kända.
– Ironiskt nog dock mest i uttrycket ”surt sa räven om rönnbären”.
Åtminstone vad det så vi sa i Blåsjöfallet när jag var barn. Vilket förmodligen var en försvenskning av originalet som förstörde själva poängen.
Vindruvor, som vi aldrig sett i Frostviken, är som vi vet söta. Rönnbären, som växte hos farmor i Sundsvall, var däremot sura.
– Vilket fick räven, som fanns överallt, att i mina pojköron framstå som hyggligt smart om än en smula fantasilös.

Fantasilös är inte räven i Dubravka Ugresics essäsamling Räven (Albert Bonniers förlag) som jag sträckläser just nu (Jag säger ju att det är rävtider!) I västerländska sagor framställs räven som ett maskulint han. I österländsk mytologi däremot är räven en symbol för kvinnlig eros, ibland dödlig, alltid listig, utstuderad.
Och som man ropar får man svar: Bland inuiter, sibiriska folk och hos den amerikanska urbefolkningen finns en mycket spridd legend om en fattig man som varje morgon får besök av en räv som drar av sig sin päls och förvandlas till en vacker kvinna.
När den fattige – men listige mannen – upptäcker det stjäl han pälsen och gömmer den, och hon blir hans fru.

Men kvinnans tålamod övergår mannens list:
– När kvinnan efter en tid hittar sin päls återgår hon till sin rävskepnad och lämnar den fattige gubben för alltid.

Vad gäller vår unga räv hade den uppenbart blivit utslängd hemifrån. I början verkade den liten vilsen. Listig men snäll och tillgiven, särskilt henne som hen följde runt udden som katterna numera gör.
– Tyvärr försvann den.
Att jag drar mig till minnes ovanstående historia just idag kan bero på att hon har rest till Stockholm och hittills har ingen räv synts till här ute på ute.
Det är utan att man känner sig lite vilsen.

Torsdag: Mellan sunt förnuft och rena fantasier

Han: Coronarestriktionerna avvecklas. Detta trots att en fjärde våg är på väg och antalet döda ökar igen i vården.
– Det är helt galet, säger mannen som står före mig i kön på apoteket i Torsås och ingen säger emot.
– Allt är de ovaccinerades fel, säger mannen och blänger misstänksamt på mig.
Han hämtar ut en hel kasse med medicin och av ansiktsuttrycket att döma kommer det att dröja innan han tänker återgå till kindpussandets sköna värld.

Det är ingen nyhet att det stora antalet ovaccinerade finns i områden med många utlandsfödda som är skeptiska till vaccinet. Bland de tio kommunerna med lägst vaccinationstäckning har alla utom en en högre andel utrikes födda än riksgenomsnittet på 19,7 procent.I Botkyrka söder om Stockholm har inte ens fyra av tio tagit första sprutan.
Fyra av tio.

Ironiskt nog visar andra undersökningar att det är de invandrarfientliga SD-väljarna som är mest skeptiska till att vaccinera sig mot covid-19.
– Fyra av tio SD-väljare är kritiska till vaccinering enligt en mätning från Expressen/Sifo.  
Den mätningen gjorde att Jimmie Åkesson gick ut med en skarp uppmaning:
– Man ska vaccinera sig. Om inte för sin egen skull så för sina medmänniskors skull och för sin familjs skull. 

Bland statsvetare pekar man på att SD-väljarnas skepsis mot myndigheter och etablerade medier gör dem mer tillgängliga för konspirationsteorier kring covid-19 och vaccinen. 
– SD-väljare avviker, de är generellt skeptiska till myndigheter också i andra sammanhang, säger Toivo Sjörén, opinionschef på Sifo.
Även det har vi hört förut: ”Många utlandsföddas skepsis mot myndigheter gör dem tillgängliga för konspirationsteorier kring covid-19 och vaccinen”. 

Båda enkäterna ovan gjordes i början av året. Medan befolkningen som helhet följt uppmaningen att vaccinera sig drar de utlandsfödda ner statistiken.  
Men inte heller SD-folket verkar lyssna på sin ledare.
Åtminstone inte alla.
När Barometern-OT frågade de 15 15 regionråden i Region Kalmar län om de vaccinerat sig blev svaren i 14 fall det väntade: ”Jag är självklart fullvaccinerad mot covid-19”.
Men ett av råden, sverigedemokraten Martin Kirchberg väljer att inte svara på frågan.
– Jag anser att en fråga om jag vaccinerat mig eller ej rör min personliga sfär, det är inte en politisk fråga så den vill jag inte svara på, säger Kirchberg.

Kirchberg är ledamot av den regionstyrelsen som leder kampen mot hur pandemin.
– Självklart är det ett individuellt beslut att ta eller avstå vaccinet, säger Christer Jonsson (C), regionråd med ansvar för hälso- och sjukvården.
– Men jag anser att vi regionråd ska vara goda förebilder och vaccinera oss om vi kan. Som ledamöter i regionstyrelsen är vi ansvariga för sjukvården i länet och vi vet vilket tryck det varit och vi bör bidra så mycket vi kan för att inte det ska komma tillbaka i en ny våg av smittspridning.
Låter rimligt, tycker jag.
Vad tycker Jimmie Åkesson?
– I Sverige vaccinerar vi oss, eller hur?

• 

Nu någonting helt annat. Häromdagen låg den här teckningen i vår brevlåda. Det fanns ingen avsändare. Av någon anledning utgick från att det ett meddelande till mig, inte till henne.
Jag vände och vred på papperet. Först tyckte jag att teckningen föreställde en gubbe, det var därför jag antog att det var en hälsning till mig, inte till henne.
– Men vad betyder i så fall de båda kryssen?
Sedan vände jag på papperet och blev det en karta.
– En karta över vår vik?
Kanske.
Om det röda krysset längst upp till vänster markerar postlådan då skulle ”näsan” och ”hakan” i den första versionen motsvara Båtbryggan och Badbryggan.
– Alltså är skatten nedgrävd strax bortom badplatsen?

Möjligen. Om det inte regnade skulle jag gå och titta efter.
– Eller om jag varit yngre.
Den uruguayanske författaren Eduardo Galeano berättar en anekdot där han vid infarten till Ollentaytambo nära Cuzco i sydöstra Peru omringas av ett gäng fattiga gatpojkar.
De undrar om han kan låna dem en penna.
– Varför då?

Det visar sig att de vill rita figurer på sina smutsiga händer och armar. Mitt i allt ståhej visar en övergiven stackare en klocka ritad i svart bläck runt sin handled, skriver Galeano.
– En morbror som bor i Lima har skickat den till mig, säger pojken.
– Går den rätt? frågar författaren.
– Den går lite för sakta, erkänner pojken.
När det slutat regna ska jag gå ut och gräva upp en skatt.

Hon: dagen har gått till jobb, jobb, jobb… och imorgon ska jag till Stockholm. Ingen lunch hann jag med, och packningen har inte fått någon kärlek alls. Undrar vad jag egentligen har fått med, förutom datorn, The Magic Mouse och laddare… blir jobb på tåget, och på hotellet. På måndag har jag möte. Känns ju lite ovant.

Men framförallt ska farmor hänga med Iggy, som växer alldeles för fort. Sist var han bara en vecka gammal. Imorgon fyller han sju veckor. Gäller att åka upp ofta nu!!

Onsdag: fri arbetsträning i börsens kölvatten

• 

• 

• 

Han: Hon är bekymrad och det är inte tången i viken och den obärgade chiliskörden hon oroar sig för. De senaste dagarna har raset i det kinesiska fastighetsbolaget Evergrande sprider svallvågor bland världens börser.Finansmannen Christer Gardell sa för några dagar sedan att börsfesten är över och att ”om man inte proffs och inte har råd att förlora pengar – då ska man kanske kliva av nu”.
Och som han ropar får han svar: Småfolket springer som yra höns för att sälja av sina surt förvärvade aktier.
– Vilket naturligtvis fick börsen att falla ytterligare.

Ur led är tiden och de senaste dagarna har hon gått omkring och muttrat som en gång Hamlet:
– Att vara eller inte vara, det är frågan: månn’ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens.
Frågan som uddens enda börshaj grubblar över är förstås om hon ska följa Gardells råd.
– Eller inte?

Min inställning är lättsinnig: ”När överheten talar om fred bör folket rusta för krig”, skrev Brecht och det är så jag tror vi ska tolka Gardell.
– Omvänt.
Om man är proffs och har råd att förlora lite pengar – då ska man inte kliva av nu.
Så vitt jag vet har Gardell inte sålt av, förmodligen passar han på att köpa på sig billiga aktier som skrämda småsparare sålt.

Har jag rätt eller har jag rätt? Som vanligt är jag bara en åsiktsmaskin. Och som alltid förlitar jag mig på hennes omdöme – hittills har det gått bra.
För egen del har jag som vanligt mest flummat runt och markerat arbete (häcksaxen) och andra höstaktiviteter:
– Har (äntligen) kontaktat Anticimex, hittat råttlort i sjöboden! Dessutom har jag tagit itu med rökgången till den öppna spisen (äntligen) – jag alltså kallat in Sothönan som kan sånt.
Och som ännu ett hösttecken har jag börjat sticka på en varmare tröja till Dorian Grays porträtt:

Hon: rätt vet jag inte om jag brukar ha, köper alltid när det är som dyrast, men jag är bra på att sitta still i båten och hittills har det visat sig bra.

Efter senaste tidens hårda pålandsvind var viken full av tång, och eftersom det är väldigt lågt vatten så var det helt enkelt ett gyllene tillfälle att ta upp den. Väldigt skönt väder har det varit idag också, så samtidigt som jag njöt av det och gjorde nytta, fick jag dessutom ett gratis styrketräningspass. Imorgon blir det heldag framför datorn…