Sista april: Idag hyllar vi kungen!

Han: Idag fyller kungen år. Och det firar vi! Nej, det är inget aprilskämt, ty jag har ändrat uppfattning om Sveriges statsöverhuvud.

Två gånger har jag hängts ut på en kvällstidnings löpsedel. En gång anklagades jag för majestätsbrott. Året är 1994. I en ledare i en av landets minsta tidningar drar jag blankt mot kungen: ”Hade han sökt jobbet hade han inte fått det.”
Och som jag ropar får jag svar. På väg till jobbet nästa morgon läser jag krigsrubriken på en kvällstidings löpsedel: ”Folkstorm
rasar mot kungaangrepp.”

Att det handlar om mig fattar jag först när en kompis, PR-mannen Micke Albinsson ringar och säger:
– Tjena Anckarström.
Sju telefonsamtal är en folkstorm på kvällstidningsprosa och jag med- ger att jag blev rörd om än inte skakad. Under de närmaste veckorna framstår jag som en härförare för republikanerna (R). Som sådan hamnar jag i Robban Aschbergs debattprogram på TV3.
Jag utgör flankstöd åt Expressens hårdföre reporter Ulf Nilson. I den andra ringhörnan sitter Herman Lindqvist och en annan ståndaktig företrädare för mediemonarkisterna som jag tyvärr glömt namnet på.

Jag lär mig att det första som dör i debattprogram är nyanserna. Mitt försök att slänga in en brasklapp tystas bryskt ner av Aschberg:
– Det blir för komplicerat. Det här är tv.
Försvinner i den allmänna kalabaliken gör därför mitt finstilta: Till skillnad från fundamentalistiska republikaner är det inte monarkin som sådan jag är emot – det är kungen personligen.

Orsaken bakom mitt utfall: Jag har sett kungen på scen under en viktig exportsatsning i Paris. Den stora fusionen mellan Volvo och Renault hade spruckit och utställningen “Solen och Nordstjärnan” ska visa att floppen är glömd på båda sidor.
– Om taket störtat in under förhandlingarna på National du Patronat Francais hade behovet av förnyelse av det svenska näringslivets ledarskikt varit total, skriver jag.
Alla var där, som man säger.
Hela gänget infann sig även på Hotel InterContinental, där Exportrådet höll mottagning för att utse årets bästa svenska företag i Frankrike.

Och den svenske kungen var inkallad som prisutdelare.
Han gör inget bra jobb.
Han gör inget jobb alls.
– Han är en katastrof.
– Har man betalt 1000 franc för att se kungen vill man ju se en kung och inte en liten möbelhandlare, kommenterade en häpen representant för det franska näringslivet. “Nu förstår vi vad ni menar när ni säger att ni svenskar är dåliga på att marknadsföra er utomlands.”

Vad kungen gjorde? Det var problemet: Han gjorde ingenting. Kungen var inte bara grå och trist i hela sin uppenbarelse – det märkligaste var att karln inte sa ett knyst! Han kom, såg sig omkring och teg. Teg genom hela prisutdelningen gjorde han med ett dunkelt fånleende på läpparna.

– Vi hade inte förväntat oss underverk, skriver jag. Den kvoten fylldes mer än väl av Exportrådets chef, Göran Holmqvist, som höll ett tolv minuter långt tal på fantasifull skolfranska – en anmärkningsvärd bedrift med tanke på att Holmqvist är känd för att inte kunna ett ord franska. Men med goda medarbetares hjälp gjorde han sitt jobb.
Det gjorde inte kungen, enligt min mening.
Jag skriver, ganska fyndigt tyckte jag då: “Han omgav sig i vanlig ordning med en uppsättning marskalkar, men några goda rådgivare tycks de inte vara, än mindre några talskrivare. I annat fall hade vår mest välbetalde Sverigerepresentant åtminstone kunnat säga bonjour. Nu påminde den lille mannen på podiet mest om en stumfilmsimitation av Bosse Parnevik, vars klassiska kungaporträtt vid närmare eftertanke bättre borde kunna komma till användning i sådana här sammanhang.”

Min slutsats skapade alltså ”folkstormen” på kvällstidningens redaktion:
– Hellre en ståuppkomiker på scenen, än ingenting.

Det är bara början. På honom igen, det är snor inte blod, som Jormungarna sa när vi kraftverksungar fick spö.
När stormen lagt sig återkommer jag med ett nytt slag i ljumsken:
– Förlåt oss! Det är klart att kungen ska hålla tyst
Retoriken bygger på utropstecken: “Okej, vi ger oss! I förra numret kritiserade vi kungen för att han kom, sågs och fånleende teg sig igenom en tillställning i Paris. Ack, vilken dumhet att ifrågasätta detta uppträdande! Det är klart att Peter Wallenberg och Buster von Platen har rätt, liksom alla andra som fördömer vår åsikt. Karln ska inte öppna munnen!”

Orsaken till dett mitt nya påhopp är att kungen efter Paris, åker till Tärnaby i Västerbotten. Denna gång håller han tal. “Pinsamt förstås”, skriver jag, den tuffe redaktören. “Vi känner oss moraliskt medansvariga. Hade vi gjort som kungen gjorde i Paris och hållit tyst, så hade fadäsen i Tärnaby kanske aldrig hänt.”

Avslutningen på denna andra ledare är magnifik: Det är visserligen en tröst för tigerhjärtan att hovmarskalksämbetets fina fru Tarras-Wahlberg gång på gång påpekat att våra synpunkter är fullkomligt ointressanta. Men när vi hörde kungen staka sig genom sitt långa tal och avslutningsvis placera Tärnaby i Norrbotten, ja då känns det ändå som om vi i vårt oförstånd svikit etablissemangets välgrundade krav att dess kung bör tiga. Förlåt oss! Vi inser nu att det inte är kungen personligen vi är emot.
Det är rövslickarna.

–Touche au corps, som man säger i fina kretsar när man menar att där satt den. 25 år senare minns människor fortfarande mitt vådaskott.
– Tjena Anckarström!
Men faktum är att jag ändrat uppfattning om kungen. Både om honom personligen och monarkin som sådan. Mediedebatten om kungahuset kommer och går, men jag har ändrat åsikt för att behålla en ståndpunkt:
– Den återkommande kritiken av kungen fyller idag samma funktion som den döda katten. Den som slängs in i samhällsdebatten i syfte att avleda intresset från politikens huvudfrågor.

Två meningar av allt jag skrivit om kungen håller måttet: “Kungadebatten är en pseudodebatt. Ett rituellt skådespel som drivs av B- och C-politiker, dito kulturnissar och andra statister som utnyttjar kungen för att själva få en plats på den stora scenen.”
Och typ redaktörer.
Kort sagt:
– Grattis kungen! Hade du sökt jobbet idag hade han fått det!

Svenska folket har den statschef vi förtjänar.Jag har egentligen bara en sak emot kungen. På bild ser även han ibland ut som om han är tandlös.

Och eftersom det blåser på udden blir det ingen flaggdag, vimpeln får duga. Jag sjunger en sång istället för födelsedagsbarnet – tack Uggla för arrangemanget:

PS: Hör på Spanarna att det även är Den Nakna Trädgårdsdagen idag. På grund av blåsten firar vi inte heller den som traditionen bjuder. Hon nöjer sig med ta av sig sockorna.

Torsdag: Om betydelsen av att läsa

Han: Kroppen mår bra av att röra på sig och med P1:s programtablå ger en naturlig rytm åt arbetet med radioföljetongen, lunchekot, vetenskapsradion, P1 kultur och Nordegren & Epstein (som är tillbaka efter att ah insjuknat i covid) som etappmål och kulturnytt som ett avslutande upplopp 15:45-16:00.
Sedan väntar belöningen:
– Eftermiddagsdrink, intressanta samtal om allt viktigt som hänt under dagen.

Så även idag och när man på Kulturnytt börjar prata om att det är för mycket bajs i svenska barnböcker känner jag att klockan är fem i fyra.
Kanske beror det på vinden, kanske att batterierna i båda skruvdragarna plötsligt ger upp. Axlarna klagar dessutom och när jag hör Jocke Jobs girsåg några hus bort tänker jag nu jobbar du väl ändå över.
– Nä, så illa är det, säger Jocke som bygger in en badtunna hos grannen. Klockan är bara kvart i två.

Så var det. Barnbajsböckerna hade lurat mig på två timmar. Men då var det försent, hjärnan hade redan ställt in sig på att arbetsdagen var över. Verktygen också: De hade plockat undan sig själva. Så nu sitter jag här och läser dagens korrespondens och nyheter.
Ibland korsar de varandra: Härom dagen infördes skärpta restriktioner i vår region. Samtidigt lättar Folkhälsomyndigheten på sportrestriktionerna. Barn och ungdomar får äntligen spela fotbollsmatcher utomhus igen.
– Fysisk aktivitet främjar en god hälsa. Det är viktigt att barn och unga har bra möjligheter att idrotta trots pandemin, sa Johan Carlson, generaldirektör på Folkhälsomyndigheten.

Tänker att jag ska ringa och gratulera yngste sonen, som är fotbollstränare och som förra veckan på Twitter varande för att hans grabbar far illa av restriktionerna. Nu har varningen blivit viral. I Sportbladet läser jag: ”Inga matcher sedan oktober, inställd träning under vintern och stängda omklädningsrum med noll social kontakt kring träningspassen. För många av Sveriges ungdomar innebar pandemin också ett förbud mot det de älskar allra mest.
Erik Engberg, fotbollsinstruktör vid Bromma Gymnasium, anade därför vad det skulle stå i elevernas träningsdagböcker från den mest strikta perioden av nedstängningen. Han hade med egna ögon sett varningssignalerna, som att eleverna fått svårare att ta in instruktioner och lättare tappade humöret.
Men han var inte beredd på omfattningen av de psykiska hälsoproblemen.
– Det var mörkt. Jag läste en, två, tre och fyra… Jag visste om problemen men jag trodde inte att det skulle vara så utbrett bland våra 60 elever.
Erik Engberg är orolig.
– Skulle följderna av det här bli att vissa spelare får ett hack i utvecklingskurvan så är det vad det är. Men om barn och ungdomar slutat spela fotboll eller andra idrotter så tycker jag att det är mörkt på riktigt.
Nu öppnas ungdomsidrotten delvis igen, men vilka konsekvenser nedstängningen egentligen fått återstår fortfarande att se.
Ungdomarna hoppas att deras berättelser inte glöms bort.

Apropå att läsa berättelser: Härom dan träffade jag en läsare. Han satt på sin traktor och sa:
– Hörru du, jag har bara läst en enda bok i hela mitt liv och det gjorde jag för att jag fick betalt för det. Och nu läser jag er blogg varje dag!
– Det är inte kattpris det, som beröm alltså. Naturligtvis blev jag intresserad av vad det var för en bok Sope-Bengt hade fått betalt för att läsa. Det visade sig vara ”Fem svarta höns” av Nevil Shute och den hade vår läsare fått betalt för att läsa i sin ungdom som en del i de teoretiska förberedelser som då krävdes för att kvala in på transportgymnasium.

Shutes roman heter A Town Like Alice på engelska och utkom år 1950. Det säger nåt vad som på tiden krävdes för att lära sig köra lastbil (och bli en framgångsrik entreprenör i åkeribranschen): Romanen, som senare film (svensk titel ”Våld i Malaya”) och tv-serie, handlar om krigsfångar på en oändlig vandring till ett japanskt fångläger under andra världskriget. Huvudpersonen är en engelsk kvinna, Jean Paget. Hon leder en grupp med svältande kvinnor och barn. En australisk krigsfånge, Joe, hjälper dem genom att stjäla fem svarta höns från japanerna.

Jean och Joe blir förälskade i varandra och efter krigets slut återförenas de i en liten australiensisk håla, ”a town like Alice” (egentligen Alice Springs). Det är en spännande bok, även jag läste den som ung.
Dock utan att få betalt. Men så har ingen traktor heller.

Hon: ja idag har det jobbats, och äntligen kom kakelkillen från Jämjö och fortsatte jobbet i badrummet. De har också haft Corona och ingenting har hänt på flera veckor. Men nu så går det fort. Detta gjorde han på eftermiddagen idag. Så glad vi till slut bestämde oss för klinkers, mattorna var så enfärgade och tråkiga. Okej, detta blev lite dyrare men i det stora hela ingen jätteskillnad. Och Malin skulle blivit glad, hon tyckte om det här kaklet. Jag med, supernöjd!!

Onsdag: det stora morgonklippet…

Hon: nä nu måste jag nog uppsöka en utbildad frisör, Corona or not… väldigt ojämnt och helt snaggad intill huvudsvålen på vissa ställen. Speciellt på högra sidan, som inte syns på bilden. Den sidan behåller jag för mig själv!

Medeldatum för första sädesärlan per rapportområde åren 2008–2017.

Han: Ulf Lundell har rätt, sädesärlan är vår mest sällskapssjuka fågel (Vardagar, 3). Enligt Artdatabanken tillhör ärlan datumflyttarna. Enligt statistiken brukar den komma till våra trakter omkring 21 mars.
– I år kom hon först 10 april ut till oss ute på udden.
Men sedan dess har gjort sig hemmastadd och en hon vet vad hon vill.
– Talgoxen vill ha ost, bofinken kräver sockerkaka och sädesärla vill ha ljust bröd.
Så har det låtit sedan svärmors tid och det verkar stämma. Även om vår sädesärla tycks vara väldigt förtjust i Hennes saffranskaka och inte minst hennes havrekakor.
Om frukost dröjer hoppar hon upp på en stolsrygg och tittar in genom glaset.

Passar på att lära mig något nytt: ”Flyttfåglar som återvänder från vinterkvarteren brukar ofta delas in i kategorierna väderflyttare och datumflyttare. Arter som i huvudsak övervintrar i södra delen av Europa kallas väderflyttare, och de brukar anlända till Sverige så snart vädret är lämpligt. Datumflyttare är tropikflyttare, som anländer till häckplatserna omkring samma datum år från år.”

Under våren 2017 anlände sädesärlan tidigt eller mycket tidigt jämfört med det ”normala” – i snitt sex dagar tidigare. Under 2016 kom de också tidigare, men då bara i snitt två dagar tidigare än normalt.
Och i år kom hon alltså ut till oss den 10 april.

Tisdag: efter en natt med supermåne, kom en supersolig dag

(Uppdaterad 19:24, 18:13)

Hon: vaknade 03.10, gick upp för att kolla upp supermånen som störde min nattsömn, men nix, såg ingen måne. Igår kväll innan vi la oss var den inte speciellt stor eller fin eller nåt överhuvudtaget faktiskt, men vid femsnåret i morse skulle den tydligen vara närmast jorden. Såg den inte då heller… men inte lyckades jag sova för det. Dagen har gått bra ändå, och det känns lite som väderomslag, ingen hård nordlig vind. Och sälen låg på sin sten framför Fimpan.

Däremot började det blåsa rak pålandsvind, nordostlig närmare bestämt. Viken fylldes snabbt med tång igen… men då fick jag tillfälle att inviga de nya höga stövlarna. Köpta just för det ändamålet. Sköna, men hade nog behövt lårhöga idag, högvatten.

Och medan jag kämpade med tången, glömde jag helt bort att jag börjat fylla vattentunnan med det nypåsatta sommarvattnet, ja det kommer ju inget regn… men nu är det i alla fall blött så det räcker.

Och så upptäckte jag årets första maskrosor, då känner man verkligen att det går åt rätt håll. Egentligen brukar jag få sommarkänslor då, men det kan jag inte direkt påstå jag fick idag. Men nöjer mig gott med ordentlig vårkänsla!

Han: Morgonen började med en miss. Försov mig, för första gången på länge väckte klockan mig (06:00). Just idag hade jag räknat vara på plats klockan 05:31. Det var nämligen då som jag kunde ha fått se gubben i månen inte bara full utan superfull. Missade det, men igår kväll såg det ut så här över havet.

I övrigt När hon skriver så där ger hon mig vårkänslor. Får mig att tänka på kramar och sånt, vilket osökt får mig att tänka på Alex Schulman.
Alex är en av få skribenter jag gärna läser. Vi känner varann, men det var länge sen vi sågs. Det var på restaurang Riche, eller möjligen på hotel Anglais om på den tiden var ett populärt tillhåll för fria agenter som insett att hotellbarer erbjöd trevligare arbetsplatser än ett eget kontor.

Med tanke på Alex text i helgen är det ironiskt att han gav mig en bamsekram, en yngre kollegas spontana hälsning på en senior redaktör på den tiden när det kramades i Stockholms medievärld, BC alltså, Before Corona.

I helgen skrev Alex, vars pappa Allan jag även druckit med, att han tycker att ”Stefan Löfvens tjat om kramar är provocerande”: ”Förbud mot kramar, längtan efter kramar, löften om kramar snart. Hela tiden landar han i de här kramarna, som om de vore helt väsentliga, ja avgörande. Löfven tycks vara övertygad om att suget hos det svenska folket efter att få kramas igen är enormt. Jag har under hela pandemin undrat vem det är han pratar om. Vilka är det som går runt med sådant enormt krambegär? Jag tillhör i alla fall inte gruppen. Vem skulle jag krama när jag väl får chansen? Mina föräldrar är döda, mina morföräldrar är extremt döda. Mina barn kramar jag redan, och det finns väl egentligen inte någon enda person i kategorin ”nära och kära” som jag på riktigt känner att jag har saknat att krama.”

Ungefär så tänker även gubben på udden. Visst, jag saknar barn och barnbarn men nånting har uppenbarligen hänt sen kindpussandets tid kring Stureplan: ”Det här är Sverige, familje-dysfunktionalitetens högborg. Här vet ingen hur man säger ”jag älskar dig” och ingen vet hur man kramas, här är omfamningarna kantiga och känns obekanta och obekväma, tinning mot tinning och några hastiga klappar på ryggen och sen står vi åt sidan, håller distansen, och sen åker vi hem till våra ensamhushåll där vi kan stänga in oss och bli olyckliga i fred, och när Löfven säger att snart kan ni kramas igen så känns det inte som ett löfte utan som ett illavarslande hot, för det här är Sverige och här har vi tar vi i hand. Och vi och hade vi någon så ville vi det ändå inte.”

Det är uppfriskande läsning. Det är inte kramar jag längtar efter, post corona. Även om jag minns att det var ganska trevligt att få en kram av Allan Schulmans son.

PS: Vårkänslor eller inte. Visst känns det länge sen som landets statsminister hävdade att i Sverige, ”här tar vi i hand när vi hälsar”. Och det var länge sen jag hörde Jimmie Åkesson med darr på stämman hävda att det är osvenskt att dölja våra ansikten bakom allehanda tyger.
– Tur, inte minst för folkhälsan, att de krafterna inte lyckades driva igenom sina teser.

Måndag: När dikten är en blek kopia av verkligheten

Han: Ibland tar man i så att man nästan spricker – bara för att inse att dikten ändå är en blek kopia av verkligheten. Igår skrev jag, raljerande tyckte jag, om rätten att bestämma sin ålder (och kön). En läsare där ute skickar en artikel om Emile Ratelband, gått till domstol för att ändra sitt födelsedatum från 11 mars 1949 till samma datum år 1969.
– Detta eftersom han ”känner sig som en ung gud”: ”We live in a time when you can change your name and change your gender. Why can’t I decide my own age?” frågar sig Emile. Och hans argument väger tungt: ”When I’m on Tinder and it says I’m 69, I don’t get an answer. When I’m 49, with the face I have, I will be in a luxurious position.

Klart det känns fel att inte ha rätt till sin egen åldersbekräftelse när man är på Tinder. När jag ser Emile förstår jag att han mår dåååligt.
– Det är nästan så att även jag känner mig kränkt å gamle Emiles räkning.

Och apropå en annan åldersdefinierande diskussion: ”Som så många andra i min ålder har jag fått den första vaccinsprutan och det har snart gått två veckor sedan dess. För min del blev det Astra Zeneca, min fru fick Pfizer”, skriver vår kompis Paul Ronge i sitt nyhetsbrev. Med tillägget:
– Astra Zeneca har ju fått nästan samma rykte som ryska Aeroflot!

”Men hela UK:s vuxna befolkning har ju snart fått åtminstone sin första dos AZ utan att någon massdöd i blödningar och proppar rapporterats”, konstaterar Paul och sammanfattar sin syn på populismen kring Astrazenica:

Ja Paul, ibland är det verkligen så att en bild säger mer än 1000 ord. Och verkligen slår tyvärr ofta dikten. Bilden är tyvärr en träffande illustration över läget. Idag skärptes de regionala rekommendationer i Kalmar län. Plötsligt tredje värst i landet och smittspridningen har aldrig varit så hög som nu, det värsta är att det inte finns något bättring i sikte.
– Vi måste skärpa oss nu, säger smittskyddsläkare Lisa Labbé Sandelin.

Orsaken är väl känd: Folk struntar i restriktionerna och försöker hitta kryphål för att slippa ta personligt ansvar för smittan. Och så löken på laxen: Gubbar och kärringar av alla kön och åldrar låtsas att de doktorerat i virologi och immunologi och därför tillåter sig att sprida osäkerhet och förvirring kring det enda som kan få stopp på skiten: vaccin!

Resultatet: Rekommendationerna är de hårdaste hittills.
– Det handlar om en slags personlig lockdown, säger Labbé Sandelin som är vår Tegnell.
Och restriktionerna drabbar även alla som sköter sig – inklusive oss som tar det vaccin vi erbjuds.
Vad jag tycker?
– Tack så mycket, skitstövel!
Hoppas ingen svarar den dag du ringer akuten och gnäller över att du mist smak- och luktsinnet och känner att du har andnöd.

Hon: ja det har liksom blivit ett A- och ett B-lag. Man presenterar sig typ med ”och jag fick Pfizer”. Har man fått Astra säger man att man är vaccinerad, inget mer. Men får då garanterat frågan om vilket vaccin man fått, av Mr Pfizer… Ja inte för att jag är vaccinerad än, sex månader för ung. Men känner mig ett halvår äldre, så då borde jag ju faktiskt kunna få nu ;). Och som -65 därefter kunna presentera mig som Mrs Pfizer. Tillhörande A-laget.

Men nu till andra viktiga saker. Jag blir väldigt glad över att fler och fler börjar förstå vikten av att måna om bi:n och andra djur i vår natur, och att det skrivs om det, även i lokalpressen. Biologisk mångfald behövs, inte bara kalhyggen och nagelsax-klippta gräsmattor. Basta!!

Annars har dagen gått till städning. Supertrist! Hann dock sätta om två tomatplantor i växthus 2. Borde ta tag i chilin inomhus imorgon. Ingen koll på vad som händer alls med alla plantor där, det är en djungel! Men min fina Monkeyface-planta, det enda fröet som tog sig av åtta satta, visar sig inte vara en Monkeyface alls… har den korsat sig med en spetspaprika, eller har jag märkt fel. Och vad är det då? Ser inte ut som de röda paprikorna jag hade i fjol heller, och inte tillräckligt avlång för att vara en äkta spetspaprika. Hrmmm!

Ps. Kom på att det kanske är en Padron-planta. Som man alltså kan göra pimentos de padron av. Den blev först stor och superfin förra året också. Men var de så här stora… får smaka av helt enkelt. Den kallas också rysk roulette eftersom den egentligen är mild men vissa kan bli superstarka!! Imorgon efter frukost vet vi.

Söndag: Alla pratar om sex och kön men ingen pratar om o-ålder

Han: Jag vet hur det känns att vara instängd i en främmande kropp. Därför förstår jag hur ni känner. Men jag förstår inte hur ni tänker.
Eftersom vi idag är en dag äldre än igår har dagens predikan ett allvarligt ämne: Långt bortom udden pågår en diskussion om rätten att välja sitt kön. På kultursidorna hävdas att definitionen av kön har förändrats radikalt på tio år. ”Kön har blivit ett val, inte ett biologiskt faktum”, skriver Dagens Nyheter. Plötsligt användes ord som ”icke-kvinna” och ”person med livmoder” i stället för kvinna.
Kort sagt: Kön beskrevs som något varje människa har rätt att välja, frikopplat från kroppen.

Tänkvärt, tycker jag. Och så typiskt diskriminerande!
– Varför är det ingen som försvarar vår rätt att välja ålder!
Bara för att jag råkar vara 70+ just nu betyder ju det inte att jag känner mig som 72.

Så här tänker jag: Varje morgon vaknar jag och känner mig instängd i en främmande kropp, med artros i vänster axel och hudsprickor på hälarna. Om kvinna och man bara är ”sociala konstruktioner” då är väl ung och gammal det också?
Och kom inte dragande med det där om biologi – allt handlar ju om känslor nu för tiden.
– Jag känner mig som …

Alla som definierar sig som kvinnor ska få vara det, hävdas det i debatten. Eller inte, kvinna alltså.
Annars mår människor dåååligt.
– Jag vet hur det känns.
Jag har också mått dååååligt. Bara ett exempel: När jag var 31 och min fru lämnade mig ville jag hellre vara 22 när vi träffades och hon var lycklig bara med mig.

Uppriktigt sagt fattar jag inte varför alla pratar om sex och kön, när åldern faktiskt är mänsklighetens stora skälvande ångest – detta att åldern tar slut och vi dör.
Och jag tar det personligt:
– Ju äldre jag blir desto mer orättvist är det.
Känns det som.
– Klart att nån måste göra nåt!

Vad krävs? För det första krävs en helt ny grundinställning: Åldern är bara en social konstruktion och vi lever trots allt i ett demokratiskt land.  
– Och vi kan lära mycket av den nya könsdebatten!

När nu myndigheter och politiska partier uppmanar oss alla att ”dra ned på bruket av ordet ’kvinna’, eftersom personer som inte känner sig helt hemma i ordet kan känna sig uteslutna” så tycker jag att Folkhälsomyndigheten ska sluta tala om äldre och äldre äldre utan använda inkluderande uttryck som ”människa med begynnande flint” eller ”gråstarr-individ”. Vårdguiden råder vårdgivare att tala om ”kroppsdelar” i stället för typiskt gammelbiologiska uttryck som ”vagina” för det har inte alla.
Vänsterpartiet anammar samma nydemokratiska språkbruk när man i sitt sjukvårdsprogram undviker det icke diskriminerande ’kvinna’ till förmån för omskrivningar som ”gratis cellprovtagning för alla med livmoder”.

Känns fint, jättefint, tycker jag och föreslår ”gratis PSA-prov för alla med prostata” – å andra sidan känns det också icke-inkluderande på något sätt.
– Ska de som inte har någon prostata inte få gratis PSA, va? Vi lever väl ändå i Sverige år 2021.

Och sen har vi det här med plastikopera… nej, det känns inte som ett bra uttryck. Förr talade man ju på samma råa sätt om  ”könsbyte”, därefter om ”könskorrigering” och nu föreslås ingreppen benämnas ”könsbekräftande kirurgi”, framför allt bland unga.
Läser jag i Dagens Nyheter Kultur och det känns rätt tänkt!
– I fortsättningen ska operation av hängande ögonlock med mera kallas för vad det är: ”åldersbekräftande stimulnsåtgärder”.

Möjligen bör vi föra en diskussion om hur icke-gammal man måste vara för få del av denna demokratiska kirurgrätt. Enligt ett lagförslag från 2018 ska underlivskirurgi tillåtas på femtonåringar (15!), om en av föräldrarna medger detta.
För resten av befolkningen gäller en åldersgräns på 25 år för frivilliga steriliseringar.
Jag vet, been there, done that.

Den senare åldersgränsen för icke-barn beror på att det socialdemokratiska Sverige har en mörk historia av tvångssteriliseringar av lappar, uteliggare och idioter. Men nu är vi alla fina människor som inte uttrycker oss så och jag tror att vi skulle kunna tillåta åldersbekräftande operationer från 70.
Vi är ju vana att sätta en gräns där under pandemin, menar jag.
Möjligen skulle man kunna tillåta bekräftande åtgärder från 59 år – men då med äldre makes tillstånd.

Nå, vad säger du? Känns det okej eller sitter fast i gamla fördomar?

Hon: suveränt bra Peppe, önskar bara det varit så när jag var 15 år och inte kom in på disco med 18-års gräns. Kunde jag bara sagt att jag kände mig som 18… eller när jag var 18 år och inte fick handla på systemet. Ja för det måste ju gälla åt alla håll då eller hur? Annars blir det ju orättvist ;).

Lördag: Undrar vad chipsen gör en sån här solig dag?

Han: Sol och mindre blåst. idag firar vi Sommarvattnets Dag här på udden. Det betyder att stugföreningen sätter på vattnet från vår egen brunn. Vattnet används mest för att vattna gräsmattor och fruktträd.
Det är efterlängtat, inte minst från hon denna-där trädgårdsmästaren som nu slipper hinka vatten i köket.

– Har du sett chipsen? Nä, som vanligt är det här gubbarnas dag när frivilliga krafter samlas klockan tio vid pumpen. Och så säger man att det är kvinnorna som är mest socialt kompetenta.

I år hade vi otur. Någon hade råkat gräva av vattenledning och det gav upphov till intressanta vetenskapliga diskussioner innan Lohman satte sig i bilen och åkte till kalmar för att köpa en ny koppling.

Och apropå aktiva gubbar: Antingen gjorde jag nåt smart igår. Eller så gick jag på en välregisserad pr-kampanj som landets journalister backar upp med gratis textreklam. Istället för att köpa några plank åt gången köpte jag ett komplett lass med allt virke jag behöver till Margaretas nya altan.
Ca 430 längdmeter trall och reglar lastade Beppe på Lindbergs på släpkärran. Det vägde säkert ett ton och det var för tungt för kärran så vi fick ta det stora släpet.

Hem till udden kom vi, om än 30 kilometers snigelfart på hårt prövade däck.
– Nu bör jag klara mig resten av våren och sommaren.
Och fakturan är skriven, bara en sån sak. Ty i Barometern läser jag krigsrubriken:
– Prishöjningar och brist på material kan hota altanbygget.

Det är pandemins fel, förstås. Folk har ”jobbat hemma” och tolkat Tegnells budskap efter eget huvud:
– Nu får jag tid att reparera villan och bygga mitt nya spabad, typ.
Det senare har blivit en riktig farsot här bland stugägarna inåt viken.

På grund av detta mentala virus i viruset har virkespriserna drivits i höjden. Och det är inte småpengar: Det vanliga trallvirket (trall impregnerad NTR AB 28×120”) som jag köpte igår har sedan 1 april år 2020 till 1 april i år stigit med hela 37 procent! Reglarna (45×145”) har stigit med 28 procent, enligt Prognoscentret i Stockholm.

Och så det stora hotet: Risken att virket tar slut inför sommaren. Det är det stora larmet. En orsak säga vara att virkesproducenterna, särskilt i Kanada, felbedömde efterfrågan i början av coronapandemin.
De trodde att viruset skull minska behovet – inte öka. Vilket det gjorde och nu står en massa snickare och en massa amatörsnickare med hammaren i handen, men inga bräder att slå spik i.
Åtminstone om vi ska tro dem som säger sig veta.

– Det ser ut att bli brist på trallvirke, säger Johan Freij, skogsexpert på Danske Bank, till Aftonbladet. Hans slutsats låter som en reklamtext för Lindbergs och alla andra byggmarknader:
– Ska du bygga en altan i sommar är det lika bra att åka och köpa virke redan nu.
Been there, done that. Igår.

Hon: brudarna är hemma och städar, bakar, tvättar, förbereder middagen och annat som gör att gubbarna gärna står och tittar ner i ett vattenhål… länge!

Fredag: Äntligen fredag!

(Uppdaterad 19.40, 14:20)

Han: Blommande körsbärsträd förknippar vi med Kungsträdgården i Stockholm, även med  Tuilerieträdgården i Paris men numera med förhoppningar kring det lilla trädet i gränslinjen mellan vår stuga och Ica-Handlarens villa.

Finns det nåt vackrare än ett blommande körsbärsträd – det ska vara en ny kap & girsång från Bosch kanske. Skämt å sido. Det som är lockande med körsbärsträd är även att inte kräver några större insatser när det gäller skötsel. De första året ska det inte ens gödslas.

Däremot ska man vara försiktig med beskäring, vilket vi kanske inte var i höstas. Men ätandet är puddingens bevis: I dagarna slog de första blommorna ut på vårt träd. Därmed blir vi också varse att våren är steget efter i år jämfört med 2020. Dessa båda bilder togs på samma datum 2020 och 2021.
Gissa vilken av bilderna hon tog idag.

• 

• 

Personligen tycker jag att det är bra att våren dröjer. Tiden går fort nog ändå. Varje gång jag ser gamla bekanta i tidningar och på dumburken tänker jag:
– Herregud, vad gammal du har blivit, en gång i tiden var vi ju jämnåriga.

Idag är det fredag. Alla dagar följer samma rytm här på udden. Men fredag är fridag – i morgon behöver jag inte gå upp i ottan för att ta reda på aktiemarknaderna gått i Asien och vad alla tycker och tänker om de handfull bolag som jag bedriver spaning på. Förmodligen kommer jag att vakna lika tidigt i morgonbitti, men jag behöver inte låtsas att det jag skriver förändrar någonting.

PS: Ovanstående skrev jag efter frukost. Jag tar genast tillbaka allt – personligen tycker jag inte alls att det är bra att våren dröjer. Tvärtom.
– Jag kräver att regeringen, markägaren eller Tegnell sätter på vårvärmen och stoppar den förbannade blåsten!

Det var bättre förr. Bläddrar tillbaka i bloggen och ser att idag för ett år sedan gick jag i kortbyxor.
– Och hon hämtade morgontidningarna i sina flipp-flopp.

Hon: men det var ändå en skön morgon med solig frukost i lä, med utsikt över blått hav, blå himmel och blå Skilla, i sällskap av Sädesärlan.

Till det nybakade havrekakor och nygjord granola. Men vem har nallat av kakorna innan de kallnat…

Blev inte så mycket granola, men mycket sirap, olika nötter och annat gott däri. Man behöver inte ta så mycket alltså.

Torsdag: snacka om sammanträffande…

(Uppdaterad 16:45, 13:42)

Hon: skrev ju om mina träskor igår, hur trendiga de blivit, och så slår jag upp dagens lokalblaska…

Kenneth Svensson, farfar i artikeln, är alltså min barndoms-bästis Lottas bonuspappa. Och träskorna fick jag sist Lotta var och hälsade på härnere. Så glad för dem, hade glömt hur sköna ett par bra trätofflor kan vara. Har haft ett par usla kopior. Men dessa är lika sköna som de jag hade var sommar när jag var ung. De åkte på så fort det var någotsånär okej väder, man fick lite skavsår först runt kanten eftersom man mest gick barfota i dem, men det hörde till. Dessa fick jag inte end det av. Så ett tips, ta en tur till Troxhult!!

Ps. Och så kom denna kommentar på FB från min allra allra första bästis, Mia:

Han: Somliga dar när går jag upp, numera senast 05:30 av någon anledning, skriver jag mina PepTalk med stigande entusiasm, ser solen gå upp över havet och blir glad när Hon vaknar och går omkring i sin nattskjorta med en vattenkanna i handen, då inser jag att jag lever i den bästa av världar.

Påminns om detta mitt välbefinnande när jag får dagens meddelande: ”Gomorron” skriver min vän Vardagsfilosofen i Sollentuna. ”Förr i tiden sa man att personen ’grubblar’ för mycket. Idag med PR-proffs och påhejande tidningar kallas den uppgraderade mediterande varianten, Mindfullness. Jag tror att från en udde se ut över havet är bättre än att se in i sig själv. i alla fall om man ser till biverkningarna…”

Mindfulness är som bekant vad hammaren är för en snickare: Svaret på alla frågor om stress och jag-mår-så-dåligt-känslor. Med den skillnaden att hammaren bevisligen är svaret på många frågor, om än inte alla.
Sinnesnärvaro eller ”medveten närvaro” tror jag på, det är mindfulness jag misstror. Och den misstron bekräftas av den artikel Vardagsfilosofen bifogar.
Av artikeln framgår att allt fler studier pekar på att biverkningar av mindfulness inte är ovanliga. En psykiatriprofessorn Willoughby Britton har till och med startat en organisation för att hjälpa människor som drabbats.
– Det var mer än 20 000 personer som kontaktade oss under år 2020. Det här är ett stort problem, säger hon till <a rel=”noreferrer noopener” href=”http://&lt;!– wp:paragraph –> <p>https://www.bbc.com/worklife/article/20210202-how-mindfulness-can-blunt-your-feelings-and-spike-anxiety</p&gt; <!– /wp:paragraph –> <!– wp:paragraph –> <p>Problemet, enligt professor Britton är att den metod som sägs ge ”medveten närvaro i nuet” och ”bättre kontakt med de egna känslorna” och ”därmed förmåga att fatta bättre beslut” istället panikångestattacker och avtrubbade känslor.</p> <!– /wp:paragraph –>” data-type=”URL” data-id=”<!– wp:paragraph –> <p>https://www.bbc.com/worklife/article/20210202-how-mindfulness-can-blunt-your-feelings-and-spike-anxiety</p&gt; <!– /wp:paragraph –> <!– wp:paragraph –> <p>Problemet, enligt professor Britton är att den metod som sägs ge ”medveten närvaro i nuet” och ”bättre kontakt med de egna känslorna” och ”därmed förmåga att fatta bättre beslut” istället panikångestattacker och avtrubbade känslor.</p> BBC Worklife.
”Effekterna kan ses i hjärnröntgen, med tillväxt i hjärnbarken, en region som är involverad i kroppsuppfattning och känsla”, skriver BBC.
– Det är som om någon skruvade upp volymknappen och intensiteten i alla dina känslor kommer att bli högre, förklarar doktor Britton.

Så vitt forskarna vet är det fenomenet okänt här på udden. Enligt den bofasta befolkningen kan det bero på att om man är på det humöret räcker det att sticka ut huvet för att nordanvinden ska blåsa skallen ren från konstiga idéer.
– Men det gäller förstås att man står stadigt i sina röda träskor.

Han, senare: Ibland står det något i tidningen. I kväll läser Hon högt ur DN Kultur. Hon gör det för att hon är snäll, ty det knyter an till en pågående kulturdebatt här på udden.
Min version:
– Vårt o-behov av detta dagliga duschande och hudvårdsindustrins propaganda för alla dessa krämer som ska ersätta det naturliga fett som huden behöver men går miste om på grund av allt det tvättande och duschande som samma industri försöker få oss att tro är nödvändigt.

Kanske har något hänt under pandemin, konstaterar DN:s Niklas Wahllöf: I takt med att vi förra året började tvätta händerna som vore vi miljarder kloner av Howard Hughes smög sig något annat in. Vi började tvätta resten av kroppen, och håret, mindre. Städa mindre, skura golv, badrum och diskbänkar i en makligare frekvens. Ingen kom ju på besök och ingen kände hur vi eller vårt hem doftar.
I höstas kom så boken ”Clean.The new science of skin”. Författare var James Hamblin, han är läkare och undervisar på Yale School of Public Health, och så skriver han i The Atlantic. Han ser ut som en klassisk, hälsosam A-student.
Men han har inte duschat på fem år.
Han har nämligen med egna ögon sett effekterna av vårt eviga skrubbande, insmörjande, masserande, putsande. Och återfuktande av de ställen vi nyss skrubbade torra.

Hamblin är bara en av alltfler som nu påtalar det alla vet – det hysteriska duschandet skadar oss långt mer än det skyddar oss. Allergierna ökar i västvärlden, psoriasis likaså. Hudvårdsbluffen är bara en ”briljant historia om marknadsföring”, som Hamblin uttrycker det. Den personliga hygienen har gått från en gång vetenskapliga upptäckter om skydd mot infektioner och smittspridning till våra tiders främsta klassmarkör.

Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.

Onsdag: Arrangerade äktenskap är inte det sämsta

(Uppdaterad 18:46, 17:45)

Han: Mathias, en kompis i huvudstaden, skickar ett klipp. Det handlar om en katt i Panama som används för att smuggla in knark i ett fängelse.

Vi har också katter. Vilda och Ludde heter de. Båda tillhörde en flock på 70 vildkatter som deporterades från en övergiven bondgård i Sorunda och är sedan dess ett praktexempel på att arrangerade äktenskap också kan bli lyckliga.
Fortfarande vågar vi inte lyfta dem, men Ludde kan konster han också:

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: en del faktafel, men i stort rätt. De kom från Sorrunda, men inte från samma koloni, och vi har lyft båda, men inte hållit fast dem. Då blir de rädda. Men ligga tätt intill matte och kela, det gör de gärna! Matte är dessutom väldigt trendig när hon gräver i myllan…

Tack Lotta, hälsa Kenneth att de här träskorna är de skönaste jag haft. Och jag har haft många!!

En del tång hamnade i Hans potatisland, resten runtom viken, helt enkelt. Får torka så det blir lite lättare att transportera, sen bra gödning i mina land. Nu välförtjänt drink i kvällssolen.

Han: Inte mycket att tillägga. Utom att jag undrar varför Leif GW alltid dyker upp när det vankas eftermiddagsdrink. I övrigt kan jag berätta att till middag serveras köket en Teriyakikålpudding på köttfärs från Attanäs Gård, vitkål från Tempo Gökalund och hennes rårörda lingon och hemgjorda tabasco.
Serveras med ett litet glas Fontanafredda, en Nabbiolo från 2019.
– Så har vi det en onsdag bland onsdagar på udden.