Måndag: ”Bättre att det blir ungefär rätt än exakt fel”

(Uppdaterad 20:55, 18:39)

DAGENS ÅTERBESÖK: Nu är det vår igen. Skönsångaren, Sveriges nationalfågel, koltrasten återkom i morse till udden. Kan bero på värmen. Idag kom även den!

Han: Varmt blev det. För egen del blev jag tvungen att ta av mig två ylletröjor och sockorna. Sliter med den nya altanen, den jag ville bygga redan när Margareta levde.Men som hon var för snål för att unna sig. Nu gäller det att få ihop den historien på slutet.

Som du anar av bilden ser jag betänksam ut. Det beror på att jag tänker på min mamma även idag. Min mamma var lösningsorienterad. Hon lärde mig att fuska, vilket jag numera vet är samma sak som att vara kreativ. Till exempel att fästa upp kostymbyxorna med häftapparat när fållen släppt och en annan sorts mamma skulle säga att det här går inte, du måste byta till någonting annat tills jag tråcklat upp fållen.

Då var jag kanske inte så imponerad. Men senare hörde jag Percy Barnevik, direktören som var världsberömd i hela Sverige under många år. På en presskonferens ifrågasatte någon siffernisse en mindre avvikelse i ABB:s kvartalsrapport och efter att tålmodigt ha lyssnat på reporterns utläggningar svarade Barnevik kort:
– Under alla mina år som vd på olika företag har jag lärt mig en sak: Det är bättre att ha ungefär rätt än exakt fel.

Ungefär rätt börjar det mesta bli när det gäller restaureringen av Margaretas och Bertils stuga. Dock kvarstår ett problem:
– Hur får jag ihop den gamla och den nya delen av altanen när det nya trallvirket är ungefär sju millimeter bredare än det gamla torkade virket?
Se där en fråga jag gärna hade diskuterat med mamma Henny.

I övrigt är det min tur att laga middag. Senaps-, citron-, äppelmos- och vitlökspanerad saltrulle från Engmans gård med kokt potatis och ärtor. Intas på läsidan.
– Ganska färggrant om kocken får dikta på egen hand.

Hon: alltså, det var ”finare” före middagen… Pyntade med duken vi fick med oss hem från lördagens grillkalas, tack Kicki. Och tack Ancy för de fina violerna, (det är väl det va…) och tänk att de är lika fina som när vi fick dem. Måste nog vara en månad sedan nu. Minst!

Resten av altanen på baksidan är full av gurk- och chiliplantor. Ja idag kom både tripsen och bladlössen tillbaka, inomhus!!! Så hela dagen har gått till odjursbekämpning, vilket jag inte alls hade tid med. Ännu mer försenad med att iordningställa frilanden med andra ord, pust!

Och tur att det slutade blåsa, blev en superfin kväll. Dagen var också fin men det blåste ganska hård sydlig vind och alla plantor som ska tillbringa sin första natt ute är tryggare utan vind. Efter att ha sprejat slut på minst tre flaskor med Neemolja och såpa tog Ludde och jag en promenad runt husen medan husse lagade middag.

Söndag: nu blir det stressigt… men döden är en lång efterfest

(Uppdaterat 18:46)

Hon: allt är ju lite försenat på grund av en skitkall och blåsig vår, så när det nu verkar som om det äntligen vänder blev det helt plötsligt väldans bråttom med allt! Men vad börjar man med… bara det tog alldeles för lång tid att fundera ut. Har ingen tid till planering, det borde jag ha tänkt ut tidigare, men inspirationen har saknats. Men nu är jag i alla fall igång:

Började med löken, lyckades faktiskt få upp en del från frön i år. Förra året gick det dåligt, tänkte ge upp, men skam den som ger sig. Sättlök är ju ett alternativ, men det känns liksom inte lika kul. Kan jag ju lika väl köpa stora färdiga.

Första året med majs. Har gått ungefär som med löken förra året… men de som verkar leva åkte ut. Tänker direktså några också, kanske lättare. Får se om dessa överlever. Hoppas!

Grönkålen jag satte ut lite för tidigt, och som var en ren chansning, frodas under fiberduken. Det börjar bli trångt, måste fixa bättre och högre ställning för den. Testar med några utan duk också, men då kan kålflugan slå till förstås. Men kålplantor har jag gott om.

Kunde inte låta bli, en tomat åkte ut. Mest för att den nästa hade gått av eftersom den var så gänglig. Nu är den uppbunden och fått skydd för vind och sol av en tjock vindduk. Hoppas hoppas den klarar sig. Den har många blommor. Lätt att förivra sig när våren helt plötsligt kom på riktigt! Men vad man har längtat!!!

Han: Talar med min syster Kajsa. Hon hade varit på vår familjegrav med nya blommor. Idag skulle mamma Henny ha fyllt 103 år. Det gör hon inte. Det gör inget, jag blir glad vid tanken på att hon levt.
– In i det sista.
Om det har jag berättat: ”Mamma skulle ha trivts. Möjligen skulle hon undra varför alla som samlats i Bollnäs kyrka, ser så sorgsna ut när de tittar åt hennes håll. Efteråt, vid kaffet på församlingsgården, skulle hon ha glömt det. Upplivad skulle hon även ha blivit av ‘efterfesten’ – familjemiddagen på Scandic hotel.
– Ska vi gå hem redan?”

Det är så jag minns henne: Guldfiskentusiasmen.
– Per-Erik, säg aldrig ”varför då?”. Säg, varför inte så får du roligare.
Hon kallade mig Per-Erik när hon ville säga något viktigt. Så varför skulle hon inte ha trivts på sin egen begravning? Tänker jag eftersom jag just nu läser Borges. Den nyöversatta tredje samlingsvolymen (1971-1986) i vilken han bland annat skriver om Swedenborg – denne inflytelserike tänkare som är världsberömd i hela världen utom hemma i Sverige.

Det jag fastnar för denna mammas födelsedag är Swedenborgs syn på livet efter detta. Bland annat detta att vår fria vilja inte upphör efter döden, vilket den kristna läran predikar. Enligt Bibeln är du fri att leva som du vill när du lever – men sen hamnar du antingen i himlen eller helvetet.
Hos Swedenborg faller ingen sån dom. ”Han berättar att när en människa dör märker hon det inte eftersom allt som omger henne förblir oförändrat,” skriver Borges. ”Hon befinner sig hemma hos sig själv, vänner hälsar på, hon går omkring på gatorna utan att veta att hon är död, men till slut börjar hon ana något”.
– Så varför skulle mamma inte ha varit med på efterfesten?

Det tror jag gärna på. Liksom på Swedenborgs tes att livet är mycket livligare på andra sidan. Färgerna är starkare och mamma tyckte om glada färger.
För egen del har jag alltid tyckt att livet i himlen ter sig tämligen enahanda, men enligt Swedenborg är livet mycket sinnligare både i himlen och helvetet. Och man behöver inte ens be, ty Gud tycker inte om inställsamma människor.

Och bäst av allt: Gud dömer ingen till helvetet. Istället får vi själva välja var vi vill bo. Den fria viljan – som den ortodoxa läran upphäver efter döden – finns kvar.
Under någon slags transit kan den döde fundera på vad hon nu vill göra och inte minst var.
– Inte minst kan hon diskutera detta så att säga livsavgörande val med både änglar och onda andar. Hur lång denna transit pågår är oklart. ”Uppehållet där kan vara en vecka, en månad, flera, vi vet inte hur länge”, skriver Borges. Med andra ord övergår begravningskaffet i en efterfest som utan att mamma märker det övergår i efterfesternas efterfest tills även en dam med guldfiskentusiasm blir trött i huvudet och tar en tupplur för att sedan bestämma sig för hur hon vill leva i evigheten.
– Du har rätt, mamma: Varför inte?
Känns skönt att veta, så här på din födelsedag.

Lördag: Äntligen känns det varmare än det är

(Uppdaterad 21:05, 17:05, 16:40)

DAGENS VÄDERLEKSRAPPORT: Bleke. Kan blir sol idag. Ingenting har hänt men någonting har förändrats: Noterar för första gången i år att det känns varmare än det är enligt SMHI.

Hon: tycker inte alls dagen höll vad tidig morgon lovade faktiskt. Solen försvann ju till och med före frukost. Trodde den skulle titta fram igen eftersom den skulle det enligt prognosen, dessutom var det vindstilla. Men tji, lagom när vi dukat upp och satt oss ute försvann den helt och vinden vände och det blåste upp. Sen kom regnskurarna. Ja nu börjar jag bli grinig, fått nog. Kom igen nu det varma vädret som utlovats!

DAGENS NALLARE: Han!

Han: ”Jag är övertygad om att glädjen kommer av att statisterna fått ersättning av reklambyrån för att dansa som stela indianer runt läger­elden i en gammal västernfilm. Gaget räcker ju till att bjuda vänner på krogen och diskutera en ledare i morgontidningen eller de senaste bra böckerna de läst och serierna de följt på Netflix.”

Skriver Björn Ulvaeus i veckans mest samhällskritiska kommentar. Det handlar om Folkhälsomyndighetens urfåniga reklamfilm – garanterat kreerad av ett gäng 35plus-grabbar på reklambyrån.

”I en reklamfilm på tv syns nyvaccinerade över 75 dansa styltigt som i en gammal västern­film. Om denna syn på åldrande genomsyrar de statliga verken är det en stor förlust för ­Sverige”, skriver Ulvaeus.”Vi hälsar inte på barnbarnen och läser böcker för dem och vi för inte intressanta samtal över middagsbordet med unga och gamla vänner. Vi hjälper inte till med våra erfarenheter när de behövs på tidigare arbetsplatser, tränar på gym eller går och shoppar i gallerior. Nej, enligt FHM dansar vi i ensamhet eller i par hemma i våra bostäder. Utstuderat löjliga dansrörelser, som i huvudena på de kommunikationsansvariga är fullkomligt naturliga för glada äldre människor. ”

Pojkarna på byrån (som med typisk reklampojkshumor heter just det: ”Le Bureau”) har missat något väsentligt. I Adobes trendspaning för 2020 heter det: ”Varumärken som vill förbli relevanta och autentiska måste sluta att upprepa föråldrade ­stereotyper om äldre människor som grå, svaga och teknologi­rädda och i stället använda ett rikt, varierat bildspråk som bättre beskriver det viktiga identitetsskifte som visar sig i engagemang för business, äventyrligt resande, tech och lyx. Företag som lyckas med det kan vinna värdefull tillit hos inflytelserika, äldre folkgrupper.”

Även en 75minus känner sig krääänkt. Nu ska vi stappla över till några grannar och grilla korv och prata om allt viktigt som hänt i världen utanför Stockholms reklambransch.

DAGENS GANSTER: Det händer mycket dumt bortom udden. ”Att kalla gansterrap för arbetarlitteratur är ett hån mot alla som går till jobbet eller som kämpar för att få ett.”

Skriver Åsa Linderborg i krönika i Aftonbladet apropå kultursidesprisade Yasin och ”Snabba cash”. Åsa är hjärtligt trött på ”romantiseringen av gangsterkulturen”.
– Me too!

På udden har vi hittills varit förskonade från bovar. Det enda sociala problem vi har är Den Gamla Kråkan – han som försöker sno Sädesärlans sockerkakssmulor. Här fungerar dock folkhemmets gamla sociala kontroll och allas rätt och skyldighet att bry sig även om grannens pöjk:
– Hallå, du där, lägg av med där! Annars tar jag dig i örat och släpar med dig hem till din pappa och mamma.

Om det funkar? Absolut. Den gamle småtjuven fattar. Han vet att han får en näve fågelmat nere vid sjön om han låter sockerkakan vara.  

Han igen, senare: Och där satt vi plötsligt och grillade korv och diskuterade Flogistonhypotesen, fiberutbyggnaden i området, Missoni-mönster, varför ingen längre vill äga ett piano och om det var tallkottarna i grillen eller vinet som gjorde de väl grillade korvarna godare och godare. Ingen av oss var visserligen 75+, men dansade kryckiga indiandanser gjorde vi alltså inte.

Fredag: Mycket regn och kött, bra sjukvård, bra bok, och så en steglitz på det!

(Uppdaterad 19:56, 19:40, 13:20, 10:40, 08:25)

DAGENS VÄDER PÅ UDDEN: 4 grader varmt, säger både SMHI och vår termometer. Känns som 2 i byarna. Nordlig vind. Barometern går mot ostadigt, men det regnar inte just nu.
Blir nog frukost inne, men först efter Hennes läkarbesök.

DAGENS FÖRHOPPNINGAR: Att det blir fred på jorden, att Hon är frisk och att Stockholmsbörsen surfar på morgonens uppgång i Asien så att uddens kvinnliga Gordon Gekko slipper oroa sig för sina investeringar.
Dessutom: Att hantverkarna ska bli klara i Chateau Margareta idag. Dvs alla utom Tommy, rörmokaren, som lovat fixa vattenanslutningarna på tisdag-onsdag. Oddsen är låga för att hon kommer att inviga badkaret den dagen.  

DAGENS BESÖK: Steglitz. Uddens snyggaste småfågel. Dyker upp då och då. För den som känner igen fåglars sång låter den som den heter. Ibland i buskaget hör vi ett mjukt ”tickelitt, tickelitt” medan locklätet är ett strävt ”gliiz”.
Igår anlände även vårens första grönfink till frukostbuffén. Enligt expertisen tycker den mest om feta frön som solrosfrön, hampfrön och jordnötter.

Hon: ja man känner sig verkligen omhändertagen på vårdcentralen i Torsås, nästan lite väl faktiskt. Blir stressad över att de lägger så mycket tid på mig, och så det här med att jag bara dragit in massor av skatt till Stockholms kommun genom åren. Får nog se till att bidra med lite skatt hit också i höst. (Efter odlingssäsongen är över vill säga.) Redan tackat ja till ett bokprojekt. Känns faktiskt lite kul. Men först tomater och chili.

Ja, så har vi det faktiskt i Sverige. Nu är jag inte livsfarligt sjuk, men jag har flera i min omgivning som just varit/är och som också konstaterat detsamma.

DAGENS BOK: Kristina Sandbergs ”En ensam plats”. Älskade verkligen hennes trilogi om hemmafrun Maj, och efter att ha sett intervjun med henne i Babel förra söndagen blev denna självbiografi om hennes cancersjukdom och känslorna runt den en måste-läsning. Och inte minst eftersom mina två bästisar båda drabbats senaste halvåret. Jag vill förstå, och jag vill kunna vara ett stöd, på rätt sätt. Speciellt för min fortfarande kämpande, men väldigt mycket levande, bästis Magdalena. Och Malin, jag pratar fortfarande med dig var dag, jag hoppas du hör mig!

DAGENS KÖTT: 10 kg ”hemodlad” kviga från den bästa av gårdar, Urban Engmans. Inte bara ”byggare” alltså, utan även ”köttbonde”. Och eftersom jag sett honom med en liten get (killing), som mamman inte ville veta av, och hur han bar henne med sig för att kunna mata henne med flaska ideligen så vet jag att köttet jag äter kommer från ett djur som haft det bra! Det känns väldigt bra.

Men någon tupp ska vi nog inte ha i alla fall. Det får bli bara hönor i så fall. Även om jag hört att de blir gladare av att ha en Han även de!

Han: Glad att vi har katter. Vi avslutar denna fredag med några bilder från kvällens eftermiddagsdrink.

• 

… bara inte matte äter upp all kattgodis som Ludde och jag faktiskt har fått av bonusmatte Ancy.

Och så slutar ännu en kväll på udden med en kärleksfull stund på Bertils brygga. Och sen levde de lyckliga i alla sina dar.

Torsdag: En mulen dag slår de första tulpanerna ut på udden

(Uppdaterad 18:30, 18:15, 12:56, 11:05, 10:42, 10:01, 09:44)

DAGENS VÄDER: Inneväder. Frukost i sofforna med morgonens tidningar. Intressant artikel om Kalmarsundskommissionens (misslyckade) försök att minska övergödningen i Östersjön genom musselodlingar. Förutom problem med vädret (obs!) och finansiering fastnade en känd s-politiker bokstavligt talat i nätet: ­”Expedition Robinson”-vinnaren Jan Emanuel Johansson körde in i en av gruppens odlingar med sin lyxyacht.
”Sjöräddningssällskapet fick komma och hugga loss honom”, berättar en av de ansvariga för Barometern. ”Som förklaring sa han att markeringarna som fanns inte talade om ifall man skulle köra åt höger eller vänster, men platsen var utmärkt med stora, gula specialmärken som ingen kan missa. Tanken är förstås att man ska hålla sig utanför den rutan, men han körde rätt in i förankringslinan och lyckades fastna.”

DAGENS LUNDELL: Det här med höger och vänster är inte så lätt i politiken heller. ”Gott om sossar som är djupt besvikna på Löfvens/ pulande med L och C/ Arbetsrätten i fara/ Allt för att, år efter år, hålla SD borta/ Löfven lägger SD i famnen på KD och M/ Kristersson enormt upprörd över detta”

Så diktade Ulf Lundell för två år sedan (Vardagar 3). Efter senaste partiledardebatten känns det som väldigt väldigt länge sen, eller hur?

DAGENS POLITIKBEVAKNING: Apropå partiledardebatten i SVT – var det nån mer än jag som reagerade på Stefan Löfvens frisyr? Eller varför Kristersson hade bruna skor?
– Tänkte väl det.
Undrar om nån minns vad Ebba Busch sa? Eller gjorde hon kanske inte det.

DAGENS NYKOMLING: Vädret till trots, idag slog de första tulpanerna ut. Kanske ingen stor nyhet för dig, men för oss.
Och för historien: I Holland stiger priset på en enda lök av Semper Augustus till 30 000 gulden (motsvarande 200 genomsnittliga årslöner) och de galopperande tulpanpriserna får den holländska ekonomin att kollapsa i Europas första finanskris.

Han: Hon är snygg men har blivit lite stingslig, tycker jag ibland. Vi skyller på bladlössen. Men det kan finnas andra skäl.  ”Efter mer än ett år med coronapandemin är våra känslor all over the place”, läser jag i vår Swenglishspråkiga morgontidning. Lägg till att hon är relativ ny som fastboende bland oss andra här på udden (katterna, den ensamma häger, Ålakråkan, Den Gamla Kråkan och jag).
– Allt som tidigare gått på rutin kräver nya lösningar och det stressar hennes hjärna, förklarar Håkan Fischer, professor i humanbiologisk psykologi.

Professorn poängterar visserligen att det inte finns någon forskning på den specifika situationen som uppstått i och med pandemin, men resonerar utifrån vad som verkar rimligt med utgångspunkt från kunskap om hur hjärnan fungerar.
Snillen spekulerar alltså, men resonemanget verkar habilt: Skälet till varför somliga är lite stingsliga ligger troligen i hjärnstammens så kallade retikulära aktiveringssystem (RAS).
– Vid negativ stress över tid finns ett ständigt påslag av det här systemet som gör att hjärnan inte får återhämta sig på ett sätt som den annars skulle kunna göra, säger professor Fischer till TT.

Det har varit mycket för våra hjärnor att ta in det senaste året och det retikulära aktiveringssystemet hjälper henne att orientera mot potentiellt viktiga saker. Det gör henne uppmärksamma på sådant som är nytt för henne och som kan vara avgörande för vår överlevnad här på udden – ”faror eller ­saker som är bra för oss”.
Problemet:
– När man får mycket ny information aktiveras det här systemet alldeles för mycket. Det gör att man måste habituera, som det heter på psykologspråket. Det innebär att man först uppmärksammar något och sedan inte tänker på längre för att hjärnan vill spara energi.
Denna process att orientera och habituera är väldigt kräv­ande för hennes hjärna, för­klarar professor Fischer.
– Det ska jag tänka på.

Hon: som man bäddar får man ligga ;).

Han: Tyvärr säger professor Fischer inget om att det retikulära aktiveringssystemet under habituerandet även ger somliga individer vass tunga. Men jag förlåter Henne för hennes förmåga att döda en intressant diskussion med en enda mening. Detta på grund av hennes gudomliga korvstroganoff.
– Smakar ännu bättre dagen efter med ett glas Cote de Rhone.

Onsdag: En dag som gjord för dåliga nyheter

(Uppdaterad 10.47, 10:20)

Dagens väder (06:40): 5 mm regn/tim, 6 grader som m känns som +2 pga 8-13 sekundmeter vind från SV. En gråtrist dag som gjord för dåliga nyheter.

Han: Bladlöss står högst upp på Hennes hata-lista. Tillsammans med mördarsnigeln ligger kirskålen annars i topp som våra mest avskydda trädgårdsmarodörer. ”Den sprider sig hejvilt med både frön och rötter – endast en pytteliten rotbit räcker för att bilda en ny planta!”, läser jag i Vi i Villa, som ger ”fem riktigt bra tips –  pröva gärna allihop!”

Det är det gamla vanliga – gräv upp, bygg barriärer och täck med duk etc. Jag kan skicka med en hälsning från udden: Inget av råden hjälper.
Jag har ett bättre råd:
– If you can’t beat them, eat them.
 
Hannibal Lecter har helt rätt. Somliga är för onda för att få leva.
– Andra är för goda för att inte ätas upp.
För så är det också: Kirskålen är inget ogräs, utan en förvildad matgrönsak som förr i tiden odlades i bland annat klosterträdgårdar. ”Till er som har kirskål i trädgården: grattis! Ni behöver aldrig mer köpa spenat”, skriver några entusiaster på nätet.

Tror visserligen inte att Hon delar den entusiasmen, men jag hoppas att småländskan på sikt ska inse värdet på kirskål. Redan för tre år sedan gjorde jag följande dagsnotering, detta efter några veckor av fruktlösa försök att bekämpa ogräset på udden: Idag äter du kirskålssoppa på Stockholms Matmarknad. Soppan är kryddad med rallarros och lite sherry. Pelle Sturén berättar att kirskålen kostar 1 200 kr kilot i huvudstaden.
– Tolvhundra kronor!
Vet den romske tiggaren utanför Tempo i Gökalund att han sitter på en förmögenhet?

Skrev jag då, BC (before Corona). Idag sitter det inga romer utanför butikerna häromkring. I den bästa av världar plockar de gröna tusenlapparna någonstans.

Dagens Hade-jag-ingen-aaaning-om: Plötsligt har alla som tittar på andra kanaler upptäckt Paradise Hotels format: Unga bimbos av båda könen som går omkring halvnakna, super till, leker byta-säng-leken och tafsar sig till sömns.
– Det gör sig bra på tv.
Så länge de vuxna i rummet inte bryr sig. I en krönika i Göteborgs-Posten skriver Essy Klingberg att sånt här ligger i realityformatets format: ”Händelserna sker inte i ett vakuum, utan är två i raden av många som genom åren kablats ut under förevändningen att det är bra tv /…/ Att ett övergrepp förr eller senare sker i en sån miljö framstår nästan som förutbestämt.”
Ansvarig utgivare av denna blogg meddelar att det finns påklädda tv-program som På Spåret också.

Hon: det där sista fattade jag inte riktigt… vad menar du?

Dagens överraskning; smakade en av de röda citronerna från nya trädet. Ska enligt Google smaka som en vanlig citron. Gjorde den inte, den smakar mer av apelsin eller kanske mandarin. Kul, för det var ju egentligen ett apelsinträd jag ville ha eftersom jag redan har ett stort citronträd. Föll för doften av alla blommorna och det roliga utseendet på frukterna. Och det gjorde jag ju uppenbarligen rätt i!

Bättre sent än aldrig; tog mig i kragen och packade ner påskpyntet. Blev lite tomt måste jag säga. Konstigt att man nu ska vänta ända till påsk för att få pynta lite igen. Det finns ju verkligen utrymme för en högtid däremellan. Midsommar borde kanske utveckla sin midsommarstång till mer behändigt och lättupphängt pynt.

Kinnevik rasar inför Zalando-utdelning

Dagens hälsning: ”Du har varit ur loopen i två dagar och imperiet rasar”, skriver M, som härmed tilldelas medalj för dagens mest vänfasta överdrift. Visserligen har det gått två dagar sedan jag pensionerade mig från Our group, men utdelningen av Zalando väger (lite) tyngre (underdrift) för Kinneviks fall.
– Dessbättre äger jag som principfast redaktör inga aktier.
Det gör däremot Hon som nu biter på naglarna (trots att jag har försökt säga att hon får Zalandoaktier i utbyte).  

Tisdag: Små historier i väntan på att det ska sluta regna

(Uppdaterad 18:40)

Han: Igår skrev jag inte mycket. Vädret var för vackert, det nya altanbygget för långt, dessutom var det första dagen o resten av mitt liv som pensionär (förlåt tjat, det behöver upprepas). Men jag skrev att små historier säger ofta mer om vår tid än storslaget episka berättelser.
– Sant.
Häromdagen skrev jag om författaren med mera Alex Schulman som inte alls längtar efter att få kramas mera efter coronan.
Detta i polemik med statsminister Stefan Löfven som gjort o-kramandet till den stora saknaden i vår tid.

Jag lutar nog mest åt Alex inställning. När jag läser helgens reportage i DN blir jag mycket mer avundsjuk på Alex Schulmans frukostvanor i virustider.
Pandemin har slagit hårt mot kroglivet och skribenten Björn af Kleen tar rygg på ”stjärnkrögaren” PG Nilsson och serverar oss läsare en spaning om krogens plats i kulturen.
”En stad utan krogar är ingen stad”, skriver af Kleen i en nostalgisk betraktelse om hur livet kring Stureplan gestaltade sig BC (Before Corona). Men mitt i det långa reportaget göms den lilla historien som säger mer om vår tid än tre tidningssidor om pandemins negativa inverkan. Björn af Kleen skriver: En tisdag när vi ska äta lunch på Brillo ursäktar sig Nilsson. Innan vi sätter oss måste han konversera Alex Schulman, en stamgäst som tillbringar stora delar av sin arbetsdag på Brillo. När pandemin tvingade Nilsson att sluta servera frukost, morgontimmarna lönar sig inte, blev Schulman så desorienterad att Nilsson gav honom en egen nyckel till restaurangen.
Nu kan han gå in med personalen.

Det är klart att jag blir avundsjuk. Framförallt nostalgiskt avundsjuk på mig själv.
– Ett urbant avantgarde använder krog­en som vardagsrum i Sverige, konstaterar af Kleen. Sant och sant är att jag en ganska lång period levde så.
Inte på Brillo, som då inte fanns, men på Sturehof – navet i krögaren PG Nilssons krogimperium. Fortfarande har jag vänner som ringer och undrar om jag är på ”Kontoret”.

Bakgrunden i korthet: Jag hade sagt upp mig från Det Stora Mediebolaget ”på grund av oenighet med ledningen” som det stod i branschpressen. Sant, men ett svepskäl. Jag ville måla på heltid. Framför allt var jag urless på att vara chef med personalansvar.
Vid den tiden berättar jag ofta legenden om hur inkaindianerna bekämpade karriärism:
– När man skulle utse en ny hövding fick kandidaterna sitta med rumpan bar över öppen eld. Den som stod ut längst blev chef.
Sensmoral: Många vill prova på̊ att vara chef – en gång. Men ingen är dum nog att söka jobbet två gånger och min stjärt kändes nu som om jag varit chef alltför många gånger.

Framtiden var oviss, men ljus. I DN skriver Kerstin Kåll att ”Peppe Engberg har inga bestämda planer för vad han nu ska göra” (Dagens Nyheter 5 maj 1998). Men ett kontor hade jag ­– Sturehofs Bord 100 var min borg.
– Vi borde sätta in ett telefonjack och fax, sa Thomas Trägårdh efter några veckor. Thomas var en tidig kollega till PG. Han höll ett öga på Bord 100 och det där med telefonjack och fax var inte bara ett skämt.

Bord 100 strax innanför de stora fönstren blev med tiden Sturehofs mest eftertraktade bord. Riddarna kring Bord 100 har hemförlovats och efter den senaste ombyggnaden är nu även bordet historia.
– En liten historia som jag nu berättat för dig eftersom det regnar på udden och jag inte har några bestämda planer för vad jag ska göra då.

Hon: ja fy vilket ruggigt väder det blev. Behövs i och för sig regn, men inte kul ändå. Nu längtar man ju verkligen efter ett varmt bad…

Urban och Krystjof är i full gång med de sista detaljerna i badrummet inne i Chateau Margareta nu. Och jag och Han fick rusa in till Kalmar och köpa spegel och lampa till tvättfatet eftersom elektrikern kommer imorgon. Rörmokaren kunde tyvärr inte komma och koppla på vattnet förrän i nästa vecka, så något helgbad blir det alltså inte. Men nästa helg!!

PS: Eftersom det inte bara regnar utan även blåser på udden: Även jag tog av mig hatten för Kungen på dennes födelsedag. Dessutom reviderade jag en åsikt för att behålla en ståndpunkt, som Jan Myrdal skulle ha uttryckt det om han inte vore död:
– Hade kungen varit tvungen att söka om tjänsten hade han fått det.

Inte minst statstelevisionens hyllningsintervju visar att även kungar kan förändras.
– Karln pratar ju nu för tiden.
Nånting förändrades med tsunamikatastrofen när alla insåg att vi faktiskt har en statschef.

Så har det ju inte alltid varit, vilket min lilla historia handlade om. Nicke Westrin, en kompis från Strömsund som nu bor i Råneå, visar att det låg något i min minnesbild.
Nicke skriver: Det här med kungen har sina sidor. På bilden ser du Nicke och Tjabo i Karl X kabinett på Drottningholms slott 1989. Kungen får en bok av mig, han ser frågande ut…
– Eftersom kungen gillar flugfiske har jag tagit med mig en bok till Er, sa jag allvarligt.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det här är en trevlig bok om flugfiske och det gillar ju Kungen.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det är jag som har skrivit den, sa jag glatt.
(då började folk att skratta mitt i allvarligheten).
– Mmmm, sa Kungen.

Så var det på den tiden, skriver Nicke – som underförstått tillhör eliten bland världens flugfiskare. Apropå allt annat skriver han: ”Läget uppihär är skapligt, har fått den första sprutan och jag håller på att planera för sommarens fjällturer. Det ser ut som att fotogeniet Jens Assur följer med på en av de. Men först blir det rödingpimpel på en hemlig sjö kring Keb på 900 meter. Dit åker polarn och jag den 1 juni… Whisky, korv och isdubbar, resten löser sig.”

Intressant eller hur? Liksom Alex Schulmans frukostar säger det mycket om hur livet i coronatider också ser ut.

 

Måndag: Äntligen!!!

(Uppdaterad 21:06)

Hon: japp, nu fick även jag boka vaccination. 50-59 öppnade idag. Tyvärr 10 dagar fram i tiden, men glad ändå. Känns verkligen skönt! Och den 10 juni ska vi upp till Stockholm, tjohooo. Bara ett par dagar så redan typ överbokade, så många man vill träffa, men nu kan vi ju åka upp lite då och då utan att känna rädsla eller bryta mot några direktiv. Frihet!

Dagens utmaning, plantera om blommorna jag satte alldeles för tätt. Gick sådär. Glad om någon överlevde, började i ena hörnet så de flesta är fortfarande kvar i lådan och oskadda som tur är. Men frågan är om jag ska se om alla lyckas komma upp trots trängsel, eller fortsätta omplantering med kanske 10 procents överlevnad…

Dagens happening, grannarnas hyrda grävskopa. Han var speciellt intresserad, ska vi göra detsamma istället för att ringa hit Börje och hans stora grävskopa. Nja, han insåg nog ganska snabbt att Börje it is ;).

Han: Haha, små historier säger ofta mer om vår tid än storslaget episka berättelser. För egen del vill jag bara bidra med ett sms från Blomman, som bor i Södra Kärr men är egentligen söderkis. Nu har han varit på besök i huvudstaden och skriver: ”Hoppas ni mår bra, här bra efter en kortare runda till Stockholm och lite umgänge med ungdomarna. Vi bodde på Långholmen och döm om vår förvåning vad dom tapetserat toaväggen med”:

Söndag: magisk morgon – och ingen söndagsångest

(Uppdaterad 17:05, 16:10)

Hon: alltså, vilken underbar morgon. Sol, aningen disigt, bleke och så ljudet av alla sjöfåglar:

Hon: dagen har faktiskt fortsatt i samma anda, ingen vind att tala om. Helt underbart!!! Och jag kunde säsongs-inviga planteringsbordet ute utan att plantorna blåste sönder. Helt underbart det också. Frigör dessutom plats i växthuset…

Körsbärsträdet har också börjat blomma för fullt, trots tuff beskärning i höstas. Vilket han påpekade häromveckan var dåligt… nu blir det lite ”körsbärsporr”:

Och så en sista bild på mina bondbönor som riktigt på g nu. Egentorkade bönor från förra årets skörd, som jag dessutom satte lite väl tidigt i våras. Lite av ett mirakel skulle jag säga 👩🏻‍🌾

Han: Konstig dag. Alla o-vaneläsare av denna blogg upptäcker genast att det konstigaste med bilden ovan är vimpeln. Den flammar inte stolt i vinden, ty idag har det varit bleke och vindstilla hela dan på udden. Det var inte igår. Även i övrigt har det varit en maklig dag. Har inte tittat en enda gång i Financial Times, Wall Street Journal eller Dagens industri. Har läst Borges, del 3 Om Swedenborg istället, intressant gubbe.
Har alltså inte haft minsta söndagsångest, för i morgon tar PepTalk sovmorgon.
– Känns helt okey, jag tycker till och med att jag ser yngre ut.
Eller hur?

Nu ska jag gå ut med soporna, i morgon är det sophämtning och min äldsta kompis CA Carlzon (90+) säger att som pensionär ska man bara göra en sak per dag annars blir man trött i huvudet.

PS 20 minuter senare: Det var det, soptunnan alltså. Apropå det har jag fått många glada tillrop kring mitt beslut att lämna löneslaveriet, dessutom på arbetarrörelsens högtidsdag. Uggla tycker också att jag verkar yngre än jag var förra veckan:

1 Maj: I år firar vi Arbetets dag i resten av våra liv

Han: 1 Maj och Arbetets dag! Äntligen! Förra året marscherade jag runt udden med det då självklara kravet:
– Ropen skalla/ vedkap åt alla!

På mitt plakat i år står det med stora bokstäver: Arbete åt alla – andra! Ty äntligen kan jag med heder och samvete ansluta mig till arbetslinjen som alla partier omhuldar ( = få andra att jobba för deras pensioner).
– Från och med idag avstår jag från min rätt till arbete.

Kort sagt: Gubben på udden firar Arbetets dag genom att pensionera mig. Jag skriver just nu mina sista fakturor liggande i sängen (Hon är som vanligt igång i något av sina växthus).
– I morgon ska jag fundera över vad jag ska göra när jag blir stor.

PS: Förra året skickade Gert Fylking mig denna bild. Han ringde även i går från sin kobbe. Budskapet gäller förstås även årets stora helg. Valborg firades stillsamt hos Ismans som firade in våren genom att plantera ett magnoliaträd.
Jag hade velat hålla tal, men hittade bara manuset till ”Ring Klocka Ring…”. Trevligt var det, även om blåsten gjorde att det var kyligare vid havet än på nyårsafton.

Hon: barnen tar över stafettpinnen. Möts av dotterns ansikte som helsida i dagens GP. På Instagram håller dotterdottern redan fanan högt. Inte precis i mormors fotspår, möjligtvis i bonusmorfars…

Sen firade vi in våren med grannar, tillika goda vänner, i eftermiddagssolen. Så kul att äntligen kunna träffas utan att frysa…