Tisdag: Solen skiner – idag kommer vi att gå Folkhälsomyndigheten till mötes

Han: Läser att Folkhälsomyndigheten klagar på att vi rör oss för lite undan pandemin – konstigt eftersom många har mer tid än nånsin.
Så även där ger mediefolkets spekulationer en skev bild, typ att vi är mer ute i naturen, har mer sex, tittar mer på tv-serier, läser mer (72 procent läser inte alls mer under coronan, även om redaktörerna jublar över att ”Var fjärde läser mer”).
Med tanke på 9 av tio nyheter baseras på pressmeddelanden från olika företag, intresseorganisationer och lobbyister anar vi att de mesta fejknyheterna kommer därifrån.

Oroande är att många unga rör på sig mindre än BC (before Corona). 44 procent 16-29 åringar uppger att de är mer stillasittande – vilket kan jämföras med att bara en av fyra fullvuxna (70+) rör sig mindre än förut.
Skillnaden beror förmodligen på att det är vi som bygger landet.
– Bokstavligt talat.

3 399 steg på en dag. Det låter inte så mycket, eftersom doktorn att jag bör gå minst tiotusen steg. Men jag ser det så här: Tretusentrehundranittionio steg är ganska mycket om man beaktar att de alla avverkats under två timmar och bestått i att gå upp och ner på en stege.
Det var vad jag gjorde igår.

Snyggade till ett litet hörn på den stora kuliss som hon kallar Margaretas Chateau. Sedan stod jag mest i lä och tittade på när hon arbetade.
– Det är klart jag borde gå några steg till.
Och vad gör man inte för myndigheterna ska bli nöjda:
– Nu har jag rivit Margaretas gamla altan mot sjön. Och så har jag varit hos Lindbergs och beställt 40 kvadratmeter trall plus 44 längdmeter reglar (45 x 120 och 45 x 145), samt en låda stor skruv.
Resultat så här långt: 893 steg och jag har inte börjat jobba än.

• 

Hon: kan inte påstå att jag gått speciellt många steg varken igår eller idag. Jag började dagen i soffan med räkningar, de börjar droppa in nu, de från Chateau Margaretas renoveringar alltså. Konstigt nog känns det bra, hellre veta var vi ligger än att leva i ovisshet. Från min plats i soffan såg jag vilket fint ljus det var ute och hur havet glittrade. Tänkte att jag tar en bild nu, sedan går jag ut och tar en där inte gardinerna som är fördragna för plantornas skull stör. Glömde, tur jag tog en i soffan..,

Resten av dagen har tillbringats i växthus 1 med omplantering. Förutom någon timmes hårt kroppsarbete med det som var kvar av jordhögarna som jag påbörjade igår. Nu ser det ganska städat ut bakom Chateau Margareta. Glömde ta ett bildbevis. Och orkar inte gå dit och ta en heller. Vi pustar ut i lä framför sjöboden. Härligt, känns vi värda fast klockan bara är fyra 🙂

Måndag: Visst blåser det på udden, men vem bryr sig?

(Uppdaterad 18:46, 08:37)

Han: ”Odlas i subtropiska områden – heta somrar och svala vintrar – på torr, lucker och kalkrik jord. Trädet är känsligt för frost, blommorna för blåst, men kan odlas på soliga skyddade ställen i södra Sverige”.
När vi köpte våra tre mandelträd i fjol på Ljungbyholm Handelsträdgård visste vi att de var känsliga för blåst. Naturligtvis placerade vi dem på sämsta platsen – där byarna härjar som värst oavsett om vinden kommer från N, NV eller NO.
Hur det gick?
– Alla tre träden blommar och idag slog den första blomman ut i 10-12 sekundmeter nordostlig vind!

Slutsats? Visst blåser det på udden. Men idag klagar vi inte på vädret, vi gläds åt alla vårtecken:

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Dessutom har vårt svanpar vanligt men bestämd uppmanat sin hemmason att det är dags att flytta och letar föräldrarna någonstans att bygga sitt nya rede. Kanske duger det här, kanske inte.

Och så det som tyvärr tycks vara den första vårkänsla som drabbar homo villa sapiens: Lusten, begäret, åtrån att få höra lockropen från en gräsklippare som bara drabbar hannar i dess tider.
Här ett praktfullt exempel i sovande tillstånd, möjligen död:

Hon: och bladlössen har uppenbarligen överlevt trots besprutning och två omgångar med inplanterade gallmyggor och parasitsteklar. Beställt ännu fler idag, före frukost, efter att ha klämt ihjäl hundratals och sprutat ner både mig och citronträdet. HATAR dem!!!

Sedan har dagen bestått av hårt jobb. Tog tag i de två högarna med jord och sten som grävts upp under badrummet och lagts precis på gränsen till Kajsa och Rolf. Måste bort, ser inte bra ut!! Resten tar jag imorgon!

Och så har jag planterat resterande två rosor. Den i mitten vet i tusan om den kommer klara att utveckla rötter, omgärdad av stora stenar åt alla håll. Nummer tre har det lite bättre, och nummer ett där jag lyckades få upp en stor sten har nog bäst chans…

Söndag: Det blåser på udden – har du hört det förut?

Han: På P1 säger tjejerna på vetenskapsradion att där ute i verkligheten finns det indiska hoppmyggor som kan krympa och utvidga sina hjärnor. Och hon har skaffat sig en köttätande blomma som jaga flugor. Problemet är att hon också har skaffat andra husdjur – gallmyggor och parasitsteklar som ska äta upp bladlössen som invaderat hennes chiliplantor men nu riskerar bli uppätna av den köttätande blomman som inte verka gilla bladlöss.
– Se där en modern sekulär skapelseberättelse, av människa kreerad: ”I begynnelsen skapade Hon en bit himmel och jord, som arvedel från sin far och mor. Och udden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Hennes Ande svävade över udden och den vindpinade marken blev till odlingar. Och Hon sade: ”Varde ljus”; och El-Göran kom och snart sken grislampornas ultravioletta ljus över växthusen, ty det blåste som fan från nordost sedan veckor tillbaka …”

För egen del känner jag mig mer och mer som Louis Dega. Det är den förbannade blåstens fel.
– I Stockholms blåser det inte, säger hon.
Inte i Paris heller, tänker jag som jag vill tro att Louis Dega också tänkte.
Jag vet, få läsare av den här bloggen vet vem Louis Dega var.  
Steve McQueen var den självklare hjälten.
– Snygg, smart, tuff.
Men redan första gången jag såg filmen Papillon identifierade jag mig inte med Steve McQueens rollfigur Henri Charrieres, känd under namnet ”Papillon”.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega, som även han funnits i verkligheten.

Det var kanske inget jag öppet medgav hösten år 1973 när filmen hade premiär. Och jag grubblar fortfarande över varför jag kände denna samhörighet med en närsynt småskurk som satt på den blåsiga Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom.
– För egen del var jag trots allt en politiskt aktiv socialskolestuderande med kärleksfull flickvän och en son som just överlevt det första årets ständiga kolik.

De som minns filmen minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska lyckas rymma från den vidriga fängelseön mitt ute i havet. När stunden är inne för den stora flykten – en dag när vindarna vänt in mot land – händer något.
Dega förklarar att han tänker stanna på Djävulsön.
– Varför?!
Hoffman ser förlägen ut när han pekar mot sin lilla vindpinade trädgård där han trots allt lyckats få några blommor att gro.  
– För att ta hand om dom där. Nån måste göra det också.

Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela salongen stönar åt tönten Dega.
Inte jag.
Och på den vägen är det.

Under årens lopp har jag förvisso flytt – inklusive mer ombonade ställen är Djävulsön. Men Lois Dega har trots det förblivit ett inre alter ego och här på udden har han tagit materiell form.
– Särskilt blåsiga dagar som denna när man får lust att behålla mössan på även inomhus.
Jag anar vad du tänker: Griniga gamla gubbar växer bäst på vindpinade uddar.

Hon: 10 gr stämmer inte härute, det har inte varit över 8 gr på vår termometer någon gång idag. Inte igår heller. Fast går man hundra meter inåt viken är det säkert det, men härute kyler nordanvinden ner flera grader. Vi skulle egentligen ha Tina och Blomman här i eftermiddags och grillat korv. Var bara att ge upp. Kom hit istället sa Tina, vi har lä. Så det gjorde vi. Jag gick, Tina mötte upp halvvägs. Peppe tog bilen. Mysig eftermiddag. Tack!!

9000 steg blev det! Tog en timme, trodde det skulle ta 40 minuter… Peppe och Blomman väntade tålmodigt vid grillen när vi kom fram.

Lördag: sten, sten, sten och så ännu mer sten…

(Uppdaterad 16:39)

Hon: igår tog vi bilen och stack ifrån udden efter att ha tröttnat på den hårda vinden. ”Vi kanske skulle åka och kolla vad de har på Blekingeplantan” kom Han på efter att vi hade varit på tippen plus hämtat ett paket med krukor på Mekonomen. Det blev en dyr, men ändå ekonomisk, tur. Ja, vi hittade bra och billiga solstolar på Biltema i Karlskrona. Resten av inköpen var kanske inte sådär ”jätte-ekonomiska”…

Bland annat köpte vi tre rosor ( 2 MME Boll, 1 Portland) som jag just nu har lyckats få ner en i marken. Och jag klarade själv av att få upp den stora stenen ovan. Hålet till ros 2 har jag just nu gett upp, för en stund. Alltså, det är bara sten, sten, sten.

Ja, det blev ett citronträd också. Egentligen vill jag ha ett apelsinträd, men det här var mycket finare och doftade förföriskt. Apelsinträdet tänkte jag önska mig i födelsedagspresent. (Peppe, Kristina berättade när hon var förbi nyss att handelsträdgården i Långasjö annonserat om just sådana i veckan…).

Köpte också en köttätande växt som jag tänkte skulle hjälpa till med flugdödandet härinne. Men jag undrar om den kommer att lyckas dupera en enda fluga att gå tillräckligt långt ner… den på bilden nedan lyckades i alla fall ta sig upp trots att den kröp långt ner i trumpeten. Jag har annars för mig att växten ska slå igen. De var poppis i början på 70-talet och en kompis hade en hemma. Fast är de inte lite läskiga… och är det kanske till och med djurplågeri att ha en sådan istället för flugsmälla?

Och så en liten film inne ifrån växthus 2. (Okej, lite för lång kanske den blev.) Det är väldigt synd att man inte kan få med doften därinne!!

Han: Imponerade film hon lagt ut. Undrar varför vi tittar på en massa trädgårdsprogram på dumburken när vi har ett eget ”Händer i Kerstins trädgård”?
För egen del njuter jag även i övrigt av andras arbete. T ex kan jag stå länge i vindbyarna (17 sekundmeter!) och betrakta de nya fönstren som ”Vi” fick på plats igår.
Vi och vi, detta rojaliis pluralis är en subjektsform som kungar och andra parasitära skikt använder när de talar om vad andra har gjort i deras namn. Det kallas på fint språk för nosism.
– Men det duger åt dem som ska bo här.

Men nu blir det reklamfilm. Lördagens eftermiddagsdrink intas i lä vid sjöboden och huset bjuder på Horses Neck, en energihöjande 3-rättermeny i ett kylt glas med anor från flydda tider. Eller hur Ludde?

Fredag: Från dockhus till stuga med sjöutsikt

(Uppdaterad 11:05)

• 

• 

• 

Han: Under stort intresse från lokalmedia anlände äntligen leveransen med de nya fönstren till Margaretas Chateau. Möjligen blev det lite si och så med själva monteringen. Men man kan ju inte lyckas med allt.

Skojar bara, innan Peptalk nått sina prenumeranter 08:01 var Engman och Krzystof på plats. Och snart satt panoramafönstret där det ska sitta. Det ser bra ut!

• 

• 

• 

• 

Torsdag: en typisk vlogg-dag!

Hon: soligt, men så blåsigt att man inte kan vara ute alls! Jo, om man sitter tryckt in till väggen vid sjöboden som just byggdes för det ändamålet när vi började vara härnere även tidig vår. När solen värmer men nordanvinden är så kall och hård att du inte hittar lä någonstans!

Men dessförinnan städdag. Tog exakt 2,5 timmar. Dammat, typ… dammsugit, torkat golv och bytt lakan. Han flydde in i ateljén, kissarna under huset. Men när det var klart satte jag mig i lä med mina bröllopsdags-presenter, ja de blev det helt plötsligt. Oj då, sa han, de kom visste en dag för sent…

Solen börjar försvinna. Dags att kolla växthusen och se om jag behöver sätta på värmen, innan vi går in för kvällen. Pga vinden då alltså, annars borde det inte alls behövas. Men den kyler ner. Lyssna!!!

Han: Som sagt, det blåser på udden. Just nu 16 sekundmeter i byarna. Vindskyddet vid sjöboden är inget hugskott, det ingår i en strategisk plan för att hålla blåsten stången så att hon kan njuta av solen. Här några andra byggnadsverk i samma anda. Återanvändning gamla fönster är den sammanhållande arkitektoniska grundbulten.

• 

• 

• 

Onsdag: Äntligen ligger hon gyllenbrun i sin fuktiga bädd

Han: ”Den du med lite smör på! Hon heter Amandine och är ung, fast i hullet och nu ligger hon där i min fuktiga bädd, gyllenbrun och mandelformad.”
Så diktar poeten och visst är hon värd en dikt – Amandine, den avlånga franska mandelpotatisen som kockarnas kockar älskar för hon är en hel meny i sig, nykokt med lite smör och salt – som en primör ska vara

Har varit hos Lantmännen (som sedan flera år heter nåt annat, men namnsatt av någon trendig varumärkesbyrå och därför re- till nåt på o som jag aldrig kommer med Nu har hon dessutom fått långa vita groddar och därför hamnar hon i mitt land. Potatislandet, denna sista rest av det ursprungliga Palestina som den andra bosättaren på udden ännu inte lagt rabarber på. Nåja, glad är jag att det är hon som i år fyllt landet med tången som vindarna och havet landat i vår vik.
– Att rensa viken från tång tillhör de nedärva kvinnliga sysslorna på udden. Och från och med idag gror alltså några kilo Amandine sättpotatis i denna fuktiga odlingsbädd.  
För här tillhör det de manliga sysslorna att odla potatis ovan jord.

Potatis är den mest odlade kulturväxten i världen. Det finns över 2 500 olika sorter. I Sverige odlas ett hundratal och svenska potatisodlare skördar storleksordningen 550 000 ton på cirka 17 000 hektar jord.
– Trots detta finns det många missuppfattningar om potatis.
En är att det var Jonas Alströmer som tog knölen till Sverige på 1700-talet. Så har vi lärt oss, men så var det inte. Redan år 1655 odlade Olof Rudbeck potatis i sin trädgård i Uppsala. Rudbeck är världsberömd inte bara i Sverige för att han kartlade det mänskliga lymfkärlsystemet. I Sverige är Rudbeck även världsberömd för att han fantiserade ihop Atlantica, det bokverk som inspirerat nationalistiska dumskallar i alla tider att tro att Sverige är sagans Atlantis och svenskarna alla herrefolks ursprung.
Men – och det är därför han dyker upp i denna anteckning – mellan populistiskt fejk och anatomiska studier anlade Rudbeck Botaniska trädgården i Uppsala. Här planterade han potatis, dock inte som människoföda, utan för plantans vackra blommor som han kallade Peruansk Nattskatta.

Först på 1720-talet försökte mångsysslaren och entreprenören Jonas Alströmer göra potatisen kommersiellt gångbar som svenskarnas basföda. Det skedde mot bakgrund av de återkommande vågor av hungersnöd som drabbat Sverige och under mina år i folkskolan hade Alströmer hjältestatus.
– Bakom varje framgångsrik man står dock ofta en beslutsam kvinna. Så även på potatisåkern – det var i själva verket grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) som avgjorde potatisens framtid här i landet:
– Hon insåg nämligen att det gick att göra brännvin av knölarna.

Alkohol är vad även inkaindianerna använde denna kulturväxt till. Det skedde innan européerna drev upp urbefolkningen i Anderna, där inga spannmål växte. Bara potatis, alltså fick potatisen bli basföda och inte bara något man drack till fredagsmyset. I Sydamerika var potatisen flerårig och växte vilt, men på resan till Europa blev det fel redan från början.
– På indianspråket quechua kallas rotfrukten papa.
”Potatis” kan däremot härledas ur spanskans patata. Orsaken är att när de spanska conquistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med sötpotatis, ipomea batatas, som redan var känd här. Och trots vad du förmodligen tror är potatisen inte släkt med sötpotatisen.
Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor eller jordpäron. Pärer sa man i Jorm när jag var barn och päror säger gamla surgubbar fortfarande i Skåne. Om de inte säger panntoffler. Det senare är en reminiscens från danskans kartoffler och en ironisk påminnelse om att de delar av landet, där den dryga storsvenska nationalismen är som mest utbredd, ganska nyligen var danskt.

Men språkhistorien spelar oss ytterligare ett spratt: Eine kleine Kartoffel har även jag beställt till min wienerschnitzel ovetande om att kartoffel och panntoffel är varianter på italienskans tartuffoli, alltså tryffel.
Även här är vi alltså ute och cyklar i potatisåkern.
Och vi är i gott sällskap. Den spanske skribenten Cieza de León lär vara den europée som först beskrev potatisen, när han år 1553 olyckligtvis hävdade att den goda knölen ”påminner om tryffel och som efter den kokats blir lika mör som kastanj.”

Men potatisen är varken släkt med sötpotatis eller med tryffel, utan tillhör samma familj som chili, paprika, aubergine och tobak.
– Redan där borde potatisodlarna reagera, eller hur? Potatisen tillhör en familj vars frukter växer ovan jord. Hade Alströmer och grevinnan de la Gardie känt till släktskapet hade de insett att potatisen inte behöver stoppas i jorden för att bli gratäng och brännvin.

Och därmed är vi tillbaka på vår blåsiga udde, ty här lägger vi potatis ovanpå marken – med ett täcke av fuktig tång över. Det gör både Isman och jag och fördelar är flera: Ingen lort, inga maskhål. Ingen skorv.
Jag häller dem direkt i kastrullen.
För det är en pendang till denna långa pedagogiska onsdagslektion: Till middag serverar köket idag färsk torsk från Rökeriet i Brömsebro, ungsbakad i i pepparrotssås och serverad med kokt potatispotatis.
– Fel, jag menar Amandine.
Allt hänger ihop här i bloggen.

PS: Det händer sällan, det händer nästan aldrig. Men i kväll är hon trött. Somnade framför tv:n lagom till kocken serverade dagens middag. Men den som väntar på nåt gott väntar inte för länge (på gästen): Puss!

Hon: ja, sovit lite för lite tre nätter på rad, nu tog det ut sin rätt. Scott and Bailey är delvis orsaken, i alla fall igår. Hur många avsnitt såg vi…?

Och på tal om mandel, snart kommer våra mandelträd att slå ut. Så kul, fattar inte att de har överlevt. Vi satte dem ungefär vid denna tiden förra året, och precis när de var planterade kom frostnätterna tillbaka och det blåste och blåste. Hårt!! Vilket det banne mig har gjort sedan dess. Och kallare än normalt blev det ju också i början av detta året. Mandelträd ska stå varmt och skyddat, om man nu försöker sig på att ha dem ute i Sverige, och helst mot en södervägg. Men titta bara:

Tisdag: Femton år är en bra början på en relation

(uppdaterad 15 år senare, kl 20:55)

Han: Hade tänkt nöja mig med att lägga ut en bild på vårt storskrakeepar, som simmar omkring i vår vik, nykära. Möjligen hade jag även tänkt lägga ut en bild på Goof, som fixat det sista med hängrännorna på Margaretas Chateau.
– Det är underbart att se andra arbeta.

Men livet på vår udde är underbarare än så. Vaknar efter en timmes eftermiddagslur i soffan av glada vänner som är här för att fira min 15:e bröllopsdag!
– Jo, det är sant, hade totalt glömt bort det.
Men det hade inte hon.
Skäms förstås, men gläds över att få skåla för oss. Tack min vän för att du finns för mig.

Å andra sidan har jag just börjat älska den kvinnan. Undrar fortfarande vad hon ser hos mig.

Hon: ja det kan man ju undra i och för sig, men nåt är det allt ;). Och nu förväntar jag mig många spännande överraskningar som botgöring för att du glömde. Och tack Ancy för bästa bilden (nedan), och de fina tulpanerna, som alltså inte var från mannen ifråga…

Måndag: tång- och trädgårdsfix – när en ny storm blåser upp …

(Uppdaterad 19:30)

Hon: igår blåste det upp massor av tång, bra tänkte jag, då har jag fin sandbotten i viken igen då!

Så fasen heller, istället är hela viken proppfull med tång, man skymtar lite lite sand längst ut. Och hur ska jag nu få upp allt detta… hård frånlandsvind lär inte hjälpa mycket. Bara vänta in lågvatten och börja med det som ligger längs strandkanten så länge. Länsade Hans potatisland på förra årets tång i förrgår, får väl återställa det med ny tång så han kan få i potatisen i något så när god tid i år…

Nu måste kålen ut och öva på uteliv. Bara bära ut och in den också, liksom olivträdet och Dr Westerlund. Men kanske ska jag testa ”the hard way” med några plantor… jag har ju ändå ganska många. Japp, så får det bli!

Sådärja, men fasiken vad det blåser. Bäst sätta på fiberduk. Bra med tanke på kålflugorna, och nattfrosten också.

Det börjar bli väldigt trångt i växthusen redan, det har börjat växa så det knakar. Satte plocksallad för några veckor sedan i en trälåda inne i Växthus 2, den svämmar redan över. Men Cos–salladen som jag satte före det blev riktig vinter i januari, har tagit längre tid på sig. Men nu ser man att den börjar knyta ihop sig till huvuden, kul!

Satte också lite sommarblommor i en trälåda. Chansade. Och det gick ju uppenbarligen bra, lite väl tätt kanske, så frågan är vad man gör nu! Vågar jag sära på dem och plantera om? För så här tätt kan de väl inte få plats att komma upp ordentligt?

Och så en sista trädgårdsrapport; en av bondbönorna har tittat upp, så otroligt kul. Jag hade egna torkade bönor, sparade från förra årets skörd, som jag la i blöt ett dygn och sedan planterade ut för kanske en månad sedan. Trodde aldrig det skulle funka med egna bönor. Tyckte de såg lite underliga ut. Men det gjorde det, hurra!!!

Och så ringer en kompis upprört och undrar om jag vet vad som hänt med de två fina enarna bredvid de vackra gamla tallarna längs strandpromenaden…

Nu vet jag, de skymde sjöutsikten… och det ser man ju genast, att när enen fanns kan ju inte de som bott bakom sett något alls av havet. Stackarna!!!

Han: Ja, vad säger en skotträdd man som dessutom sitter i stugföreningens styrelse?
”Han är en ödmjuk man och han har anledning till det”, sa Churchill om sin meningsmotståndare, sosseledaren Attle (en förlaga till vår Stefan Löfven).
Jag säger samma sak, fast tvärtom:
– Hon är inte minsta ödmjuk och hon har anledning till det.

Fortsätter skövlingen bör jag kanske föreslå att vår förening av fritidshusägare ska söka medlemskap i Villaägarna?
– Inte.

Söndag: plåstret som bekräftar att ålderstrappan är en bluff

• 

• 

Han: Amelia (Adamo) har gjort det. Scherman (Jan) gjorde det i fredags. Berättade på Facebook att han fått Astrazenicas vaccin. Och idag är det min egen Dag 4 efter Dagen D(os) och trots Krösa-Majornas alla varningar för att kometen kommer att slå ner om vi tar just detta vaccin – för farligt till och med Al-Shababs självmordsterrorister – har inte heller jag känt av några symptom.
– Jag blev inte ens öm där syster Agneta stack mig.

Han: Amelia (Adamo) har gjort det. Scherman (Jan) gjorde det i fredags. Berättade på Facebook att han fått Astrazenicas vaccin. Och idag är det min egen Dag 4 efter Dagen D(os) och trots Krösa-Majornas alla varningar för att kometen kommer att slå ner om vi tar just detta vaccin – för farligt till och med Al-Shababs självmordsterrorister – har inte heller jag känt av några symptom.
– Jag blev inte ens öm där syster Agneta stack mig.

Återstår att riva bort plåstret och invänta den andra dosen. ”Per aspera ad Astra”, som det gamla talesättet lyder –”genom hårt arbete (skall vi nå) till stjärnorna”.
Att jag gör detta i sällskap av två så kära och kloka gamla vänner känns mycket bra. Och det leder mig raskt vidare till dagens predikan.

Lyssnar på P1 (förstås), ett program som heter Pyramiden, ”En programserie om blivande och nyblivna pensionärer på jakt efter livets mening.” Dagens avsnitt handlar om ”den tredje åldern”. Det sägs kloka saker, och belevade människor slår in dörrar – som stått vidöppna för oss i målgruppen. Det som antyds, men som i klartext formuleras först här och nu är detta:  

Människans evolution är en process där en primitiv primat succesivt utvecklas till en komplex, smart, känslomässigt och intellektuellt mångsidig personlighet.
Människans och schimpansens DNA sekvens är identisk till cirka 98.5 procent, men det hindrar inte att vi är väldigt olika.

Så här beskrivs människans utveckling enligt evolutionsläran. Det är en okontroversiell insikt, som förnekas bara av idioter som även tror att jorden är platt och att Covid-19 har skapats av Microsofts grundare Bill Gates för att han ska få sälja piller till oss.
Men det är nästa nivå som är intressant: Hur beskrivs människans utveckling på det individuella planet?
Jo, så här enligt en gammal illustration:

Alla eftertänksamma – och fullvuxna – människor inser att illustrationen ger en felaktig bild av verklighetens utvecklingsfaser, åldrande.
Varför?
– Därför att den som hittade på den illustrationen inte anlägger evolutionslärans elementa på denna aspekt av människans utveckling!

Så här är det naturligtvis: Vi människor börjar utvecklas när vi föds – och det fortsätter vi med tills vi dör. I själva verket är vi som individer en spegelbild i det lilla av den stora evolutionen, dvs vi utvecklas från infantila, känslosamt inskränkta och fysiskt bräckliga varelser till robusta personligheter.

Den sanna bilden av människans utvecklingstrappa bör alltså ritas så här även den – vilken den görs i Bodil Jönssons bok om åldrande, När horisonten flyttar sig. Att bli gammal i en ny tid (Brombergs förlag. 2011)

Och ätandet är puddingens bevis: Alla som via medierna följer Amelia eller Scherman inser att de långt ifrån nått toppen på stegen.
Och ett bevis i det lilla:
– Inte ens Astrazenicas skandaliserade vaccin rår på en jämnårig gubbe på en udde i Kalmarsund.

Hon: och medan Han ”diktat” (han kallar bloggandet så…) har jag bakat en surdegslevain, ett nöt- och fruktbröd och en saffranskaka. Perfekt bakväder!