Han: Så här vackert var det klockan 06:03. Men jag behövde inte lyssna på nyheterna för att veta att det kommer att bli oväder idag. Barometern ljuger aldrig. Till och med SMHI, med all dess tekniska apparatur, inser att något är på gång.
En underbar torsdag som gjord för henna att ägna sig åt inomhuspyssel när Vilda har ockuperat mattes soffa. Stilstudie i tre nyanser av lugn:
Hon: pyssel… när jag har en djungel härinne, knappast, mer utav krishantering. Nu måste det bli vår snart så några kan flytta ut i växthuset och jag kan stå ute och plantera om. Många har vuxit ur sina krukor och risken för invasion av bladlöss när de står så här trångt är överhängande.
Utsikten är också väldigt hotad…
Förövrigtär det bak- och soffväder för hela slanten. Sockerkakan är redan klar, och nallad på. Dagens grova surdegsexpriment är inne i fas 2. Alltid lika spännande. Nu har jag verkligen tänjt på gränserna…
Avsmakad och godkändSer kanske lite väl grovt ut, hoppas det jäser och inte blir för torrt…
Han: Som sagt, klimatet blir bättre. Inomhus. Fotosyntes och doft av sockerkaka. Ute däremot blåser det 20 sekundmeter i byarna och iskristaller flyger horisontellt. Man undrar var alla trendiga vinterbadare tog vägen.
Hon: det kändes att det var alldeles för länge sedan, skärpning Kerstin!! Skyller lite på min aubergine-färgade skinka och onda svanskota efter vinterns cykelvurpa. Men jag har ju faktiskt två yogamattor.
Japp, båda användes, mjukt och skönt!
Sedan kanske inte Aruns yogapass direkt är något att börja med efter ett långt uppehåll, en timme långt dessutom, men det gick ganska bra ändå. Ses på fredag igen Arun!
Namaste 🙏🏼
Han: Aha, jag har alltid undrat vem den där Arun är. En kille i tights, alltså. Kul för henne. Nu ska jag skriva om döden.
Det är kallt men vår i luften. Ljuset är skarpt och varslar om värmen som kommer och pensionsmyndigheten lovar landets gamlingar 60 kronor mer i månaden. Vem ska de tacka för pengarna? – Tacka de döda. Det skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet.
Förklaringen är plausibel, som man säger på finsvenska. Tack vare att så många gubbar och kärringar dött undan av viruset kommer vi ännu levande gubbar och kärringar att få mer pengar att röra oss med. – 60 spänn mer?! Det betyder att 3 burkar Bullens pilsnerkorv faller som stekta sparvar från himlen.
Är det meningen att jag ska skratta eller gråta?Enligt Sveriges radio dog så många i covid förra året att medellivslängden i Sverige sänktes med ett halvt år för kvinnor och ett helt år för män. Det är mycket i ett historiskt sammanhang.
Det är klart man blir ledsen i hjärtat. ”Det finns två stora ämnen i allas våra liv”, skriver Peter. ”Kärleken och döden. Kärlek är mer än kärleken till en annan individ. Jag vet en kvinna som föll i gråt när hon såg alla dödsannonserna i morgontidningen i våras. Så många existenser som plötsligt upphört. Så många namn vars bärare nu är borta. Sida efter sida. Att gråta, att undra, att vilja handla och hjälpa är det naturliga sättet att reagera i den pågående katastrof vi alla lever i”.
Kärleken och döden. Att vi sörjer på vårt eget sätt är ett understatement även här hos oss på udden. De senaste dagarna har jag låtit mig beröras av ett annat virus, fågeldöden. Härom dagen skrev Barometern om fågelinfluensan och att den drabbat svanar i Kalmar. Tyvärr har även våra svanar möjligen drabbats. På kommunens hemsida skriver Miljökontoret: ”Eftersom fågelinfluensan är väldigt smittsam mellan fåglar vill vi gärna ha din hjälp att hitta de döda fåglarna. Då kan vi hämta dem innan de till exempel blir uppätna av rovfåglar som också riskerar att avlida av sjukdomen.”
Igår kom två grabbar från kommunens miljökontor ner till udden. En granne hade larmat om att han hittat en död svan i närområdet. – Hade jag sett något? Nej, inte sedan isen gick. Som vi berättat här på bloggen såg vi minst tre havsörnar som kalasade på svankadaver. Som sekreterare i stugföreningen skickade jag naturligtvis ut ett meddelande till stugägarna. Det kändes som ett slags sorgearbete.
PS: Livet är underbart och somliga dar är det underbart orättvist. Idag har jag varit på Torsås vårdcentral och träffat syster Inger. Coronan till trots, det är sjunde gången (7) på ett år som jag kallas till olika vårdinstitutioner för att dessa hårt arbetande samhällsbärare oroar sig för att jag inte mår bra. – Vilket jag gör! Mina värden är perfekta. Syster Inger tyckte till och med att jag hade brunbrända och välvårdade fötter. Visserligen tyckte hon att jag borde följa med på hennes raska promenader varje dag. Det ska jag. Om inte annat så för att visa den där Arun att det finns män som inte fjantar omkring i tights och bar överkropp.
Hon: en vecka har nu gått och den akuta sorgen och chocktillståndet över min älskade kompis bortgång har på något vis ersatts av ett sorgefilter som ligger över allt annat. Energin för att göra saker saknas och allt går långsamt, men det finns ända små saker att glädjas över.
Morgonskörd
Som att solen flödade in genom fönstret när jag drog upp rullgardinen i morse. Och att vi kunde sitta ute och äta frukost trots minusgrader eftersom det var rätt vind och solen har börjat värma på riktigt. Och till det nyskördade blad och ärtskott på mackan.
Nöjd koltrast
Det är också kul att iaktta småfåglarna i vårt drive-in-träd på morgonen. Koltrasten är nytillskottet som förgyller skådespelet lite extra just nu. Han tittade så längtansfullt upp på de hängande talgkottarna att Han fick gå ut och ta ner en och lägga på marken. Koltrasten verkar tycka det är för jobbigt att flyga upp i trädet och äta. Ja, ytterligare ett bortskämt husdjur…
Väldigt rött nu!!
Och såbörjar det lysa väldigt rött bland tomatplantorna. Kan det kanske vara så att vi kan få nyskördade tomater på frukostmackorna från och med nu… hoppas!
Jaglyckades faktiskt ändå få till ett nöt- och fröbröd under dagen. Inget surdegsbröd utan ett på bikarbonat. Men det är faktiskt minst lika gott, fast kanske inte riktigt samma sport…
Han: För egen del har jag avverkat ytterligare tusentrehundraåttiåtta (1388) steg i mitt liv. Det betyder att jag gått tolv (12) gånger den korta sträcken tvär över över udden, från Hus1 till Hus2. Och det har varit bestämda steg.
För ett år sedan denna vecka började jag renovera Margaretas stuga. Invändigt. Naturligtvis visste jag redan då att jag borde ha börjat utomhus.
Men det skulle ju komma barn och barnbarn. Dessutom har jag alltid haft en fallenhet för att bygga kulisser i mitt liv.
– Men nu har jag gjort det jag borde ha gjort då. Efter att ha rivit och byggt innerväggar med hammarstöd av Höjdhopparn; installerat ett nytt kök; sett på när Johan från Anderssons Måleri tapetserat och målat, möblerat och fyllt ännu en bokhylla. Och nu senast beundrat Tomek och Krzysztofshantverk i det nya badrummet, har jag vänt blad som kungen sa. Jag hartagit itu med det som alla nyblivna stugägare bör börja med när de köper en gammal stuga: – Jag har börjat frilägga den ruttna bottenbalk som hela huset vilar på!
Och ja, det är precis så illa som jag visste att det var. Härligt! Nu är det vår och livet börjar om! – Älskling, har du sett min skruvdragare?
Han: Ingen snö, men kallt och klart. Svårt få något vettigt gjort utomhus. Åtminstone för en man vars svar på alla mer eller mindre skruvade dagsproblem är ett och detsamma: – Ryobi R18IW3-0, den bästa av skruvdragare. Har i alla klättrat på en stege. Så här ser udden ut en marsdag som denne.
Hon: oj, man ser över Hus 1, vi får nog bygga på lite mer på höjden vi också 😉 …och lägga på nytt tak över hela Chateau Margareta förstås.
Plats för årets tomatplantor, ja eller kanske en promille av dem… puh!
Tycker inte alls det är så kallt idag, jo enligt termometern är det bara någon plusgrad men solen värmer och det har mojnat. Sen kan det ju bero på att jag mest hållit till inne i växthusen. Slängt ut alla döda chiliplantor från växthus 2, de som ser ut att inte ha klarat vintern och den hårda beskärning de fick pga löss i höstas, ja i princip alla… men nu finns det plats för årets plantor istället, som ska flytta in så fort det bara blir lite lite varmare.
Skjuts in i komposten…
Minasmåsalladsblad och ärtskott tycker däremot att det redan har blivit tillräckligt varmt i växthuset för att börja leverera. I alla fall lagom mycket till våra frukostmackor. Mums!
Tar några blad och skott var morgon
Han: Apropå perspektiv så är det slutåkt igen i TV. VM i skidor är över och än en gång är det katastroferna jag minns. – Och då syftar jag inte på mer eller mindre stora misslyckanden i spåret. SVT:s André Pops använde ordet ”katastrof” för att beskriva vallafiaskot i damernas stafett. Men om det nåt som för tanken till katastrof så är det hur svenska sportjournalister än en gång lyckades ta ut en seger i förskott. Det rådde ingen tvekan. Kampen om stafettguldet stod mellan Sverige och Norge. Och i princip var det redan avgjort. – Kalla och tjejerna skulle göra det. I försnacket hade de redan gjort det. Vunnit. Lätt som en plätt.
Vi har hört förr. Jag undrar om det finns några sportjournalister som är så enfaldigt tvärsäkra på ”vi” vinner? Före ett lopp eller en match. Det som om journalisterna tror att vi andra behöver deras besvärjelser, att om de inte tar ut segern i förskott så går det åt helvete. Det är tvärtom: – Det är tack vare journalisterna besvärjelser som prestationerna i åtta fall av tio känns som en katastrof. Eller en tragedi. Efter tjejstafetten vaknade SVT:s Jacob Hård och Anders Blomquist i en ”mardröm”, som om de hade sovit sig genom loppet. I andra sportkanaler användes ord som ”smärtsamt”, ”chockerande”, ”omskakande”, ”sorgligt”.
”Det är lite surt, men ingen katastrof. Det blir lite mellanmjölk av allting”.
Man kan notera att journalister överdrifter sällan har stöd hos de aktiva. Sebastian Samuelsson lyckades inte följa upp andraplatsen i sprint med en ny pallplats i jaktstarten i Nove Mesto. Han slutade tolva efter att ha skjutit en bom i vardera fyra skjutningar. – Lite surt att bomma varje gång jag var på skjutvallen, säger han i dagens tidningar. En tragedi eller en katastrof? Nej, Samuelsson var trots bommarna inte så besviken. – Det är lite surt, men ingen katastrof. Det blir lite mellanmjölk av allting och det är lite synd, säger han. Men med tanke på fyra bom är en tolfte plats ganska bra.
Även croneman ger perspektiv på ordens värde.
Det finns även andra skäl att inte devalvera språket som sportjournalisterna gör. ”Tragedin” i tjejstafetten skedde samma dag som en vettvilling angrep sju oskyldiga i Vetlanda och DN:s sport i tv-krönikör Johan Cronemandiskuterar ordens valörer:”Det är långt mellan Oberstdorf och Vetlanda. Och längre blir det, tycks det. Det är väl ingen nyhet att vi sportfånar förlorar perspektiven, det händer alltför ofta – men de som jobbar professionellt med det borde väl veta lite bättre? De verkar tyvärr alltid veta lite sämre…”
Så sant. I det perspektivet förlåter jag gärna den expertkommentator som försökte uppmuntra sina kollegor med orden ”vi kramar tummarna för att det går bättre nästa gång”.
Han: Hur känner man igen att det bor optimister på udden? Svar: de lämnar madrassen till solsängen kvar ute över natten bara för att solen sken dagen innan.
Kort sagt: I morse vaknade vi med snö. Igen! Kanske blir världen bättre trots allt, åtminstone här på udden. För ett år sedan idag stormade det och gräsänderna tvingades söka skydd i vår vik som inte längre fanns.
Och idag för två år sedan var det ännu värre. Då hade vi hantverkare i huset. Jocke Jobs stökade som vanligt till, men som tur är missar en riktig hantverkare aldrig sin lunch.
Hon: håller inte med, alls, som sagt! Och madrassen har dessutom legat ute hela vintern, så mer slarv och slöhet än optimism 😉
Och jag fick ihop en ljus surdegslimpa, hur den blev vet vi först imorgon bitti.
Nu invirad i en handduk i väntan på avsmakning
Han: det är bara att inse. Våra barnbarn fattar inte vad jag menar när jag säger att någonting är säkert ”som ett brev på posten”. De har aldrig upplevt den tiden när post delades ut två gånger om dagen och till och med en gång på lördag. De fattar därför inte poängen när professor Dick Harrisonskriver att Axel Oxenstierna hade blivit rasande om han visste att Postnord börjar dela ut post varannan dag i södra Sverige och därmed raserar ett projekt som det tagit 350 år att bygga upp.
Och utvecklingen (?) går fort nu. Inte ens hon som är en vuxen kvinna, men fjorton år yngre än jag, fattar när jag säger att Ponnyexpressen måste fram. Innebörden i det uttrycket fattar nog bara nördar som Jarefors och vi andra i gubbåldern som samlade på amerikanska frimärken när jag var lika gamla som barnbarnen Ludwig, Cassandra och Kasper. Och ändå är det ett uttryck som jag upprepar för mig själv nästan varje morgon. – Ponnyexpressen måste fram.
Minnesmärken över Ponnyexpressen tillhörde klenoderna i min frimärkssamling.
Innebörden är enkel och obönhörlig: Ponnyexpressen var ett företag i USA som delade ut post mellan Kalifornien och Missouri med hjälp av ridande postiljoner. Företagets motto var att ingenting kunde stoppa deras ryttare, posten skulle fram. Oavsett väder, krig. Död. – Det var i och för sig inget unikt projekt. Redan år 1620 hade den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna (som styrde Sverige medan kung Gustav II Adolf var ute och krigade i Europa) organiserat en hästburen postutdelning mellan Stockholm och Hamburg. Ett projekt som blev det svenska Postverket, som redan i mitten av 1600-talet med hjälp av postryttare delade ut post inom tio dagar för mellan Stockholm och Göteborg och mellan Stockholm och Tornedalen inom 24 dagar.
Men amerikanarna har alltid varit bättre på marknadsföring. The Pony Express existerade bara mellan den 3 april år 1860 och 26 oktober år 1861, men deras motto överlevde företaget. Kanske berodde det på att min kompis Jarefors pappa Paul var postmästare i Gäddede för ”Ponnyexpressen måste fram” var ett motto som blev ett mantra jag faktiskt aldrig har glömt. – Jobbet måste göras. Och ingen annan än du kan göra det.
Det är således Ponnyexpressens ”fel” att jag kastar mig ur sängen varje vardag sedan sjutton år tillbaka för att skicka mina morgonrapporter till Cristina Stenbeck och hennes direktörer. Och även om kvinnan i mitt liv inte är medveten om det så är också Ponnyexpressens fel, att även hon envisas med att skriva någonting här på bloggen trots att hon mår piss efter att hennes bästis dött. Nu vet du.
Och inte bara bloggandet måste fram. Även det hembakta brödet måste levereras enligt plan.
Han: Ibland förlorar orden sin betydelse. Tankar som verkar relevanta när man formulerar dem i huvudet, faller som stenar i en djup brunn när man försöker sätta dem på pränt. Som hon berättade igår dog hennes bästis helt oväntat natten mot onsdag.
Malin blev även min kompis, dessutom var vi redaktörskollegor och vi tillhörde både den polemiska generationen för vilka oenighet och debatt är en kärleksförklaring. – Vi var ofta oeniga, särskilt i inrikespolitiska frågor. Eller närmare sanningen: Vi var överens i stort, oeniga i smått och därför urartade våra middagar alltid till underbart storslagna artilleridueller mellan allt mer upphettade Stalinorglar. – Klart jag saknar dig, Malin. – Klart vi tar hand om Gunnar, som ju tillhör det svaga könet och vars välbefinnande du oroade dig för så mycket att du glömde bort dig själv.
Eftersom vi är ledsna och vilsna ska jag avsluta denna korta predikan med en bön om att vi ska skratta tillsammans över livet, åtminstone om hur detta våra sköra liv uppstod. Tack Hasse, som lockade mig att skratta trots sorgen. (Vår värld är liten, även Tomat-Hasse kände Malin, eftersom han tills nyligen var Fack-Hasse, aktiv i Livsmedelsarbetarförbundet vars tiding Malin var chefredaktör för.) – Jag ger ordet till Klas Hallberg som ska berätta om hur denna världen uppstod. Klart lika obegripligt som hur ett liv plötsligt upphör.
Han: Sitter och tittar på svanparet som är ute på morgonpromenad. Undrar vad de tänker om framtiden. Ganska säker på att de inte vet att de just nu är online, trots att de är offline. För egen del vaknade jag redan 04:30, försökte somna om men kroppens arbetsmyror trodde att klockan ringt och att det var dags att börja jobba. Vanligtvis börjar jag detta mitt dagliga arbete 06:30 men varför inte?
Arbete och arbete, jag skriver saker på en Mac Air med dubbla förgasare. Det kallas omvärldsanalys och betyder bara att jag läser ett antal affärstidningar runt om i världen och googlar på ett 30-tal företag och företeelser som har med ekonomin att göra. Sedan skickar jag ett PeTalk-mejl till människor som förhoppningsvis läser vad jag skriver och ibland mejlar och säger att de gör det och gillar det. – Ibland sms:ar de istället och säger att de inte gillar det jag skriver.
Jag sitter på en udde i Kalmarsund och ser solen gå upp, men där ute finns många som gör samma sak som jag. Varje minut skickas det 190 miljoner mejl runt om i världen. Dessutom 59 miljoner sms och 19 miljoner andra textmeddelande. Lägger vi till allt annat som sker på nätet pekar statistiken på att vi tillsammans googlar 4,1 miljoner gånger – per minut. Som de flockdjur av individualister vi är, söker somliga av oss dessutom kontakt med andra som vill leka. Ganska många det också, 1,6 miljoner gånger per minut är det någon som söker någon på Tinder.
Nu vet du det. Att jag just idag fastnade för just dessa siffror är att jag det tillhör mitt jobb att hålla koll på sånt och att Financial times editor John Thornhill diskuterar vad dess siffror står för i sin nya ”Tech Tonic podcast”. ”The Future is here now”, säger Thornhill: Our lives are increasingly moving from the offline to the online world, leaving a long trail of data in our wake. These data can be used to wield economic and political power, and to define us as communities and as individuals. What are the opportunities and risks?
Ja, säg det. Om jag inte var så less på att googla, messa och sammanställa siffror online skulle jag kanske fundera på svaret. Nu föredrar jag att äta frukost med min fru på verandan mot sjön, läsa små nyheter om att nån stolle kört av vägen i Gullabo eller att ett vildsvin ställt till det i en villaträdgård i Nybro och sedan gå ner och elda lite kvistar vid sjön som hon dragit ihop. – Offline, som det heter på online-språk. Framtiden är verkligen redan här. Och när ytterligare några miljoner meddelanden snurrat runt där ute i cyberrymden ser det ut så här hos oss:
Offline online.
Hon: ja så himla skönt att vara offline och inte hela tiden behöva kolla i mobilen eller datorn efter mail, och trots att man gör det ändå ha en känsla av att man borde vara ännu mer nåbar. Och så skönt att inte behöva irritera sig på lycra-cyklister för den delen. Eller behöva trängas när man är ute på en promenad. Blev väldans påmind om känslan av detta i gårdagens DN…
Exakt så här är det!!
Just nu funderar jag över vilken bok jag ska börja läsa efter att just ha avslutat en annan. Antingen blir det en deckare, vilket jag aldrig brukar läsa, bara lyssna på i bilen om vi åker långt. Men läste om en kritikerhyllad kvinnlig deckarförfattare från Kalmar, JohannaMo, som skrivit en ny deckare med handlingen förlagd på Öland. Lät så intressant så den beställde jag. Och så gillade jag Vera av AnneSwärd så har beställt hennes senaste pocket också. Men nu är frågan, vilken jag ska börja med…
?
Blev Nattsångaren, läste första sidan och fastnade direkt. Kände mig ”hemma” i den. Öland, älskade Öland!
Nyfödd, med mamma Meli. Idag fyllde hon 1 år! Grattis världens bästa Alice!
Hon: före frukost idag har vi öppnat paket över FaceTime, mormors guldklimp Alice fyllde ett! Två-årsdagen hoppas vi på att få fira irl.
Mamma Meli och Alice idag!
Efterfrukost fortsatte firandet med besök på en 4h-gård med mamma Meli och mamma Elin. Nästa år är mormor Kerstin och bonusmorfar Peppe också med. Och säkert en massa nya kompisar från dagis!
Proppfull
Sen har det varit hårt kroppsarbete i timmar. Behövs inget gym här. Fyllt hela nya släpkärran med gammalt bråte och bräder. Nu ska det bli nytt land för bl a rotsaker där skräphögen legat.
Bräderna har legat så länge att det var gräsfritt och fin jord därunder…
Ochsåen sen arbetarlunch på det. Hungriga! Han stod för den. Då blev det förstås Bullens pilsnerkorv. Och till det ett glas kall lokalt bryggd öl, Ängöl. Gott!
Sen lunch i eftermiddagssolen
Han: Skön vårdag som blir underbart orättvist skön dag när Björn och Hanna skickar några bilder från klanens stuga i Sippmikk, Frostviken. 1266 km från udden. Nu är det nämligen äntligen fullbordat – skylten ”Skeppevik 1266” sitter på sin plats bland andra adresser där vår utspridda familj slagit sig ner.
Och visst är det vackert med snö. Men mest på håll. Sitter nog kvar här vid hav öppet hav och njuter av att se elden falna.
