Söndag: Vilodagen ägnades åt småländsk stenkonst

Han: Finns det någon kulturföreteelse (= av människa skapad) som är så småländska som stengärdsgårdarna. Som född på ett kraftverksbygge står kraftledningsgator som en symbol för Norrland, här nere är det stenmurar  som gäller.
Båda företeelserna får mig att tänka på arbete, arbete, arbete. Någon har räknat ut att de småländska stenmurarna består av mer än 200 miljoner kubikmeter sten –tillräckligt med material för att bygga 75 Cheopspyramider om du känner dig mer hemma i den kulturgeografin.
– En kubikmeter sten väger två ton.

Idag har vi byggt några meter stenmur Detta av samma förbannade anledning som smålänningarna gjort i århundraden.
– För att bli av stenen!
I vårt fall för att rensa upp bakom Margaretas stuga. Och det är klart: Finns något så vackert som en stenmur, om än bara en skiss till en kuliss?

Vid sidan detta hårda arbete har jag fortsatt mina studier av svanarnas förmåga att härma människor, om än med ett annat syfte.
– Dvs att ta sig vatten över huvudet.
Svanar liknar människor också i den bemärkelsen att de är vegetarianer, vilket vi också var en gång i tiden när även våra hjärnor var stora som ärtor.
Knölsvanen äter olika vattenväxter, sjögräs, tång.
Eftersom den inte kan dyka trots att svanen är andfågel inom släktet Cygnus har den fått en lång hals och ”betar” som kor eller giraffer.
Fast tvärtom om man säger så.
– Det är därför de står på huvudet.
Tack vara sin långa hals kan den nå botten ner till omkring 1,5 meter djup, vilket förklarar varför den håller sig relativt nära land.

Som vi rapporterat under några vinterveckor har vi sett flera svanar, särskilt fjolårsungar, dra sig undan och lägga sig ner på isen som om de vore döende.
Det har de förmodligen också varit, vilket havsörnarna (våra gamar) fattat.  
En till synes döende svan är ofta uttorkad (dehydrerad), vilket i sin tur beror på att den inte är så bra på att tillgodogöra sig snö för att få vätska.
Ser du en svan som lagt sig ner på isen eller i snön bör du försöka ge den färskt vatten. Eller åtminstone försöka skrämma iväg den så att den söker sig till öppet vatten. Och …

– Jag tror jag slutar där. Barnbarnen har trots allt sportlov (några är till och med på väg ända upp till riksgränsen där det inte finns några svanar) och ni andra har väl redan börjat blippa på era mobiler.

PS: Nu har vi ätit middag, hennes nya soppa med rotfrukter, chorizo och svarta bönor + vitlöksbröd. Mycket gott! Och just nu ringer en granne och säger att månen är full och vi måste titta till honom.
Och då gör vi det.

Han: Månen var full igår, 27 februari. Det tar månen 29,53059 dagar att gå igenom sina fyra faser. Det innebär att vi har en fullmåne minst en gång i månaden, alltså nästa gång skriver vi 28 mars.
Hennes bild är kanske finast, men säger minst. Jag är mer intresserad av varför månen är röd. Nej, det beror inte på att solen lyser på månen, som hon tror. Så här är det: Fenomenet kallas jordgubbsmåne och den orange färgen uppstår eftersom månljuset under denna period passerar genom ett förhållandevis tjockt lager atmosfär innan det når fram till jorden. På vägen sprids det blå ljuset i alla riktningar, och därför är det ljus som når fram till ögat främst det rödaktiga.

När vi närmar oss sommarsolståndet uppfattar vi fullmånens färg som orangeröd. Det rödaktiga fenomenet syns också vid höstdagjämningen. Då kallas den speciella fullmånen dock höstmåne i stället för jordgubbsmåne.
– Nu vet du det också, älskling.

Lördag: baklänges…

(Uppdaterad 18:20, 18:12)

Ja jag börjar från slutet. Dagen har gått fort. Lång frukost i solen på framsidan, kallt men solen värmde. Igår var det disigt och väldigt blåsigt, och ingen frukost ute.

Och resten av dagen fortsatte utomhus. Så härligt och soligt. Gick in en stund för att fixa lite aptitretare till eftermiddagens drink med bästis-grannar som var nyfikna på hur badrumsrenoveringen i Chateau Margareta fortskrider och hur golvet blev i växthus 1.

Han: Mycket trevlig invigning av våren. På norrländskt vis firade vi ut vintern genom att tända årets första vårdkase, en signal som förr i tiden signalerade fara men i det moderna Sverige betyder att nu är det vår att det är dags att tända grillarna.

Apropå hennes rubrik ”Baklänges” ändrar ord och begrepp betydelse: Man brukar som all vet säga att ”strutsen stoppar huvudet i sanden”.
– Det är faktiskt inte sant. 
Eller snarare sant på ett bakvänt sätt. Att obildade människor använder det uttrycket även i vårt kylslagna land beror på en felöversättning. På maori, ett språk jag lärde mig på en av alla mina otaliga resor på andras bekostnad, lyder uttrycket: ”he pai kei te iti rawa ka tirohia e te tangata te mea ka tuhia e te koroua kei runga i te kaakahu”.
Typ så.

Ty som alla vet finns det inga strutsar på New Zeeland där ursprungsbefolkningen talar maori, ett polynesiskt språk inom den austronesiska språkfamiljen. I själva verket lyder lokalbefolkningens korrekta iakttagelse i översättning, ”Svanen stoppar huvud i havet när den söker mat”.
– En iakttagelse som alla som besöker vår udde en sån här skön vårdag inser äger sin rimlighet.
Nu har du lärt dig det också.

Tro’t om du vill, men så gör svanarna här udden. Sant är också att nu har all is upplösts utanför udden – en iakttagelse som får en extra bäring när Björn ringer från vår stuga i Sippmikk och berättar att de har borrat sig ner genom en (1) meter is i tjärnen för att komma åt färskvatten till kaffet.
– Känns som ett övergrepp på barn att berätta att hon sett citronfjärilar här nere hos oss.

Fredag: När snön smälter undan och Persofone har glömt att det nyss var vinter

(Uppdaterad 18.30, 15:59, 15:50)

Han: Alla pratar om vädret, men någon gör någonting åt. Det hävdade jag igår och nu vet jag varför vintern kom och försvann.
– Det kan vi tacka Zeus för, de grekiska gudarnas gud, ”molnskockaren”, ”blixtslungaren”, kort sagt dåtidens gudabenådade Zlatan.
Eller nån just du tycker är den mest gudalika som finns på sociala medier, typ Jawash 685 & Jason Derulo på Tiktok.

Till skillnad från den kristna guden jobbade Zeus inte bara sex dar för att sen lägga sig på soffan för all framtid, nöjd med hur världen blev. Det är Zeus förtjänst att vintern nu tinar bort här på udden där vi tror på allt vi läser. Som vanligt ställer gudarna till det för oss människor, i det här fallet handlar det den söta flickan Persofone som Hades blev förälskad i och drog med sig ner i dödsriket när hon intet ont anande plockade vårblommor på sjöängen.

Flickans mor, skördegudinnan Demeter, blir förtvivlad och förtvivlade mammor låter sin förtvivlan gå ut över andra:
– Demeters hämnd är att hon låter jorden och alla människor drabbas av evig vinter.
Varför nu det skulle få Hades att ångra sig där nere i sitt helvete som för enkelhets skull också kallas Hades efter grundaren och vd:n.

Det är nu Zeus inser att han måste agera. Han är inte bara chefsgud, han råkar dessutom vara Persofos pappa (den grekiska gudamyten är förlagan till Tomten är far till alla barnen). Zeus förhandlar med Hades och Demeter och kompromissen blir att Persofone får återvända ovanjord nio månader per år.
Priset: Under de månader hon lever med Hades råder det vinter hos människorna.

Att snön och isen nu töat bort beror alltså på att Persofone återvänt till udden.
– Om än förklädd i jeans, fliströja och Foppatofflor.
Till saken hör att Persofone inte vet vad vinter är. Detta eftersom den bara finns här när hon är down there so to speak. Eller som Ulf Eriksson formulerar det i sin nya roman Fönstret i parken (Bonniers): ”det intressanta är att myten samtidigt förklarar fenomenet vinter och gömmer kunskapen om vintern inuti sig själv. Ty Persofone är ju borta från världen under vintern, en årstid hon aldrig har erfarit.”

Det man inte ser, finns inte. Förmåga att bortse för det man inte har framför ögonen har sedan Persofones tid spridit sig bland människorna. Inte minst har det fått många amatörodlare att så här års bortse från att vintern lurar om hörnet.
Eller för att spä på myten med ett önsketänkande:
– Varje gång Persofone gör sig ett ärende in till surgubben Hades, som hon med tiden blev tämligen snäll mot trots att deras förhållande inte inleddes så bra.

Förra året fick vi frost här på udden så sent som i maj.Jag säger bara det så har jag det sagt. Nu när alltfler plantor flyttar ut i växthusen.

Persofone: tror du inte jag vet det, men jag försöker vara positiv och inte Krösamaja, som jag brukar bli anklagad för att vara. Dessutom är det bara två tomatplantor som fått flytta ut. Och löken som klarar kyla bra. Och det till Chateau Margaretas växthus där jag har en bra värmefläkt. I värsta fall får det flytta in igen.

Men vi håller tummarna för varm vår nu, vi fick ju ändå en kall och ganska lång vinter för att vara här i zon 1. Och om allt jag satt idag ska kunna flytta ut från badrummet när de grott är det en nödvändighet om vi själva ska få plats i sofforna framför stora fönstren…

Han, igen: Eftersom det är vår har jag äntligen köpt en släpvagn ihop med min polare i viken. 15.500 kr inklusive allt på Gullabo Släp i Rinkabyholm. Nu måste jag lära mig backa med dito släp, en färdighet jag kunde i lumpen när jag ännu inte hade körkort men som sedan inte utvecklats med åren.

Hon: och så var det fullmåne igen, eller rättare sagt i morgon bitti vid niotiden. Men typ full. Och nu är det verkligen en vårlik måne, tycker jag! Bortse bara från snön/isen längst in i viken. Låtsas det är lite vågskum bara.

Torsdag: Alla pratar inte bara om vädret – någon har gjort något åt det

Han: Alla pratar om vädret, men ingen gör något åt det. Men det stämmer inte. För ett år sedan idag såg det ut så här på udden enligt det poppuri som iPhone gjort av mina bilder.

Storm, högvatten och där tar havet tillbaka tången i mitt potatisland. Hennes odling är sig ganska lik, men som sagt någon har gjort något åt vädret för idag är det 11 grader varmt, sol och potatislandet ligger där det ska.

Skönt, nu är vintern över. Vi har åtit frukost på verandan och havet är snart öppet igen.

Hon: nej, min odling är sig inte lik från förra året, har förstås ”försått” mig igen. För mycket och för tidigt. Men det är iof ganska roligt att redan ha tomater som kanske kanske snart börjar mogna.

Men detta är alltså små tomater som ska mogna och skördas inomhus. De som är tänkta för växthus och friland är fortfarande små, även om några redan fått knoppar. Vilket är väldans tidigt faktiskt, måste bero på att jag skaffat lite extra belysning för dem, inte proffsig men ändå bättre än ingen uppenbarligen.

En av dessa tidigt knoppande gav jag bort till bästis-grannen Ancy idag när vi firade maken Håkan (också bästis-granne förstås) med champagne och grillad korv. Och just den kombon är enligt säkra källor det nya svarta! Klockren smakkombination faktiskt! Såklart, korv är supergott, skumpa likaså. Och ett väldans trevligt födelsedagskalas i värmande vårsol, med goda vänner, och helt Corona-säkert dessutom. Och så gladdes vi åt att de första flugorna har börjat dyka upp. Men den glädjen är nog högst temporär…

Onsdag: ”och i havsörnens klor lilla anden till himlen for … ”

(Uppdaterad 17:40, 16:55, 09:29)

Han: Solig morgon över smältande is. Ännu sover katter och kvinna, men se där ännu en luggsliten man tittar ut över sjön. Eller havet. På facebook, där ingen sover och heller ingen är vaken, fortsätter diskussion om sjön är ett hav eller om havet är en sjö:

Och medan debattens vågor går höga händer det saker IRL på havet. Ibland härmar verkligheten dikten på ett förbluffande sätt och lyssna här på Evert Taubes visa medan du tittar på de här bilderna.

När jag var pojk tyckte jag att visan där ”i havsörnens klor lilla anden till himlen for” var hemsk Det var innan jag förstod att Fritlof Andersson använde den dramatiska scenen som en metafor för att förföra fröken Karlsson under en dans på Ornö i Stockholms skärgård.
”Min fröken, vet ni vad jag såg idag från strand?”
Jag såg en havsörn som slog ned och tog en and!”

Sjunger Fritjof och kvinnor kunde lägga ihop två och två redan år 1929:
”Min herre, att ni är en örn och jag en and -det tycker jag – det riktigt känner jag ibland
 och därför är jag också rädd för era klor.
 Ni är nog farlig, mycket farlig – säger mor!”
”Inte för det ni är rädd, vad jag tror – men ni kan likna en and som vill fly undan -”

”Ja, ur era klor – aj! vad ni trycker min hand!”
”Gör jag? Förlåt mej!”
”För all del – jag ber! Folk pratar, vet ni, så mycket om er!”
”Jaså!”
”Jaha! Men de gör inget alls för ni dansar så härligt vals!!”

Eftersom verkligheten inte alltid följer dikt i valstakt undrade hon om jag inte snart borde åka till Lindbergs och köpa de sju plank som fortfarande saknas i hennes växthusgolv.
Och så blev det förstås:
– Istället för att dansa vals på udden
den gubben till Linbergs foooor.
Och nu är det klart, golvet alltså.

Och jo, hon blev glad och sedan firade vi arbetets seger över naturen med årets första Aperol Spritz i dito växthus. Men nån dans blev det inte.

Hon: ja väldigt glad! Kommer att bli så skönt att slippa det ojämna gruset, och inkräktaren som gräver sig in…

Kanske ska måla det med en mörkbrun träolja, smuts och jord syns sämre och så suger det åt sig solens strålar bättre, och förhoppningsvis behåller värmen efter solnedgången lite längre.

Men dagen började med ett nytt ”på-känn-bröd”, bakat igår kväll. På surdeg, men ljusare än sist. Hörde faktiskt ett ”gott bröd” från honom, utan att jag frågat eller nämnt frågan. Kors i taket, han vill egentligen helst ha köpt färdigskivat rostbröd. Det vågar han inte köpa utan plockar snabbt ner hårt ljust tunnbröd i varukorgen istället…

Tisdag: Kommer våren för snabbt?

(Uppdaterad 17:17, 10:58, 10:05)

Han: Kommer våren för snabbt? Så här såg det ut för ett år sedan. Stora delar av strandängen var sönderkörd, delvis vårt eget fel (hantverkare), delvis på grund av lata utsocknes tyckte om att köra upp på ängen och titta på utsikten från förarsätet.
Det senare har vi satt p för med markägarens goda minne, som till och med markerat att vägen slutar nedanför strandängen. Promenerande runt udden är däremot alltid välkomna och slipper förhoppningsvis lervällingen i år.

DAGENS CORONA: Redaktörer på Sveriges radio och SVT, public service som det så träffande heter även på svenska, är besatta av USA. Stor uppmärksamhet får därför uppgifterna om att antalet döda amerikaner i covid-19 har passerat 500 000.
– Det är fler än antalet amerikanska soldater som dog i andra världskriget.
Och visste häpnar man över tragedins omfattning, dock har ytterligare två miljoner människor dött under svensk radiotystnad i den övriga världen.

Hur illa är det i Sverige? Äntligen har svenska medier börjat publicera siffror över överdödligheten i Europa, det mått som bättre än annan statistik visar hur hårt viruset slagit i olika länder.Illa är det, men så illa som kritikerna beskriver det. I den slutna Facebookgruppen med drygt 200 medlemmar beskrivs vi svenskar som hjärntvättade och kräver att andra länder agerat mot de ansvariga för coronastrategin.
Överdödligheten i Sverige är högre än i övriga Norden, men bland de lägre i Europa.

Apropå siffror, trevligare såna: Nu är det nu klarlagt att vi här ute på udden surfar på en samhällstrend.
– Allt fler överger storstäderna och flyttar ut i landet.
Att antalet stockholmare ökat med 0,5 procent beror enbart på att fler barn föddes under det det första coronaåret.
Och som av en händelse: Några av oss som övergav huvudstaden när viruset slog till valde en vinnarkommun:
– Under 2020 ökade Torsås befolkning med 24 personer.
Om det inte varit för restriktionerna kunde vi alla samlas på konditoriet i Torsås och fira med prinsessbakelser
– Jag bjuder.
Alltså när vi fått sticket i armen…

Hon: nej, kom vår, för nu kom också vårt svanpar och deras unge tillbaka. Varit lite orolig att de inte klarat sig, men jodå. Det är en liten öppen pöl i isen utanför vår lilla vik, där simmar de runt runt. Men två andra svanar vill också vara här, inte så poppis… men kriga gående på hal is är inte det lättaste!

Han, på en annan del av udden: Har byggt golv i hennes växthus. Inte mycket att säga om det. Köpte mer virka (28 x 120 trall på Södra. Resten var arbete. Det känns att det är vår i luften.

• 

• 

• 

• 

• 

Sen kom Tomat-Hasse äntligen förbi, behövde låna en skruvdragare. Vi passade på att fira vårens ankomst med pojksnack (vi löste i princip alla världsliga problem) till en halv flaska vitt vin. Som vi brukar säga:
– Undrar vad medelklassen gör en sån här tisdag eftermiddag?

Mest minnesvärt denna dag: Att se henne i motljus gå loss på björnbärs- och hagtornssnåret som brukar infiltrera hennes tomatodling. Jag vet, hon kommer inte att gilla den bilden, men som Strindberg diktade:
– Här rivs för att få luft och ljus, är kanske inte det tillräckligt?

Måndag: när man fått nog … eller ett av flera vårtecken?

(Uppdaterad 18:37, 18.25, 17:34, 16:55)

Han: Snyggt! Och här kommer fler vårtecken. Första iakttagelsen: Ensamma hägern är tillbaka. Fortfarande ensam, men vem är inte ensdam med sina tankar en dag som denna?

Och våren är absolut på väg (igen). Den här konstiga fågeln stod i snö upp till näbben den 14 februari, det är 8 dagar sedan. Snart kan tuppen picka bland sandloppor och småkryp.

Ett tredje vårtecken: Hon vill ha trägolv i Växthus 1 eftersom nåt djur gräver sin in genom gruset. Självklart ska hon få det.

I övrigt har jag spikat panel. Goof, vår unge takläggare, är färdig med första etappan av taket på Chauteau Margareta.

Han igen: Och apropå att våren snart är här. Självklart tänker vi recycling. Jag tänker på hennes hår och det handlar om förstås om våra småfåglar.
Läser i Allt om Trädgård: Ta vara på garnrester av naturmaterial som bomull, lin och ull och klipp dem i små stumpar som fåglar inte kan trassla in benen i. Samla ihop håret när du kammat hunden, katten eller ryktat hästen. Allt det blir bra material inne i ett fågelbo. Byggmaterialet kan stoppas i en fågelmatare av nät, där fåglarna själva kan hämta det de behöver. 
– Fan, vad präktiga vi har blivit. Mandelmann, stick och brinn!

Hon: hallå där, det var ju därför jag hade sparat håret i en skål. Kom ihåg att min moster Stina pratade om detta, hon var STOR djurvän, men jag var också lite osäker eftersom jag hade hört att de kunde fastna i det eller något annat som jag inte minns vad. Så tack för att du googlade upp det och tog reda på fakta. Bra teamwork, men hjärnan bakom var jag 😉

Han: Jag medger att jag uppträder med lånta fjädrar, jag menar med andras lockar. Tror att talgoxen som flyttade in i holken vi fick av Axel & Bibi i höstas vet att min insats var blygsam, dock någon måste sätta fötter på någons högt flygande intentioner.

Söndag: växthusfix – och ligger udden i ett hav eller vid sjön?

(Uppdaterad 18.00, 15:30)

Hon: japp, idag har plantorna äntligen fått lite uppmärksamhet och Han har byggt färdigt hyllan i växthus 2. Så himla bra, tack!

Har också fixat mer plats framför fönstren inne. Där matbordet står. Tur det går att göra mindre genom att ta bort extraskivan…

Och kunde äntligen stå ute i växthus 1 och plantera om tomater och lökar. Underbart! Var 10 grader därinne och varken jag eller plantorna behövde förfrysas.

Men att hackspetten som huserat i Degerhamn på Öland, mittemot oss, passerade utan att stanna i vår drive-in-restaurang är ju en besvikelse. Nu är han drygt två mil söder om oss, i Torhamn. Kan man hoppas han vänder norrut igen… vore ju sååå kul!

Han: Det töar och isen smälter på havet, jag menar sjön. Det är frågan:
– Ligger udden vid ett hav eller en sjö? Och i så fall varför.
Hela havet stormar på landets kultursidor. Det handlar om ”Vita havet” på Konstfack verkligen heta Vita havet i vår rasifierade tid när identitetspolitik är det politiskt korrekta. Om det kan man tycka. För egen tycker jag att om man inte har större problem med rasism på en gammal konstskola än så, då har man inga problem med rasism.
För dig som ägnat dig åt viktiga saker: Vita Havet är alltså namnet på en stor vitmålad utställningslokal, döpt på 50-talet som en ironisk kommentar till en fin salong med samma namn på kungliga slottet.
– Det vill säga, namnet har lika lite med rasism att göra som om den kallats Svarta Havet eller Bruna havet.

Eller Röda havet, som en av våra trognaste följare här på bloggen föreslår. Ty havsdebatten har skvalpat även kring denna blogg.
– Om än på en annan nivå.
Häromdagen skrev jag om att havsnivåhöjningen på sikt känns som det stora hotet mot vår udde eftersom vi bor 9 meter från och 1,60 över havet.

På Facebook, en lättsam pendang till den seriösa bloggvärlden där man tycker lite si och så, ställer Thomas Kanger den fråga vi borde ha ställt oss:  ”Noga räknat är det ett antal meter från en sjö, inte ett hav. Östersjön. Märkligt nog är den övre norra halvan av denna långa vik just ett hav, Bottenhavet. Ovanför Åland. Kan någon förklara?”
Han fick genast svar från en annan besserwisser: ”Östersjön är ett medelhav. Det där med Bottenhavet och Bottenviken är inte konstigare än Karibiska sjön och Mexikanska golfen.”

Sjön eller havet? Självklart började själv googla runt. En skillnad mellan sjö och hav är salthalten. Å andra sidan: Från Kattegatt strömmar salt havsvatten in genom de smala sunden Öresund och Bälten. Den låga salthalten i norra Östersjön (som kallas Bottenhavet!) beror på alla floder och älvar som rinner ut där. Från västkusten, in i Östersjön och vidare upp till Bottenviken minskar salthalten från cirka 30 promille till nära sötvatten.
Redan här vid udden är vattnet bräckt och salthalten minskar från från 10 promille (tusendelar) i Öresund till 2-3 promille i Bottenviken. I världshaven är salthalten cirka 35 promille. Apropå Ugglas inlägg så salthalten i Medelhavet 3,8 % i snitt, vilket gör det till ett av världens saltaste hav.

Att salthalten är lägre i Östersjön beror på att det rinner stora mängder sötvatten in via älvar och floder runt kusterna. Ett överskott av sött vatten strömmar söderut längs ytan och pressas ut i Kattegatt, skriver Världsnaturfonden.
Denna motström tillsammans med de trånga och grunda passagerna genom Bälten och Öresund gör det svårt för saltvatten att komma in. ”Det är främst i samband med riktigt djupa lågtryck under höst och vinter som mycket saltvatten kan flöda in från Kattegatt, men det gör att det tar så mycket som 20-30 år för vattnet i Östersjön att bytas ut.”
Jag badar alltså i samma badvatten som svärmor gjorde, men sedan Bertils tid (han tog 1985) har naturen bytt vatten i vår vik.
– Bra att veta.

En mer akademisk förklaring lyder så här:  ”Sjön är en inre vattenkropp, medan havet är en del av havet som omges av land.” Sjön är färskt, o-salt, vatten omgivet av land. Havet däremot ”är en del av havet som delvis omges av land och har saltvatten. Haven är större och har inga identifierbara gränser.”
Det finns 4 oceaner i världen men 108 hav.
Haven är ”permanenta på den geologiska tidsskalan”.  Men riktigt så enkelt är det inte: ”Medan resten av vattenkropparna är väldefinierade och avgränsade finns det alltid förvirring mellan sjöar och sjöar, eftersom det finns några hav som passar in i definitionen av sjöar, medan vissa sjöar i själva verket är hav i sig själva.”

Å andra sidan: Döda havet och Kaspiska havet är inte hav, utan sjöar, men kända som hav. Varför? Kan bero på den enorma storleken på det kusliga havet i Kaspiska havet och att de /som namnsatte vattnet/ föredrog att kalla denna sjö ett hav. Det är omgivet av land på alla sidor, vilket är en särskiljande egenskap för en sjö. Det har också ingen koppling till ett hav som gör det till en perfekt sjö.”

Vattnet i Östersjön är bräckt – en blandning av söt- och saltvatten. Havet är världens näst största brackvattenhav efter Svarta Havet och ett grunt innanhav med en vattenvolym av mer är 20 000 km³ och ett medeldjup av 52 m (max 459 m). Havsytan är ungefär 400 000 km² och den omges av ett nederbördsområde som till ytan är fyra gånger så stort.
Östersjön är ett ungt hav, skriver WWF. ”Under endast 12 000 år har den omvandlats från smältvattensjö till Atlantvik till insjö till så kallat brackvattenhav.”
Östersjön är ett grunt innanhav med en vattenvolym av mer är 20 000 km³ och ett medeldjup av 52 m (max 459 m). Havsytan är ungefär 400 000 km² och den omges av ett nederbördsområde som till ytan är fyra gånger så stort.
Östersjön är ett ungt hav.
Under endast 12 000 år har den omvandlats från smältvattensjö till Atlantvik till insjö till så kallat brackvattenhav.

Att detta vårt hav, Östersjön, heter som det gör beror oss på den mänskliga faktorn. Svärmor sa alltid ”sjön” om havet. Det gör hennes dotter också.
En bloggkompis där ute, Hans-Örjan, noterar även han den här förvirringen. Han gjorde en enkät bland bekants bekanta som bor vid havet. ”Svaret var entydigt, man säger ’sjön’. Några varianter på detta förekommer dock, som ibland ”sundet” både vid Öresund och Kalmarsund, samt ’vattnet’ i Stockholm. ’Havet’ använder ingen i detta sammanhang.
– Entydigt var också att om någon istället säger ”havet” så är det fråga om tillresta inlandsbor, konstaterar denne amatörforskare.
Någon påpekade att detta faller sig naturligt eftersom deras ”sjö” är den insjö som de har i närheten av där de bor. För boende i inlandet av Gotland påpekades att dessa faktiskt säger ”sjö” om havet, men deras insjöar kallas ju ”träsk”. 

Nu vet vi det. Nu ska jag … och jag tror jag gör som Hans-Örjan. För att smälta all denna kunskap ska jag lyssna på Jussi Björling en stund.
Låtvalet känns givet:

Hon: eller så lyssnar man på havet, som jag gjorde under vanliga rundan runt sjön bort till Järnsida i förmiddags. Där är det nästan helt öppet hav nu. Såg vårt svanpar och deras unge på vägen dit, blev jag glad för. Längtar efter att de ska kunna simma in i vår vik som vanligt igen. Tar nog ett par dagar till innan isen ger sig hela vägen dit, men nästa helg lär det gå, om prognosen stämmer.

Lördag: Ingen vill tänka på elbrist när vårvärmen är på väg

(Uppdaterad 19.30, 16:10)

• 

• 

Han: Nånting har hänt. ”Ett och annat elavbrott kan jag leva med. Det jag inte fattar att vi sextio senare har elbrist. Industrier tvingas stoppa utbyggnadsplaner för att det inte finns el. Vi andra uppmanas att inte dammsuga när det är kallt.
– Men för helvete! Har vi blivit en bananrepublik? Eller ett DDR i retrotappning?? Brist på elektricitet”.

Så skrev jag indignerat härom veckan och tog elbristen personligt som den kraftverksunge jag är. Sverige har inte längre brist på elektricitet som när när pappa byggde kraftverk. Elen finns, men politiker och elbolagen har i årtionden struntat i att investera i kraftnäten, distributionen, och därför förhindras företag att investera i nya fabriker och vi vanliga dödliga uppmanas att inte dammsuga när det är kallt.

Men att det är värre än jag trott förstår jag när jag följer Dagens Nyheter serie om ”elbristen” och inte minst energiminister Anders Ygemans kladdiga fingrar i elbolagens syltburk (lyssnar just nu på P1:s Lördagsintervju). ”Att kraftnätet saknar tillräcklig kapacitet – och inte bara i Stockholmsregionen utan också för att leverera el mellan olika delar av landet – är heller ingen nyhet. Att det krävs stora investeringar för att rusta upp har varit känt länge”, skriver Martin Liby Troein på ledarplats i dagens DN. ”Det är en skandal också att rege­ringen inte sett till att investeringar i sådan grundläggande infrastruktur kommit i gång i tid – i synnerhet i ljuset av den övergång till förnybara energikällor som just nu är på gång och som kräver ytterligare överföringskapacitet.”

Men glöm det där med sovjetrepublik och DDR, ingen under 40 vet vad det står för. Eftersom åtminstone nyhetsredaktörer tror att vi är USA:s 51 stat är det mer pedagogiskt att peka på vad som händer i Texas just nu. Energiexperter har länge försökt övertyga delstatsregeringen i Texas om att förbättra energinätverket, så att det är bättre förberett på plötsliga väderomslag. Men varningarna har negligerats, enligt experter som redan för tio år sedan varnade för att Texas energisystem behöver omfattande förbättringar för att klara väderförändringar.
– Nu har kylan och strömavbrotten lett till minst 47 döda.

Proportionerna är andra, men systemfelet detsamma: Underhållet eftersätts när bolagen hellre optimerar vinsterna och politikerna inte vill inte höja skatter för då blir de inte omvalda (av oss medborgare).
Resultatet? För sent vaknar vi i en kylslagen stuga och gnäller med texasborna:
– Nån borde ha gjort nåt åt det här för tio år.

Och idag är en annan dag. Vintern smälter ju undan, det är tre grader varmt och det ska bli 8-9 i veckan. Vi har stängt av golvvärmen och jag vet att min älskling inte vill tänka på elbrist en dag som denna när hon har fullt upp med att plantera om sina tomatplantor.

Hon: planterade inte om några tomater alls idag faktiskt. Och de jag satte senast har kommit upp väldigt ojämnt så jag fick ta ut dem från den varma golvvärmen i badrummet, som är bra när de ska gro, men för varmt och för mörkt när de väl har tittat upp. Några kom upp typ direkt och har blivit väldigt långa och gängliga. Andra har inte kommit upp alls och nu är jag orolig att de har det för kallt framför fönstret eftersom jag stängt av golvvärmen… Och dumt nog sitter pluggbrätterna ihop så jag kan inte sära på dem.

Men jag planterade om två små chiliplantor som jag tog med till kompisen Tina eftersom vi skulle ner till dem en sväng idag. Han hade lånat Blommans släpvagn och jag skulle hjälpa Tina välja fondtapet till hallen.

Tipsade förstås om en tapet som jag själv skulle valt, inte speciellt diskret då med andra ord… så nu lite orolig att det kanske inte var ett bra råd för deras smak. När de tapetserade vårt vardagsrum skrattade samtliga hantverkare gott och sa att den tapeten skulle vi bli ensamma om härnere ;).

Inte mycket nytta gjort idag med andra ord, och alldeles för moddigt och halt för promenad. Men har i alla fall fått ihop ett surdegsbröd till som är gjort på ”känn”. Ett ljusare denna gång, men lite rågmjöl och fullkornsdinkel är det i, men mest siktad dinkel och manitoba-mjöl. Tror jag börjar få kläm på det här nu faktiskt.

Ja, det är lite bränt, men det ska det tydligen vara, enligt sådana som kan. Och enligt dem är inte det brända farligt när man bakar på surdeg. Låter ju lite konstigt, men en kant som är aningen bränd tillför faktiskt väldigt god smak.

Och så har en Marockansk köttgryta puttrat på spisen hela eftermiddagen. Ville egentligen ha lamm men det är svårt att få tag på här om man inte köper ett helt lamm och får styckat. Attanäs grytbitar från ”närodlade kossor” funkade också finfint. Likaså chilin från Skeppevik. Vinet till kommer från Australien, och det hade jag nog inte köpt om jag vetat, tyckte bara det var roliga etiketter. Men det var faktiskt jättegott. Grytan dög bra också.

Fredag: lite vår i luften är det allt…

(Uppdaterad 18:40, 17:34, 16:18)

Hon: tycker allt det känns som om våren kom idag även om det är väldigt grått ute. Men det känns varmt. Har varit ute i collegetröja och en fleece, frös inte. Har städat i växthus 2, Han ska bygga en bänk längs långsidan så jag får plats med en massa plantor där. Så fort det blir lite varmare ska de största ut, redan knökfullt inne. Och jag har också förberett för omplantering av de plantor som nyss kommit upp och fortfarande samsas i samma kruka. Tänkte faktiskt stå ute och göra det imorgon i växthus 1. Hej vår!

På tal om att samsas… bestämde mig för att se om jag kunde träna yoga idag för första gången efter cykel-vurpan. Är fortfarande helt knölig och svullen på ena skinkan och svanskotan är öm som sjutton, och jag är blålila en bra bit upp på ryggen. Men det gick ganska bra, det värsta var vilan på slutet när jag skulle ligga på rygg. Aj! Men innan jag kom så långt skulle jag försöka förklara för Vilda att mattan var till för en. Hon tyckte det funkade utmärkt med två…

Han: Haha, så går det när två tjejer ska dela på en yogamatta. Numera behöver man ju inte komma ihåg någonting, eftersom min iPhone hela tider påminner mig om vad som hände igår. För ett år sedan var vi Paris, bara hon och jag. Men även här blev vi påminda om katterna där hemma på udden.

Att vara stadskatt är inte heller lätt. Så här såg det ut när Vilda kusin rymde in till grannen och sedan inte vågade gå samma väg hem till matte:

Hon: ja så himla kul, hela Paris var typ engagerade. Vi med förstås. Vi stod där läänge!

Måste bara visa mina Calamares som jag gjort till fredagsdrinken. Aiolin också förstås, men det har jag gjort förut. Men friterat har jag aldrig gjort, känts lite läskigt. Fast det var det inte, och det blev himla bra dessutom. Billigare än i Palma, bläckfisken kostar ca 20kr på Blomlöfs. Men det går förstås åt en massa rapsolja…

Han, mycket gott och apropå god mat: Hittar en ofullbordad dagsnotering: Alla hjärtans vilken helg. Paris 2020. Air France, business class, eftersom Hon aldrig åkt så nära cock-pit i vårt moderna konsumtionssamhälle, där bara doften av Quinos aux agrumes, papates et grines de coutges; lieu noir au beurre de coriandre och pintade, sauce fruits rounges agrumes etc etc nådde bakom den tunga gardinen.

Vi bodde på Hotel Saint Marc i 2:a arrondissementet, yes, hörnrummet 404 efter rekommendation av Rasmus, hennes före detta arbetskamrat. Fint litet hotell vars uppdaterade personal rekommenderade oss att äta middag på restaurang Verjus – där Rasmus syster Sara råkar vara sommelier och vars 6-rättersmeny är den mest egensinniga jag ätit på länge inklusive  min egen allt-i-ett-direkt ur Bullens korvburk, okej mycket godare än Bullens, särskilt tillsammans med ett generöst vinpaket, inklusive ett glas Marc Delienne, Fluerie Greta Carbo från 2017.
– Carbo, inte Garbo.

• 

• 

• 

• 

Vi gjorde det man ska göra i Paris när det är vår och det var trevligt. Vi återvände till caféerna på Västra stranden. Hovmästaren sa att Sartré och de Beauvoir hade varit där, men gått. Tittade på Notre Dame, som bara var en ruin av själv. Vandrade upp till Sacre Coeur, hejade på de andra målarkluddarna på hötorget.
Gott gott, drack gott och drack 28 årig calvados på Marcs vinbar och skickade ett retsamt sms till Jan Scherman som är avundsjuk på alla som dricker fin calvados.
Etc etc.
Men algoritmerna styr våra minnen och katten är alltså det som ploppar upp i min iPhone.