Fredag: Undvik Yoggi – Är du man blir du dum i huvet

Han: Hade man skojat med muslimer eller svarta på det här sättet hade tusentals gått ut på gator och torg och bränt bilar och plundrat butiker – och om det handlat om Sverige:
– Åtminstone krävt att någon ska avgå.

Medlemmarna i The Kazakh American association är förbannade på Amazon som distribuerar Borats nya film som ”förlöjligar en marginaliserad grupp”. Så kan man tycka. Men vi behöver inte gå över vatten (Atlanten) om man vill känna sig krääänkt.
Ta bara Yoggi-reklamen som nu går på TV4 och andra kommersiella kanaler.
– Pappa, får jag låna bilen och åka till Roskilde med min nya pojkvän och hans band.
– Mmmmm. svarar tonårstjejens pappa med ett debilt fånleende över sin yoghurt tallrik och ser inte det övertydliga vi tv-tittare ser: Dottern är ihop med en karikatyr på allt en förälder inte förväntas vilja att ha till svärson.

Undvik Yoggi – det gör dig dum i huvet! Det borde vara slutsatsen, men meningen är att vi ska skratta åt den korkade farsan och svälja yoghurten på köpet. Och det är bara ett i raden av exempel. Hade svenska kvinnor och mammor idiotförklarats som vi män och pappor förlöjligas i reklam och filmer skulle reaktionerna få häxprocesserna under Metoo-kampanjen att framstå som smeksamma viskningar och rop.
– Vems fel det är?

Jag vet: Ledsna kor, sprätthönor och minkars medborgerliga rättigheter kämpade hon för. En grupp har Astrid Lindgren dock under 50 år systematiskt förödmjukat, baktalat och förlöjligat – oss pappor. Tänk efter: Vad förenar Emils, Lottas och Madickens och Ronjas pappor, Skrållans klant till morfar och en rad andra fadersgestalter i Lindgrens 88 böcker?!
– Jo, de är alla karikerade nidbilder. Kollektivt dömda som mindre vetande (Madickens pappa), bindgalna koleriker (Emilis stolle till far), frånvarande som Pippis farsa (”min pappa, fordom havets skräck, numera negerkung, Efraim Långstrump”), lättmanipulerade och lätt korkade jättebarn (Björn Ahlstedt som Ronjas rövare till far) och allmänt löjliga figurer (Lottas lätt debile far, utomordentligt rolltolkad av Claes Malmberg).

Och Astrid Lindgren har varit inflytelserik. Hennes förklenande mans- och papparoller förvaltats in i det absurda av dagens filmmakare och reklamare. Yoggireklamen är bara ett ovanligt tragiskt exempel i mängden  – tänk bort mansrollen i nästan samtliga filmer för telekombolagen och budskapet skulle reduceras till hö!
– Men det får väl inte (en) man säga i det här jävla landet längre?
Inte ens de humorbefriade medlemmarna i The Kazakh American association verkar bry sig om oss.
– Nån som vet var chipsen är en sån här kväll?

PS: Ovanstående text skulle ha publicerats igår på Den Internationella Mansdagen. Men den fick inte plats. Det händer ju mycket i en kvinnas liv också.

Hon: hur kunde jag glömma…

Och Happy friday till er andra. Kvällens drink blev en whisky sour, det är ju ändå fredag. Skål!

Torsdag: aprilväder, nya böcker och en ny kamera

(Uppdaterad 20:52)

Hon: fin solig förmiddag, fast blåsigt. Tog en kort skogspromenad med risk för att få en tallgren i huvudet, men var tvungen kolla svampstället före helgen. Men nada!! Så antingen har någon annan haft samma tanke eller så blir det nog inte fler trattisar i år. Inte där i alla fall…

Hann precis hem innan det började duggregna, men så kom solen fram igen en kortis, och nu svart himmel och ösregn. Aprilväder! Men det gör mig inget, bakar bröd och måste börja på boken vi ska ha läst till nästa bokklubb den 4 december. Digital bokklubb blir det förstås…

America är skitsnygg, och formgivningen (av Eva JaisNielsen) top notch, tycker jag. Lite 80-tal sådär va… Tyvärr så får innehållet för min del vänta tills jag läst Testamente. Men den är ju snygg där den ligger och pryder soffbordet under tiden.

Och nu ringde timern. Brödet är klart!! Ser ganska ok ut, nytt recept, men kunde nog jäst upp lite bättre. Gjort på rågsurdeg.

Han: Ännu en dag med nya kärva rekommendationer från Folkhälsomyndigheten. Vart tog dagen i övrigt vägen? Har kört bort två kasserade gräsklippare och en varmvattenberedare till återvinningen.
– Har dessutom kört hem 144 längdmeter trallvirke med Björns hyrda buss.
Men denna höstdag går nog till historien om det ljuva livet på udden som den torsdag när jag äntligen köpte en kamera för att plåta våra fåglar.
Björn har fixat en Canon med teleobjektiv.
Även kameror är ju dator numera, men autofokus verkar funka:

Hon: bra kamera Peppe! Vilken bild, Björn skulle lugnt platsa på Vogue Hommes omslag, trots munskyddet. Vi kommer nog se mer av dem där med iof.

Bra bild kom också per sms från grannhuset alldeles nyss. Elsa och Rut sitter i baren och är missnöjda på servicen hälsar matte Ancy…

Onsdag: Sista flyttlasset från Södermalm, Fel Medusa och första glöggen

Han: Ibland vänder man inte bara blad som kungen gjorde i älgskogen i Hunneberg. Ibland börjar man skriva på en helt ny bok. Att jag gjort det, insåg jag igår kväll när Björn kom med mitt sista flyttlass: Jag inte bara lämnat Stockholm och Södermalm. Jag har lämnat min ateljé på Puckeln, Hornsgatan 34, kvarteret Svalgången.
– Frivilligt!

Här har det hänt mycket uppåt väggarna, även om jag nog mest kommer att sakna soffan som Thomas Kanger och jag köpte.
– I den har det skapats många storverk till Van Morrison eller Buena Vista Social Club. Det var på den tiden när man fick röka cigarr inne och dricka rötjut ute på innegården – vilken man fortfarande får, utom jag då som flyttat.
Enda trösten är att Björn övertagit hyreskontraktet och säger att jag får komma in i värmen när coronan tillhör minnena.
Resterna av ännu ett liv i sus och dus är nu magasinerat i ett omklädningsrum i Torsmaskiners tomma fabrikslokaler.

Han, igen apropå målningar: Jag har ordat om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, F. I Frostenssons huvud är våldtäktsdomen mot sin make en häxprocess i nivå med rättsskandalen mot Dreyfus, Kafkas Processen, anklagelserna mot Oscar Wilde, förföljelserna av Jean-Jacques Rousseau och Strindbergs landsflykt undan dumheten i Sverige. Frostensson må älska sin lilla gubbsjuke make – men snacka om arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!
För allt kan väl inte vara ironi?
Sitter denna Poesins Drottning i sin Parisvåning och gapskrattar åt alla kulturskribenter som försöker hitta något vettigt att säga om hennes nya bok, F?

Kanske försöker förlaget ge oss en vink om att det inte står rätt till redan på omslaget? Ty det märkligaste med Frostenssons arroganta stridsskrift är nämligen detta omslag. Det återger den franske konstnären Théodore Géricaults målning ”Medusas flotte”. Det hade varit mer relevant om Frostenssons anklagelseskrift hade illustrerats med en bild på flickan Medusa som hånades för att hon låtit sig våldtas.

Se bilden och tänk efter: Målningen skildrar de överlevande från vraket av den franska fregatten La Méduse. Medusa gick under utanför Senegals kust år 1816 av en kombination av mänskliga tillkortakommanden:
– Arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!

Detta har hänt: Skeppet var på väg med trupper till Senegal för att återupprätta den forna franska kolonien. Ombord på Medusa fanns 250 passagerare och 150 besättningsmän. Den tilltänkte guvenören, överste Julien-Désirée Schmaltz, var en arrogant uppkomling som ivrig att ta över sitt afrikanska imperium. Med hot och smicker övertalade han därför kaptenen att ta en genväg över det farliga Arguinbanken.
Denna dumhet underlättas av att det franska marindepartementet hade gjort misstaget att på politiska grunder utse en oerfaren sjökapten, den före detta tulltjänstemannen Hugues Duroy de Chaumereys, till skeppets befälhavare.
Resten beskrivs ganska bra i Wikipedia: Den 17 juli gick fartyget på grund på Banc d’Arguin utanför Afrikas västkust. Först försökte besättningen få loss fartyget genom att kasta alla tunga föremål över bord men de Chaumereys stoppade ansträngningarna och beordrade att skeppet skulle överges. Eftersom det bara fanns sex livbåtar lät man tillverka en flotte av masterna och bommarna åt resten av besättningen. De 250 dignitärerna ombord intog livbåtarna och försökte bogsera flotten. Den visade sig emellertid vara alldeles för bräcklig för de 150 besättningsmedlemmarna (149 män och en kvinna). Sjutton av dem valde därför att stanna kvar ombord på La Méduse.

Snart upptäckte dock Schmaltz och de Chaumereys i livbåtarna att bogseringen var dåligt genomtänkt och Schmaltz och de båda ansvariga för skeppsbrottet beslutar därför att kapa tamparna och lämna flotten åt sitt öde sex kilometer från land.
Detta utan färskvatten och med mycket begränsat med mat.
– Dock ett antal lådor franskt vin, oklart från vilken region.

Under de närmaste tretton dagarna driver flotten omkring och fortsättningen på historien berättas av bland andra professor Per Högselius i essäsamlingen ”Döden på stranden”:
– Många av de 150 ombordvarande omkom under den första nattens storm, de ramlade över bord och krossades mellan plankorna. Dagen efter skördade den mördande heta tropiksolen ytterligare liv. Tre män begick självmord genom att hoppa i havet. ”Bland de övriga utbröt vilt slagsmål, varvid sextio (!) människor dödades och, som om inte det var nog, så gott som all proviant förstördes. Nästa dag började de överlevande förtära de döda.”

Fem dagar och nätter senare var bara 30 män och en kvinna vid liv av de 150 som lämnats på flotten. Förutom tillgången på människokött finns lådorna med vin och det senare blir orsaken till nästa scen i denna tragedi: Skeppsläkare, som var högst i rank, och några kvarvarande soldater kommer överens om att försöka rädda sitt eget skinn genom att helt enkelt skjuta av dem som ansågs vara de tolv svagaste ombord, däribland den enda kvinnan och hennes man.
– För vinets skull!

När flotten tretton dagar senare upptäcktes av en fransk brigg lever femton av de 150 som den högmodige guvernören och hans kapten övergett på havet. Ytterligare fem avlider kort efter räddningen.
– Så varför har förlaget valt att använda denna händelse för att visualisera innehållet i F?
En fruktansvärd historia om högmod och dumhet – där de ansvariga dessutom skyller ifrån sig på andra. Så till vida finns det en länk till Frostenssons båda böcker.

Men nog kunde väl förlaget ha hittat något mer relevant omslag till denna bittra kalk? Kan det vara så att förläggaren blandat ihop målningen av Medusas förlisning med bilden på Medusa – flickan som enligt grekisk mytologi våldtogs av havsguden Poseidon i ett av Athenas tempel. En våldtäkt som gudinnan Athena sedan väljer att straffa – nej inte sin halvgud – utan flickan Medusa som låtit sig våldtas!
– Detta genom att förvandla henne till ett monster.

Och vad sa Athena om Poseidon, undrar du? Riktiga gudar och gudinnor behöver inte försvara eller förklara sig. Där andra såg en våldtäktsman i Poseidon såg Athena måhända en ”taktil” gentleman, något amorös måhända men som ”rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.” I likhet med Frostensson må Athena ha varit sorgsen över Poseidons uppträdande, men även denne halvgud ”må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.”
– Och även om även Poseidon var en gubbsjuk skitstövel så var det kvinnans fel.

Nog om det. Nu ska vi testa årets glögg och fira att även jag har flyttat till udden på riktigt. Hejdå, Söder!

Hon: nej Peppe, eftersom du bara muttrade och var arg på datorn medan du bloggade bestämde jag och Björn enhälligt att vi istället smakar den trestjärniga i silver. Den är lite starkare och dessutom spetsad med rom.
Passar bättre i ett kallt växthus, tycker vi. Bättre än Marrakesh-inspirerad glögg som enligt expertis egentligen smakar bäst kall.
– Vi har i alla fall satt på värmefläkten i god tid, kanske blir mynta-te-glögg som aperitif 🙂

Men det bästa idag var ju ändå att mina gurkor som inte syntes ett livstecken ifrån i går kväll hade tittat upp när jag vaknade imorse. Alltså hänt under natten. Känns lite som i sagan om Jack och bönstjälken.

Han: Coronan har sina fördelar. Färre möten, men viktigare. Här testar vi årets första glögg i växthuset.

Tisdag: tänt var det här!

Hon: förutom hämtat julpynt och städat upp i lagret hämtade vi också upp diverse postorderleverenser uppe i byn. Den bästa kom från Sneckenströms. Neemolja för att ta kål på bladlössen, fiberduk för att skydda mot frost och så bäst av allt; små lampor med dagsljus för mina små nyplanterade tomater. Så himla fiffig lösning. Man sticker liksom ner lampan i jorden, sedan kan man dra upp den allt eftersom plantan växer, typ som en gammal radioantenn.

Ok, basilikan fick också hänga på eftersom den hade större kruka som lampans fot fick ”stå i”. Ska också testa om jag kan driva upp små gurkor härinne i vinter. De är precis nysatta så de står fortfarande på golvvärmen i badrummet och har inte tittat upp än. Har en lampa till dem också sen.

Och snart blir det juleljus också. Man måste väl ändå kunna börja pynta lite nu till helgen tänkte jag. Känns ju väldigt bra att veta att jag bara kan gå en bit bort för att hitta grön mossa, hur mycket som helst faktiskt. Slippa springa söder runt för att hitta en blomsteraffär som säljer små små påsar svindyrt.

Och om det är dags att pynta, är det dags för glögg, med risk för att man tröttnat lagom till första advent då. Men årets årgångsglögg kan man ju alltid tjuvstarta med. Smakar ändå aldrig glögg, utan nån annan trendig smak för året.

Han: Har inte mycket att tillägga. Hennes ”himla fiffiga lampa” som hon kan dra upp den allt eftersom plantan växer, ”typ som en gammal radioantenn” är alltså en blomlampa med teleskopskaft. För egen del lyssnar jag på dgens presskonferens medan jag skruvar ihop en ungspannkaka med bacon och vildäpplen från andra sidan viken. Och apropå tekniska prylar har jag äntligen provat den franska éplucheur de pommes som vi fick av Kinna & Bomme för några år sedan.
– Denna fiffiga apparat skulle man också kunna kalla för mekanisk äppelskalare.

Och tjockpannkakan blev helt okej med hennes nyskördade morötter, Netas lingonsylt och några halvtorra chili av gammal vana.

Måndag: Vad Jean Kladd kunde ha lärt sig av TINY Tim

(Uppdaterad 18:58, 18:06)

Han: Nån där ute som minns Tiny Tim? Inte jag, men enligt Dagens Nyheters kulturskrivare Moa Malmqvist tog sig artisten, kulturmannen och queerikonen Tiny Tim ”till världsberömmelse och tillbaka in i bortglömdheten på rekordtid” genom att balansera mellan galenskap och genialitet.
Det säger mig fortfarande ingenting. Men förklaringen till att Tiny Tim är bortglömd fångar mitt intresse: Den 27 december 1969 gifte sig Tiny Tim med sin Miss Vicky under en direktsändning av Johnny Carsons ”Tonight show”. I samband med bröllopet skrev Tiny Tim kontrakt med den amerikanska maffian som kom att styra hans karriär.
– Han vände sig till dem för att han tänkte att de kunde skydda honom med sin muskelkraft från att vara otrogen mot sin fru. Men de visste ju ingenting om showbusiness så han fick bara skitjobb efter det.

Alltså: Maffian skulle ”med sin muskelkraft” hindra denna kulturman från att vara otrogen mot sin fru!
– Intressant lösning, eller hur?
Tanken fladdrar i många riktningar. Här en: Om en i Sverige mer känd kulturprofil hade haft Tiny Tims självinsikt skulle den svenska kulturscenen sett annorlunda ut. Svenska Akademin hade fortfarande varit en respekterad institution och i mina bokhyllor på udden hade det saknats ett antal böcker, däribland ”K” och nu ”F”.

Jean-Claude Arnault (”Kulturprofilen”) avtjänar för närvarande ett fängelsestraff för våldtäkt. Men han är oskyldig, , menar hans fru Katarina Frostensson som skrivit de båda böckerna.
Jo, sant är förvisso att maken ”fladdrade iväg i höstnatten med en sedermera missnöjd och förbittrad som fick luft under vingarna i metoorörelsens vildvåg”.
Men brottet ligger inte i detta ”fladdrande”. Brottet består i att den otacksamma slampans obildade sätt ”att, sex år efter att ni haft sex medvarandra, polisanmäla dig efter en tidnings framgångsrika och kraftigt spekulativa artikel, sammansatt av en journalist med författarambitioner och rötter i en bibeltrogen missionsorganisation, som med den stora, döende draken och dess korsfarare i ryggen, tänkte sig göra ett scoop genom att blotta en syndare och utkora ’Kulturmannen’. Det var röken som blev elden …”.

Skriver Frostensson. Vi andra minns historien annorlunda. Allt börjar med en artikel i Dagens Nyheter den 24 november år 2017 där arton kvinnor anklagar en person med anknytning till Akademien för sexuella trakasserier och övergrepp.
Mannen nämns inte med namn, men redan halvvägs in i ingressen konstaterar kvinnan i mitt liv:
– Det är Jean-Claude. Jag hoppas hans fru slipper läsa det här.

Ingen rök utan eld. På förekommen anledning hade Kerstin långt tidigare berättat om hur Jean Kladd fick henne att undvika favoritkrogen P&A under en period när hon var yngre.
– Är det han!
Sa jag, ty även jag drog mig till minnes hur den kutryggige lilla fransmannen cirkulerat kring Bord 100 på Sturehof. Ditlockad av den krets av unga och glada medarbetare som även i mina oskyldiga ögon såg mycket kompetenta ut.
Intresset för min ringa person hade dock avklingat i samma takt som kretsen av unga kvinnliga medarbetare ersattes av något äldre yrkeskvinnor och inte minst allt gråare riddare som återförenades runt Bord 100 i slutet av karriären.
Men visst visste jag vem Jean-Claude var.
Vi hade dessutom nyligen nickat igenkännande i entrén till Stutehof någon vecka tidigare.

Det intressanta här är att min K. tänker som en fru när hon läser DN:s avslöjande. Hon hoppas att Frostensson ska slippa läsa i tidningen vilken skitstövel till man hon har.
När vi senare tillsammans läser boken K inser vi att det gör inte Katarina Frostenson.
– Tänker som en fru alltså – åtminstone inte som de fruar jag känt.

I en recension av ”K” konstaterade jag: ”Hade inte taket störtat in hade hon som poet tvingats uppfinna skandalen för att skriva denna vackra och fascinerande bok som kommer att överleva både krymplingarna i akademien, Herr H, den avundsjuka pöbel i ”den trånga stövel” som utgör landet Sverige och konspirerande redaktörer, särskilt på Dagens Nyheter. Frostenson är den enda som insett det djävulska i att DN:s första artikel byggde på intervjuer med 18 kvinnor – De Aderton! – som anklagade hennes man för sexuella trakasserier.
Där andra ser en snuskhummer ser hon en ‘taktil’ gentleman, något amorös måhända men som ‘rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.’ Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.
– Jävlar vilket underbart snille, smak och okuvliga förnekelse!

Jag konstaterade vidare att ”K” är skriven i Paris ”av en kvinna som ser sig som ‘Poesins drottning’ och som tänker som en fransk drottning en gång formulerade sin oberördhet: ’Om de fattiga inte hade råd med bröd, kan de väl äta kakor’. Men denna hånfulla drottning säger naturligtvis:
– Låt dem äta brioche!….”
Som en randanmärkning påpekade jag att det inte var Marie Antoinette som fällde de bevingade orden om kakorna, ”vilket populasen i landet S tror i sin enfald”, utan drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV (Kung Sol).
Jag tror att om Katarina Frostensson läste min recension (vilket hon givetvis inte gjorde) skulle Poesins drottning åtminstone ha uppskattat den kommentaren.

Och nu har uppföljaren kommit. Efter att kommit mer än halvvägs in i ”F” räcker ovanstående recension. Men jag är mindre fascinerad av stilen, mer benägen att jämföra hennes verklighetsuppfattning med Trumps.
Därmed framstår hennes skriverier som mer komisk än tragisk.
Tragiskt är däremot att Frostenssons kulturman avslöjades med byxorna nere först år 2017. Redan 2007 tog journalisten Maja Lundgren bladet från munnen i sin bok ”Myggor och Tigrar”: ”Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnor tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor.”

Det tragiska vid den tiden var att kulturetablissemanget flockades i Arnaults & Frostenssons kulturklubb och därför varken ville se, höra eller säga högt vad alla visste. Om denna kulturmaffia på den tiden varit mer förutseende hade Horace och andra kunnat tipsa Jean-Claude om hur Tiny Tim gjorde för att undvika skandal.
– Och inte bara han. Kanske kan vi slå två flugor i en smäll: Istället för att kriminella gäng tillskansar sig bidrag på falska grunder skulle de kunna hjälpa alla skitstövlar som kan behöva andras muskelkraft för att blockera egna spasmer.

PS: Undrar du om F är en bok för dig? Börja med lyssna på Jenny Teleman recension.

Hon: känner kanske inte att jag är hundra procent rätt citerad om Jean Claude, men andemeningen stämmer rätt bra, så låt gå… jag undvek alltså inte PA, det var ju mitt stamställe under två decennier typ, men jag pustade ut när han inte var där. Och oroade mig för att han skulle vara där…

Men sedan är frågan om jag gjort mjuka eller hårda tunnbröd? Han är experten, har berömt dem och ätit flera, men åt dem som hårda. Jag har däremot använt receptet för mjuka… Tycker nog också de hårda kanterna är väldigt goda.
I mitten är de mjuka och iof också goda. När jag jämför recepten, för att se hur de kunde bli både och, eller rättare sagt varken eller… är i princip skillnaden bara att mjuka kallnar under bakduk, hårda utan. Antar handduken legat lite slarvigt på. Nu ska enligt recepten de mjuka i plast, hårda i burk. Kanske kan man lägga hälften i plast och hälften i burk, kom jag just på, problemet löst 🙂

Han, efter 3 provsmakningar av hennes tunnbröd (**** med smör + Cheddar) och apropå dagens presskonferens: Hur svårt kan det vara! Vid regeringens presskonferens idag är budskapet tydligt:
– Gränsen för allmänna sammankomster minskas från 50 till åtta personer. Men viktigare: Nu måste alla ta ansvar. Gå inte på gym, gå inte på krogen, gå in på bibliotek, ha inte fester. Åk inte på nöjesresor. Kort sagt: ställ in.
– Och försök inte hitta kryphål för att du ska slippa ta ansvar.

Jag försöker komma vidare med den nya altanen hos Margareta och lyssnar i öronsnäckan på P1 Kultur där man pratar om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, när man bryter för regeringens presskonferens. Jag måste sätta mig ner för jag har aldrig hört statsministern var så stringent och skarp i tonen:
– Det är allvar nu. Hitta därför inte på undanflykter för att slippa ta ansvar. Det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Och vad blir mina gamla kollegors första fråga efter detta tydliga budskap?
– Vi undrar – vad händer om man bryter mot de nya rekommendationerna?
Jag skäms. För en gång skull applåderar jag socialminister Lena Hallengren. Hon svarar sammanbitet:
– Vad som händer om vi bryter mot de nya riktlinjerna är att viruset fortsätter att spridas. Människor blir sjuka, människor dör.
Fler frågor?

Så enkelt är det. Bara den som är totalt tondöv, skiter i andra och vill hitta kryphål för att själv slippa ta ansvar undrar någonting annat. Det handlar inte om att felparkera bilen och kalkylera om det värt risken att få en p-bot.

PS: Efter presskonferensen ringer M. Han skulle ha opererats idag. Det blev inget.
– På sjukhuset har de fullt upp med coronasjuka som inte fattat att de ska hålla sig hemma.
Det är tredje gången man ställer in hans operation.

Söndag: fifty shades of grey, men ändå vårlikt

(uppdaterad 17:20)

Hon: grått, grått, men varmt och inget regn. Bara att pallra sig ut efter lååång frukost i sängen. Och det känns faktiskt skönt och lite vårlikt ute, även om det doftar höst av alla nedfallna löv. Och där jag satte fröer anpassade för att locka bin i våras där blommar det på, och kommer upp nya knoppar som om det snart vore midsommar…

Han: ”November är en månad som många kanske upplever som en månad ”utan” väder. Det är ofta molnigt, disigt och grått. Alla löv har fallit och dagarna blir allt kortare. Ofta ligger dimmoln kvar under hela dagen. Solen orkar inte längre lösa upp molnen, utan vi får ett grått täcke som stänger ute dagsljuset.”
Så diktar SMHI om novembervädret.Men som hon visat ovan bjuder november inte bara på femtio nyanser av grått. Vår promenad bjöd även på gula vildäpplen, två vita ägretthägrar och på ett trevligt möte med Lotta, en färgstark profil som bor tvärs över viken.

Det blev en mycket trevlig dag, vilket bekräftar den bärande tesen i Paul Lafargues ”Rätten till Lättja” som jag råkade få med mig tillbaka till sängen efter morgontoaletten.
Råkade är fel ord, ty slumpen är ingen vanlig tillfällighet.Så här är det: Jag vaknade som vanligt 06:30 och kastade mig genast över dagens arbete.
– Nej, jag ljuger.
Sanningen är att jag kände en omedelbart och oemotståndlig lust att inte göra något alls. Och viktigare är så: Kanske var det en kurrande katt, möjligen novembervädret, men någonting fick även Henne att denna gråa morgon brotta ner sin värsta lägervakt – hennes Überstormführer och Überisch, hennes fruktade Överjag som vanligtvis tvingar henne att genast börja tänka ogjorda fermeteringar, bubblande surdegsjäsningar, ostädade badrum, citronträdet, den kommande julen och allt julpynt som fortfarande ligger dolt i flyttkartonger i förrådet vi hyr av gamla Torsmaskiner etc etc – men som idag tycktes ha försovit sig.
– Således stannade vi i sängen fram till lunch.

• 

• 

Frukost, morgontidningar, två kurrande katter och som sagt: Lafargues lilla bok om hur överheten – kapitalister, ekonomer, filosofer, präster, socionomer och inte minst arbetarrörelsens ledning – lyckats lura oss alla att arbetet är livets mening.
– Det är det inte!
Om jag iddes skulle jag förklara varför. Men Karl Marx svärson har redan förklarat varför denna söndag på udden blev ännu en minnesvärd dag. Läs och begrunda.
– Om du inte har något mer lättjefullt att ägna dig åt.
Puss och kram!

Lördag: Frukost med fönsterbord – och vänskapen fortsätter som tema

(uppdaterat 23:30, 22:12, 18:30, 16.21, 15:50, 15:00, 18.30)

Hon: och så Brioche till det, som jag var uppe och tog ur kylen kvart över sex imorse… den skulle kalljäsa över natten. Sen bakas i ugnen 40 minuter. Blev faktiskt jättegott. Med mycket marmelad, en björnbärs och en plommonmarmelad. Och ost förstås. Det glömde han nämna. Apropå frukost med fönsterbord alltså 😉

Och med tanke på att jag gick upp 6.15 imorse var det ju lite pinsamt att jag fortfarande låg i sängen och läste tidningarna när goda grannen Kristina kom förbi med ett skott av hennes Dr Westerlund, den hade tvåfärgade blad, till skillnad mot min nyinköpta.
– Så kul, tack! Och tänk, det är verkligen en vänskapsblomma!

Han: Och apropå vänskap har jag ägnat dagen åt att gräva upp en gamal stenkista som de senaste månaderna då och då luktat illa. Det är i alla fall vad Håkan säger att han gör – känner igen doften från egna utgrävningar.
– De första stugägarna grävde en grop. fyllde med sten och släppte ut diskvattnet i det som sedan dess kallas stenkistan.
Förhoppningvis har han rätt. Återstår att plocka bort stenarna och fylla igen hålet med singel.

Efter att ha betraktat ovanstående utgrävning tittade vi ut över havet. Och se där, ännu en vänskapsvisit: sälen tittar förbi. Ingen vidare film, men ett kärt besök för två gubbar på en udde.

Hon: och apropå vänner och ”gubbar” så fick jag under tiden, medan jag tog en skogspromenad, ett sms från den ene gubbens fru, min kompis…

Så roligt!! Och dessutom hade jag tidigare imorse fastnat för just en artikel om Ägretthägern i DN. Vi såg nämligen också ett par i somras någon mil norrut härifrån. Och tyckte det var fantastiskt. Men nu är de alltså precis här! Blir säl och fågelskådning för hela slanten imorgon tror jag 🙂

Han igen: Apropå vänskap finns det vänner som tar sig tid att skriva mejl som man skrev brev förr i tiden. Och som har orden i sin makt att få ett besök i huvudstaden att låta som en kortroman:”Hej Peppe, Bara en snabb rad för att säga att jag har stort nöje av din och Kerstins blogg. Jag noterar dessutom att vi råkade vara i Stockholm samtidigt. Jag är fortfarande kvar, tar tåget tillbaka på lördag. Läste om ditt sjukhusbesök. Allt i sin ordning hoppas jag.
Här i Stockholm fortsätter jag att vandra gata upp och gata ned. Besöker mina gamla arbetsplatser: Hebbeska palatset, Bernska villan, KF-huset, Europafilms ateljéer, Bonnierhuset, Norstedts på Riddarholmen, Revisionsbyrån på Karlavägen (liksom ingenjörsfirman), Kulturdepartementet på Drottninggatan (liksom gamla Fritidsresor), Försvarsdepartement i det gamla bankpalatset o.s.v.
Herregud, en sådan lång livsvandring det varit.  Författaren Rachel Cusk skriver i en roman om en man som börjat jobba som artonåring och nu var han fyrtiosex, och han hoppades att han skulle hinna med att leva hela sitt arbetsliv baklänges.
Jag själv började när jag var 15 och är nu 72 och väntar ivrigt på att se vartåt tankarna leder. Det skulle vara intressant att veta hur många människor en enda individ hinner vara under en levnad. Själv har jag varit åtminstone ett tjugotal, om man ska utgå från alla jobb jag haft och hur de format mig, och inte minst i fråga om den glädje de gett mig. För varje jobb blir man nog en speciell sorts person.
Jag tror att du känner igen dig.
Vänliga hälsningar/ Mats

PS: Tack Mats, förlåt att jag publicerade ditt brev utan att fråga om lov. Tror att det är fler än jag som känner igen mig i allt, utom i din förmåga att formulera den känslan i ord.
Till er andra medan det skymmer över havet. Här hittar du mer av vännen Mats Ekdahls skrivkonst.

Hon: Han har somnat, framför tv:n, klockan 18.30 en lördagkväll… men det gör inget, började läsa en av böckerna jag fyndade på Pocketshop i väntan på tåget från Stockholm förra söndagen. Den mest lättlösta, glammigaste och alla gånger roligaste av de tre…

Ps. Jo Peppe, den handlar faktiskt också om vänskap, mellan tre kvinnor.

Han: Jag blundade bara en stund. Sedan dess har vi sett två avsnitt av hennes nya favoritserie ”Ring min agent” på Netflix och ett avsnitt av ”I min herres hage”. För vänskapens skull. Sen gick vi och la oss och sedan såg vi på Trumbo på SVT.
– Snacka om en film om vänskap!
Vi och vi, förresten. Min bästa vän är vacker även när hon sover.

Fredag den trettonde …

(Uppdaterad 17:40, 11:52)

Hon: alltså, jag är nog inte så skrockfull egentligen, vilket är konstigt med tanke på min uppväxt med en mamma som knappt gick utanför dörren när den 13:e inföll på en fredag. Och var jag ute och hon hörde en ambulans under tiden var hon i det närmaste hysterisk när jag väl kom hem. Ja, det fanns ju inte mobiler då, pust…

Min pappa var gammal skeppsgosse och sjömän är ju också väldigt skrockfulla. T ex kom inte nummer 13 av pappas tidskrift Longitud ut alls. Man hoppade direkt från nr 12 till nr 14. (Och min mamma var ju född på en fyr.) Något som däremot aldrig har ingett någon rädsla i vår släkt är svarta katter. Har för säkerhets skull två. En ligger mittemot mig just nu.

Och bredvid mig huserar numera Dr Westerlund, inköpt i Stockholm under förra helgens promenad på Hipster-söder. Först stötte vi på honom hemma hos Adam (sonen) och hans trendkänsliga flickvän Filippa. Och när vi sedan även stötte på honom på Brandstationen på Hornsgatan fick även jag upp ögonen för denna citrusdoftande Pelargon. Hade ingen aning om dess existens tidigare. Men blev perfekt gåva till kissarnas extramatte Ancy. Vi brukar byta plantor. Så köpte en till oss var.

Han: Först nu början jag förstår allvaret: KSRR tvingas öka sin beredskap: ”Vi har gått in i stabsläge”.
Vad det handlar om: Smittspridningen har ökat i länet och trycket på återvinningsstationerna är fortsatt högt. Detta har tvingat KSRR till stabsläge och kontinuerliga möten i en krisgrupp.

Stabsläge och krisgrupp – på vår soptipp! Jag är skakad. Och rörd. Efter att två gånger i veckan under två års tid glatt vinklat till de brunbrända gubbarna på Torsås återvinningscentral ramlar jag ur soffan av förvåning.
– Skönare daglönare har jag inte sett sen Jarefors och jag en sommar jobbade med En Sigvard i Gäddede. Sigvard arbetade för kraftverket och slet som en ung influencer fram till frukost, sedan likasom stannade arbetet av.
Sigvard jobbade som en kommunalarbetare, sa arbetskamraterna med ett muntert leende. Det var sommaren 1960 och man kunde säga så utan att någon blev krääänkt på sociala medier.

Men dagens breaking news säger något annat om vår tid: Enligt Barometern har aktiviteten på återvinningsstationerna ökat med 30 procent under coronan.
– Det höga trycket och i takt med att smittspridningen ökat i länet har gjort att KSRR tvingats höja sin beredskap. Vi har gått in i stabsläge och vi har en krisgrupp som träffas varje morgon, förklarar en chef på KSRR – uttytt ”Kalmarsundsregionens Renhållare” (till skillnad från KSSS som i Stockholm står för Kungliga Svenska Segelsällskapet).

Och det som är riktigt oroande för oss stamgäster: ”Att hålla återvinningsstationerna öppna och ge människor möjligheten att slänga sina egna saker är inte det som bör prioriteras.”
– Den primära prioriteringen är att se till så sophämtningen fungerar. Men om något skulle hända är det så klart viktigt att vi gör ett övervägande vart våra resurser behövs mest, säger chefen.
Alltså: stabsläge, krisgrupp.

Det framgår inte av artikeln, men med tanke på att även den nya byåkratsvenskan sprider sig som ett virus, kommer det allvarliga läget förmodligen inom kort att betraktas som ”en särskild händelse”.
– Vad nu alternativet till en särskild händelse är.
– Kanske en o-särskild händelse?
– Eller en särskild o-händelse?

Kanske bara en vanlig dag på jobbet? Vad vet jag? För säkerhets skull kör jag nog ett lass sopor innan jag går ner i stabsläge i soffan. Det är ju ändå fredag den 13:e och man vet inte vad som kan hända med en hammare i handen. Apropå det kanske du undrar hur det var gick med min 24-timmars blodtrycksmätning?
Svar: Den särskilda händelsen i mitt liv på udden slutade med ett glatt brev från Corona-Kjell – han kallas så i folkmun, vår högt respekterade distriktsläkare. Detta efter att han visat sig vara en av de första i kommunen att drabbas av Covid-19.
Nu är han frisk – och jag med: ”Värdena var glädjande nog helt normala”, skriver doktor Kjell i dagens brev till mig, ”snittvärdet för samtliga mätningar låg på 126/76, dagsmätningarna 129/79 och nattmätningarna 111/65. Således glädjande nog normalvärden, så du kan fortsätta med din nuvarande medicinering”.
Eller som man sa förr innan krisgrupper i stabsläge tog över det svenska språket:
– Det var inte så illa pinkat av en gammal trähäst.

Hon: nja, soffan är ingen bra idé. Du har ju lovat göra Biff Rydberg idag…

Och jag har lovat göra lingon och kolapaj. Kolan tar bara sjuuuukt lång tid på sig att komma upp i 120 grader, och det är så fint och stilla ute. Vill ut innan det blir mörkt… stelna nu då!!!

Han: Där fick jag, Biff Rydberg alltså. Tror jag tar hjälp av Morberg och Oasis version av ”Stand by Me” på Spotify. Med en oxfilé från Attanäs kan det inte bli helt fel. Även om det är fredag den 13:e. Eller?

Torsdag: Inget fel på invandrande men…

(uppdaterad 16:35, 14:56)

Han: Branschen överlevde att Versace, Gucci och Prada gick över till djurvännernas sida. Nu verkar coronan ta död på både minkar och pälsindustrin.
Om jag hade anlag för konspirationsteorier (vilket inte bara Trump har) skulle jag genast ana att det är djurrättsaktivisterna som smittat minkarna – de brukar ju strunta i djuren bara de får jävlas med farmarna.
– Att mink-coronan bröt ut i just Sölvesborg är också logiskt.
De flesta djurrättsaktivister avskyr även SD som pesten (Göteborgsvits) och smittan har nu tvingat partiet att ta ställning mot sina kärnväljare (minkbönderna) i detta sitt starkaste fäste.

Sverigedemokraterna gör alltså gemensam sak med Miljöpartiet och Vänstern och kräver att minkfarmerna stängs. En ohelig allians som ger virus i hjärnorna på alla som är emot allt som SD står för och röstat för allt som Jimmie Åkesson är emot.
För egen del har jag blivit alltmer blödig när det gäller minken.
Jag menar vår mink, den som vi tidvis beskyllt för att vara en mård men som vi nu är säkra på är en mink.
I alla fall jag. Detta efter att Rolfs och Caisas pöjk Jonas filmat minken på Badbryggan, inklusive lekfullt simmande i viken.
– Så simmar inte mården. Den håller till i skogen.
Säger Rolf och han vet, för han håller själv till i skogarna kring Emmaboda.

Så himla söt! Förhoppningsvis har denna vår mink inga kusiner i SD-land. Åtminstone inga ensamkommande släktingar som vill flytta hit, leva på bidrag från vårt fiskrens och ta jobbet från vår fina mink som också är utböling, men en fin sån och och … äsch, nu tänkte jag ju nästan som en sverigedemokrat, men du fattar vad jag menar.

Hon: den där bilden är väl på uttern… filmen Jonas visade var däremot en mink, fast en väldigt stor sådan. Och det var nog den vi hade här i våras också och inte en mård, men det var inte den här bilden Peppe!

Annars är det fullt fokus på höststädning i trädgården och i växthusen. Jättetrist, så det går långsamt framåt… men det roliga är att man så smått kan börja sätta fröer nu, om man vill tjuvstarta här inne alltså.

Satte två x fyra fröer till små kruktomater igår, som förhoppningsvis blir en tidig skörd inomhus någon gång efter jul. Spännande se hur lång tid det tar innan det blir tomater, om det blir några… Måste bara fixa en bra lampa med dagsljus så de får tillräckligt med ljus i vinter.

En del av mina långsammaste chilisorter ska jag också börja sätta i dagarna. Men först måste jag ta hand om de sista kvarvarande på plantorna från i år. En liten burk med en supergod sambal oelek med limejuice, och tre burkar med ren chilimarmelad fick jag gjort idag. Nu tror jag det blir soffan och en bok faktiskt. Han sover middag…

Han: Älskar hennes marmelad, särskild med lite kanel och ingefära, men kan inte släppa dagens scoop: Minken! Har efter en hel dags arbete som enda lokalreporter kommit över en unik film, som vår källa Rolf skickat oss anonymt. Frågan alla ställer sig på udden:
– Är detta som mink som den pälsklädde besökaren vi hade utanför vår köksdörr i våras???
Döm själv:

Onsdag: Vi tänker på Sven Wollter idag

Hon: det är såååå sorgligt och nästan helt ofattbart att Sven Wollter har lämnat oss. Jag läste att han hade insjuknat i Corona, och att han kände sig dålig och hade feber. Men att han inte skulle klara sig fanns ju inte på kartan. Det var ju dessutom han själv som uttalade sig…

Och Rasken dör väl inte bara sådär. Han är ju odödlig. Men när jag läser vad min dotter Meli skriver om sitt möte med honom som fotograf på Göteborgs-Posten, då går det in, och tårarna börjar rinna.

Så otroligt fint skrivet Meli, jag delar med mig här nedan:

Sven Sven Sven. Jag fick äran att träffa dig för första och sista gången i augusti i år. Det var inte förens jag träffade dig som jag förstod din storhet på riktigt. Du vet verkligen hur man tar ett rum och när du lämnar det så lämnar du avtryck på människorna du precis mött. Man minns dig.
När jag träffade dig så tog du mig till dig och visade en gammal bild på dig, bilden är tagen i Långedrag år 1940 och du håller i en pilbåge tillsammans med en kamrat. Du sa att det var första bilden som någonsin publicerads på dig i GP. Känns otroligt sorgligt nu när jag inser att jag tog den sista.

Vila i frid Sven Wollter ❤️

goteborgsposten #svenwollter

Han: En sorgens dag som känns som en personlig förlust. Världen krymper verkligen när man inser att ens egen dotter tagit den sista bilden på denne artist och hedersknyffel som jag varit politiskt oenig med i decennier.
En stund av eftertanke bjuder Sveriges radio på när man låter oss lyssna på när Sven Wollter läser kortromanen Glöd av Sándor Márai. En passionshistoria som diskuterar livets stora frågor, inklusive åldrandes villkor, och som jag inbillar mig säger mycket även om uppläsaren.