Tisdag: Vaknar med något Hårt under täcket

(Uppdaterad 15:34)

Han: Har alltså sovit med en apparat som kramat min vänstra arm en gång i timmen (x 4 på dagtid). Jag har uppmanats föra dagbok över ”händelse eller känsla”, här kommer alltså ett dygn i Peppe Engbergs intressanta liv (jfr Leopold Blooms).

14:45 återvänder till udden efter försenat besök på Torsås vårdcentral och besök på Systembolaget (jo, syster Petra sa att jag ska leva som vanligt).
15:00 luktar gott! hon gör havrekakor. Får en hård kram av min blodtrycksmanschett. Skriver ihop ett utskick i stugföreningen som knappast kommer att ge nåt utslag.
16:15 jaa! Hon serverar eftermiddagsmedicinen (champagnedrink med conjac).
16:45 min tur laga middag. Falukorv i ugn på bädd av sötpotatis, rödkål, de sista av mina svarta Double fun inköpta i Paris, chili, halvmjuka tomater, lök, rödlök, en Horses Neck till kocken, ingefära, några flarn av pepparrot och en halv kalvbuljongtärning och 3 sorters riven ost.  

17:45 middag, gott säger hon och det räcker. Får en kram igen, aj, har redan tennisarmbåge. Antique road trip, läser något. Somnar (betänk att jag började jobba 06:15).
20:05 vaknar med ett hårdhänt nyp i armen och ser Kockarnas Kamp, fel Mästerkocken. Blir som vanligt hungrig, dricker vatten. Kollar som vanligt morgondagens DI och SvD Näringsliv. What’s new is not true/ and what’s true is not new”.
Även ute är det svart.
21:30 vi går och lägger oss, maskinen och jag. Hon läser redan, jag ser på CNN men magin är borta, ingen pratar om valet, coronan är tillbaka som breaking news. Om maskinen ger utslag beror det på att hon smörjer in sina fötter.

22: 04 börjar läsa ”F”,  Katarina Frostensons uppföljare till ”K”. Ångrar att jag läst recensionerna, särskilt Josefin Holmström rakbladsvassa i Svenskan. Känner redan efter inledningen igen lössen på gången – se min recension av ”K” på Bokus.
23:00 smeker hennes nakna arm, somnar. Väcks omedelbart av den andra som kramar mig hårt.
01:09 vaknar i en jobbig dröm av ett hårt nyp i armen, hjärtklappning. Hör att är hon på toa. ”Hur mår du?” frågar jag. Hon med öronproppar vänder sig bort.
Ligger vaken och skriver i huvudet. drömmer om att jag är redaktör igen och ingenting förstår. Ger apparaten utslag när jag pinkar?

03.44 vaknar av att hon lägger sin hand på min axel. Tänker fråga henne om något, men hör att hon snarkar lätt.
06:26 vaknar med värk i armen och någonting hårt i ljumsken, midjebältet med apparaten har snott sig. Smyger upp, stänger dörren. Nattsvart. Dagens PepTalk: Allt har hänt, ingenting förändrats. Sparar ner en rolig (tragikomisk) Trump-teckning.
Skickar ett mejl till CS.
07.35 solen går upp för att jag ska få leka även idag.

08.30 hon är vaken. Jag gör kaffe, hon cyklar och hämtar tidningarna. Frukost i soffan. Läser morgontidningarna. Älskar lokaltidningens förmåga att förvandla stora nyheter till små:
– Johan Persson (s), kommunstyrelsens ordförande i Kalmar, gratulerar stans amerikanska vänort, Wilmington.
Du fattar: Segern är vår, ty Joe Biden är född i Wilmington och nu ser kommungubbarna fram emot att få göra en avdragsgill vänskapsresa så snart pandemin är över.

Nu är hon redan igång med resten av dagen. Jag skriver ner detta. Har mycket ont i armen. Kram, kram, aj.

Han igen: Nu är det klart – Åsa Erlandsson, reporter på SvD får Per Wendels pris som årets nyhetsjournalist. 
Juryns motivering lyder så här: ”Nyhetsfabrikens ekosystem får sin näring från många håll – en egen idé, ett bra tips, en god redaktör eller en driven reporter som gör ett scoop. Men ibland gör en speciell journalist story på story. Prisnomineras för publiceringar i fackförbundspress, för en reportagebok, för ett tv-program, för nyhets-tv-inslag. Och nu för återkommande unika berättelser i en dagstidning.
Årets pristagare Åsa Erlandsson har – över tid och genom olika genrer – visat sig värdig Per Wendels nyhetspris.”

– Snyggt jobbat Åsa. Pelle skulle ha instämt! Har jag nåt att tillägga? Okej, eftersom du tjatar: Fyndig men kanske lite mångordig motivering, tycker gubben på udden. Kan bero på att den ordknappe före detta jurymedlemmen – som i 14 år skrivit juryns utkast – denna vackra höstdag avtackats med en vacker blomkvast.Juryns motivering: ”Peppe! Tack för alla år, med kluriga idéer och formuleringar i PW-juryn!”
– Där satt den!
Inbillar mig att Pelle flinar i sin himmel. När han var som snällast kallade han mig för ”B-journalistikens Ronald Reagan”.
Jag hämnas genom att på alla viktiga dagar bära Pelles fulsnygga tweedkavaj.

Måndag: ”Är jag glad eller är jag glad att jag betalar skatt?”

Han: Nu har jag bejakat min kvinnlighet igen. Enligt forskningen konsumerar kvinnor 20 procent mer sjukvård än oss män. Hälften av dessa merkostnader kan härledas till sjukvårdskostnader i samband med reproduktionen, huvudsakligen förlossningsrelaterat. Kvinnor konsumerar också mer sjukvård vid psykisk ohälsa och vid sjukdom i muskler och leder.
– Kvalar inte in där heller. Ännu.
Å andra sidan konsumerar vi män mer specialistvård medan kvinnor utnyttjar en större andel av primärvården.

Och det stämmer här på udden. De senaste åren har jag fått mycket vård för de få miljoner jag under årens lopp betalt i skatt. På senare tid har jag covid-testats tre gånger och tagit andra prover 4 gånger på Torsås vårdcentral.
– Min fru börjar på goda grunder tro att jag åker dit för Josefins skull.
Och det är nästan sant: Josefin, som är undersköterska kan få en kanyl i armvecket att kännas som ett löfte.

I augusti var jag inbjuden till S:t Eriks Ögonsjukhus, vilket blev dyrt för er andra skattebetalare och jag ska dit igen i december. Och i helgen har jag åkt in och ut i en dyr Siemens skiktröntgentunnel på SÖS. Ja, på Röntgenavdelningen jobbar personalen sju dar i veckan för att minska köerna. Trots det fick syster Anna mig att kännas som att jag var där för hennes skull:
– Jag jobbar egentligen på akuten och det är bara trevligt att träffa nån man kan prata med som man vet inte kommer att dö inom några timmar.

Klart man blir glad. Bestämt sig för att hålla liv i mig har även syster Petra gjort.
– Ska du inte vara här hos mig nu, sa hon när hon ringde 34 minuter efter att jag skulle ha infunnit mig på Torsås vårdcentral för att inleda min 24-timmars blodtrycksmätning.
Hon lät inte minsta arg över att jag glömt bort henne eftersom jag som man har haft så mycket viktiga saker att tänka på denna måndag när ingenting hänt ens på CNN.
– Kör försiktigt, tänk på blodtrycket.
Säger hon när jag lovar att vara hos henne på en kvart.
Utan minsta bitterhet.

Och nu går jag alltså omkring med en blodtrycksmätare som fyra gånger per timme påminner mig om att jag lever. Återbesök klockan 13:45 i morgon.
– Är jag glad eller är jag glad att jag betalar skatt?

Hon: och precis när jag äntligen upptäckt ett par trattisar på vårt ställe ringer han och säger att han måste åka upp till Torsås vårdcentral. Jag trodde han ringde för att fråga om det kommit upp någon svamp än… det var ju liksom dagens största händelse ur min synvinkel 😉

Förutom en kort skogspromenad till vårt svampställe har dagen mest gått till att klippa ner chiliplantorna inomhus (invaderade av löss medan vi var borta…) och skördat de sista chilisarna i växthusen. Sov till halv tio, då var Peppe så orolig att han väckte mig, så dagen blev kort. Besök i Stockholm tar uppenbarligen på krafterna…

Lördag och söndag i storstan…

Hon: intensivt kortbesök i stan. Började med födelsedagsmiddag hos son, sen födelsedagslunch med annan son, snabb drink med Pelle och Petra. Klippt håret hos bästa Carley, lämnat in älsklingsbrillor på lagning hos Stureplansoptikern och promenerat med kompisarna Malin och Gunnar till resans egentliga mål, SÖS, för Peppes årliga kontroll.

Och så middag med kontorets dreamteam inne i Chambre Separee på Sturehof. Kändes bra med tanke på att vi nog egentligen bara borde ha stannat på vårt hotellrum.

Som tur var hade vi vår egen Paparazzi med, för bilder har vi inte hunnit med att ta. Tack Bengt!!

Och så förstås, hurra för Joe och Kamala! Och Expressen för bästa löpet…

Han: Inte mycket att tillägga. Utom att vi länge undrade var den omtalade guldbron låg som alla talat om och kungen invigde. Insåg så småningom att vi stod mitt på den och det var inte mycket att skryta över.

Dessutom insåg vi att det blir jul igen i huvudstaden – Jan Stenbecks klassiska julgran får snart kvistar:

Och Sturehof är Sturehof. Två luncher och en middag hann vi med. Och coranan till trots, känt folk dyker alltid upp. Jag tar en bild på födelsedagsbarnen Erik & Amanda och upptäcker efteråt att i bakgrunden firade även Hotellkungen Petter Stordalen och hans nya tjej.

…och trots allt annat (tittade in i min ateljé, en trevlig fika med Pelle Sturen & Petra på Brillo, handla färgpatroner på Clas Ohlson, äta två långfrukostar på hotell Sparrow mm) hann jag se mig mätt på det amerikanska presidentvalet. Alla tror vi oss veta hur det gick och hur det än går hoppas vi att clowneriet bli en tragikomisk parantes i historien. Känner mig tämligen trött även på CNN, ser fram emot att komma hem och läsa om att någon i fyllan och villan kört på en vägskylt i Gökalund igen.

Hon: Hann med att fynda lite blandad färdlektyr på Pocketshop innan tåget skulle gå. F ser man ju fram emot att läsa med skräckblandad förtjusning… uppföljaren till Djävulen bär Prada hoppas jag inte jag växt ifrån 🙂

Snart är vi hemma kissarna. Fast vet ni haft det toppen i extramatte Ancys fina omvårdnad. Och så glad för bilderna vi fått på de små älsklingarna under tiden vi var i Stockholm. Lugnar en alltid lika orolig matte 😉

Fredag: Allt har hänt – ingenting har förändrats

Han: På tredje dagen återstod han och såg att ingenting hade förändrats. Under natten har Mr Trump än en gång krävt att rösträkningen ska stoppas – i de stater där han leder.
Och på CNN pratar man även idag om att rösträkningen fortfarande pågår i Clayton County.

Även på udden har allt hänt men ingenting förändrats. På förekommen anledning har vi testat oss. Det gjorde lite ont i näsan, särskilt i Hennes lilla dito, men om det fanns något där så var det inte covid-19.
– Grattis till oss!
Och därmed är valet avgjort: Vi åker till Stockholm som planerat. Det svaga könet ska på sin årliga besiktning. Extramatte och husse chillar med katterna och … chilin.

Han: Det är allvar nu – lagom tills vi närmar oss Mjölby har Biden passerat Trump i Georgia.

Han, igen: Allt har hänt, ingenting har förändrats. Vi har landat i huvudstaden, men jag är kvar i Chicago där Biden takes the lead in PA och ännu är ingenting klart.

Hon: jo det har det, förutom knökfullt tåg med barnvagnar i hela gången vid våra platser, messar sonen och säger att det är terrorhot i Stockholm och det kryllar med poliser utanför centralen… ur askan i elden alltså!

Men vi såg inte en enda polis på hela vägen från centralen ner till Stureplan och The Sparrow Hotel. Där vi ska bo i helgen. Toppval känner jag direkt…

Torsdag: Dagen när Udden County UTROPAS TILL USA:S 51 stat …

(uppdaterad 18:15, 17:00, 15:30, 10:10, 09:45)

Han: Dramat fortsätter… och det spelas bara på engelska. En slutsats är given: Om svenska medier ska ägna så mycket tid och utrymme åt amerikanska val – låt CNN ingå i det licenspaket som vi skattebetalare betalar för public service.
När SVT och Sveriges radio är som bäst plankar de rakt av CNN:s nyheter, vinklar och fakta – men senare och mindre detaljerat. Inte minst: utan grafiken som kan för 24:e gången kan få Nevadas nästan färdigräknade röstsiffror att se nya och fräscha ut!
– Och utan totalt ointressanta kommentarer från avdankade svenska politiker som Carl Bildt, Mona Sahlin eller ens en påläst Fredrik Reinfeldt.
Ännu en fördel: CNN är lika anti-Trump som SVT, TV4 och Sveriges radio, men de är medvetna om det och parerar sina egna värderingar på ett smart sätt.

Nu kom morgontidningarna med gårdagens nyheter som inte ens var nyheter då men förpackade på ett kompetent sätt. Undrar om det fått med att siffernissarna lurade oss att tro på att Biden skulle sopa golvet med Trump i förrgår?

PS: Förlåt, jag var orättvis. På Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida, DN:s humorsida för 70+, hittade jag två givande kommentarer:
”Make USA Fake Again”
”Om det blir oavgjort så vinner die Baiden”
(obs! den senare kommentater funkar inte om du använder Google Translate).

Och i Barometern hittar jag en kommentar som kan ses som ett tips till Trump om/när han skickar ut sitt sista twitter som president. Tidningen citerar den tyske författaren Heinrich Heine (1797-1856):
– Gud kommer att förlåta mig. Det är ju hans yrke.

Han, igen: En bild säger ibland mer än en massa ord: Livet på udden, 7 timmar senare:

Förresten, ord säger mer än en bild: Visst är det konstigt att ett land som kan skicka folk till månen och får bilar att köra utan förare nöjer sig med att ha ett så ålderdomligt sätt att räkna röster?!
– Nån som känner nån i Silicon Valley?
Ännu konstigare är det att en tv-kanal kan hålla igång sin rapportering 24 timmar om dygnet med att bevaka en verksamhet där ingenting händer under många timmar för att rösträknarna jobbar 9 till 5!
–Våra hjältar där ute måste ju få sova, säger CNN:s ankare Andersen Cooper och ser ut som en nyplockad persika under allt smink.

PS: ”Look what’s happening in Sweden”, sa Trump i ett legendariskt uttalande. ”Sweden, who would believe this. Sweden.”
Även på CNN idealiseras den efterblivna rösträkningen. Trams! Efter valet bör både demokrater och republikaner vallfärda till Sverige för att lära sig hur man genomför en rösträkning med modern teknik – som utvecklats i USA.
Eller om för att vara mindre lagomt svenskt självgod:
– Inför nästa val bör Georgias valmyndighet göra en avdragsgill konferensresa med traktamente till den före detta Sovjetrepubliken Georgien för att lära sig hur man organiserar valräkningen år 2020.

Pinsamt, är ordet. Jag kommer att skicka en räkning för allt arbete jag inte kunnat utföra på Margaretas nya veranda det senaste dygnet, för att jag måste ligga här och glo på hur hedervärda människor jobbar livet av sig med en process som den digitala tekniken kan göra bättre, snabbare och säkrare.

Hon: trött, vaknade alldeles för tidigt och har packat och fixat inför ett kort Stockholmsbesök hela dagen, så jag kommer lämna över ordet till vår kompis Bengt och vår SMS-grupp från imorse. Bengt är lika hooked på valet och CNN som Peppe, men har ändå hunnit forska lite vidare i min märkliga släkt. Vet inte om jag vågar tro på det men är hur som helst glad han hittade en lite snyggare anfader också 😉

Han: Haha, släkten är värst och hennes släkt är värre. Men tack älskling för du ändrade fokus och fick mig att landa på udden igen. Jag undrade just varför det plötsligt är kolsvart utanför fönstren mot havet trots att jag läser på tv:n att klockan bara är kvart över elva på förmiddan i New York.

Onsdag: Låt meteorologer ersätta siffernissarna nästa gång!

(Uppdaterad 15:00)

Han: Vad säger man? Hur det än går får amerikanarna den president de förtjänar. Men vad var det surgubben på udden sa: ”Joe Biden är favorit att vinna presidentvalet i USA enligt alla opinionsmätningar. Börsen spekulerar om en ”Blue Wave” och finansfolket satsar just nu sina surt förvärvade slantar på Biden. Fan tro’t. Enligt Betfair vinner Trump i den viktiga swingstaten Florida, 20 dollar per 100-lapp.Biden ger 61 dollar.
– Nån som vill betta emot?
Inte jag.”

Så skrev jag. Men vad hjälper det. Jag satt ändå uppe i natt och hoppades att siffernissarna skulle ha rätt den här gången. Nu vet vi – igen – att opinionsmätningarna lurat oss att tro att de säger någonting om amerikanska presidentval.
Igen!

Än en gång bekräftar de att ingenting är så jävla meningslöst som det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och förhoppningsvis kommer vi i fortsättningen att slippa siffernissarnas medverkan i nyhetssändningarna.
– De vet att massa om statistik – men de vet ingenting om hur presidentval i USA går.
Mediecheferna kunde lika gärna låta kanalernas meteorologer att varje dag i tre månader (eller fem?!) spå vädret på valdagen och utifrån sina prognoser spekulera i hur folk kommer att rösta (typ, utifrån hur många som äger en regnkappa, går i bikini med Trump-märke etc).

Eller, eftersom media i första hand år underhållning numera: Istället för att slänga ut miljoner på dessa meningslösa mätningar föreslår jag på fullt allvar att SVT, TV4 och alla andra som bygger sina rubriker på irrelevant statistik ringer Åke Olsson, i Gissamåla, Emmaboda kommun.
Åke spår väder i sina abborrar och hade rätt en gång för 12 år sedan. Det är mer än vad de som bär ansvaret för att sprida detta irrelevanta slöseri med tid och resurser:

Hon: för att skingra hans fokus, ”tvingade” jag med honom på en stilla skogspromenad. Tyckte vi borde gå och kolla om det kommit upp några trattisar på vårt ställe än, men nej, inte en pytte ens. Massor av andra svampar däremot. Hur många som helst faktiskt. Önskar min svampkunskap sträckte sig längre än till fjällskivling och kantarell…

Men däremot hittade vi ett stort gryt med både in och utgång. Himla nyfiken på vem som bor där. Räv eller grävling…?

Tisdag: Alla har inte gett upp…

(Uppdaterad 16:45, 17:10)

Hon: hade väl mer eller mindre lagt ner det här med tomater (i alla fall för i år, ha ha) speciellt efter att ha kokat ketchup i veckor. När de sedan fick mögel blev det ju ännu tristare. Även de inne i växthusen, som jag drivit upp från tjuvskott och tänkte skulle förlänga säsongen, blev drabbade en efter en. När de sedan dessutom fick bladlöss var det ju definitivt bye bye…

Men men, några fick stå kvar, utan omsorg, och ändå vägrar de ge upp. Blev helt plötsligt lite nyförälskad och börjar nästan längta efter nästa säsong 😉

Jag tror inte jag berättade mer om tomaten OSU Blue i somras, bara hintade om att jag skulle. OSU står för Orleans State University. Och det för att den är framavlad där för att bli så nyttig som möjligt med massor av antioxidanter. Det verkar ju också som om de lyckats få den extra tålig. Inget mögel, inga löss! Tack!

Den är också lite speciell för den reagerar färgmässigt på kyla och mycket ljus, ju kallare och ljusare det är, desto mörkare blå-lila-svart blir den. Så undertill där tomaten är mer i skuggan är den först grön och blir sedan som mogen röd. Och har den fått väldigt lite ljus är den alltså nästan helt röd som mogen, och motsatt helt svart.

Brandywine, världens godaste tomat, har också klarat sig ganska bra på slutet. Men nu har plantan börjat mögla i stammen längst ner. Fast denna superfina tomat har ändå mognat utan att ruttna, och jag hoppas på att de två som är kvar också gör det innan den helt ger upp.

Nästa år ska jag ha fler Brandywine-plantor. Den är lite krävande och drabbas lätt av pistillröta, så jag tröttnade lite på den förra året och satte bara några få plantor i år. Men nu ångrar jag mig. Lite nyförälskad som sagt. Speciellt i Brandywine:)

Han: Människan är inte där hennes skor är, skrev författaren Ivar Lo-Johansson och idag är en sån dag. Hennes tomater är härliga, men just nu är den här människan inte kvar i sina leriga stövlar på udden.
– Vad jag gör?

Jag kollar på en ruskigt spännande tv-såpa, här och här och här håller jag koll på dem som redan vet hur det slutar.

Hon igen: apropå tuppar så kom denna statusuppdatering upp från Sofia på Alnö Småbruk alldeles nyss. Ja så kan det gå om man inte är snäll… Beware Trump!

2 november: Grått grått grått – men alla katter är inte gråa

Hon: idag är det verkligen verkligen höstlikt ute, massa löv, blött och gråmulet. Men om man inte bara tittar ut och konstaterar att det är stugsittarväder, utan öppnar dörren och går ut på altanen och känner efter, så är det faktiskt förvånansvärt varmt. Inte ”höst-råkallt” alls.

Vilket jag gjorde, egentligen bara för att ta en bild av hur Kalmarsund ser ut idag för att få en jämförelse med det 6 år gamla ”minne” som kom upp på Min FB-sida imorse. Men frågan är hur många grader det var då…

Mycket har hänt, både vad det gäller altanbyggande och husrenovering sedan dess. Men framförallt lämnar vi ju inte kalmarsund längre. Jo för lite utflykter till stan (Sthlm eller Kalmar) då och då.

Notera hur altanen kommit närmre flaggstången och den lilla ”stolen” utvecklats sedan första skissen…

Han: Grått, grått, grått. Vädret väcker frågan om att alla katter är grå i skymningen. Läser i tidningarna att BBC skärper reglerna för sina journalister, detta för att betona opartiskhet i bevakningen.
Motsvarigheten till SVT och Sveriges radio skriver också att BBC anställda måste ställa sig ”oberoende och distanserade till alla former av regeringsinitiativ, kampanjer och välgörenhetsorganisationer och deras agendor, oavsett hur behjärtansvärda deras agendor kan verka och hur mycket de än verkar accepteras.”

BBC-journalister som jobbar med nyheter och aktualiteter tillåts inte heller privat gå med i några demonstrationer eller protester, står det i företagets riktlinjer. I de nya reglerna för de anställda skriver företagsledningen bland annat att generellt sett får en journalist på BBC inte säga något offentligt som den inte kan säga i en direktsändning eller på någon av BBC:s alla publiceringsplattformar.
Det ser ut som en tanke att svenska Dagens Nyheter samtidigt stolt meddelar att man kommer att låta Greta Thunsberg agera chefredaktör för tidningen en viss dag.
– Nej, inte bara politisk redaktör för ledarsidan, utan redaktör även för nyhetsbedömningarna.
Detta efter att allas vår Greta klagat på DN:s journalistik just i det avseende.

För detta beslut har DN fått kritik. Men enligt chefredaktören Peter Wolodarski ”skadar Thunbergs dag på DN inte journalistiken – tvärtom.”
Det är ju bra att Wolodarski inte tror det. Det vore ju konstigt om han trodde något annat.
– Problemet, Peter: Det är inte du som avgör vad som skadar förtroendet för DN:s nyhetsbevakning. Det avgör vi prenumeranter och läsare.
Jag återkommer till det.

”Tyvärr kommer många bara att minnas Myrdals stolligheter”. Det skriver Ulf Wickbom i en krönika i Barometern om den oborstade skriftställaren. Ulfs åsikter ligger i linje med mina egna (se: LÖRDAG: MORGON MED FÅGELKVITTER OCH MYRDALS SKUGGA PÅ VÄGGEN).
Emellertid, eftersom vi fortfarande ligger kvar i sängen (11:30) omgivna av morgontidningar: BBC:s och DN-redaktörens ställningstagande ovan väcker en aspekt på Jan Myrdals livsverk som bör uppmärksammas.

Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, publicerad redan är 1964, påverkade en hel generation svenska ungdomar, denna bloggande ungdom inkluderad.
Boken gavs ut på engelska med titeln Confessions of a Disloyal European. Som Peter Kadhammar påpekar är ordet ”disloyal”, illojal, central i Myrdals liv och gärning som skribent. ”Det är ett positivt ord. Han är illojal mot makten och den rådande ordningen”.

Inte bara för Myrdal. Att vara illojal är ett centralt begrepp för alla journalister – åtminstone för oss som sysslat med nyhetsbevakning.
– Vi ska och måste vara illojala mot alla opinioner och opinionsbildare. Detta för att behålla vår trovärdighet. Det är det som skiljer journalistik från reklam och PR.
Copywriters och PR-konsulter får betalt för att sälja in en parts åsikter. Det är helt okej.
Liksom att Peter Wolodarski tar betalt för att sprida sina och ägarens (Bonniers) liberala åsikter på ledarsidan i DN (lib).
– Men det är inte okej att nyhetsjournalister tar betalt för att sälja in en opinionsbildares åsikter.

Journalister beskylls ofta för att vara opålitliga skitstövlar. Inte minst av Trump. Det är en komplimang, illojala ska journalister vara!
Oberoendet är grundbulten.
– Den nyhetsbevakande journalist som beröms för att vara pålitlig av en president, ett parti, företag eller annan kommersiell eller opinionsbildande person bör överväga att byta jobb.
Han eller hon är en skitstövel förklädd till journalist.

Det är sant: När journalister pompöst hävdar att ”de bara beskriver den objektiva sanningen” så är det i bästa fall rent och skärt självbedrägeri. Det svårt ­ för att inte säga omöjligt – att vara objektiv.
Jag hävdar till och med att det är kontraproduktivt. För egen del definierade jag mitt samlande uppdrag som nyhetsjournalist som ”summan av orättvisa betraktelser på ett givet begränsat utrymme”, där poängen ligger i att jag genom att ständigt försöka vara illojal mot andras (och inte minst mina egna!) åsikter och i urvalet av relevanta fakta (som av utrymmesskäl alltid måste vara begränsat) förhoppningsvis över tid kan skapa en så sann bild som möjligt av en viss företeelse.

Detta gäller nyhetsjournalistik. Vad gäller åsiktsproduktion, och det är vad detta bloggande begränsas till, gäller bara en sak:
– Var tydlig med vad du tycker! Tycker gör jag om BBC-chefens besked. Mig inte tycka om idén bakom Peter Wolodarskis reklamtidning. Detta oavsett att jag sympatiserar med Greta Thunbergs åsikter.
Eller kanske snarare därför. Greta är för bra för slarva bort sin position på reklamjippon.

PS: I skymningen är alla katter gråa, är ett kinesiskt ordspråk. Det betyder att det inte spelar någon roll om katten är vit eller svart bara den jagar möss. När det gäller den fake news-skymning som numera sänker sig över medievärlden spelar det däremot roll om vi vet om katterna verkligen jagar eller bara skriver textreklam.

Nu ska jag lyssna på radioföljetongen, PO Enqvist Ett annat liv.

Söndag: ”Tegnell tvingade hans syster se ett helt avsnitt av Bonde söker fru”

Han: Till slut inser även jag att karantänen börjar ta på omgivningens psykiska välbefinnande.
– Idag har jag till och med sett ett helt avsnitt av Bonde söker fru, säger en syster uppgivet.
Vi upprätthåller rutinerna, rings varje lördag.
– Ett helt avsnitt, stackars dig. Jag ser rubriken framför mig: ”Tegnell tvingade min syster att se ett helt avsnitt av Bonde söker fru”.

Å andra sidan: Efter att syster Kajsa och hennes Tore sett om tidernas alla filmer i repris, konstaterar vi att James Bond dödförklarats lagom på Alla helgons dag.
– Betrakta alltså alla rykten om att det kommer en ny film som fake news.

För ett år sedan hade vi fest på udden, påminner mig Isman när vi på stipulerat coronaavstånd (= 2 tegnell) jämför gårdagens månstudier. I år blev det ingen fest.
Jag erkänner: Hans bild är bättre än min.

Inget bus, inget godis. Idag åkte Hanna & Björn vidare mot Stockholm efter en vecka i Chateau Margareta. En enda gemensam middag vågade vi oss på, resten fick bli dubbel armbågslucka som vi säger som gjort lumpen på jägarförband och alltså lärt oss att hålla avstånd (Formellt uppträdande, sid 37).
– Jaha, bara jag alltså.

Min kompis CA ringer. Även det tillhör helgens rutiner. Även denna gång mår vi som vi förtjänat, det vill säga bra. Men han låter lite trött på rösten. Åtminstone tills han får prata om dagens match.
– Det är klart att Hammarby slår Häcken!
– Grattis, säger jag som jag brukar säga.
Klart man ska ta ut segern i förskott, efteråt kan det vara för sent.

Och vädret? Tackar som frågar. Gråmulet, 11 grader som känns som elva grader. Sydlig vind, 5 m/s, 11 i byarna. Inneväder. Tända ljus. Och eftersom ingenting i övrigt har hänt kan jag berätta att jag nyss la en halv chili (Sichuan) i mitt vitvinsglas.
– Du har rätt syster, coronan börjar påverka vårt allmänna välbefinnande.  

PS: Gnällig ton? För att du som läser detta ska fatta att det inte finns någon anledning till oro skickar jag med en rolig kortfilm från Isman:

Han igen för att hålla humöret uppe: Apropå Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum – eller Alla helgons dag som den obildade pöbeln säger nu för tiden – Trumplandets ”Halloween” tar vi inte ens i vår mun här på udden – tillägnas ju alla helgons ära. Somliga av er läsare tycks ha uppskattat min historia om hur Pelle Wendel (Stora Journalistpriset 1988) tvingade mig att sätta statsminister Göran Persson på plats.

Det finns många historier, en i mängden: Pelle kände alla och däribland naturligtvis en indisk maharadja. Hemma hos denne träffade Pelle Dalai Lama. Både Pelle och Lama var rädda för att flyga. Pelle hade varit med om flygkraschen i Ängelholm år 1964, där 31 av de 43 ombord dog när en Convair 340 Metropolitan kraschade. Pelle vaknade på en åker med en huvudlös medpassagerare i stolen intill.
Det glömde han aldrig. Vad som gjort Dalai Lama flygrädd framgår inte, men även denne hade en metod att få kontroll över nerverna.
– Jag mediterar, sa den milde halvguden.
– Jag tar några järn, sa Pelle från Expressen.
Snarare tre GT rakt upp och ner innan han gick ombord. Sedan några till. Men med tiden lärde sig Pelle faktiskt också att meditera inför våra flygresor. Han hävdade att det hjälpte.
För säkerhets skull kombinerade han dock Lamas metod med sin egen.
Jag vet, Expressens murvel hade till och med ett läkarintyg som sa att flygplanspersonalen borde servera honom dessa drycker redan innan start.

Nå, det går ett efter mötet hemma hos den indiske maharadjan och så får Dalai Lama Nobels fredspris i Oslo. Mellan dubbla led av kungligheter, potentater och mediefolk skrider pristagaren fram för att hämta sitt pris. Stämningen är mycket värdigt, allt fokus på Pristagaren i sin röda tunika. Plötsligt viker denne till arrangörernas, livvakterna och den församlade pöbelns förvåning av från den röda mattan och går fram till en lönnfet kille i en iögonfallande gulbrunrutig tweedkavaj.

Fredspristagaren skakar hand med Pelle Wendel, som är där för att bevaka prisutdelningen för Expressens räkning. Han lutar sig framåt och viskar:
– Psss, jag har upptäckt att din metod också funkar.

PSss: Bor du på udden eller kretsar kring Stureplan kanske du känner igen kavajen. Jag ärvde Pelles hästtäcke. Används alltid vid högtidliga tillfällen. Typ alla helgons dagar.

 

Lördag: Morgon med Fågelkvitter och Myrdals skugga på väggen

Han: En ny underbar morgon. Fåglarna tror att det är vår. Eller så är de bara glada över att vi fyllt på deras frukostbuffé. Mest talgoxar och grönfink, en och annan nötväcka. Men en ny observation: En flock gråsiskor mellanlandade på vår udde för transit på väg söderut.

Nu dagens predikan: Igår kom budet, Sveriges ende Skriftställare är död. Hur kommer världen att minnas Jan Myrdal? Som 68-vänsterns banérförare, på gamla dar marginaliserad till en Don Quijtote som fortsatte bekämpa de gamla väderkvarnarna?
– Eller som en renässansmänniska som efterlämnade fyrtiofemtusen böcker i sitt bibliotek, sa vad han tyckte och som var intressant även när han hade fel?
Idag filar många på hur runorna ska formuleras. En gammal vän som också kände honom skickar ett sms: ”Jan Myrdal är död. Synpunkter?”
– Dom över död man, alltså.

Minnas Jan Myrdal kommer jag att göra på ett personligt plan. Han har alltid varit en skugga på väggen. Inte bara för att han lärde mig att mäta antalet böcker i längdmeter och därför måste bygga nya bokhyllor. En gång i tiden stod vi på samma sida av barrikaden. Och i de gamla skyttegravarna stod han kvar in i det sista.
– Även när kriget sedan länge bytt förtecken och förflyttats till nya fronter, menar kritikerna.
För egen del vet jag inte längre var barrikaden går.

Hans essäsamling Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964) förändrade min världsbild, eller snarare: Myrdals bok formade världsbilden min. Solidaritetsarbetet för Vietnam, förstås. Men insatt i sitt historiska sammanhang – de långa linjerna bakåt till franska revolutionen och bonderevolterna.
”Se mönstret i det som sker under det som synes ske”, skrev Myrdal och fick oss att läsa Balsac och studera de franska karikatyrtecknarna av år 1789.  
Kanske viktigaste för mitt ideologiska ställningstagande: Inställningen till Sovjetsystemet – Myrdal var den förste att peka ut sovjetkommunismen som en form av fascism i en tid när den allmänna vänstern tyckte att Sovjet var bättre än USA-imperialismen.

Den internationella utblicken och det långa perspektivet. Myrdal hävdade tidigt på 80-talet att freden i Europa aldrig kunde säkras om inte Tyskland återförenades. En så självklar uppfattning idag att alla har glömt att det före murens fall 1989 var en uppfattning som fick hela det politiska etablissemanget från höger till vänster att anklaga honom för att vara högerextremist och att gå i Hitlers fotspår:
– Jag utgår från att alla ni som idag formulerar dom över död man minns era ställningstagande då.

Det nationella oberoendet, alltså. Tryckfrihetsfrågornas betydelse för demokratin, nu dagsaktuell i kampen mot religiösa fundamentalister.
– Alla ni unga som inte fattar det avgörande som nu står på spel i Frankrike – gå till läggen som Myrdal så ofta uppmanade oss att göra. Börja med att läsa Myrdals Skiftställningar!

Nå, oss emellan: Senare växte avståndet. Myrdals försvar av Pol Pots terrorvälde är bara toppen på isberget. Men det är konstigt att ofta gillar man människor mer ju mer oenig man är i olika sakfrågor.
Myrdal är en sån person i mitt galleri.
– Jag hör att du har blivit fin, sa Myrdal när vi åter möttes i början av det nya millenniet. Jag hade blivit chefredaktör på en affärstidning (”tidning för finansvalparna”) och det höll han koll på.
– Hade inte så många jobb att välja på, sa jag. Allt jag kan lärde jag mig på Gnistan. Och det vet vi båda, vem det var som lärde oss allt på den tidning där vänsterns förenklade världsbild var bäst redigerad.
Myrdal skrockade.

Jag minns den första revan. Myrdal var en slags Översteideolog och som chefredaktör på vänsterns största tidning vid den tiden ingick det i jobbet att då och då besöka Mästaren i Fagervik. Detta för att rapportera om vad som hände i huvudstaden och lyssna, mest lyssna (det slår mig när jag skriver detta att denna min roll gick i repris två decennier senare inför en annan imponerande personlig, Jan Stenbeck).
Men en dag var den store skriftställaren arg på mig för att jag kritiserat honom offentligt i en ledare – det ingick inte arbetsbeskrivningen om man säger så. Dessutom med ett fräckt retoriskt grepp: jag ställde Mästarens egna uttalanden mot varandra och visade att han ändrat uppfattning.
Jag minns inte sakfrågan, herregud det var 40 år sedan! Men jag minns hans reaktion.  
– Använd inte mina egna ord emot mig, röt han i telefon.
Inte heller på den tiden var Myrdal känd för att ändra mening. Ändå minns jag honom för just den formuleringen:
– Ibland måste man byta åsikt för att behålla en ståndpunkt.

Det är en distinktion jag sedan dess alltför ofta saknat i den politiska debatten. Många byter ståndpunkt, men försäkrar att de inte alls ändrat åsikt. Men när verkligheten förändras måste man självklart ändra åsikt i konkreta dagsfrågor för att stå fast vid sina grundläggande värderingar. Problemet när det gäller Jan Myrdals eftermäle är att om man inser att man har haft fel i stort bör man även ändra ståndpunkt.

Myrdal var noga med orden. Han kallade sig ”skriftställare”, inte författare. Men ord åldras med sina människor. Uttrycket ”på den punkten är jag oomkullrunkelig”, var ett myrdalskt uttryck som fick tjejerna att fnittra när jag var 22 och gjorde hans ord till mina.
Så Bettan, som svar på din fråga:
– Det är klart man tar av sig hatten för en sån ordvrängare.

PS: Behöver du veta mer om död man – läs Peter Kadhammars minnesord i dagens Aftonbladet.

Hon: Amen!

Och så åkte vi till Borgholm och pyntade lite på gravarna. Borde vi gjort för längesedan när vi nu bor så nära. 8 mil dit bara.

Först familjegraven, Fyrmästare A Kralls. Den har två stora stenar hämtade från Norra Udden och fyren Långe Erik som utsmyckning. Där ligger framförallt min älskade morbror Jocke. Så den lilla tallkvisten med kottar är först och främst till honom. Ljus på graven var no no för min mamma så inte värt sätta några sådana…

Och så min moster Stinas grav, eller rättare sagt hennes mans grav eftersom hon sisådär trettio år senare kom på att hon ville strös för vinden… men jag räknar in båda i denna graven. Var väldigt förtjust i morbror Erland också, även om han tyvärr inte fanns med oss så länge.

Och till sist, men inte minst, mammas och pappas. Orättvist nog pyntade jag den mest. Mamma kanske skull tyckt det var lite väl mycket… vad hon tänkt om att hon står som makan Anna-Britta vill jag inte bara tänka på. Men enligt stenhuggaren fick inte efternamnet plats och det var brukligt att skriva så. Jag försökte komma på andra alternativ att lösa problemet men fick ge upp. Sorry Mamma.

Han: ”Morgonens rapport är skickad. Hon vaknar. Vi äter frukost. Vi läser tidningarna, jag gårdagens.
– Karantän eller inte, till Vida museum måste vi åka i sommar!”
Skrev jag här på bloggen i maj månad. Först idag, på Alla helgons dag, blev resan av på grund av coronan. Syftet med resan har hon beskrivit på ett rörande sätt. På väg hem passade vi dock på att stanna vid Vida museum.
Detta för att äntligen se musikern och allkonstnären Olle Ljungströms utställning, baserad på en länge försvunnen dagbok som Hon bokdesignern i högsta grad var involverad i och som jag kom att bli inblandad i så där i förbigående som livet ibland är.

Och visst var det värt att återse bilderna från Ljungströms borttappade dagbok från Afghanistan och de andra fotografierna. En säregen konstnär som gick ur tiden alldeles för tidigt.
Dessutom köpte jag en snygg jacka till henne, designad av Lars Wallin.
– Det är hon värd! Särskild en dag som denna när hon inte känner sig riktigt kry.
Sedan åkte vi hem och intog sofforna lagom för att se månen stiga upp.
– Full, rund som en ost och lika skakig som Ljungströms bilder.

Hon: men hallå, nu utelämnade du ju helt de andra utställningarna vi såg på Vida-museet idag. Och Bertil Valliens var väl ändå lite huvudnumret, var den inte? Lite passande tema en dag som denna dessutom…