Fredag igen: vi firar förstås Meli och Michael idag!

Hon: Grattis älskling!! Så mamma-stolt att jag nog får återkomma i ämnet när jag hämtat mig.

Han: Grattis Meli! Jag visste väl att det här skulle bli en dag att fira för både Karbivorer, Herbivorer och Omnivorer! Du är en vinnare bara genom att bli nominerad i denna tuffa klass (förnyare). Det var lättare på min tid. Extra bonus är det om du dessutom skulle skyla över den tomma rutan i familjealbumet.
Mitt handgjorda och guldinramade diplom försvann nämligen under de turbulenta dot.com-åren. Det nyreno-verade Sprayhuset i fem våningar på Östermalm, den nya Ekonomins symbol som tidigare hade kallats Posthuset och Statoilhuset, var stilenligt designat i retrobrunt och orange.

Aktivitetsnivån var omtumlande och inspirerande. Men när det gällde just inredningen rådde en fascistoid perfektionism med Spraygrundaren Jonas Svensson som Obersturmführer. Egna tavlor och andra individuella markörer accep- terades inte och redaktörernas flyttlådor förpassades till något avlägset lager som sedan aldrig återfanns.
– Därmed även mitt inramade diplom.

Stefan Mehr var redan då ständig sekreterare för Bonniers Stora Journalistpris och lika självmedveten som Svenska Akademiens Horace Engdahl och Stefan rös när jag snällt undrade om jag kunde få en kopia på beviset att du upptagits på journalismens parnass.
– En kopia! Fattar du inte att ditt diplom var handgjort!
Tänkte inte på det.

Som av en händelse har Stefan Mehr sedan det samtalet aldrig mer bjudit in mig till Stora Journalistpriset årliga jippo. Å andra sidan kan mitt bortstädade pris symboliskt: Även då skakade medievärlden av stora förändringar. I augusti år 1999 stod Marcus Wallenberg i Sprayhusets entré och ville vara med på vår digitala resa vilket bidrog till att detta mitt guldinramade uttryck för analoga avtryck på papper inte var top of mind ens i mitt eget ego. Meli och Michael har visat hur mycket som hänt även sedan vi tog de första stapplande stegen in i den digitala världen.

Viktigt, däremot: Självupptagen var jag, men inte dum. Därför har jag under alla år inte en enda sekund inbillat mig att jag fick Stora Journalistpriset för mina egna insatser. Som redaktör var jag chef för ett cirkustält där många duktiga primadonnor, lindansare och illusionister uppträdde i:
– Om någon av alla ni gamla kära medarbetare hittar vårt guldinramade diplom på någon loppmarknad – det är din tur att hänga upp priset hemma hos dig!
– Kul hade vi. Prisvärda var vi.
Och som sagt Meli, som förnyare har du redan vunnit i en ny tid.

Hon, igen: näää, inte hämtat mig än. Men dagen kan ju inte sluta med hans bortslarvade pris… men kanske om en stöttande och alltid påhejande mor, ha ha.

Eller, kanske lite väl tjatig skulle nog du säga ;). Men jag är så glad för att jag efter första chocken när du sagt att du ville bli fotograf ändå tyckte att det kanske var värt ett försök, speciellt efter att ha sett dina första ”riktiga” bilder tagna under fotokursen i gymnasiet. Även om jag nog fortsatte tjata om att du istället skulle satsa på att bli polis…

Men efter ett helt liv i mediabranschen vet jag ju att man aldrig är bättre än sin senaste annons/design eller sin senaste bild/scoop. Hela tiden upp till bevis. Å andra sidan är det få förunnat att få jobba med något man brinner för även om det ibland är lite kämpigt och ångestladdat. Fortsätt plåta och gräv, du är bäst! Och det, och att du valde rätt yrke (och inte blev polis), bevisar du gång på gång!

Han: Du som ännu inte fattat vad dagens ståhej handlar om: Stora journalistpriset är den svenska medieankdammens egen Oscarsutdelningen och att bli nominerad är finare än att bli upptagen i Svenska Akademin som ju ingen bryr sig om längre. Sålunda hände det sig detta nådens år 2020 att denna historiska dag avslutas på ett coronasäkrat sätt med en skål för den nominerade och en stolt mamma som ännu inte riktigt landat.

Fredag: En dag värd att fira för både Karnivorer och Herbivorer!

Han: ”Allt har ett slut. Utom korven som har två”.
Inte stolt men nöjd, men under min korta tid som vd på en reklambyrå (97 dagar) tyckte jag den parollen var en lysande pay-off till en kampanj för en kund som vår byrå raggade på. Dessbättre har reklambyrådirektörer mycket lite att säga till om när det gäller det kreativa arbetet.
Det betyder att min slagkraftiga devis inte är skyddas av patentlagstiftningen, men nu vet du på vilken blogg du läste den först.

• 

• 

Att jag gillar korv torde ha framgått. Nu har jag hamnar mitt i ett storkrig. Den flottiga striden handlar om en fundamental fråga:
– Vad är en korv?

Vegokorv också en korv. Det hävdar EU-parlamentet som röstat ner förslaget att bara köttmatvaror får ha köttrelaterade namn som burgare, stek, biff och korv.
– Jag är oerhört lättad att vi i Europaparlamentet har satt ned foten om vegokorven, givetvis ska vegokorv få kallas korv, sade EU-parlamentariker Pär Holmgren (MP) efter omröstningen.
Karnivorer buar däremot:
– Herbivorerna renommésnyltar på vår korv för att ingen vill köpa deras nedmalda växtextrakt. Blä!

Som den opportunistiska Omnivor jag är, tycker jag både Karnivorerna och Herbivorerna har rätt … Men du kanske inte hänger med i hur stridslinjerna går i detta korvkrig?
Så här är det: Ett finare ord för köttätare är ”karnivor” (av latinets carnis, ”kött”, och voro, ”sluka”).
En vegetarian, dvs en växtätare, kallas å sin sida för ”herbivor”. Och så har vi oss som velar mitt emellan, den tredje vägens företrädare: ”omnivorerna” – det vill säga allätarna som livnär oss på både kött och växter.

Stridslinjerna går kors och tvärs genom samhället och även i familjer. Även om det var länge sedan vallgraven växte igen i vår familj. På Tempo i Gökalund slås jag snarare av hur naturligt det blivit att tillfredsställa alla minoriteter inom familjen.
– Scans falukorv till mig, Anammas vegokorv till Björn och Hanna i Margaretas stuga.
I vårt hus äter vi mycket vegetariskt. Alltmer, faktiskt, tack vare Hennes kokkonster. Som medlem i K.O.R.V – ”Korvakademiens oförtrutet runda vänner” – köper jag förstås Magdalena Ribbings vida definition:
 – Korv är någonting som håller ihop.
Eller som Roland Persson, känd från årets Kockarnas Kamp i TV4, formulerar det:
– Korv är gastronomi i skinn.

Korvtolerant omnivor, alltså. Men konservativ. Tills vidare kräver jag att hennes korvstroganof görs på Scans välbalanserade falukorv. Kanske redan idag?

Torsdag: Kända författare förklarar varför de skriver som de skriver

Han: En gång i förr-i-tiden intervjuade jag den då mycket läste brittiske författaren Roal Dahl (”Kalle och chokladfabriken”, ”Häxorna” (1983), mfl). Innan jag hann ställa mina frågor sa Dahl att han alltid var nervös för att träffa journalister och framför allt möta läsare som han visste älskade hans böcker. Det berodde på att han själv hade dåliga erfarenheter av att träffa författaren bakom sina favoritböcker.
– Jag älskade Somerset Maughams spirituella historien, men när jag fick träffa honom trodde jag inte mina ögon och öron: Hade denne triste lille statstjänsteman verkligen skrivit böckerna jag beundrade?!

Så tänkte nog ingen av oss som hade turen att träffa fyra författare på Dillbergs bokhandel i Kalmar i går kväll.
– Så bra!
Så inspirerande och så glad att Amelia fixade in oss (det var slutsålt). Tack Katarina och Johanna som ordnar dessa bokkvällar på Dillbergs.
Varför?
Bästa svaret: Klicka på länken till Barometerns web-tv-sändning här. Eller läs reportaget i tidningen.

Min egen recension: Amelia känner jag/vi sedan länge och hon var precis så rak, smart och rolig som hon är utanför scenen. Boken, Kvinnoarvet, om affärskvinnan Amelia – och hennes italienska mamma Elda – har vi inte läst än – men jag vet redan att det är ett stoff som en Elena Ferrante skulle kunna göra ett romanverk av som slår Neapelsvit.  
Och publiken fick en teaser om att det kommer mer:
– Enough is enough är ett tema i denna lilla bok, sa Amelia, men nästa bok ska handla om mina män och den blir tjockare!

Författarparet Lena Ebervall och Per E Samuelson var nya bekantskaper – även om jag kände igen Per (det visade sig att vi har samma vänsterbakgrund). Deras sätt att introducera sin nya bok om Jane Horney som en Casablanca-historia krävde att vi köpte flera ex.
– Dessutom hann vi efteråt diskutera vår samsyn om Van Morrison och ha delade meningar om Klas Östergrens sista roman om Henry Morgan är en tung bok – eller bara tung.

Dessutom håller Per på att göra research om SÄPO:s fumliga bevakning av oss inom 68-vänstern. Ett ämne som jag och framför allt Jan Guillou vet en del om. Guillou är Guilliou och trots att jag hört, sett och läst i princip allt av honom lyckades han än en gång vända på bitarna i mitt Guillou-pussel.
– Content is King, but Context is King Kong, brukar vi journalister säga. Och istället för att prata om sin 10:e och sista del i 1900-talsdramat om familjen  Lauritzen, gav Guillou publiken en nyckel till hur hans tre stora projekt (Hamilton-böckerna, Arn och 1900-tals-eposet) hänger ihop i hans skalle.
– Mycket intressant, tyckte jag (lyssna här så förstår du också). Även om jag förstår varför Barometerns utsända tyckte att ”proffsiga författare hade gärna fått bjuda på ännu mer”.
Å andra sidan var det mer än väl för att vi skulle vakna med ytterligare en längdmeter samlade ord:

Hon: tycker min film av dig är kul, även om jag kanske inte är lika barnsligt förtjust över ytterligare en längdmeter böcker när det säkert ligger ytterligare 100 i förrådet i Torsås… men jag är glad över böckerna jag köpte och över dedikationerna jag fick av författarna, irl dessutom ha ha. Inte över teams eller zoom alltså.

Nu ska jag ut i skogen med min gamla bästis Lotta från högstadiet. Det är alltså drygt 40 år sedan, men det kan man inte tro när man ser henne heller. Fortfarande lika snygg. Och blond… mig såg ingen av killarna, brunnet och småmullig. Hade inte Lottas slängda käft heller. Höll mig tyst i bakgrunden. Precis som nu då 😉

Onsdag: på äventyr i ”stan”…

Hon: ja i Kalmar då, Stockholm får vänta ett par veckor till. Bara att ta sig utanför vägbommen i Skeppevik sitter långt inne för oss två nuförtiden. Vi har nog blivit lite väl folkskygga så detta blir en lagom början.

Första stoppet, förutom Jula, Bauhaus och IKEA blir Kött och Bar på Frimurarhotellet på Larmttorget. Varför tog vi inte in här inatt…

Fortsättning följer…

Men det får vänta till imorgon. Jag lägger upp en liten teaser här nedan så länge, och så får framförallt Peppe berätta mer utförligt om våra Kalmar-äventyr imorgon.

Tisdag: Om betydelsen att vara Göran

Uppdaterad 9 okt 2025: Idag är det på dagen 20 år sedan Pelle Vännen gick bort. Pelle Wendel var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste. En jävligt envis murvel, dessutom en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare. Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
– Och den ende kompis vi har som hedrats med sttsministerns närvaro på sin begravning.

Men först om en annan Göran.

Han: Det sägs ofta i stugorna att man inte kan lita på att hantverkarna kommer när de lovat att fixa något problem. Det är inte sant. Åtminstone inte när det gäller Göran, vår elektriker.
– Och åtminstone inte när man verkligen behöver honom.
Som i natt när hela huset slocknade mitt i David Attenboroughs ”A Life on Our Planet” och jordfelsbrytaren slog ifrån oavsett vad vi gjorde.
– Jag kommer, sa Göran och sedan stod han där i ljuset från pannlampan. Och efter en timmes arbete varde ljus! Felet identifierat och kylar, frysar, dator, mobilladdare, min klockradio och ljusslingan runt växthuset visade att ordningen är återställd.
Tack Göran – hopas du unnade dig sovmorgon idag.
– Nä, kunde just tro det. Nu ska jag berätta en historia om den namne.

Innan ljuset slocknade skålade vi för Pelle Wendel. 26 oktober var inte den dag han dog, men den dag vi begravde honom och därför den dag när jag insåg att han var död. Det har gått 15 år, men jag minns det som vore förra året… eller fem år en eller … spelar roll, rumstiden är ju krökt,ofta med ett skratt, ty begravningar är i efterhand trevliga minnen.
– Och Pelles begravning var något extra allt.
Just nu tänker jag att det var den sorgliga dagen när jag satte Göran Persson på plats.

Pelle Wendel var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste. En jävligt envis murvel, dessutom en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare. Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
Inte minst:
– Han var vänkretsens obestridlige mittfältare, med självpåtaget ansvar för allt och alla. Men Pelle Vännen, som han kallades, var inte så mycket för smicker om man säger så.

Som politikreporter på Expressen var han under många år statsminister Göran Perssons vassaste kritiker.
– Uppriktigt sagt tror jag inte att jag nånsin skrivit nånting positivt om Persson, sa Pelle i sin sjukhussäng. Statsministern var inte så mycket för smicker han heller.
Därför var respekten ömsesidig.
– Han var en av svensk journalistiks verkligt stora, sa Persson när det inte längre kunde avfärdas som fjäsk.
Det vill säga när Pelle var död.

Maktfullkomlig, bufflig och elak, har det ofta sagts. Omtanken som Göran Persson privat visade Pelle under dennes sista år gav en annan bild. Det kändes helt naturligt att han skulle vara med på Pelles begravning.
Det är där jag sätter Persson på plats.

Pelle hade många vänner och Storkyrkan i Gamla stan var så nära en statsbegravning man kan komma. Kyrkorummet var fullsatt, men 24 platser närmast kistan hade reserverats för familjen och den krets som brukade samlas hemma i Pelles kök.
– Och där fanns även plats för Sveriges statsminister vid den tiden.

Det hade fallit på min lott att organisera denna Pelles sista sittning. Jag hälsar på herr och fru statsminister, introducerar Pelles bror och fru och ser till att de får hjälp att hitta sina platser.
Strax innan kyrkklockorna ringer, upptäcker jag att någonting blivit fel.
– Persson sitter inte på sin plats!
Jag upptäcker honom på en undanskymd plats nere i skeppet.
Till saken hör att ansvaret för de praktiska bestyren fungerar som en betablockerare mot min egen sorg. Tunnelseendet gjorde mig överfokuserad när det gäller att lösa mitt uppdrag. Alltså stegar jag fram till Göran Persson, pekar med hela handen och förklarar i stackato att han och Anitra ska sitta framme vid kistan.

Det är fyra minuter innan kyrkklockorna ska börja ljuda och Persson svarar lågmält att han inte vill tränga sig på.
– Familjen, och sådär.
Jag visste vad familjen ville och trodde mig veta det viktigaste:
– Pelle vill att du sitter hos honom, väser jag.
Persson bligar några sekunder på mig genom de där glasögonen. Så ler han sitt sneda flin, tar Anitra i handen och följer mig fram till de två tomma stolarna i koret. Kyrkklockorna slår tunga slag och resten är ett känslosamt farväl av en kompis.

Till saken hör att statsministern kommer att sitta längst ut på den främre raden till vänster om kistan, vilket betyder att 400 personer först kommer att passera honom när de defilerar förbi kistan. Många kända och okända personer passerar också och Persson nickar igenkännande till kollegor och vänner som kommit för att ta farväl av Pelle.
Det var en bild av äkta gemenskap i sorgen och även den nitiske ordningsmannen i mitt huvud har svårt att hålla tårarna borta. Särskilt när jag lyfter upp Pelles sambo, bulldoggen Nisse, för att han ska få krafsa ett sista farväl på husses blomprydda vilorum.

Efter begravningen tar Göran Persson i hand och tackar för att han fick komma. Han ler snett när jag säger att jag är glad att jag satte honom på plats.
Jag säger samma sak till Marianne, vår pålitliga begravningsentreprenör som fixat allt kring begravningen.
Utom just detta med Göran och Anitra.
– Jag vet, sa Marianne. Problemet var att Säpomännen blev kvar nere i skeppet när du drog iväg med statsministern.

Hoppsan. Vad jag inte hade en aning om är att det var Perssons livvakter som vänligt men bestämt avvisat min placeringsplan och satt statsministern i den del av kyrkan där de, bokstavligt talat, kunde skydda honom med sina kroppar.
SÄPO hade av säkerhetsskäl förbjudit honom att sitta framme i koret där alla människor skulle defilera förbi och vem som helst skulle kunna attackera Sveriges mest kontroversielle statsminister sedan Olof Palmes tid. Under några flimrande ögonblick minns jag att jag i ögonvrån sett två män bakom Persson resa sig, men misslyckas med att ta sig ur sina bänkar när jag i sista minuten drar iväg med statsministern.

I efterhand inser jag sanningen bakom Göran Perssons oefterhärmliga leende när han tar Anitras hand och lämnar livvakterna fångade i sin egen fälla. Kanske maktfullkomlig. Men framför allt en politiker som i stort och smått följer sin egen ingivelse.
– Inklusive att låta Peppe Engberg sätta honom på plats. 

PS: Pelle Wendel skulle ha gillat den historien. Sista gången vi bodde tillsammans i vår lägenhet på Calle Montenegro 14 i Palma de Mallorca, säger han något som jag ofta tänker på. Vi sitter på takterassen och Pelle kisar mot mig genom röken från sin cigarill. Vi vet båda att han snart kan vara död. Han besvarar frågan jag ställer:
– Nej, jag är inte rädd för att dö. Men det känns väldigt konstigt att veta att det finns saker jag aldrig mer kommer att göra. Eller skriva om.
När Pelle var på gott humör kallade han mig för ”B-journalistikens Ronald Reagan”. Låt gå för det, nu har jag fumligt formulerat den story mästaren skulle ha gjort till breaking news i Expressen.

Måndag: elavbrott, rosor, Vårstädning, Ernst och bananer

Han: Ny underbar morgon. I huvudstaden är det kaos i tunnelbanan, mellan Slussen och T-centralen – och jag slipper vara där!
Vi har visserligen haft elavbrott på udden, men felet är av allt att döma identifierat (ett element i ateljén). Frukost i soffan med tända ljus, en fantastisk björnbärsgrotta (hennes kaka, alltså), morgontidningar. Inga nya lögner från Trump och ”vårt” län har fått nästan 900 friska miljoner i EU-bidrag till ditten och datten, inklusive bredbandsutbyggnad.
– Kanske även på uddar och kobbar där det vanligtvis glada gubbar ofta svär surt över dålig uppkoppling.
Dock inte denna dag.

Kort sagt, ännu en underbar morgon. Förmodligen beror det på ljuset. Den röda rosen vid sjöboden vägrar sluta blomma, trots att den är mest utsatt för vindarna. Förresten, idag känns det inte som höst. Fåglarna låter som det är vår och flyger omkring som de är nykära.
Även vi människor gör som vi gör på våren.
– Vi vårstädar.
I helgen samlades ett 20-tal tappra medlemmar i vår stugförening för att städa bort sjötången som stormen dumpade längs de stränder som vi i våras städade av samma orsak. Fyra och en halv timmars tångkast med grepe känns fortfarande i axlarna.
– Slipper alltså gå på gym även denna vecka för att känna var jag borde ha muskler.

Måste man ta bort tång som spolas upp ur havet, kanske du undrar. Svar: Man kan tycka olika. För egen del odlar jag potatis i blåstången och hon lägger den på sina land säsongen efteråt.
Å andra sidan: Om jag inte tyckte så mycket om våra ambitiösa grannar skulle jag säga som cynikern inom mig:
– Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt.
Kort sagt, jag hoppas att det inte stormar igen nästa vecka.

Nu tillbaka till händelser vid vatten: Världen är liten och internet är ett underbart bibliotek. Härom dagen återberättade jag gamla Margaretas historia om lastfartyget som en jul gick på grund utanför udden och gjorde att bananer kom att ersatte julpyntet i stugorna kring udden.
Det visar sig att jag för en gång skull inte minns helt fel: ”1936 var bananbåten ”Sigrid Mathiesen” på väg till Stockholm, tog fel och gick på grund. Lasten bananstockar och kaffe var man tvungen att lämpa överbord för att få fartyget loss. Kaffesäckarna sjönk, men bananstockarna flöt. Alla i trakten som hade båt i sjön var ute och bärgade bananstockar. Det var många som hade bananstockar hängande vid spisen under den julen.”

Läser jag på nätet. Det visar sig vara på svenska Fyrsällskapets hemsida, under beskrivningen av Garpens fyr. Garpen är fyren som ligger tre distansminuter ut från udden. Om du som sitter fast i kaoset på T-banan känner igen namnet beror det på fyren blev världsberömd i hela den svenska medievärlden när Ernst Kirchsteiger gav sig på en gammal välbevarad tvättstuga i en av alla dessa förglömliga klassiker, Sommar med Ernst.
Du har förmodligen glömt detaljerna, men enligt historieskrivarna inredde Ernst tvättstugan till ett ”andrum” i ljusa färger ”med inspiration hämtad från naturen. Ett rum att finna stilla ro och andlighet i. Vilket blir lätt på en plats som denna.”

Viktigare, även i Garpens loggbok återkommer bananerna. Jag citerar: Incidenter har hänt när fartyg misstagit fyren för att vara Utgrundens och således gått till väster om Garpen och stött på grund. En gång gick bananbåten Sigrid Mathiesen på. Lasten av bananstockar och kaffe tvingades man lämpa överbord för att få loss fartyget. Den julen blev det en riktig bananfest för fyrfolket.
Så var det med den saken.
Och för att knyta ihop morgonens predikan:
– Ibland finns det inget så meningsfullt som när det som inte borde göras alls utförs på ett inkompetent sätt.

Hon: nä, nu ger jag snart upp det här med surdeg, grrrrr! Trodde detta brödet var ok ända till jag delade det… inte lika illa som förra försöket, men nära på. Om det beror på att det jäst för lite eller är överjäst vet i sjutton. Något av det är det, och alltså utfört på ett inkompetent sätt helt utan mening!!!

Och jag som bakat till Björn och Hanna som är på väg från Göteborg. Som tur är har jag en halv lyckad dito i frysen inne i Chateau Margareta. Frågan är hur pizzorna som jag typ hållit på med hela eftermiddagen är… tog nyss ut den sista. Och barnen kommer om en halvtimme, bara hoppas på att de är ok när vi börjar skära i dem. Kan vara så att det blev lite mycket projekt med jäst inblandat på en och samma dag…

Och dagens bästa, kompis och fd kollega ringde idag och skvallrade om jobbet och livet i Stockholm. Precis vad jag behövde som börjat längta mer och mer efter kompisarna i stan. Och ett telefonsamtal räcker ju långt. Men snart hoppas man ju på att kunna åka lite mer fram och tillbaka. Och hälsa på alltså, det räcker också bra 🙂

Söndag: ”Kolla vilka ögonbryn, typ Mona Sahlin …”

Han: Plötsligt ser även jag vem hon är; en satt figur med stort huvud, vitt ansikte med en lång spetsig näsa och markerade svarta ögonbryn, typ Mona Sahlin eller Cleopatra, men i övrigt liksom osunt blekt blågrå på nåt obestämt sätt.
– Och så stjärten, knappast nåt man trillar av pinnen för om du förstår vad jag menar höhö … och har hon inte ovanligt stora fötter med tanke på den lilla rultiga kroppen?

Under hotellfrukosten brukar vi i smyg spana in och viskande kommentera de andra gästerna. Så även här och som alla förstår har vi fått syn på en nötväcka.
– Och se där, en större hackspett tränger sig fram till buffén.

För egen del vaknar jag med värk i axlarna. På förekommen anledning – mer om det senare.
Nu frukost i sängen.

Han, replik: Ja, jag vet det är en Hackspett! Hennes korta utrop i bildtexten ovan har en historia, nu suddad och delitad och därmed obegripliggjord. Jag hade av misstag kallat den större hackspetten för ”spillkråkan” i den ursprungliga texten (spillkråkan satt i Margaretas stora tall igår), vilket jag snabbt korrigerade efter en kort och lärorik replikväxling:
Hon: Det är ingen spillkråka, det är en hackspett.
Han (från köket): Jag vet, spillkråkan är en hackspett.
Hon (i sängen): Jamen, det här är en hackspett.
Han (lite högre): Ja jag vet det, spillkråkan är en hackspett. Det är till och med den största hackspetten vi har i Norden…
Hon: Jag tycker i alla fall att det ser ut som en hackspett.
(scenanvisning: Han kommer in i sovrummet med Norstedts Fågelbok i högsta hugg)
Han (pedagogiskt men segervisst): Se här…
Hon (lugnt): Jag vet, jag har googlat. Det här är en hackspett, den har ingen röd mössa. Jag har lagt ut en bild.
Han (mindre irriterat): Vänta nu, är det en hackspett!?
(scenanvisning: han ställer häftigt ner frukostbrickan på sängen och kollar in filmen i mobilen, säger medan han flyhänt ändrar spillkråka till större hackspett i bloggtexten:)
– Det vet jag väl, det är klart att det är en större hackspett. Men spillkråkan är i alla fall den största hackspetten.
(ridå, enstaka skratt från salongen)

Välkommen tillbaka, det var ett tag sen vi hade besök av den större hackspetten. ”Satte sig ogenerat i vår syrén en meter från mig” noterade jag den 10 maj år 2019. Noteringen är gjord under bilden på en Större hackspett (sidan 314) i Norstedts Fågelbok.
Boken fick vi härom året av Axel Kielland, redaktör på den danska originalutgåvan, med den uppfodrande dedikationen: ”Nu e det dags att lära något om fåglar”.
Under bilden på sidan 314 finns nu ytterligare en dagsanteckning.”Tillbaka 25.10.20″.

Hon: barn på ingång ändrade sig och kommer först imorgon, vet inte riktigt vart dagen tog vägen efter det beskedet. Inte många knop gjorda, men Chateau Margareta står redo för dem imorgon. Inget nybakat surdegsbröd dock, varför orkar jag inte ens tänka på, men ska ge den jäkla degen ett försök till… men björnbärsgrottorna blev lyckade i alla fall, pust!!

Lördag: Ibland är livet underbart orättvist mörkt

Han: Läser morgonens Dagens Industri på Maccen. Klockan är 05:50 och utanför fönstren är mörkret kompakt. Det är svart som natten.Eller som många storstadsbor säger nu för tiden:
– Det är svart som natten brukade vara förr.
De flesta stockholmarna idag var landsortsbor igår.

”Hello darkness, my old friend”, diktar Simon & Garfunkel i låten The sound of silence som vi sjöng i dunklet kring tända ljus år 1966. Men utan att reflektera närmare över det sjöng vi också om hur ljuset plötsligt skär i ögonen – ”When my eyes were stabbed by the flash of a neon light/That split the night”.
Många tycker illa om mörker, det finns till och med en diagnos: nyktofobi, mörkerrädsla. Å andra sidan har vi en växande smitta: Det där ”ljushugget” som förstörde Simon & Garfunkel underbara vemod har vuxit till kompakta ljusföroreningar som till och med påverkar ekosystemet. Kring världens storstäder får dessa ljusföroreningar fåglar som navigerar efter stjärnor att flyga vilse, och skapar bland annat sömnproblem hos människor.
”I Hongkong är natthimlen 1 200 gånger ljusare än den hade varit utan påverkan,” läser jag denna mörka morgon. I Dagens Industri konstaterar fladdermusforskaren Johan Eklöf: 
– Ljusföroreningar är ljus som inte fyller en funktion, eller spiller över och därmed oavsiktligt påverkar något annat. Gatlyktor längs en gångväg spyr sitt ljus 50 meter in i skogen, uppåt och runt omkring, och gör mörkret mindre mörkt.

Även Eklöf var mörkrädd i unga år. Men under sina 20 års forskning nattetid har han insett fördelarna med att uppleva äkta mörker. Nu har han skrivit ”Mörkermanifestet”.
– Precis som bullerfria miljöer är riktigt mörka platser väldigt avslappnande. Det är inte bara mörkret i sig, utan även möjligheten att uppleva det vi annars inte kan se, som stjärnor, insekter och norrsken, säger Eklöf till DI.
Artikeln – med den fyndiga rubriken ”Mörker och ljus i nytt sken” – är egentligen ett resereportage. Där ute är det nämligen inne att söka sig till mörkret.
Alltså har det vuxit upp en turistindustri som exploaterar detta storstadsmänniskornas behov av mörker.
– Begreppet ”ljusskygghet” har fått en ny innebörd om man säger så.

Kapitalismen är underbart förslagen när det gäller att kapitalisera på mänskliga behov. Idag kan man till och med certifiera mörkret. Enligt DI finns det 87 mörkerparker (dark sky parks) runt om i världen. De flesta i USA, detta motsägelsefulla land som naturligtvis är värst även när det gäller smutsigt ljus.
De närmaste certifierade ”mörkerparkerna” finns i Vordingborg kommun i Danmark. På öarna Møn och Nyord kan man klara nätter se över 5 000 stjärnor.
– I Köpenhamn, en timmes bilresa bort, är siffran blott 100 stjärnor.

Världen är orättvis. Och ibland är världens underbart orättvis: Här på udden är det svart som natten när mörket sänker sig. Stjärnorna är ofta de sista grannar vi säger god natt till.
– Där är Karlavagnen, säger Hon.
Det säger hon varje gång, ty det får henne att tänka på Pappa Bertil som just här lärde henne stjärnbilderna.
Även jag lärde mig stjärnorna när jag var barn. Nu har jag en app i mobilen som håller reda på dem. Ty klara nätter är de många. Vi är sannerligen inte ensamma i universum. De senaste veckorna ser vi till och med Venus, Jupiter och Mars, tror jag.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar …? Nja, lyckliga men innan hon invänder mot min beskrivning: Jag växte upp på ett kraftverksbygge i ett Norrlands inland vid en tid när ett mörkt och kallt 30-tal bokstavligt på några få år förvandlades till ett upplyst 50-tal. Bokstavligt talat: Glödlampor i alla rum. Inga gator men gatlyse längs de leriga vägarna.
– Ja, jag var rädd för mörkret. Min pappa, El-Ingenjören, var min hjälte. Jag minns honom med pannlampa (fick en deja vu när Göran, vår elektriker på udden, härom morgonen kom emot mig i morgonmörkret med sin pannlampa tänd).
– Varde ljus!
Det är faktiskt en av få saker vi är oeniga om.
Inte minst utebelysningen.
– Jag vill ha lampor som ger ljus så att man ser, inte bara ledsyn för skumögda.
I hennes värld är mina lampor bäst när de är släckta. Däremot tycker hon om julgransbelysningen som inramar hennes växthus och syrenen utanför hennes sovrumsfönster. Och vi har kompromissat: Den upplysta tallen har fått ersatt den gatulampa jag och Göran planerat sätta upp – hans fiffiga system som automatiskt tänder utebelysningen när mörkret faller vägrar hon kategoriskt.

Men julslingorna stör alltså inte hennes mörker. Möjligen kan någon alien där uppe undra vad de slingrande slingorna av ljuspunkter i det stora mörkret står för.
Må så vara.
Nu är klockan 07:45. Hon har vaknat och solen är på väg upp för att hon ska kunna leka. Det ljuset älskar hon lika mycket som mörkret.

Hon: ganska kort lördagsfrukost blev det, för klockan tio skulle han ut med de andra gubbarna i föreningen och ta upp sjötången som blåste upp i förra veckans storm och högvatten. Moment 22 så här års om du frågar mig… men de hade tydligen trevligt, fast hålla på 4,5 timme kanske var lite väl, och Peppe såg också trött ut när han äntligen kom tillbaka.

Dessutom till en lite misslynt fru som väntat och väntat. Vi skulle nämligen på vernissage på Kulturmagasinet kl 13, 13.30 var det samtal med konstnären. Så det missade vi, men vi fick ändå en pratstund med fotograf Hans Jonsson som förklarade sin teknik för oss. Häftigt, han plåtar och framkallar som man gjorde i mitten på 1800-talet. Våtbladsfotografi kallas det. Jättefina bilder!!!

Och ja, han följde med dit trots att han helst ville sjunka ner i soffan med en whisky. Där sitter han för övrigt nu… välförtjänt!

Fredag: Barnskratt, döden och bananer – tre Tankar på stranden

Han: Plötsligt rullar en badboll in i vår vik, vindarna har fört för den in hit ut och innan jag hinner fiska upp den har bollen drivit ut i havet igen. Kanske är det Ismans barnbarn som glömt den utomhus. Kanske kommer bollen, som är ljusblå och reklammärkt ”Estrella”, från någon helt annan strand.
– Man vill inte tro att något hemskt hänt, men när solen går upp över udden flyter bollen in i boken jag läser.

Många tror att det är havet som farligt. Men Titanic och Estonia till trots, det är stränderna som är farliga. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. Femtusen människor omkom varje år när båtar slogs sönder mot klippor, förmodligen var det lika illa på den franska sidan.
Det berättar historikern Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms, 2020). Det är en otäck bok som i 14 lärda essäer berättar om stranddöden i fantasin och i det vanliga grymma livet..

För oss som bor mindre än tio meter från havet förknippar vi stranden med trevliga saker. Bad, sjöfåglar. Vackra stenar. Trift, strandmålla, vildlök och andra växter.
– Den motsägelsefulla doften av tång.
Vi känner oss priviligierade som får bo på en strandtomt. Men Högselius visar att för inte så länge sedan havsstranden betraktades som ett ”förruttnelsens ohälsosamma rum”. Havsstranden var i huvudsak en domän för de fattigaste. ”För fiskare och saltarbetare, för strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister la sig på spikbäddar eller gick genom eld. Det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn.”

I den judisk-kristna skapelseberättelsen utgjorde stranden gränsen till avgrunden där de hemska havsmonstren regerar. Inte för inte är det på stranden som Döden visar sig i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Det först mot slutet av 1700-talet som européerna i större omfattning började söka sig till stränderna för att bada, leka, insupa den friska luften.
Kort sagt: njuta av att befinna sig på gränsen till havet.
Som vi.

Å andra sidan: På senare tid har någonting hänt i min egen skalle. Om jag säger Alan Kurdi så fattar de flesta av er vad jag menar. Bilden av den treårige gossens livlösa kropp uppsköljd på en strand i Medelhavet dyker fortfarande ibland upp när jag ser ut över vår del av detta hav, som skiljer och förenar vår trygga udde med alla havsstränder där det händer hemska saker.
När jag är på det humöret händer det att jag föreställer mig att den dagen kommer när den första flyktingbåten kapsejsar på revet vid Fimpan.
Eller rättare sagt:
– Så tänkte jag innan coronan slog till och alla flyktingar upphörde att finnas till. Åtminstone har överfulla gummibåtar slutat gå på grund i medierna och därmed har flyktingfrågan blivit en ickefråga i politiken och i det offentliga medvetandet.
Även mitt.

Vart jag vill komma? Bara hit: Ofrivilligt korsas två tankar i min hjärna när jag betraktar badbollen som nu driver allt längre ut mot revet där vågskummet yr. Å enda sidan påminns jag om sommarens glada barnskratt bortifrån Ismans vik. Å andra sidan skulle den förlorade bollen kunna illustrera en av alla ännu oskriva berättelser från den stora världen bortom vår udde. ”Ty”, som Per Högselius formulerar det, ”ännu på 2000-talet förblir havsstranden en plats som bättre än någon annan påminner oss om det bräckliga i vår tillvaro, om att allt plötsligt kan gå i kras.”
Tyvärr.

Vid närmare eftertanke: Möjligen beror ovanstående melankoliska betraktelse på att jag såg tv-debatten mellan Trump och Biden i natt. Hänförd blev jag icke (om du ids: här är Trumps 25 värsta lögner under de 90 minuter debatten pågick). Efter att Hon nu serverat fredagens Klockan-5-drink (gin, fläder, hemgjord limoncello och bubbel) redan klockan fyra (helt enligt den lokala ordningsstadgan) lyser solen plötsligt upp havet och den ljusblå badbollen väcker även en tredje tanke, mer angenäm. Margareta, vår saknade vän och granne, berättade en gång en historia som någon borde skriva ner.

Denna, en minnesanteckning: En jul någon gång på 30-talet när Margareta var barn, möjligen år 1936, gick ett fartyg i stark vind på grund i farleden utanför udden.
– Det var ett lastfartyg från Sydamerika, berättade Margareta.
Fartyget stod hårt på grund och snart samlades stora skaror av människor längs stränderna för att följa dramat (Hörselius beskriver psykologin bakom detta utbredda fenomen som idag går igen vid bilolyckor och mordbränder).
I detta fall fick dock historien ett dubbelt lyckligt slut: Kaptenen var en handlingens man. Han beordrade att lasten skulle hävas över bord.
Detta skedde och båten gick fri från grundet.

Till saken hör att lasten bestod av hundratals bananstockar som skulle levereras till Stockholm. I den starka pålandsvinden flöt således denna blåsiga juldag tusentals bananer in mot stränderna kring Bergkvara där den exotiska frukten samlades ihop av tacksamma lokalbor, varav många aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, minns Margareta och låter blicken förlora sig över havet.

Torsdag: Från och med idag måste även han ta ansvar

Han: I sju månader har vi 70-plussare blivit tillsagda att hålla oss undan. Men nu hävs restriktionerna för Sveriges äldre och riskgrupper.
– Det är inte rimligt att en grupp ska bära det stora ansvaret, säger socialminister Lena Hallengren (S).

Tack Lena! Äntligen får jag följa med in och storhandla på Ica i Jämjö. Istället för att sitta kvar i bilen, lyssna på mina favoritprogram och kanske åka till Ok-macken och köpa en kabanos.
Dessutom måste jag hitta på nya ursäkter när jag inte vill träffa människor som av någon anledning vill träffa mig.
Framför allt: I istället för att tillhöra den privilegierade grupp i samhället som sluppit ta ansvar tvingas jag nu ta samma hänsyn till andra människor som de i sju månader visat mig.
– Och så skrattar unga människor när vi gamlingar säger att det var bättre förr.  

PS: Det var ofta inte men en klar förbättring tycker våra talgoxar att livet på udden har blivit. Detta sedan vi igår höstöppnade småfågelskrogen i syrenen utanför sovrumsfönstret. Bäst i test hittills: Talgkotten a 98 kr på Granngården som nu heter nåt ingen kommer ihåg eftersom någon varumärkesbyrå hittat på ett modernt namn som slutar på ”o”.

Hon: och så helt plötslig, medan jag krigar mot bladlöss i växthus 2, ser jag Hannes från UPS komma gående utifrån hus 1. Hur kunde jag missa honom… och budbilen som står parkerad ett par meter ifrån växthuset. Skyller på den hårda vinden, och bladlössen naturligtvis, grrr!

Men Peppe hade tagit emot mina fina avokados från Spanien. Så kul, nu har jag både mangos och avokados. Apelsiner och citroner får jag i början av december. Nu måste jag nog bara adoptera ett träd också. Frågan är från vilken bonde och vilken frukt jag ska välja.

Citronträd har jag ju själv, och det roliga är att det verkar trivas. Det har blommat och även pollinerats och fått frukter sen det flyttade in hos oss. Bara inte det får för mycket löss nu från chiliplantan som stod intill, det var den som var värst drabbad dessutom, och numera utvisad…

Sedan får man verkligen hoppas att inte precis allt i växthuset blir helt invaderat av löss. Citronen kan jag låta frysa lite lätt om det blir frost någon natt, då dör lössen. Men min fortfarande fina tomatplanta med tre stora tomater på ryker, likaså resterande chiliplantor. Olivträdet klarar också några minusgrader. Fler än citronträdet. Bara hålla tummarna såpavattnet hjälpte…

Han, igen: Apropå mina journalistiska iakttagelser ovan. Det finns viktigare saker att berätta om där utanför udden. Psykiskt funktionsnedsatta barn utsattes på 40-talet för vidriga experiment för att framkalla karies. Ekot och P1 Dokumentärs avslöjande har snurrat i mina öronsnäckor hela dan. Eftersom min kompis Thomas Kanger ligger bakom avslöjandet känns det som vanligt.

Ungefär så här: Bakom varje duktig journalist finns en kompis. En skugga som flanerar omkring utan att lämna några egna avtryck, möjligen med undantag för de röda årsringar som vinglaset efterlämnar på favoritkrogens favoritbord.
– Eller bagatellartade avtryck i bloggisfären.

I Thomas fall är jag alltså den kompisen. Vi har varit kompisar i snart fyra decennier. En del bra journalistjobb har vi gjort ihop (t.ex. fackpamparnas och mediefolkets lönelistor som kvälls- och branschpress fortfarande roar läsekretsen med, en årlig taxeringsgenomgång som ni började publicera i Gnistan i början av 80-talet).
Den mesta av tiden har han gjort viktiga saker, medan jag seglat fram på en räkmacka.
– Eller legat på rygg i ateljésoffan och sett akrylfärgen torka medan Thomas målat intressant på någon duk.

När Solidaritet i Polen förändrade världen reste Thomas till Gdansk som en av de första utländska reportrarna – du stod kvar på Gnistans redaktion och konterade hans utlägg.
– Inklusive tidningens enda räknedosa som Thomas skänkte till Lech Walesa för att räkna ut hur oppositionen skulle få ordning på Polens planlösa planekonomi.

När jag senare slet ut kreditkortet på reklambranschens tidning – på den tiden när branschen fortfarande visste hur man storslaget firar även obetydliga nedkomster av Guldägg – reste Thomas till gerillakrigen i Afghanistan och Punjab.
När jag svävade omkring i dot.com-bubblan i början av 00-talet, jobbade han med grävande journalistik för Kalla fakta, skrev böcker om mordet på Palme och IB-affären och undervisade i journalistik i Palestina och Vietnam.
Dessutom hann han skriva deckare och en avslöjande bok om barnhemsbarnen som satte igång debatten om samhällets svek mot dessa barn.

Ofta har han hört av sig från någon annan del av världen. Jag minns att Thomas en gång räknade ut att av alla människor han under årens lopp intervjuat runt om i världen har sjutton mördats därefter. Däribland Bangladesh förste president Mujibur Rahman.
– Sjutton!
Och jag? Okej, det var jag som fick Stora Journalistpriset. Jag var också en av Sveriges bloggare. Min karriär nådde en höjdpunkt när Maja Aase på Sveriges Radio gjorde en intervju om detta mitt bloggande:
– Vad får dig att tro att läsarna vill veta att du varit hos tandläkaren och tagit bort tandsten?
På den vägen är det, som våra respektive mediala nedslag idag visar.

Vi har kul ihop, Kanger och jag. Trots att jag under alla år haft mycket att stå i träffas vi regelbundet för att utbyta tankar om våra äventyrliga liv.

Så ser han ut just nu om du undrar. Snabbskiss medan hon lagar ost- och baconkorv från Attanäs med stuvad vitkål och gröna ärtor.