Torsdag: Östergrens nya för tanken till Connys stjärt

Han: Liksom Klas Östergren har jag vänsterbakgrund. Därför vet jag vad en renegat är. Inom 68-vänstern betydde det avfälling, någon som svikit sina ideal och Renegater är titeln på Östergrens nya roman. Jag har börjat läsa den, men den väven breder ut sig på 747 sidor.
Alltså vet jag ännu inte jag vad jag tycker. Jag noterar att Per Svensson skriver i dagens recension: ”Vad handlar den om? Mitt bästa svar hittills lånar jag av Tage Danielsson: Sverige är vackert på vintern säger man. Hur vet man det? Då är det ju täckt av snö.”

Enligt Svensson är romanen ”ett system av snögrottor med labyrintiska och förrädiska förbindelsegångar”. Konstverk fungerar ibland på det sättet. För egen del får Östergrens roman mig att tänka på Connys stjärt.
Och på ett misslyckat porträtt.

Saken är den att jag har målat Klas Östergrens porträtt. Det hänger på Sturehof, min favoritkrog i huvudstaden. Målningen heter ”Not the Last Supper” och föreställer ett gäng kulturarbetare som regelbundet samlas kring Bord 400 där på Sturehof.
Min tavla hänger på väggen ovanför bordet, vilket är lite pinsamt.
Eller inte.
Peter Kihlgård, författaren, är en av initiativtagarna till den återkommande kulturlunchen och han är en snäll kamrat.
– Det är väl roligt att alla undrar vem det där är, sa han senast när vi sågs på brottsplatsen och pekade menade på figuren som pekar in på tavlans centralfigur med ett blått finger.

Tavlans titel pekar förstås tillbaka på da Vincis Nattvarden. De andra är jag ganska nöjd med. Särskilt Peter och Messiasfiguren Johan Petterson, liksom Peter en centralfigur bland gratisätarna kring Bord 400. Med tanke på den nya romantiteln ser det ut som en tanke att Klas Östergren får spela renegatens judasroll i Not the Last Supper. Men porträttet är ett fiasko.
– Vän av ordning undrar kanske också varför han pekar med ett blått finger?
Det har med Connys stjärt att göra.

Jag har nämligen gjort fler tavlor. Är 2006 arbetade jag tre veckor med en väggmålning i en annan av Sturehovs barer, Galleriet kallat. Storleken har betydelse – tre gånger sex meter duk är en utmaning. Arton kvadratmeter titanvit duk på en krog som håller öppet mellan tio och nolltvå på natten kräver inte bara en narcissistisk personlighet för att fyllas med färg.
– Det kräver vänners hjälp.

Inte minst som jag saknar ens en skiss över hur väggen förväntas se ut när den är klar. Om sanningen ska fram vet jag inte ens hur jag ska börja. När dagpersonalen samlas till frukost i galleriet är duken fortfarande vit.
Det är nu Conny kommer till min hjälp. Med en chic knyck på nacken säger han:
– Kan du inte måla meeej?
Sagt är gjort. Innan frukosten är över har jag målat Conny med vit hovmästerjacka och gula revärer och ingenting mer, serverande en kvinna ett glas vin.
– Vid lunch visar sig kvinnan vara min svärmor.

Mer behövs inte. Runt dem växer snart Peppes bodega fram, bord för bord. Överraskande även för mig ligger väggkrogen vid Pollencabukten på Mallorca. Jag arbetar två veckor med väggen, inte sällan kvällstid med Sturehofs ständigt närvarande gäster som uppmuntrande publik.

En dag kommer Klas Östergren förbi. Som den gudabenådade berättare han är, börjar han omgående berätta historien om vad min målning handlar om. – Egentligen.
Även varför jag har målat pianistens händer blå.
– Varför?
Det har jag glömt, men med snattarens flexibla självbild gör jag ogenerat Östergrens förklaring till min. Vid närmare eftertanke målar jag sedan dess alla pianister med blå händer.
Även hundar faktiskt.
Ibland även katten.
Kanske beror det på att jag växte upp i Blåsjöfallet, där det mesta var blått när sön inte dolde landskapet.  
Kanske beror det bara på att jag gillar blått och ofta köper burkar med blå färg.
Oavsett vad – där är förklaringen varför Klas Östergren har ett blått finger.
Synd att ingen fattar att det är Klas Östergren.

Och det är därför hans nya roman Renegaterna hellre får mig att tänka på Connys stjärt. Redan under den första frukosten började arbetskamraterna häckla Conny för att jag målat honom med liten snopp (han serverar trots allt min svärmor ett glas vin utan byxor).
Jag försöker säga att just den detaljen har jag lånat från Michelangelos nakne Adam i Sixtinska kapellets tak. Men Conny tar det hela som bara en trygg medelålders, vit, homosexuell man från Småland gör.
Han säger:
– Låt dem hålla på. Du har målat mig med fast stjärt och det är det viktiga för mig.

En dag hoppas jag att Klas Östergren kan vara lika förlåtande:
– Du har i alla fall målat mig med ett blått finger. 

Hon: aha, har undrat vad renegater betyder. Tack!

Blir inte mycket läst på kvällarna för någon av oss just nu med dessa två tunga tegelstenar som sänglektyr. Armarna domnar efter ett tag och då är risken att man får 690 sidor Samlade Verk på näsan stor…

Alltså vaknar jag utsövd och efter frukost med morgontidningarna var det dags för extramatte att hämta Fanny i grannhuset och ta en morgonpromenad i skogen. Var jätteskönt, förutom att vi mötte två ettrigt skällande vettvillingar på vägen. Vi blev båda lite omskakade och gick en stor omväg. Väl hemma tyckte Fanny inte att hon skulle hem till sig igen utan tog självklart sikte på vårt hus. Ludde och Vilda var tack och lov redan ute på vift. Och man tackar ju inte nej till en assistent i köket.

Den senaste fermenteringen hade slutat bubbla och var klar. Så bara att mixa och passera. Resterna blir sambal. Tror detta var min mest lyckade omgång fermenterad Hot Sauce faktiskt. Fortfarande inte kommit fram till om den gula chilin ska bli sås eller marmelad dock… kanske räcker till både och 🙂

Hon: hjälpredan är hemma med matte nu och jag tog tag i den där marmeladen. Dragit mig lite för den eftersom jag tycker det jobbigt riva skalen utan att få fram det vita och ta ut fruktköttet ur citrusfrukterna utan att få med massa kärnor och skal ännu värre. Hoppas den god nu bara. Försökte att inte ta i för mycket superstark chili…

Han: Idag är en sån dag. Månen är full. Dags för oss andra att gå och lägga oss.

Onsdag: När man tror att mardrömmen är över

Han: Jag vaknade mitt i en mardröm. Jag hade just sett kvinnan i mitt slitas i stycken av ett stort lejon. Det hände konstigt nog på en höstgulröd myr i Sippmikk. När jag rusade ut från Mörks stuga (varför inte vår egen?) för att rädda henne reste hon sig ur den fuktiga myren, tilltufsad men hel.
Då var jag så omskakad att jag steg upp och gick ut i vardagsrummet och satte på tv:n.
Klockan var 04-nånting och jag visste att Trump och Biden möttes i den första valdebatten.
Det var värre.

– Vem som vann? Enligt CNN poll tyckte sex av tio tittare att Joe Biden gjorde bäst ifrån sig. Bara 28% tyckte att Trump vann. Fox News David N Bossie tyckte förstås att trump vann:
– To any reasonable person watching, it was clear that President Trump came prepared and resoundingly defeated former Vice President Joe Biden at Tuesday night’s first presidential debate in Cleveland.
Vad jag tyckte?
– Man kan inte prata om vinnare när det amerikanska folket så uppenbart framstår som THE BIG LOOSER.
Vilket tragiskt jippo amerikansk politik har blivit.

Hur det går? Jag tror att Trump vinner. Det liberala medieetablissemanget har alltid haft fel om Trump. Det finns för många idioter i det landet som gillar wrestling.
Inte för att någon bryr sig vad en gubbe på en udde i Kalmarsund tycker.
Utom jag.
Som protest kommer jag att upprepa John & Yokos Bed-ins for Peace tillsammans med hon som överlevde nattens lejonattack.
– Nåt måste jag ju göra åt denna mardröm.
Vad gör du?

Hon: japp, i alla fall över en låååång frukost med dagens morgontidningar som inte fått med något av nattens debatt. Skönt!

Sen skörda och ta hand om gul chili, hot Sauce eller chili–marmelad med citrus är frågan. Tar en promenad och funderar. Solen är framme igen och det blir en fin sensommardag till. Gårdagen spenderades ju mest i växthuset med en massa stendamm…

Tisdag: Livet är inte så tokigt med tanke på alternativet

Han: Om jag hade varit lika gammal som jag är nu hade jag varit död när jag föddes. Den egendomliga slutsatsen drar jag efter att läst dagens tidning.
Så här är det nämligen: 1948, året när Sverige fick barnbidrag, fortplantade sig den samhälleliga optimistismen i den obetydliga spasm som nio månader senare skulle bli Peppe Engberg. Hade jag istället varit 70+ det året jag föddes hade jag varit over the hill nu
Åtminstone enligt statistiken.

Längre än så levde män inte år Noll.e.PE, enligt ett reportage i dagens Dagens Nyheter. Vi inte bara lever längre. Enligt en studie från Stiftelsen Stockholms läns äldrecentrum uppger 60 procent av personer mellan 65 och 84 år i länet att de har god hälsa. Det är en ökning sedan 2002 då 53 procent rapporterade en god hälsa. ”Siffrorna verkar tala emot den utbredda föreställningen om att ett längre liv mest av allt innebär ett förlängt lidande” skriver DN.
– Ett längre liv handlar inte nödvändigtvis om att vara gammal längre, hävdar två professorer från London business school, Lynda Gratton och Andrew Scott, författare till boken The 100-year life:
– Det handlar om att leva längre, att bli gammal senare och att vara ung längre.

”70 är det nya 50”, konstaterade en studie från Göteborgs universitet som slog fast att hälsan har ökat enormt för en 70-åring i dag jämfört med en 70-åring på 1970-talet. 
– Välkommen till verkligheten!
Som jag redan konstaterat här på bloggen visar forskningen att vi i den stackars Riskgruppen inte bara lever – utan att vi aldrig haft det så bra. 
I det avseendet är 70 inte alls det nya 50 – detta eftersom vi mår bättre nu är vi gjorde när vi 50, både enligt forskningarna och som levande exempel. Flera studier har visat att i 20- och 30-årsåldern är vi människor någorlunda lyckliga, men att vi mellan 40 och 50 mår som sämst. Därefter går kurvan bara uppåt.

Redaktören för en av alla dessa måbratidningar ger slutsatsen en habilt vetenskaplig förklaring:
– Hjärnan mognar med åldern, den emotionella intelligensen ökar, och vi får större förmåga att se helheter, mönster och sammanhang. Som till exempel att kunskap ofta är något relativt. I mina öron låter även resten som Princes solo i ”While my guitar gently weeps” på Rock’n’Roll Hall Of Fame-galan år 2004, när jag var 56: Man blir ofta mer eftertänksam, dömer inte lika snabbt. Ofta vet man vad man behöver göra för att lösa konflikter och förbättra relationer, man styrs inte lika mycket av känslostormar och kategoriskt tänkande som när man är ung.
Påträngande känslor som stress, rädsla, ilska, avund, avsky och oro minskar med åren, och vi tycks få lättare att acceptera livets osäkerhet, på alla plan. I studier har man till och med kunnat mäta att aktiviteten i amygdala, den del av hjärnan där de här primalkänslorna finns, minskar med åldern – vilket i sin tur ökar positiva känslor, som tillit, kärlek, lugn, nyfikenhet, lekfullhet, medmänsklighet och empati… Vi får större förmåga att ta vara på livet. Och vi vågar mer, behöver inte bevisa något för någon eftersom vi vet att vår självbild inte går i kras om vi råkar göra bort oss (Må Bra, 5 april 2015).

Nu vet du det också. Eller som den cyniske optimisten inom mig brukar muttra:
– Livet är inte så tokigt. Med tanke på alternativet.
Jag menar vi kunde ha varit i den jobbiga åldern mellan 40 och 50…
Nu ska hjälpa henne att lägga sten i det nya växthuset, som Kenneth från Lindbergs nyss levererade.

Han igen: Fem timmar senare har 1,2 ton sten förvandlas till ett värmande golv. Årets designpris går återigen till kvinnan på udden!

Hon: helt slut efter att lagt 1 ton sten… och om det inte tagit hela dagen skulle jag hoppat i plurret, var drygt 17 gr i vår vik idag. Men man känner att hösten är här så solen såhär på kvällskvisten värmer inte tillräckligt för att jag har lust längre. Vet i tusan om jag orkat bada ändå, sitter bra här utanför Chateau Margareta med utsikt över viken och kissarna som leker. Frågan är om jag lyckas resa på mig sen…

Ps. Jag har lagt HELA golvet själv, men Peppe har kört fram alla stenarna från vägen till växthuset. I en skottkärra. Han är alltså också helt slut. Vem lagar middagen… blir nog nåt infruset 😉

Han: Skön kväll tog inte slut där. Först landade Ensamma hägern. Sedan kom en granne förbi, på väg ut till Fimpan för att lägga nät…

… sedan kom motsvarigheten till den irriterande hackspetten i Disneys julprogram och allt förändrades. Men en fin kväll var det.

Söndag: . . . och Här kommer Skeppeviks egen Amelia Earhart flygande

Hon & han: Somliga nöjer sig inte med att stå lutad över ett tomatland. Idag hände det stora saker. Ancy, vår egen Amelia Earhart flög över udden i en Diamond. Lokalbefolkningen slöt upp, mangrannt. Överväldigade av denna enastående bedrift.
Som framgår här av lokalmedias exklusiva rapport.
– Vi hoppas senare få en kommentar från hjältinnan.

Han, vid närmare eftertanke: Inte Amelia Earhart. Alla som kan sin flyghistoira vet hur illa det slutade. Snarare då Jean Batten, Earharts nyzeeländska kollega som slog världen med häpnad genom att flyga ensam från London till Australien – en sträcka som var tre gånger så lång som Charles Lindbergs trip över Atlanten.
I likhet med vår egen stjärna slog Batten världen med häpnad inte bara med sin begåvning.
– Inte för inte kallades hon ”Himlens Greta Garbo”.

Jean Batten la av med flygandet i början av andra världskriget. Förbannad över att korkade män fick för sig att bara hennes manliga kollegor kunde flyga stridsflygplan. Hon flyttade till Palma de Mallorca och levde där utan vingar till sin död år 1982.
Ja, det också: även Jean Batten älskade hundar och katter.

Hon: ja min film överst blev väl inte så bra… ville mest vinka och heja, så kolla hans film under flygplanen. Den är super, slutet ser lite läskigt ut, men det slutade bra med drink på Udden. Sååå starstrucked!!!

Men efter uppvisningen och före drinken tog vi faktiskt en långpromenad. 5000 steg från Udden norrut. Alltså 10 000 steg totalt. Peppe vaknade nämligen i en mardröm och insåg att han måste börja motionera… vi gick snabbt för att få upp flåset!

Lördag: Friterad tång ersätter inte potatis och Applaws tonfisk

Han: Jag vet inte hur det med dig, men allt oftare drabbas jag av ett mentalt fenomen. Det kan formuleras så här:
– Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret.
Precis den känslan får jag ofta när jag läser Lena Anderssons krönikor i Dagens Nyheter. Hon formulerar alltid frågorna på sätt som gör att de gamla kända svaren pekar fel. Så även idag: ”Kanske borde vi i all enkelhet bara äta mer potatis i stället för alla dessa tillkrånglade artificiella, påhittade, sammanhangslösa uttänktheter grundade i en mekanistisk syn på människan.”

Allt oftare hör vi trendkänsliga matskribenter som säger att vi måste ställa om vår mathållning. ”Vi ska inte bara mala ännu mer baljväxter till pannbiffar utan även ersätta det övriga, med tång, sjögurka, insekter, larver, maneter och hampa… Utöver ovan nämnda kommer ett viktigt livsmedel snart att vara den processade och hårt packade restprodukt som uppstår vid utvinnandet av olja ur raps.”

Lena Andersson ifrågasätter inte att våra menyer kan och bör utvidgas. Inte heller att det ur matforskarnas experimentlusta kan komma något intressant, ”men när de försöker tänka ut vad människor ska äta blir det faktiskt alltid fel, eftersom vår relation till maten är organisk, inte mekanisk.”
Och hon sätter fingret på den felande länken: ”Vad matingenjörerna talar om är därtill sällan basmat som man kan livnära sig på, utan nya sätt att göra chips och snacks. Eller hur menar de att man ska äta insekterna om vi tänker oss en varm måltid? En hög av dem bredvid högen av rotfrukter?”

Alltså: Det är klart vi ska äta mer baljväxter och nötter och även lära oss äta grillade insekter. Det gör man i andra delar av världen – och vi svenskar har ju redan lärt oss att äta ostron, kräftor, sniglar – till och med pastan har vi importerat.
– Men det handlar om proportionerna.
Om vad som är basföda under en arbetsvecka och vad man bjuder grannarna på till årets sista (?) flaska rosé en lördag eftermiddag.
Med en typisk anderssonsk formulering: ”[Ät] mer nötter och frön!” manar Livsmedelsverket, för att strax meddela att ”ett par matskedar om dagen… kan vara en lagom mängd”. Hur mycket menar de att vi åt förut? Ett kryddmått? Tre valnötter och fyra solrosfrön är inte mycket att orda om när vi har att göra med en biologisk varelse som behöver äta fjorton komponerade måltider av mättande mat per vecka, månad efter månad. Att då göra en sak av två matskedar nötter är på något sätt oproportionerligt.”

Slutsats: ”De flesta av oss behöver knappast nya maskinellt frampressade rapsmassor att planlöst fritera, utan kunskap nog att tillaga de välsmakande och näringsrika kompositioner som människor i alla tider har gjort av bra råvaror.”
Eller som kocken Niklas Ekstedt ”med befriande besinning och sans” framförde i Aktuellt härom kvällen:
– Tångruskorna och havsgurkorna utgör sedan länge små roliga smaksensationer på finkrogarna, men de är inget som ska revolutionera kosthållet.
Han föreslog i stället att vi ska äta mer potatis.

PS: Om inte katten Ludde somnat i sin mattes säng skulle han förmodligen ha instämt i Lena Anderssons tes. Om än på sitt sätt. Våra vilda katter har som Oscar Wilde en enkel smak:
– De nöjer sig med det bästa.
Och det bästa är Applaws tonfisk i gelé.
Det är de ensamma om.
– Är det du med stockholmskatterna, frågade kvinnan i Torsås kattbutik barskt, när hon ringde att berättade att vår beställning av kattmat kommit.
– Våra lokala katter får inte så fin mat.

Man vill ju inte att de inflyttade 08:orna ska bli mobbade, alltså har vi försökt bredda menyn. Senast igår köpte vi Mjaos strömming på burk hos Lantmännen som nu heter något en överambitiös varumärkesbyrå kommit på och som vi därför inte kommer på att Lantmännen heter nuförtiden.
Vi serverade även resterna av den goda laxen mosad med husses hemodlade potatis.
– Det gillades inte.
Vi kunde lika gärna ha serverat tången som potatisen hade odlats i.
Det blev till att byta ut nymodigheterna och servera riktig mat.
– Vad är det för fel på Applaws tonfisk i gelé?

Hon: fy vilken hemsk bild på kissarnas matplats Peppe!!! Du kunde ju väntat med att ta bilden till efter vi städat, och de fått nytt underlägg och maten de dissat var borttagen… Och det är gjort nu!

Och för övrigt sa de i affären här att lokala katter äter kyckling och kött, inte tonfisk. Huruvida tonfisk är finare mat än kyckling är ju en annan fråga.

På tal om kattmat så fastnade ju jag för en annan krönika i DN idag, den av Bengt Ohlsson. Jag längtade faktiskt lite till Stockholm när jag läste den. Handlar om kissarnas mataffär ett kvarter från lägenheten på Åsögatan, Sofo Pets. Krönikan är en klockren beskrivning av butiken. Även kändisspaningen… och jo, jag skickar faktiskt efter maten därifrån nu, istället för att krångla med att försöka förklara i lokala djuraffären här vad jag vill ha. Eftersom vi precis som Thåström förstås är medlemmar så blir det billigare dessutom 🙂

Han: Apropå ämnet för dagen läser jag i boken Casanova’s Parrot, and other tales o the famous and their pets att Hemingways favoritkatt Boise hade ”a wide-ranging taste in food”. Enligt Mary Welsh Hemingway gillade kattfan allt från nyplockad mango till ”cantaloupes, honeydew melons, chop suey, Mexican tacos with burning hot sauce, potato salad, raw onion, raw celery, lecks, cole slow, sauerkraut, sunflower seeds, ’all pies and cakes’, chili con carne, fresh apples (’although ge prefers them in a pie’) and cucumbers (’raw with salad dressing’) …”.
Och trots den bisarra dieten var han vig och flög fram ”like a feather in the breeze”.
– Det du, Ludde. Rå selleri ger dig vingar!

PS: Vad om Casanovas papegoja? När en ung kvinna sol-och-vårat den kände sol-och-våraren hämnades han genom att lära en papegoja säga mindre fördelaktiga obsceniteter om den före detta älskarinnan. Sedan sålde han den pratglada papegojan till en torghandlare i Londons finare kvarter där kvinnan bodde med sin mamma.
Vad papegojan åt och inte åt framgår inte.

Fredag: Ännu En studie i manligt och kvinnligt

Han: Min häromdagen aningslösa betraktelse (”HON FICK MIG ATT FÖRSTÅ VARFÖR ÄLSKARINNAN GIFTE SIG MED MIG”) gav upphov till en intern diskussion om kvinnors vikt. På något sätt känns det som om den diskussionen får ett eko i dagens Barometern: ”Kan du föreställa dig en värld utan män? Ingen brottslighet och fullt av glada feta kvinnor”.
Citatet tillskrivs Nicole Hollander, amerikansk författare och serietecknare född 1938, kvinnan bakom den skarptungade ”Sylvia” ovan.
– Tur man inte är ensam idiot.

I övrigt har Hon visat att hon är stark och fightas mot betydligt tyngre motståndare än räkorna i hennes egen viktklass. Idag har vi nämligen köpt 500 kilo jord till hennes nya land. Nej, jag har inte burit fram jordsäckarna. Hon ser det som träning, ett prisvärt alternativ till att gå på gym.
Ligger nåt i det.
– Dessutom blir det jordgubbar.

För egen del har jag satt upp en hängränna på nya växthuset (halvfärdigt). Dessutom har jag genomfört en fredlig luta-dig-mot-spaden-demonstration. Nåt luktar illa under däcket till Margaretas Chateau.
Alternativa tolkningar:
– Gammal stenkista som stinker?
Jag har hittat Graal: minkens skafferi av döda kadaver?
– Eller ett avlopp som läcker?

Tål att tänka på länge en fredagseftermiddag när det blåser småspik från norr. Sedan gick jag och la mig i soffan för välförtjänt vila medan jag somnade ifrån Spanarna på P1. Vaknade lagom till eftermiddagsdrinken. Eftersom det är fredag bjuder hon på nåt extra – Daisy heter hon, drinken alltså.
Receptet hämtat från Downtown Abbeys cocktailbok. Hon är lite fin liksom. Om än med jord under naglarna.

Hon: den där serierutan var ju himla bra, och träffande! Men det där med köpt jord var ju lite missvisande. Jag har lite lite köpt ekojord i landet men mest komposterad jord från min tånghög och ditt potatisland. Och med den jorden fick man ju ganska mycket potatis också med på köpet. Var inte den delen färdigskördad…?

Det är också lite algomin iblandat, liksom kaffesump och pytte pytte hönsgödsel. Ska på med mer täckmaterial imorgon på den o-planterade delen så inte kissarna tror det är deras nya toa … sedan blir det vitlök där, men det får vänta ett par veckor till.

Han: Inget badväder därute. Till och med Vilda tycker att fredagskvällen bör firas inomhus. Man och kvinna överens: Middag i soffan. Varmrökt lax med romsås från Blomlöfs. Vitt vin från Famille Bougoir. Godis från Ica. Antique Roadtrip på TV8.
– Så här ska vi ha det när vi har det som sämst.

Torsdag: skam den svan som ger sig…

Hon: ytterligare en underbar morgon, och frukost ute förstås. Och vyn med den barnrika svanfamiljen i vår vik före dramat ovan var magisk. Peppe, har du dom?

Och varför ska de ge sig om de nu har det bättre här än där de bodde förut. Snälla verkar de vara också, inga slagskämpar, men med en något feg pappa som snabbt smiter iväg först…

Han: Överens! Hennes iakttagelse kan kanske även ses som en kommentar till Ylva Johanssons förslag till ny migrationspolitik i EU som väcker blandade känslor bortom udden. I övrigt har det varit en stillsam morgon. Klockan 06:15 var det bara Ludde som spanade ut i dimman…

… en och en halv timme senare kom solen och svanarna och resten har du redan sett på film.

Han: Annars har vi haft fint besök från utsocknes också. När Mats Olsson första gången såg alla mina verandabyggen sa han:
– När ska vi riva kåken och bygga nytt – istället för att stötta upp den med nya verandor?
Sedan bjöd han på en pilsner av märket Pokal.
Han är sån. Nån slags bokstavskombination gör att alla känslor måste fram samtidigt.
Så även igår kväll.

Mats är en kär vän som bygger verandor. Han bygger hus. Han bygger hus med verandor. Han bygger allt, inklusive att han kört långtradare på Tyskland och Ryssland och åker runt i Sverige och renoverar kyrkorglar.
– Just det, även gamla kyrkorglar behöver handpåläggning.
Nu är han tillbaka för att byta fönster hos Sop-Bengt och Eivor.

Han är en inkarnation av the handy man. Han är större än sin stora kropp (som dock minskat under coronan). När jag skulle måla hans porträtt försökte jag fånga en metafor. Hade han varit kvinna kunde jag ha framställt honom som Durga, den hinduistiska gudinnan som bekämpar alla demoner som hotar den kosmiska harmonin. Eller som gudinnan Lakshmi som också kallas Shri, “den lyckobringande” som står modell för den ideala hustrun.
– Hon som ser sin make som en auktoritet, är uppmärksam på hans önskningar och som dyrkar och tjänar honom.
Redan där spricker det.
Naturligtvis.
Jag har träffat fru Olsson också.

Lyckobringare är han förvisso, men i första hand hos alla husägare runt om i landet vars hus och verandor han byggt eller byggt om. Dock till priset av att han hållit sig borta från hustru och hem åtta månader per år.
Åtminstone före coronan.
Första gången jag träffade Mats bodde han sju månader ensam på vår udde vid havet. Han tilläggsisolerade en liten murken sommarstuga så att huset blev stort som en hangar i Ronneby.
– Han fick det billigt, säger Mats nu.
Han i det här fallet storebror Olsson – Ica-handlarn kallad i dessa spalter.

Stor blev även verandan. Eller om det är en altan. Framför allt välbyggd, stabil och ett pilgrimsmål för alla er amatörer som trodde ni visste hur man slår en veranda i Smålands steniga mark. Imponerad blev jag av denne storvuxne man, vars handslag är fast och vars hjärna är en mobil filial till Kungliga biblioteket.
Många vet lite om mycket.
– Mats vet mycket om allt.
Det är därför jag söker min ogudaktiga avbild bland gudar och till slut fastnar för Vishnu, den blå och fyrarmade Upprätthållaren som kontrollerar människornas öde. Inte med snäckan, diskusen, stridsklubban och lotusblomman.
Utan med hammare, stämgaffel, någons drömhus – och en pilsner.

Förhoppningsvis återkommer både pilsnern och den fyraarmade snart igen till udden. En verandabyggande amatör behöver hjälp att bygga ett nytt badrum.

Hon: igår snickrade han ihop två nya odlingsbäddar till mig, de känns lite mer som riktiga trädgårdsland… här tänkte jag försöka få till jord utav egen kompost, mest, och sen fylla på med jord där jag sätter ut plantor och frön. Grundar med tidningar, har jag sett man kan göra. Sedan hämtade jag tången jag tagit upp ur vår badvik under sommaren, i botten var det faktiskt nästan jord, eller sandjord typ. Lite ångest för alla tångräkor som var i den bara, de kommer inte klara krypa tillbaka till vattnet härifrån, snyft.

Nu tänkte jag ner och ta från botten av Peppes potatisland, såg att det var fin jord i botten. Det landet har byggts upp med tång från vintern och förra hösten löv. Potatisen gror fint i det. Men grejen är att det ligger så nära vattnet att vinterns högvatten och stormar tar allt med sig varje år. Alltså bättre jag tar jorden och så får han börja om till våren igen 😉

Onsdag: Hon fick mig att förstå varför älskarinnan gifte sig med mig

Han: I den korta versionen föreslår hovmästaren:
– Ostron, kanske? Och till herrn rekommenderar köket en entrecôte.
 – Absolut inte, din fräcke kanalje! Det här är faktiskt min fru.

Vi ser på TV4 Efter fem att Dominika Peczynski fyller 50 och firar med att ge ut sina memoarer. Många minns Dominika från popgruppen Army of Lovers. Andra vet att Anders Borg – ”Europas mest respekterade finansminister” enligt Financial times – la vantarna på henne.
– Men jag såg henne först.
Förmodligen i någon medial morgonsoffa, möjligen även i någon soffa på Riche i slutet av 90-talet.
Alltid lika rolig och inspirerande.
Sedan kom det här med otroheten.

Många tror att när män väljer älskarinnor som är yngre, snyggare och smalare än hustrun – som är snäll men tråkig.
– Fel!
Fördomsfullt och fel.
Det vet jag eftersom Dominika berättat det för mig. Hon kunde räkna långt innan hon träffade Anders Borg:
– Bara 1 av 3 otrogna män har en affär med en kvinna som är yngre än frun.
Dominika är mycket och mest är hon pr-kvinna och entreprenör som jobbat med många affärsidéer. Om jag inte visste att Dominika känner min fru skulle jag få för mig att hon trodde att mitt intresse för otrohetssajten Victoria Milan inte bara var professionellt.

Victoria Milan är nämligen en av många startsups hon tagit sig an och under en period fick jag regelbundet pressmeddelanden från henne. Sex säljer och Dominika visste hur man håller intresset vid liv. Hennes veckobrev bekräftade en allmän sanning:
– Den snabbaste vägen till redaktörernas erogena zoner (= de som triggar klick på nätet) är att flasha med topplistor och färdigredigerad tabelljournalistik.
Och Dominika visste saker som jag inte ens tänkt på:
–  Sju av 10 otrogna män (73,4%) i Victoria Milans återkommande enkäter menar att hustrun är mer intressant än älskarinnan.

Även de otrogna kvinnorna tycks ha fallenhet för dålig smak:
– Nästan 7 av 10 anser att maken/partnern är snyggare. Däremot har älskaren större öron: Åtta av 10 (78,2%) är bättre på att lyssna än soffpotatisen där hemma – som alltså är nöjd med att ha en snygg fru.
I en dagsnotering från den tiden konstaterar jag:
– Tack Dominika för att du finns. Nu förstår jag varför älskarinnan gifte sig med mig.
Och grattis, snart är vi jämnåriga!

PS: På Google finns idag 1 390 000 träffar på Victoria Milan och under min tid som redaktör på allehanda tidningar bidrog jag med ett antal. Till exempel har jag upplyst läsekretsen med rubriker som ”Tänk på vad du äter i fel sällskap”. Det visar sig nämligen att otrogna människor känner man igen på maten: Dominikas pr-statistik visade nämligen att på krogen väljer otrogna kvinnor oftast ostron eller skaldjursplatå, marskatten däremot föredrar hängmörad entrecôte.
– Eller möjligen en rejäl portion Choucroute garnie.

Det senare låter fortfarande märkligt i mina öron. Med tanke på gasutvecklingen.
– Men vem förstår hur otrogna människor tänker?
För eventuella läsare som trots allt vill testa. Här ett recept på Choucroute garnie, tillagad på många kärlekskrankas eget hideaway i Stockholm. I PA & Co:s kokbok läser jag: Börja med surkålen. Fräs bacon och lök i ankfett eller smör på ganska hög värme i en rymlig kastrull. När fräset börjar ta färg, lägg i surkålen och de övriga ingredienserna.
Sänk värmen och låt småputtra i ca 45 minuter. Smaka av med salt och peppa. Stek sedan korvarna (minst 2 per person) på medelhög värme i ankfettet i en stor panna. Lägg sedan i det övriga köttet så att det blir varmt. Lägg upp surkålen i en sauteuse eller på ett stort fat. Lägg korvarna och köttet ovanpå.
Lite hackad persilja på är inte fel. Servera med buljongkokt potatis, dijonsenap, cornichoner och/eller vitt lantbröd.

Hon: och chili då…? För nu blir det extra hot chili Sauce!

Och så storkok med ketchup. Gick sådär… tog för mycket råsocker först, dubbelt för att vara exakt, bara koka ett kok till och slå ihop…

Tisdag: Allt har hänt, ingenting har förändrats

Han: Hon är ganska rak på sak: ”Har du sett min lilla thai? Visst är han söt?”
Skönt att vara tillbaka på udden. Lagom till eftermiddagsdrinken i växthuset. Allt har hänt, ingenting har förändrats:

Hon: kul, men det gick inte att filma horisontellt eller…? Men känns ju luftigt och nystädat i växthuset efter dagens röjning. Nästan lite tomt, men ändå skönt.

Vår fina björk fick också rejäl beskärning idag så de sista tomaterna får lite mer sol nu och kan mogna utan att ruttna. Efter detta tuffa jobb blev det drink i kvällssolen på Chateau Margaretas veranda. Med utsikt över de fina gamla enarna som funnits med så länge jag funnits, länge alltså… För övrigt så fortfarande väldigt glad över att han är hemma igen.