Söndag: Idag gör vi som katterna – åtminstone han

Han: – Ju mer vi kan tillgodose våra katters behov, desto mer tillgodoser vi våra egna. En pigg och välmående katt gör oss själva mer pigga och välmående. Men bara genom att vistas i samma rum som en katt ger stress- och ångestdämpande effekter.
Det säger Ulrica Norberg som skrivit Cat Power – kattens läkande kraft tillsammans med väninnan Carina Nunstedt.

Jag har inte läst boken och tror inte jag behöver läsa den heller. Känns som jag vet hur det är att ha katt. Särskilt en regnig söndag efter gårdagens långa, uppsluppna och aktiva sommarfest med goda grannar följer vi alla författarnas tes; Den som har en katt i sin närhet har allt att vinna på att ta efter den. Kattens livsrytm och förmåga att ständigt växla mellan aktivitet och vila ger nämligen en lugnare, mer harmonisk livsstil. Forskning visar också att umgänge med katter har en läkande inverkan på oss – både fysiskt och psykiskt.

Det finns ett missförstånd om katter. Många tror att lejonen ligger och vilar så ofta för att de ska orka jaga. Det är naturligtvis tvärtom: De jagar och äter det de behöver för att få slappa så länge som möjligt.
I väntan på att bli hungrig ligger även jag kvar i soffan.

Hon: hrmm, ja, men imorgon kommer det barn och barnbarn. Mormors lilla älskling Alice för övrigt. Och hon blev väldigt förtjust i mormors ”mörka” surdegslimpa sist hon var här. Tur det är bakväder, ösregn, annars hade jag varit tvungen att vattna efter gårdagens ökenhetta. +27 grader och ganska hård vind som kändes som en varm fön… gissa om det torkade ut landen på nolltid. Så tack regn!! Upp och hoppa bara. Och baka…

Nu ska limpan bara jäsa ett par timmar. Och efter den vilat och jäst några timmar får den kalljäsa i kylen till imorgon. Något recept har jag inte, det blir lite ”man tager vad man haver…”. Så bara hoppas det är något så när likt det jag gjorde senast.

Men så är ju knäckebrödet nästan slut, och det lever typ han på. Och om jag ska äta knäckebröd vill jag också ha detta. När man väl fått smak för det så är man fast. I alla fall vi 😉

Fast jäkla vilket jobb det är. Och vilken tid det tar!! Jag gör bara halva satsen, och det blir ändå tio stora knäckebröd som helt fyller våra två stora plåtburkar.

Sju minuter ska varje gräddas i ugnen. Det blir alltså 70 minuter som går bara till att passa ugnen. Men det är det värt. Delar receptet idag, från Bonniers stora bakbok. Har jag kanske gjort förut, men nu kommer det igen:

Det går bra att improvisera lite med mjöl och kryddor. ”Man tager vad man haver…” även här.

Nu soffan. Känner mig lite förkyld faktiskt. Hoppas på hösnuva. Tog för säkerhets skull ett covid-test i morse eftersom jag varit i storstan och en ny variant är på uppgång. Men det var negativt, som tur var!! Pust!

Lördag: Jäkla SJ!!!

Hon: bokade om hemresan till ett tidigare tåg eftersom jag ville hem till udden tidigare, och vad händer då, jo det tidigare tåget är så pass försenat så jag kommer att komma hem senare än med det senare tåget!!! F__n!!!!

Men för övrigt har två roliga dagar i Stockholm gått väldigt fort, och igårkväll somnade jag utmattad strax efter åtta efter att ha hängt med farmors älskling Iggy i princip hela dagen.

Hann också med träffa mina bokklubbsvänner hemma hos bästisen Magdalena. Vi har varit kompisar i över trettio år nu…

Och många av de andra medlemmarna i vår bokklubb har jag känt nästan lika länge, ända sedan småbarnsåren i Abrahamsberg.

Och så hann jag med att fira Mia, hurra!!! Hon fyllde år igår, och mellan Iggy och mitt tidiga insomnande skålade vi i ett glas bubbel på mitt hotell, Hotel Nofo, bästa hotellet. Ett kvarter från vår gamla lägenhet på Åsögatan.

Men som sagt så skålade vi för Mia på Nofo:s mysiga innergård, de har en jättebra vinbar och restaurang. Mia blev också väldigt glad för presenten. En supergod parfym från Other Stories. Lite avis faktiskt 😉

Han: Inser att jag lever ett enkelt liv på udden. Men även här händer det saker. Isman har rätt. Det har plötsligt blivit tyst i buskagen. Kanske beror på att vi sover för mycket. Eller att huset blivit för tätt för i natt vaknade jag med att näktergalen sjöng.
Det visade sig att jag hade somnat med skjutdörren öppen.

Vilket i sin tur säger tillräckligt om värmen igår.  
Hela dan gick åt gick åt till att serva alla hennes törstiga plantor. Förutom att försöka räkna ut hur man skulle kunna utveckla bevattningstekniken räknade jag till 212 stora och små krukor plus 44 längdmeter odlingsbäddar med tomater, chili, sallad, squash, gurka, lök, dragon, vitlök för att inte tala om hennes citronträd och det nya olivträdet. 
– Naturligtvis vaknade jag att det regnade.

Kort sagt: Ingenting är så meningslöst som när det som inte borde göra alls utförs på ett kompetent sätt. Men efter regnet kom näktergalen och när jag kom ut på verandan mot sjön fick jag ännu en naturupplevelse.
– En flock eidrar låg och fiskade utanför udden.

Inte så viktigt för dig kanske som världen ser ut, men plötsligt är ejdern ovanlig eller till och med helt försvunnen i Östersjön. På drygt tio år har fågeln gått från att vara ”nära hotad” till ”starkt hotad” i Artdatabankens rödlista.
Enstaka hanar har synts i våra vatten, men det finns inga honor att para sig med, skriver Kristianstadsbladet. Även på den punkten är morgonens sällskap en glad överraskning.
– Den här flocken består av elva honor och ett 25-tal ungar, däremot lyser herr Eider med sin frånvaro.

Ett gott tecken, att man har ungar. Ejdern är annars ett av många exempel på den tiaminbrist som slår hårt mot fisk- och sjöfågel. Tiamin, eller vitamin B1, är ett livsnödvändigt näringsämne som behövs för både ämnesomsättning och det centrala nervsystemet, och brist resulterar i svårartade neurologiska symptom, och i allvarliga fall i dödlighet.
– Och för att eidermammorna ska få umgås med barn och barnbarn.

Fredag: Rapport från en bevattningsanläggning

Han: – Som vi vet skapade Gud Eva av ett revben från Adam.  Men varför av revbenet?
– För han inte ville att kvinnan skulle vara varken dominerande eller slav, utan mannens ledsagerska.
Det förklarade den dåvarande påven Benedictus XVI år 2009.
– Men varför inte av huvudet, fortsatte han och förklarade att Gud inte ville att kvinnan skulle vara ”en dominerande varelse”, men inte heller slav under mannen utan ”hans ledsagerska”.

Jag vet inte vad påven egentligen menade med det. Enligt ordboken betyder ledsagerska följeslagerska, sällskap, kamrat, kompis, men på modern svenska även personlig assistent.
Men han hade både rätt och fel.Innan hon for till Stockholm gav min ledsagerska mig en mycket utförlig instruktion i possessiv ton om hur jag skulle sköta hennes odlingar.
– Det är klart att jag var livrädd.
Om en man kan misslyckas i sin frus ögon så är det genom att ta hand om hennes tomat-, chili-, gurk-, majs-, rödbetor och lökodlingar en helg när solen skiner, det är 25 grader varmt och inte ett enda jäkla regnmoln på himlen.

Men nåt betyder det att Gud tog ett revben och täljde till denna fantastiska varelse. Snacka om manlig innovation! Gud gav oss män ett tecken och sen har vi inte gjort annat än att driva på den tekniska utvecklingen.
– Idag kunde jag därför köpa en snurrande vattenspridare (209 kr på Lantmännen) som åtminstone förenklar arbetet.

Nåja, det är klart att det inte räcker. Sanningen är konkret och med två växthus proppfulla med potenta plantor och 12 odlingsbäddar gömmer sig misslyckandet i varje liten kruka. Så om du undrar vad jag gör idag så är svaret enkelt:
– Jag vattnar.

PS: Tacka vet jag rosor. De är tåliga som män. Man gräver en grop och när man går förbi säger man hej och skvätter lite guldvatten på dem och sedan blommar de år efter år.

Torsdag: Om botox och konsten att kunna skilja på ett par röda ben

Han: Den ryska propaganda förnekar att Vladimir Putin är sjuk och döende. Däremot förnekar ingen att den lilla mannen använder mycket botox.
– Han försöker balsamera sig själv medan han fortfarande lever, menar den brittiske försvarsforskaren Michael Clarke.
Det tycker jag är en positiv nyhet. Även balsamerandet tillhör ju den ryska tsartraditionen. Både Lenin och Stalin ligger uppblåsta på Röda torget i Moskva och det bara att hoppas att också Putin når det målet snart.

Nu tillbaka till udden: Tärna, mås eller trut? Så långt är jag med och jag vet att alla tillhör familjen måsfåglar (Laridae) inom ordningen vadarfåglar.
Men det stannar inte vid det och allt oftare tänker jag på Columbus självgodhet.

År 1492 upptäcker Christofer Columbus Nya Världen. Att den bara var ny för honom föll honom aldrig in. 
– Därför lät han namnge allt han såg – människor, länder, öar, flora och fauna.
När han seglade in i Chiriqui-lagunen trodde han att han närmade sig Ganges mynning. 

Men poängen: inte ens det faktum att han trodde sig ha stigit i land i Indien, vars kultur till och med européerna känt till i århundraden, hindrade honom från att genast börja rita egna kartor med påhittade namn som Antigua, Colombia, Trinidad & Tobago, Dominica, Costa Rica (där det bott människor 50 000 år innan Columbus råkade driva förbi) och Isla Santa, som inte alls var den ö Columbus trodde att det var utan det väldiga landområde som idag kallas Venezuela och som även då hade ett namn
– Fräckt gjort. 
Dumt gjort.
­– Om man inte vet namnet saknar ens kunskap om saker värde, påpekar Jamaica Kincaid (Boken om Min Trädgård, Tranan förlag). För att få kunskap om saker måste man först kunna namnge det. 
Och Columbus tillämpade principen att den som sätter namn på något äger det, konstaterar Kincaid.

I Dagens Nyheter påpekar Richard Swartz att Vladimir Putin tillämpar samma princip när han deklarerar för ukrainarna att de inte är vad de vill och menar sig vara, nämligen ukrainare, utan egentligen är ryssar.
Problemet för Putin är att alla vet att det finns ukrainare och att det finns ryssar och att inte är samma folk, samma nation och med olika kulturarv. Av samma skäl skrattar vi idag åt att Columbus skulle ha ”upptäckt” Amerika. Och skulle han slänga upp en säck med jordpäron på den spanske kungens bord idag skulle våra minsta barnbarn skratta så att de kiknar.
– Jordpäron? Nä du lilla gubben, det där bara vanlig potatis.

Somliga dar känner jag mig som Columbus. Jag är inte lika självgod, eftersom jag inte för en sekund inbillar mig att jag upptäckt en ny värld.
– Tvärtom!

Problemet: I min iver att redovisa att jag lärt mig nåt nytt avslöjar jag ständigt min okunskap här på bloggen. Med försynt kritik från en vänligt inställd med bestämd krets av rådgivande pippiprofessorer (Isman, Axel Kielland i Köpenhamn, Kajsa i grannstugan, Gunnar Eriksson på Facebook och Nicke i Råneå) tvingas jag ständigt bita i det hårda jordpäronet och inse att jag är ute och seglar i Columbus anda.

Just nu försöker jag lära mig skillnaden mellan silvertärna och fisktärna som jag skrev om för en tid sedan. Jag jämförde fisktärnan med Lilly My i Mumindalen, vilket jag håller fast vid. Däremot var det nog vid närmare eftertanke en silvertärna som tjatade och som jag tecknade av.
Vad som skiljer dem åt?
– De är mycket lika, enligt sakkunskapen. Men silvertärnan är ”aningen mindre” (33-39 cm), dessutom har den kortare näbb, huvud och hals men längre stjärt (se där, stjärten igen!) vilket får vingarna att verka vara placerade framför kroppens mittpunkt.
– Hänger du med?

Det ger silvertärnans flykt en mer ”fjädrande” och elegant stil.
– Åtminstone ofta, som Lars Svensson noterar i Fågelguiden (Bonnier Fakta) med tillägget att fisktärnans ”spelflykt är lika fjädrande”.
Silvertärnan har kortare ben, men även fisktärnans ben är röda Och enligt min mening inte särskilt långa.

Och så näbben: Fisktärnans näbb är orangeröd, medan silvertärnan röda näbb har en svart spets.
– Åtminstone ofta.
Ungefär så.
Och så resten: Fisktärnan som förmodligen var en silvertärna kan förstås också vara en skräntärna..
Eller någon av de nio andra tärnorna som häckar i våra vatten
– Undrar om det Ganges mynning jag ser där på andra sidan?

PS: Gräsänder är en annan intressant sjöfågel. Det finns även grässångare. En ganska unik art dök upp i kväll: En spolformad gräsänkling i kortbyxor och rosa ben visade sig i skuggorna på verandan strax före solnedgång.
En enkel art som trivs i solitär ensamhet och nöjer sig med ungefär samma utfodring som män.

Onsdag: Medan valfläsket marinerar

Han: Älskling, ikväll blir det blåstångspromenad i fullmåne, sa jag apropå gårdagens utlovade kopulerande i havet.
– Ja gör det du, sa hon och läste vidare i sin chiclit.
Fullmåne var det.
– Superfullmåne till och med.
Det betyder att månen inte bara var full utan dessutom 7 procent större och lyste 16 procent starkare än den brukar.
Den stora storleken beror på att månen befinner sig vid den punkt i sin omloppsbana där den är som närmast jorden – exakt 357 658 kilometer bort.

Supermånen såg jag stiga upp ur havet mellan det tyska krigsfartyget och det blinkande ljuset från fyren Långe Jan på Ölands sydspets.
Några orgier såg jag däremot inte, även om jag tyckte mig se ovanligt mycket tång ligga och flyta omkring utanför udden.

I övrigt: Till skillnad från våra hårt arbetande politiker som bekämpar varandra om att servera det bästa pensionsfläsket inför valet har jag gjort det enkelt för mig.
– Jag har planterat en ros – jaja efter trädgårdsmästarinnans anvisning – en David Austin som vi fick av Jojo och Matti härom dan.
Tack för den!
Austinrosor anses vara ”rosornas primadonna” och beskrivs som en blomma med ”den gammeldags rosens vackra blommor kombinerat med de moderna rosornas rika och ständiga blomning”.
Austinrosorna har ett kompakt växtsätt vilket gör dem tilltalande för många, dessutom doftar många av sorterna underbart.
– Kort sagt; en ros med vackra blommar som blommar hela sommaren.

Austinrosen härstammar från David Austin, en nördig engelsman går igång på rosor. Sedan Austin startade sin rosförädling har han tagit fram över 190 sorter. Alla sorter lämpar sig inte för det svenska klimatet, men vår ros tror att vi har fått en riktigt bra plats vid Margaretas veranda mot solnedgången.
– Den som lever får se.
Ungefär som när det gäller valfläsket till oss pensionärer.

Hon: jäkligt fördomsfullt av honom, okej då, om det inte var för bokklubben imorgon kväll så kanske det hade varit något mer lättläst eftersom jag oftast är för trött för seriösare litteratur så här mitt i odlingssäsongen. Men ren chic lit har jag vuxit ifrån. Om den inte är riktigt bra förstås.
– Och vad är riktig chic lit nu för tiden, för den delen…?

Och apropå bokklubben imorgon kväll, som är i Stockholm, så får jag väl skärpa till mig och ta bort det avflagnade nagellacket och måla nytt. Från Hermes dessutom, tack för den fina födelsedagspresenten Charlotta, så fint!!! Har ett i en annan färg, också super supersnygg, men mer vinterbetonad, som jag fick av värdinnan för bokklubben imorgon kväll i julklapp. Tack Magdalena! Älskar nagellack, och älskar Hermes. Speciellt förpackningarna!!!

Han igen: Okej då, det var kanske ingen chiclit. Hennes bokklubbsbok handlar om en kvinnlig fertilitetsläkare i Lettland som hjälper hundratals kvinnor att bli gravida men som inte lyckas frammamma några moderskänslor för sitt eget barn.
– Så det är klart; vem bryr sig om hur blåstången förökar sig?
Egentligen.

Tisdag: Nu vet du vad grannarna gör när månen är full

Han: I natt är det fullmåne och då vet man vad de håller på med vid Östersjöns stränder. Och forskarna uppmanar även i år alla voyeurer att smyga i buskarna, gärna med kameran beredd.
– Det skulle vara väldigt värdefullt att få in rapporter under flera år i rad, säger Lena Kautsky, professor emeritus i min hörsnäcka.

Kautsky är projektansvarig för något som heter ”Algforskarsommar” och det är särskilt blåstångens sexliv hon tänder på. Och i natt gäller det, för blåstången gillar att göra det i månljus. Blåstången är nämligen synkroniserad med månens dragningskraft och under fullmånekvällarna i maj, juni och juli släpper blåstången ut sina ägg och spermier i Östersjöns vikar.
Förra året inledde Stockholms universitet medborgarforskningsprojektet Algforskarsommar för att få veta mer om hur havet påverkas av klimatförändringarna och om kustens biologiska mångfald.

I år fortsätter projektet, under den romantiska rubriken ”blåstångspromenad under fullmåne”.
– Och du och jag är alltså inbjudna.
Vi har mycket blåstång på udden och tången är en nyckelart i Östersjön som dock hotas av ett hav i förändring. I Östersjön fungerar blåstången som en skog under ytan och ger livsmiljöer och föda åt fiskar och många andra arter och i natt får vi alltså första chansen att kolla in hur de förökar sig
– Genom att undersöka tången i vattenbrynet på fullmånedagen, kan vi avgöra om blåstången är mogen.

Enligt professor Kautsky & Co ser du om blåstången är mogen genom att skära ”ett snitt i förökningstopparna” för att se om det är en honplanta eller en hanplanta. ”Honplantor som är mogna har mörkt olivgröna äggsamlingarna som syns tydligt”.

Eftersom jag är lite blyg överlåter jag till intresserade läsare att själv ta del av hur du ser vem som gör vad och vad som skiljer förökningstoppen hos en honplanta med äggsamling (oogon) från en hanplanta med spermiesamling (anteridier).
Detaljerna hittar du här.
– Dessutom får du veta hur du rapporterar in dina iakttagelser.
Om inte så vet du vad grannarna gör när mångubben är full.

Hon: apropå vår vy så glömde jag lägga upp denna bilden i förrgår, då låg nämligen NATOs krigsfartyg för ankar här utanför över natten. Ett stort och två små. Det stora såg ut som ett exklusivt kryssningsfartyg när det var upptänt på natten. Enligt vår lokala underrättelsetjänst var det ett tyskt fartyg som varit i Stockholm på övning och nu var på väg till Kiel. Men besättningen var nog inte intresserade av vår blåstång…

Förutom att studera tångens fortplantning har dagen gått till vattning och omplantering. Trodde inte jag skulle behöva vattna ute alls idag faktiskt eftersom det regnade en hel del igår (och i förrgår) men den hårda vinden gjorde att det var snustorrt redan vid lunch. Och när jag vattnade upptäckte jag ett par betor till som behövde skördas. Ja, det blir alltså betor med fetaost som förrätt även idag, gott!!!

Och så har jag gjort rabarbersirap, marmelad och supergott ”mos” av de sista super-stjälkarna rabarber som jag fick av en kompis förra veckan. De var typ en meter långa och ändå så fina och mjälla. Mina egna rabarber är ett skämt…

PS. Och när jag nu lyfter blicken från mobilen ser jag att ett annat fartyg ankrat upp, och har dessutom fören norrut. Borde de inte vara på väg söderut… och hur kommer det sig att de ligger just här. Och så nära land! Nu påpekar han att det är en helikopter på fartyget också …

Han, igen: Underrättelsetjänsten rapporter att det är samma båt, fartyget heter A1411, en tysk allierad i väntan på något. Kanske på att Magdalena ska slänga till Erdogan ett litet köttben så att vi kan bli medlemmar i samma båtklubb?

Måndag: kärt besök på udden, och i torpet…

Och så fick de nygifta (jo, det var deras bröllop vi var på i Åre, roligaste bröllopet ever!) tillbringa en natt i Chateau Margareta. Och vi fick hänga med hela den lilla familjen i nästan ett dygn, så kul. Men det var förstås alldeles för kort vistelse, kom snart tillbaka igen!

Och sötnosen Jack var förstås också med. Tyvärr blev det inget bad för honom i vår fina badvik eftersom det helt plötsligt kom ett oväder precis när de landade på udden i går eftermiddag. Regn och hårda stormbyar.

Det gjorde inget för imorse sken solen igen och vi åt frukost ute. Men den sköna badtemperaturen, drygt +19 grader, som jag utlovat hade flytt med vinden. Imorse var det endast +15…

Jodå, torpet var de förstås tvungna att följa med och titta på också, det var ju ändå på vägen hem mot storstan…;)

Och där upptäckte jag att vi har vindruvor som växer på gaveln till ladan, hans ateljé alltså.

Så himla kul! Och många druvor är på gång dessutom. Undrar om de är röda eller gröna…? Uppenbarligen är den mer välskött, och klippt, än vår gamla på gaveln till hus 1. Den vi satte vid parkeringen utanför Chateau Margareta förra våren klippte han faktiskt ner i höstas, och den verkar redan få en hel del druvor. I höst får vi allt ta tag i vår gamla ranka också. Basta!!!

Han: Kul att de kom. Och brudparet verkade inte helt missnöjda med bröllopspresenten. Och det är klart – att få sitta och hänga på Sturehof är ju inte det sämsta.

Söndag: Oansvarigt kräva 22 ministrars avgång i ett sånt här känsligt läge!

Han: Det ligger nåt i påståendet att om det på grund av vår känsliga NATO-ansökan var oansvarigt av oppositionen att kräva Morgans avgång.
– Av samma skäl bör valet om några få sommarveckor ställas in.
Detta eftersom oppositionen då kräver att Magdalena Anderssons alla 22 ministrar avgår.

Å andra sidan ids jag inte ens vara sarkastisk. Det ska bli skönt med ett rejält val när allt står på spel. Förhoppningsvis åker MP och L ur riksdagen på det att partipolitiken kan få en nystart.
Expressens krönikör Viktor Barth-Kron, enligt min mening en av Sveriges bästa pennor, sammanfattar varför jag tycker så: ”Regeringen har i praktiken kommit att bli något slags hybrid mellan ceremoniellt kungahus och reklambyrå för socialdemokratisk politik som inte genomförs.
Den anderssonska ministären kan inte regera, men oppositionen kan heller inte opponera på normalt sätt. Då blir det nämligen ”kaos”, eftersom oppositionen är onormalt stark i förhållande till regeringen … Nu står hoppet till att höstens val löser ut de knutar som kunde och borde ha lösts ut under sensommaren i fjol. Blir det inte så får vi hoppas att den omotiverade rädslan för att låta väljarna komma till tals igen försvinner.
Sverige borde, åter med facit i hand, haft extraval både när Decemberöverenskommelsen föll 2015 och när januariavtalet kollapsade 2021. I stället har vi fått två mandatperioder i rad som slutat med år av politisk frustration och allt kärvare låsningar.
Inte en tredje gång, tack.”

Jag har fått pippi på fåglar. Upptäcker att vi till och med har näktergalen på tapeten i katternas rum.

Och så till dagens kvitter:
Bofink kontra lövsångare: Båda är vanliga i likartad miljö, men bofinken sjunger i dur med en knorr uppåt i slutet på trudelutten, lövsångarens mollsång låter som om inandningsluften är på väg att ta slut.
Koltrast kontra taltrast: Också dessa i samma biotop och sjunger från trädtopparna. Koltrasten korades som Sveriges nationalfågel för sin välklingande melodiösa sång, medan taltrasten tjatar på samma slinga två-tre gånger, tar en ny och återvänder till den första.
Gröngöling kontra spillkråka: Släktingar som drar högljudda skrattramsor, gröngölingens brukar beskrivas kri-kri-kri och spillkråkans kry-kry-kry. Hjälper inte det så vänta en sekund, det kan komma ett gällt ”koiiii” från spillkråkan när den landar på en trädstam.

Gamla kompisar hör av sig och undrar om det hänt nåt med mina testosteronvärden.
– Du verkar ha fått pippi på fåglar sen du flyttade till udden, säger de och nåt det ligger nåt i det.
Jag kan sitta länge och titta på alla fåglar som också bor på udden, permanent som vi eller som sommargäster. Dessutom läser jag allt jag kommer över, typ Åke Ekdahls ”Pippiskola” på Namn och Nytt-sidan i Dagens Nyheter, där ovanstående citat är hämtat ifrån.

Inte för att jag blir så mycket klokare. Till exempel får jag tips om hur jag skiljer en trädgårdssångare – som jag faktiskt hörde häromdagen med Axel Kiellands hjälp – kontra svarthätta: ”Förvillande svårt att utskilja vem som sjunger, men som regel joddlar trädgårdssångaren oavbrutet på både utandning och inandning, medan svarthättan gör ett litet uppehåll mellan tonkaskaderna.”

Det blir inte lättare av att jag lärt mig att även om en art har en typisk revirsång, så har alla fåglar ”mängder av andra läten för att varna, tigga och markera missnöje”.
– Och så dessa märkliga onomatopoetiska beskrivningar!
Typ grönsångaren, vars sång låter som ”ett snurrande mynt på plåtbricka” – när lekte du den leken senast???? Och det till skillnad från rörsångaren som sjunger ”sävligt” i vassen och sävsångare som bara sjunger ”rörigt”.

Nåja. För egen del försöker vi hitta på ett eget chiffer här på udden. Det är inte heller lätt.
– Prego! Prego! Prego!
Sjunger till exempel näktergalen, enligt henne. För min del tycker jag att den som muttrar ”problem, problem, problem”.

Lördag: Skördedags… och han är star(e)struck på dagens fågel

Hon: börjar lördagen med ett dopp, före frukost, det är livet. Lite kallare nu, skulle tippa +17-18 grader en bit ut. +19,5 inne i viken. Men vilken sommar det blivit, bara sådär!

Sen vattna. Det torkar ut snabbt nu. Upptäcker att en del av betorna, de jag planterade ut först, ser väldigt klara ut. Är det möjligt, redan…

Okej, de är förstås försådda inne först. Och sedan utplanterade för några veckor sedan. Sått i omgångar, så de senaste satte jag ut i denna veckan. Kanske jag ändå borde sätta lite fröer direkt i marken nu eftersom de försådda redan börjar bli klara. Måste ju ha lite betor till hösten också. Och nu gror de nog snabbt även ute.

Kvällens förrätt given, ugnsbakade betor med fetaost. Det är han bäst på!

Han: Egentligen är det väldigt enkelt. Det första du tittar på är stjärten och benen. På håll är de väldigt lika, särskilt på våren. Båda går i svart och har gul näbb.
– Men kolla in benen!
Spatserar hon med lite knyckiga ivriga steg har du en stare. Hoppar hon däremot jämfota stirrar du just nu på en koltrast.
– Dessutom har hon kortare stjärt, staren alltså.

För att inte bli anklagad för sexism vill jag redan här göra ett tillägg: Efter tre äktenskap vet jag att kvinnor tittar lika mycket på andra kvinnor som vi män gör. Det är naturligt: kvinnor är snyggare, sexigare, har bättre hållning och bär upp sina kläder bättre än vi män gör.
– Men nu handlar det alltså om fåglar.

Staren är en av våra vanligaste fåglar. Kanske är det därför jag inte brytt mig om den. Bryr sig om sina starar gör Kajsa, grannen. Hon kan mad rätta kalla de sina eftersom de varje vår återkommer till hennes holkar i talldungen mellan oss.
Och den talldungen har varit mitt universitet de senaste veckorna.
– Se nu samlar de ihop ungarna och flyger ner till sjöängen för att visa dem vassen, sa Kajsa när vi härom kvällen drack vin på hennes och Rolfs nya veranda.
Över oss fylldes himlen som på en given signal av hundratals fåglar som likt ett böljande moln drog iväg ner mot havet.

Staren är känd från Sverige sedan början av 1500-talet och detta är också ett kännetecken: En flygande starflock håller alltid ihop i ett tätt skimrande moln – inte olikt ett strömmingsstim på den tiden det fanns strömming i Kalmarsund – och det ska vara upphovet till att Carl von Linné gav den det latinska namnet ”sturnus vulgaris”.
Författaren Tomas Bannerhed kallar staren ”den kollektivhäckande multi­instrumentalisten” medan Gunnar Brusewitz, vår meste fågelmålare, skriver att sången låter som ”ett gammalt utslitet positiv” som gnisslar och visslar och tjattrar och det blir en lättare för en tondöv redaktör att den är riktig härmapa (vipa, vråk och lövsångare om du vet hur såna låter).

För egen del jag har fastnat för en mer jordnära detalj: Hittade ett antal krossade ljusblå äggskal på sjöängen utanför Margareta och tänkte genast onda tankar om några tjuvaktiga grannar på udden.
– Nej, det är nog inte kråkorna som varit framme den här gången, sa Caisa. När ungarna kläckts brukar staren flyga iväg med äggskalen en bra bit från holkarna för att inte dra plundrare till boet.
Detsamma gör man med ungarnas bajs.
– Inte för inte kallas staren för hemmets fågel.

PS: Förr i förr-i-tiden trodde man att staren kunde spå sommarvädret. Var den första staren tjock, blank och fin i pälsen skulle sommaren bli vacker. Var den grå och sliten blev också sommaren mulen och dålig.
Känner du dig osäker på någons känslor ska du lägga ett starhuvud under kudden då hon sover. Hon berättar då alla sina hemligheter, enligt gammal folktron.
– Å andra sidan kunde det gå illa för den som dödade en stare.
Så du kanske avstå från att testa och bara njuta av titta på ben och stjärtar.

Fredag: Dags att stanna upp och bara njuta

Han: Redan fredag och redan ångest över att tiden går så fort. Hägg och syren har blommat över, redan sommar och allt liv och alla färger blixtrar förbi utan att jag hunnit njuta av det.
– Därför stannar vi upp här ett tag och bara glor.

Hon: stanna upp, och stanna upp … hinner jag inte, massor att göra idag. Plantera om, plantera ut, ta bort ogräs som skulle tagits bort för längesedan mm mm. Och nu kokar jag rabarbersirap av en del av de fina rabarberna jag fick av Lise i förrgår. Tror det är årets fluga faktiskt, läst om det både här och där.

Och eftersom vi ska bjuda ett par kompisar inåt viken på en drink ikväll, innan vi går till kiosken och äter asiatisk buffé, passade det ju bra att göra sirap av rabarberna så jag kan göra någon god rabarber-drink.

Ja jag sparade förstås rabarbermoset som blev över när jag filtrerat bort sirapen. Det var jättegott.