Onsdag: Vårens argsintaste sommargäst har landat på udden

Han: ”Hon är argsint och aggressiv och retar upp sig på småsaker”. Nej, jag talar inte om henne, om du nu trodde det haha. Men så brukar man beskriva Lilla My i Mumindalen och fisktärnan (Sterna hirundo) är veckans argsintaste vårtecken här på udden.

Enligt fågelböckerna tjatar hon på alla med snabba ramsor av vassa ”kjerri-kjerri-kjerri” där betoningen ligger på första stavelsen till skillnad från sin kusin, silvertärnan, vars kjerri-kjerri-kjerri har betoningen på sista stavelsen.
– Om du förstår skillnaden. För egen del tycker jag aldrig att de onomatopoetiska beskrivningarna stämmer i verkligheten, men tjatar gör hon!

Det finns ett antal sorters tärnor, men fisktärnan är vanligast här hos oss och hon känns mest igen på sin svarta hätta, orangeröda ben och en small karminröd näbb med svart spets.
– Dessutom ser fisktärnans vingar i flykten ut att sitta på mitten av kroppen medan silvertärnans vingar sitter längre fram som på en Spitfire.
Om du nu växte upp med serietidningar om andra världskrigets jaktplan.

Och nu har hon alltså återkommit till udden. Detta efter att ha vintersemestrat i tropiska eller subtropiska kustområden längre söderut.
– Fiskmåsarna och den Ensamma Hägern avskyr henne redan eftersom hon avundsjukt störtdyker mot alla som innan hennes höghets ankomst intagit de bästa stenarna utanför udden.
Även det en tråkig egenskap.  

Tisdag: och solen har sin gång

Han: Ännu en solig dag utan blåst, vaknade redan 04:50 och ännu inte ångrat att jag steg. Men bortom udden händer det märkvärdiga saker:
– Jag fattar inte varför förskolepersonal, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal klagar över sin lön.

Jävla gnäll! Det är väl bara att visa lite framåtanda och bli kommunalråd. Läser i dagens tidning att i Kalmar höjs kommunalrådens löner med drygt 7 000 kronor – i månaden.

I dag får kommunstyrelsens ordförande Johan Persson 95 procent av en riksdagsledamots arvode, det nya förslaget betyder att han skulle få 105 procent. Det innebär en årsinkomst på 900 900 kronor och en löneökning på 7 150 kronor i månaden. Övriga kommunalråds arvoden höjs från 85 procent till 95 procent, oppositionsrådet som arbetar på heltid kommer nu att få 100 procent av en riksdagsledamots arvode.

Allt är relativt. Det gäller bara att välja vem man jämför sig med:
– Vi har hört att vi måste göra detta eftersom vi har hamnat efter kommunalråden i andra kommuner, konstaterar Fredrik Sjömar (KD) som röstade emot höjningen. Förskolelärare har också har hamnat efter men jag har inte hört några förslag om att det är nödvändigt att höja deras löner.
Men det klart: Utan kommunalråd skulle ju solen inte gå upp så att vi andra kan leka.

Hon: det är inte bara i Kungsan som körsbärsträden blommar!

Annars äntligen väder och inspiration för att ta tag i det tråkiga jobbet att göra iordning pallkragarna för årets tomat-, gurk- och chiliplantor. Dessutom i t-shirt!

Måndag: turknuttar!!

Hon: okej, det var ”lite blåsigt” igår när vi kom hem från ett magiskt (bröllop och partaj) väder i Åre, men idag ser det ut så här på udden:

Bra dag på udden med andra ord (i Åre också förstås, bröllopet var ju helt fab!!!). Förutom det här med att solcellerna fortfarande inte är igång på hus 1, vilket de skulle vara idag. Men orkar inte gå in på det. Men faaaan, skärpning Nordpolen!!!

Annars har dagen gått till omplantering och ommöblering i växthusen. Med Ludde som ständig följeslagare. Vill bli klappad, hela tiden.

Jajamän, solen fortsatte skina även över kvällsdrinken, som intogs på vanliga stället utanför Chateau Margareta.

Han: Hon är mentalt kvar i helgens bröllopsfest. För egen del är jag tillbaka i selen, som morbror Arturs ardenner brukade säga för att nu sätta in dagens arbete i ett historiskt sammanhang. Redan den grekiska historikern Herodotos lovprisade dessa hästar för deras kraft och styrka och som förmodligen härstammar från den nordeuropeiska skogshästen som är stamfader till de flesta av dagens kallblodshästar.
– Nog om det.

Nåja, jag har i alla fall arbetat hela dagen med att bygga någon slags gräns mellan natur och kultur bakom Margaretas stuga i form av ett enkelt staket med hjälp av lite trallvirke från Lindbergs och ett överblivet armeringsnät.
– Känns skönt att arbeta med händerna igen efter helgens festande.

Dessutom har jag firat att det slutat blåsa och valet i Frankrike genom att komponera kvällens middag i de franska förgerna: Torsk i paket med potatis, tomater, citron, purjolök, ett halvt glas Riesling (Alsace från Jean Biecher), timjan, vitlöksblast och gräslök från hennes land.
– Ser ganska gott ut, tycker kocken.

Söndag: Borta bra – men hemma är bäst på udden!

Han: Äntligen hemma på udden! Efter tre fantastiska dagar i Åre med sol, nya och gamla vänner, en glad brud, andra glada brudar, snöklädda fjäll, tussilago i dikena, jägermeister i glasen och träningsvärk i benen efter fem timmars ”disco magic goes Alpen Tyrol” står jag nu här igen i blåsten och tittar ut över havet:

Glad brud, andra glada brudar och inte minst Lennart och Marianne, brudens glada föräldrar och nya vänner.

Blå himmel har de Åre. Och blå fjäll – men ett blått hav har de inte i Åre!
Och inte blåste det 13 sekundmeter nordlig vind heller.
– Vi hade även tur med vädret!
Vilket det gör här på udden just nu.
Känns underbart!

Många tror att havet är blått på grund av att himlens färg reflekteras i vattnet. Det är inte sant, eller åtminstone inte heller sanningen. Att havet är blått beror på att små partiklar i vattnet sprider solljuset. Eftersom blått ljus har kort våglängd, sprids det djupare och mera effektivt än ljus av längre våglängd som rött och gult.
Detta så kallade absorptionsband är i grund och botten också orsaken till att himlen är blå.
– Nu vet du det också.
Men mest av allt: Borta bra, hemma bäst om gubben på udden får bestämma.

Hon: den där är ju filmad på läsidan, typ i alla fall. Här kommer en mer sanningsenlig vind-rapport:

Fredag: sagobröllop i Åre…

Hon: och nu är det lördag morgon, och festen fortsätter även idag. Tack Jojo & Matti för att vi får vara med på detta sagolika bröllop!

Torsdag: bröllopsstämning…

Hon: nu sängen och ladda batterierna inför bröllop i dagarna två! Återkommer.

Onsdag: mycket nu…

Hon: idag är en bättre dag än igår, då fick jag psykbryt eftersom jag inte hade koll på läget. Började städa inne i hus 1 fast det var hans tur, och bara för att kunna pricka av en punkt av mitt inre kaos när inget annat vettigt blev gjort. Vi ska nämligen på bröllop imorgon, i Åre. Jättekul, men innan dess…

Började dagen med att fokusera på packningen. Gick mycket bättre än igår, då var koncentrationen noll. Känns väldigt skönt! Men vissa andra verkar däremot inte ha någon koll…

Städa och fixa iordning för säsongens första gäster i Chateau Margareta måste också bli klart. För själsfriden. De är mycket efterlängtade, men de kommer en dag efter vi är tillbaka från bröllopet och jag har skjutit upp efter-jul-städningen alldeles för länge nu. Så skönt kunna boka av det också.

Laddare till deras elbil kom på plats igår. Tack Nordpolen! Meli, dotter med elbil, är också tacksam. Vi också, så småningom, antar vi…

Och så hann jag sätta om de sista plantorna i små krukor så inte Ancy ska behöva springa här och vattna stup i kvarten. Tack bästa bästis-granne (och bästaste extramatten ever) för att du ställer upp och vattna alla plantor, bergis ett par hundra, utan minsta gnöl.

­­­­­­­

Han: Ulf Lundell har rätt, sädesärlan är vår mest sällskapssjuka fågel (Vardagar, 3). Enligt Artdatabanken tillhör ärlan datumflyttarna. Enligt statistiken brukar den komma till våra trakter omkring 21 mars.
– I år kom hon först 18 april ut till oss ute på udden, vilket kan jämföras med den 10 april förra året.

Ännu har hon lite skygg, men hon brukar veta vad hon vill.
– Talgoxen vill ha ost, bofinken kräver sockerkaka och sädesärla vill ha ljust bröd.
Så har det låtit sedan svärmors tid och det verkar stämma. Förra året konstaterade jag att vår sädesärla var väldigt förtjust i hennes saffranskaka och inte minst havrekakorna.
Om frukost dröjde hoppade hon upp på en stolsrygg och tittade in genom glaset.

Passar på att lära mig något nytt: ”Flyttfåglar som återvänder från vinterkvarteren brukar ofta delas in i kategorierna väderflyttare och datumflyttare. Arter som i huvudsak övervintrar i södra delen av Europa kallas väderflyttare, och de brukar anlända till Sverige så snart vädret är lämpligt. Datumflyttare är tropikflyttare, som anländer till häckplatserna omkring samma datum år från år.”

Under våren 2017 anlände sädesärlan tidigt eller mycket tidigt jämfört med det ”normala” – i snitt sex dagar tidigare. Under 2016 kom de också tidigare, men då bara i snitt två dagar tidigare än normalt.
Och i år kom hon alltså ut till oss den 18 april.

En sak till: Du kanske också har märkt att jag ofta uppträder här på bloggen med ett glas vin eller något starkare inom armavstånd. Det kan vara ett försenat fadersuppror.
– Äpplet faller ibland långt från päronträdet.
Min pappa var nykterist. På goda grunder. Fostrad i ett frikyrkligt hem i en tid när sågverksarbetarna  i Sundsvall ofta passerade bolagets krog på väg hem med löningen i innerfickan.
– Vilket illustrerar att mycket lite var bättre förr.

Särskilt vinet har blivit bättre sen Jarefors, Nicke Westrin och vi andra i mitten av 60-talet drack vår första flaska Parador på Gillet i Strömsund. Till dagens middag (avokado + rester från gårdagens goda pasta aglio e olio) serveras en kyld Langhe Nebbiolo från 2020.– Skål pappa!
Kanske tar jag ett bloss på min cigarr också. I lä, för det blåser från NO, 13 sekundmeter i byarna. Mina barns farfar skulle ha haft synpunkter på det också.
– Men inte de synpunkter du tror.

Tisdag: Varför en man får lust att måla en dag som denna

Han: ”Visst har jag under de sista femtio åren känt det nödvändigt att måla; annars hade jag inte gjort det. Jag har funderat över och försökt förstå drivkrafterna bakom mitt målande. Även om jag inte kommit till klarhet, så har jag förstått en sak – tavlor ljuger inte.”
Det skriver Ralph Ingvar Rilton i sin bok med samma namn: Tavlor ljuger inte (Carlssons förlag, 1990).
– Frågan är vad det är tavlor inte ljuger om.

På förekommen anledning har jag anledning att fundera över det. Men först om Riltons bok. Det är en historia i sig. Kanske ett vårtecken. När kvinnan i mitt liv tog sin vanliga skogspromenad satt jag i kvar i solen vid sjöboden med årets första glas rosévin och boken jag beställt från ett antikvariat på nätet.
– Ett steg framåt, två steg tillbaka.
Boken har jag nämligen läst. Många gånger. Jag fick den av författaren för 40 år sedan. Redan då hade Ralph fyllt 83 och en belevad gammelmansröst i telefonen undrade om redaktören kunde ha vänligheten att göra ett hembesök för att prata om konst, på Sibyllegatan om jag inte minns fel.
– Så blev det.

Ibland träffar man människor som man känner ett ovillkorligt behov av att fortsätta prata med och vårt samtal pågick i ett antal år.
Det fanns en anledning: Ralph I. Rilton är den ende amatörmålare jag haft förmånen att känna som skänkt sitt konstnärliga livsverk till Kungliga Operan i Stockholm och även efter dennes död 2006 återvände jag ofta till hans lärobok om varför somliga av oss målar.

Problemet: För ett antal år sedan gav jag bort ”Tavlor ljuger inte” till en kompis som heter Jan Scherman. En murvel som då hade hoppat av jobbet som vd på TV4 och som i den berusande känsla av frihet som uppstår när en man plötsligt svävar fritt ville börja måla.
Alltså fick Janne boken.

Det har jag aldrig ångrat. Däremot har jag saknat Riltons bok. Alltså bestämde jag mig för att härom dan beställa en ny på Bokbussens antikvariat. Och nu sitter jag här i solen med årets första glas rosévin och läser på sidan 173 den bästa förklaringen till varför jag efter femtio års kluddande, undrat varför jag fått henne att köpa ett torp i Gökalund (tack Bomme för stödet!) med den skruvande motiveringen att jag behöver en lokal för att börja måla igen: ”Detta något måste vara mitt behov att gestalta det frånvarande eller i vart fall bristfälligt närvarande”.

Vad det i mitt fall betyder är jag fortfarande inte helt klar över. Men som den finske konstnären Henrik Tikkanen, vars fru Märta blev världsberömd på att beskriva deras äktenskap (Århundradets kärlekssaga), ger mig ännu ett orakelsvar att fundera över:
– Bara med konst kan man uttrycka det man inte begriper.

Kanske är det senare som förklarar varför internet just nu flödar över av bilder till stöd för Ukraina:

Bilden nedan är mina favoriter en dag som denna. En dag kommer Putin att stå till svars inför historiens skrank:

Annandag påsk: Mirakel visar sig även på udden

Han: Annandag påsk och även här på udden visar sig ett litet mirakel för de troende: Bland vårtecknen räknar vi nu även in en Citronfjäril (Gonepteryx rhamni). Förmodligen har den varit här hela vintern.
– Citronlarven blir nämligen till fjäril under hösten och övervintrar sedan som imago, det vill säga som fullbildad fjäril.

Vilket förklarar varför den kryper ur idet så här tidigt på våren. Dagens besök betyder att vi nu har haft två vackra fjärilar. Påfågelöga (Inachis io) är även den en egen fjärilsart; men är samtidigt den enda överlevande i släktet Inachis. Även denna färggranna fjäril, som man känner igen på dess blå ögonfläckar och rödbruna bakgrundsfärg, övervintrar som vuxen (imago).

Kul, redan två sorters fjärilar och våren har knappt börjat. Men vi människor skulle inte ha uppfunnit gud om vi inte genast vill leka domare.
– Två sorters fjärilar – då är det klart att vi måste rösta bort någon!
Efter På Spåret, Sveriges Mästerkock och Lets Dance fastnar jag för dagens tävlingsnyhet:
– Fjärilshuset i Hagaparken i Stockholm har utlöst en tävling, där vi i allmänheten ska rösta fram en svensk nationalfjäril senast i juni 2022.

Bland de elva vanligaste fjärilarna ska vi rösta bort tio. ”Vi tar det här initiativet eftersom fjärilen är en attraktiv och vanligt förekommande symbol för det naturliga kretslopp som vi vill skydda”, skriver Fjärilshusets vd Mikael Odell i ett pressmeddelande.
– Förhoppningen är att tävlingen ska öka allmänhetens intresse för att skydda landets fjärilsstam.

Annars kan man ju glädja sig åt mångfalden. Och kanske fundera på vad vi kan göra för att behålla den. Enligt Naturvårdsverket och SLU Artdatabanken dog två svenska fjärilsarter (Veronikanätfjäril och Kronärtsblåvinge) ut så sent som 2020, främst på grund av brist på blomrika marker.

PS: Om du redan gripits av lusten att rösta bort någon – här är de elva kandidaterna i årets utslagning:
Apollofjäril
Makaonfjäril
Aurorafjäril
Citronfjäril
Puktörneblåvinge
vitfläckig guldvinge
Storfläckig pärlemorfjäril
Nässelfjäril
Påfågelöga
Sormantel
Amiral

Men det finns även andra mirakel att glädja sig åt …

Hon: Vår platta nektarin blommar, bara en blomma än så länge, men trädet har överlevt vintern ute i värsta tänkbara ”blås-läge”! Helt otroligt. Nu klarar det allt!

Och idag invigs säsongen i växthus 1, det kalla växthuset. Förra och förrförra året flyttade de största plantorna ut mycket tidigare i april, men det måste ha varit mycket varmare. I alla fall om nätterna.

Jag är orolig, riktigt orolig, de kommer få en chock!!! Och det är flera av de finaste plantorna dessutom. Men de har fått större krukor och får inte plats inne. Och dagtid kommer de att trivas mycket bättre i växthuset. Bara de vant sig vid kalla nätter och solens strålar… Håll tummarna!

Jodå, elementet är inflyttat och kommer sättas på innan jag lägger mig. Och inte alla de största är utflyttade, än… Helt galen är jag inte 😉

Påskdagen: äntligen ordning och reda, både inne och ute…

(Uppdaterad 21:58)

Hon: igår gick dagen till vänner och god mat, ja kiosken öppnade ju sin restaurang för säsongen. Vad vi längtat. Så gott!!! Vi åt så vi storknade. Japp, vi stapplade hem och somnade direkt. En på soffan, en framför tv:n i sovrummet. Klockan var strax efter 17…

Så idag full fart igen bland plantorna i växthusen. Tog också äntligen tag i växthus 1 och städade upp bland bråten vi ställt in där i vinter, putsade av fönstren, samt dammsög upp all jord som jag spillt när jag planterat om därinne nu i vår.

Satte också upp de rentvättade gardinerna så jag kan sätta ut plantor utan att bladen bränns av solen. Imorgon får de första flytta ut. Frostnätterna verkar vara över, i alla fall så långt prognosen sträcker sig…

Och nu vill jag ju inte jorda ner därinne igen, så bara ut och städa och plocka iordning bland krukor och blompinnar runt och på mitt planteringsbord ute.

Lika skönt som det är när det är tillräckligt varmt för att stå i växthuset och plantera istället för inne på diskbänken, lika skönt är det när jag kan flytta ut på riktigt och kan jorda ner hur mycket som helst utan att det gör ett jota.

Och nu är det dags. Planteringsbordet är städat och jordsäcken på plats. Hoppas nu bara värmen och det fina vädret fortsätter.

Och första humlan hittade in i växthus 2, hurra! Ja idag kunde dörren stå helt öppen, det var ändå 20 grader därinne. Närmre +30 innan jag öppnade den…

Han: Hon står där med båda träskorna i jorden, vacker och med en rynka i pannan över allt som hon måste göra. Jag ser ut över havet, ständigt detta hav. De senaste 60 månvarven har jag tittat ut över detta hav morgon, lunch, vid eftermiddagsdrinken och varje gång jag pinkat i lä och vid fullmåne.
I princip varje dag funderar jag över att jag borde skriva något om detta hav som tillsammans med himlen är den största levande varelsen här på udden.
– Ständigt detsamma, ständigt föränderlig.

Men hur beskriver man detta samma och ständigt föränderliga? Även duktiga författare har problem. Jag blev misstänksam redan första gången jag läste vad Virginia Woolf skrev om havet: ”Solen hade ännu inte gått upp. Det var omöjligt att skilja mellan himmel och hav, utom att havet låg i små veck, som ett skrynkligt lakan” (”The Wave” , 1931. I svensk översättning på Albert Bonniers förlag, 1980).
– Det saknas någonting där, eller hur?.
Möjligen någonting som Woolf blev på det klara med först när hon sjönk genom det kalla vattnet vid Southeast, med en sten stor som ett grishuvud under kappan.
– Hur då skrynkligt lakan?

Havet har inget minne. Havet är vatten i vatten och ingenting påminner om en säng som någon älskad i all hast lämnat obäddad.  
– Eller så gör den det?
Budskapet ligger i mottagarens öga. Den norske journalisten Morten Strøksnes har skrivit den kanske märkvärdigaste boken av havet (Havsboken).
Han skriver som det är: Det djupa, salta, svarta havet rullar mot oss, kallt och likgiltigt, helt empatilöst. Oengagerat, bara sig självt. Det har är vad det ägnar sig åt till vardags, det behöver inte oss till något, det bryr sig inte våra förhoppningar, rädslor – inte ett dyft om våra beskrivningar…

Möjligen gör Strøksnes en dygd av en nödvändighet. Insikten om att det är så jäkla svårt att beskriva det ständigt föränderliga och samtidigt oföränderliga havet och vad som göms i det. Bara för att beskriva ett enda plankton är komplicerat: ”De liknar snökristaller, månlandare, orgelpipor, eiffeltorn, frihetsgudinnor, kommunikationssatelliter, fyrverkerier, kalejdoskopiska kikarbilder, tandborstar, tomma snabbköpskorgar, öppnade våffeljärn, vinglas med en flytande isbit i, champagneglas med leopardskinn på insidan, grekiska urnor, etruskiska skulpturer, cykelställ”…etc etc (inklusive dammsugare och reservoarpennor).

Nu kan vi ju hävda att författare gör det svårt för sig. Hittade detta citat i ett dammigt skyltfönster i Gamla stan förra helgen:

Eftersom det är påskdag nöjer jag mig med att konstatera att där ute är havet och det är bleke och det är svårt att skilja på havet och vågorna.
– Men det är en annan historia.

Hon: och som av en händelse filmade jag havet i förmiddags kom jag just på. Just för att det var alldeles lugnt, och tyst, förutom kuttret av häckande fåglar ute på Fimpan och Svarta grund. Så höj ljudet och lyssna: