Söndag: Det slutgiltiga vårtecknet ur en grills perspekiv

Han: Och efter alla andra vårtecken kommer den som får bägaren att tippa över: Årets första osande grill på udden.
– Korv med bröd i vindstilla och sol med goda grannar på Margaretas uteservering mot söder.

För att framtida generationer ska förundras över de märkliga maträtter som serverades på vår tid noterar vi att menyn bestod av chorizo och cheese & bacon från Attanäs, fårkorv, färsk chorizo och ”äkta korv av gris” från Smaklöken i Jämjö + korvbröd med inbakad rostad rök, 3 sorters senap och hennes hemlagade ketchup och syltad rödlök som inhalerades med vitt, rött och rosé samt alkoholfri pilsner från Tempo i Gökalund.
– Jag vet, så här ska ni ha det när ni har det som sämst, konstaterade även Eddie som på hundars vis fick nöja sig med att se på när andra smorde kråset.

Och från Ismans tallar svarade tre stora hackspettar med korta morsemeddelanden att våren är här även bland uddens fåglar.

Hon: och eftersom solen fortsatte skina även efter grannarna gått hemåt framåt tre, fyrasnåret och till och med värmde, kände vi att det nog var dags att göra ordning framför uteköket på Chateau Margaretas fantastiska kvällssolsaltan!

Lördag: Inte bara kråkorna kommer att fira segern

(Uppdaterad 17:14)

Han: Det finns en gammal saga om kråkan som höll på att gå under av törst. Då fick hon se en kruka och flög till den i förhoppning att hitta vatten: Det var visserligen vatten i krukan men endast några droppar på botten, hvilka kråkan icke kunde komma åt. Hon försökte då stjälpa krukan, men krukan var alltför tung. Kråkan plockade då upp några stenar, tog dem en och en i sänder uti sin näbb och släppte ned dem i krukan. Därigenom steg vattnet så småningom till krukans mynning och kråkan blef i stånd att med bekvämlighet dricka sig otörstig.

Kråkor är smarta, det har vi konstaterat förut. Men människor är smartare. Idag vet vi att Ukraina får kämpa utan hjälp utifrån. Trots det: I längden kommer inte bara Ukrainas kråkor att än en gång få dricka sig otörstiga.

Tiden är ur led, även bland vårtecknen på udden. Förutom att Vintergäck och Krokus återuppstår vill fjolårets Julstjärna visa att vi trots allt går mot vår.
– Till och med vår gamla Novemberkaktus visar knopparna för att inge oss hopp om att de ljusa tiderna kommer tillbaka!

Hon: och inne i torpet blommar det för fullt också. Snart är även kökstapeten på plats…

Det är nog ändå bra med den lite lugnare randiga emellan de blommiga…

Fredag: alltså, såååå fint det blir…

Är så himla, himla nöjd med vår sovrumstapet!!!

Hon: och Thomas, vår målare, tycker också den är jättefin och helt klockren i torpet!

Den passar bra till den randiga tapeten i vardagsrummet också, precis som tanken var.

Och han är väldigt nöjd med matchningen till den blottlagda timmerväggen…

Dagen började dock med frukost i solen ute, trots ganska hård nordlig vind, men vi hade lä. Älskar att äta frukost ute på altanen med fri sikt över havet. Dessutom har måsarna börjat boa in sig ute på Fimpan och deras kackel ger sommar-vibbar!

Fast går man bakom huset är det jäkligt kyligt och känns mer som vinter… Tror bara det varit ett par plusgrader som mest idag. Arbetat mig varm. Har ett berg av sjötång att frakta bort…

Men båten… vad gör vi med den? Ligger liksom fastkilad på en bädd av sjötång och gick och inte att bara knuffa ner som jag trodde. Och tror knappast vattnet kommer nå så högt upp igen så den tar med den tillbaka ner till strandkanten igen…

Gav ganska snabbt upp sjötången och gick in i växthuset där de övervintrade växterna står. Där har jag på värmen de nätter temperaturen går under nollan, vilket den gjort var natt senaste veckan.

Men eftersom solen värmer upp så mycket på dagarna nu har både salladen och blommorna jag satt i vinter börjat titta upp. Kul!! Och bara jag får upp solcellerna på taket kan jag ju brassa på med mer värme och kanske flytta ut en del av plantorna inne också 🙂

Han: Hitler, Stalin, Putin. Hur kommer det sig att kortvuxna män har ett sånt behov av framstå som stora män? Och så nyheten vi längtar efter:

Torsdag: En dag till arbetets ära

(Uppdaterad 16:00)

Han: Om arbete ger hälsa, kraft och mod – vilket man hävdade förr i tiden – då är jag vid gott mod. Idag har jag nämligen sett många arbeta. Typ Thomas från Färgklicken som kommit en bra bit på renoveringen av torpet. Och snart skiner solen inte i onödan över udden:

Idag kom nämligen Erik och Timmy från Nordpolen Energi för att montera våra solceller. Även de behövde lite arbetsledning och efter det blev även chefen själv inspirerad av andras arbete och satte igång med vårarbetet i växthuset.

Vad jag har bidragit med? Någon måste ju dokumentera arbetet. Hur ska man annars veta att nån fått något gjort?

Hon: nu kan vi äntligen få våra egenodlade tomater på frukostmackorna igen! Det är microdwarfarna som jag satte före jul som börjat mogna på allvar. De är faktiskt mycket godare än de sorterna jag satte förra året, men inte är de så goda som tomaterna som mognar ute under den riktiga solen senare i sommar. Men godare än ”köpetomater” är de, och känslan att äta sin egna…Mmmmm!!!

Och så testade jag ett nytt recept ur årets julklappsbok, Bonniers stora bakbok. Hur det blev vet vi imorgon bitti.

Onsdag: ”Hade det hänt förra veckan hade jag förmodligen snörpt på mun…”

Han: ”Det här är början till slutet för Putin”, skriver min förstfödde son i ett sms. Med hans trosvisshet skriver jag ett uppmuntrande brev till alla våra barn: Diktatorer som vill expandera sitt rike har en defekt: De torskar alltid! Det kan ta tid, men det slutar alltid med att de drar undan mattan för sig själva.

Under en lunch (korvgryta + äppledricka) hos Tåbbe & Fred överhör jag hur gubbarna bakom mig pratar om att nu måste vi öppna våra stugor för flyktingar.
– Behöver jag säga att bara för någon månader sedan hör jag i den här delen av Småland samma gubbar muttra andra saker om flyktingar.

Sitter nu SJ:S bistrovagn på väg hem till udden (räkmacka + alkoholfri öl). En bäbis med asiatiska drag välter en vattenflaska i knät på en kvinna i min ålder. Barnets moder blir förstås ifrån sig – det är nämligen andra gången på sju minuter. Men den äldre kvinnan tittar upp från sin tidning och säger lugnt:
– Jag läser om Ukraina. Hade det här hänt förra veckan hade jag förmodligen snörpt på mun. Man får perspektiv på vad som är viktigt när man läser om vad som händer där just nu.

Björn Häger, en kollega från förr i tiden, gör en intressant iakttagelse på Facebook om före och efter Putins invasion: ”Något riktigt, riktigt stort ska ha hänt om en lokaltidnings etta inte toppar med en lokal nyhet. Så här blev det idag. Tanken som uppstår vid frukostbordet, att detta kan vara en tidning att lägga undan och spara, känns obehaglig.”
Björn visar en etta (förstasida) på lokaltidningen i Avesta.
– Obehagligt, för att den stora världen tränger sig på bland bortsprungna hundar och nån fyllekörning.
– Eller hoppfull?

För egen del har jag hyllat lokaljournalistiken för att den lyckas transformera stora nyheter till lokala – typ att någon framgångsrik eller en (efteråt) mindre framgångsrik deltagare i Melodifestivalen faktiskt har rötter i vårt län.
– Content is King – but Context is King Kong!
I Högsby finns Greta Garbo-museet som ofta uppmärksammas i lokaltidningen.
Varför?
– Jamen, här bodde faktiskt filmstjärnans mormor…

Vad jag menar: Det är inte bara i Avesta som den lokala redaktören inser att världen hänger ihop. Även den ansvarige utgivaren av vår lokala tidning inser att ibland behöver bomben inte falla i det egna kvarteret för att vi ska bry oss.

Hon: det var tydligen på håret han hann med bytet i Linköping. Pust!! Ses snart!

Tisdag: börjar med frukost i solen…

Hon: tacka vet jag frukost på udden, slår alla hotells frukostbufféer med råge! Men jag tror han kommer uppskatta Hotel Kung Carls buffé imorgon bitti. Ja, vi åker om varandra, imorse tog han tåget upp. Stannar dock bara en natt. Är inte avis alls. Njuter av stillheten efter några intensiva, roliga dagar i Stockholm. Glad jag har båda världarna.

Dagen har ägnats åt ommöblering bland plantorna inne. Nu har bänken jag brukar ha bakom soffan fått flytta in igen. Men tycker inte jag har så mycket plats ändå. Planterade om en del av de tomatplantorna jag satte allra först i större krukor, från små pluggar. Då blev det nästan fullt igen.

Och så har det kommit ett proppfullt kuvert med fröer från odlingskompisen i Stockholm. Tack Kinna! Men hur ska detta gå… hade en djungel inne förra våren, nu har jag nog snart satt det dubbla.

Han: Skönt att veta att udden är säkrad. Även här befinner vi oss i stormens öga. Har träffat intressanta människor, mer om det en annan dag. Nöjer mig med lugnande bilder hos Limpan och andra vänner på hemmakrogen på Stureplan.
Ser fram emot Kung Karls frukost. Puss och kram!

Måndag: När ska politikerna inse att solceller är bästa vapnet mot Putin!

Han: Sent omsider inser vi att (vi) naiva kärnkraftsmotståndare lurat politikerna att sätta Europa i Putins pissdoftande knä. Som den europeiska energimarknaden fungerar är beroendet av rysk gas det största hålet även i det svenska försvaret.
– Därför uppmanar uddens förenade motståndsrörelse regeringen:
att snarast lansera ett riksomfattande program för att bygga ut ett decentraliserat system av solceller,
att detta ska ses som en del i återuppbyggandet av våra försvarskrafter som naiva illusioner om Ryssland fick politikerna att nedrusta på 90-talet,
att denna utbyggnad av lokala solceller därför ska ses som en nationell investering i försvarsanläggningar och således bekostas av skattemedel – börja med att investera Vattenfalls miljardutdelning till statskassan.

En gammal satirteckning från 1970-talet har följande monolog:
– Vill du ha kol? Vi äger gruvorna.
– Vill du ha olja och gas? Vi äger källorna.
– Vill du ha kärnenergi? Vi äger uranet.
– Vill du ha sol-el? Vi äger… eh… ah… Sol-el är inte möjligt!

Av nån anledning pratar ingen om solen när det gäller förnybara energikällor. Konstigt, efter solen öser 89 000 TWh energi över oss – varje timme!
– Och gratis!
Ändå har energidebatten kört fast i en pattställning mellan nya och gamla kärnkraftsanhängare vs. vindkraftsentusiaster (som dock gärna vill placera vindsnurror på andras bakgårdar).
Men: ”Vi behöver inte välja mellan pest & kolera – vi kan välja solera (=sol-era)”, skriver Birger Schlaug och några andra debattörer i en insändare i Barometern. ”Vi kan välja en ny era av förnybar billig el i ett rent överflöd till alla.”

För detta krävs politiker som vill vrida makten ur händerna på olika energilobbyister och ge den till alla medborgare. ”Power is a question of power.” Egna solceller på hyreshus, villor, ladugårdar och industritak skulle inte bara återge svenska folket makten över vår egen elförsörjning utan också ett laddat vapen i alla hem mot tyranner som vill bestämma över hur vi vill leva.
– Låt alla tak blänka av svensk motståndskraft!

Hon: undrade just när jag gick i solen på väg till tåget när de kommer med solcellerna, för den här veckan borde vi ju verkligen haft dem på taket… har vi hört något mer från Alexander? Väldigt försenade nu…

Mer gnäll från storstan… Hotel Frantz går bort. Håller mig i fortsättningen till Nofo Hotel när jag vill bo på söder, och Kung Carl när vi vill ha nära till Sturehof!

Men när ”frukostvärdinnan” ville placera mig inne i ett mörkt hörn, mil från den fina och trendriktiga frukostbuffén, med motivationen att det skulle komma flera sällskap på fyra personer (fast det stora rummet vid buffén inte ens var halvfullt och flera små bord för två var lediga), då surnade den ensamma (för gamla?) och uppenbarligen för ocoola tanten till rejält!

Jag fick bordet jag ville ha (till slut…) ett litet nära buffén så jag skulle kunna ha uppsikt över min mobil och padda medan jag tog för mig. Men sorry Frantz, ni känns alldeles för iskallt (o)coola för mig.

Desto coolare var två-årskalaset för Alice med alla mormödrar (2st), bonusmormödrar ((2st), morfäder (2st), bonusmorfäder (1 på plats, en på udden) och så ett helt gäng morbröder (både stora och små) och ett par mostrar på det!

Och kussen Iggy var förstås också där!!! Enda kusinen än så länge. Men han är lite för liten för att vara intressant, tycker Alice.

Ojdå, nu blev det lite mycket barnbarn igen. Imorgon är dock farmor/mormor tillbaka på udden igen och då blir det ordning, chili och reda på den här bloggen igen 😉

Och fred i Europa! Det står förstås allra högst på önskelistan.

Söndag: En dag som ännu söker sin rubrik

Han: Frukost på sjösidan, sol och klart. Fem grader varmt, känns som 3° på grund av den svaga vinden (3-5 m/s) från SV. Allt känns som vanligt, men det är det inte.
– Putin khuylo! sabbar bilden och nu har det sagts för många gånger att Putins invasion av Ukraina är det värsta som hänt Europa sedan andra världskriget.
– Minnet är kort och kommentaren leder enligt min mening åt helvete fel.

Det värsta med Putins invasion av Ukraina är inte att det är en unik aggressionshandling, utan att den ingår i ett mönster som vi hade hoppats skulle ha brutits upp när muren föll.
Nämligen att en diktator i Moskva betraktar andra stater och nationer som sin intressesfär och därför förnekar att dessa har sina nationella fri- och rättigheter.

Därav invasionen av Ungern 1956,
invasionen av Tjeckoslovakien 1968,
invasionen av Afghanistan 1979,
invasionen av Tjetjenien 1994,
invasionen av Georgien och ockupationen av Sydossetien 2008,
invasionen av Ukraina (Krim) 2014
och nu invasionen av Ukraina 2022.

”Krig är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, konstaterade militärteoretikern Carl von Clausewitz. Putins angrepp är bara en förlängning av hans skruvade världsbild. Därför är det det jävla mönstret, inte undantaget, som skrämmer och som skämmer bilden av en skön söndag på udden.
Tror jag åker upp till torpet så jag slipper se det.

Hon: solen skiner i huvudstaden också. Nu på väg till två-årskalas i Bandhagen efter trevligt dygn hos Mia i Villervallan ute på Djurgården! Full fart! Imorgon kväll vilar jag ut på udden igen.

Lördag: Solen går ännu upp i öster

Fredag: Har Putin rätt i att vi inte vill offra våra gifflar?

(Uppdaterad 15:41)

Han: Författare fångar ofta vår mänskliga natur bättre än nyhetsmedia och forskare. I På spaning efter den tid som flytt berättar Marcel Proust en liten historia i den stora historien. Under skrivandet levde Proust långa tider på kaffe och gifflar och ätandet är puddingens bevis: När första världskriget rasar i Europa låter Proust den självgoda Madame Verdurin oroa sig mer över att ransoneringen inte tillåter henne att köpa kaffebröd än över krigets allmännare fasor.
Ordningen i madames salong är således återställd när hon lyckas övertala sin läkare att skriva ut ett recept mot hennes migrän: gifflar.

Samma dag som vardagen äntligen återvänder i madames våning, kommer nyheten att världens då största passagerarfartyg Lusitania sänkts av en tysk ubåt och 1 198 människor omkommer. Proust knyter ihop trådarna så här: Hon fick sina gifflar samma morgon som tidningarna berättade om Lusitanias undergång. Medan hon doppade giffeln i kaffet och puffade på tidningen för att den skulle hålla sig uppslagen utan att hon behövde använda den hand, som var sysselsatt med att doppa, sa hon:
– Så förfärligt! Det är värre än de hemskaste tragedier.
Men alla dessa drunknades död måste ha framstått för henne i miljardförminskning ty allt medan hon med munnen full yttrade dessa sorgsna ord präglades hennes ansikte snarast av mild belåtenhet, troligen förorsakad av den välsmakande giffeln som var så bra mot hennes migrän.

Vilken vedervärdig människa, tänker du.
– Eller hur.
Eller hur?
Nu skrivs också historia. Utgången av den ryska invasionen kommer att påverka oss alla. Inte bara genom flyktingströmmar och humanitära åtaganden, utan även i form av sanktioner som otvivelaktigt kommer att slå även mot oss i form av risk för recession, prishöjningar på bensin och el, fallande börskurser mm.
”Det här kriget kommer inte att avgöras av stridsvagnar. Eller ens i Ukraina. Det kommer att avgöras av dig och mig, av vanliga svenskar, tyskar och fransmän. I våra själar, magar och nerver, i köken och i vardagsrummen”, skriver Maciej Zaremba i Dagens Nyheter.
Och tillägger: ”Det vet Vladimir Putin. Och det är därför som han tror sig kunna vinna.”

Putin tror nämligen att demokratiska politiker inte vågar kräva uppoffringar av sina väljare. Och han tar protesterna mot covid-restriktionerna som bevis.
– Om fransmän, tyskar och människor i andra europeiska länder till och med protesterar mot vaccineringar, stängde barer och andra olägenheter – hur mycket kommer då de bortskämda européerna inte att protestera mot uppoffringar för Ukraina.

Bra fråga. Hittills har vi hört våra politiker kraftfullt fördöma Putins angrepp. Men vad tänker de göra som stoppar Putin?
– Att den ryska börsen gick upp! efter president Bidens ”tuffa sanktioner” måste vara den sämsta recension den gamle mannan fått.

Zaremba säger det vi alla behöver fundera över dagen efter invasionen: Nu har det blivit för sent också för den sortens politiker som går genom livet med ett fuktat finger i luften. För att rädda freden i Europa krävs det ledare som vågar sätta sin framtid i pant, som Winston Churchill den gången. Någon som förmår att appellera till både hjärna och hjärta, till stoltheten och modet, göra klart för oss vad som står på spel och varför priset är nödvändigt att betala… Än så länge tror Vladimir Putin att du och jag är en tillgång i hans uträkning. Återstår att hoppas att det bor en Churchill också i en Johnson, Macron och Andersson.

I väntan på att den förhoppningen ska infrias pekar Maciej Zaremba tyvärr på en bakomliggande problematik. Vi vanliga medborgare i Berlin, London, Paris – och på en udde i Kalmarsund – bör redan idag ställa oss den avgörande frågan:
– Vilket pris är vi beredd att betala för Ukrainas frihet – den frihet som i övermorgon kan vara vår egen.
Kort sagt: Kommer våra bästa författare att berätta för framtiden om den vedervärdige gubben på en udde som inte ville avstå från sina gifflar?

Hon: jag skiter i börsen. (Vi får sätta mer billiga och mättande grönsaker helt enkelt, typ potatis.) Stäng ner Swift för Ryssland och Putin, och släng ut Oligarkernas ungar från Oxford. Det ska kännas.

Och vi har snart egna mogna tomater, en liten besparing bara där!

Och jag kanske kan få jobb som målar-lärling…

Eller kanske inte, ha ha!!