Måndag: Det har hänt nåt med 08:ornas självbild

(Uppdaterad 18:32, 17:30)

Han: Sitter vid soligt hav i bleke. Vi äter frukost och läser tidningarna. Numera har vi bara kvar en av tre morgontidningar med Stockholmsperspektiv.
– Bara det är ett tecken i tiden.
Vår tid, nu utflyttade från huvudstaden. I Dagens Nyheter läser jag ofta kulturchefen Björn Wimans krönikor. Jag tycker ofta att han har fel. Men till skillnad från många andra kulturskribenter har han ofta fel på ett intressant sätt.

Och i gårdagens DN (som jag läser idag eftersom dagstidningar på landet inte delas ut på söndagar) berör Wiman ett fenomen jag allt oftare funderar över efter besök i mina gamla jaktmarker. En känsla som Wiman, ovetande om mitt känsloliv, placerar i sitt kulturella sammanhang.
– Jag är nämligen inte det minsta unik, eljest. Snarare en genre. En i mängden av stockholmare som tröttnat på Stockholm.

”Därför är det avskyvärt att leva i Stockholm” är rubriken på kulturredaktörens krönika. Det har jag aldrig tyckt. Men han pekar på ett fenomen som förklarar varför jag vill åka hem till udden redan morgonen efter dag 1.

Wiman är de stora ordens man: ”På senare år märker jag hur något knyts samman i magen så fort jag närmar mig mitt hem via de nybyggda men underdimensionerade biltunnlarna, där adrenalin och aggressioner kokar ihop till en vedervärdig brygd redan före klockan sju på morgonen. Inte heller handlar min motvilja längre bara om det som alltid varit Stockholms mindre charmiga kännetecken – människorna som trängs och knuffas på gatorna, som inte ser varandra i ögonen och släpper igen dörrarna i ansiktet på den som kommer efter. Nej, olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått. För mig är Stockholm inte längre en stad. Det är ett tillstånd.”‘

Det fanns en tid när landsorten pratade skit om 08-orna. Nu är det stockholmarna själva som står för skitpratat. Enligt kulturchefen på stadens stora tidning mår han illa över ”striden på kniven över något så trivialt som parkeringsplatser, varggrinet bakom den tillkämpade vänligheten, den allt överskuggande konkurrensen om utrymme.”
Och, inte minst, ”den närmast epidemiska nyfikenheten på allt som är ’nytt’, vare sig det handlar om elsparkcyklar, nya sätt att få hem snabbmaten eller att spela padel, denna ”låtsastennis i burar”.
En självspäkande slutsats: ”I Stockholm skapar man kanske inte trenderna, men man hakar på dem som om livet hängde på det.” 

Och redaktören lider inte ensam. I veckan som gick läste jag DN-skribenten Kristofer Ahlströms svidande vidräkning med ”Stockholms förmåga att locka fram det sämsta inom varje människa, genom den ständiga tillförseln av dessa onödiga förnödenhet er: cykelmatbud, underlivsdeodorant, reklamskyltspråmar, drejkurser för husdjur.”
 – Jag själv förvandlas till kapten Haddock ungefär fyra gånger om dagen av att leva i huvudstaden”, skriver Ahlström. 

Och självföraktet breder ut sig. Åtminstone i stockholmarnas DN: ”Varför ska jag bo här när jag bara blir arg? Jag blev en surgubbe”, sa serietecknaren Mats Jonsson i en intervju med Åsa Beckman i slutet av augusti. Jonsson har botat sin folkilska genom att flytta hem till sin barndomsbygd i Ådalen, där han funnit frid och ro.

Wiman tar i sitt självförakt stöd även av Ulf Lundells Jack där den sönderfestade huvudpersonen besöker en kompis som flyttat ner till Småland: ”Här satt jag, hålögd och gråhyad, med dessa friska, riktiga människor i deras gamla vinda, trevliga kök och sörplade stärkande, mystiska vätskor. Vännen fortsätter prisa lugnet och lärkserenaderna och avfärdar bryskt livet i staden: ’Där är det bara snett. Med hippa brallor och tajta flin och meningslöst hålligång’…”

– Hippa brallor. Tajta flin. Meningslöst håll­igång. Se där tre tidlösa skäl till vantrivsel i Stockholm, eller?
Vi som flyttat kan tycka eller inte tycka om ojandet över denna kulturskymning över huvudstaden. Men det finns en förlängning som berör även oss. Det finns studier som pekar på att ju högre konsumtionsnivåer ett land har, desto färre svarar att livet känns meningsfullt.
”Vi vet priset på allt men värdet av inget”, skriver Wiman och drar en oroväckande slutsats om storstadsmänniskans själsliv: ”Kanske, tänker jag medan bilderna strömmar­ in från ett översvämmat New York, är det därför vi står så handlingsförlamade inför den klimat- och hållbarhetskris som nu sköljer över både neon och betong. Kanske uppfattar vi våra liv i storstaden som så tömda på egentlig mening att vi inte längre tycker att de är värda att slåss för. Kanske känner många innerst inne att hippa brallor, tajta flin och meningslöst håll­igång inte är det liv som vi är skapade för – och att det därför lika gärna kan gå under.”

Inte så roligt att tänka. För egen del tycker jag att det är kul och intressant att återvända till Staden. Men det är ännu skönare att landa på udden efteråt. Ju förr desto bättre.

PS: Plötsligt bröts tystnaden här ute. Två svanar krockade nästan i luften och tvingades buklandade utanför vår vik med ett elakt utbyte av åsikter. Nåja, Idag blir det nog trångt även i holken en bit bort. Min kompis Sope-Bengt Johansson fyller 70.
– Välkommen över på vår sida strecket, pöjk!

Hon: lite skillnad att sitta i lugn och ro och blicka över ett kav lugnt hav, och sicksacka mellan cyklarna på Götgatan med risk för eget liv. Det saknar jag definitivt inte på morgnarna!!! Men annars gillar jag att komma upp och stressa fram emellanåt, (med tonvikt på emellanåt!!) Det är liksom det som är tjusningen tycker jag. Springa ner till vänster om de som står i rulltrappan till exempel, och irritera sig på ”lantisarna” som står fel, alltså på höger sida där det är omkörningsfil. För jag är fortfarande Stockholmare, jag bara bor härnere… (eller…)

Där jag kan odla chili i massor och har tid och ro att göra min egen pasta, till exempel.

Ikväll blir det hemgjord tagliatelle, med sås gjord på den färska lammkorven jag hämtade på Reko-ringen i torsdags. Tror jag lyckades ovanligt bra med pastadegen idag, fast det vet jag ju inte än förstås…

Och så helt plötsligt kommer bästa grannarna in med en jättekasse med kantareller, 3,5 kg, mer än jag hittat totalt i hela mitt liv, typ… tack Rolf och Kajsa!!! Händer aldrig i Stockholm;)

Lördag och söndag: indiansommar!

Hon: sååååå fin morgon, helt bleke (missade ta bild, nu blåst upp lite…) och min fina sent satta solros, håller på att slå ut! Men det har varit kallt i natt, plus 5 grader som kallast enligt SMHI, tomaterna jag plockat av och lämnat ute på baksidan har typ frostskador. Det var uppe i +7 vid åtta, fortfarande kallt, men i solen på framsidan var det varmt och skönt.

Och hela gårdagen var också kanonfin. Men så fort solen gick ner blev det iskallt. Vi åt middag hos Janne i kiosken, vår lokala superba kinarestaurang. Kom dit vid sextiden och satte oss ute i kvällssolen, jätteskönt, men så gick solen ner och vi blev genast helt genomfrusna. Hade som tur var ätit färdigt, men kompisarna Annika och Per som anslöt sent hann nog knappt få i sig maten. Förlåt att vi bara reste oss och typ sprang hem till värmen!!

Fick dansa oss varma!! Det var kul, typ ett och ett halvt år sedan vi vågade oss på det… (tillsammans med kompisar då menar jag)!

Men först invigning av Anderberg konsults nya lokaler. Sååå fint och så gott bubbel med perfekta små snittar!

Just, mina nätmeloner… hur klarar de den här nattkylan! Bäst att skörda de två största. Blir spännande att se om de är mogna. Väntar med att dela dem tills Han är tillbaka från mötet med styrelsen och brygg–kommittén.

Han: Vår relation har alltså pågått i sexton år. Nej, jag tänker inte på kvinnan i mitt liv, den börjar om varje dag.
Nej, jag tänker på en mer intim relation. Vi inledde vårt förhållande och det har präglats av fördröjd utlösning, om man säger så. År efter år.
– Förmodligen för att Sanna och jag inte förstod varann från början.
Och med tiden upphörde förväntningar.
Åtminstone mina, även om jag använde alla presenter jag fick från Sanna.
– Till en början skickade hon nämligen sexiga kalsonger.
På senare år är det dock ankelsockor som förvandlat mitt liv till en enda lång Fars Dag. Men som Lejonkungen säger
– I livets stora cirkel hör allt levande hör ihop.
Jo, det är sant: Idag skickade Sanna mig ett på mintgröna kalsonger.

Jag medger, Sanna från Front ringde och sa att hon ville återuppta vår relation. Jag blev full i skratt men jag är en enkel man – så jag sa:
– Klart jag vill ha ett par kalsonger. For old time sake.
Okej, det var inte så genomtänkt och jag fattar att min fru undrar:
– Vad vill du egentligen ha ut av ert förhållande?
Med viss blygsel svarar jag:
– Jag ville ju bara ha ett visitkort.

För det var så vår långa relation inleddes, vilket jag medgav här på bloggen redan för ett år och ett halvt år sedan. För sexton är sedan beställde jag 250 visitkort på nätet, gratis. Leverantören tänkte nog att jag var en man i karriären och skulle beställa fler visitkort. Om jag slog till skulle jag dessutom få 3 par kalsonger från Front som bonus för att jag var en så himla bra kund.
Sedan dess har jag fått mig tillskickade både kalsonger och ankelstrumpor varje kvartal  – och inte gratis.
Och du fattar:
– Nej, några visitkort har jag ännu inte fått.

PS: Varför bryr sig ingen om den tysta majoriteten? Varför ska exempelvis fullvaccinerade svenskar hindras från att gå till jobbet eller på konsert på grund av vaccinmotståndarna?

Dessutom: I utsatta områden tillåts en liten klick gängkriminella hålla majoriteten av invånarna som gisslan. I skolan syns samma logik. Utåtagerande elever som stör undervisningen ska i möjligaste mån inkluderas i den ordinarie undervisningen.Och varför accepterar vi att var femte unge (eller hens föräldrar) kräver att skolan ska servera just specialkost?!

Ibland behöver men verkligen inte skriva något eget. Det räcker att läsa Anna Dahlberg i Expressen:

Fredag: chili! eller…

(Uppdaterad 14:30, 13:53)

Hon: dags att ta tag i chilin på allvar nu, ut och skörda i växthusen bara (trots det fina vädret)!

En del mogna paprikor behöver också skördas, lägger dem till vänster i korgen. En del är lätta att se skillnad på, men Sweet Nardello är väldigt lik en långsmal chili, typ Spansk peppar. Spetspaprika och Anaheim är också snarlika. Men jag lägger lite gula chilis och några klockformade i mitten så ingen förväxling sker!

Hoppsan, där ramlade visst en massa spansk peppar över gränsen…

Får försöka sortera rätt nu. Tar det säkra för det osäkra och placerar de tvivelaktiga på chilisidan.

Igårkväll började jag så smått mala ner mina först mogna och färdig-torkade Espelette.

Det blir ett jättegott starkt paprikapulver av den chilin (eller chilipulver, kallas lite olika). Hursom blev det min absoluta favoritkrydda förra året. Tätt följt av min chiliblandning förstås ;). Skörden räckte tyvärr bara till en burk då, som tog snabbt slut, men i år har jag odlat betydligt fler.

Ja jag gjorde hennes chilisås också efter ett recept i DN i lördags. Får se om den blir en konkurrent till min fermenterade variant, eller inte…

Ps. Han målar faktiskt :

Han: Alla som följer hennes blogg inser att en man kan få prestationsångest för mindre. Hennes trädgård har verkligen vuxit. Hittade en bild från 2015, dagens datum:

… och här står hon på samma plats, nu omgiven av tomater och chili och blommor och gurkor och … ja, en massa arbete:

För egen del undviker jag arbete. Men hon har rätt, jag har kommit ut ur min garderob. Har börjat kludda på mitt gamla terapiporträtt. Det började jag måla på 80-talet, efter min första skilsmässa.
– Det ser ut så också, tänker du.
Inte heller det var hennes fel, men det låter bra i provenancen, eller hur? Jag ser kanske inte gladare ut, men färgerna börjar likna förlagan.

• 

• 

• 

Det är så här med porträttmåleri att det bara består av färg. Och arbete. Ska du måla ett ansikte behöver du fem tuber med färg: gult, rött, vitt, brunt – och blått. Gärna kadmium gul, permanent red och bränd (Burnt) umbra.
– Men glöm inte den blå färgen (Ultramarine Blue).
Kanske också lite lila.

Orsaken är enkel och uppenbar. Ofta blir du grisskär i nyllet. Det är därför du behöver blanda i blått. Det handlar om färgcirkeln: Blått är komplementfärg till orange, skärt. Grönt är komplementfärg till rött och lila är för gul vad Abel var för Kain. Resten är arbete.
Mycket mer än så här. Men nu ska vi åka och ta vår andra TBE-spruta, så arbetet får vänta.
Även för henne.

Torsdag: Ännu en underbar torsdag

(Uppdaterad 14:17)

Han: Länge nog har jag kunnat huka för kompisarna. Har skyllt på att jag måste bygga klart först. Renovera färdigt Margaretas korthus. Dessutom har kvinnan i mitt liv krävt ständigt nya sängar för sina odlingar. Dessutom har jag satt potatis.
– Klart jag inte hunnit måla också.

Måla har jag sagt att jag ska göra när jag slutar jobba. Sitta i min lilla ateljé och kludda hela dagarna med Van Morrison i speldosan och en flaska rosé under bordet.
Måla gör jag inte.
– Jag håller fortfarande på att börja, säger jag till polarna.

Det duger inte längre. Jag har byggt färdigt. Av potatisen blev det mycket. Och de som stod bakom mig och pushade, springer nu framför mig med nytryckta vernissagekort i händerna. Bo Löfgren, min mentor och ateljégranne på Hornsgatspuckeln, har redan ställt ut på Ekebyhovs slott i sommar.

Anders Post, som jag också ställt ut med, skyller inte ifrån sig. Han säljer sina målningar över hela världen. Och Richard Sexton, min engelske broder, ställer äntligen ut sina vackra ”spices” på Boo Trädgård nu i september.

Stolt över att känna er pojkar. Jag står bakom er som en man – ganska långt bakom. Men jag har i alla fall hämtat ner ett halvfärdigt självporträtt från förrådet.
Kanske är det en bra början.
Kanske är det ingen bra början:
– Det porträttet har förblivit ett halvfärdigt självporträtt i decennier.

Nåt är sig fortfarande likt. Melankolin, kanske. Den brukar komma så här års. Kanske är det därför jag inte målar?
Inte för inte är det torsdag och ironiskt nog läser jag om ett stycke i Steinbecks En underbar torsdag.
På den enkla frågan, ”vad är det ni vill?” svarar Doc:
– Jag har försökt komma underfund med det. Jag vill ta allt som jag sett och lärt mig och hyfsa det och sätta in det i sitt sammanhang och kartlägga det, tills jag får fram någonting dom har en mening, någonting av värde. Och det ser inte ut som om jag skulle i land med det.
Ungefär så.

Men apropå gårdagens evigt intressanta ämne om vad katten äter när katten får bestämma själv (typ mus) så får jag bistånd från en kompis som läser vår blogg via Facebook. Sakkunskap är ordet (hund och orm har också ätit, i Kina):

Hon: skyll inte på mig, inga nya pallkragar i år. Ta ett dopp, jätteskönt i vattnet, och man blir som sagt som en ny människa! Jag borde nog hoppa i en gång till, får just nu inte mycket gjort heller, men idag beror det framförallt på att vädret är så underbart. Ingen lust alls att gå in och göra chutney eller mala kryddor. Vill bara gå runt och skörda lite här och där, försöka blunda för senaste veckornas skador efter skyfall och regn, och bara njuta. Och faktiskt har min finaste körsbärsplanta repat sig, tror nog de kommer mogna fint utan att möglet tar dem. Men blir det kallt igen spricker de här förstås också…

…där rök mina bästa flip flops, ”ploppen” i mitten gick av!!! Tur jag har fem par till, men dessa var mina bästa trädgårds-flip flop!

Bara in och ta på kalas-flip flops. Sen ut och skörda den Stolta Fjällskivlingen. Såg att en till är på väg upp. Blir svampmacka som förrätt imorgon. Ikväll blir det bara rester till middag eftersom vi först ska in och hämta beställda matvaror på Reko–ringen i Kalmar, bland annat lammfärs. Längtat efter indiska köttbullar sedan vi flyttade ner, men på ICA har de inget lammkött överhuvudtaget. Heja Reko-ringen!!!

Men haft ett problem till, var är min indiska kokbok med världens bästa Kofta Korma-recept… jo jag vet att den finns i vårt förråd i Torsås, men det är minst 100 lådor med böcker där (ingen överdrift, lovar!), som att hitta en nål i en höstack alltså.

Men så kom jag på att jag motvilligt delat med mig av receptet någon enstaka gång. Började därför leta igenom alla bilderna i mobilen, också som att hitta en nål i en höstack, men skam den som ger sig! 25 oktober 2013 har någon enträgen ”tjat-Maja” fått mitt ”hemliga” recept (fast jag följer det inte slaviskt ;). Nu delar jag med mig det här också, fortfarande en aning motvilligt:

Onsdag: behöver inte gå över ån efter vatten…

(Uppdaterad 18:49)

Hon: det första jag såg imorse när jag skulle cykla och hämta morgontidningarna var två superfina små exemplar av Stolt Fjällskivling. Ingen tvekan där, den svampen kan jag. Och den är jättegod!! På vår skogs- och svamppromenad häromdagen passerade vi många sådana, fast lite för övervuxna, då sa jag just att sådana brukar ju växa utanför Margareta. Och nu kom de, typ över natten. Det går fort ibland, men de får växa till sig ett dygn till.

Och så tog jag tjuren vid hornen och började göra rent årets använda krukor. I fjol väntade jag lite för länge, det är kallt att spola rent med det kalla sommarvattnet. Idag har det blåst lite mindre så det fanns ingen ursäkt för att inte börja fixa iordning alla friland och krukor där årets plantor gjort sitt. Och små krukor för nästa års sådd kommer jag ju behöva mitt i vintern när jag ska sätta första fröna, inget kul gräva i snön efter smutsiga krukor då…. Chili och paprika sätter jag senast efter julhelgen!

Börjat höststäda i växthus 2 också, det utanför Chateau Margareta alltså. Så jädrans mycket ohyra där, ska svavelröka det innan plantorna som ska övervintra ska in. De är för övrigt smockfulla med sköldlöss, och hur jag ska bli av med dem innan de ska in vet i tusan… skulle gladeligen använda DDT eller liknande om det bara fanns (eller kanske inte precis DDT…). Nästan alla fungerande lusmedel har utgått. Man får tvätta blad för blad med såpalösning och T-sprit, upprepade gånger var tionde dag. Och det är inga små träd. Känns hopplöst!!! Fast jag kan ju inte ge upp… Ett frostnyp ska de få i alla fall, det gillar inte lössen, så jag har ju lite tid på mig.

Men i växthus 1 är det lusfritt, pust, och faktiskt frodas det mesta fortfarande bra där inne trots fukten.

Han: ”Inte mycket att tillägga.” Det var exakt vad jag skrev för ett år sedan här på bloggen. Även då fylldes hennes dag av trädgårdsarbete. Vilket stärker min teori om att naturens gång är cirkulär, därmed förutsägbar om än med variationer.

För egen del känns det naturligt att inleda septembers månands första blogg med en fråga:
–Varför finns det inte kattmat som smakar mus? 
Frågan infann sig när jag häromdagen skrev om att kattmaten blir allt dyrare och alltmer lik alla specialkoster som även människor inbillar sig att de inte klarar sig utan – gluten- och allergianpassad mat, menyer anpassade till stressade katter och självklart finns vegotrenden även här.
Men hör och häpna:
– Nu forskar livsmedelsindustrin om möjligheten att göra kattmat som smakar mus!

Du läser rätt. Kattmat som smakar mus. Märkligt, eller hur? Det vill säga det är märkligt att det inte redan finns. Katten domesticerades ju en gång i tiden just för sin förmåga att jaga möss och andra skadedjur. Att livsmedelsindustrin först efter 3000 år kommer på att katter kanske gillar smaken av mus säger nåt om den mänskliga hjärnans begränsning.

När vi nu förstått det kan vi kanske fundera över de verkligt knepiga frågorna i vår tid.
Till exempel:
– Varför levereras take-away-maten snabbare hem till oss friska – om än hungriga – när ambulansen dröjer så länge när vi är sjuka? 
– Varför trycker vi på start när vi vill stänga av datorn? 
– Varför säljer Ica hotdogs i tiopack och korvbröd i åttapack? 
– Varför är inte ordet förkortning kortare?  Och är inte ordet dyslexi ett hån mot oss som är ordblinda?
Och på förekommen anledning:
– Varför beställer folk en Max Burgers Bacon BBQ Dream med stor pommes frites – och en Cola light? 

För att inte tala om mysteriet vi ofta iakttagit men aldrig förstått:
– Varför målar kvinnorna sina ögon med öppen mun? 

• 

• 

En solig septemberdag som denna är jag i alla fall glad över att jag, tack vare författaren Umberto Eco, fått svar på några frågor jag länge grubblat över:
– Varför möts aldrig parallella linjer?
Svar: Därför att om de möttes skulle den amerikanska barrstjärnan Simone Biles och andra som ggymnasister bryta benen.
– Varför uppfanns whisky i Skottland?
Svar: Hade den uppfunnits i Japan hade den varit saké och inte ens engelsmän skulle komma på att blanda den med soda.

Och kanske viktigast: Varför Christofer Columbus seglade västerut?
– Därför att om han hade seglat österut skulle han ha upptäckt Frosinone, en liten skitstad i Italien som idag har drygt fyrtiotusen invånare.

PS: Vid närmare eftertanke infinner sig en fråga:
– Hur vet vi att dagens kattmat inte redan smakar mus? Har man frågat kattpanelen?

Tisdag: ”Det finns ingen lycka utan handling”

(Uppdaterad 16:42, 13:40)

Han: Redan 17 grader och solig morgon och hon njuter av frukost och morgontidning på verandan mot sjön. Och bortsett från vädret är prognosen god: Vi går mot ljusare tider, åtminstone gladare fruar! Tro mig, jag ser tecken i tiden.
– Men det kostar.
”Att handla skapar inte alltid lycka, men det finns ingen lycka utan handling”. Så sa den brittiske politikern Benjamin Disraeli, citerad ur Barometerns dagliga citatsamling. Visserligen sa han det på engelska, men den svenska översättningen får en roligare innebörd i dagens kontext.

Så här ligger det till: Under flera år har forskarna konstaterat att kvinnor i Sverige är mer nöjda med sina liv än män. Men enkäter indikerar att kvinnor har försämrat sitt välbefi­nnande under pandemin, medan vi män har förbättrat sitt välbe­finnande (Tabell 5).
– Det är framförallt andelen kvinnor som är mycket nöjda med sina liv som har minskat.

Det finns en intressant faktor bakom denna förändring. Det räcker med ett enda ord:
– Shoppingen.
”Pengar som spenderas på konsumtion har ett samband med konsumenters subjektiva välbefi­nnande”, konstaterar Konsumtionsrapporten 2020. Ju mer pengar en konsument spenderar desto nöjdare tycks hen vara, skriver forskarna bakom rapporten. ”Sambandet mellan konsumtion och välbe­finnande kvarstår även då hänsyn tas till andra variabler som visat sig förklara nöjdheten med livet, exempelvis sambo/gift, sociala aktiviteter och fysiska aktiviteter”.

Om din kvinna har verkat grinig de senaste två åren så vet du nu varför. Och det är en glad nyhet! För oavsett om pandemin fortsätter att hålla sitt grepp om Sverige så visar handelns statistik att shoppingen ökar.
– Statistiskt sett betyder det att kvinnor i vårt land kommer att bli nöjdare igen. Och det är ju trevligt.
Om vi nu bortser från att vi alla borde konsumera mindre och tänka på klimatet mer.
– Men en glad fru är ändå en glad fru.

Det är intressant att studera forskningen kring kvinnors och mäns konsumtionsvanor. Författaren Paco Underhill skriver t ex i sin bok ”Why we buy: Shopping som vetenskap” att män och kvinnor har olika sätt att shoppa på. Han menar på att kvinnor har ett större intresse för shopping än män och spenderar gärna längre tid i butiken. ”De strosar lugnt genom butiken, undersöker varorna, jämför produkter och priser, kommunicerar gärna med personalen, ställer frågor, provar och slutligen gör sitt köp”. Männen däremot, menar Underhill, rör sig fortare genom butiken, lägger mindre tid på varorna och i många fall kan det bli svår att få dem att titta på någon annan vara än vad de är ute efter.

Underhill kunde genom en studie se att 65 procent av de manliga konsumenterna som tog med sig kläder till provhytten köpte kläderna de testat. Den enda anledningen som gjorde att de avstod från att köpa de kläder de testat var ifall storleken inte stämde. I jämförelse med de kvinnliga konsumenterna var det endast 25 procent som valde att köpa de kläder de testat, även om storleken var rätt.

Enligt andra forskare är det en större risk för kvinnor att bli shoppingmissbrukare ”då de är mer benägna att läras från tidig ålder att handla för att lindra stress, att kläder förknippas med förbättrad självkänsla”. I en studie som galleriföretaget Steen & Ström framgår skillnader i shoppingmönster:

• Kvinnor planerar sin shopping mer än män.
• Det hindrar inte att kvinnor handlar oftare skor och kläder på impuls.
• Kvinnor handlar mer i en butik om mannen får sitta ned och fika medan hon handlar.
• Män handlar snabbare än kvinnor, trots att de planerar mer.
• Män tar oftare hjälp av personal när det gäller kläder medan kvinnorna oftare gör det när det handlar om elektronik.
• Kvinnor läser oftare innehållsförteckningen.
• Kvinnor handlar i butiker de har en relation till. Hon är lojal mot de butiker som ger henne rabatter.
• Män handlar kläder utan att prova dem medan kvinnorna provar innan de handlar.
• Mannen shoppar längre när en kvinna är med.

Mer på samma tema: Enligt en professor David Bell på Wharton Business School, shoppar kvinnor lika mycket på ett socialt plan som att de handlar det nödvändiga medan män handlar mer instrumentalt. ”Den största anledningen till att kvinnor kan lämna en butik är när de inte tycker att de fått tillräckligt med hjälp medan mäns största problem är när det inte finns parkeringsplatser som är tillräckligt nära.”

I studien ”Shoppingbeteende – En studie om skillnaderna mellan mäns och kvinnors klädshopping” kommer forskarna Annie Ståhl och Emma Gustavsson fram till något liknande: Den största skillnaden mellan kvinnors och mäns konsumtionsbeteende är ”att kvinnor tog längre tid på sig när de shoppade, att de tittade grundligt på alla plagg och jämförde och provade gärna plagget innan de köpte något.

”Kvinnorna kände sig ofta osäkra i sina val och ”besökte gärna butiken flera gånger innan de bestämde sig för att köpa plagget, medan männens shoppingrundor ofta innebar att de snabbt och enkelt fann det de var ute efter och köpte det”.
Författarna slutsats är därför ”att kvinnorna shoppar för nöjets skull och män på grund av ett behov.”
Så pass.
En fråga kvarstår:
– Är någon enda man som lever med en kvinna överraskad av ovanstående slutsatser?

PS: Okej jag shoppar också. I morse fick jag ett paket i brevlådan: Dammsugarpåsar. Klart jag blev glad. Men nog om shopping. Nu ska jag gå ut handla – i Disraelis andemening.

Han 4 timmar senare, det blev inte mycket uträttat. Behövde åka till tandläkaren i Torsås för att laga en tand. Dessutom fick jag i uppdrag att hämta ut paket på Tempo i Gökalund. Något hon köpt på nätet. Och det gjorde jag gärna. Om inte annat så för att bekräfta dagens tes.

Hon: det där paketet är inte lycka utan mer utav jobb, kryddburkar till min chiliblandning. I och för sig snygga sådana, men inget jag riktigt kan tänka på när jag ska sova. Ja, ett lyckat, gärna lite lyxigt och dyrt klädinköp, är bästa insomningstabletten. När ska du bära det, till vad, vilka andra kombinationer kan funka, och så vidare. Som att räkna får, men roligare!

För övrigt tycker jag inte pandemin har påverkat min shopping jättemycket, det finns ju nätshopping, tack och lov. Fast det blir lite billigare grejer eftersom jag är dålig på att returnera felköp. Började dagen i sängen med lite shopping, men hejdade mig innan jag köpte tre t-shirts från HM. Känner mig stolt. Men de ligger kvar i kundkorgen… lite annat blev det dock:

Måndag: både solen och vårt nya matbord kom imorse. Hurra!

(Uppdaterad 14:50)

Hon: budkillarna hade först lite svårt att hitta ut till oss, men till slut kom de rätt. Och vårt nya matbord känns helt rätt, kanonbra helt enkelt!! Kanske vi får åka till Vågen och se om vi hittar ett par bättre stolar än de två vi köpte på loppisen i Nättraby i förra veckan, men annars supernöjd. Känns inte trängre härinne heller trots att det är större än det gamla. Och det går helt klart lätt att sitta sju ser man ju när sex stolar är på plats. Åtta också med lite god vilja 🙂

Men efter levereransen och fixet med placering etc tog ”arbetslusten” slut. Klippt gräset, bara för att, men nu funderar jag på att ta ett bad. Ett kallbad alltså, solen är ju tillbaka, men det blåser hård nordan fortfarande. Så helt lustfyllt blir det nog inte, men uppiggande.

På tal om lustfyllda bad, igår återerövrade jag mitt badkar inne i Chateau Margareta, det var underbart!! Kostade på mig en av de rosa svindyra badbomberna från Lush dessutom. Egentligen är de bara till för att det ska dofta gott och se trevligt ut i badrummet, skådebröd med andra ord.

… men nu ska tala med träden

Han: Har inte även du en känsla av att vi är väldigt exakta om fel saker? I går tog vi en lång promenad genom skogen. Eller lång och lång, drygt 6 km bara – men med vår tids sätt att mäta triviala saker: 8 304 steg enligt någon hälsoapp som någon laddat ner i min mobil. Osökt som man säger när man menar tvärtom, tänker jag på vad den gamle ABB-chefen Percy Barnevik konstaterade när en närsynt journalist hittat ett mindre sifferfel i kvartalsrapporten:
– Du har säkert rätt, men med åren har jag lärt mig att det är bättre att ha ungefär rätt än exakt fel.

Nå, det var inte det jag hade tänkt skriva om. Sverige är ett skogsland och skogen väcker känslor. ”Jag gillar att gå in i en skog och inte veta vad som finns där. Andra blir inspirerade av att veta i förväg var det finns kantareller och var det ligger en liten sjö, men jag går hellre in i en helt okänd skog.”
Det säger Hampus Vallien, som äger och driver Vida konsthall på Öland, i en intervju i Barometern (27 aug). Enligt intervjun är Hampus målsättning med verksamheten ”att få fler att gå in i den där okända skogen. Att våga, och komma ut med ett ­leende på läpparna.”
Hans fru Emilia är mer reserverad (eller äventyrlig?): ”Ja, du… apropå den där skogen som Hampus pratar om så är vi ganska lika, men jag vill nog ändå veta att det inte bara är en rad med tallar där. Någonstans måste det finnas någonting – även om jag inte vet exakt vad.”

Den svenska skogen har dragits in i klimatdebatten – och kanske i den kommande valrörelsen. EU-kommissionen har presenterat en ny skogsstrategi som sätter upp riktlinjerna för hur skogen ska skötas i hela EU.
Här hemma skär åsikterna om denna nya strategi som en brandgata genom det politiska landskapet. Centern och Miljöpartiet är oeniga även i denna fråga, vilket ytterligare eroderar socialdemokraternas maktbas.

Nej, jag har ingen uppfattning i sakfrågan. Hasse, grannen, har det säkert. Han äger skog och har kämpat hela våren och sommaren med granbarkborren. Jag äger ingen skog men går gärna i andras. Igår, medan hon plockade svamp, gick jag omkring i någons skog och funderade på att folk ofta säger att man inte ser skogen för alla träd.
Jag tänker att det är tvärtom:
– Problemet att vi ser skogen men inte träden.

1971 skrev Brian Wilson i the Beach Boys den sorgliga låten ”A day in the life of a tree”:
Feel the wind burn through my skin
The pain, the air is killing me
For years my limbs stretched to the sky
A nest for birds to sit and sing
But now my branches suffer
And my leaves don’t bear the glow
They did so long ago
One day I was full of life
My sap was rich and I was strong
From seed to tree I grew so tall
Through wind and rain I could not fall
But now my branches suffer
And my leaves don’t offer
Poetry to men of song

Hade vi kommit ihåg låten om Wilson besjungit alla träd i skogen som beklagar sig över att allt jorden har kvar att erbjuda är föroreningar och därför låter grenarna falla till marken?
– Nej, vi funkar inte så.
Enligt mediedramaturgin är hundra flyktingar som drunknar på väg till Europa en nyhet – men en död liten pojke som heter Alan en fruktansvärd tragedi som skakade om oss alla.
– Av samma skäl blir en döende skog en notis som du glömt att du läst. Ett döende träd känns däremot som en personlig förlust.

Tänk bara på alla artiklar vi under årens lopp fastnat för om ensamma gamla ekar som står och faller runt om i landet. Vilken leder fram till min slutsats: Om alla svenska medborgare hade ansvar för ett träd i skogen och en gång per år tvingades redovisa iakttagelser och förändringar hos detta enda träd till det Statliga Verket som Har Hand Om Allt Viktigt, skulle vi kanske ta klimatförändringarna på större allvar.

PS: Apropå att Emilia Vallien förväntar sig mer av skogen än att mötas av ”en rad med tallar” gör författarinnan Kerstin Ekman en tänkvärd iakttagelse i Gubbas hage: ”/jag brukade/ lägga mig på rygg och titta upp i trädkronorna. De bildade en ring ovanför mig. Jag la mig ganska ofta ner för att kontrollera saken. Och det stämde: de bildade alltid en ring. Det förundrade mig och denna förundran sitter i”. 
Det var värt att testa.

Söndag: Även djur är människor

Han: Även rovdjur måste ta ansvar för klimat och jämställdhet, det menar en ny rapport som slagit ner som en bomb i utkantssvensk viltförvaltningen.
– Vi kan helt enkelt inte acceptera det enorma matsvinn som uppstår när vargen dödar tio får och bara äter upp ett av dem, konstaterar rapportförfattarna.
Särskilt eftersom det handlar om konsumtionen av rött kött som ökar metanutsläpp och hotar politikernas koldioxidekvivalenter.  

Dessutom påminner rapporten om att #metoo-kampanjen helt missade järvhannarnas otidsenliga, manschauvinistiska och helt oansvariga påsättarfilosofi och att länsstyrelsen därför kommer att avsätta extrapengar ur den lokala jämställdhetsfonden för att utbilda de vuxna hannarna att bli mer närvarande pappor.

Alltså. Ovanstående rapporteras i God Morgon Världens satirprogram Utkantsverige. Men erkänn att även du under några ögonblick trodde att det handlade om Sverige där även djur är människor.
Jag vet.
– Det är du som har de där stockholmskatterna, va?
Den frodiga ägarinnan av ”Djurens Värld” i Torsås var varken ironisk eller sarkastisk. Hon konstaterade bara att den kattmat vi beställt avslöjade en sanning:
– Våra Torsåskatter äter inte tonfisk, de får nöja sig med Whiskas köttblandningar.

Det är sant. Våra från huvudstaden nedflyttade katter äter bara tonfisk, så vildkatter de är från Sorunda.
Det vill säga:
– De äter bara tonfisk från Applaws (Natural Cat Food), helst den som serveras i påse, mindre gärna den burkförpackade även om den innehåller samma sak.
Det är i alla fall mattes bestämda åsikt.

Dessutom bör man dela den kladdiga biten som glider ur påsen med sked för att Vilda och Ludde ska tycka om sina patéer. Jag brukar påpeka att dessa våra vildkatter sliter sönder både möss och småfåglar med sina rovdjurständer.
– Men nej, djur är också människor.
Åtminstone somliga.

Det märks på den snabbt ökande försäljningen av katt- och hundmat.  Det är inte antalet husdjur som ökar intäkterna mest, utan att vi mattar och hussar väljer att köpa dyrare produkter i form av bland annat special- och premiumfoder, berättar Doggys vd Magnus Sjösten i P1:s EkonomiEkot Extra.
– Inget är gott nog för våra fyrbenta familjemedlemmar.
Och det kostar.
Världens största livsmedelskoncern, Nestlé, rapporterade nyligen att djurfoder är deras näst största sektor med en omsättning på 8.2 miljarder dollar bara under årets första halvår, nästan 10 procent mer än under fjolåret.

I USA utgör djurmaten den femte största sektorn bland all konsumtentförpackad livsmedel, efter cigaretter, öl, snask och läsk. I Amerikas 51:a stat – Sverige – håller husdjurmatsförsäljningen en jämn tillväxttakt på 4% per år, högre än den för människoföda.
Kattmat är störst och ökar mest, mer än hund. Men drivkrafterna är desamma: Dyrare alternativ. Specialfoder, typ för kastrerade katter. Som Luddes och Vildas Regular Sterilised 37 från Royal Canin a 480 kr påsen på Lantmännens.  

Utbudet är trendkänsligt. Nästa rätter på menyn riktar in sig på allergiska och stressade katter.
– Det är möjligen att det inte finns några allergiska katter, men maten finns.

Glutenfritt är redan här och lika självklart har den vegetariska trenden kontaminerat även djurmaten. Sådan matte sådan hund, vilken enligt expertisen är okej för jycken.
Katterna däremot behöver kött.
Intressant nog experimenterar industrin därför med att göra burkmat av, ja just det: möss.
– Äntligen!

Globalt omsätter husdjursmaten 800 miljarder kronor – klart vi inte har råd med bistånd till fattiga människor också!
Det fiffiga ur kapitalisternas synvinkel är att branschen inte är konjunkturkänslig.
– Hellre svälter vi än missunnar katten sin gourmétallrik, skulle kunna bli KD:s nya valslogan.
Och Ebba B skulle säkert locka väljare. För det är tyvärr sant. Den tid är förbi när fattigpensionärer åt kattmat. Nu är den för dyr och då prioriterar hussar och mattar sina fyrbenta familjemedlemmar.
– Orättvist, men sant.
Förmodligen sossarnas fel.

Tur att en annan har släkt som jagar djur. För att i någon mån återställa ordningen mellan människor och djur håller jag på att tillaga en rejäl älgstek som Magnus & Tina var hyggliga nog att skänka en pensionerad tvåkattsägare på udden.

Hon: så sa hon inte alls i djuraffären, hon sa att i Torsås åt katterna bara kyckling, inte tonfisk. Det var typiskt Stockholms-katter… och sen tror jag kanske det är mer vanligt i Stockholm att man köper svindyr kattmat. Eller rättare, typiskt i SOFO (hipstertät del av Södermalm som naturligligtvis har en butik som heter Sofo Pets). Och förresten så är det inte exakt samma i burkarna, den tonfisken är uppblandad med lite ris. Kissarna vill helst ha ren tonfiskfilé 🙂

Fick med honom på en skogspromenad idag, och det blev lite svamp med hem också. Det gula guldet lös med sin frånvaro, brukar i och för sig aldrig hitta kantareller, ibland lite trattisar, de brukar dock komma senare. Men det var massor av fina små Karl Johan-svampar (kunde plockat hur många som helst men hade bara en liten påse). Brukar annars aldrig plocka soppar för jag blir alltid så osäker på vad för sopp det är, de brukar se risiga ut dessutom.
– Men idag var det sååååå många, och så små och fina att jag tänkte att nu ska jag verkligen kolla upp de här svamparna. Och vad jag kan se är det Karl Johan, de smakar dessutom gudomligt även råa.

Och så växte det massor av stora, för stora… champinjoner på strandängen vid andra udden. Men några små stod det där. Kan ju vara lite läskigt, men de stora hade kolsvarta lameller och dessa små har ljust varmgrå. Flugsvampen är helvit. Eller hur…? Ja, börjat bli osäker på all svamp, var jag aldrig förr. Men nu ska jag steka den så imorgon vet vi.

Lördag: både förfest fest och efterfest med kokerskan på Castamar…

(Uppdaterad 18:53, 18:26)

Hon: galen fredagkväll och natt tillsammans med hertigen av Castamar, hans kokerska och en massa fler sköna gestalter. Helt beroendeframkallande serie, vi såg tio avsnitt i streck, av totalt 12. Två hade vi sett kvällen före. Sista avsnittet slutade först klockan fem imorse…

Så övertrött och uppe i varv att jag inte kunde somna förrän framåt sju imorse, lyckades i alla fall sova i fyra timmar fram till elva. Känt mig ganska pigg ändå, förmodligen tack vare att det var ett i princip helt alkoholfritt party. Och så en lång frukost med morgontidningarna i sängen på det.

Gick väl upp halv två ungefär, då hade det slutat regna, och jag kände mig tvungen att gå ut och skörda så mycket av tomater och annat grönt som möjligt. Av de som klarat senaste dagarnas skyfall vill säga…

Fryst in och ugnstorkat tomatskörden. Så mycket mer blev det inte gjort idag… jo tog in lite vindruvor till kvällens soff- och bokkväll också. Det blir definitivt inget seriemaraton i repris inatt!

Han: Har inte mycket att tillägga. Glad att jag lever i ett fritt land där vi får titta på vilka serier vi vill.
– Och när vi vill.
Läser i New York Times att den ryske oppositionsledaren Aleksej Navalnyj slipper gulag­arkipelagens straffarbete och fysiska tortyr. I fängelset tvingas han i stället varje dag titta på flera timmar på Putin-tv.

Naturligtvis kan jag inte fatta vilket hemskt straff det måste vara. Får mardrömmar bara vid tanken att en kvart om dagen fram till nästa val tvingas lyssna på Ulf Kristersson och Magdalena Andersson.

PS: Netflixserien om kokerskan på Castamar var en lisa för själen för oss romantiker på udden. Det enda som är sant (vid sidan kastratsångaren Carlo Broschi Farinelli som dök upp i vårt sovrum vid halvtretiden vid halvtretiden) är möjligen beskrivningen av Filip V och förfallet av det spanska riket som utgör fond till det hjärtknipande kärleksdramat på Castamar.

Fredag: ”Så er det en sparvhøk og sikkert en hun”

Han: Idag kom regnet och jag fortsätter där vår spaning slutade.Apropå gårdagens korta besök hann jag bara se ryggen på höken som slog sig ner två meter bakom mig och sedan lyfte för att sätta sig en bit bort. Efter att tillfrågat expertisen lutar jag åt sparvhök men garderar med duvhök.
– Båda brukar flyga in över udden från Isman till.

Utifrån hennes bild är det inte helt enkelt veta: ”Ikke sikker, hvor stor var den omkring 58-64 cm eller 35-41 cm. Set fra ryggen er de to arter ret ens, men det lyse felt i nakken tyder på duvhøk. Sparvhøk har helt mørk nakke.”
Skriver uddens vanligtvis välinformerade expert och även andra har bidragit med insikter.
Några nedslag:
1. Duvhöken är större än sparvhöken. Och den här gästen var snarare 40 än 60 cm. Men vad säger det när storleken är relativ:
– Duvhöken är större än en kråka medan sparvhöken är stor som en kaja”, skriver Natursidan.

Se skillnad på sparvhök och duvhök

Dessutom: ”En liten duvhökshane och en stor sparvhökshona är ungefär lika stora”. Men duvhöken är ”bredare över höfterna” som Lars Svensson formulerar det i i Fågelguiden (Bonnier Fakta).
– Och stjärten är rundare och inte lika lång och modellsmärt som sparvhökens, om även den jämförelsen accepteras. ”Stjärten alltid längre än vingbredden”, förtydligar Lars Svensson när det gäller sparvhöken.

2. Och så färgen och teckningen: Jag vet hur en sparvhök ser ut på nära håll, jag har till och tvingats ta livet av en.
Ett problem är att de flesta fågelböcker beskriver fåglarna framifrån eller från sidan. Fågeln på bilden vänder ryggen till. Ingen teckning syns.
– Brun till mörkt brun nacke och rygg.

3. Hade jag sett den flyga kanske jag vetat. Duvhöken ger ett kraftfullare intryck. Den flyger med lugnare vingslag och stadigare och mer bestämd flyktbana. Sparvhökens flykt sker däremot genom några ”få snabba vingslag, avbrutna av långa sträckor i glidflykt” (Våra fåglar, Prisma).
Eller med Fågelguidens mer måleriska: ”duvkvicka vinglag får höken att stiga, med den sjunker i gliden, varför flyktbanan blir lätt böljande, inte så rak och stadig som duvhökens”.
Okej, men nu satt den här besökare alltså bara där med ryggen mot mig tills den plötsligt lyfte från hennes tomatspaljé och försvann.

4. En iakttagelse som fick mig att tro att det var en duvhök var att våra tre kråkor reagerade på gästen med varningsrop och flaxande flykt. Duvhöken kan ge sig på dem också, även om den här efter att ha funderat en stund försvann in i vårt småfågelsnår.
– Vilket även sparvhöken brukar göra.
Eller om det här var en sparvhök.

Så där kan man fortsätta så länge regnet varar. Men jag blir nog bara mer osäker ju mer jag läser. Men hjälpen är nära – plötsligt står min mentor där i regnet. Efter en kort genomgång av fakta – inklusive att jag får order att hämta ett måttband och mäter upp vår gäst, höken alltså, till 32 cm är slutsatsen given:
– Så er det en sparvhøk sikkert en hun.
Tack Axel, nu vet vi det.

Hon: men den igår var mycket brunare på bröstet! Rovfågeln alltså. Ja jag orkar inte ens argumentera för eller emot, är helt slut efter förmiddagens yogapass som var första sedan typ i maj, eller när det nu var trädgårdsarbetet tog över.

Och jag måste säga att vattna och rensa ogräs är inte att förringa som träningsform, jag var precis lika stark och hade precis lika bra balans som före sommaren. Men något hände i kroppen, jag bara jäspar och jäspar, och känner mig helt slut som artist. Var ingen vidare värdinna när ”danskarna” kom mitt i ketchup-kokandet heller, för så fort jag satte mig med de andra i soffan så började jäspningarna. Bibi sa hon förstod, hoppas Axel också fattar vad ett yogapass kan göra med en otränad kropp…