Författare: kerstinochpeppe

Tisdag: återuppbyggnad, förändringar, shopping – och arbete

(Uppdaterad 19:25)

Hon: alltså, om man bara sådär med fem minuters betänketid går med på att ta ner hela väggen och sätta in nya treglasfönster, som är si och så stora, så måste man ju få ändra sig vad det gäller storlek och placering!! Speciellt om vissa har ändrat placeringen av fönstret för att det ska vara centrerat utifrån ett bäddsoffeperspektiv…

Så vi började alltså dagen med att flytta reglarna, som redan var uppsatta, för att fönstret i sovrummet mot havet skulle bli centrerat på rumsytan istället. Och så gjorde vi det lite större också. Alla blev nöjda, till slut. Pust!

Sen åkte vi in till stan (Kalmar…) och shoppade toastol, som han valde, tvättfat med kommod, som jag valde. Men då tyckte han, förstås, att det gick för långsamt och gick bort och checkade upp att våra sedan tidigare utvalda klinkers fanns på lager. Det gjorde de. Tycker allt gick väldigt snabbt och smidigt. Så får man ju hoppas det inte gick för snabbt, som igår…

Och på hemvägen stannade vi till i Söderåkra och shoppade en tvättmaskin på Hemtema. Och där såg vi också ett gäng sångsvanar som struttade runt på en äng. Tror faktiskt aldrig jag sett några i verkliga livet förut, kul!! Knölsvanar har vi ju massor massor av, men inte Sångsvanar. Undrar varför…

Han: Den teoretiska arbetstiden för personer som arbetar heltid i Sverige är 40 timmar per vecka eller 2 080 timmar om året. Faktisk arbetstid är den tid som blir kvar när ledighet, semester, sjukfrånvaro och annan frånvaro som sysselsatta har rätt till enligt lag eller avtal har räknats bort. 

I verkligen är den faktiska arbetstiden per sysselsatt i Sverige betydligt kortare, under 2018 låg den på 1 474 timmar.
– Det betyder att när vi säger att vi jobbar heltid så betyder det att vi i genomsnitt jobbar 28 timmar och 35 minuter under en arbetsvecka.
– Det vill säga vi jobbar 5,7 timmar per dag.

Kort sagt: Det ofta upprepade kravet på 6-timmars arbetsdag är redan infriat!

Det gäller i Sverige. På en udde i Kalmarsund gäller inte 6-timmarsdagen. Klockan är nu 19:25 och våra snickare, som varit här sedan klockan 07:00 sa just
– Cześć, więc Peppe, teraz jedziemy do domu. Do zobaczenia rano o 7 rano.
Ungefär så, hej då. Vi ses i morgon klockan sju.

I vart fall blev det för mörkt för att fortsätta med att förvandla vår fallfärdiga kuliss till en kåk som ska överleva mig.
– Tack Tomek, tack Krzystof.
Hon kan vara lite besvärlig, men även denna gång hade hon förstås rätt. Beklagar att vi förlorade några timmar. Mitt fel som inbillade mig att jag var byggherren.
I morgon är en annan arbetsdag.

• 

• 

• 

• 

Måndag: ja vilken dag…

Hon: och varför, jo för Chateau Margareta ser just nu ut som ett dockskåp, och det känns helt rätt. Ja efter första chocken lagt sig vill säga, och den historien får Han berätta mer om, vilket tydligen tar sin tid att få ihop. Konstigt att jag bloggar blixtsnabbt, och utan eftertanke, och han så långsamt som annars blir superirriterad på alla andra som är det minsta långsamma…

På grund av allt som hänt i hus 2 idag så hann jag inte läsa morgontidningarna till frukost, blev nu till drinken istället. Och wow, säger jag bara, Lokaltidningen är också med i matchen, ny artikelserie startar idag, Östersjön på djupet. Och vilken snygg layout dessutom.

Men i det den ena av reportrarna säger om sin barndom känner jag inte alls igen mig i. Uppvuxen med Håll Sverige Rent som jag är, och föräldrar som dessutom lärde mig att man inte ens kissar i vattnet. Kan det vara så att Sofia Hedman är ännu äldre än jag… eller beror det på nöjesseglarnas ”själviska” inställning till sophantering?

Han: Eftertanke, min kära. Eftertanke, eller hellre sent än aldrig. Och nu sker det:
– Här rivs för att få luft, skrev Strindberg som gillade att Stockholm rensades från slum. Han skulle ha gillat att vara här på udden idag.
– Ty idag har vi byggt hus igen. Det vill säga – vi har rivit hus.

Så just nu har vi förvandlat Margaretas stuga till ett dockskåp. Eller till en fritidsstudio med havsutsikt. Fortsättning följer.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Han, nu firar vi andra segrar: Det sägs att en bra kapten aldrig överger sitt skepp, utan går under med det. Idag skålar vi för en sån kapten.
– Skål!

Efter att ha seglat på medievärldens alla stormiga hav med kapen Bengt Uggla, på ett antal sneseglande räkmackor inkluderade, höjer jag i solnedgången en skål för dagens födelsedagsbarn.
– Skål din underbara knäppgök!

Uggla fyller pensionär idag. Med ugglor pensioneras inte. Det ligger i generna. För några år sedan målade jag detta vänporträtt här på udden. Du kanske undrar vad Uggla tittar efter, där han står i havet och ser ut över Kalmarsund?

Svaret: Han spanar efter flaggskeppet Svärdet. Det stolta skeppet som gick under i strid för de svenska värderingarna (åtminstone intressesfärer) någonstans utanför den vik ni brukar flyta omkring i.

Han ser tillbaka i sin egen historia. När Svärdet gick under stod nämligen amirallöjtnanten Claes Johansson Uggla på fartygets kommandobrygga.
– Det hela är mycket pinsamt. Om det inte vore så tragiskt. Och ändå så typiskt för en Uggla.
Ty vid det här laget kan jag historien: Den 1 juni år 1676 står slaget om sjöherraväldet i södra Östersjön och det börjar illa för svenskarna.

Vid horisonten skymtar den dansk-nederländska flottan som utmanade svenskarna om kontrollen över vattenvägar
– Men de svenske behöver ingen fiende för att förlora.
Redan innan motståndaren är inom skotthåll ser Claes Johansson Uggla hur det svenska flaggskeppet Kronan kantrar och sjunker. I princip hela besättningen omkommer – inklusive svenskarnas befälhavare, riksamiralen Lorentz Creutz.

I det kaos som uppstår tvingas den unge amirallöjtnanten Uggla ta över befälet – han var 62 år, alltså yngre än sitt ättelägg. Uggla försöker omgruppera sin flotta, men hans eget fartyg faller ur formationen och omringas av fienden.
Svärdet utsätts för ett fruktansvärt bombardemang och börjar brinna. Den holländske amiralen van Tromp uppmanar sin svenske kollega att ge upp.
– Som man gör i krig.

Men holländaren visste inte att han hade med en Uggla att göra. Till svar hojtar den svenska stridstuppen istället de bevingade ord som sedan dess svävat över vårt hav:
– När såg man någonsin en uggla låta sig fångas på ljusa dagen!
Enligt skrifterna försvarade sig Uggla därefter ”ännu i tre timmar samt störtade sig, strax innan skeppet sprang i luften, sist av de sina, från det brinnande skeppet i havet, där han omkom”.  

Ingen som känner unge kapten Uggla blir förvånad. Även i hans värld är det alltid för sent att ge upp. Hellre en strid för mycket än en för lite.
Och det ska sägas:
– Under Ugglas fana har jag firat fler segrar än nederlag i De Stora Mediekrigen.
Och än flyter vi!
– Skål broder! När vi sjunker, sjunker vi tillsammans.
Sen går vi på Sturehof och firar ännu en seger.
(Okej jag vet, Facetime- bilden kommer inte att bli Årets Bild. Men vem bryr sig, kul hade vi)

Söndag: Idag gör vi gratis textreklam för livets väsentligheter

Han: Udden ligger som bekant (?) i Torsås kommun och jag har redan berättat att vi här ute utgör nästan tio procent av befolkningsökningen 2020.  Men visste du att här i kommunen har vi ett underskott på kvinnor jämfört med riket som helhet?
Detta till skillnad från Stockholm där det råder en obalans åt andra hållet, fler män än kvinnor.
Bara en sån sak.
– Dessutom är kvinnorna i vår nya kommun något äldre än snittet – 47 år jämfört med 40 år i Stockholm och 42 för riksgenomsnittet.
Och alla män vet ju att äldre kvinnor är intressantare än småbrudarna, eller hur?
Lägg till att den genomsnittlige mannen här i Torsås kommun är yngre än riksgenomsnittet.
– Jaha, men du är ju äldre …?

Försökte bara smöra lite, det är ju ändå söndag. Reklam för en god sak, om man säger så. Men det är en annan sak också: Man brukar säga att det finns tre sorters lögn: ”lögn, förbannad lögn och statistik”.Det är inte sant. Det borde heta:
– Det finns tre sorters lögner: lögn, förbannad lögn och allmänt tyckande.

Fake news är motsatsen till fakta. ”Alternativa sanningar” existerar inte i statistiken och Sverige har lång historia av att samla fakta om samhälleliga fenomen. 1698 års kyrkolag lade grunden för befolkningsstatistiken genom Kyrkobokföringen.
– 1749 genomfördes Sveriges första folkräkning genom Tabellverket. Sverige är, jämte Finland (eftersom det då var svenskt), det enda land som har sammanhängande uppgifter om sin befolkning så långt tillbaka i tiden.
1858 bildades Statistiska centralbyrån. 1967 flyttade delar av SCB till Örebro, närmare bestämt till samma kvarter där Bettan, Broschan och jag bodde.

Därför är jag glad när jag på en bra bostadssajt (reklam) läser om Statistiska Centralbyråns nya tjänst Kommuner i siffror. Där hittar man mycket man kan göra med statistik. Här kan jag t ex jämföra vår nya och vår gamla kommun.
Jag får t ex veta att snittlönen i Torsås kommun är 24 842 kr mot 33 500 i huvudstaden.
– Å andra sidan kostar det bara 960 000 kr att köpa en genomsnittlig kåk här i kommunen, jämfört med 7,3 miljoner i Stockholm.
Ännu ett skäl att flytta hit, alltså.

Och här får jag veta att bara 4,3% av marken i vår nya kommun har besudlats med bebyggelse mot mer än hälften (55,2%) i Stockholm.
Här kan jag, som idag, gå 10 000 steg utan att se en käft, bara sjöfågel och en och annan havsörn.

Och det finns mycket annat också. Vill jag ha en snabb överblick av hela Sverige kan jag surfa till SCB:s sajt Sverige i siffror där viktig statistik sammanfattas på ett begripligt och pedagogiskt sätt.
Till exempel vet jag nu att störst andel avhopp från kommunfullmäktige hittar vi i Malå kommun i Västerbottens län där drygt fyra av tio lämnade under mandatperioden, följt av Säter i Dalarnas län.
– Minst antal avhopp under förra mandatperioden var det i … just det: I Torsås hoppar man inte av i första taget.
Nog med obetald textreklam.

PS: På förekommen anledning vill jag be om ursäkt för att jag häromdagen häcklade vinterbadarna som plötsligt inte badar. Jag hade fel. Åtminstone när det gäller Sopebengt, grannen inåt viken. Han skriver en kommentar: Hej Peppe o Kerstin du efterlyste vinterbadare, Jag badade i Lördags vid badbryggan 2 gr. + Badade igen Måndags 1 gr. +
/ Hälsningar Sopebengt.

Konstigt folk håller till även här alltså. Noterar en inflyttad och o-trendig pojke som försökte lära sig simma i Jormsjön och därför ogärna badar ens när havet är sommarvarmt.

Mello-Tusse i all ära, jag tar av mig kepsen för Jan Scherman som härom dan firade Alla korvars dag med högläsning ur sin nya korvbok.
Jag har ett antal gånger vurmat för korvens förtjänster här på bloggen och även för Korvakademins insatser för matkulturen.
Nu finns ”Den svenska korvresan” att köpa till specialpris på Adlibris och Landshopping.
Done that!

Och förresten – allt har ett slut, korven har två. På Korvakademiens hemsida ser du hur även du kan bli medlem i föreningen K.O.R.V. – Korvens Oförtrutet Runda Vänner. Bli rund även du!

https://korv.korvakademien.se/medlemskap/bli-medlem/#more-3437

Hon: och apropå det här med att flytta till landet så kände jag (delvis…) igen mig i Hanna Hellquists krönika i DN idag. Så kul. Läs!

Och våra höns, som fortfarande är i planeringsstadiet, kommer säkert också att få komma in. Och även geten.

Lördag: börjar med kel – sen fick han order om att hålla ögonen på vägen

(Uppdaterad 18:25, 15:50)

Hon: väcks av en duns, Ludde vill kela. Länge! Sluta inte klappa matte. Grått och blött ute, och det är lördag. Husse behöver inte heller gå upp. Vi ligger kvar och tittar på vårt fågelträd en bra stund. Herr Hackspett var först idag på talgbollarna.

Tomaterna räckte till frukostmackorna idag, hurra! Första ”rejäla” skörden. Vi har delat en innan… Och för att vara ärlig, de smakar inte som tomater som fått mogna i solen ute, men lite bättre än de köpta. Och känslan är ju en helt annan!!

Han: ”Ombudsman” är ett av få svenska ord som tagits upp i de stora språken. Inte minst under pandemin märks vår tilltro till att en ombudsman av något slag talar om för oss vad vi ska göra.
Många av oss är så vilsna att vi inte förstår uppmaningar om social distans mm, utan kräver att ombudsmannen staten EXAKT talar om vad just jag får göra och inte göra för annars gör jag det jag alltid har gjort och gärna köar i någon skidbacke (eller på Ica) med alla andra som inte heller vill tänka själva eftersom det skulle betyda att de har ett ansvar för viruset fortsätter spridas.
– Det är ju dom där uppe som ska tänka för mig!

Dagens exempel på detta ombudsmannatänkande dyker upp på vägen till Ica i Jämjö. Då och då poppar det upp ett digitalt budskap i displayen till höger på min instrumentbräda och nu hände det i en kurva efter Fågelmara. Jag har svårt att se vad det står, men numera kan jag det utantill:

”Att flytta blicken från vägen för länge eller för ofta kan orsaka kollisioner som leder till dödsfall eller personskador. Koncentrera dig på körningen.”

– Tack för det, tjifen. Ja, man undrar vilken jävla IDIOT det är som har kommit på en så livsfarlig idé. Och dessutom programmerat in det i min bil!?
Inte nog med att jag förmodas läsa budskapet under körning.23 ord, 153 tecken, det tar minst 10 sekunder att läsa innehållet under normala förhållanden.
Jag förväntas dessutom OK:a att jag tagit del av överhetens uppmaning i farten för att meddelandet ska tas bort från GPS-displayen.

PS, apropå påbud vs. att tänka själv. När motorcykelolyckorna ökade kraftigt i Tyskland införde man år 1980 en lag om hjälmtvång. Det behövs ingen Einstein för att fatta att antalet olyckor med dödlig utgång skulle minska.
Men poängen: Ingen anade att lagen skulle få en helt annan effekt: 
– MC-stölderna minskade med två tredjedelar – betydligt mer än dödsolyckorna.
Varför?
Svar: Det hade helt enkelt blivit för besvärligt för tjuvarna att släpa med sig de stora och ofta fula hjälmarna som den nya sociala normen krävde.

Återstår alltså att se vilken icke avsedd effekt som uppstår när alla vi bilägare flyttar blicken från vägen för att få veta att det är farligt att flytta blicken från vägen vilket vi just gjort.
Kanske obligatoriskt tillägg i kommande polisutredningar:
– Teknisk analys visar att hen dessbättre tagit del av Budskapet strax före olyckan.

Han: Eftersom det är lördagskväll. Skickar vidare ett förband till Mellofinalen från Lasse Lindbom: ¨Det här gör mig glad! Happenings lördag allihop
Instämmer!

Fredag: Hemmaarbetet sprider sig som granbarkborrar – nu varnas för brist på bräder

(Uppdaterad 17:40)

Han: Igår ringde Engman. Han undrar hur mycket panel jag behöver när jag ska tilläggsisolera Margaretas stuga.
Och om det räcker att virket är i 3-meters längder.
– Och så behöver du trall också. Tjugoåtta gånger hundratjugo.
– Ja, 35 kvadratmeter.
– Lika bra att plocka ut det redan nu.

Idag förstår jag varför. Yngste sonen har köpt en ny lägenhet i Stockholm som behöver byggas om. Och intresset ljuger inte. Han tänker han på att han behöver hjälp av hantverkare.
Och byggmaterial.
Alltså fastnar han för artikeln i Aftonbladet och skickar den till sin far.

Viruset tvingade hem folk och att människor är inte dumme. Att arbeta hemma tolkar många på sitt eget sätt. Många har passat på att renovera kåken eller lägenheten.
Andra har byggt soldäck och uteplatser.
Och nu kommer räkningen:
– Det ser ut att bli brist på trallvirke framåt sommarn, säger Johan Freij, skogsexpert på Danske Bank, till Aftonbladet.
Det kommer att bli brist på bräder i sommar på grund av historiskt låga virkeslager och stor efterfrågan på grund av coronan.

I mina öron låter hans slutsats som gratis textreklam för Lindbergs och Södra Timber:
– Ska du bygga en altan i sommar är det lika bra att åka och köpa virke redan nu, säger bakkillen.
Tänkte inte på det.
Men det gjorde Engman.
Tack för det.
På måndag kör vi gång!

PS: Apropå bräder, här min pappas favorithistoria: Farfar jobbar på pappersbruk i Sundsvall på den tiden när träpatronerna styrde Norrland. I Sundsvall regerade tre bröder med järnhand över både skogsindustrin och stan, hjärtligt avskydda av arbetarna och den gryende fackföreningsrörelsen.
Men hämnden är ljuv. Plötsligt dog en av de tre tyranniska sågverksägarna och bröderna gick förstås till Sundsvalls Tidning för att sätta in en dödsannons.
På den tiden lämnades manus direkt av grafikerna som handsatte texten. Grafikerna var Sveriges fackligt mest militanta yrkesgrupp och i tidningen dagen efter kunde man läsa att disponenten den och den hastigt avlidit och att denne högt ansedde och betrodde, men nu döde samhällsbyggare, ”sörjes närmast av två bräder”.

Hon: vore ju inte bra om det inte finns tillräckligt med bräder för att bygga altaner i sommar, din favoritsyssla 😉

Och min favvosyssla får vi väl säga är omplantering, om det finns plats för dem vill säga. Vilket inte har funnits, och det är fortfarande för kallt i växthuset. Bara att fixa ytterligare plats inomhus alltså, så nu är det fullt även i fönstret åt norr, där tv:n brukar stå…

Läste i DN idag att gult är den nya inredningsfärgen. Och det går i gult även här…

Han igen: Nu ska jag skåla för Leif GW Persson som fyller år idag. Det blir en tyst skål för hon har månadens bokklubb med sina väninnor i Stockholm.
– Skål!
Leif behöver ingen närmare presentation. Han är en kulturinstitution och jag tycker fortfarande att han borde inta en stol i Svenska Akademin. När det stormade som värst i den institutionen var vi några som agiterade för den saken. Och det var ingen ny tanke. När jag bläddrar i mina digitala dagböcker hittar jag en dagsnotering från  november år 2013.
”Johan Hakelius, en annan av alla dessa profiler i Stockholms medievärld,  brukar göra män av pojkar genom att ta med dem på safari bland Londons klassiska modebutiker. ”En som på egen hand satsat en massa royaltypengar på engelsk tweed är Leif GW Persson. I veckan intog han Noppes bar i trevligt sällskap. Pinocchios näsa skulle växa ut om jag påstod att han var ute med Evert Bäckström och polarna, men det snyggaste intrycket gör trots allt Leif själv.
Detta genom att angöra bardisken i komplett lantadelsmundering – den mest perfekta tweedkostym du sett i samma färg som käppen och de skotska höglandets djupa höstfärger.
Till och med Noppe är imponerad. Och han tillhör trots allt den främsta av alla levande adelsätter sedan Brahesläkten dog ut på svärdssidan år 1930. Även i övrigt är greve Carl Adam Lewenhaupt ett stort leende. Kan bero på att hans lilla vardgsrum håller på att återta sin plats som det roliga vattenhålet innan medlemmarna går ut i Stockholmsnatten.
– Somliga blir till och med kvar här hela kvällen”:

Den kvällen blev vi alltså kvar och samtalen snurrade länge kring andra frågor tills jag sa som jag brukar säga i fint folks sällskap:
– Tyst när jag avbryter!
Till och med professorn tystnar när jag för in samtalet på veckans viktiga fråga:
– Hur blir det med Svenska Akademien?
Ingen av de församlade hade naturligtvis missat att förre (S)-partiledarkandidaten med mera Pär Nuder hade dragit igång en kampanj som borde samla både sossar, borgare och alla som brukar säga nu tar vi fanskapet:
– Ge mannen och myten en stol i Akademien!

Ett lysande förslag tyckte jag då – och nu. Leif Gustav Willy Persson har både klassisk bildning, akademisk skolning och vet mer om modern litteratur än de flesta av relikerna bland De Aderton. Till skillnad från flertalet av de nuvarande ledamöterna kan han dessutom skriva och för- sörja sig på sitt skrivande.
– Klarar snapsande till ärtsoppan på Gyllene Freden gör han.
Den nya tweedkostymen är dessutom som gjord för hemliga överläggningar i slutna rum. Och när det gäller arrogans tävlar vår kandidat till Akademien absolut med Horace Engdahl. Du vet ingen som med en sådan självklarhet kan låta som Sir Alec Guinness i Hakelius bok Döda vita män:
– Det verkar som om jag måste be om ursäkt för att jag är man, vit och europé.

Och vad tyckte Persson själv om pöbelns krav att han ska inta en stol bland De Aderton?
– Ödmjuk, som vanligt.
Muttrar så att bara jag hör:
– Akademiens tystnad är påtaglig, men de tycker nog att jag är lite för gammal. Kan jag få ett glas champagne till?
Så svarar en man som lånat bort endast en mindre del av sitt ego till kommissarie Evert Bäckström.

Åren går, men även nu blandas våra (tysta) hurrarop med det självklara kravet:
– Ge mannen och myten en stol i Akademien!

Torsdag: Idag blir det oväder — men inne blir klimatet allt bättre

(Uppdaterad 14:00, 13:30)

Han: Så här vackert var det klockan 06:03. Men jag behövde inte lyssna på nyheterna för att veta att det kommer att bli oväder idag. Barometern ljuger aldrig. Till och med SMHI, med all dess tekniska apparatur, inser att något är på gång.

• 

• 

En underbar torsdag som gjord för henna att ägna sig åt inomhuspyssel när Vilda har ockuperat mattes soffa.
Stilstudie i tre nyanser av lugn:

Hon: pyssel… när jag har en djungel härinne, knappast, mer utav krishantering. Nu måste det bli vår snart så några kan flytta ut i växthuset och jag kan stå ute och plantera om. Många har vuxit ur sina krukor och risken för invasion av bladlöss när de står så här trångt är överhängande.

För övrigt är det bak- och soffväder för hela slanten. Sockerkakan är redan klar, och nallad på. Dagens grova surdegsexpriment är inne i fas 2. Alltid lika spännande. Nu har jag verkligen tänjt på gränserna…

Han: Som sagt, klimatet blir bättre. Inomhus. Fotosyntes och doft av sockerkaka. Ute däremot blåser det 20 sekundmeter i byarna och iskristaller flyger horisontellt. Man undrar var alla trendiga vinterbadare tog vägen.

• 

• 

Onsdag: Back on track med Arun…

(Uppdaterad 18:52)

Hon: det kändes att det var alldeles för länge sedan, skärpning Kerstin!! Skyller lite på min aubergine-färgade skinka och onda svanskota efter vinterns cykelvurpa. Men jag har ju faktiskt två yogamattor.

Sedan kanske inte Aruns yogapass direkt är något att börja med efter ett långt uppehåll, en timme långt dessutom, men det gick ganska bra ändå. Ses på fredag igen Arun!

Han: Aha, jag har alltid undrat vem den där Arun är. En kille i tights, alltså. Kul för henne. Nu ska jag skriva om döden.

Det är kallt men vår i luften. Ljuset är skarpt och varslar om värmen som kommer och pensionsmyndigheten lovar landets gamlingar 60 kronor mer i månaden.
Vem ska de tacka för pengarna?
– Tacka de döda.
Det skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet.

Förklaringen är plausibel, som man säger på finsvenska. Tack vare att så många gubbar och kärringar dött undan av viruset kommer vi ännu levande gubbar och kärringar att få mer pengar att röra oss med.
– 60 spänn mer?!
Det betyder att 3 burkar Bullens pilsnerkorv faller som stekta sparvar från himlen.

Är det meningen att jag ska skratta eller gråta?  Enligt Sveriges radio dog så många i covid förra året att medellivslängden i Sverige sänktes med ett halvt år för kvinnor och ett helt år för män.
Det är mycket i ett historiskt sammanhang.

Det är klart man blir ledsen i hjärtat. ”Det finns två stora ämnen i allas våra liv”, skriver Peter. ”Kärleken och döden. Kärlek är mer än kärleken till en annan individ. Jag vet en kvinna som föll i gråt när hon såg alla dödsannonserna i morgontidningen i våras. Så många existenser som plötsligt upphört. Så många namn vars bärare nu är borta. Sida efter sida.
Att gråta, att undra, att vilja handla och hjälpa är det naturliga sättet att reagera i den pågående katastrof vi alla lever i”.

Kärleken och döden. Att vi sörjer på vårt eget sätt är ett understatement även här hos oss på udden. De senaste dagarna har jag låtit mig beröras av ett annat virus, fågeldöden.
Härom dagen skrev Barometern om fågelinfluensan och att den drabbat svanar i Kalmar. Tyvärr har även våra svanar möjligen drabbats.
På kommunens hemsida skriver  Miljökontoret: ”Eftersom fågelinfluensan är väldigt smittsam mellan fåglar vill vi gärna ha din hjälp att hitta de döda fåglarna. Då kan vi hämta dem innan de till exempel blir uppätna av rovfåglar som också riskerar att avlida av sjukdomen.”

Igår kom två grabbar från kommunens miljökontor ner till udden. En granne hade larmat om att han hittat en död svan i närområdet.
– Hade jag sett något?
Nej, inte sedan isen gick. Som vi berättat här på bloggen såg vi minst tre havsörnar som kalasade på svankadaver.
Som sekreterare i stugföreningen skickade jag naturligtvis ut ett meddelande till stugägarna. Det kändes som ett slags sorgearbete.

PS: Livet är underbart och somliga dar är det underbart orättvist. Idag har jag varit på Torsås vårdcentral och träffat syster Inger. Coronan till trots, det är sjunde gången (7) på ett år som jag kallas till olika vårdinstitutioner för att dessa hårt arbetande samhällsbärare oroar sig för att jag inte mår bra.
– Vilket jag gör!
Mina värden är perfekta.
Syster Inger tyckte till och med att jag hade brunbrända och välvårdade fötter.
Visserligen tyckte hon att jag borde följa med på hennes raska promenader varje dag.
Det ska jag.
Om inte annat så för att visa den där Arun att det finns män som inte fjantar omkring i tights och bar överkropp.

Tisdag: små små glädjeämnen

(Uppdaterad 17:50)

Hon: en vecka har nu gått och den akuta sorgen och chocktillståndet över min älskade kompis bortgång har på något vis ersatts av ett sorgefilter som ligger över allt annat. Energin för att göra saker saknas och allt går långsamt, men det finns ända små saker att glädjas över.

Som att solen flödade in genom fönstret när jag drog upp rullgardinen i morse. Och att vi kunde sitta ute och äta frukost trots minusgrader eftersom det var rätt vind och solen har börjat värma på riktigt. Och till det nyskördade blad och ärtskott på mackan.

Det är också kul att iaktta småfåglarna i vårt drive-in-träd på morgonen. Koltrasten är nytillskottet som förgyller skådespelet lite extra just nu. Han tittade så längtansfullt upp på de hängande talgkottarna att Han fick gå ut och ta ner en och lägga på marken. Koltrasten verkar tycka det är för jobbigt att flyga upp i trädet och äta. Ja, ytterligare ett bortskämt husdjur…

Och så börjar det lysa väldigt rött bland tomatplantorna. Kan det kanske vara så att vi kan få nyskördade tomater på frukostmackorna från och med nu… hoppas!

Jag lyckades faktiskt ändå få till ett nöt- och fröbröd under dagen. Inget surdegsbröd utan ett på bikarbonat. Men det är faktiskt minst lika gott, fast kanske inte riktigt samma sport…

Han: För egen del har jag avverkat ytterligare tusentrehundraåttiåtta (1388) steg i mitt liv. Det betyder att jag gått tolv (12) gånger den korta sträcken tvär över över udden, från Hus1 till Hus2.
Och det har varit bestämda steg.

För ett år sedan denna vecka började jag renovera Margaretas stuga.
Invändigt.
Naturligtvis visste jag redan då att jag borde ha börjat utomhus.

Men det skulle ju komma barn och barnbarn.
Dessutom har jag alltid haft en fallenhet för att bygga kulisser i mitt liv.

– Men nu har jag gjort det jag borde ha gjort då.
Efter att ha rivit och byggt innerväggar med hammarstöd av Höjdhopparn; installerat ett nytt kök; sett på när Johan från Anderssons Måleri tapetserat och målat, möblerat och fyllt ännu en bokhylla.
Och nu senast beundrat Tomek och Krzysztofs hantverk i det nya badrummet, har jag vänt blad som kungen sa.
Jag hartagit itu med det som alla nyblivna stugägare bör börja med när de köper en gammal stuga:
– Jag har börjat frilägga den ruttna bottenbalk som hela huset vilar på!

Och ja, det är precis så illa som jag visste att det var. Härligt! Nu är det vår och livet börjar om!
– Älskling, har du sett min skruvdragare?

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Måndag: Med perspektiv på livet och ordens värde

(Uppdaterad 15:55, 14:45)

Han: Ingen snö, men kallt och klart. Svårt få något vettigt gjort utomhus. Åtminstone för en man vars svar på alla mer eller mindre skruvade dagsproblem är ett och detsamma:
– Ryobi R18IW3-0, den bästa av skruvdragare.
Har i alla klättrat på en stege. Så här ser udden ut en marsdag som denne.

Hon: oj, man ser över Hus 1, vi får nog bygga på lite mer på höjden vi också 😉 …och lägga på nytt tak över hela Chateau Margareta förstås.

Tycker inte alls det är så kallt idag, jo enligt termometern är det bara någon plusgrad men solen värmer och det har mojnat. Sen kan det ju bero på att jag mest hållit till inne i växthusen. Slängt ut alla döda chiliplantor från växthus 2, de som ser ut att inte ha klarat vintern och den hårda beskärning de fick pga löss i höstas, ja i princip alla… men nu finns det plats för årets plantor istället, som ska flytta in så fort det bara blir lite lite varmare.

Mina små salladsblad och ärtskott tycker däremot att det redan har blivit tillräckligt varmt i växthuset för att börja leverera. I alla fall lagom mycket till våra frukostmackor. Mums!

Han: Apropå perspektiv så är det slutåkt igen i TV. VM i skidor är över och än en gång är det katastroferna jag minns.
– Och då syftar jag inte på mer eller mindre stora misslyckanden i spåret.
SVT:s André Pops använde ordet ”katastrof” för att beskriva vallafiaskot i damernas stafett. Men om det nåt som för tanken till katastrof så är det hur svenska sportjournalister än en gång lyckades ta ut en seger i förskott.
Det rådde ingen tvekan.
Kampen om stafettguldet stod mellan Sverige och Norge.
Och i princip var det redan avgjort.
– Kalla och tjejerna skulle göra det.
I försnacket hade de redan gjort det.
Vunnit.
Lätt som en plätt.

Vi har hört förr. Jag undrar om det finns några sportjournalister som är så enfaldigt tvärsäkra på ”vi” vinner?
Före ett lopp eller en match.
Det som om journalisterna tror att vi andra behöver deras besvärjelser, att om de inte tar ut segern i förskott så går det åt helvete.
Det är tvärtom:
– Det är tack vare journalisterna besvärjelser som prestationerna i åtta fall av tio känns som en katastrof. Eller en tragedi. Efter tjejstafetten vaknade SVT:s Jacob Hård och Anders Blomquist i en ”mardröm”, som om de hade sovit sig genom loppet. I andra sportkanaler användes ord som ”smärtsamt”, ”chockerande”, ”omskakande”, ”sorgligt”.

Man kan notera att journalister överdrifter sällan har stöd hos de aktiva. Sebastian Samuelsson lyckades inte följa upp andraplatsen i sprint med en ny pallplats i jaktstarten i Nove Mesto. Han slutade tolva efter att ha skjutit en bom i vardera fyra skjutningar.
– Lite surt att bomma varje gång jag var på skjutvallen, säger han i dagens tidningar.
En tragedi eller en katastrof?
Nej, Samuelsson var trots bommarna inte så besviken.
– Det är lite surt, men ingen katastrof. Det blir lite mellanmjölk av allting och det är lite synd, säger han. Men med tanke på fyra bom är en tolfte plats ganska bra.

Det finns även andra skäl att inte devalvera språket som sportjournalisterna gör. ”Tragedin” i tjejstafetten skedde samma dag som en vettvilling angrep sju oskyldiga i Vetlanda och DN:s sport i tv-krönikör Johan Croneman diskuterar ordens valörer: ”Det är långt mellan Oberstdorf och Vetlanda. Och längre blir det, tycks det. Det är väl ingen nyhet att vi sportfånar förlorar perspektiven, det händer alltför ofta – men de som jobbar professionellt med det borde väl veta lite bättre? De verkar tyvärr alltid veta lite sämre…”

Så sant. I det perspektivet förlåter jag gärna den expertkommentator som försökte uppmuntra sina kollegor med orden ”vi kramar tummarna för att det går bättre nästa gång”.

Söndag: Visst blir världen bättre! Hon: nej!

• 

• 

• 

Han: Hur känner man igen att det bor optimister på udden? Svar: de lämnar madrassen till solsängen kvar ute över natten bara för att solen sken dagen innan.

Kort sagt: I morse vaknade vi med snö. Igen!
Kanske blir världen bättre trots allt, åtminstone här på udden. För ett år sedan idag stormade det och gräsänderna tvingades söka skydd i vår vik som inte längre fanns.

Och idag för två år sedan var det ännu värre. Då hade vi hantverkare i huset. Jocke Jobs stökade som vanligt till, men som tur är missar en riktig hantverkare aldrig sin lunch.

• 

• 

Hon: håller inte med, alls, som sagt! Och madrassen har dessutom legat ute hela vintern, så mer slarv och slöhet än optimism 😉