Författare: kerstinochpeppe

Lördag: våryra på Udden…

(Uppdaterad 16:54)

Hon: ja bilderna säger väl allt… katterna leker som ystra höns, och husse klipper gräset… det har vi inte gjort på hela sommaren, men nu är det dags. Vi vill ju att det ska fröa av sig så vi får massa nya ängsblommor till våren. Och just vår kändes det som idag. Först trodde vi nog det var ”skitväder”, men när vi väl kom ut ville vi inte gå in. Så skönt. Säkert minst 8 grader, plus då alltså!

Han: Hon har rätt, känns som vår. Först en långpromenad i skogen till Järnsida, sedan skönt arbete hemma på gården. Men nu någonting helt annat:
– Hej, det är jag…
– Har det hänt nåt?!
– Nej, jag ville bara ringa och höra hur du mår.
– Då kunde du väl ha skickat ett SMS, nu blev jag rädd att nån hade dött.

Som vi alla vet är ”sociala medier” de mest asociala, ty de kräver minst personligt engagemang. Men så har begreppet inte heller något med att vara social, eller socialisation att göra (även det ett begrepp som ibland betyder något annat att än vad politiska djur menar) utan om en plats där kommunikation sker.
– Places where users can be entertained, communicate, and participate in a social environment, som Ted Leonsis formulerade det.

Hur viktigt SMS:ande blivit inser jag när min gamle kompis Jarefors ringer. Senast vi pratades vid var i februari när jag (en dag för sent) gratulerade honom på ännu födelsedag. Vi brukar höras några gånger per år, oftast i samband med att någon av oss känner för den årliga promenaden runt Långholmen eller Djurgården, mycket sällan bara för att höra hur vi mår.
– Därav min reaktion när han nu ringer.
Jag säger förstås inte att han kunde ha skickat ett SMS och fråga om jag är frisk. Men när jag se på desplayen att det är han som ringer tänker jag instinktivt, att nu har det hänt någon något mycket tråkigt med Ingrid, Anneli eller någon i vårt gamla gäng.

Nu han kom inte med något bud om död. Han ville bara ”kolla läget” och det blev ett långt och givande samtal. Ty det hör till saken: Vi har aldrig haft svårt att prata. Vi har tvärtom haft ett samtal pågående sedan vi flyttade ihop när han var 13 och jag tolv.
– Och det handlar sällan om ”förr i tiden”, utan om nutid och framtid.
Att de a-sociala medierna övertagit det personliga samtalet handlar uppenbart om någonting annat.Oklart vad.
Stress?
– Lathet?
Omtänksamhet, en vilja att inte störa?
– Eller kanske rädsla för hur svaret ska bli?

SMS-tekniken är ny, inte formatet. Möjligen inte heller funktionen: För snart 160 år sedan, dagen innan den franske författaren Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn publiceras flyr han Paris. Författaren är nervös över vad recensenterna ska tycka.
Efter att ha vistats på okänd ort i över en vecka har han ännu inte hört något från sin förläggare. Han skickar ett telegram. Förmodligen historiens kortaste.
Det lyder kort och gott:
?
Efter någon dag kommer svaret:
!

Samhällets olycksbarn publicerades år 1862 och SMS och Smileys tillhörde ännu framtiden. Man kan fundera över hur förläggaren skulle ha svarat om kritikerna negligerat romanen. Eller om recensionerna hade varit bara sisådär:
”.”
Eller kanske ett simpelt komma?
Hur en sågning i Paristidningarna såg ut i telegramform vill jag inte ens bry min hjärna om.

PS: Och apropå hjärna. Varför tänker jag på detta denna lördag? Därför att jag idag använt telefonen till det den för inte så länge sedan användes till – att prata i.
Jag har pratat med två av mina systrar. Detta för att informera om att vår gemensamma storasyster fått en stroke men att faran är över, hon mår bra och i morgon får hon komma hem igen.
Skönt.
Tror jag väntar till i morgon med att skicka ett SMS och frågar om allt är OK.

Fredag: Innesittardag med drömmar om inställda resor, fördomar och lårhöga stövlar

Han: Lätt regn, 5 grader varm som känns som nollgradigt på grund av vinden, SO 9 m/s vilket betyder 13 i byarna. Innesitterdag med andra ord. I går kväll drack vi glögg i växthuset. Fick fint besök av Amir som kom med husse och matte med antikroppar och en tidig julklapp: Ett sjökort över udden i sin marina kontext, tack för det!

Som gjort för att ligga i soffan och drömma om inställda resor på världshaven, åtminstone i vår del av Kalmarsund. Noterar t ex att det är 800 meter från vår udde till Skansen, skäret där jag härom dagen fotograferade den stora örnen med min nya kamera med teleobjekt. Då var jag lite missnöjd med skärpan. Detta i tror att det ”bara” är 700 meter ut till skäret till ålakråkornas ogästvänliga gästhamn – denna endast 50 cm höga ö syns idag inte ens i den höga sjön.
Nu vet jag alltså att det 800 meter dit ut. Däremot är det bara 550 meter från udden till Fimpan, den större inringade ön på sjökortet där örnarna vanligtvis håller till. Det är en stor nyhet eftersom Hon levt föreställningen att avståndet mäter 800 meter – detta efter att farbror Gunnar Andersson i hennes barndom genomfört en legendarisk simtur tur och retur dit ut.
– Vilket kanske bekräftar att minnets teleobjektiv slår modern teknik.

Hon: fel, 700 meter har jag sagt. Typ hundra gånger… och jag är inte helt övertygad om din slutsats att det skulle vara bara 550 meter. I så fall borde man ju verkligen simma fram och åter en gång per dag under sommarhalvåret, eller hur Peppe?

Skönt med soffväder, men det är svårt att koppla av tycker jag, speciellt eftersom det bara är fredag.

Jag är också väldigt orolig för en nära vän som ligger inlagd på KS (Inte Covid!). Och går mest och väntar på att få ett samtal som säger att allt bara är bra. Dessutom ska vi ha bokklubb ikväll (via Teams…) och det känns ju inte heller lika kul när inte hon kan vara med. Men i vilket fall så borde jag ju verkligen försöka läsa ut boken nu när det är sådant här väder och bokklubben startar om drygt tre timmar…

Lite dåligt av mig, är väl i alla fall över en vecka sedan jag började läsa. Alla säger att den är så himla bra, men jag vet inte vad jag tycker. Var mer lyrisk i början. Kan ju vara att jag nyligen läste ut sista delen i trilogin om Jana Kippo, av Karin Smirnoff. Älskade den trilogin och hennes språk. Och den handlar ju också om norra Sverige, eller okej då, Testamente av Nina Wähä, utspelar sig ju i Tornedalen i Finland, men det är väl typ sak samma…

Jag är nog lite trött på Norrland helt enkelt. Det är så dystert och det är sådan misär. Antingen super de eller så är de fanatiskt religiösa. Och oavsett vilket så misshandlar de sina kvinnor. Och fattigt och smutsigt är det. Peppe, jag tror jag avvaktar med att följa med upp till Sippmikk… för det ligger väl i Norrland va 😉

Ingen ro att läsa, maler lite kryddblandningar istället. Har ett berg med torkad chili som ska bli peppar. Det mesta ska bli ”Kerstins Chili- och Paprikablandning.” Det är den kryddburken längst ner till vänster. Den är inte superhet och innehåller olika smakkombinationer som typ gör att du inte behöver någon annan krydda för att maten ska bli god med rund smak. Ja här är vi inte blygsamma med självberöm…

Idag har jag tagit fram en ny blandning som innehåller mest Cayenne och så några andra liknande chilisorter. De är lättare att få till fint pulver. Den är starkare med en ”renare” smak av het peppar. Det är den stora burken överst. Den gula i mitten på nedre raden är gjord på chilisorter som kallas bärpeppar. De är lite fruktigare i smaken. Det är mycket Hot Lemon i blandningen och den smakar av citron. Het som sjutton. Passar nog bra till fisk. Nähä, läsa bok var det!!

Han: ”Jag som trodde att norrlänningar var riktiga matchograbbar med snusdosa i ena näven och misshandlad fru/flickvän i andra. Nu visar det sig plötsligt att norrlänningar har en liten fjollig sax i ena näven och en burk pomada i andra”.
Nej, så skriver Hon inte. Det är en annan bloggare som kommenterar någon annan bloggare som påstått att norrlänningar är bra frisörer.
Citatet om är hämtar ur en akademisk uppsats, Den ociviliserade ”norrlänningen” – en studie om social kategorisering och stereotyper av Christofer Ståhle & Gustaf Hammar och andas samma fördomsfulla inställning som Hon gör ovan: ”Jag är nog lite trött på Norrland helt enkelt. Det är så dystert och det är sådan misär. Antingen super de eller så är de fanatiskt religiösa. Och oavsett vilket så misshandlar de sina kvinnor. Och fattigt och smutsigt är det. Peppe, jag tror jag avvaktar med att följa med upp till Sippmikk… för det ligger väl i Norrland va …” 

Suck. Sippmikk ligger i norra Jämtland, ungefär mitt i Sverige. Som norrlänning i förskingringen är jag också lite trött på ”Norrland” (2/3 av Sverige) – ”hela den där långa biten ovanför Stallmästergården”, som Hasse Alfredsson formulerar det i en sketch som även surjämtar skrattade åt. På hur norrlänningar beskrivs i romaner (som hon läser!), filmer (Jägarna) och tv-serier (Pistvakt), allt det där som format hennes och andras sydsvenskars uppfattningar.
För det bör eventuella läsare av dagens blogg inse:
– Under de två decennier vi delat säng har hon bara varit i ”Norrland” en gång. Då kom hon till ett snöigt Åre i kort kjol, päls, lårhöga läderstövlar med hög klack à la Julia Robert i Pretty Woman (hennes favoritfilm alla kategorier) och en cigg mellan sina långa röda naglar.
Skidor och pjäxor?
– Knappast.

”Norrlänningen är fåordig, lat och super mycket”. Dessa och andra fördomar behandlas i ovanstående uppsats. Men vem läser akademiska uppsatser? I alla fall inte 08-tantgänget som snart ska ha digital bokklubb.

Ett PS, på förekommen anledning: Missförstå mig rätt. Associationen till Pretty Woman gäller stövlarna. Julia Robert är som vi vet längre än hon är och var…

I övrigt: Vill du av någon anledning läsa om en mångordig norrlännings, uppvuxen på ett kraftverk i Norrlands inland och trots allt dricker måttligt och sällan blir slagen av sin fru, kan du läsa mina memoarer. 699 sidor. Beställ här.

Hon: visste det där skulle få igång honom, ha ha. Nu ska jag ha bokklubb (blev inte en enda sida läst idag…)

TORSDAG: Grått, grått, grått. Känns som den här dagen redan gått

Han: Vaneläsare noterade förstås min ödmjuka ton i gårdagens blogg när det gäller musjakten. Hon skrockade som Krösa-Maja i Lönneberga över att musen snott ostbiten ur min nyinköpta fälla. Men skrattar bäst som skrattar sist. Avgörande är det som sker under det som synes ske:
– Politik slår ekonomi men ny teknik slår det politiskt korrekta, sa Jan Stenbeck (ungefär).

Hennes pappa och mamma må ha litat till musfällor, men hon lever med en Engberg nu och hans pappa var el-ingenjör och verkade i upplysningstraditionens teknikoptimistiska tradition. Alltså satsar vi på ny teknik i musjakten.
– Och Sesam öppnade sig!
Genom att investera i elektroniska musskrämmor har de kristna trupperna segrat över utomjordingarna.
Åtminstone i dagens avsnitt av Det ljuva livet på en udde.
– Inte en mus har hörts eller setts till på 48 timmar.

Och då har jag inte kallat in det tunga artilleriet ännu. Vapnet levererades under stort hemlighetsmakeri av DBSchenker, hon hämtade ut paketet på Tempo i Gökalund i tron att det var ännu – Jag säger bara ”Mäuse- und Rattenvertreiber”.
Muskrigens Stalinorgel, Hitlers Atlanticwall. The Bömb i Rosa Pantern… När jag håller den massiva svarta tingesten i handen är det nästan att jag längtar efter att det ska börja krafsa i väggen.
Inte bara nästan, förresten.

I övrigt: Novemberväder även i december. Grått, grått, grått. Havet är grått, himlen är grå. Till och med luften har en grå nyans. Känns som den här dagen redan gått. Ser redan fram emot middagen. Rester av gårdagens kålpudding à la Don Peppe med Netas lingonsylt.
Men först ska jag försöka städa upp kring det nya pråmliknande däcket på Hus2…

Hon: såg inte så städat ut när jag gick förbi för att sätta in mina apelsiner i växthuset, men däremot såg altanen nästan färdigbyggd ut. Fin!

Två dagar i rad har Hannes från UPS kommit med godsaker. Igår hade jag just duschat, håret var blött, okammat och jag såg ut som Plupp ungefär… idag knackade han på mitt i ett yogapass och möttes alltså av en tant i tights, stackarn. Tröstade honom med att nu har jag inte beställt mer förrän i april 😉

Ja äntligen tog jag mig i kragen och körde ett power-yoga-pass med lulu lemon. Mycket bättre än ”yoga with Adrienne” tycker jag. Så ny favorit. 45 minuter svettigt pass…

Och så tjuvstartade jag paprika- och chilisäsongen också. En Havanna-peppar och en annum. En Spetspaprika och en som är både lite paprika och lite chili. Faludin.

Han: Nu är pråmen klar! Smarta läsare inser att syftet med alla soldäck inte är att Hon ska sola, utan att vi och våra katter ska gå flott och flyta med när havet stiger.
– Vilket det gör just nu.
Barometern går mot ostadigt, kanske anar vi den första vinterstormen. Så här o-skönt är det just nu på udden:

Onsdag: Från Morgonmusik till musjakt, limoncello och dagens Glocal News

(Uppdaterad 16.25, 15:16)

Hon: fattar inte varför det inte går att plåta solen eller månen som man ser dem. Solen var mycket större och alldeles illröd!! Hans film ovan är fin däremot, men ljud på krävs!

Däremot vet jag inte om han är rätt man för jobbet som förste husmus-fångare… gick just ut för att se om det var någon stackare i buren som vi ska ta till skogs (ja jag var allvarlig). Men han är överlistad, osten borta förutom några smulor, ingen mus 😉

Gick in igen och planterade om mina gurkor, eller rättare sagt satte ner deras krukor, som saknar botten, i större dito. Eftersom gurkornas stjälkar är känsliga för fukt och rötterna lätt förstörs vid omplantering är det säkraste sättet. Men nu blir de kvar i de här ”livet ut”, hoppas att de är tillräckligt stora. Får väl hjälpa till med näringstillförsel när plantorna vuxit ur krukorna.

Varsin lampa har de fått också. Strykande åtgång, beställt tre lampor till. De jag har kommer aldrig att räcka…

Han: Hon har rätt, 0-1 till musen. Men tillåt mig att höja hennes lokala iakttagelser till glocal news. Uppslag i dagens Barometern. ”Henrik Burmans dokumentär om Yung Lean gör succé i hela världen”.
– I hela världen, minsann.
Men vad angår det mig?
Det ska jag förklara.

”Vaddå bo på en udde vid sidan av världen? I morgon öppnar The Rolling Stones butiken ’RS No. 9 Carnaby. på den klassiska gatan i Soho, London.
– Det känns nästan som en lokalnyhet. Fast det inte ens regnar här hos oss.”
Så diktade jag för en tid sedan här på bloggen och nu är vi där igen.

Det finns globala nyheter och lokala nyheter.Men så finns ”Glocal News”. Stora nyheter som förvandlas till små och nära nyheter. Berättelser som kopplar upp oss till världen även om vi bor på en blåsig udde i Kalmarsund.
Detta tack vare lokala redaktörer som snappar upp och transformerar riksnyheter till begriplig småländska, bildligt talat. Nyheten om Stones butik på Caraby Street i London lanserades av brittiska tidningar, snoddas av svenska riksmedier – och recyclades av Barometern där en lyhörd lokalredaktör identifierat nyheten i nyheten: i Stones butik ’RS No. 9 Carnaby säljs den svenska modeskaparen Alexander Stutterheim regnrockar.
– Fel! Modeskaparen Alexander Stutterheim, uppvuxen i Nybro ska det vara.

I denna glocal-anda verkar även den luggslitne redaktören på udden. Alexander må vara uppvuxen i Nybro, men han bor på Kocksgatan på Södermalm i Stockholm – där han delade innegård med gubben på udden som gärna kryddar sin berättelse genom påpekande att det ofta var ”ett jävla festande i Alexanders takvåning”.
Lokalnyhet alltså, London Stockholm Nybro Udden.

Och så får även dagens stort uppslagna reportage av Henrik Burman sin förklaring. Redan i ingressen är vi hemma: Henrik är ”Kalmarsonen” Burman. En av oss. En av oss som har lyckats i Stockholm och världen.
– Och det är Henrik värd.
Ty som uddens enda digitala media kan denna nyhetsblogg krypa ännu närmre bygdens son: Under flera år delade jag nämligen trappuppgång med Kalmars kändisregissör Till det ljuva slutet (när jag flyttade till udden) satt vi till och med i samma bostadsrättsförenings styrelse med stora planer och trevliga städdagar på gården.
– Grattis Henrik. Hälsa Agnes-Lo och Jack!

Hon: absolut inte vid sidan av världen. Idag kom mina citroner från Angelo och Renato i Floridia på Sicilien, genom CrowdFarming. Vi har varit utan Limoncello i ett par veckor nu så där gick direkt ett gäng. Ska stå och dra några dagar, men vi smakade av direkt, och det kommer bli den godaste jag gjort!!! Sådan skillnad mot vanliga ”köpecitroner” på ICA. Precis nyskördade. Och imorgon får jag apelsiner. Från Spanien.

Tisdag: Torra ord I brist på en självskrivande MAC

Han: Enligt SMHI är det 2 grader varmt ute, men 5m/s sydlig vind gör att det känns som -2.
– Det stämmer inte, säger Hon som cyklat för att hämta tidningarna i sin pyjamas.
I sin gepardmönstrade pyjamas.
Tänk vilket filmscen Walter Tevis kunde ha skapat av den informationen, eller hur? Det var Tevis som skrev romanen som Netflix baserat vår nya succéserie Queen’s Gambit på.
Även jag skulle kunna skriva en feel-good-roman utifrån denna hennes pyjamasscen. Gör det också – i huvet.
Problemet: När manus ska transformeras via fingrarna till tangentbordet blir det bara en torr notering: SMHI säger 2 gr. Termometern visar 4. Barometern går mot vackert väder. Sydlig vinst, inget skum. Hon säger att hon inte frös när hon hämtade tidningarna i pyjamas.

I vårt hus är det jag som är journalisten. Det hindrar inte att jag, till skillnad från henne, ofta harsvårt att här på bloggen formulera det jag med sådan espri formulerat i tankarna med en skruvdragare i handen. Författaren Lars Gustafsson berättade en gång att hans största önskan var att kunna koppla in tangentbordet direkt till hjärnan. Gilbert Bohuslav gjorde ungefär det.
Gilbert var forskare på Gustafssons systeruniversitet i Houston, Brazsport Collage, och byggde en dator som hette DEC 11/70. Datorn var ganska bra på schack, men Bohuslav ville skapa alla skribenters våta dröm:
– En självskrivande dator.

Det började bra. Bohuslav programmerade in de mest förekommande orden i Hollywoods västerfilmer. Syftet var att datorn sedan skulle berätta sin egen historia. Hur det gick?
­- Det gick så där. Närmare bestämt så här blev resultatet:

Tex Doe, sheriff i Harry City, kom ridande in i stan. Skjutglad satt han i sadeln i väntan på bråk. Han visste att hans fiende Alphone Kid var i stan. Kid var kär i Texas Horse Marion. Plötsligt kom Kid ut från den uppochnedvända Nuggetsaloonen.
– Dra, Tex! Ropade han som en vansinnig.
Tex sträckte ned handen efter fickan, men innan han hann få ut den ur bilen sköt Kid och träffade Tex i elefanten på prärien.
När Tex föll drog han fram sitt eget schackbord och sköt Tex 25 gånger med kungen.
Kid föll i en sjö av whisky.
– Aha, sade Tex. Jag tyckte inte om att det göra det men han stod på fel sida om drottningen.

Som alla läsare under 71 förstår hände det här långt innan AI fanns. Historien om den självskrivande datorn återges i den sällsamma boken Världens största misstag som jag en tid haft stående i mitt toabliotek. Efter det misslyckade försöket självdog projektet i den bortridande solnedgången.
Så vitt känt återgick DEC 11/70 till att bli en hygglig schackdator utan drömmar om att bli sin egen ordmakare.

Någongång i min skrivandets historia har jag strukit under en mening i boken: ”Bohuslav gifte sig däremot med en journalist”.
Som om det förklarade någonting.

Och plötsligt har det gått ännu en dag på udden. Jag avslutar med samma utsikt som vi inledde dagen.

Hon: mmm, därför föredrar jag många bilder och lite text ;). Fast idag har jag inte hunnit med att ta några, förutom den ovan, så därför blir det inte heller mycket till text. Största delen av dagen gick till storhandlande (och sedan inpackning i båda husens frysar och kylskåp, med skohorn…), Attanäs gårdsbutik för julskinka, köttfärs och högrev. Och sen en sväng till ICA i Jämjö, främst för julost och en del annat som inte finns på Tempo i Gökalund. Och nu tog orden slut i brist på kompletterande bilder. Men Peppe, jag saknar status på Husmus-jakten.

Han, svar direkt: Husmusen fick en chock när El-Göran bytt ut den avbitna ledningen till golvvärmen. Redan på eftermiddagen gick larmet och Mus-Göran började tugga runt i tak och väggar för att återställa skadan. Jag satte upp 2 elektriska mus-skrämmare i hålet iinnetaket, men det fick bara jourhavande mus att jobba till och med snabbare än El-Göran.

Nån gång vid midnatt gav båda musen och vi upp, då hade jag dunkat 123 gånger i köksväggen bara för för jävlas och kanske bli av med min egen frustration (= ännu ett skäl varför män inte behöver gå på gym).
Vad den energiska musen gjorde vet jag inte. Redan igår kväll beställde vi den dyraste av alla musskrämmare som finns på nätet (1950 kr) och idag köpte jag för säkerhets skulle en annan variant för 1195 kr på Lantmännen + 2 två musfällor på Lindbergs.
– Nej, inte sånadär gammeldags giljotiner där musen dör direkt utan två trevliga burar som man riggar med lite ost och en liten trevlig bergochdalbana.
Förmodligen är det nån djurrättsaktivist som konstruerat den.
Tyvärr framgår inte av instruktionen vad jag ska gör om jag lyckas fånga en mus levande i buren.
– Vi kan väl åka upp i skogen och släppa den där, säger Hon och ser ut som hon menar det.

Knappast, min sköna, A man got to do what a man got to do. Förmodligen slänger jag buren i sjön. Kanske kan jag fånga en ål på köpet?
Skojar?
Inte jag.

PS: Du kanske undrar om vi inte vi har två vilda katter på udden. Det undrar vi med.

Måndag: Göran kom med värmen och arbetslusten

Han: Först kom Göran, vår vän elektrikern. Sedan kom den stora örnen och slog sig ner på ålakråkornas skär. Där den bara satt och såg stor ut.
Göran däremot var sitt vanliga turbo-jag, pensionär som han är. Definitionen av en hantverkare är ”en arbetsam person som lovar för mycket”, men i stället för tjata som alla andra har jag överlåtit kommunikationen till Vilda. Golvvärmen i vardagsrummet har inte funkat i höst och Vilda har sms:at och klagat att hon fryser om tassarna.

Ingen riktig man kan motstå den katten och redan efter 14 dagar dök han alltså upp. Och ”musarm” fick plötsligt en ny innebörd.
– Felet lokaliserades snart till taket. Det visade sig att en musjävel ätit av alla tre kablarna till termostaten, vilket förklarar det gnagande ljudet vi nattetid hör utifrån hallen där elcentralen sitter.

Att identifiera problemet är att lösa det. Det här är fjärde gången i höst som Göran ryckt ut och som de goda vänner vi blivit skiljs vi med orden:
– God jul! Hoppas vi inte ses förrän till våren!

Sedan kom solen och sedan kom Börges med Hennes vinleverans och mina lungor fylldes av arbetslust och jag hade fortfarande en halvfärdig veranda att gå loss på. Jag lyssnade på Dagens eko och Kulturnytt och ingenting hade hänt och där någonstans kom Rolf & Britt förbi – de bygger också en veranda en bit bort – och sedan progrmmet Obs! om ”att poesin blivit plakat igen” och jag åkte till Lindbergs och köpte trallvirke för 455 kr och Nordegren & Epstein utan Epstein och sedan var klockan plötsligt fyra och jag var nästan klar med min trapp när Hon ropar och undrar om det inte är dags att komma in nu.

Och nu sitter jag här och smuttar på hennes pepparkakor och varma glögg med extra rom. Och Vilda? Hon ligger på sin vanliga plats bakom soffan där golvvärmen funkar som bäst.

Hon: fint Peppe! Bara resten av huset kvar då… typ isolering och nytt tak till att börja med, utvändigt alltså. Inne är det ju piffat, förutom badrummet som vi ska fixa efter jul. Och fin hylla jag fick i växthus 1 också, tack! Nu kan jag stå och plantera om där i vår. Tog ingen bild på den tyvärr, var så kallt ute (ser man fö på min näsa…) så skyndade in och planterade om mina små röda busktomater i köket. Imorgon ska gurkorna få stora krukor och de små gula tomaterna komma i varsin som de röda.

I vinlådan var det sex flaskor Beaujolais Nouveau, fick ett infall att beställa när jag såg en notis om att det skulle släppas. Det är ju ingen stor grej längre men när jag bodde i London i början på 80-talet var det alltid stor hype på vinbarerna tredje torsdagen i november när det släpptes. Ska bli kul att testa hur det smakar så här 40 år senare…

Söndag: Helgens spännande avsnitt i såpan om Det ljuva livet på en udde

(Uppdaterad 17:25, 12:33)

Han: ­ – Vit spelare vinner.
Jag har en kompis som alltid varit en riktig besserwisser. På goda grundar, han har nästan alltid rätt och det med respekt jag redan skrivit att han är mitt bättre jag.

Som 62 miljoner andra i världen följer vi på Netflixserien Queens Gambit. Anya Taylor-Joy i huvudrollen är mycket bra. Bra är serien även för schackintresset. På Adlibris har försäljningen av schackbräden ökat med 500 procent. Försäljningen av boken ”Lär dig spela schack: 35 lätta och roliga övninga” har gått upp med 400 procent.

Internationellt märks samma trend. Ebay meddelade förra veckan att sökningarna på schackbräden ökade med 273 procent under de första tio dagarna efter att serien haft premiär i Storbritannien. Främst tycks det vara kvinnor i åldrarna 36 till 55 som fått ett nyväckt schackintresse. Det kan beror på att vi män vurmade för spelteori under vår Sturm und Drangperiod. Eftersom den här bloggen flyger lågt över udden tänker jag på Thomas K:s spontana kommentar när han under denna vår period fick syn på mitt nattarbete. För mig handlar bilden om den lilla människans kamp mot överheten. Thomas, som inte bara är en bättre journalist än jag utan framför allt slår mig i schack, läser bilden som den spelare han är.
­ – Vit spelare vinner, säger han. Schackmatt om tre drag.

Mitt alster Schackspelaren, målat för många år sen på en pannå, står nu i vårt förråd i Torsås. Detta efter att Björn flyttat ut mig från vår ateljé på Hornsgatspuckeln. Men efter lördagskvällens Queens Gambit slås jag än en gång över hur fiktion och verklighet flyter ihop. Vi tittar nämligen även på SVT:s nyinspelning av hennes barndomsklassiker ”I vår herres hage” om veterinären James Herriots vedermödor i en avkrok på den engelska landsbygden. Sedan tar vi en kort promenad på vår udde, hon stänger sina växthus och jag tittar på mitt bygge och det är mörkt och katterna följer oss tätt. Plötsligt bryts tystnaden av ett skrik någonstans över Ismans tallar.
– Lät som en varulv, säger hon.
– Förhoppningsvis är det fågel, svarar jag och sedan hör vi mycket riktigt ett flaxande ljud och i ljuset från månen, nästan full, ser vi en större fågel bokstavligt falla från himlen och dunsa ner i Icahandlarns häck. Hon hämtar en ficklampan och Vilda fräser som ett stort kattdjur och där är den. Jag lyfter upp fågeln och den är rund som en boll och svart och vit och jag känner hjärtat bulta och jag känner mig själv som Herriot.
Så vad skulle Herriot göra? Min första tanke är förstås att jag måste avliva den som jag var tvungen att avliva sparvhöken, men fågeln har inga synbara skador, men verkar förvirrad och gör inga försök att komma loss. Jag lyfter upp den på Margaretas tak för att inga vilda djur, katter inkluderade, ska ge sig på den.
– Det var kanske ingen bra idé, säger hon efter att ha pratat länge med gäss(t)en. Du borde ha burit ner den till sjön. Det är ju en sjöfågel.

• 

• 

Så sant. Kvällens avsnitt av favoritsåpan ”Det ljuva livet på en udde” slutar med att jag bär ner fågeln till vår vik där hen simmar omkring i mörkret innan den plötsligt tackar för sig och flaxar iväg ut i natten och jag säger till katterna att det var det det och nu går vi in i till matte.

PS: Vad det är för en fågel. Hon gissar på vitkindad gås. Eller en prutgås? Vi väntar fortfarande på ett fackutlåtande. Vad tror du? Och nu (11:25) kom svaret. Biologen, fågelboksredaktören och uddenkännaren Axel Kielland skickar ett sms från Köpenhamn:

Tak Axel, så hun havde ret igen! Ellers er alt godt. Her begyndte sneen at falde i morges. Men nu væk.

PS: Kanske blev det en kort vinter? Får just nu (13:03) ett sms från Håkan längre in i viken: Krokus har kommit upp i gräsmattan redan. Lite tidigt kan man tycka.

Hon: jag tror den hade fått en lätt hjärnskakning efter att ha flugit in i något, eller pga fallet. Därför behövde den lite tid att repa sig innan den orkade flyga igen. Så glad för det, den var såååå söt. (Och mer kontrastrik än bilderna visar, svart/vit inte grå/vit).

Och i beskrivningen av vitkindad gås i fågelboken står det att den är tillitsfull, och så kändes den verkligen. Också glad att Vilda fann sig i att fräsa i bakgrunden och inte förstörde gåsens tillit till oss på Udden…

Nu måste vi verkligen beställa spelet jag läste om i gårdagens Barran Peppe. Spelet är som gjort för Udden. Och inte bara för barnen när de kommer på besök utan även för oss. Vi behöver verkligen också lära oss mer om fåglarna vi samsas med om dagarna. Så roligt!!

Annars hade jag tänkt det var en perfekt julklapp till Meli och Adam (dotter och son som kommer i jul). De fick alltid varsitt spel i julklapp när de var små, och som vi sedan spelade under julhelgen härnere hos mormor. Eller rättare sagt så slogs de väl mest och anklagade varandra för fusk, men det var ju också en sysselsättning innan paddorna fanns…

Nu måste jag börja med pepparkakorna, degen har snart ”vilat” en vecka i kylskåpet så hög tid. Glad första advent!

Han: Ligger i soffan och betraktar en läsande kvinna. Hon har tänt det första ljuset i adventsljusstaken med mossa från skogen. Hon har bakat, det doftar pepparkakor i hela huset och i bakgrunden hör jag spisens timer ticka fram tiden för någon slags limpa som tar form i ugnen. Timern fungerar som Prousts madeleinekaka. Jag minns hur väggklockan tickade precis så där i mormors kök i Kovlan utanför Sundsvall.
– Eller om det var hos Rut och Allan som bodde en trappa ner?

Rut, min favoritmoster, tog hand om mig som sin egen son under sommarloven. Eller om det bara var under några sommarveckor under en enda sommar. Jag minns också mycket väl att Allan hade stora händer. Han ingav mig lugn, trots att jag visste att han blivit av med sin tumme och ett pekfinger i sågverkets klinga. När han sätter slaktmasken mellan suggans snälla ögon, där skinnet är lent och fjunigt, förstår jag att livet består av saker jag kommer att begripa först när jag blivit vuxen.

När Allan och Rut begraver kusin Stig (cancer, förstås) är jag för upptagen med mitt eget liv för att komma till begravningen. Jag minns inte vad jag gör när Allan ska i jorden. Men när Rut begravs ska jag absolut åka – men drabbas av en rejäl influensa och tvingas avboka min flygbiljett.

Suggan tänker jag på utan ångest. När jag flyttar till Uppsala tar jag jobb på Scans slakteri. Jag ser tusentals grisar dö, men äter glatt prickikorv på limpsmörgåsarna varje dag. En dag svimmar jag på muggen. När jag vaknar på Akademiska sjukhuset säger man att jag har en inflammation i vänster testikel. Det är förmodligen början på en annan historia men när arvet efter moster Rut skiftas och gården i Kovland säljs får jag en vackert smidad bult från morfars verkstad.
Även den historien återstår att skriva. Men nu har klockan redan slutat ticka och hon undrar om jag vill se hennes limpa.

Lördag: Lugn, Allt har hänt – men ingenting har förändrats

(Uppdaterad 17:45)

Han: Ni har inte skrivit något idag – har det hänt nåt?
En syster ringer och låter, om inte orolig, så åtminstone lite undrande. Nu handlade det bara om vår blogg, men syster Kajsas reaktion kunde gälla allas vår mediekonsumtion i allmänhet. De flesta vuxna läser, tittar och lyssnar regelbundet på nyhetsflödet av ett enda syfte:
– För att försäkra sig om att ingenting hänt.
Åtminstone att allt har hänt, men ingenting har förändrats.

Medierna fyller idag samma funktion som kyrkorna förr i tiden. Man besökte dem regelbundet för att lyssna på prästerskapet. Budskapet varierade beroende på religion, påbjudna helgdagar och prästens humor och formuleringskonst.
– Men när kollekten samlats in kunde föreställningen oftast summeras med det lugnande beskedet att ingenting nytt hänt, åtminstone har ingenting förändrats.

Journalistskrået är det nya prästerskapet, maktens ideologibyggare. Ibland lånar man till och med retoriken. Som när den mest ideologiske propandisten av sportnördarna Erik Niva skriver: ”Här har ni en fotboll. De allra flesta pumpar den full med luft. Diego Marando fyllde den med mening, med färg, med genialitet och galenskap, med okuvlig kamp och förtrollande magi. Han är borta nu. Fotbollen ser bara ut som en vanlig fotboll igen”.

Nåja, kanske var det utvikning. Kära syster, idag har det bara hänt saker som bekräftar att ingenting har förändrats. Hon har jagat löss, jag har äntligen fyllt igen graven utanför Margaretas stuga. Detta efter att vi äntligen förstått varför det då och då luktar avlopp och Urban Engman och hans team med ett kirurgiskt snitt identifierat orsaken: ett felmonterat rör.

Förutom den dagliga bönestunden på Lindbergs byggmarknad – har inköpt två 45 x 195 mm tryckimpregnerade reglar a 4,80 m till sista etappen av nya verandan – har jag konstaterat att det bästa man kan göra en dag som denna är att identifiera ett problem och fundera över vad man ska göra åt det.
– Och sedan strunta i alltihopa.

Du kanske minns att jag tidigare i höst insåg att jag borde göra som alla andra och dra upp min båt som jag inte använt på hela sommaren. När havet gick högt under den första höststormen lyfte vågorna båten delvis på land – där den blev hängande med stjärten under vatten.
Men simsalabim! Plötsligt känns det som vår och båtfan ser ut som om jag just lagt i den.
– Om havsnivån orsakats av klimatförändringarna så hoppar vi på udden nog av Parisavtalet.

Kort sagt från lokalredaktionen här på udden:
– Somna om. Allt har hänt, ingenting har förändrats.

Hon: nä precis, jääääääkla löss!!! Skulle bakat pepparkakor men istället gick dagen till att klippa ner även chilin i växthus 2 och den som var kvar inomhus. Tur jag fixade adventsljusstaken igår. Hittade ju inte svampdekorationerna som jag gömt på något säkert ställe… men hämtade lite kottar ute istället och egentligen är ju det mycket finare.

Han: Förhoppningvis förstår som är vaneläsare att det är inte mina löss hon förbannar utan den som bosatt sig på henne chiliplantor. I övrigt måste jag revidera mitt budskap ovan:
– Ingenting har hänt idag, men allt har förändrat! Vi har ju satt upp våra adventsstjärnor och nu sitter Bob Dylan strax bakom mig och sjunger Goodbye Jimmy Reed och hon lagar Stinas kyckling i en annan del av stugan vid havet.

Fredag: frost ute, mus inne. Vintern är äntligen här

(Senast uppdaterad 17:45, 11:30)

Hon: även om jag somnade för sent och vaknade för tidigt blir man ju glad av en sådan här vacker morgon. Speciellt eftersom jag flyttade de sista växterna som jag vill övervintra från det kalla växthuset igår. Annars är man ju alltid lite nojjig när det är minusgrader om det hållit sig över nollan i växthusen…

Börjar fixa med frukosten, drar ut slaskhinken under diskbänken och får vinterns första lilla mus klättrande upp på handen. Oförberedd så jag skriker till och musen flyr in igen bakom diskmaskinen, där han uppenbarligen lämnade en liten musingång vid förra årets ”renovering”… även om han påstår att de på något vis måste ta sig in genom ytterdörren och sedan öppna skåpdörren och hoppa ner i soppåsen. Alternativt så skyller han på katterna..,

Blir frukost i soffan, för fint väder för sängen känns det som. Och så kan jag titta på mina tomater och gurkor som redan börjar få karaktärsblad. Snart dags för omplantering alltså. Det är kul! Basilikan har också mått bra av att få ta del av växtbelysningen och börjar piggna till igen. Fortfarande samma sedan i april!!

Peppe, nu får du skriva lite. Blev lite många bilder…

PS, en timme senare: han har faktiskt börjat stänga igen musingången. Kanske pga att musen var kvar när han skulle slänga sina frukostrester… och den klättrade upp även på hans hand 🙂

Han har bara en kommentar: Efter tre äktenskap påminns jag om att jag under alla år bara saknat en enda sak:
– En egen man!
En riktig karl som vet hur man täpper till små mushål och fixar alla de där andra sakerna som vi feminister tycker att män ska göra. Nån handy man, typ Clint Eastwood i Broarna i Madison County eller åtminstone Jocke Jobs från Nybro som med bibehållet lugn kan rädda världen från en liten mus, inklusive att demontera en diskbänk, dammsuga musskit utan att sura, inser att här behövs en ny burk Montageskum och som därför är förutseende nog att springa före ut och skrapa bilrutorna så att jag kan åka till Lindbergs, eftersom det naturligtvis råkar vara årets första morgon med frost och som inte alls blir arg över att han inte hittar den förbannade isskrapan som borde finnas någonstans – men var? – och sedan stoppar igen den lilla musens lilla hål med skum och stålull (Lindberg-Linus recept) och sedan monterar tillbaka diskmaskinen och tvättmaskinen och diskar sopkärlen och bär bort mina verktyg och sedan till och med sätter sig i min vanliga stol och stillsamt skriver denna saktmodiga notering utan att ens bli svettig när det slår honom att tänk om det finns ett hål till …

Nu ska jag gå ut och bygga på min terapisoffa … jag menar den nya verandan, den 12:e på udden.

Han: Och sedan återsamlades de till eftermiddagsdrinken och pratade om allt viktigt som hänt under dagen. Hon bjöd på sin hemlagade pizza medan lugnet sänkte sig över udden och bara månen undrade vart alla tog vägen.

Torsdag: och imorgon är det fredag!

(uppdaterad 18:45, 18:15, 17:45)

Hon: ännu en produktiv dag, känns bra! Fortsatt med städning, idag av växthus 1 som ska tömmas, saneras och preppas med krukor och jord för sättning och omplantering av nästa års skörd. Skittråkigt, precis som storstädningen igår, men känns jäkligt bra när man väl tagit tag och gjort det! T.o.m skugg-gardinerna lyckades jag få ner, är redan tvättade och hänger på tork.

Och så kom äntligen mina clementiner från CrowdFarming. Gått med DHL och PostNord denna gången. Tog tid och några var krossade… Mangon och avokadon kom med UPS exakt på dagen och levererades till dörren, i perfekt skick. Men glad ändå för det är sådan skillnad på smaken mot de jag köper på ICA, såååå goda. Och så är de charmiga, ingen är den andra lik. Ekologiskt på riktigt. Och snart kommer mina apelsiner och citroner också. Med UPS, pust…

Och efter arbetsdagens slut, klockan fem alltså, tog jag också tag i chilin som fermenterats läääänge den här gången. Tog liksom aldrig fart ordentligt, har bara ”småputtrat” om den. Men nu fick det vara nog. Blev inte så mycket, men kanske är den extra hot istället 🙂

Nähä, nu drink och soffan. Imorgon blir det adventspyntande, som jag egentligen skulle gjort idag, men det är trots allt inte första advent förrän på söndag. Och jag har i alla fall rotat fram det mesta ur gömmorna, väldigt olika gömmor kan jag säga… vi fick också ta en sväng till förrådet, och där hittade vi efter mycket om och men de fina ”Stockholmskulorna”, hurra!

Han: Som synes har mycket har alltså hänt i hennes liv. För egen del undrar jag vart tog den här dagen vägen. Om vi bortser från ännu en presskonferens med Folhhälsocirkusen och ännu en presskonferens med statsministern – har han inte jobb at sköta? Dessutom har Märta Någonting sagt att hon gärna vill bli Miljöpartiets nya språkrör och Trump tycks äntligen ha insett han bör ägna dagarna åt att spela golf.

Den goda nyheten är att Kungen och Drottningen inte har coronan – även i den familjen är det de unga som drabbats. Drabbats har även vår vän Fredrick Federley som tillfälligt lämnar sina politiska uppdrag av personliga skäl. ”Jag har under längre tid mått väldigt dåligt, vilket har eskalerat den senaste tiden. Jag känner att jag just nu inte kan fokusera på mitt politiska uppdrag. Jag har fallit i bitar och behöver samla ihop mig själv, läka och hämta styrka”, skriver han på Facebook och fortsätter: ”Mitt fokus nu kommer ligga på att återhämta mig, koppla bort politiken och för att kunna komma tillbaka hel och med nya krafter längre fram”.

Tråkigt, tycker vi. För egen del har jag skrivit texter och skruvat ihop ytterligare några plankor på den nya uteplatsen, som Hon den sköna hävdar behövs så här års när solen står lågt.
Står alltså där och funderar över allt viktigt som hänt under dagen när Tomat-Hasse kommer förbi. Eftersom han är en tänkande människa ger han mig en bok med dedikation.

Det är Baltasar Graciáns Handbok i Levnadskonst (Natur och Kultur, 1998). Gracián samlade sina visdomsord redan år 1647 och Hasse vet vad en man med skruvdragararmbåge behöver:
– Läs Nr 126, säger han och kanske kan även du behöver läsa orden: Den är inte dåraktig som begår dåraktiga ting utan den som inte förmår skyla över dem efteråt. Det är viktigt att dölja sina känsloutbrott men än mer sina brister. Alla människor felar men skillnaden är att de förslana döljer det misstag de har begått, medan de dåraktiga talar vitt och brett om det de tänker begå.
Ett gott rykte vilar mer på det man döljer än på det man gör. Om du är obetänksam i ditt handlande måste du vara förtänksam. Alla har ögonen på de framståendes felsteg liksom när de största himlakropparna förmörkas. Undanhåll alla förtroenden om dina egna brister från vänskapens öppenhet och till och med från dig själv om så vore möjligt. Men här kan även en annan levnadsregel vara giltig, nämligen att kunna glömma.”