Författare: kerstinochpeppe

Lördag: Så firar vi kungens död på udden, och i Göteborg kollar vi in fiskar…

(Uppdaterad 13:20)

Hon: tränger mig in före Honom för att visa att vi också klurar på arter här i Göteborg! Fast vi är på fisksafari, Alice och mormor.

Och så fick vi lite fiskmat av en snäll förbipasserande tant! Det var kul. Glupska rackare. Nu ska vi fika. Återkommer med en mer utförlig rapport från Göteborg lite senare.

Han: Tänkte inte på det, men idag är det Gustav Adolfsdagen när fint folk, särskilt i Göteborg, äter Gustav Adolfsbakelser.

Det gjorde inte jag här hemma på udden. Jag njöt istället av hennes kardemummakaka till en i övrigt spartansk frukost (tycker om att äta frukost ensam).
– Å andra sidan har jag länge tvivlat på kungen verkligen dog just den 6 november nådens år 1632.
Jag har nämligen läst PC Jersilds trovärdiga novell om detta den svenska ideologiproduktionens mest kända död på slagfältet.

Enligt Jersilds källor dog kungen egentligen redan ett år innan han officiellt dog. Men eftersom dödsfallet skedde vid en olämplig tidpunkt i kriget lät generalerna i hemlig stoppa upp kungen. Ja, man gjorde som fina människor i alla tider gjort när det gäller fåglar, vildsvin, lejon och hästar – man fyllde kungen med träull och sydde ihop igen.
– Sedan surrade man fast honom i sadeln på djärva stridshäst Streiff, en brun Oldenburgare som han köpt av överste Johan Streiff von Lauenstein för 1000 riksdaler.

Under kungens andliga ledning fortsatte det 30-åriga kriget där de svenske blev allt mer framgångsrika. Men till ett högt pris:
– Vid slaget i Lützen hade den uppblåste kungen perforerats så många gånger av kulor och värjslag att han helt enkelt inte gick att sy ihop längre. Generalerna blev helt enkelt tvungna att låta kungen dö i dimman.
Men det gjorde inte så mycket i ett historiskt perspektiv.
– På den tiden höll gud på protestanterna vs. den katolsk-kejserlig armé under befäl av fältmarskalk Albrecht von Wallenstein och när kungen äntligen dog var kriget redan vunnet.

PS: Ludwig, Kasper och ni andra Läslovslediga barnbarn: Slaget vid Lûtzen är inte ett dataspel. Det hände I.R.L. som det heter nu för tiden. På riktigt. Slaget innebar slutet på början till Sveriges stormaktstid, som det stod i morfars och farfars skolböcker förr-i-förr-i-tiden.
För vanligt folk innebar 30-åriga kriget ett enormt mänskligt lidande för civilbefolkningen. ”I stora områden försvann över 60 procent av befolkningen pga kriget. I krigets värst drabbade områden kunde en ryttare rida i timmar utan att stöta något mänskligt liv”, som det heter i era moderna historieböcker.

Åter till udden. Här firar vi Allahelgonsdag med arbete. Andras arbete. För egen del har jag stått i blåsten och tittat på när andra arbetat. I väntan på de första vinterstormarna har Höjdhopparn förstärkt den nya träbryggans fästen i den gamla betongen.

Fredag: Det är inte så lätt att skilja en räv från en häst

Han: Smörbena, råttskarv, svanknöl, hålltrut, oärla, kanonfink … och smörgås.
Länge trodde jag att även de fåglarna fanns på riktigt och förstod därför inte vad som var så roligt i Povel Ramels lustiga visa ”Småfoglarne”.
– Om du inte minns den – lyssna här!

Det där med att känna igen fåglar är fortfarande ett problem. Jag skyller på att jag inte bara lider av dyssläksi utan även grav prosopagnosi. Här på udden försöker jag dock mest skilja dykande storskrakar från dito småskrake och en ung duvhök från sparvhöken som brukar runda udden på låg höjd.

Helt enkelt är det inte att veta vad man ser. Förra hösten rapporterade lokalpressen att en jägare i Emmabodatrakten råkat skjuta två hästar – i tron att de var ett vildsvin!
Och hästar kan tydligen se ut lite som de vill.

I förra veckan berättade medierna att Rosita Magnussons häst blivit skjuten hemma på gården utanför Hässleholm.
– Jägaren trodde att han sköt …. en räv.
”Jag är förtvivlad – det kunde lika gärna varit mina barn”, konstaterade Rosita. Frågan är om den ångerfulle skytten försvarar sig med att det kunde ha varit ett vildsvin. Lite självupptaget kanske, men: om några dagar ska köra till Emmaboda för att hämta en fru och nu undrar jag hur svårt det är att i skymningen skilja en rödräv från en vit Opel Astra.
Nån som vet?

Torsdag: Lisbeth Salanders ”lillebror” fixade biffen och så dagen(s) val

(Uppdaterad 18:11)

Hon: när jag städade häromdagen ramlade paddan i golvet med laddsladden i. Då gick yttersta toppen av, och fastnade i laddurtaget. Skit!!! Både Han och jag försökte med diverse hjälpmedel, typ stoppnål och olika pincetter, att få ut den. Gick inte, däremot förstörde vi väl mer än vi helade…

Tänkte att jag nog får köpa en ny, men denna var en fin IPad Pro som jag fick i 55 års-present. Jo, jag blev gladare för den än om jag fått diamanter. Och jag använder den massor. Älskar den!!! Så gav inte upp riktigt där utan började googla på laddnings-stationer och IPad, verkade dock inte funka nåt bra. Annars vore ju det en bra lösning. Och Han tror inte det finns någon Apple–auktoriserad reparatör i Kalmar, och det är de enda som kan sånt… ”Ta med den till Stockholm”!

Men jag fortsätter googlandet och hittar Snabbt Fixat. Ringer och pratar med någon som mumlar och låter som en typisk hacker, och jag tror direkt att detta är rätt ställe. Hemsidan har också någon med koll gjort, enligt mig ;).

Och idag var vi där, och vem sitter bakom en skärm, jo Lisbeth Salanders lillebror, typ… Svart hoodie med luvan uppe, svarta vantar och någon sorts datorbrillor. Mumlar något ohörbart och försvinner med min padda. Kommer tillbaka snabbt, och den är fixad. Wow!!! Men han varnar för att den kan krascha (med ett litet litet snett leende) när jag stoppar in laddaren. Men icke, och den laddar dessutom! Så tacksam!!!

Han: Grattis! Du har rätt, idag har vi mött Salanders hemliga lillebror. Vilken stjärna!det lilla vi såg av honom.

Nu till dagens nyhet bortom udden: Blir rörd när jag ser Magdalena Andersson bli enhälligt vald på S-kongressen. Rörd över att så många människor tycker att det är viktigt att engagera sig politiskt och inte bara sitta framför tv:n och gnälla.
– Känner du igen dig?

Mest rörd blir jag för att jag tänker på min pappa. Inför varje val skickade han valsedlar till oss barn med ett tydligt budskap:
– Rösta på socialdemokraterna, de är vana är regera.

Vad han skulle säga om dagens politiska jippo vet jag inte. Under några år slutade han skicka valsedlar. Det var efter att Olof Palme hade mobbat Torbjörn Fälldin (c) sönder och samman i en i en tv-debatt i valrörelsen 1976.

Palme vann debatten, men Fälldin vann valet. Pappa avskydde Palmes intellektuella arrogans. Han röstade C men återvände så småningom till det socialdemokratiska partiet.
– Men jag undrar ändå – vilka valsedlar han skulle skicka till oss inför val 2022.
Jag är helt övertygad om att pappa skulle ha gillat Stefan Löfven. Frågan är om han skulle gilla Magdalena Anderssons retorik.

För när allt kommer omkring tror jag att vi fortfarande skulle vara överens med publicisten Herbert Tingstens slutord över svensk partipolitik, formulerad redan på 70-talet:
– Ideologierna är döda. De svenska partierna är överens i stort, blott oeniga i smått.
Tills vidare har inget framkommit kring dagens (S)tora politikhändelse som ändrar den slutsatsen.

PS: Om jag ska vara hel uppriktig, och varför skulle jag inte vara det?, så hade jag inte alls tänkt blogga om Magdalena Andersson.
Men kanske ligger det i nivå med andra inlägg på dagens a-sociala medier (typ Magda A:s frisyr, blå klänning etc): Läser i Illustrerad Vetenskap att blondiner inte alls är mer korkade än andra kvinnor.
Amerikanska forskare har nämligen gjort en omfattande av sambandet mellan IQ och hårfärg hos 10 000 kvinnor som visar att intelligensnivån är i princip densamma oavsett hårfärg. Blondiner har till och med en något högre IQ (103,2) än brunetter (102,7), rödhåriga (101,2) och svarthåriga (100,5).

Självklart har detta inget med dagens partiledarval att göra. Men om SVT:s politikkommentator Mats Knutsson nämner något om skillnaden mellan Mona Sahlin och Magda Andersson i kvällens orakelprat så vet du var han fått det ifrån.
eller inte.

Onsdag: Närodlat så det förslår – och om vårt behov av våtmarker

(Uppdaterad 18:07)

Hon: Igår fick vi fem kilo vildsvins-kött levererat till dörren av bästa grannarna, och det nästan gratis dessutom. 50kr/kg för blandade bitar. Ett par stekar, kotletter, bog och flera påsar färs. Frös in allt, men imorse tänkte jag varför inte pröva göra bolognese på vildsvin. Och mina egna infrysta tomater förstås. Så ut ur frysen med ett paket av vardera.

Sedan slutleverans av senaste tidens jobb. En bok, inlagan, plus en affisch. Klar vid lunch. Känns allt lite konstigt, och tomt faktiskt. Men jag har omslaget till boken kvar. Det ska gå nästa fredag. Eftermiddagen ägnades åt att fortsätta städa bort vissna plantor i trädgården. Tråkigt jobb men vädret var underbart. Plockade av lite salvia och timjan, plus ett par chili, och tog med in för att krydda upp färsen med. Nu får den stå och puttra någon timme på spisen. Ska bli spännande se hur den smakar.

Och så har jag gjort en kardemumma-kaka som nu gräddas i ugnen, så vi har något gott till frukost imorgon. Idag var nog första gången på väldigt länge som vi inte ens hade en havrekaka att knapra på. Fick göra scones…

Han:  Det är inte så sexigt. Särskilt inte regniga dagar. Då är det ballare – och mer medialt – att klistra fast sig på lokala flygplatser.
Annars skulle Sveriges utdikade våtmarker behöva lite uppmärksamhet i klimatkampen. Under det senaste seklet har ungefär en fjärdedel av Sveriges våtmarker försvunnit – och de står för 20 procent av Sveriges klimatutsläpp.
De här markerna utgör ingen stor del av skogens yta i Sverige, men utsläppens storlek är ändå betydande  – 10 miljoner ton per år. 

Är det mycket? Det är mycket: 10 miljoner ton är lika mycket som utsläppen från hela Sveriges personbilstrafik. Eller hela den uppskattade totala klimatpåverkan från svenska befolkningens flygresor.
– Det motsvarar en femtedel av Sveriges utsläpp, men de bakas in i skogssektorns upptag, så det är därför vi inte uppmärksammar dem så mycket. Man får leta fram siffrorna, säger Åsa Kasimir, biolog vid Göteborgs universitet som forskar om hur mycket växthusgaser de dikade torvmarkerna orsakar. 
”Trots att våtmarker är de mest effektiva kolsänkorna på land är de mindre skyddade än exempelvis skogar och försvinner fortfarande i förfärande hastighet”, skriver klimatforskaren Johan Rockström med flera i ett faktaspäckat debattinlägg in COP26.

Våra svenska skogar är en enorm klimatresurs som årligen dammsuger luften på 120 miljoner ton koldioxid. Men det hindrar inte att skogsindustrin (avverkning till virke, massa och papperstillverkning) årligen släpper ut omkring 80 miljoner ton koldioxid.

Men dessa utsläpp syns inte i den officiella statistiken trots att det är långt mer än Sveriges samlade utsläpp. Skälet är att skogsindustrin har ett undantag som gör att dess utsläpp inte räknas.
Och därför ockuperas inga utdikade våtmarker.
– Lättare då att peka på bilar och flygplan.
För vem vill stå och tjoa om klimatet vid en utdikad myr i de småländska skogarna?
Inte jag heller.

PS: Om du vill avfärda ovanstående resonemang får du här ett tips om ömma tår: Tre dagar före miljöaktivisternas aktion flög jag tur och retur Kalmar – Stockholm.
Dessutom kan du enkelt hävda att jag slår in öppna dörrar: Det ger inga svarta rubriker men i vår kommun har politiker och tjänstemän tänkt en hel del om våtmarkernas betyder för vårt klimat.
– Läs mer här och glöm aldrig vad myrarna gör för dig och dina barnbarn!

Hon: kakan klar, ser ok ut, men har inte smakat än. Bolognesen däremot är avsmakat, och det var en hit. Så himla mustigt kött och ingen viltsmak alls. Mer vildsvin på matborden!

Tisdag: ”Varför såga av grenen vi alla sitter på?”

(Uppdaterad 17:32, 17:25)

Han: Av alla tyska verb, och de är många, föredrog filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel ”aufheben” som betyder både ”bevara” och ”upphäva”. Kan man tänka sig en bättre beskrivning av naturen på hösten?
– Den föds när den dör och skapas när den förstörs.
Hennes komposthög med vissnade tomat- och chiliplantor är en symbol för denna naturliga process. Snart växer nya frön i den gamla mullen.

Förstöra med uppsåt att bevara kännetecknar tyvärr även mycket av mänsklig verksamhet. Ta till exempel detta med att måla fåglar.
Eftersom vi bor nio meter från havet står jag ofta och tittar på sjöfågel som jag skulle vilja avbilda.
– Det är svårt.
Detsamma gäller det växande antal småfåglar som håller till i vår syrén utanför sovrummet.
– Det står liksom inte stilla som vanliga krokimodeller.

Redan som barn beundrade jag Bruno Liljefors och bröderna Wrights detaljerade fågelbilder.
– Snacka om att kunna fånga en steglits i flykten!

Tyvärr blev jag en illusion fattigare i natt. Läser Kerstin Ekmans berättelse ”Löpa Varg” (Albert Bonniers förlag) som handlar om vårt förhållande till naturen.
I förbigående nämner Ekman hur både Wrights och inte minst Liljefors dödade fåglar för att föreviga dem: Bröderna älskade fåglarna och sköt dem. Bytena arrangerades i positioner för att målas av. Likadant gjorde den gemytlige Bruno Liljefors. Han hade ett uthus med rovfåglar i bur. Fåglar som han skulle måla sköt han och satte opp dom i till exempel träd med utspända vingar och en liten bytesfågel i grenverket. Det var ett rangel av ståltråd, brädbitar och spetsade pinnar som höll illusionen oppe. Men det ser man inte på tavlorna. Där blänker ögon och fjäderskrud och där gnistrar det om päls och snö. Så är det. Det är konst…

Om jag visste, så hade jag förträngt det. Jag blev illa till mods. Fick o-lust att måla fåglar, som man säger i Norrland.
– Men se!
När jag vaknar är det en ny dag. I morgonens Barometer läser jag om konstnären Mats Rundberg från Gullabo, som ställer ut i Torsås bibliotek.
Mats känner jag, vi har träffats i ett annat miljösammanhang. Men jag visste inte att han målar fåglar.

Rubriken på Mats Rundbergs utställning: ”Varför såga av grenen jag sitter på?”
– Jag tänker att fåglarna är ett sätt att lyfta klimatdebatten, därav också namnet på utställningen, säger Mats till Barometerns reporter Sofia Hedman.
Och vad säger han mer?

Exakt detta: Han berättar att han gärna återbrukar när han målar. Exempelvis använder han ofta gamla pannåer för att måla nytt. Här har han utgått från Bröderna Wrights Fåglar.
Bröderna sköt sina egna fåglar och stoppade upp dom, för att sedan måla av dom.
– Jag har målat av deras målningar och satt dom i ett annat symboliskt sammanhang.

Tack för det, Mats. Det kanske blir några fågelbilder på udden trots allt. Jag kanske börjar med lommen. Vi har faktiskt en ensam lom här. I min ateljé (= hennes lök- och chililager) står en uppstoppad som jag räddade från soptippen i samband med att Spray köpte vår tidning Vision en gång i förr-i-tiden-tiden.

Hon: åhh vad fint och bra du bloggat senaste två dagarna! Ledsen att jag inte ens haft tid att läsa dina inlägg förrän nu!!

Jobbat som en tok, satt framför datorn nonstop till elva igårkväll, fortsatte vid sju imorse med ett kort break för frukost. Lunch, lite yoghurt, framför datorn vid halv tre! Men nu så ligger jag i soffan med en drink. Underbart skönt! Och ute har det regnat precis hela dagen.

Han: Instämmer. Den här veckan har hennes hjärna verkligen inte varit där hennes stövlar är. Om du frågar mig föredrar jag henne i det här perspektivet.

Måndag: Idag är det är grönkålens dag på udden

Han: Idag börjar klimatmötet i Glasgow. Samtidigt är det den Internationella Vegandagen, World Vegan Day, som firats sedan 1994.
– Hade jag ingen aaaaaning om, som Olof Palme sa (”2.15 kronor för en liter mjölk, det var det jävligaste. Det hade jag ingen aning om”, 1972 års penningvärde).

Noterar ovanstående bara för att sätta in dagens blogg i en större historiskt sammanhang. Visst är det intressant att alla dagar tycks vara ockuperade av något särintresse? Härom veckan var det statistikdagen. Flickor hade en dag i veckan, idag är det alltså vegandagen.
Varför inte Grönkålens dag?

För egentligen ville jag bara berätta att jag har gjort grönkålssoppa till middag.
– Det är enkelt.
Det är bara ta fram kniven – i mitt fall: den schweiziska armékniv som jag fått som minne av Jan Stenbecks stora Milleniumfest i Gamla Stan – och gå ut till hennes land där grönkålen står långbent och självklar som modellerna i hennes favoritprogram Project Runway och så …
– Scwisch, schwisch, med kniven.

Med famnen full av de stora krusiga gröna och svarta bladen tar jag fram stora grytan. Drar loss stänglarna och fyller kastrullen med vatten. När bladen kokat upp ser jag mig omkring i köket. Får ögonen på en halv lök och resterna av veckans smörgåschili.
– Av nån anledning envisas hon med att plocka 3-4 nya frukter varje morgon trots att det finns kvar från gårdagens frukost.

Hittar även fyra bortglömda klyftor av en av hennes sista vitlökar som gömmer sig bakom en burk med ”Kerstins ganska starka chili”.
Det finns inte längre någon återvändo:
– Inte utan tillfredsställelse låter jag grönkålen koka upp innan jag tar fram mixern.

Jag hör budskapet: Grönkål är kalorifattigt men mättar bra och soppan doftar redan gott. Sedan är det bara att sila den gröna sörjan, som är grön på grund av kålens antioxidanter som neutraliserar fria radikaler.

Adderar den sista slatten av julens punsch som vi förvarat i vårt hemliga barskåp och en buljongtärning (grönsaker). Lite salt och svartpeppar, en sked olivolja.
En burk kokosgrädde (hon vill ha det lite asiatiskt idag) och två matskedar mjöl för redningens skull.
– Är det verkligen allt?

Eftersom jag inte hade någon aning om att det är Vegandagen – eller just därför – laddade jag min grönkålssoppa med några grillade kycklinglår som blivit över från förra veckan.
– Det kändes liksom fel.
Som om de kände sig kräääänkta över att bli rasifierade bara för att de inte är gröna.
Dessutom hotade de att bojkotta min lunch i morgon om de inte fick bli soppa redan idag.
– Du fattar hur jag tänker, eller hur?

Det är faktiskt inte roligt att se ut som ett fettdrypande kycklinglår och ständigt få höra att grönkålen, minsann, innehåller få kalorier men 50 procent mer vitamin C än samma mängd apelsin (som jag dessutom brukar glömma att äta till frukost).
– Idag är det grönkålens dag på udden. Men morgon får det bli Bullens pilsnerkrov till lunch.

Söndag: Hemma bäst och mest … men det händer mycket bortom udden också

Han: Jag fick oväntat många kommentarer kring gårdagens blogg om min lilla utflykt från udden. Även jag reagerade på att lasagnen var dyr, liksom att taxiresan i Stockholm kostade ungefär lika mycket som flygresan från Kalmar.
Jan Gladh fattade dock min viktigaste poäng: ”Det mest anmärkningsvärda och det mest fantastiska är att vi har en subventionerad sjukvård så att röntgen endast kostade 200kr. Hade det följt marknadspriserna som dina övriga kostnader så hade du fått betala 15000 till 20000kr för den undersökningen. Du hade i det fallet förstås haft en försäkring som tog kostnaden men som du då hade pröjsat minst 1000 spänn i månaden för. Visst är vårt sjukvårdssystem fantastisk? ”

Bortom udden händer det märkliga saker. ”Återinför värnskatten för att knäcka de kriminella gängen!” Jag läser rubriken och tänker först att ”värnskatt” har något med att värna säkerheten i förorterna att göra.
Inser sedan att jag fel:
”Socialdemokraterna borde gå till val på att återinföra värnskatten på 5 procents extra inkomstskatt för höginkomsttagare. Det skulle ge ökade resurser till brottsförebyggande arbete för att förhindra ny­rekryteringen till kriminella gäng”, skriver Daniel Suhonen och Kalle Sundin vid fackliga idéinstitutet Katalys.

– Content is King – but Context is King Kong.Förr kopplade sossarna och vänstern skattehöjningar för de rika till vård, skola, omsorg. Nu är det medieintresset för ”drill rap” som driver kraven i politiken.
Här två tips till paroller som också kan hjälpa hugade politruker att hitta tillbaka in i debatten utan att släppa sina gamla käpphästar:

”Höj bensinpriset – så att gängen inte har råd att köpa soppa till sina BMW!”
”För klimatets skull – förbjud selfies för gansterrappare”

Säga vad man vill om dagens kulturkändisar, men skjuta kan de. Allvarligt talat, det är för sorgligt. ”Jag kämpar med kultursynen”, skriver Expressens kulturchef Karin Olsson i sitt nyhetsbrev.
– Vem gör inte det?
Jag står som en man bakom Karins tvehågsenhet – om än ganska långt bak med tanke på riskerna, Karin skriver: ”Jag tror inte jag är ensam att kämpa med min kultursyn efter mordet på Einár. Principiellt tycker jag att grammisar måste kunna delas ut till den bästa och mest populära musiken. Precis som Nobelpriset i litteratur kunde delas ut till Peter Handke, trots hans vurm för folkmördaren Slobodan Milosevic.
Jag värjer mig mot en kultursyn som är idealistisk, som enkom värnar den ”goda”, uppbyggliga konsten. Samtidigt måste man tillstå att den ”drill rap” som står i omedelbar kontakt med systemhotande kriminalitet är exceptionell. Har en subkultur integrerad i ett kriminellt sammanhang någonsin varit så mainstream i Sverige? Pallar man se artister som ena dagen misstänks för allvarliga brott nästa dag hyllas med applåder på P3 Guld? Det känns instinktivt motbjudande, men vilka konsekvenser får i förlängningen en sådan kultursyn? Jag har verkligen inte tänkt klart.”

Det händer mycket i politiken just nu. Från att ha varit orörbara vill inte bara M+KD+L samarbeta med SD. På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Göteborg och idag kräver LO-basen Susanna Gideonsson att S ska driva igenom en höjning av pensionerna – med SD:s stöd.
– Vi kan inte börja backa för varenda fråga där vi ser en risk för att något parti röstar med oss, menar Gideonsson.
Och säger det allt fler uppenbarligen tänker:
– Ibland har vi en konstig syn på politiken i Sverige. Vi måste väl ändå kunna bedriva politik utifrån vad vi vill i den politiska frågan – utan att begära gentjänster i några andra frågor sedan. I många andra länder kan man bilda majoriteter i frågor där man tycker lika.  

Annars har Moderaternas fritänkare Hanif Bali skakat om det politiska etablissemanget med en radikalt ny (läs: gammal) syn på det politiska arbetet: Efter allt tjafs meddelar han partiets nomineringskommitté att han inte kommer att stå på Moderaternas riksdagslista till valet 2022. ”Sedan jag började tvivla på om jag vill kandidera om har flertal intressanta och spännande arbetserbjudanden och samarbeten presenterats för mig” skriver han och tillägger, hör och häpna, ”tror faktiskt lite hederlig arbetslivserfarenhet bara är till nytta”.  

Länge sen någon riksdagsman drog den slutsatsen, eller hur? En som inte tänker så är Balis partikollega Carl-Wiktor Svensson från Högsby här i Småland. När han petades från moderaternas riksdagslista bytte han parti och står tre dagar senare på KD:s lista.
Detta trots att han är kritisk till delar av kristdemokraternas politik i viktiga frågor. I lokalpressen säger han:
– Möjligtvis att jag vill avskaffa Systembolagets monopol, det vill inte KD.

Han berättar också att ”det kan vara problem med samsyn när det gäller frågor om integration och bistånd”. 
– Men vad spelar ideologin för roll?
I Sverige väger arbetslinjen tyngst. Och nu har Carl-Wiktor säkrat sitt jobb.

Hon: och jag fastnade för något helt annat i dagens tidningar… Åsa Beckman är bara bäst!!! Hon sätter alltid huvudet på spiken. Om ni inte kan läsa artikeln som ickeprenumerant saxar jag det viktigaste stycket nedan. Visst känner man igen fenomenet! ”Var tysta, pappa vilar… var tysta pappa jobbar… var tysta pappa tänker…”. Har någon hört motsatsen ”var tysta mamma…”

Men jag måste tillägga att det aldrig hände i mitt hem när jag var liten. Faktiskt! Mamma tjänade mest, och pappa var den som mest tog hand om mig dessutom. Och min dagmamma Ea (eg Eva, men kunde inte säga v). Fast mamma städade (trots att vi hade städhjälp), dammsög till pappas irritation, han hörde inte tv:n. Och lagade lunch var dag fast hon jobbade heltid. Pappa diskade…

Japp, kryddorna fick lite uppmärksamhet efter en vecka framför datorn! (Alltså, jag har suttit framför datorn, inte chilin…). Och jag malde också ner lite ren Aji Amarillo. Den blir också en supergod krydda ”mol alena”, passar egentligen bäst till fisk och ceviche, men jag tycker den är god till allt. Inte gjort egna etiketter till den så fick skriva för hand på de blanka etiketterna jag också beställt. Ser för jäkligt ut, kan inte handtexta snyggt överhuvudtaget…

Och så börjar det ju bli mörkt!! Speciellt nu med vintertid, ljusare på morgonen men mörkare på eftermiddagen. Tog in en lampa till mina små ynkliga salladsblad som fått flytta in från växthuset. Undrar om de kommer växa sig lite kraftigare nu. Hoppas!!

Han: Instämmer! Åsa Beckman i DN skriver bra. Som medlem av det svaga könet med skriv- och målarambitioner vill jag dock göra ett tillägg: Min ateljé och skrivarstuga – som jag byggde för att inte störa henne i alla hennes (viktiga uppdrag – har nu förvandlats till en lagerlokal med blommiga tapeter från Alviks måleri (hennes idé) där hon förvarar fjolårets julpynt, diverse dynor till solstolarna (”var ska vi annars ha dem?”)och som fungerar som lager för skördad lök, stora fat med torkad chili samt en låda med osatt vitlök som doftar … ja, vitlök.

Det som återstår av det manliga skapandet har reducerats till en patetisk protest:
– Jag låter radion stå på dygnet runt med inspirerande program.
Ofta om kvinnor som klagar över att män tar för mycket plats.

Lördag: röd, tidig morgon och en lektion i ekonomi

Hon: vaknade 6.20 trots relativt sen kväll (typ halv tolv…), försökte somna om med kudden över huvudet. Han snarkade. Gick inte. Gav upp efter någon timme. Gläntade på gardinen och såg det lyste rött över havet. Måste upp och ta en bild, tänkte jag. Tog tre, en från fönstren vid matbordet och två från stora skjutdörrarna vid sofforna! Himlen var mycket rödare från matbordsfönstret. Konstigt. Vackert hur som helst..

Satte mig vid datorn och jobbade fram till han vaknade någon gång efter nio. Sen städat typ halva dagen. Trist när det så fint väder, men känns bra! Behövdes!!! Blev en långpromenad i eftermiddagssolen på det. Och Han följde med, kors i taket. Nu en liten lördags-drink 🙂

Han: Vackert, här en helt annat vinkel på livet på en udde: I torsdags var jag i Stockholm i ett ärende. Flygresan till Stockholm, som tar 60 minuter, kostar 680 kronor enkel resa.
Från Bromma flygfält tar jag en taxi till Södersjukhuset. Hade tänkt ta bussen, men det finns ingen buss och ingen tidtabell heller). Det visar sig att resan i morgontrafiken genom stan tar 25 minuter och kostar 465 kronor.

Besöket på röntgen är över på 19 minuter och kostar 200 kronor (fick räkningen dagen efter).
Jag äter frukost i SöS matsal(kaffe + leverpastejsmörgås, 45 kr).

Återresan med taxi till Bromma tar 45 minuter på grund av trafiken. Kostnad: 600 kronor.
Lunchen efter incheckningen (lasagne + en alkoholfri Hof) kostar 260 kronor och tar mig 16 minuter att äta innan jag går till gate G.
På vägen hem tittar jag än en gång på bilderna i den inplastade foldern med skyddsanvisningar. Har i många år tyckt att det vore roligt att göra en utställning med fullständigt meningslösa anvisningar som ingen bryr sig om.

När vi landar i Kalmar är jag först ut. Efter att jag betalat parkeringen (160 kr) ringer jag henne och säger att allt gått bra. Hon säger att hon går i skogen och har hittat några kantareller.
– Jag kan se henne framför mig.

Från flygplatsen tar det mig exakt 34 minuter att köra hem till udden (44 km). Jag lyssnar som vanligt på P1 och strax före Möre funderar jag över vilken av ovanstående kostnader som är mest anmärkningsvärd.
Lasagnen?
Taxiresorna?
Röntgenundersökningen?
– Vad tycker du?

Fredag: Dagen när ingen saknade Britney Spears

Han: ”Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.”
Så beskriver arkeolog och bloggaren Pierre Petersson dagens evenemang i hålan som vanligtvis är ”så liten att den tar slut innan man ens hunnit halvvägs”.

Bloggare Petersson (alla heter Petersson här nere) ger oss scenen: ”Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål.”
Detta skrevs år 2008 men Britney Spears skulle ha känt igen sig om hennes pappa hade låtit henne dimpa ner på årets marknad.
– Varför han nu skulle göra det.

För egen del tycker jag varje år den här tiden på året att det ska bli roligt att åka till marknaden. Mindre roligt är det att försöka hitta en parkeringsplats någonstans bakom Missionsförbundets kyrka och absolut noll roligt är det redan efter tio minuter att tränga sig in i detta väldiga sopberg av krimskrams, korvos, plastleksaker made in China, fula kläder och medmänniskor som ser ut som om de också just i detta ögonblick kommit på, att de inte heller förra gången hittade något att handla av det som redan förrförraförra året hade köpts upp från något konkursbo av en knalle från Sjuhäradsbygden eller Malung och som även i år säljs till extrapris.
– Real copy, mister! Special price only for your my friend.
Fast på svenska. I alla dess melodier.
– Jo, hon hittade förstås det hon alltid söker och alltid hittar: Marknadsgodis från Mariannelund.

Hon: ja men den som verkligen passar in på allvar är Han, hittar genast sin favorit-fleece i värsta eldfarliga materialet…

För övrigt går nog marknaden mest ut på att träffa folk, alla är ju där liksom. Och vi träffade också de vi innan sagt till ”vi ses väl på marknaden”… Trevligt!

Först stötte vi på Tina och Blomman, och medan vi stod och pratade fick jag syn på gamla bästisen Lotta som kommit hem från Norrköping för att hänga med sin mamma Lena en vecka, och gå på marknaden, förstås. Vi skulle setts tidigare i veckan men jag har ju suttit fullsmockad med jobb. Så det gick i stöpet.

Men vi tog igen det på Olssonska gården, långfika! Så mysigt att ses. Och Kenneth, Lottas man, hann också vara med efter att ha kört från Norrköping imorse efter nattjobb som brandman. Det blev pusskalas mitt i byn på Allfargatan 😉

Fick dessutom ett par trätofflor från Lottas bonuspappas toffelfabrik i Troxhult. Sååå glad, tack bästa bästa Lotta! Har nästan slitit ut de röda jag fick i fjol. Bor i dem. De här kanske blir fintofflor faktiskt, inget trädgårds arbete för dem med andra ord… De sitter dessutom som en smäck!!!

Han: Jag sa ju det. Det blev en underbar dag när ingen saknade Britney Spears. Vad gäller fleece-jackan hon gör sig lustig över så har även Pelle Sturén på Sturehof en sån.

Torsdag: Tack för stick i röd ven och fem gula citroner!

Han: Vill bara säga till alla som klagar på sjukvården i Sverige.
– Gör inte det!
Skyll på mig istället. Jag är nämligen det svarta hål i universum som suger till mig alla vårdpengar.
Då tänker jag inte i första hand på den tredje sprutan – den ser jag mer som min medborgerliga plikt att ta för att stoppa pandemin.

Jag tänker på den omvårdnad som ägnas min spolformade kropp bara för min egen skull. Idag har jag än en gång tillbringat några givande timmar hos syster Hilal på SöS Röntgen, bilddiagnostiskt centrum i huvudstaden.
Buk och lungor. Detta för att ”min” läkare Malin Nyberg Isacson på Södersjukhuset fått för sig att hon än gång vill kolla att gubben på udden mår bättre än han förtjänar.
– Om jag är glad eller om jag är glad att jag betalar skatt?!
Så glad att jag till och med lät Wilma, blivande sjuksköterska, öva på att testa att sticka mig i handen.
Betyg: **********!

Allt oftare blir gubben rörd. För inte säga skakad. Skrev häromdagen om min kompis Mats Edmans besök på udden. Han kvitterade min spark mot skenbenet med en kommentar på Facebook som just nu genererat 126 tummar upp.

Min kommentar: ”Mats, du kunde ha väntat med att ta bilden till jag hade satt på mig min peruk. Associerar närmast till Klas Östergrens tragikomiska roman Två Pistoler om gubben Munck, även han har satt sig själv på undantag efter att allt han tagit i blivit till aska. Ses!”

Hon: klockan 5.20 ringde alarmet på Hans mobil, flyget skulle gå 6.45. Kunde inte somna om, men det var ganska bra. Hann jobba undan en hel del före lunch och kunde sedan både gå en runda i trädgården och ta en långpromenad längs vattnet bort till Järnsida. Tog traktorvägen upp till gamla E22:an och genom skogen hem igen. 9 460 steg. Välbehövligt! Nu på plats framför skärmen igen. Bokjobb!

Får nog sätta en sats Limoncello igen. Tror citronerna räcker, de är stora. Och minst fem är helt mogna. Även på Limone Rosso-trädet börjar de mogna. Fast vågar nog inte blanda de orangea citronerna med de gula, då får nog limoncellon skum färg. Kanske testar att göra en sats bara på dem, men eftersom de inte är större än en mandarin så krävs en hel del för att få ihop till en liter likör. Många är på g, men bara ett par är på väg att mogna. Tålamod!!!