Måndag: Idag är det är grönkålens dag på udden

Han: Idag börjar klimatmötet i Glasgow. Samtidigt är det den Internationella Vegandagen, World Vegan Day, som firats sedan 1994.
– Hade jag ingen aaaaaning om, som Olof Palme sa (”2.15 kronor för en liter mjölk, det var det jävligaste. Det hade jag ingen aning om”, 1972 års penningvärde).

Noterar ovanstående bara för att sätta in dagens blogg i en större historiskt sammanhang. Visst är det intressant att alla dagar tycks vara ockuperade av något särintresse? Härom veckan var det statistikdagen. Flickor hade en dag i veckan, idag är det alltså vegandagen.
Varför inte Grönkålens dag?

För egentligen ville jag bara berätta att jag har gjort grönkålssoppa till middag.
– Det är enkelt.
Det är bara ta fram kniven – i mitt fall: den schweiziska armékniv som jag fått som minne av Jan Stenbecks stora Milleniumfest i Gamla Stan – och gå ut till hennes land där grönkålen står långbent och självklar som modellerna i hennes favoritprogram Project Runway och så …
– Scwisch, schwisch, med kniven.

Med famnen full av de stora krusiga gröna och svarta bladen tar jag fram stora grytan. Drar loss stänglarna och fyller kastrullen med vatten. När bladen kokat upp ser jag mig omkring i köket. Får ögonen på en halv lök och resterna av veckans smörgåschili.
– Av nån anledning envisas hon med att plocka 3-4 nya frukter varje morgon trots att det finns kvar från gårdagens frukost.

Hittar även fyra bortglömda klyftor av en av hennes sista vitlökar som gömmer sig bakom en burk med ”Kerstins ganska starka chili”.
Det finns inte längre någon återvändo:
– Inte utan tillfredsställelse låter jag grönkålen koka upp innan jag tar fram mixern.

Jag hör budskapet: Grönkål är kalorifattigt men mättar bra och soppan doftar redan gott. Sedan är det bara att sila den gröna sörjan, som är grön på grund av kålens antioxidanter som neutraliserar fria radikaler.

Adderar den sista slatten av julens punsch som vi förvarat i vårt hemliga barskåp och en buljongtärning (grönsaker). Lite salt och svartpeppar, en sked olivolja.
En burk kokosgrädde (hon vill ha det lite asiatiskt idag) och två matskedar mjöl för redningens skull.
– Är det verkligen allt?

Eftersom jag inte hade någon aning om att det är Vegandagen – eller just därför – laddade jag min grönkålssoppa med några grillade kycklinglår som blivit över från förra veckan.
– Det kändes liksom fel.
Som om de kände sig kräääänkta över att bli rasifierade bara för att de inte är gröna.
Dessutom hotade de att bojkotta min lunch i morgon om de inte fick bli soppa redan idag.
– Du fattar hur jag tänker, eller hur?

Det är faktiskt inte roligt att se ut som ett fettdrypande kycklinglår och ständigt få höra att grönkålen, minsann, innehåller få kalorier men 50 procent mer vitamin C än samma mängd apelsin (som jag dessutom brukar glömma att äta till frukost).
– Idag är det grönkålens dag på udden. Men morgon får det bli Bullens pilsnerkrov till lunch.

Söndag: Hemma bäst och mest … men det händer mycket bortom udden också

Han: Jag fick oväntat många kommentarer kring gårdagens blogg om min lilla utflykt från udden. Även jag reagerade på att lasagnen var dyr, liksom att taxiresan i Stockholm kostade ungefär lika mycket som flygresan från Kalmar.
Jan Gladh fattade dock min viktigaste poäng: ”Det mest anmärkningsvärda och det mest fantastiska är att vi har en subventionerad sjukvård så att röntgen endast kostade 200kr. Hade det följt marknadspriserna som dina övriga kostnader så hade du fått betala 15000 till 20000kr för den undersökningen. Du hade i det fallet förstås haft en försäkring som tog kostnaden men som du då hade pröjsat minst 1000 spänn i månaden för. Visst är vårt sjukvårdssystem fantastisk? ”

Bortom udden händer det märkliga saker. ”Återinför värnskatten för att knäcka de kriminella gängen!” Jag läser rubriken och tänker först att ”värnskatt” har något med att värna säkerheten i förorterna att göra.
Inser sedan att jag fel:
”Socialdemokraterna borde gå till val på att återinföra värnskatten på 5 procents extra inkomstskatt för höginkomsttagare. Det skulle ge ökade resurser till brottsförebyggande arbete för att förhindra ny­rekryteringen till kriminella gäng”, skriver Daniel Suhonen och Kalle Sundin vid fackliga idéinstitutet Katalys.

– Content is King – but Context is King Kong.Förr kopplade sossarna och vänstern skattehöjningar för de rika till vård, skola, omsorg. Nu är det medieintresset för ”drill rap” som driver kraven i politiken.
Här två tips till paroller som också kan hjälpa hugade politruker att hitta tillbaka in i debatten utan att släppa sina gamla käpphästar:

”Höj bensinpriset – så att gängen inte har råd att köpa soppa till sina BMW!”
”För klimatets skull – förbjud selfies för gansterrappare”

Säga vad man vill om dagens kulturkändisar, men skjuta kan de. Allvarligt talat, det är för sorgligt. ”Jag kämpar med kultursynen”, skriver Expressens kulturchef Karin Olsson i sitt nyhetsbrev.
– Vem gör inte det?
Jag står som en man bakom Karins tvehågsenhet – om än ganska långt bak med tanke på riskerna, Karin skriver: ”Jag tror inte jag är ensam att kämpa med min kultursyn efter mordet på Einár. Principiellt tycker jag att grammisar måste kunna delas ut till den bästa och mest populära musiken. Precis som Nobelpriset i litteratur kunde delas ut till Peter Handke, trots hans vurm för folkmördaren Slobodan Milosevic.
Jag värjer mig mot en kultursyn som är idealistisk, som enkom värnar den ”goda”, uppbyggliga konsten. Samtidigt måste man tillstå att den ”drill rap” som står i omedelbar kontakt med systemhotande kriminalitet är exceptionell. Har en subkultur integrerad i ett kriminellt sammanhang någonsin varit så mainstream i Sverige? Pallar man se artister som ena dagen misstänks för allvarliga brott nästa dag hyllas med applåder på P3 Guld? Det känns instinktivt motbjudande, men vilka konsekvenser får i förlängningen en sådan kultursyn? Jag har verkligen inte tänkt klart.”

Det händer mycket i politiken just nu. Från att ha varit orörbara vill inte bara M+KD+L samarbeta med SD. På onsdag inleds Socialdemokraternas partikongress i Göteborg och idag kräver LO-basen Susanna Gideonsson att S ska driva igenom en höjning av pensionerna – med SD:s stöd.
– Vi kan inte börja backa för varenda fråga där vi ser en risk för att något parti röstar med oss, menar Gideonsson.
Och säger det allt fler uppenbarligen tänker:
– Ibland har vi en konstig syn på politiken i Sverige. Vi måste väl ändå kunna bedriva politik utifrån vad vi vill i den politiska frågan – utan att begära gentjänster i några andra frågor sedan. I många andra länder kan man bilda majoriteter i frågor där man tycker lika.  

Annars har Moderaternas fritänkare Hanif Bali skakat om det politiska etablissemanget med en radikalt ny (läs: gammal) syn på det politiska arbetet: Efter allt tjafs meddelar han partiets nomineringskommitté att han inte kommer att stå på Moderaternas riksdagslista till valet 2022. ”Sedan jag började tvivla på om jag vill kandidera om har flertal intressanta och spännande arbetserbjudanden och samarbeten presenterats för mig” skriver han och tillägger, hör och häpna, ”tror faktiskt lite hederlig arbetslivserfarenhet bara är till nytta”.  

Länge sen någon riksdagsman drog den slutsatsen, eller hur? En som inte tänker så är Balis partikollega Carl-Wiktor Svensson från Högsby här i Småland. När han petades från moderaternas riksdagslista bytte han parti och står tre dagar senare på KD:s lista.
Detta trots att han är kritisk till delar av kristdemokraternas politik i viktiga frågor. I lokalpressen säger han:
– Möjligtvis att jag vill avskaffa Systembolagets monopol, det vill inte KD.

Han berättar också att ”det kan vara problem med samsyn när det gäller frågor om integration och bistånd”. 
– Men vad spelar ideologin för roll?
I Sverige väger arbetslinjen tyngst. Och nu har Carl-Wiktor säkrat sitt jobb.

Hon: och jag fastnade för något helt annat i dagens tidningar… Åsa Beckman är bara bäst!!! Hon sätter alltid huvudet på spiken. Om ni inte kan läsa artikeln som ickeprenumerant saxar jag det viktigaste stycket nedan. Visst känner man igen fenomenet! ”Var tysta, pappa vilar… var tysta pappa jobbar… var tysta pappa tänker…”. Har någon hört motsatsen ”var tysta mamma…”

Men jag måste tillägga att det aldrig hände i mitt hem när jag var liten. Faktiskt! Mamma tjänade mest, och pappa var den som mest tog hand om mig dessutom. Och min dagmamma Ea (eg Eva, men kunde inte säga v). Fast mamma städade (trots att vi hade städhjälp), dammsög till pappas irritation, han hörde inte tv:n. Och lagade lunch var dag fast hon jobbade heltid. Pappa diskade…

Japp, kryddorna fick lite uppmärksamhet efter en vecka framför datorn! (Alltså, jag har suttit framför datorn, inte chilin…). Och jag malde också ner lite ren Aji Amarillo. Den blir också en supergod krydda ”mol alena”, passar egentligen bäst till fisk och ceviche, men jag tycker den är god till allt. Inte gjort egna etiketter till den så fick skriva för hand på de blanka etiketterna jag också beställt. Ser för jäkligt ut, kan inte handtexta snyggt överhuvudtaget…

Och så börjar det ju bli mörkt!! Speciellt nu med vintertid, ljusare på morgonen men mörkare på eftermiddagen. Tog in en lampa till mina små ynkliga salladsblad som fått flytta in från växthuset. Undrar om de kommer växa sig lite kraftigare nu. Hoppas!!

Han: Instämmer! Åsa Beckman i DN skriver bra. Som medlem av det svaga könet med skriv- och målarambitioner vill jag dock göra ett tillägg: Min ateljé och skrivarstuga – som jag byggde för att inte störa henne i alla hennes (viktiga uppdrag – har nu förvandlats till en lagerlokal med blommiga tapeter från Alviks måleri (hennes idé) där hon förvarar fjolårets julpynt, diverse dynor till solstolarna (”var ska vi annars ha dem?”)och som fungerar som lager för skördad lök, stora fat med torkad chili samt en låda med osatt vitlök som doftar … ja, vitlök.

Det som återstår av det manliga skapandet har reducerats till en patetisk protest:
– Jag låter radion stå på dygnet runt med inspirerande program.
Ofta om kvinnor som klagar över att män tar för mycket plats.

Lördag: röd, tidig morgon och en lektion i ekonomi

Hon: vaknade 6.20 trots relativt sen kväll (typ halv tolv…), försökte somna om med kudden över huvudet. Han snarkade. Gick inte. Gav upp efter någon timme. Gläntade på gardinen och såg det lyste rött över havet. Måste upp och ta en bild, tänkte jag. Tog tre, en från fönstren vid matbordet och två från stora skjutdörrarna vid sofforna! Himlen var mycket rödare från matbordsfönstret. Konstigt. Vackert hur som helst..

Satte mig vid datorn och jobbade fram till han vaknade någon gång efter nio. Sen städat typ halva dagen. Trist när det så fint väder, men känns bra! Behövdes!!! Blev en långpromenad i eftermiddagssolen på det. Och Han följde med, kors i taket. Nu en liten lördags-drink 🙂

Han: Vackert, här en helt annat vinkel på livet på en udde: I torsdags var jag i Stockholm i ett ärende. Flygresan till Stockholm, som tar 60 minuter, kostar 680 kronor enkel resa.
Från Bromma flygfält tar jag en taxi till Södersjukhuset. Hade tänkt ta bussen, men det finns ingen buss och ingen tidtabell heller). Det visar sig att resan i morgontrafiken genom stan tar 25 minuter och kostar 465 kronor.

Besöket på röntgen är över på 19 minuter och kostar 200 kronor (fick räkningen dagen efter).
Jag äter frukost i SöS matsal(kaffe + leverpastejsmörgås, 45 kr).

Återresan med taxi till Bromma tar 45 minuter på grund av trafiken. Kostnad: 600 kronor.
Lunchen efter incheckningen (lasagne + en alkoholfri Hof) kostar 260 kronor och tar mig 16 minuter att äta innan jag går till gate G.
På vägen hem tittar jag än en gång på bilderna i den inplastade foldern med skyddsanvisningar. Har i många år tyckt att det vore roligt att göra en utställning med fullständigt meningslösa anvisningar som ingen bryr sig om.

När vi landar i Kalmar är jag först ut. Efter att jag betalat parkeringen (160 kr) ringer jag henne och säger att allt gått bra. Hon säger att hon går i skogen och har hittat några kantareller.
– Jag kan se henne framför mig.

Från flygplatsen tar det mig exakt 34 minuter att köra hem till udden (44 km). Jag lyssnar som vanligt på P1 och strax före Möre funderar jag över vilken av ovanstående kostnader som är mest anmärkningsvärd.
Lasagnen?
Taxiresorna?
Röntgenundersökningen?
– Vad tycker du?

Fredag: Dagen när ingen saknade Britney Spears

Han: ”Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.”
Så beskriver arkeolog och bloggaren Pierre Petersson dagens evenemang i hålan som vanligtvis är ”så liten att den tar slut innan man ens hunnit halvvägs”.

Bloggare Petersson (alla heter Petersson här nere) ger oss scenen: ”Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål.”
Detta skrevs år 2008 men Britney Spears skulle ha känt igen sig om hennes pappa hade låtit henne dimpa ner på årets marknad.
– Varför han nu skulle göra det.

För egen del tycker jag varje år den här tiden på året att det ska bli roligt att åka till marknaden. Mindre roligt är det att försöka hitta en parkeringsplats någonstans bakom Missionsförbundets kyrka och absolut noll roligt är det redan efter tio minuter att tränga sig in i detta väldiga sopberg av krimskrams, korvos, plastleksaker made in China, fula kläder och medmänniskor som ser ut som om de också just i detta ögonblick kommit på, att de inte heller förra gången hittade något att handla av det som redan förrförraförra året hade köpts upp från något konkursbo av en knalle från Sjuhäradsbygden eller Malung och som även i år säljs till extrapris.
– Real copy, mister! Special price only for your my friend.
Fast på svenska. I alla dess melodier.
– Jo, hon hittade förstås det hon alltid söker och alltid hittar: Marknadsgodis från Mariannelund.

Hon: ja men den som verkligen passar in på allvar är Han, hittar genast sin favorit-fleece i värsta eldfarliga materialet…

För övrigt går nog marknaden mest ut på att träffa folk, alla är ju där liksom. Och vi träffade också de vi innan sagt till ”vi ses väl på marknaden”… Trevligt!

Först stötte vi på Tina och Blomman, och medan vi stod och pratade fick jag syn på gamla bästisen Lotta som kommit hem från Norrköping för att hänga med sin mamma Lena en vecka, och gå på marknaden, förstås. Vi skulle setts tidigare i veckan men jag har ju suttit fullsmockad med jobb. Så det gick i stöpet.

Men vi tog igen det på Olssonska gården, långfika! Så mysigt att ses. Och Kenneth, Lottas man, hann också vara med efter att ha kört från Norrköping imorse efter nattjobb som brandman. Det blev pusskalas mitt i byn på Allfargatan 😉

Fick dessutom ett par trätofflor från Lottas bonuspappas toffelfabrik i Troxhult. Sååå glad, tack bästa bästa Lotta! Har nästan slitit ut de röda jag fick i fjol. Bor i dem. De här kanske blir fintofflor faktiskt, inget trädgårds arbete för dem med andra ord… De sitter dessutom som en smäck!!!

Han: Jag sa ju det. Det blev en underbar dag när ingen saknade Britney Spears. Vad gäller fleece-jackan hon gör sig lustig över så har även Pelle Sturén på Sturehof en sån.

Torsdag: Tack för stick i röd ven och fem gula citroner!

Han: Vill bara säga till alla som klagar på sjukvården i Sverige.
– Gör inte det!
Skyll på mig istället. Jag är nämligen det svarta hål i universum som suger till mig alla vårdpengar.
Då tänker jag inte i första hand på den tredje sprutan – den ser jag mer som min medborgerliga plikt att ta för att stoppa pandemin.

Jag tänker på den omvårdnad som ägnas min spolformade kropp bara för min egen skull. Idag har jag än en gång tillbringat några givande timmar hos syster Hilal på SöS Röntgen, bilddiagnostiskt centrum i huvudstaden.
Buk och lungor. Detta för att ”min” läkare Malin Nyberg Isacson på Södersjukhuset fått för sig att hon än gång vill kolla att gubben på udden mår bättre än han förtjänar.
– Om jag är glad eller om jag är glad att jag betalar skatt?!
Så glad att jag till och med lät Wilma, blivande sjuksköterska, öva på att testa att sticka mig i handen.
Betyg: **********!

Allt oftare blir gubben rörd. För inte säga skakad. Skrev häromdagen om min kompis Mats Edmans besök på udden. Han kvitterade min spark mot skenbenet med en kommentar på Facebook som just nu genererat 126 tummar upp.

Min kommentar: ”Mats, du kunde ha väntat med att ta bilden till jag hade satt på mig min peruk. Associerar närmast till Klas Östergrens tragikomiska roman Två Pistoler om gubben Munck, även han har satt sig själv på undantag efter att allt han tagit i blivit till aska. Ses!”

Hon: klockan 5.20 ringde alarmet på Hans mobil, flyget skulle gå 6.45. Kunde inte somna om, men det var ganska bra. Hann jobba undan en hel del före lunch och kunde sedan både gå en runda i trädgården och ta en långpromenad längs vattnet bort till Järnsida. Tog traktorvägen upp till gamla E22:an och genom skogen hem igen. 9 460 steg. Välbehövligt! Nu på plats framför skärmen igen. Bokjobb!

Får nog sätta en sats Limoncello igen. Tror citronerna räcker, de är stora. Och minst fem är helt mogna. Även på Limone Rosso-trädet börjar de mogna. Fast vågar nog inte blanda de orangea citronerna med de gula, då får nog limoncellon skum färg. Kanske testar att göra en sats bara på dem, men eftersom de inte är större än en mandarin så krävs en hel del för att få ihop till en liter likör. Många är på g, men bara ett par är på väg att mogna. Tålamod!!!

Onsdag: 20 år senare gör alla det på nätet

(Uppdaterad 20:34)

Han: En mulen och stilla förmiddag i stugan. Hon sitter vid datorn och arbetar med ett reklamjobb. Jag läser morgontidningarna. Dagens nyhet för oss som bor vid havet:
– Från och med nu införs nya vädervarningar i Sverige.
De klassiska Klass 1-, 2- och 3-varningar upphör. Istället ska vi titta efter gul varning (som idag!), orange varning och röd varning.

Röd varning är som alla förstår den allvarligaste graden. Varningarna blir ”konsekvensbaserade och regionalt anpassade, därmed mer relevanta och användbara” hävdar SMHI.
Läser jag. På internet.
– Vi får väl se, muttrar gubben på udden.

Och därmed dagens andra nyhet:  94 procent av svenskarna använder internet i någon utsträckning, och hela 90 procent gör det dagligen. Det framgår av Internetstiftelsens rapport ”Svenskarna och internet 2021” som alla nyhetsredaktioner gör reklam för idag.

Att det skulle gå så fort, trodde vi inte. Jag säger ”vi” eftersom jag vad med från början. Jag råkar vara en av de första, kanske den förste bland svenska journalister, som började skriva dagliga mediekrönikor på nätet.
– Jag förstår att du inte minns vad de handlade om.
Inte jag heller. De försvann i cyberrymden i ett av de många server-resningar som skett sedan dess. 

Året var 1998 och vi sa ”Internet” då. ”Krönikor” sa vi också. Jag skrev ”Internetkrönikor” i Vision, ”den nya ekonomins tidning”.
När Expressens ledarsida sex år senare pekade ut mig som ”Sveriges meste bloggare” blev jag förbannad.
– Vaddå blottare?!!
Allmänt skratt. Jag var äldst på vår unga redaktion och hängde nog inte riktigt med i den snabba utvecklingen. De som gjorde det fnittrade och sa:
– Farbror, de menar att din krönika på sajten är en blogg, det heter så nu.

”Inse att det inte kommer att finnas några it-befriade områden, sa näringslivsnestorn Percy Barnevik i en intervju i Vision år 2004. ”Alla cirklar rubbas. Antingen går du med i revolutionen, eller så pensionerar du dig!”

Arton år senare inser alla att Barnevik hade rätt. Även de så då avfärdade oss som ”Internet-Jesusar”.
– Datorer är inte bra på att ersätta människan och en större medvetenhet från konsumenterna kommer att sätta stopp för elektronisk som teknikerna kallar ’intelligent’, skrev t ex min gamle kamrat och trätobroder Gunnar Lindstedt år 2001.
Han hade fel på ett närmast profetiskt sätt: ”Många av fantasierna kring det ’intelligenta’ köket, den ’intelligenta’ bilen och privata ’digitala agenter’ är inget annat än enfaldiga försök av industrin att ta över mänsklig samvaro som redan fungerar.”

Internetstiftelsens rapport visar hur snabbt det gått: 98 procent av alla födda mellan 1970-1999 anger att de inte använder internet varje dag. Till och med bland de äldsta (födda på 1920- och 30-talen) använder fyra av tio internet varje dag!

Mobilen är den mest använda digitala enheten, 9 av 10 använder en smart mobil, medan 8 av 10 använder en dator. Nio av tio i befolkningen har använt digitala samhällstjänster det senaste året. Även bland de över 90 år använder fyra av tio de digitala samhällstjänsterna.

Ännu ett bevis för internets genomslag: Länge pratades det om det digitala utanförskapet. Nu fokuserar Internetstiftelsen på att befolkningen inte kan hålla fingrarna borta från smartphones och tangentbord.
– Det är egentligen logiskt om vi tänker på internets utveckling. Tidigare använde vi internet mest för roliga saker, nu använder vi det för viktiga. Det kan vara vårdjournaler eller barnens personuppgifter, säger Måns Jonasson, internetexpert på Internetstiftelsen.

Som vanligt tar journalister fasta på det udda: ”Var femte pensionär använder inte internet alls” är en typisk rubrik idag. Om inte mediedramaturgin visste att du är som Krösa-Maja – du tänder på negativa nyheter – borde rubriken vara:
Åtta av tio pensionärer använder internet!”

En annan irriterande slutsats i rapporten: Det är min generation som är den stora stoppklossen Orvar.
– Visst, de allra äldsta har svårt med tekniken, men i rapporten ser vi egentligen det tydligaste glappet mellan 50-talisterna och 40-talisterna, konstaterar Jonasson.
En tredjedel av oss använder inte internet alls.
– Kom igen boomers, grow up! Visserligen uppfann vi popmusiken, jeansen, rocken, raketosten, T-shirten, tacon, skilsmässobarnen – och internet – men vi är inte döda ännu! Eller?

Hon: ja, jag måste skylla på jobb idag med, hinner inte riktigt blogga. Eller rättare sagt, har inget att säga eller berätta. Bara suttit framför datorn non stop hela dagen sedan frukost. Reklamjobb, som Han kallade det, är dessutom alltid hemliga fram till de är raka motsatsen 😉

Men jag kan berätta att jag fått lite tomatfröer som jag beställt från Tomat–mamman. Eller lite, 13 olika sorter, tre var bonus. Och jag har nog själv sparat fröer från nästan lika många av årets sorter. Hur ska detta gå, jag skulle ju ha färre tomater och satsa mer på mina chilis och kryddor nästa år… måste nog utöka landen på något sätt!!

Tisdag: jobb, jobb, jobb – och naturligt vitt brus

Hon: ja denna veckan sitter jag lite ”i skiten”, som vi alltid sa förr när det var för mycket att göra på jobbet. Förra veckan skyllde jag på barnbarnet att jag var dålig på att blogga, denna på jobb. Nästa vecka, då…

Iggy, har trendmedvetna storstadsföräldrar som berättade för mig om fenomenet ovan. De hade ställt barnvagnen vid diskmaskinen och sa att vitt brus var bästa sömnpillret.

Däremot fick jag absolut inte prassla med papper eller liknande, då skulle han garanterat vakna… enligt föräldrarna. Kul att det två dagar senare är en stor artikel om denna nya trend/upptäckt i DN. Skickade genast artikeln till föräldrarna ;).

Han: När jag läser vad hon skriver om det sjunde barnbarnet och dagens nyord – vitt brus – associerar jag till en gammal dagsnotering: Katten väcker dig. Eller kanske är det havet. Ljudet av långa vågor som rullar in mot viken. Det låter fridfullt. Svagt sydlig vind, förmodligen.
– Så här skulle vi bo, tänker du. Inser sedan att det är det du gör. Ser sedan att klockan bara är strax efter fyra. Allt är en illusion. Vågskvalpet kommer från radion. Under nattens sändningsuppehåll spelar P1 ett ljudband med vågljud.
Katten tittar på dig och undrar om du är riktigt klok som somnar med radion på när ni sover ensamma. Sedan går ni upp. Du öppnar verandadörren och hör havet på riktigt.
– Så här skulle vi bo året runt, säger du till katten som sitter på verandan och tittar på änderna som sover i er gemensamma vik.

Detta skrev jag innan hon flyttade ner till katterna och mig. Det var innan det fanns brusmaskiner och spellistor på Spotify som heter ”Baby sleep aid: White noise”.
Vad det består av?
– Inte vågskvalp men otaliga timmar av lågintensivt knaster i alla frekvenser ”med ett jämnt fördelat energispektrum”: vitt brus.

Enligt media är det vita brus ”en integrerad del av den digitala sömnmarknaden”. Jojo, man kan också säga att ingenting är så meningslöst som när somliga envisas med uppfinna hjulet ännu en gång.
– Om du vill testa något annat än digitaliserat vitt brus? Gör som jag, öppna verandadörren och lyssna på vågorna.

Måndag: Ett farväl – och ett oväntat besök på udden

Hon: ja imorse åkte de, hela familjen Brandin–Petersson Ellafi, efter en vecka på udden. Blev tomt! Men jag har två ”riktiga” uppdrag som ska vara klara i veckan, plus ett växthus som måste saneras innan det blir alltför kallt, så bara att sätta igång och jobba!! Fem timmar framför datorn utan paus blev det. Sedan en snabb promenad funderandes på vad vi ska ha till middag. Misstänker att Han inte tog den bollen, som jag passade imorse innan jag började jobba…

Han: Hon har rätt, jag glömde middagen, för idag fick jag ett oväntat besök på udden. På den tiden när vi båda tillhörde Bonniers musketörer var Mats Edman den värste och bäste av konkurrenter i vårt redaktionella pennfäktande.
Dessutom var vi kompisar och återkommande samtalspartners. Vi har känt varann sedan vi i slutet av 80-talet pendlade från Södertälje till tidningsjobben i Stockholm.  

Ingen är profet i sitt eget hemland och under årens lopp har inte alla gillat Mats ledarstil. Som inte skilde sig nämnvärt från hans inställning till vänskap:
– Vad ska man med vänner till om de inte tål att man kritiserar dem, undrade Mats under en av våra lunchpromenader.
– Förmodligen hade han sagt vad han tyckte om min livsstil och journalistik.

Det brukade han göra, ofta med rätta, men nu noterat att jag inte tog emot kritiken med den översvallande entusiasm han förväntat sig. Om jag idag skulle göra en charad på en spik i väggen skulle våra gemensamma vänner förmodligen gissa på Mats Edman.
– Eller tvärtom.

Efter att ha fått sparken (alla bra redaktörer får sparken) från det sista framgångsrika redaktörsjobbet blir Mats intervjuad om orsaken. På förekommen anledning berättar han om ett porträtt: ”Peppe Engberg målade den på eget initiativ. ’Du är ganska rak Mats’ sa han till mig; ’Många går omkring med mask och förställer sig, men du säger som det är’, återger Mats Edman (Resumé 11 februari 2018).
Sant.

Varför jag skriver det här just nu? Därför att idag hälsade denna raka spik i väggen udden på väg till Österlen. Numera har nämligen även Mats Edman lämnat journalistiken. När detta skrivs ägnar han sig åt att fotografera: ”Studio Artemis erbjuder Porträtt. Profilbilder. Människor & husdjur. Från 495:-”

Jag medger att jag länge trodde att hans studio var döpt efter Aramis, den av musketörerna i Alexandre Dumas d.ä.:s roman De tre musketörerna som efter sin karriär slutar som jesuitgeneral.
– Skämt åsido kompis.
En sanning om en människa döljer en annan. Till skillnad från Aramis var Artemis moder till allt levande, människor och djur. Hon avbildas ofta som en höggravid kvinna. I den grekiska mytologin heter Artemis tvillingbror Apollon, ljusets och konsternas gud.
– Välkommen tillbaka!

PS: Allt hänger ihop i livet på udden. Ovanstående anekdot återfinns i mina mediememoarer. Som av händelse får jag ett brev från läsare av dessa obskyra minnesanteckningar. Brevet lyder i sin helhet: ”Nu är det städning i biblioteket Var platsar din bok bäst kan man undra Den blev till slut placerad mellan Decamerone och Casanovas memoarer och i närhet av Fallstaff Fakirs Vitterlek Ok?”
Helt okej. Som en spik i väggen!

Söndag: Trädgårdsfix och upp till kamp mot dumheten

(Uppdaterad 20:50)

Hon: markfrost i natt, men temperaturen steg snabbt och det blev ett härligt söndagsväder. Nästan vindstilla och runt 10 grader. Bet i det sura äpplet och började rensa ut i växthus 2. Skördade nästan all chili och slängde ut de bladlössangripna plantorna. Det fullkomligt kryllar av dem på varenda planta därinne så det växthuset ska svavel-rökas så citronträden, fikonträdet och olivträdet kan flytta in där för vinterförvaring.

Fortsatte rensa upp i växthus 1, men därinne finns inte en lus och jag har fortfarande jättefina fruktbärande plantor därinne. Det behöver jag inte heller städa förrän till våren, inget därinne ska övervintra, alldeles för oisolerat. Fick också ihop en hel del gröna tomater som såg ”friska” ut, och några nästan mogna vintertomater som också fick flytta in.

Tog också tag i chili-leveranserna till norra och södra Sverige. Låter ju storslaget men det är bara fyra paket som ska iväg, ha ha. Hoppas nu de är tillräckligt väl paketerade och inte går sönder på vägen…

• 

• 

• 

• 

Han: Det pågår en mental fajt om hur Bergkvara hamn ska planläggas. Politikerna i Torsås med kommunstyrelsens ordförande Henrik Nilsson Bokor i spetsen vill bygga bostäder på höjden längs kustlinjen.
– Nej gör om hamnområdet till ett promenadstråk istället. Mötesplatser är viktiga i ett samhälle och hamnen skulle kunna få många bra mötesplatser, menar däremot Kåre Holgersson på Kulturmagasinet.
Och jag har tyvärr tagit ställning mot dumheten.

Det här handlar det om: När Europa gick in i första världskriget räknades Bergkvara som Sveriges näst största hemmahamn för segelfartyg. Redarfamiljerna styrde och ”bondeseglationen” tjänade stora pengar på exporten av timmer, makadam och framförallt så kallad ‘props’ (pålar och bjälkar till i de snabbt växande engelska kolgruvorna). 1902 drogs järnvägen ner till Bergkvara. Stationshuset står kvar, men spåret las ner på 1960-talet.
Och vår värld är liten: Hennes pappa Bertil var stins och den som vinkade av sista tåget mellan Torsås och Bergkvara.

Redan då var Bergkvara på dekis. Samhället hade tappat mycket av sin betydelse som exporthamn, handels- och lastageplats. Härom året revs den stora silon, Bergkvaras landmärke.
Hamnområdet ligger öde, några stora plåtschabrak vittnar om flydda tider. Och nu pågår alltså en mental fajt om hur hamnområdet ska planläggas. Och som så ofta står striden mellan politiker som vill bygga storslagna monument över sig själva och småfolket vars idéer flyger lågt över markytan.
– Det är ett gyllene tillfälle att göra hamnen mer tillgänglig och grön,tycker Kåre Holgersson på Kulturmagasinet som idag samlade ett gäng med motståndsmän och kvinnor för att formulera ett alternativ till politikernas höghusprojekt.

Och det gjorde vi. Jag tillhörde en grupp som diskuterade konkreta förslag på hur den sista delen av Bergkvaras havslinje – Badudden – skulle kunna utvecklas till den enskilda strandupplevelse som den alltid varit.
– Så småningom kommer alternativen till höghusen att presenteras.

Hur det känns? Jo, jag känner igen lössen på gången. Det är så här det alltid har börjat när jag plötsligt upptäcker att jag engagerat mig i något nytt projekt istället för att läsa böcker, dricka eftermiddagsdrink och leka med barnen.

Hon: Sista kvällen tillsammans, för den här gången, då tar vi en selfie Iggy! Men vi ses snart igen i Stockholm. Hurra!

Lördag: Det här visste nog inte ens Isman

Han: Jag har ofta fel och jag har gärna fel. Igår begravde jag en grönfink. Eller rättare – det gjorde jag inte. Om du kastade dig över Det ljuva livet på en udde när jag la ut min text, så begravde jag en steglits.
Tack vare Isman, som är min bättre hälft på udden när det gäller naturkunskap, hann jag rätta den dödas familjenamn innan mediedrevet drog igång.
– Själv okunnig men omgiven av goda rådgivare har jag dessbättre alltid varit. Uggla och Kanger är två journalistkompisar som i decennier stöttat upp mina texter i efterhand och på så sätt är internet fantastiskt.

Det är nämligen inte sant det som ofta sägs att det som publiceras på nätet alltid blir kvar på nätet. Det är en myt, ty det mesta går att korrigera i efterhand.
– Det är det som skrivs på papper som förblir hugget i sten.
Den äldsta – och fortfarande läsbara text på papper – dateras till år 265–330 e Kr och upphittade i den kinesiska ruinstaden Loulan av den svenske upptäcktsresanden Sven Hedin i början av 1900-talet. I Kungliga Bibliotekets tidningsarkiv finns därför tiotusentals artiklar som jag författat – varav minst tusen artiklar där faktafel, dumma åsikter och ren okunskap står kvar och skäms.

Det är inte det att jag är faktaresistent. Mitt problem är jag inte bara att jag skriver snabbare än jag tänker, det mesta av den kunskap jag inhämtar tenderar dessutom att passera mellan mina öron likt flyttfåglar.
– De stannar till där inne en stund och nästa dag är de borta, efterlämnande ett vagt minne av att det var trevligt att ses.

Fåglar är ett kapitel för sig. Inte minst sången. Läser därför med intresse en artikel av Åke Ekdahl på NoN-sidan i DN: ”Ordet fågelskådning är en språklig deviation, en missvisning. Det känns bättre att tala om fågelspaning. Att skåda, betrakta, observera fåglar är ju bara halva sanningen. Spana eller speja, efterforska, kunskapa, inklusive lyssna till fåglarnas kaskad av olika läten för att bestämma vilken art det handlar som tjoar i buskarna eller i vassarna – är ju vad det hela handlar om.”

Ekdahl påpekar att ornitologernas nestor Erik Rosenberg i allas vår klassiker bland fälthandböcker ”Fåglar i Sverige” (1953) att det är svårt att identifiera olika fågelarter med hjälp av deras läten.
Det var därför Rosenberg valde att beskriva fåglarnas sång med andra bekanta ljud i vardagen. En stare låter därför som ”en gnisslande grind” och en trädgårdssångare som ”en porlande bäck”, en grönsångare som ”ett snurrande mynt på plåtbricka” och en gransångare sjunger ”sill-salt-sill-salta-sill”.

Men intressantast: Att fåglar sjunger som de gör beror på att fåglarna är ensamma om att ha två struphuvuden, ett övre och ett nedre. Det senare kallas syrinx, ”en märklig apparat utrustad med luftsäckar, ljudmembraner för tonbildning och särskilda sångmuskler”, olika många hos olika fåglar.
­– Sångfåglar har till och med sju till nio specialmuskler.

Det här luftförrådet i luftsäckarna gör bland annat att de kan sjunga länge som en sånglärka eller gräshoppsångare, förklarar Ekdahl. ”Sången bildas i syrinx och får resonans i luftstrupen. Långa halsar = klangfulla signaler, som trana och sångsvan.
Hur den nyfödda fågeln kommer att sjunga beror inte alltid på arv och gener.”

Som vanligt är det inte hela sanningen. Även arvet spelar roll. En del av våra vanligaste fåglar måste lära sig sången av de äldre. Den gökunge som fötts upp i ett koltrasthem som fosterföräldrar måste lita till generna.
– Visste du det, Isman?

Hon: Underbar lördag! Först långpromenad med barnfamiljen till Järnsida. Blev långt eftersom de har en barnvagn som är anpassad för stadens shopping-gallerior och inte för skogsvägar, alltså kunde vi inte gena genom skogen. 10.000 steg blev det. Tyvärr var inte de utlovade fåren kvar på betet längs strandängen, men Iggy sov ändå hela vägen.

Sedan ett par timmars värmande sol i lä vid sjöboden. Ett gott glas vitt (tack för vintipset Meli!) unnade vi oss också fast klockan nog inte slagit ett ens.

Men då vaknade barnet… 😉