Söndag: Livets stora cirkel går igen på udden

(Uppdaterad 21:14, 18:06))

Han: Och se, morgonen efter ligger hon där och guppar! Lika vacker som hon var när jag tog henne hit ut till udden.
– Förlåt att jag skrev att jag ville ge bort dig till någon som är en bättre människa än jag.
Klart du ska ligga där du ligger. Du ska till och med få ett namn:
– Härmed döper jag dig till Amalia, efter min mor.

Därmed är cirkeln sluten, visar det sig. Hennes pappa Bertil hade en båt som han använde för att lägga nät vid sandbankarna utanför Fimpan.Näten finns kvar, men tyvärr såldes båt båt och motor.
Fisket och båten omtalades i smått mytiska ordalag av den andra generationen fiskare på udden.
Enligt henne ansågs särskilt tvåtaktsmotorn ha varit en dyrgrip.

Hennes lyriska berättelse fick även mig att se ut över havet med drömsk blick och en sommar bestämde jag mig:
– Jag ska också bli fiskare som Bertil och komma hem till henne med ett bistert leende i mitt vindpinande ansikte och näten fulla av flundra.
Trettio år efter Bertils gett sig av på livets sista resa investerar jag därför i en egen båt. En plastskorv som jag fick hjälp av Johan på Lindbergs att hitta. Hon låg djupt och på förekommen anledning begrep även jag efter en sommar att den 20 hästars Mercury 200 som ingick i köpet var för tung för min lilla båt.
– Om inte kapten Uggla satt i fören rann det helt enkelt in vatten i aktern när jag drog på med gas.

 
När jag väl bestämt mig går det fort. Jag får tips om att Knoen på OK-macken i Torsås möjligen har en motor som bättre passar mitt flaggskepp.
Så var det.
Så är det: Vi pratas vid, bytt är bytt och en augustidag år 2016 kommer jag stolt kånkande på en begagnad 2-taktsmotor i skick som ny.
Och det är inte vilken motor som helst.
– Pappa Bertils Yamaha har kommit tillbaka hem till udden!

Hur det hänger ihop? Efter Bertils död 1986 gav hans änka bort utombordaren till Knoen. Detta som tack för att Knoen brukade fixa hennes gamla Toyota Corolla inför besiktningen. Knoen ställde undan motorn, men bevarade den i sitt minne och nu är den min.

PS: Lejonkungen talade om att allt hänger ihop i livets stora cirkel. Inte bara Yamahan går igen. Innan jag hinner berätta för henne att min båt ska heta Amalia – som min husbåt som jag byggde när jag var ung – säger hon att pappa Bertils båtar alltid fick ett och samma namn:
– Amalia…

Nu vet du det också. Det händer många konstiga saker här på udden denna  konstiga vinter. Hittade dessa små vårblommor bland tallarna mellan Mariannes stuga och Rolfs & Britts hus.
Internet är underbart: Den lilla blomman tillhör alltså vintergrönan, berättar Lena som läst vår blogg via Facebook. Och genast vet jag att Vinca minor tillhör familjen oleanderväxter och blommar vanligtvis i maj–juni.

Hon: det där är väl Scilla, tidig vårblomma! Men tidig är inte jag längre, med förberedelserna inför jul alltså. Har inte hänt mycket med dem i helgen. Igår var det ju förlåtet, den dagen gick till kompis-umgänge, digitalt och Corona-anpassad sådan förstås.

Först kom en av mina allra första kompisar förbi, Annika. Vi har nog känt varandra hela livet faktiskt. Våra mammor var jämngamla, 41 år när de fick oss… gammalt på den tiden. Och de kände dessutom varandra. Annika och jag gick först på lekskola ihop och sedan i samma klass ända upp till nian. När vi blev vuxna fick vi barn ungefär samtidigt som sedan lekte de ihop när vi var nere och hälsade på mormor i Småland.

Annika kom inte tomhänt, tvärtom, egengjord glögg (så impad…), saffransskorpor to die for, och dessutom hemgjord ostkaka gjord på mjölk från ”närodlade” kor, och en påse valnötter plockade från ett träd i trakten. Tack bästa!

Efter det tog vi ju en långpromenad med några andra kompisar som Han skrev om igår. Med glögg-paus. Supertrevligt!! Då åt vi upp Annikas saffransskorpor. Eller nästan alla, som tur var fanns ett par kvar till frukost imorse…

På kvällen hade vi galet roligt digitalt födelsedagsfirande för tvillingarna Helen och Marie. Tänk att det ändå funkar så bra. Med virtuellt firande alltså.

Calle ringde in från Mogadishu, Marie, Hanna och Daniel från Bryssel, Monika från Dalarna, Helen och Bibi från Södermalm, Madde från Skärgården och så vi från Skeppevik. Fantastiskt.

Lördag: En vision har gått på grund – men sedan blir det en god helg

Han: Grace gjorde det. Amorella gjorde det i september, även hon för att inte drabbas av ett öde värre än döden.
– Och nu har min egen skönhet gjort som sina stora systrar där ute – hon har satt sig själv på botten för att inte sjunka djupare ner i det svarta vattnet.

Det finns något dubbelt tragiskt över kvinnor som gått ner sig – och det förklarar kanske varför man (män) ger sina båtar kvinnonamn.
Man blir lessen bara man ser dem.
– Särskilt om man vet att det man själv har skuld i deras olycka.
Kanske till och med är ansvarig.

– Ska jag hjälpa dig och dra upp henne?
Undrade Blomman redan för två månader sedan.
– Hon ligger bra där hon ligger, sa jag.
– Du borde dra upp henne, sa Isman för tre veckor sedan.
– Jag vet, sa jag. Men det är lättare sagt än gjort.
Särskilt när det är lågvatten.
För tung är hon, förvånansvärt tung för at vara så liten. Och då menar jag även utan att vara vattenfylld.

Det är inte det att jag inte försökt. När havet steg med den första vinter stormen lyckades jag dra upp henne en bit. Men sedan sjönk vattennivån igen. Och så kan man ju lämna en dam i nöd, eller hur?

Och soliga dagar såg hon fin ut där hon låg och guppade. Det är därför hon ligger där hon ligger. Sedan hände nåt.

Förra veckan köpte jag i alla fall en present. En röd länspump, 380 kr på Hjula. När den är på låter det som hon spinner som en katt.
Det gör hon förstås inte.
Mestadels får hon mig att tänka på döden på stranden. Per Högselius essäsamling med samma namn, utgiven på Ellerströms år 2020.
– Det är en hemsk bok.

De flesta båtägare vet att det inte havet som är farligt, det är stranden. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. De mysiga badhotellen på de engelska kusterna började där – med att folk vallfärdade till stränderna för att se fartyg gå under och människor dö.

Bortsett från Isman och Blomman lockar mitt vrak ingen publik. Den goda nyheten är att ingen dör i vårt drama. Bara ägarens vision om att det är mysigt att ha en liten båt som man kan ro ut i en stilla sommardag. Hon har aldrig tyckt om min båt, hennes pappa hade nämligen en riktig båt med köl. Därför skrattar hon mest åt eländet.

Och jag börjar tro att hon har rätt. Till sist tvingas även kaptenen överge sitt vrak.
– Om jag ska vara ärlig har hon varit ett jävla besvär!
Säg till om du vill ta över henne.
– Båten alltså.
I befintligt skick.
Nästan oanvänd länspump ingår.

I övrigt har det varit en trevlig dag. Att vända ryggen till och bara gå sin iväg har funkat förut. Så jag gjorde det. Vi tog en långpromenad med goda vänner, Eddies husse och matte och och en kanna glögg. 10 000 steg, runt Järnsida och förbi Tomat-Hasses nya växthus.
Kallt? Nej de låtsas bara.

Hon: och så har vi fått ett handbroderat julkort med posten av några andra goda vänner. Sååååå imponerad Neta, tack!!! Och tack Bengt, jag kanske var fördomsfull där när jag tog för givet att det inte var du som stod för hantverket…;)

Fredag: välkommen tillbaka!

Hon: alltså, så härligt. Skulle till och med kunna tänka mig att börja städa, men han ska vara med i något tv-program för DI Weekend vid ett, och de vill väl inte ha en dammsugare i bakgrunden…

Men istället för att läsa på och förbereda sig inför det, har han nu börjat tömma båten, igen… moment 22 om du frågar mig!

Han: Ännu en arbetsdag är över på udden. Hon har städat och jag har förklarat för världen där bortom udden hur saker och ting hänger ihop. Nu är det mörkt och fredagkväll och vi återsamlas kring eftermiddagsdrinken för att prata om allt viktigt som hänt i våra liv under dagen.

Torsdag: motsatsen mot igår…

Hon: vaknade dessutom för tidigt och man blir ju inte piggare av vädret.

Igår däremot var det en helt underbar dag. Sol precis hela dagen, eller korta dagen iof, men jag utnyttjade de timmarna väl. Satte lite sallad som jag hoppas ska komma upp tidigt i vår. Klippte lite på oregerliga buskar och annat som behövde ansas. Terapeutiskt.

Och så bäst av allt, jag messade länge (grupp-mess) med mina två bästisar, den ena nyss hemkommen från sjukhuset (hurra!!!). De fick filmer skickade live från buskaget, bl a:

Herkulesplanens julkula flög över. De var så nära, och flög superlågt, men jag hann inte riktigt med. Och så kom Han med musfällan, som det aldrig ”fastnat” någon mus i tidigare. De brukar bara äta osten och sticka ut igen… men vad gör man med dem sen 😉

Var ju tvungen göra något åt denna dagen också så kom på jag kunde testa att göra knäckebröd. Roligare än att städa, det får vänta lite till.

Onsag: Och ännu är det bara morgon!

(Uppdaterad 14:40, 11:54)

Han: Ännu en vacker vintermorgon. 5 grader, sol. Nästa bleke. PepTalk har nått sina läsare, Hon hämtar tidningarna vid Kiosken och från köket kommer doften av nybryggt kaffe.
– Undrar vad medelklassen gör en sån här morgon?

Hon: lägger upp en film också, så här mycket sol måste dokumenteras, inte ett mörkt moln i sikte. Man hör bränningarna ute på revet från tidigare vind, men de överröstar inte fågelkvittret. (Fast Hans slammer i köket stör ju en del…).

Han: Telefon slår mejl som slår sms, men slår alla a-sociala medier gör det skrivna brevet. Fick ett (1) härom dagen. Det gjorde mig glad – och lite ledsen.
Läs det själv, så förstår du varför jag blir glad.
Det har skrivits av någon som känner mig och lever som jag vill leva.
Ledsen blir jag över en sak:
– Jag vet inte vem som tänker som jag!
Kan inte tyda namnteckningen. Kan du?

Vad gäller konsten och krogen och Peter Dahl snuddar min anonyme vän vid ett känsligt ämne. För den som eventuellt läst mina journalistiska memoarer så beskrivs denna ganska pinsamma historia utförligt under rubriken”Passionsdramat på KB” på sid 544.
I korthet: I Stockholm finns en klassisk krog som heter KB, Konstnärsbaren. Restaurangen ligger i på bottenvåningen av Konstnärshuset som invigdes redan år 1891. Stamgäster har kommit och gått och många har varit kända konstnärer som Isaac Grünewald, Erland Cullberg, Gunnar Torhamn och Peter Dahl – konstnärer som bokstavligt talat blivit kvar hängande på väggarna.

En gång i förr-i-tiden-tiden ville den dåvarande krögaren Johan Borg att en mindre legendarisk, men tämligen krogvan målarkludd, skulle ställa ut i hans krog: Peppe Engberg.
– Inte bara med en duk – Johan ville att jag skulle ställa ut i hela krogen. Alla lösa tavlor skulle tas ner.

För sent insåg jag att jag bara var en trojansk häst.
– De gamla mupparna har suttit här sedan ett glas vin kostader sju kronor och det tycker dom att glaset bör kosta idag med, konstaterade källarmästaren.
Källarmästaren ville locka det nya köpstarka Stureplansfolket genom att modernisera den anrika krogen och trodde att en del av lösningen satt uppåt väggarna.
I praktiken kom denna kulturrevolution i första hand att drabba Peter Dahl. Hans bilder förpassades till ett gästrum på övervåningen.
Däribland det välkända litografiet som avbildar Peter och hans fru Tina, sittande vid konstnärens favoritbord.

Bilden hängde länge på sin naturliga plats, på väggen ovanför Dahls favoritbord till höger innanför dörren till matsalen. Det gjorde det en dag inte längre, där hänger en annan tavla. Samma tema, men dystrare färger. Vilket i sin tur innebar att favoritbordet blev ett bord bland andra bord när konstnären vägrade äta vid sitt favoritbord utan sin tavla.

Peter Dahl överger sitt bord som övergett honom och flyttar in i baren. Hans fru Tina sitter dock kvar, enligt vad personalen berättar senare.
Peter tillskrivs även uttalandet:
– Den där Engberg, kan inte han hålla sig till journalistiken?

Till saken hör att jag inte kände Peter Dahl närmare. Vi hade setts och vi hade ätit middag ihop på krog, eftersom våra fruar känt varann sedan de var tonåringar.
Den relevanta frågan lär även ha ställts på ett årsmöte i konstnärsföreningen som äger KB:s lokaler.
– Får verkligen vem som helst ställa ut på KB nu för tiden?
Framför allt är man i föreningen mycket missnöjd med att priserna på öl och vin höjts markant.

För egen del blir jag medveten om min roll i sammanhanget först efter att min utställning plockats ner. Jag sitter i baren en kväll tillsammans med mina äldre systrar. Jag pekar på ett glatt gäng i lokalen:
– Där sitter Konstnärsklubben. Det är de som håller liv i den här krogen.
Den glada stämningen i gubbgänget vid bardisken sjunker dock i takt med nivån i flaskorna och plötsligt reser sig en av medlemmarna och vacklar fram till mitt bord.
– Tjena, säger jag. Det var länge sen.
– Hur fan vågar du dig hit, säger mannen som var en profil i reklambranschen på min tid.
Inte ovänligt, men överraskad.
Och så berättar han varför.

Där kunde den här historien ha slutat. Men det gör den inte. Ett år senare ringer Johan Borg. Krogen går bra och han har stora planer. KB ska byggas ut, en ny matsal inreds.
– Och jag vill att du gör en väggmålning i den nya delen.
– För fan Johan, säger jag som under året som gått följt det fortsatta kriget mellan honom och ”mupparna” i konstnärsföreningarna.Priserna på krogen. Historien och framtiden.
– Bränn inte alla broar, säger jag. Låt Peter Dahl måla väggen.
Jag talar för döva öron.
Det finns många omdömen om källarmästare Borg, kompromissvillig och jovialisk tillhör inte dem. Han var passionerat övertygad om att fullfölja sin mission att frikoppla sin krog från historiens grepp.

Källarmästarens blick blev allt svartare och så målade jag honom, ty det är klart att han fick sin väggmålning. Och historien har sin gång. KB har bytt ägare och källarmästare och med tidens förlåtande glömska torde dagens gäster betrakta målningen över Bord 57, omgiven av Peter Dahls välkända litografier, som en naturlig del av ”de unika väggmålningar, som under decennier målats av Sveriges främsta konstnärer”.
– Och Peter Dahl?
Det som känns mest i hjärtat: Enligt vad personalen i baren berättat hade legenden till slut uttryckte sin förtjusning över hängningen.

Tisdag: När gör man bokslut över en människa?

Han: Gårdagens födelsedag fick större uppmärksamhet utanför udden än jag trott. I USA satte elektorerna äntligen punkt för Trumps tragikomiska fars, för första gången i världshistorien utnyttjade kommunpolitikerna i Torsås den digitala tekniken för att släppa in alla oss medborgare att ta del av fullmäktiges debatt – och så fick jag lyckönskningar från Krismyndigheten som uppmanade mig att fortsätta leva som jag gjort hittills.
– Tror jag.

För egen del avslutade jag födelsedagen med en långsökt föreläsning för Henne om Tycko Brahe (det var ju hans födelsedag också) och om dom över död man.
Ämnet intresserar mig även dagen efter, förmodligen har det med åldern att göra:
– När skriver man bokslut över en människa?
Jag sitter nämligen på toa och läser om Chhin Chiu-Shao.
Han var poet, fäktare, ryttare, musiker, arkitekt, matematiker, giftblandare – och bågskytt. Dessutom avskedad som guvernant efter 100 dagar för tagande av muta och korruption.

Om metaforen tillåts kan vi säga att Chhin Chiu-Shao sköt sig själv i foten och där kunde historien om Chhin Chiu-Shao ha slutat. Men det gjorde den inte.

Författaren Upton Sinclair beskrev det som att det är svårt att få en människa att fatta något om hens lön är beroende av att han inte förstår det. 
– It is difficult to get a man to understand something when his salary depends upon his not understanding it.

Ännu svårare är det att ta in fakta som berör oss på ett djupt existentiellt plan. ”Överallt i världen där det finns en djupt förträngd kunskap som, om den gjordes medveten, skulle spränga världsbilden och tvinga oss att ifrågasätta oss själva”, skrev Sven Lindqvist i boken ”Utrota varenda jävel”.
Boken handlade om hur svårt Europa har att göra upp med kolonialismen, men författarens slutsats gäller på flera plan.
Inte minst när det gäller kärlek.

Förälskelsen är en tid när vi är särskilt benägna att bortse från realiteter, skriver Anders Mathlein i en understreckare, ”Därför älskar vi att leva i okunnighet”. Anders citerar den franske psykoanalytikern Jacques Lacan som menade att vi ”i kärlek försöker ge något vi inte har och ser i den andre något som inte finns där”.
Tyvärr är det detta som får oss människor allt ibland göra vad vi kan för att i det längsta förneka kunskap som rubbar våra cirklar.
– Den centerpartistiske EU-parlamentarikern Fredrick Federley verkar ha drabbats av just den insikten först när allt redan var för sent.

För oss som känner Fredrick är det fortfarande svårt att fatta vad vi får höra och läsa.
– Hur dum får man bli?
Fattade du inte att allt skulle gå åt helvete om du inte omedelbart bröt med den här pedofilen? Och dessutom: du är en politisk broiler – det borde ha suttit i hjärnbarken att det första du måste göra var att berätta allt för Annie Lööf och partiledningen som du visste skulle reagera precis som partistrateger gör när skiten flyter upp i media.
– Vilken de gjorde.

Jag säger inte att du borde ha ringt mig. Men jag röstade på dig i EU-valet för att jag kände dig och du borde ha fattat att alla vi som gjorde det skulle känna att skiten skvätte även på oss. Det betyder inte att min uppfattning om dig har ändrats i grunden.
Ingenting har förresten ändrats på den punkten.

Ty vad har Fredrick Federley med Chhin Chiu-Shao att göra? Svar: Dom över död man.
Vid sidan av all skit Chiu-Shao försatte sig själv i skrev han ”Matematisk avhandling i nio sektioner” år 1247. Han var därmed den förste att fatta varför cirkeln passade så bra som beteckning för noll (0). Han räknade med negativa tal och löste obestämda ekvationer med en metod som man i vår del av världen blev bekant med först på 1800-talet.
– Och idag är det denna insats inom matematiken som världen minns av Chhin Chiu-Shao – även om en del småaktiga historieskrivare gärna påminner om hans mindre lyckade äventyr.

Att skjuta sig själv i foten är ett självskadebeteende. Fredrick, du har skjutit dig i foten och kommer att få linka omkring med det såret ett bra tag. Men livet är långt – låt det bli det! – och dom över död man skrivs först när hela din historia är berättad.

PS: Det finns de som dömer oss som läser böcker på toa. Men som DN:s Jenny Lindh påpekar beskrivs denna plats redan i 1100-talsskriften Den helige Gregorius liv i meditativa ordalag som ”en plats att dra sig tillbaka till där man kan läsa skrivtavlor utan att bli avbruten”. 
Proust hyllade toaletten som ”en plats för alla mina sysselsättningar som krävde en okränkbar ensamhet” och ”det bästa jag har läst har jag läst på toaletten,” skrev Henry Miller i den klassiska essän Reading in the toilet.
– För övrigt en bok som borde stå här i mitt toabliotek bredvid Milan Kunderas Skrattet och Glömskans bok som inspirerade mig till gårdagens iakttagelse om Tycho Brahe.

Och eftersom jag sitter där jag sitter avslutar jag dagens tänkvärda betraktelse med ett citat av kritikern Georg Brandes hämtad ur dagens Barometern. ”Böcker har sina fördelar jämfört med människor. De sätter tanker i rörelse, vilket människor sällan gör. De tiger så länge man inte ställer frågor till dem.”
– Nu är det äntligen hennes tur!

Hon: jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka om Fredriks katastrofalt dåliga omdöme i val av ny kärlek mer än att jag tycker väldigt väldigt synd om honom. Hade det varit en mördare, inte barnmördare då… tror jag det hade varit mer förlåtligt i folks ögon. Pedofili är no no, finns liksom inga ursäkter där. Och om han nu fortsatte relationen, hur kär han än var, efter han fått reda på det, blir en återkomst i överskådlig tid nog svår. Dessutom har han ju en dotter i samma ålder som offren… knivig situation.

Nä, roligare idag var tomten vi såg i Kristianopel, och alla andra ”osvenska” juldekorationer som helt plötsligt poppat upp överallt. Trodde bara det var vi som var lite för mycket. När vi satte upp färgade glödlampor runt balkongräcket på villan i Bromma satte grannarna snapsen i halsen. Men nu är det ju mer kutym än motsatsen. Mer bilder från Udden och grannarnas pynt kommer under julen. Väldigt nyfiken på en stuga på andra sidan viken som verkar go all in… 😉

Måndag: födelsedag…

(Uppdaterad 17:40, 16:45)

Han talar: Tack, kära vänner, jag vet. Ännu ett år har gått. Jag tackar för alla glada tillrop i lur och skur på sociala medier. Nicke är hygglig nog att berätta att det inte är så länge sedan jag fyllde år senast. Han skriver: ”Kollade dagboken från 1967 och så här står det den dagen du fyllde 19 bast”:

Tisdag den 14/12-1967.      -16C.
Vaknade 09.40 och höll på att komma försent. Fick redovisa biologiläxan, hade inte öppnat boken? Peppe fyllde år idag och fick öppna en lucka i adventskalendern. Han skulle tala om för klassen var det var för något. En kuk, sa han, men ändrade sig och sade hink. Allmänt dögarv. Sedan bjöd klassen Janander på kaffe i klassrummet; Torgny, Janne och Bertil spelade. Kul!!!
Dagen innan hade alla varit på Lajbanerna och lyssnat till Ola and the Janglers.

Nicke tillägger, ”Må livet vara dig till stor belåtenhet, hälsa, puss å kram” och på det finns det bara ett svar:
– Tack själv! Det är naturligtvis för tidigt att dra några slutsatser, men så här långt har det börjat ganska bra. Livet, alltså.

Torgny, Janne och Bertil – en gång i tiden var vi jämnåriga och man undrar vad som hände med dem. Ola and the Janglers firar inga födelsedagar längre.
Och magister Janander!
– En skräckinjagande och alkoholiserad cyniker som blev min favoritlärare  – särskilt i eftertankens kranka blekhet. En intellektuell storhet i realskolans lilla universum, faktiskt.
Vilket jag nog aldrig fick tillfälle att berätta för honom trots att vi bodde grannar. Kanske är det därför han flyter upp i mitt medvetande då och då.

Framförallt är Janander ett paradexempel på att vi ofta gillar människor mer när vi genomskådat deras brister och svagheter. Och i magister Jananders fall blev vi vittne till somligt av den varan.
– Vilket i sin tur reser frågan om hur och när dom över död man bör formuleras. När man är 30, 50, 70+ – eller död? 
Se där ett ämne som passar en födelsedag som denna. Jag tänker här inte i första hand på mig själv, även om vinkeln lockar.
Jag tänker på Tycho Brahe, som även han har födelsedag idag.

– Brahe var på sin tid en stor astronom, en intellektuell gigant. I Sverige är det få som kommer ihåg att han funnits. Detta trots att han föddes den 14 december år 1546 på Knutstorps borg i Skåne. I Polen är han mer känd och framför allt mer älskad.
Det beror inte på att polackerna är mer intresserade av den heliocentristiska världsbilden. Tillgivenheten beror istället på den där berömda middagen hos kejsar Rudulf II när den stela, fisförnäma och vin-pimplande polska societeten firade den kejserlige astronomen.

Tycho var en blyg man och av blygsel förträngde han sitt behov av att besöka en toalett, varav följde att hans urinblåsa sprack och vår astronom – för att tala med Milan Kundera – ”som en skammens och urinens martyr omedelbart sällade sig till de odödligt löjliga”.
Ytterst pinsamt.
– Men det är inte hela sanningen.
Nånting händer i samma stund som Brahe oroligt skruvar på sin gängliga lekamen medan han artigt konverserar sin bordsdam, bleknar, korsar benen, rodnar, börjar stamma osammanhängande och slutligen vänder ögonen ut och in när en befriande varm spasm fortplantas

När denne aristokrat bokstavligt talat pinkat på mattan, händer nämligen både det väntade och det oväntade: Brahe blir under några månader gycklarnas och muntergökarnas driftkucku nummer ett. Men i löjets och skrattens förlängning förändras bilden. För om inte vår generade astronom dött av skam och urinförgiftning, hade han ganska snart upptäckt att ur det pinsamma nederlaget växte det oväntade genombrottets seger:
– Vid sidan av att vara en hyllad vetenskapsman bland etablissemanget hade han blivit en folkkär figur hos de breda massorna.

Det är en sedelärande historia, eller hur? Den säger någonting väsentligt om oss människor:
– Vi tenderar att uppskatta folk mindre för deras förtjänster, mer på grund av deras brister och svagheter.
I själva verket avskyr vi människor som alltid har rätt, gör rätt, vet bäst. Istället dras vi till de motsägelsefulla, de som inte alltid har så förbannat rätt, är så genomtänkt goda, kort sagt: de vars svagheter och brister vi känner igen oss i.

Har jag rätt eller har jag rätt? Oavsett vad, har du läst ända hit verkar du vara en sån där fin människa som förstår dig på oss andra som då och då snubblar på mattan, men reser oss igen på… på till exempel 72.
– Tack för att jag fick dela en födelsedagsskål med dig här på bloggen.
Skål!

Lucia: Stillsam morgon på udden …

(Uppdaterad 15:05)

Han: Det började bra och sedan hände inte så mycket mer den här dan. Hon krävde den obligatoriska bilden på far och hans julgranar och han försökte se ut som om han huggit dem själv som far hennes alltid gjorde och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar på sin udde.

Hon: nja, inte alltid den stora vi hade uppe i Torsås tror jag, men den lilla vi hade här nere vid sjön högg vi alltid. Pappa hade fått lov av markägaren, han var väldigt noga med sånt. Tillstånd och ärlighet, oavsett var på skalan det befann sig. Lite av det har jag nog ärvt.

Annars har jag bara varit inomhus hela dagen. Bakat mazarinkakor och Stockholmslevain, samt kokat saffranskola. Blev väl inte hundra nåt… jo brödet såg ok ut idag, pust. Ska rakt in i frysen, lägger upp lager inför jul och hungriga barn.

Med kolorna tappade jag tålamodet vid 120 gr, ska upp i 125… alltså lite för kladdiga. Mazarinkakorna likaså. Goda, men smak och konsistens exakt som innanmätet på en mazarin. Men har man dom i kylskåpet så blir de nog lagom fasta. Gäller både kolor och kakor.

Imorgon måste jag ut i friska luften, fast jag har lovat födelsedagsbarnet köttbullar till middag. Tänkte passa på att göra så det räcker över hela julen. Det lär ta timmar. Och det finns väl inget tråkigare än att trilla och steka köttbullar… tur det är så gott. Lön för mödan i alla fall 🙂

Lördag: hemodlade nyttodjur är bästa grejen…

(Uppdaterad 18:10, 15:40)

Hon: spindlar äter bladlöss, har jag läst. Kom dessutom på att vita flygare förstås också fastnar i nätet. Förra året höll jag på med klisterlappar uppsatta mellan små grillpinnar som bara ramlade hela tiden, och fastnade och förstörde bladen. Och så kan man istället bara låta bli att städa. Ingen julstädning här i år alltså. Så himla skönt. Win win-situation.

Inne i Chateau Margareta har jag inga plantor däremot, och snart kommer allergiska barn, så där gick dammsugaren och svabben på högtryck idag. Skönt att ha det gjort, pust! Blev lite fler tomtar och annat pynt uppsatt desdutom för att ha lite kul också.

• 

• 

Han: Se där, det finns mycket att fira en dag som denna. Har aldrig haft något emot dem, men inser först nu att även spindlarna tillhör den hårt arbetande lantarbetarklassen på udden. För egen del har jag ägnat mig åt hennes bevattningsanläggning. Har löst problemet med återkommande översvämningar i regntunnan genom att fixa avrinningen.

I övrigt kan vi alla glädja oss åt att till och med Fox News erkänner att Trump slutgiltigt torskat i Högsta domstolen. Och så finns det de som inte tror att vi går mot ljusare tider. Om vi behållit den julianska kalendern hade natten mot Lucia varit årets längsta – i morgon vänder det!

Nu ska jag sätta in min fiskgratäng i ugnen (torsk, riven ingefära, kokosmjölk, färsk paprika, rödlök, chili förstås, hennes Black Cherry, jordnötter, räkor) och förbereda en fredagsmiddag för två och 123 andra ärtor (även om de inte är nyduschade och klär i rosa pyjamas).

Hon: ja det är ju lördag så jag tyckte det var lämpligt att lämna över middagsgörat till honom ;). Men lämnade inte spisen helt, satte en brioche på kalljäsningen vid sju imorse, vaknade vid sex… och nu är den klar! Gott till Lusse-frukosten imorgon. Brioche och diverse julkakor, mums! Ja, nu får man börja äta av dem…

Fredag: Det är hon som är i riskgruppen – inte Han 70-plussaren

Han: Pandemin har satt stopp för hemmahos-underhållning och kaffe med dopp, men än finns det snälla människor. Rubriken i lokaltidningen lyder alltså: ”Röda Korset delar ut blommor och presentkort till alla äldreboenden”.
Hennes lena kommentar:
– Ska jag ge dom koden till bommen så att dom kan komma hit ut till dig?

Rolig är hon trots att det är tidigt på morgonen. Mindre roligt är tidningarnas massiva coronabevakning. Folkhälsomyndigheten har hållit presskonferens igen och morgontidningarna är åter igen fulla av förnumstiga kommentarer kring det som var nyheter redan i gårdagens snabbfotade medier.

Det är bättre att vara vara frisk och rik än fattig och sjuk, konstaterar en ledarskribent. ”På individnivå är inkomst den socioekonomiska faktor som förklarar mest covid-19-dödlighet”, står det i rapporten ”Socioekonomiska faktorer och covid-19 i Stockholms län”, från Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, CES. ”Under den första vågen var risken att dö fyra gånger så hög i låginkomstgruppen jämfört med höginkomstgruppen”
En nyhet vore naturligtvis motsatsen:
–Coronan slår hårdast mot de rikaste!

”Viruset är lurigare än vad vi tidigare trott”, hävdar Folkhälsomyndighetens Karin Tengmark Wisell och levererar den stora nyheten efter att de senaste veckornas hets på krogarna:
– Den mesta smittspridningen under hösten har skett i hemmen där det inte går att undvika nära sociala kontakter.

Läget är oroande, visar statistiken. Den välmenande fixeringen vid äldre, den s k Riskgruppen, är däremot lika gammal som den är oroande för oss som vill förstå verkligheten I.R.L.
Jämför vi ovanstående diagram med SCB:s befolkningsstatistik visar det sig att det på decimalen är nästan dubbelt så stor risk att du hamnar på intensiven om du mellan 50 och 69 år (0,08%) än 70+ (0,004%).
Kontrollräkna gärna kära fru, om du inte tror mig.
– Se det som bättre hjärngymnastik än att stirra dig blind på a-sociala medier.

Slutsats? Det är HON och inte jag som behöver skyddas – från både yngre och äldre!
– Men det är klart, vill Röda Korset lindra en gammal gubbes själsliga nöd över den allmänna dumheten så är de naturligtvis välkomna ut till udden med groggvirke till eftermiddagsdrinken (16:30).

Hon: orkar inte kontrollräkna Peppe, men du har säkert rätt på ett vis men inte på det rätta… men jag stannar gärna i bilen medan du handlar. På pensionärstid då förstås, när det är lite folk ute. Så gör jag.

Men jag fastnade för något mycket roligare i dagens Barran. Älskar papegojor, och nu bor i alla fall en på Öland, typ mittemot oss. Och den är förmodligen vild, alltså ingen förrymd tamfågel. Så häftigt!!! Hoppas hen passerar oss och ser vårt alltid påfyllda fågelmats-träd. Och bosätter sig på Udden. Hackspetten behöver en jämnstor kompis.

Han: Småsnål är hon också, småländskan. Hon låter mig handla ”på pensionärstid” för att då har fullvuxna seniorer rabatt, 5 procent. Blir mycket pengar med tanke på allt mjöl hon handlar för att vi ska bli självförsörjande på bröd.
– Men tyvärr, hon har genomskådat mig också.
Dagen när Tegnell hävde karantänen för oss 70+ firades verkligen inte på udden. Efter månader av denna behagliga skyddstillsyn blev jag plötsligt en vanlig svensson bland alla dessa unga och medelålders svensson som tvingades storhandla, ta långa promenader inåt viken, uträtta ärenden och träffa människor de ville slippa träffa.

Roligare då med hennes papegoja. Det handlar om en förmodligen vild halsbandsparkit – kolla här. Och visst är den välkommen till vår småfågelsbuffé. Där har vi mest talgoxar och grönfink, men jag fångade nyss en söt rödhake med min nya kamera.
Inte lika sällsynt som en vild papegoja men ganska ovanlig hittills denna vinter.

… Men vad är det där för en filur? Sågs senaste på sjöängen utanför Margaretas.Lite suddig, men jag är riktigt van med kameran än meddelar fotografen som i övrigt vill vara anonym.