Torsdag: En rockad i försvar när centrum och periferi byter plats

Han: ”Kvinnor upplever sig ha mindre makt i det offentliga livet, medan män upplevde sig ha mindre makt i det privata. Samtidigt värderade både män och kvinnor privatlivet som viktigare.”
Slutsatsen dras i en forskningsrapport som väckte uppmärksamhet under 15 minuter härom dan.
Även här på bloggen.

Jag hävdade nämligen att forskarna slog in öppna dörrar. Alla (hetrosexuella) män vet att det är kvinnorna som styr i hemmet. Min argumentering utgick utifrån den retoriska frågan som ställts i debatten: ”Tror du att det är möjligt för en man att till exempel spontanköpa ett överkast till sovrummet?”
– Underförstått: Utan att ha fått köpet godkänt från högre makt (dvs hennes).

Hon svarade att, ”äsch, ni vill inte ta ansvar för hemmet egentligen. Inte de ”trista” bitarna i alla fall… Varför måste de då helt plötsligt bestämma över överkastet om nu hon tycker det är viktigt? För den delen är det väl du som brukar vara den som kommer hem med anskrämliga, gärna stora (billiga) skulpturer och annat krafs.” 
– Där satt den!

Tänkte hon (jag såg flinet). Mitt drag blir en rockad i försvar: Jag åkte till vårt gemensamma förråd i Torsmaskiners gamla lokaler och tog bilder på en skulptur. Den jag ”kommit hem med”. Alltså den ”anskrämliga”.
– Bildbevis.
Till stöd för hennes tes?
Icke så. Att min skulptur står och dammar i ett förråd är så att säga puddingens bevis: Hon tycker inte att vi har plats med den i våra hus.
Det kan man ju tycka. Men för att låta täckelsen falla i sin helhet:
– Mitt bidrag till inredningen ratas. Detta till skillnad från den skulptur som hon köpte ungefär samtidigt och som sedan dess utgjort en centralfigur i vårt vardagsrum även sedan vi flyttat till udden.

PS: Detta sagt som en vardagsillustration av forskningsrapportens första slutsats. Vid närmare eftertanke är rapportens andra tes intressantare: Båda könen upplever alltså att vi män har mer makt i offentligheten och ni kvinnor i det privata livet – men både män och kvinnor uppfattar familjen och den privat sfären som viktigare.

Intressant, eller hur: Kvinnorna har makten över det som betyder mest!
– Egentligen tycker jag att det förändrar den syn vi har på makt och genus, säger Sverker Sikström, professor i kognitiv psykologi vid Lunds universitet.
Det är ett understatement.

– Snacka om King’s Gambit, säger jag som fortfarande lever med stämningen i Netflix Queen’s Gambit. I 100 år har makten över arbetet (inklusive schackpjäserna!) stått i centrum av jämställdhetsdebatten – karriären, hierarkierna och lönerna på arbetsmarknaden.
Om forskningsrapporten har rätt byter centrum och periferi nu plats. Spelet rubbas i sin helhet, nästa tv-såpa bör handla om en man som tar plats i hemmet och på udden tycker jag meg redan höra hur den gamla sången ekar över viken:

Varför har killar
Så tunna röster
Varför har killar
Så svårt att höras

Åh, åh, åh, killar
Åh, åh, åh, killar
Vi måste höja våra röster för att höras … hemma

Hon: hinner tyvärr inte ge replik på det här eftersom jag står mitt i middagen som du fick bestämma utifrån förslag från mig visserligen. Frågade om du ville laga något med fisk istället, nej tack sa du och fortsatte kolla på presskonferens om Corona medan du bloggade…

Och nu vill han ha påfyllning på sin drink. Sneglar på min, ”du har ju knappt druckit något”… underförstått, får jag hälften. Låtsades inte fatta, säger bara att bubblet slut. Han gör en egen, suckar och säger ”jag tar väl lite limoncello i då”. Och förmodligen gin.

Ska vi byta imorgon Peppe? Du bestämmer allt som gäller hemmet och gör jobbet också naturligtvis 😉

Nähä, risotton väntar…

Han: Ja, vad svarar (en) man på det? Som man ropar får han svar i en struktur där det kvinnliga är överordnat det manliga. Känns som jag om jag kommer att få migrän i kväll.😎

OnsDag: Klimatkompensation på sjätte dagen slutar med hennes önskelista

(Uppdaterad 21:40, 20:00)

Han: Globalt var november den varmaste november som har uppmätts, enligt EU:s klimatforskningscenter Copernicus. Det är det senaste i raden av nya värmerekord som blir allt vanligare i takt med att den globala uppvärmningen fortsätter. För Europa blir 2020 med största sannolikhet det varmaste år som har uppmätts, läser jag i tidningen.
När det gäller Europa är det enligt Copernicus nästan säkert att 2020 blir det varmaste kalenderår som har registrerats.

Även här på udden har termometern visat på plus och rosorna har inte riktigt fattat att det är vinter enligt kalendern. Däremot säger termometern ingeting om hur kallt det är.
När jag skriver detta är det 4 grader varmt – men det känns som -1, enligt SMHI. Orsaken: Det blåser, 8 sekundmeter SO vind. Alltså pålandsvind som i byarna når 12 m/s.

Det ser ut som en tanke att SMHI ändrar sina abstrakta vädervarningar. De nya ”konsekvensbaserade” vädervarningarna är indelade i tre olika varningsnivåer. Det tidigare klassbegreppet (1-3) kommer att tas bort och ersättas med färgerna gul, orange och röd. Färgernas symbolvärden är kända och harmoniserar väl med hur bland annat övriga länder i Europa utformar sina vädervarningsnivåer.

Det är sjätte dagen i rad det blåser så här. Men (en) man får inte vara dum. Man kan till exempel bjuda sin fru på långfrukost i sängen med tidningar och utsikt över hav och himmel.
– Jag ser det som klimatkompensation.  

PS: Som av en händelse läser Hon en notis ur M Magasin:

Hon: ja inte blev det mycket gjort idag heller alltså. Lång frukost och sedan ett par långa mobilsamtal, vilket är väldigt ovanligt för mig nu för tiden. Alltså inte pga Corona, utan mer för att man har mobiler med sms-funktion. Och sociala medier gör förstås att man på nåt sätt umgås via dem också istället för att prata med varandra. Synd! Tål att tänka på.

Speciellt glad över att ha fått prata länge med min bästis som ligger inlagd på sjukhus. Sedan fick jag en lång audiens med dottern, som oftast är för stressad för att prata med sin mor, det var också väldigt trevligt. För övrigt fortsatte jag min trendspaning på Readly. Fattar inte varför det intresset helt plötsligt vaknat till liv igen, och just precis före jul när jag egentligen inte alls har tid för det…

Bästa spaningen idag (i Femina): Hermes har kommit ut med refill-bara läppstift. Inte bara supersnygga utan dessutom med miljötänk alltså.
Ett sånt önskar jag mig i julklapp (Peppe, det är inte så jättebilligt, bara så du vet…)

Han: Människan är inte där hennes skor är, sägs författaren Ivar Lo-Jahansson ha sagt och de senaste dagarna har Hon mest varit på digitalt sjukhusbesök hos sin väninna. Hennes notering illustrerar i övrigt mina iakttagelser om sociala medier vs. telefonsamtal.
Vad gäller spaningen om den miljövänliga ansiktsfärgen vill jag bara påminna om att vi bestämt att vi inte heller i år ska slösa pengar på julklappar. Annars har de en jäklig fin vedklyv på Hjula. Garanterat miljövänlig.

Hon: ja men det säger vi ju bara… jag har köpt fem paket till dig so far…

Tidag: Dagens nyhet slår in öppen dörr om manligt och kvinnligt

(Uppdaterad 18:17, 17:03)

Han: Det är en gammal sanning att det tar forskarna flera år att komma fram till saker som en durkdriven journalist redan randat på en halvtimme efter att ha tillfrågat två taxichaffisar på väg till jobbet.
Ibland behöver man inte ens gå ut på byn för att veta hur det är. Dagens exempel är forskningsrapporten om att män har mer makt i samhället medan kvinnorna har mer makt i hemmet.

Rapporten, som först publicerades i vetenskapspublikationen Plos One, har fått stor uppmärksamhet. Bara i Dagens Nyheter har jag nu läst 3 artiklar på två dagar varav en på ledarsidan. Först ut var kulturkrönikören Catia Hultquist som ställer den retoriska frågan: ”Tror du att det är möjligt för en man att till exempel spontanköpa ett överkast till sovrummet?”
Underförstått: Utan att ha fått köpet godkänt från högre makt.

När forskarnas ambitiösa studier vägts samman ”pekade resultatet mot att kvinnor upplever sig ha mindre makt i det offentliga livet, medan män upplevde sig ha mindre makt i det privata. Samtidigt värderade både män och kvinnor privatlivet som viktigare.”

Jaha? Och vad är det som är så sensationellt nytt? I årtionden har vi vetat att män är mer makt i samhälle och näringsliv – vilket inte hindrat tiotusentals genusforskare att ständigt försöka bevisa att det verkligen är så.
Slutsatsen att kvinnorna har makten i hemmet kräver ingen forskning heller.
– För oss män räcker det att vara just bara män för att veta.
Hittills har jag heller aldrig levt med en kvinna som försökt dölja denna elementära sanning.
– Eller hur, älskling. Visst tycker vi så?

Ett PS, eftersom hon inte har någon kommentar: Jag erkänner, ovanstående dagsnotering blev lite tam. Det berodde på att Hon på väg till sjukhuset i Kalmar (rutinkontroll, ingen corona) läste i sociala medier att SVT beslutet klippa bort en av Snövits sju dvärgar i Kalles Jul.
Detta som en del i Folkhälsomyndighetens kampanj mot viruset.
– Prosit klipps bort och anledningen är att nysningar är väldigt känsligt och triggande för många människor i nuläget. 
– Va! Hur dum får man bli!!!???

Till och med Pernilla Wahlgren är upprörd. Dessbättre visade det sig vara fake news. ”Sveriges roligaste örebroare”, Tobbe nånting, har skojat med oss andra. Tyvärr hade jag då under två timmars tid mentalt rasat mot SVT och knappt kunnat bärga mig innan vi var tillbaka på udden och jag kunde kasta mig över datorn.
Denna Stalinorgel vars tangentbord redan programmerats med målsökande projektiler riktade mot tv-huset på Gärdet i Stockholm.
– Nu jävlar har de gått för långt!

Tänkte jag. Men jag tänkte inte formulera mig så. Istället skulle jag på anglosaxiskt vis lätt ironiskt kommentera SVT:s beslut genom att föreslå att man naturligtvis inte ska stanna i sagornas värld.
Istället bör man öka insatserna och höja den politiskt korrekta nivån i dessa kristider.
Alltså: Sportredaktionerna måste få direktiv om att rensa nyhetsinslag från alla dessa kramscener som svettiga vuxna män och kvinnor kastar sig in efter att någon gjort mål.
– Detsamma gäller tacklingarna i hockey – snacka om att inte ens Tegnell kan godkänna ett sådant utbyte av kroppsvätskor.
För att inte tala om public service måste klippa bort dessa snoriga skidåkare som efter målgång utgör en fara för alla oss svagsinta som kan triggas och kasta oss om halsen på någon granne.
Etc etc.

Ja, du fattar. Jag hade verkligen gått igång på nyheten om Prosit. Det mest tragikomiska är att jag tyvärr på fullt allvar trodde att SVT:s ledning skulle kunna göra nåt så dumt.
Det tål att tänka på vad det beror på.

Hon: äsch, ni vill inte ta ansvar för hemmet egentligen. Inte de ”trista” bitarna i alla fall. Män lagar typ mat på helgen när de kan stå och nörda i timmar, kvinnor får ta ansvaret för den tråkiga vardagsmaten… hålla koll på barnens utflykter på dagis o skola när de ska ha mellis med. Gympapåse etc. Varför måste de då helt plötsligt bestämma över överkastet om nu hon tycker det är viktigt? För den delen är det väl du som brukar vara den som kommer hem med anskrämliga, gärna stora (billiga) skulpturer och annat krafs 😉

När jag tänker mer på det utifrån vårt hem så är det väl dessutom livliga diskussioner och argumentationer om precis allt som rör inredningen. Vi fick ju till slut komma överens om att vi inredde varsitt rum när vi köpt huset i Nockeby. Dessutom fick du bestämma färgen på tyget till sofforna i ”mitt” rum. Så hos oss stämmer det inte. Jo, jag får oftast både laga vardags- och helgmaten…

Det här med rutinkontroller kan vara svettigt värre om man vill vara duktig. Cyklade på motionscykeln som en tok ända till benen var fulla av mjölksyra. Tog dessvärre inte mer än typ 8 minuter, får nog börja cykla lite längre rundor än bara fram och tillbaka till brevlådan…

Blev soffan direkt när jag kom hem, utan något ”nyttigt” gjort. Plöjer modemagasin på Readly istället. Nu börjar verkligen Corona märkas av även på modereportagen. Tycker plattan och Sergels torg gör sig minst lika bra för det som Bali eller Paris. Snyggt Elle!

Och kreativiteten flödar även i de reportagen som är adapterade från internationella Elle

Måndag: ”Jag har i alla fall varit ute med soporna”

Han: ”Chefen, såg att du ringt. Jag var ute och köpte tidningen”.
”Så du har alltså inte varit med soporna idag.”
CA Carlzon är min äldste kompis, han fyllde 90 i somras. Han bor på Östermalm med sin Marie, men är uppvuxen på söder och hammarbyare. Så här i slutet av säsongen är fotboll alltså inte mycket att ordna om.
Varken Bajern eller Djurgårn har gjort det vi tvärsäkert slog vad om att de skulle göra i början av hösten.
Det där med soporna funkar dock.
– Särskilt en sån här dag.

Uppriktigt sagt har jag inte gjort ett smack idag. PepTalks morgonrapport förstås, men sen. Efter långfrukost med tidningsläsning bytte jag ställning i soffan och somnade. Vaknade med att hon hade bakat bröd och nu skulle göra yoga – vilket betyder att jag förvisas till sovrummet. Lyssnade på radioföljetongen, ”En okänd man” av Marguerite Yourcenar.
Somnade om, vaknade i ett tomt hus.
Återfann henne i Margaretas Chateau, där hon bestämt sig för att tömma några flyttlådor.
– Morfars skåp.

Insåg att jag behövde åka till Lindbergs och köpa en klädselbräda (22×145) och ett stycke trallvirke (28 x 120), 4,20.
Saknades några plank i Växthus2.
När jag kommer tillbaka har hon tömt sju (7) flyttkartonger.
– Och arbete ger arbete.
Åker alltså till förrådet i Torsmaskiners gamla fabrikslokaler med de tomma lådorna, som vi fortfarande är skyldiga Jordgubbsprinsen.se som tömde vår lägenhet på Åsögatan och körde när flyttlasset.
– Och så dagens besök på återvinningscentralen med inslagspapper och plast.
Och?

Och nu sitter jag här och försöker bevisa för mig själv att jag ännu inte lever pensionärsliv som CA.
Det där med soporna handlar nämligen om det.
En gång för många år sedan när vi båda bodde i Port de Pollenca på Mallorca råkade han nämligen fälla den kommentaren:
–  Peppe, jag orkar inte med en krogsväng i kväll. Du måste förstå att när man är pensionär som jag då orkar man bara göra en sak om dan.
– Jaså, sa jag. Och vad har du gjort idag då?
Lång tystnad, sedan ett skratt:
– Jag har burit ut soporna …

Hon: alltså, det såg helt misslyckat ut. Brödet alltså. Kompakt och ojäst, men det var faktiskt väldigt gott, även om inte konsistensen liknade ett vörtbröd man brukar köpa. Ska nog testa ett annat recept också innan jul, men jag tror även ungarna köper det här. Inga russin i, bara Han som gillar det.

Inte heller gjort så mycket som jag tänkt, men en tråksak på to do list är avklarad, uppackning av flyttlådor inne i Chateau Margareta. Hittade en låda med tomtar och kunde inte låta bli tjuvstarta lite därinne. Annars brukar tomtarna få vänta till veckan före dopparedan…

Ställde också fram Melis första skor, kantade med päls och i storlek 20, borde passa Alice perfekt i vinter 🙂

Söndag: Från Adventskalendern är steget inte långt till i fjol i Marienbad

(Uppdaterad 15:03, 14:25)

Han: Klart vi ser på adventskalendern. Kul! Kanske mest för att Malins & Gunnars pöjk Emil spelar Rakels farbror Ivar, som i dagens avsnitt förlorar i schack mot sin storebror.
– Vilket osökt för mig tillbaka i tiden.
Långt tillbaka, inte bara till gårdagens (sista) avsnitt av Queens Gambit på Netflix.

Siciliansk, fransk, spansk öppning – eller en Budapest eller en Albin Counter-Gambit‎? Fällor à la Rubinstein eller Lasker – för att inte tala om Noahs ark. Minsta barn som följer Queens Gambit på Netflix fattar att schack handlar om förutsägbara spelsystem, där minsta misstag straffas om man avviker från givna strategier.
Schack är ingen sport där ny teknik eller nya material avgör. Vinner gör den som bäst förmår kombinera givna spelsystemen

Det var Jarefors som lärde mig spela schack. Han värjer sig, men under åren vi bodde ihop fungerade han som den storebror jag aldrig haft innan jag flyttade hemifrån. Jag var tolv, han 13. Vi var olika. Han var duktig i skolan, använde nagelknippsare och hade necessär och morgonrock.
Han var dessutom matematisk, musikalisk och spelade schack.
– Men mest beundrar jag honom för att han knäckte koden i kultfilmen ”I fjol i Marienbad”.

Vi såg Alain Resnais triangeldrama tillsammans år 1961 eller 1962 i Strömsund – på den tiden nådde finkulturen ut i bygderna. Filmen vann ett Guldlejon i Cannes och har gått till fimhistorien för sin gåtfulla och drömlika berättarstil.
Vi tyckte att filmen var det segaste ni sett. Men att ha tråkigt är lärorikt. Vi fascinerades snart av det spel som en av huvudpersonerna underhåller de uttråkade sommargästerna med. Liksom schack är det ett spel som bygger på förutsägbara spelsystem.
Det händer att jag fortfarande roar (?) vänner med med att lägga upp tändstickor som i en pyramid.
Detta eftersom jag fortfarande alltid vinner.
Vinner gör jag tack vare Jarefors, som efter många timmars spel hemma på rummet formulerade formeln för hur man vinner.
– Eller snarare: han knäckte koden för hur man undviker att förlora.

Spelet går till så här: Placera spelkort – eller tändstickor som vi ofta använde – på ett bord i en pyramidform, så att det på nedersta rader ligger 7 kort/tändstickor, på nästa rad 5, på tredje raden 3, sedan 2 kort/stickor och sist 1 på toppen. Du kan gör pyramiden större, men det är utanpåverk för att förvirra motståndaren.
Spelat är enklare är schack: Det gäller att plocka bort stickor från bordet, så att motspelaren blir sittande med den sista stickan. Du får ta bort en eller flera stickor, men bara på samma rad.
Ett tips, som låter generöst:
– Låt din motståndare börja.

PS: ”I fjol i Marienbad” hade premiär år 1961. Då existerade varken datorer eller internet, ofattbart eller hur kära barnbarn. Fett konstigt, men om Google funnits på den tiden hade Jarefors inte behövt slösa på sina hjärnceller för att knäcka koden med sina uträkningar.
Det hade Harvardprofessorn Charles Leonard Bouton nämligen gjort redan år 1901.
– Men det visste ju inte vi.
Då.

När jag nu googlar avslöjas hela det mönster som vi – särskilt Jarefors – frilade genom att skingra det svartvitt gåtfulla och drömlika i Marienbad: Nim, det heter så, är ett strategiskt spel som så mycket annat lär ha uppfunnits i Kina. Nu vet jag att spelet spelades i hela världen, åtminstone fram till Harvardprofessorn Bouton analyserade sönder det.

Det finns 12 olika förstadrag och spelet är slut efter högst 12 drag – om både spelarna kan spelet. Om man vill variera upplägget, kan man spela ”Omvänd Nim”. Då vinner den som tar sista stickan. Mer tänker jag inte säga. Och du – förstör inte en grå söndag med att googla bort en illusion.
Men se gärna filmen först. Här en introduktion:

Hon: Luther har hängt över axeln hela dagen, och ändå har jag inte fått mycket gjort. Egentligen har vi bestämt att helgerna är arbetsbefriade, men idag har jag inte känt mig förtjänt av det. Förmodligen för att det är andra advent och julstressen börjar göra sig påmind.

Så för att döva den något började jag koka ner porter som substitut för flytande vörtextrakt, eftersom jag inte vet hur man får tag på riktigt. Men porter eller svagdricka ska tydligen funka. Men typ hälften kokade över direkt, ta julölen som ingen drack av förra året föreslår Han. Så jag slår på en flaska julöl också. Hoppas nu det funkar, kokade ner det till ca 1 dl. Kryddblandningen och rågmjölet är skållat. Imorgon vet vi om jag måste falla till föga och köpa vörtbröd, eller om jag kommer kunna baka eget…

Fixade etikett till gåbortpresent. Ska på glögg hos goda grannar i eftermiddag, ute förstås! Håller mig fortfarande borta från datorn och kör handtextat fast jag inte kan skriva snyggt alls. Rök typ fyra etiketter innan en dög någotsånär… men nu blir det soffan fram till glöggen. Men det är inte helt julstressbefriat i den heller 😉

Han: Julbestyr? December? Vinter! Inte jag, säger svärmors gula Goldstein och undrar varför inga andra rosor kommer ut och leker med henne.

Men sedan är det här med båten. Lite blåsig är det, från SO. 12 sekundmeter. SMHI har utfärdat Klass1 varning.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen:
– Segrar ska man ta ut i förskott, i efterhand är det oftast för sent:

Lördag: våryra på Udden…

(Uppdaterad 16:54)

Hon: ja bilderna säger väl allt… katterna leker som ystra höns, och husse klipper gräset… det har vi inte gjort på hela sommaren, men nu är det dags. Vi vill ju att det ska fröa av sig så vi får massa nya ängsblommor till våren. Och just vår kändes det som idag. Först trodde vi nog det var ”skitväder”, men när vi väl kom ut ville vi inte gå in. Så skönt. Säkert minst 8 grader, plus då alltså!

Han: Hon har rätt, känns som vår. Först en långpromenad i skogen till Järnsida, sedan skönt arbete hemma på gården. Men nu någonting helt annat:
– Hej, det är jag…
– Har det hänt nåt?!
– Nej, jag ville bara ringa och höra hur du mår.
– Då kunde du väl ha skickat ett SMS, nu blev jag rädd att nån hade dött.

Som vi alla vet är ”sociala medier” de mest asociala, ty de kräver minst personligt engagemang. Men så har begreppet inte heller något med att vara social, eller socialisation att göra (även det ett begrepp som ibland betyder något annat att än vad politiska djur menar) utan om en plats där kommunikation sker.
– Places where users can be entertained, communicate, and participate in a social environment, som Ted Leonsis formulerade det.

Hur viktigt SMS:ande blivit inser jag när min gamle kompis Jarefors ringer. Senast vi pratades vid var i februari när jag (en dag för sent) gratulerade honom på ännu födelsedag. Vi brukar höras några gånger per år, oftast i samband med att någon av oss känner för den årliga promenaden runt Långholmen eller Djurgården, mycket sällan bara för att höra hur vi mår.
– Därav min reaktion när han nu ringer.
Jag säger förstås inte att han kunde ha skickat ett SMS och fråga om jag är frisk. Men när jag se på desplayen att det är han som ringer tänker jag instinktivt, att nu har det hänt någon något mycket tråkigt med Ingrid, Anneli eller någon i vårt gamla gäng.

Nu han kom inte med något bud om död. Han ville bara ”kolla läget” och det blev ett långt och givande samtal. Ty det hör till saken: Vi har aldrig haft svårt att prata. Vi har tvärtom haft ett samtal pågående sedan vi flyttade ihop när han var 13 och jag tolv.
– Och det handlar sällan om ”förr i tiden”, utan om nutid och framtid.
Att de a-sociala medierna övertagit det personliga samtalet handlar uppenbart om någonting annat.Oklart vad.
Stress?
– Lathet?
Omtänksamhet, en vilja att inte störa?
– Eller kanske rädsla för hur svaret ska bli?

SMS-tekniken är ny, inte formatet. Möjligen inte heller funktionen: För snart 160 år sedan, dagen innan den franske författaren Victor Hugos roman Samhällets olycksbarn publiceras flyr han Paris. Författaren är nervös över vad recensenterna ska tycka.
Efter att ha vistats på okänd ort i över en vecka har han ännu inte hört något från sin förläggare. Han skickar ett telegram. Förmodligen historiens kortaste.
Det lyder kort och gott:
?
Efter någon dag kommer svaret:
!

Samhällets olycksbarn publicerades år 1862 och SMS och Smileys tillhörde ännu framtiden. Man kan fundera över hur förläggaren skulle ha svarat om kritikerna negligerat romanen. Eller om recensionerna hade varit bara sisådär:
”.”
Eller kanske ett simpelt komma?
Hur en sågning i Paristidningarna såg ut i telegramform vill jag inte ens bry min hjärna om.

PS: Och apropå hjärna. Varför tänker jag på detta denna lördag? Därför att jag idag använt telefonen till det den för inte så länge sedan användes till – att prata i.
Jag har pratat med två av mina systrar. Detta för att informera om att vår gemensamma storasyster fått en stroke men att faran är över, hon mår bra och i morgon får hon komma hem igen.
Skönt.
Tror jag väntar till i morgon med att skicka ett SMS och frågar om allt är OK.

Fredag: Innesittardag med drömmar om inställda resor, fördomar och lårhöga stövlar

Han: Lätt regn, 5 grader varm som känns som nollgradigt på grund av vinden, SO 9 m/s vilket betyder 13 i byarna. Innesitterdag med andra ord. I går kväll drack vi glögg i växthuset. Fick fint besök av Amir som kom med husse och matte med antikroppar och en tidig julklapp: Ett sjökort över udden i sin marina kontext, tack för det!

Som gjort för att ligga i soffan och drömma om inställda resor på världshaven, åtminstone i vår del av Kalmarsund. Noterar t ex att det är 800 meter från vår udde till Skansen, skäret där jag härom dagen fotograferade den stora örnen med min nya kamera med teleobjekt. Då var jag lite missnöjd med skärpan. Detta i tror att det ”bara” är 700 meter ut till skäret till ålakråkornas ogästvänliga gästhamn – denna endast 50 cm höga ö syns idag inte ens i den höga sjön.
Nu vet jag alltså att det 800 meter dit ut. Däremot är det bara 550 meter från udden till Fimpan, den större inringade ön på sjökortet där örnarna vanligtvis håller till. Det är en stor nyhet eftersom Hon levt föreställningen att avståndet mäter 800 meter – detta efter att farbror Gunnar Andersson i hennes barndom genomfört en legendarisk simtur tur och retur dit ut.
– Vilket kanske bekräftar att minnets teleobjektiv slår modern teknik.

Hon: fel, 700 meter har jag sagt. Typ hundra gånger… och jag är inte helt övertygad om din slutsats att det skulle vara bara 550 meter. I så fall borde man ju verkligen simma fram och åter en gång per dag under sommarhalvåret, eller hur Peppe?

Skönt med soffväder, men det är svårt att koppla av tycker jag, speciellt eftersom det bara är fredag.

Jag är också väldigt orolig för en nära vän som ligger inlagd på KS (Inte Covid!). Och går mest och väntar på att få ett samtal som säger att allt bara är bra. Dessutom ska vi ha bokklubb ikväll (via Teams…) och det känns ju inte heller lika kul när inte hon kan vara med. Men i vilket fall så borde jag ju verkligen försöka läsa ut boken nu när det är sådant här väder och bokklubben startar om drygt tre timmar…

Lite dåligt av mig, är väl i alla fall över en vecka sedan jag började läsa. Alla säger att den är så himla bra, men jag vet inte vad jag tycker. Var mer lyrisk i början. Kan ju vara att jag nyligen läste ut sista delen i trilogin om Jana Kippo, av Karin Smirnoff. Älskade den trilogin och hennes språk. Och den handlar ju också om norra Sverige, eller okej då, Testamente av Nina Wähä, utspelar sig ju i Tornedalen i Finland, men det är väl typ sak samma…

Jag är nog lite trött på Norrland helt enkelt. Det är så dystert och det är sådan misär. Antingen super de eller så är de fanatiskt religiösa. Och oavsett vilket så misshandlar de sina kvinnor. Och fattigt och smutsigt är det. Peppe, jag tror jag avvaktar med att följa med upp till Sippmikk… för det ligger väl i Norrland va 😉

Ingen ro att läsa, maler lite kryddblandningar istället. Har ett berg med torkad chili som ska bli peppar. Det mesta ska bli ”Kerstins Chili- och Paprikablandning.” Det är den kryddburken längst ner till vänster. Den är inte superhet och innehåller olika smakkombinationer som typ gör att du inte behöver någon annan krydda för att maten ska bli god med rund smak. Ja här är vi inte blygsamma med självberöm…

Idag har jag tagit fram en ny blandning som innehåller mest Cayenne och så några andra liknande chilisorter. De är lättare att få till fint pulver. Den är starkare med en ”renare” smak av het peppar. Det är den stora burken överst. Den gula i mitten på nedre raden är gjord på chilisorter som kallas bärpeppar. De är lite fruktigare i smaken. Det är mycket Hot Lemon i blandningen och den smakar av citron. Het som sjutton. Passar nog bra till fisk. Nähä, läsa bok var det!!

Han: ”Jag som trodde att norrlänningar var riktiga matchograbbar med snusdosa i ena näven och misshandlad fru/flickvän i andra. Nu visar det sig plötsligt att norrlänningar har en liten fjollig sax i ena näven och en burk pomada i andra”.
Nej, så skriver Hon inte. Det är en annan bloggare som kommenterar någon annan bloggare som påstått att norrlänningar är bra frisörer.
Citatet om är hämtar ur en akademisk uppsats, Den ociviliserade ”norrlänningen” – en studie om social kategorisering och stereotyper av Christofer Ståhle & Gustaf Hammar och andas samma fördomsfulla inställning som Hon gör ovan: ”Jag är nog lite trött på Norrland helt enkelt. Det är så dystert och det är sådan misär. Antingen super de eller så är de fanatiskt religiösa. Och oavsett vilket så misshandlar de sina kvinnor. Och fattigt och smutsigt är det. Peppe, jag tror jag avvaktar med att följa med upp till Sippmikk… för det ligger väl i Norrland va …” 

Suck. Sippmikk ligger i norra Jämtland, ungefär mitt i Sverige. Som norrlänning i förskingringen är jag också lite trött på ”Norrland” (2/3 av Sverige) – ”hela den där långa biten ovanför Stallmästergården”, som Hasse Alfredsson formulerar det i en sketch som även surjämtar skrattade åt. På hur norrlänningar beskrivs i romaner (som hon läser!), filmer (Jägarna) och tv-serier (Pistvakt), allt det där som format hennes och andras sydsvenskars uppfattningar.
För det bör eventuella läsare av dagens blogg inse:
– Under de två decennier vi delat säng har hon bara varit i ”Norrland” en gång. Då kom hon till ett snöigt Åre i kort kjol, päls, lårhöga läderstövlar med hög klack à la Julia Robert i Pretty Woman (hennes favoritfilm alla kategorier) och en cigg mellan sina långa röda naglar.
Skidor och pjäxor?
– Knappast.

”Norrlänningen är fåordig, lat och super mycket”. Dessa och andra fördomar behandlas i ovanstående uppsats. Men vem läser akademiska uppsatser? I alla fall inte 08-tantgänget som snart ska ha digital bokklubb.

Ett PS, på förekommen anledning: Missförstå mig rätt. Associationen till Pretty Woman gäller stövlarna. Julia Robert är som vi vet längre än hon är och var…

I övrigt: Vill du av någon anledning läsa om en mångordig norrlännings, uppvuxen på ett kraftverk i Norrlands inland och trots allt dricker måttligt och sällan blir slagen av sin fru, kan du läsa mina memoarer. 699 sidor. Beställ här.

Hon: visste det där skulle få igång honom, ha ha. Nu ska jag ha bokklubb (blev inte en enda sida läst idag…)

TORSDAG: Grått, grått, grått. Känns som den här dagen redan gått

Han: Vaneläsare noterade förstås min ödmjuka ton i gårdagens blogg när det gäller musjakten. Hon skrockade som Krösa-Maja i Lönneberga över att musen snott ostbiten ur min nyinköpta fälla. Men skrattar bäst som skrattar sist. Avgörande är det som sker under det som synes ske:
– Politik slår ekonomi men ny teknik slår det politiskt korrekta, sa Jan Stenbeck (ungefär).

Hennes pappa och mamma må ha litat till musfällor, men hon lever med en Engberg nu och hans pappa var el-ingenjör och verkade i upplysningstraditionens teknikoptimistiska tradition. Alltså satsar vi på ny teknik i musjakten.
– Och Sesam öppnade sig!
Genom att investera i elektroniska musskrämmor har de kristna trupperna segrat över utomjordingarna.
Åtminstone i dagens avsnitt av Det ljuva livet på en udde.
– Inte en mus har hörts eller setts till på 48 timmar.

Och då har jag inte kallat in det tunga artilleriet ännu. Vapnet levererades under stort hemlighetsmakeri av DBSchenker, hon hämtade ut paketet på Tempo i Gökalund i tron att det var ännu – Jag säger bara ”Mäuse- und Rattenvertreiber”.
Muskrigens Stalinorgel, Hitlers Atlanticwall. The Bömb i Rosa Pantern… När jag håller den massiva svarta tingesten i handen är det nästan att jag längtar efter att det ska börja krafsa i väggen.
Inte bara nästan, förresten.

I övrigt: Novemberväder även i december. Grått, grått, grått. Havet är grått, himlen är grå. Till och med luften har en grå nyans. Känns som den här dagen redan gått. Ser redan fram emot middagen. Rester av gårdagens kålpudding à la Don Peppe med Netas lingonsylt.
Men först ska jag försöka städa upp kring det nya pråmliknande däcket på Hus2…

Hon: såg inte så städat ut när jag gick förbi för att sätta in mina apelsiner i växthuset, men däremot såg altanen nästan färdigbyggd ut. Fin!

Två dagar i rad har Hannes från UPS kommit med godsaker. Igår hade jag just duschat, håret var blött, okammat och jag såg ut som Plupp ungefär… idag knackade han på mitt i ett yogapass och möttes alltså av en tant i tights, stackarn. Tröstade honom med att nu har jag inte beställt mer förrän i april 😉

Ja äntligen tog jag mig i kragen och körde ett power-yoga-pass med lulu lemon. Mycket bättre än ”yoga with Adrienne” tycker jag. Så ny favorit. 45 minuter svettigt pass…

Och så tjuvstartade jag paprika- och chilisäsongen också. En Havanna-peppar och en annum. En Spetspaprika och en som är både lite paprika och lite chili. Faludin.

Han: Nu är pråmen klar! Smarta läsare inser att syftet med alla soldäck inte är att Hon ska sola, utan att vi och våra katter ska gå flott och flyta med när havet stiger.
– Vilket det gör just nu.
Barometern går mot ostadigt, kanske anar vi den första vinterstormen. Så här o-skönt är det just nu på udden:

Onsdag: Från Morgonmusik till musjakt, limoncello och dagens Glocal News

(Uppdaterad 16.25, 15:16)

Hon: fattar inte varför det inte går att plåta solen eller månen som man ser dem. Solen var mycket större och alldeles illröd!! Hans film ovan är fin däremot, men ljud på krävs!

Däremot vet jag inte om han är rätt man för jobbet som förste husmus-fångare… gick just ut för att se om det var någon stackare i buren som vi ska ta till skogs (ja jag var allvarlig). Men han är överlistad, osten borta förutom några smulor, ingen mus 😉

Gick in igen och planterade om mina gurkor, eller rättare sagt satte ner deras krukor, som saknar botten, i större dito. Eftersom gurkornas stjälkar är känsliga för fukt och rötterna lätt förstörs vid omplantering är det säkraste sättet. Men nu blir de kvar i de här ”livet ut”, hoppas att de är tillräckligt stora. Får väl hjälpa till med näringstillförsel när plantorna vuxit ur krukorna.

Varsin lampa har de fått också. Strykande åtgång, beställt tre lampor till. De jag har kommer aldrig att räcka…

Han: Hon har rätt, 0-1 till musen. Men tillåt mig att höja hennes lokala iakttagelser till glocal news. Uppslag i dagens Barometern. ”Henrik Burmans dokumentär om Yung Lean gör succé i hela världen”.
– I hela världen, minsann.
Men vad angår det mig?
Det ska jag förklara.

”Vaddå bo på en udde vid sidan av världen? I morgon öppnar The Rolling Stones butiken ’RS No. 9 Carnaby. på den klassiska gatan i Soho, London.
– Det känns nästan som en lokalnyhet. Fast det inte ens regnar här hos oss.”
Så diktade jag för en tid sedan här på bloggen och nu är vi där igen.

Det finns globala nyheter och lokala nyheter.Men så finns ”Glocal News”. Stora nyheter som förvandlas till små och nära nyheter. Berättelser som kopplar upp oss till världen även om vi bor på en blåsig udde i Kalmarsund.
Detta tack vare lokala redaktörer som snappar upp och transformerar riksnyheter till begriplig småländska, bildligt talat. Nyheten om Stones butik på Caraby Street i London lanserades av brittiska tidningar, snoddas av svenska riksmedier – och recyclades av Barometern där en lyhörd lokalredaktör identifierat nyheten i nyheten: i Stones butik ’RS No. 9 Carnaby säljs den svenska modeskaparen Alexander Stutterheim regnrockar.
– Fel! Modeskaparen Alexander Stutterheim, uppvuxen i Nybro ska det vara.

I denna glocal-anda verkar även den luggslitne redaktören på udden. Alexander må vara uppvuxen i Nybro, men han bor på Kocksgatan på Södermalm i Stockholm – där han delade innegård med gubben på udden som gärna kryddar sin berättelse genom påpekande att det ofta var ”ett jävla festande i Alexanders takvåning”.
Lokalnyhet alltså, London Stockholm Nybro Udden.

Och så får även dagens stort uppslagna reportage av Henrik Burman sin förklaring. Redan i ingressen är vi hemma: Henrik är ”Kalmarsonen” Burman. En av oss. En av oss som har lyckats i Stockholm och världen.
– Och det är Henrik värd.
Ty som uddens enda digitala media kan denna nyhetsblogg krypa ännu närmre bygdens son: Under flera år delade jag nämligen trappuppgång med Kalmars kändisregissör Till det ljuva slutet (när jag flyttade till udden) satt vi till och med i samma bostadsrättsförenings styrelse med stora planer och trevliga städdagar på gården.
– Grattis Henrik. Hälsa Agnes-Lo och Jack!

Hon: absolut inte vid sidan av världen. Idag kom mina citroner från Angelo och Renato i Floridia på Sicilien, genom CrowdFarming. Vi har varit utan Limoncello i ett par veckor nu så där gick direkt ett gäng. Ska stå och dra några dagar, men vi smakade av direkt, och det kommer bli den godaste jag gjort!!! Sådan skillnad mot vanliga ”köpecitroner” på ICA. Precis nyskördade. Och imorgon får jag apelsiner. Från Spanien.

Tisdag: Torra ord I brist på en självskrivande MAC

Han: Enligt SMHI är det 2 grader varmt ute, men 5m/s sydlig vind gör att det känns som -2.
– Det stämmer inte, säger Hon som cyklat för att hämta tidningarna i sin pyjamas.
I sin gepardmönstrade pyjamas.
Tänk vilket filmscen Walter Tevis kunde ha skapat av den informationen, eller hur? Det var Tevis som skrev romanen som Netflix baserat vår nya succéserie Queen’s Gambit på.
Även jag skulle kunna skriva en feel-good-roman utifrån denna hennes pyjamasscen. Gör det också – i huvet.
Problemet: När manus ska transformeras via fingrarna till tangentbordet blir det bara en torr notering: SMHI säger 2 gr. Termometern visar 4. Barometern går mot vackert väder. Sydlig vinst, inget skum. Hon säger att hon inte frös när hon hämtade tidningarna i pyjamas.

I vårt hus är det jag som är journalisten. Det hindrar inte att jag, till skillnad från henne, ofta harsvårt att här på bloggen formulera det jag med sådan espri formulerat i tankarna med en skruvdragare i handen. Författaren Lars Gustafsson berättade en gång att hans största önskan var att kunna koppla in tangentbordet direkt till hjärnan. Gilbert Bohuslav gjorde ungefär det.
Gilbert var forskare på Gustafssons systeruniversitet i Houston, Brazsport Collage, och byggde en dator som hette DEC 11/70. Datorn var ganska bra på schack, men Bohuslav ville skapa alla skribenters våta dröm:
– En självskrivande dator.

Det började bra. Bohuslav programmerade in de mest förekommande orden i Hollywoods västerfilmer. Syftet var att datorn sedan skulle berätta sin egen historia. Hur det gick?
­- Det gick så där. Närmare bestämt så här blev resultatet:

Tex Doe, sheriff i Harry City, kom ridande in i stan. Skjutglad satt han i sadeln i väntan på bråk. Han visste att hans fiende Alphone Kid var i stan. Kid var kär i Texas Horse Marion. Plötsligt kom Kid ut från den uppochnedvända Nuggetsaloonen.
– Dra, Tex! Ropade han som en vansinnig.
Tex sträckte ned handen efter fickan, men innan han hann få ut den ur bilen sköt Kid och träffade Tex i elefanten på prärien.
När Tex föll drog han fram sitt eget schackbord och sköt Tex 25 gånger med kungen.
Kid föll i en sjö av whisky.
– Aha, sade Tex. Jag tyckte inte om att det göra det men han stod på fel sida om drottningen.

Som alla läsare under 71 förstår hände det här långt innan AI fanns. Historien om den självskrivande datorn återges i den sällsamma boken Världens största misstag som jag en tid haft stående i mitt toabliotek. Efter det misslyckade försöket självdog projektet i den bortridande solnedgången.
Så vitt känt återgick DEC 11/70 till att bli en hygglig schackdator utan drömmar om att bli sin egen ordmakare.

Någongång i min skrivandets historia har jag strukit under en mening i boken: ”Bohuslav gifte sig däremot med en journalist”.
Som om det förklarade någonting.

Och plötsligt har det gått ännu en dag på udden. Jag avslutar med samma utsikt som vi inledde dagen.

Hon: mmm, därför föredrar jag många bilder och lite text ;). Fast idag har jag inte hunnit med att ta några, förutom den ovan, så därför blir det inte heller mycket till text. Största delen av dagen gick till storhandlande (och sedan inpackning i båda husens frysar och kylskåp, med skohorn…), Attanäs gårdsbutik för julskinka, köttfärs och högrev. Och sen en sväng till ICA i Jämjö, främst för julost och en del annat som inte finns på Tempo i Gökalund. Och nu tog orden slut i brist på kompletterande bilder. Men Peppe, jag saknar status på Husmus-jakten.

Han, svar direkt: Husmusen fick en chock när El-Göran bytt ut den avbitna ledningen till golvvärmen. Redan på eftermiddagen gick larmet och Mus-Göran började tugga runt i tak och väggar för att återställa skadan. Jag satte upp 2 elektriska mus-skrämmare i hålet iinnetaket, men det fick bara jourhavande mus att jobba till och med snabbare än El-Göran.

Nån gång vid midnatt gav båda musen och vi upp, då hade jag dunkat 123 gånger i köksväggen bara för för jävlas och kanske bli av med min egen frustration (= ännu ett skäl varför män inte behöver gå på gym).
Vad den energiska musen gjorde vet jag inte. Redan igår kväll beställde vi den dyraste av alla musskrämmare som finns på nätet (1950 kr) och idag köpte jag för säkerhets skulle en annan variant för 1195 kr på Lantmännen + 2 två musfällor på Lindbergs.
– Nej, inte sånadär gammeldags giljotiner där musen dör direkt utan två trevliga burar som man riggar med lite ost och en liten trevlig bergochdalbana.
Förmodligen är det nån djurrättsaktivist som konstruerat den.
Tyvärr framgår inte av instruktionen vad jag ska gör om jag lyckas fånga en mus levande i buren.
– Vi kan väl åka upp i skogen och släppa den där, säger Hon och ser ut som hon menar det.

Knappast, min sköna, A man got to do what a man got to do. Förmodligen slänger jag buren i sjön. Kanske kan jag fånga en ål på köpet?
Skojar?
Inte jag.

PS: Du kanske undrar om vi inte vi har två vilda katter på udden. Det undrar vi med.